Enklare liv familj

Vabben, vabben, vabben, eller: 5 tips för den som vabbar

januari 21, 2023

Frusen sjö i Sunnersta, Uppsala, på vintern. Svartvit bild

Det är januari, det är vabb. Är det vad man hör folk prata om allra mest just nu? Hur livet är en lång radda magsjukor,  förkylningar, feberdagar. Just när det lättar tycks det slå till igen. Som vädrets växlingar, från snöfall till slask till ishalka innan man ens hunnit få klart för sig vilket väder det just var.

Det är tungt att ta hand om sjuka små, och alldeles särskilt om man själv är sjuk. Att sova sämre, tvätta lakan om natten, ge sig ut i snöstorm för att köpa glass för att det är det enda någon kan äta idag, eller ta hand om sista-dagen-sjukdomens rastlösa syskonbråkande och leksaker-på-golvet-kaos. Från en vabbare till en annan kommer fem tips för att göra vabb-dagarna lättare:

Skapa kontroll

Kontrollförlusten är något av det värsta med de här långdragna av-och-på-vabbperioderna som känns lika tungt som att skjuta en barnvagn genom snömodd. När förutsättningarna ständigt ändras för dagsplaneringen känns det som om livet kastas huller om buller. Då kan det hjälpa att ta en stund och hitta planeringen och förutsättningarna för situationen som nu är. Jag brukar sätta mig med en kopp kaffe och skriva ned vad jag inte hann klart på jobbet och vad vi ska äta och om något behöver handlas. Extremt basic grejer alltså, men det hjälper mig att slippa stresstankarna som snurrar i bakhuvudet och får min hjärna att fatta att nu är det ett nytt läge.

Skaffa sällskap

Vadå, man är ju med någon hela dagen om man vabbar?
Ja, ett barn. Det är inte samma sak som att ha utbyte med någon annan vuxen. En underbar sak med att gå till jobbet är att man får prata med vuxna människor. Mina vabbdagar chattar jag järnet med mina kompisar istället. Telefon kan också funka men jag tycker chattande funkar bäst, så man kan ha lite lågintensiv kontakt med folk dagen lång men vara redo att springa med kräksskålar närhelst det behövs.

Gör något eget

Tillvaron blir så liten när vabbdagar fogas till vabbdagar. För mig är det här den tuffaste biten: att det känns som om allt som är mitt eget bortom barnlivet skrumpnar ihop. Så jag brukar sätta barnen med sina skärmar och ha någon stund på dagen då jag gör något som bara är mitt. Skriva lite (gissa varför jag bloggar typ en gång om dagen just nu…) eller ta en promenad.

Planera in luft

Det här är den svåraste punkten, kanske omöjlig, men jag försöker att hela tiden lägga in mindre i vårt schema än vad jag tror att vi kommer att klara av. Om allting inte redan sker på marginalen blir det så mycket lättare när marginalen skärs bort med råge.

Ha reservmat hemma!

En underbar grej med att ha barn i skolan är att man inte behöver laga lunch åt dem. En jobbig grej med vabb är att man måste göra det. Jag har alltid ägg, kikärtor, pasta, ketchup och morötter hemma. Då kan jag servera pasta med ketchup, stekt ägg, kikärtor och morotsstavar. Funkar inte för supersjuka barn och säkert inte för alla barn, men poängen är ju i alla fall att ladda upp med saker som kan vara i skafferi och kyl eller frys ett tag och hålla sig redo för när de behövs.  Det är bra om det inte är för goda grejer, typ snabbmat (om ingen är så sjuk att det är allt de kan äta förstås, men det här är för lagret) för då kan man bli sugen att äta det annars också och så finns det inte kvar som reserv när man behöver det.
Det här receptet har också ingredienser som håller länge, så det är bra reservmat.

Och nu är det slut på min egna stund, och dags att återgå till verkligheten.
Glad vabb till mig, glad vabb till er!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj,  här finns alla inlägg om enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Eller skriv en kommentar!

6 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, december 2022

januari 21, 2023

järnvägsstationen falun

Snötäckta hus i Sunnersta, Uppsala

December händer på många platser.
I ett hus på landet mitt i mörkret med saffranskladdkaka och sällskapsspel. I poolen på ett spa med min vän för att fira min födelsedag. På en vietnamesisk restaurang där jag nästan blir tårögd för maten har varit så glädjelös för mig så länge och plötsligt bland friterade tofutärningar och koriander väcks något slumrande till liv.

December händer på Fyrishov där jag håller i ett födelsedagskalas för min elvaåring och nio andra och det är den sista lördagen före julafton och därför är bassängerna nästan tomma. Det kan vara så svårt att vara själv om alla beslut. Att veta om det ska bli bra. Att det är mitt ansvar om det inte blir det, och bara mitt.
Men den här kvällen blir det bra, hon är lycklig, vi doftar badhus.

December händer på psykakuten en natt när jag går jour.
Man kan känna sig så kompetent när adrenalinet pumpar om morgontimmarna, man kan känna sig som en sådan idiot när man vaknar efter dagssömn, uppfylld av eftertankens kranka blekhet.

December händer på tåg.
Jag och mina barn, när vi reser. Jag vill sitta med dem såhär så många gånger, i lugnet som kommer när allt är hoppackat, när vi är på väg.
Jag skulle så ofta vilja få vara på väg.

December händer i Falun hos barnens farmor och farfar, i doften av kyla i promenader i stjärnklar vinternatt kring gruvan, i att gå på samma platser där jag gått tiotusentals steg förut. December hänger i sovmorgnarna, i mellandagsskrivandet, december händer i mitt huvud.

December händer hemma hos mina föräldrar, i ett hus på landet utanför Uppsala där jag en gång skrev romaner om somrarna och jularna och undrade vilken plats jag skulle kunna skapa mig i den här världen.
Nu brer mina barn ut sig i sofforna när de spelar Roblox och hittar alldeles utmärkta platser i världen precis här och ingen annanstans. Här avslutas december, här avslutas året, detta oändliga år, detta år som var som att träna korta intervaller men på en maratondistans, detta år som dundrat genom mig som en hjärtklappning som aldrig tar slut, och kanske händer december på så många platser just därför: för att det är svårt att sänka farten när den väl är igång.

Men sedan tar året slut, axlarna sjunker, vi går ut i skogen.
Det är dags för ett annat tempo, det är dags för en annan tid.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

8 Comments
familj

Lilla doktorn

januari 18, 2023

Habanero har koll på sår. Det är en naturlig konsekvens av att vara en plåsterälskare, som hon varit i många år. En gång när hon var fem såg hon att jag hade p-plåster och krävde att få ett eget. Jag förklarade varför det inte gick. På klassiskt Habanerovis väntade hon med sin hämnd tills vi befann oss i offentligheten, för att maximera min skam. Vi stod på Nabbens badstrand under högsäsong, bland turistande barnfamiljer, och Habanero gastade:
”Och du vill inte ens ge mig ett plåster som gör att man inte får bebisar i magen! TYCKER DU ATT JAG ÄR REDO ATT BLI MAMMA? TYCKER DU DET?”

Men senare blev hon äldre, förstod att vägen till att få samla på plåster är att titta på sår. Hon började inspektera mina och sina syskons, så fort vi slog oss. (Det händer anmärkningsvärt ofta; kanske är klumpighet ett Nettelbladskt drag).
”Mhm så du har ETT LITET SÅR?”, kan Habanero säga när Storasystern råkat slå sitt ben i en vass bordskant och kvider av smärta.
”Nä alltså det är ju ett STORT sår, alltså -”
”På riktigt stort eller bara ganska? Vänta vänta, jag ska hämta min plåsterlåda. Behöver du stort plåster eller mellan?”
Och så hämtar hon sin låda där hon samlat alla plåsterförpackningar hon köpt för veckopengsslantar och genom tjat fyllt av den mest mästerliga manipulation.
”Stort plåster”, säger Storasystern, men Habanero drar upp byxbenet och synar med samma luttrade blick som en distriktssköterska som sett typ precis allt och inte rubbas ur fattningen av minsta lilla.
”Mhm, ett mellanplåster ska det vara. Vill du ha Bamse eller My little pony?”

Habanero har koll på infektioner. En gång hade jag eksem på magen, Habanero kallade det din fruktansvärda smitta och vägrade lyssna på att det inte direkt var spetälska. Vi var på en resa, bodde på ett hotell, Habanero bröt samman om kvällen, jag tog ut henne i hotellkorridoren för att låta storasyskonen somna.
”KOM INTE NÄRA MIG NU!”, gastade Habanero så det måste hörts in i de angränsande hotellrummen, ”KOM INTE NÄRA MIG MED DIN FRUKTANSVÄRDA SMITTA!”
Det var februari 2020, den allra sista tiden innan pandemin bröt ut på allvar, rykten spred sig om en skrämmande sjukdom på väg från Kina. Jag undrade vad de andra hotellgästerna trodde.

Habanero har koll på magsmärtor, hon brukar få ont i magen ibland på sättet man kan få om livet har varit svårt och världen inte är enkel. Alla känslor bor där, det är i magen stressen har satt sig. Hon har inte uppskattat när jag förklarar det så, och driver i stället linjen att hon är magsjuk. Så när jag hämtar henne från fritids en dag hälsar hon mig med:
”Du tror inte att det är en magsjuka men jag känner att jag mår illa faktiskt, jag känner att det kanske är på väg nu, ja faktiskt” – och hon väntar tills vi är ute vid klädkrokarna i korridoren för att maximera mängden föräldrar som hör och förfäras – ”JA DET KAN VARA SÅ ATT KRÄKNINGEN KOMMER NU DET KAN VARA SÅ ATT DEN KOMMER ALLDELES SNART, DET KAN KOMMA SPYOR, DE KAN VARA PÅ VÄG!”
Sedan går vi hem och hon äter spagetti med köttfärssås som om det inte fanns någon morgondag, och definitivt inga magsjukor.

Habanero har koll på magsmärtor, när vi dricker kvällste säger hon:
”Nu är jag lilla doktorn. Och du kan vara en patient. Patient, vad har du för problem?”
”Jag har ont i magen”, säger jag.
”Okej”, säger Habanero, sörplar eftertänksamt på sitt pepparmyntste och höjer ett ögonbryn, ”ont i magen säger du. Det är stress.”
”Men doktorn”, säger jag, ”kan det inte vara något annat? Jag är inte stressad.”
Habanero ställer sakta ned koppen, spänner blicken i mig.
Lilla doktorn ifrågasätter man inte i första taget.
”Hur många barn har du?”, säger Lilla doktorn.
”Tre”, säger jag.
”Tre barn, säger du. Och du har ett jobb. Patient, händer det att du jobbar på natten?”
”Ja”, säger jag.
Hon nickar igen. Fallet är nära sin lösning.
”Patient. Vet du vad tre barn plus jobba på natten är lika med? Det är lika med STRESS. Så det här är din medicin: ta ett djupt andetag. Drick en kopp te. NÄSTA PATIENT!

Så jag tar ett djupt andetag, och sedan gör jag mig en kopp rykande hett körsbärste.
Det verkar säkrast att följa doktorns rekommendationer.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Eller skriv en kommentar!

9 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Uppsala

januari 15, 2023

Barn springer ned för backe i Sunnerstagropen/Sunnerstabacken

Vad vi gör i Uppsala?
Vi är här ett år för mitt jobbs skull. Jag är ju läkare, och de flesta läkare specialiserar sig inom något – det är så vår karriär ser ut. Vissa tror att specialiseringen innebär att man pluggar för evigt, men mest handlar det om att jobba. Skillnaden mot att ”bara” jobba är att man går en del utbildningar, och att det finns reglerat vilka kurser man ska gå och vilka olika ställen man behöver arbeta på för att få den kompetensen som krävs. Allt som allt tar det fem år. Och ett av de åren behöver jag, som gör min specialisering på Åland, göra i Sverige. (Jag hade kunnat göra en finsk specialisering och tjänstgöra två år på finska fastlandet istället, men för mig var det här ett bättre alternativ).

Här jobbar jag på psykakuten, på psykosavdelning, på beroendeavdelning och beroendemottagning, på neurologen. Jag ska förbi rättspsyk och ätstörningsvården, jag ska vara på ECT-enheten. Ett år med extra allt, med andra ord.

Det är svårt att komma till ett stort sjukhus från ett litet, kanske mest för att det finns så många att jämföra sig med. Gång på gång får jag påminna mig om vad målet är: att ta med sig en massa kunskap hem (och vetskapen om bra personer att ringa när man kör fast). Inte att imponera på någon, bli känd som den mest kompetenta läkare som någonsin traskat i ett par inneskor genom kulvertarna på Akademiska.

Varför är vi just i Uppsala?
För att sjukhuset på Åland och Akademiska här har ett samarbete. För att jag kommer från Uppsala, även om jag innan den här flytten aldrig hade bott här i vuxen ålder. För att det blev så.

Var bor vi i Uppsala?
Vi bor i ett radhus i Sunnersta. Jag hyr det ett år, möblerat. De som äger det skulle bo i Nya Zealand ett år, vi kunde få en win-win-situation. Vi ville inte ta med oss en massa saker, de ville inte packa ihop en massa saker, tidsperioden synkade. Det är jättefint och området är idylliskt och alla är välordnade och folk i området har sjukt mycket pengar och använder dem på ett sätt som inte matchar mina drömmar om hur jag vill leva och gång på gång har jag känt mig som att vi är kvarterets svarta får. Men alla är så trevliga och väluppfostrade, ingen skulle någonsin säga något om saken.

Men vad gör vi i Uppsala?
Somliga av oss går till skolan, somliga åker till jobbet. Vi åker buss. Vi åker till Gottsunda centrum och handlar och studerar det intressanta fenomenet med två stadsdelar som ligger bara kilometer från varandra men representerar helt olika världar. Vi köper jordgubb-guava-te på Tehörnan. Vi badar på Fyrishov som ser precis likadant ut som när jag var barn. Vi åker till mina föräldrar, som bor på landet här. Vi träffar min bror och hans barn, som bor här. Vi träffar min syster och hennes barn, de bor i Stockholm. Vi går på kalas. Vi läser läxor. Vi pratar med människor vi möter, kanske precis alla som går att inleda ett samtal med, eftersom jag visste när vi flyttade hit att det bara skulle gå om jag bestämde mig för att släppa garden och blygheten och sträcka mig mot precis varenda möjlig kontakt.

Vi försöker få ihop livet, och det är svårt. Livsmarginalen var större för oss på Åland: i tid, i pengar, i krav. Jag kommer att minnas många saker från det här Uppsalaåret, fantastiska och spännande och omvälvande och utvecklande, men jag kommer också att minnas det här: att vara trött på tusen platser. På bussen, på jobbet, i tvättstugan, framför kvällsdisken, i affären, på fest.
Nu ska det ju bli en del ändring på det, som jag nämnde igår, jag ska göra saker för att försöka få ihop det lite mer. Mer om det snart!
Men en sak är säker: utan människorna omkring oss hade det aldrig gått.

*

Har ni frågor? Det har ni kanske, det finns så mycket man kan säga om en sådan här flytt att det inte ryms i ett inlägg.  Kanske finns det någon annan som funderar på en tillfällig flytt, stor eller liten, och har funderingar? Skriv så svarar jag på det jag kan och vill i ett eget inlägg!

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

 

26 Comments
att skriva

skrivlistan.

januari 14, 2023

(Ur Go ask Alice av Beatrice Sparks)

Idag är en dag då solen aldrig trängde genom molntäcket och alla planer blev omkullkastade.
Ikväll skulle vi hem till en familj några hundra meter från oss. Barn skulle se film och äta snacks, mammor skulle prata och dricka vin och äta ost. Imorgon skulle jag jobba på psykakuten. Det skulle vara en helg med sådant jag älskar.

Istället blev det sjuka barn och helgen blir i husarrest, ja det känns så ibland. Jag älskar barnen och att jag älskar att vara med barnen men jag älskar inte att vara ensam hemma med dem timme efter timme en dag när inget riktigt blir gjort och tiden går fort och ändå långsamt. Den typen av lågintensiva samexistens när alla är lite trötta ger dessutom oändligt med tid för grubblerier. Man blir avbruten tillräckligt ofta för att inte hamna i djupfokus och göra något intressant, men inte avbruten så ständigt att man inte hinner tänka på allt man inte gör, allt man aldrig gjort, allt man trodde sig kunna göra men kanske inte hade potential till, allt man hade potential till att göra men ändå inte gjorde.

Nåväl. Jag har överlevt glada vabb-dagar förut. Och vilket utmärkt läge för att göra en liten blogglista! Perfekt distraktion och kompatibelt med ständiga avbrott. Jag hittade en lista om skrivande hos en av mina favoritbloggare Sardellen och ville genast fylla i den. Förresten har Sardellen skrivit otroligt mycket bra på sistone. Älskar hennes användning av bloggformatet. In och läs!

Hur går det med skrivandet?

Det händer inget alls med skrivandet!
Ibland har det hänt att jag går och läser gamla inlägg jag skrivit om mitt eget skrivande och blir lite matt. Vem är den här människan? Vem sätter sig och skriver efter att barnen är lagda och kvällsdisken undanplockad? (Kanske är det lite pinsamt att jag läser dem, men det brukar handla om att jag letar efter något gammalt jag skrivit som jag vill referera till i ett annat inlägg. Och nu när jag äntligen är trettio plus är jag väl med råge gammal nog för att inte bry mig om ”pinsamt”?)

Men det betyder ju att jag skrev förr, och att jag kan skriva igen, om det kommer att bli vad jag vill.
Mycket för mig det här året kommer handla om att skaffa utrymme. Inte för skrivandet så mycket som för allt. Det kommer att kosta – först i pengar, senare i prestige. Men det är en nödvändighet. Jag är glad för att jag har möjligheten att göra de val jag tror blir bra för mig, och för oss.
Kanske borde jag skriva ett helt eget inlägg om det.

Vad gillar du att skriva om?

Mitt skönlitterära skrivande har ofta handlat om folk som är skeva, rör sig i utkanten, lätt opålitliga berättare, triangeldraman som utgörs av vänskaper där en bara vill vara vän och den andra har ett romantiskt intresse. Barndom och ungdom, uppväxtberättelser. Att återuppfinna sig själv. Tycker om att skriva med både ljus och mörker. Ofta mörka svåra omständigheter som en bottenklang, men ljuset i huvudpersonernas sätt att skapa sina utrymmen i de svåra miljöerna.
Mycket av mitt skönlitterära skrivande har varit intensivt och inte helt verklighetsnära, drömskt och färgstarkt och ett eget världsbyggande, magin i vardagliga miljöer som inte är ett dugg vardagliga. Tänk sådana där teatermaskers överdrivna ansiktsuttryck snarare än små skiftningar i filmskådespelares ansikten, eller tänk mer som Monika Fagerolm eller Jeanette Wintersons skrivande. Verklighet och dröm upplöst ibland.

Det brukade jag tänka på, när jag fortfarande skrev det skönlitterära, hur märkligt det var att ha den här världen av språk och berättande som nästan ingen främmande människa har tillgång till och som är så skild från bloggskrivandet som är mycket mer vardagligt. Jag brukade tänka att de som läser bloggen kanske skulle bli besvikna om jag någon gång gav ut en bok, just för att den inte skulle vara vardagliga livsberättelser med den här bloggens språk.

Nu tänker jag att kanske kommer det att komma ett annat slags skrivande om jag börjar skriva igen. Jag undrar hur det skulle se ut.

Vad är svårt att skriva om?
Jag har ibland velat skriva mer om läkaryrket på bloggen, men kan tycka att det är svårt eftersom min relation till det har varit komplicerad. Det skulle bli intressanta inlägg (det är alltid intressantare att läsa om något som är komplicerat, ju) men det är känsligt att hitta rätt ton eftersom jag inte vill att en patient ska få en tid till mig, googla på personen den ska träffa och få en bild av att jag inte tar yrket på allvar.
En del av det skönlitterära har känts svårt också, för att det verkligen inte är ett skrivande som är för alla, för att det varit knasigt och vilt och udda, och för att jag kunnat våndas över hur folk som egentligen inte alls är intresserade av den sortens litteratur skulle läsa den för att de känner mig och vill vara snälla. Ser hur jag hade marknadsfört mina böcker med det här är verkligen inte något för alla, och inget jag rekommenderar alla att läsa. 
Kanske tur att inget blivit utgivet.

Vad hoppas du att skrivåret 2023 ska ge?
Jag hade velat hitta ett sätt att skriva mer skönlitterärt igen, ofta, att se om jag kan ha tålamodet igen. Kanske släppa Laura-projektet trots allt, trots hur välbekant det känns (som att skriva fan fiction typ, det är en värld jag kan så väl). Utforska något helt nytt.
Det hade varit fint att resa någonstans och skriva om det. Det hade inte behövt vara stort, det hade kunnat vara som Göteborg eller Linköping eller Katrineholm eller Helsingfors för flera år sedan eller Helsingfors i somras. Besöka en plats och göra den till ramen för en helt annan berättelse. Men det förutsätter ju att jag skulle ta mig iväg.
Mest vill jag ge mig själv förutsättningar. Kanske är det vad hela 2023 handlar om över huvud taget.

Nu har mörkret fallit utanför fönstret och vi ska äta korv med bröd.
Hur går det med ert skrivande, ni som skriver? Berätta gärna!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

9 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Hemma och hemma

januari 10, 2023

Äppelträd, flicka ur fokus. svartvitt

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Det blev tyst ett slag här, det är ingen fara, jag har bara varit hemma på olika platser. Hemma hos mina föräldrar, hemma på Åland. Och nu hemma i vårt hus i Uppsala igen.

Vi är ju bara i Uppsala ett år, det är för jobbet, jag ska skriva om det sedan. På Åland finns huset kvar, på Åland finns våra världar kvar, det är havet och skogen, det är promenadvägar till vännerna, det är lekparken vid Emmaus och i Maxinge köpcentrum, det är alla steg och alla cykeltramp som är lagrade i våra kroppar, det är vinden in under kläderna, det är bekanta ansikten vart man än vänder sig.

Det finns så många platser som är våra, det finns så många människor som tar emot oss. Oftast är det en rikedom. Ligger jag sömnlös på natten är det en oro. Kommer mina barn inte känna sig hemma någonstans. Kommer de att höra till överallt och ingenstans.
Men jag har alltid känt så, och det har inte haft med platserna att göra. Jag är uppvuxen i samma stad och samma land men har ändå alltid haft en upplevelse av att betrakta allting utifrån. Det går att leva så också. Man utvecklar en god blick, för folk och för skeenden. Man lever ett intressant liv.

Genom kvällen gick vi hem från ålandsvännerna vi hann träffa, den här gången (dagarna är så få, människorna är så många, men vad mycket bättre att ha det så än tvärtom).
Den sortens tillvaro där mammorna vill prata med varandra och barnen vill leka och spela och springa med varandra, en tillvaro där timmar flyr och kvällar läggs till kvällar. Leva igenom både det rubbande och det orubbliga, både stormande hav och spegelblankt lugn. Livet speglat genom människorna man möter i det, vi har många platser, alla utgörs sist och slutligen av de vi möter där.

”Kan vi ha många sådana här kvällar”, sa Storasystern och andedräkten stod som rök i minusgraderna, vi gick längs grusvägen vid sjukhuset där jag jobbat så många dagar och jourat så många kvällar och levt så mycket liv och våndats över och älskat mitt yrke på samma gång. Grusvägen som är sista biten hem, där jag flåsat över lådcykeln så många gånger, där jag trampat ur mig de sista stresshormonerna, där jag vetat att snart är det klart, snart kommer vi hem.
”Ja”, svarade jag, och det kändes som om något börjat smälta i mig, något som legat hårt och fruset, för att det var det enda sätt jag klarat av att ha det, i vissa lägen är frysa allt man kan göra. ”Vi kan ha många sådana här kvällar.”

Och sedan gick vi in i vårt gamla hus som inte är vackert och inte renoverat och inte inrett och inte fixat och inte imponerande och inte så fint som huset vi hyr i Uppsala.
Och – för en stund – var vi hemma.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

PS! TACK för alla kommentarer om vilka ni är, vad ni gillar och vill ha mer av på bloggen. Ska svara på dem allihop. De har varit otroligt värdefulla för mig och ger jättemycket inspiration till vad jag ska skriva om härnäst. Dessutom otroligt roligt att få en uppfattning om vilka ni är! Tusen tack för dem!

2 Comments
att skriva

Bloggen, bloggen, bloggen.

januari 3, 2023

 

Svartvit bild på skribenten i vit skjorta och jeans med kamera framför ansiktet. Sitter på en säng.

Det är årets andra dag, det blir årets tredje dag, jag tänker på vad jag vill göra med bloggen i år.
Det är en skön värld att gå in i, lagom uppslukande, lagom kravlös.  Den här platsen har allt jag tycker om att göra: skapa, planera, foga samman, ha kontroll. Men jag har inga förväntningar på att den ska ta mig någonstans. Inga pengar, inga andra skrivjobb, inget särskilt alls. Kanske som hela min tillvaro är just nu, på ett sätt som är både befriande och ger en känsla av att sakna tuggmotstånd. Jag är inte på väg någonstans, jag springer varken från eller mot något. Jag vill bara ha lugn och ro och bli bra på att städa undan disken efter middagen.

December var i alla fall en fin bloggmånad, jag hittade tillbaka hit. Kreativiteten är fortfarande inte vad den en gång var, orden inte lika självklara som de en gång var, men jag hittade glöd i det som länge varit aska, det finns något att blåsa till liv.

Det viktigaste för att det skulle bli mer skrivet var att jag fick mer ro, med julledighet och släkt, att inte vara den enda vuxna, att inte laga varenda måltid själv. Så det är det första steget för bloggens del 2023 (och för att göra livet bättre): jag ska ordna med saker som gör att jag har mer avlastning i livet, så att all min fritid inte behöver handla om att göra sakerna som ska få vardagen att gå ihop. Just nu innebär det att köpa mer tjänster: städning, barnvakt, testa matkasse. För att oftare kunna sitta på kvällen och dricka blåbärste och skriva.
Det är väl också ett slags riktning, antar jag.

Några saker vet jag att jag vill göra med bloggen, två b:n:

  • Bilderna. Jag vill fotografera mer igen. I augusti skaffade jag en smartphone igen efter två och ett halvt år utan. (Det är också en grej som kommer någon gång, att skriva om det, hur de där åren var och hur skillnaden blev sedan, men jag har inte haft feeling). Jag tar många bilder men de har sämre kvalitet. Jag tänker att jag ska ta med kameran mer men har inte varit motiverad för jag var så missnöjd med bilderna redan innan de blev sämre. Det här tjatar jag om varje gång jag skriver något om den här bloggens utveckling, att jag hade velat fotografera på samma sätt som jag skriver, att känna att jag har kontroll över processen. Har funderat hur mycket som skulle påverkas av annan utrustning, om det vore värt, eller om det bara är att faktiskt sätta mig ner och lära mig att jobba bättre med vad jag redan har. En del i det hela är väl att fundera vidare om just det.
  • Berättandet. Jag vill skriva fler små berättelser om fler saker, ännu mer gå in i bloggberättande som gränsar till det skönlitterära. Och göra det med inlägg som man normalt inte skulle tänka kunde berättas fram på det sättet, typ inlägg med tips eller guider eller sånt. Skrev lite om det i inlägget om årets läsning. Jag vill samla ihop otippade berättelser och märkliga små historier, jag vill skriva om sådant man inte hade kunnat läsa någon annanstans och jag vill göra det på ett sätt som gör att man hade kunnat ta vilken text som helst från bloggen och veta att den hörde hit, bara på sättet den var skriven.

Inga enorma visioner, men ett par lagom riktningar. Även det som jag tror att mitt liv behöver få vara just nu.

Men orsaken till det här inlägget var egentligen att fråga er som läser om det finns något ni önskar er mer av?
Ni får gärna skriva ett par rader!. Jag körde det här för ett par år sedan och det var otroligt givande, det gav en skjuts i kreativiteten.

Om ni vill säga något om er själva, typ var ni bor och vad ni tycker om att göra och hur ni hittade till den här bloggen, får ni gärna göra det också. Men framförallt: vad tycker ni om att se här, och finns det något ni hade önskat mer av?

Over and out, vi hörs snart igen.

 

37 Comments
familj

2023. Årets första dag.

januari 2, 2023

Årets första dag doftar mossa, som decenniets första dagar gjorde. Så många saker skulle hända efter att jag skrev det inlägget i början av 2020, så lite visste jag om hur livet och världen skulle bli.

Men vissa saker är samma, vissa saker är som alltid: jag samlar mina barn omkring mig, vi finns i skogen. Vi finns i lekparkerna, pulkabackarna, bussen. Vi finns på färjan mellan Uppsala och Åland, vi finns på tåget hem till farmor och farfar. Vi finns i sjöars mörka julivatten, vi finns på havsstränder en gryning i augusti. Vi finns på badhusen – på Fyrishov, på Mariebad – vi finns på biblioteket. Vi finns på lekplatser, på picknick, på restaurang.

Vi tar oss någonstans, de är varandras. Jag är den som packar, jag är den som sätter gränserna, jag är periferin.
Vi tar oss någonstans, jag sitter med en bok, jag dricker en cappucino. Min värld en egen intill deras. Månader läggs till månader som blir till år. Vi finns i en pandemi, ett krigseuropa, en värld i ekonomisk kris. Vi cyklar på våra cyklar, vi springer genom aprilregn och gömmer oss under tak. Vi finns i livssorger, det största och tyngsta. Vi äter kvällsgröt.

Vi smäller i dörrar, vi kramas. Vi läser böcker, vi sorterar plåster. Vi packar ryggsäckar, vi tappar bort vantar. Vi gråter om kvällen, vi torkar bort tårarna.
Vi lever tätt intill varandra, en dag kommer vi att göra andra saker.

Det är det här, det där, jag vill ha under 2023.
Att få göra dessa saker i stillsam vardaglig alldaglighet, när dagar läggs till dagar, blir till månader, blir till år.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

3 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

2022.

december 30, 2022

Svartvitt, barn insvepta i handdukar håller om varandra på brygga

Går det att skriva om 2022 när det var så mycket mörker?
Jag antar det. 2022 var också ett liv, det var ett år som bar på många saker. Jag går omvandlad ur det här året. Någonting rubbades på djupet och jag vet fortfarande inte vilka delar av mig som kommer tillbaka. Men kanske skulle vissa delar ha släppt oavsett, kanske var det dags att ömsa skinn.

Den gamla Ulrika ville sitta för sig själv och läsa texter i lugn och ro, den nya vill bara prata med folk. Den gamla Ulrika kunde sitta i timmar och läsa journaler och fundera kring komplex differentialdiagnostik, den nya älskar akutens snabba flöden en natt när det är kaos. Den gamla Ulrika skrev romaner.  Den nya undrar ibland om tålamodet någonsin kommer för att verkligen, hängivet, ägna sig åt en så monoton  syssla.
Den gamla Ulrika längtade alltid efter nästa måltid, den nya äter, men utan lusten.

Går det att skriva om 2022? Nä, kanske inte, åtminstone inte nu. Den här tiden i mitt liv kommer vara avgörande men det är för tidigt att säga vart det avgörande kommer att ta mig. Men både den gamla och den nya Ulrika tyckte och tycker om att samla och sammanfatta, så ändå skriver jag en årssammanfattning också i år. Brottstycken av det som var, utan att någonsin göra anspråk på att berätta hela historien.

Stora såpbubblor

Gjorde du något 2022 som du aldrig gjort förut?
En massa sorgliga saker som jag inte önskar någon att någonsin behöva göra.
Men också: fick hederspris i novelltävlingen Åland skriver och gick till final och fick ett litet pris i irländska ambassadens novelltävling på Ulysses-tema. Sydde ihop en flytt till Uppsala för att arbeta här ett år som ett led i min specialisering. Jobbade som läkare i Sverige för första gången sedan jag tog examen 2016. Åt brunch på Root i Tavelsjö och gick upp för Tavelsjöberget i morgonsolen. Körde ett escape room. Åt kimchi på varmkorv med bröd. Gav psykoterapi till en patient.
Tog körkort.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag flyttade till Uppsala för att bo här ett år som en del i min specialistutbildning (jag är läkare och ska bli specialist i psykiatri).

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Alla, hela tiden, det är sådana tider.

Vilket datum från år 2022 kommer du alltid att minnas?
Den dagen när jag fick veta.

Dog någon som stod dig nära?
Ja.

Vilka länder besökte du?
Sverige, Åland, Finland.

Bästa köpet?
Pistagebullar på halva priset på Coop Nära på kvällspromenaden. Mazariner att äta när jag skulle sitta i telefonkö till myndigheter. Städhjälp. Ett par jeans när jag inte längre ägde ett enda par byxor för att alla gått sönder. Nya skor när mina gamla föll i bitar. (De hade tjänat mig under åtta starka år.). Busskort.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jag var glad när jag fick klart att jag skulle få hyra huset vi bor i här i Uppsala och det föll på plats med alla placeringar jag skulle göra här. Och när jag gick till finalen i irländska ambassadens Ulysses-tävling, och fick en fin presentkorg med badsalt och teer och böcker. Och jag blev glad när jag var på utvecklingssamtal och fick höra att min tysta kontrollerade perfektionistiska vän av regler och ordning har varit pratig på lektionerna för att han har så kul med sitt nya gäng med killkompisar. Men det skrev jag ju redan om på hans födelsedag.

Saknade du något under år 2022 som du vill ha år 2023?
Att känna mig trygg och att känna mig lugn.

Vad önskar du att du gjort mer?
Cyklat. Andats ut.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig.

Barn springer ned för backe i Sunnerstagropen/Sunnerstabacken

Favoritserier från året som gått? 
Kanske jag borde börja radera den här frågan eftersom jag så sällan ser på serier. Men jag såg den där serien om Spotify, The playlist, en helg när barnen var hos sin farmor och farfar. Gillade den faktiskt, om inte annat så av nostalgiskäl.

Bästa boken du läst i år?
Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Här är inlägget om min läsning under 2022.

Största musikaliska upptäckten?

Banan Melon Kiwi & Citron. (De häller det i drinken och säger ”den är god”.)

Vad var din största framgång på jobbet 2022?
Att jag tog mig till Uppsala, började jobba på en helt ny arbetsplats med nya kollegor, började gå nätter på psykakuten här, fick känna att jag kan platsa på flera ställen, att jag håller något slags standard på riktigt.

Största framgång på det privata planet?
Att jag lärde känna en massa nya människor på en plats jag inte bott på de senaste tolv åren.

Största misstaget?
Kräver nog perspektiv för att se.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

Vad spenderade du mest pengar på?
Att jobba 60% under våren när det behövdes för att det skulle fungera. Hyran för huset i Uppsala.  Att köpa hjälp med allt jag inte hinner själv. Att köpa goda saker att småäta när aptiten inte fungerat. En korv med bröd här, en mannafrutti där, en kardemummabulle, en milkshake.

Något du önskade dig och fick?
Ja.

Något du önskade dig och inte fick?
Lugn.

Vad gjorde du på din födelsedag 2022?
Jag gick på fest!!!
Och skrev ett blogginlägg.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mycket.

Flicka ligger på brygga insvept i handduk och simglasögon. Svartvit bild

Vad fick dig att må bra?
Cykla. Läsa. Bada. Jobba. Gud vad jag älskade att jobba i år. Ett jobb är en fantastisk sak att ha. Man får dricka kaffe och träffa människor, man äter lunch i bara farten för det är vad alla andra gör, man får se intressanta saker, man får åka hiss. (Jag har aldrig slutat att tycka att det är kul att åka hiss.)

Vem saknade du?
Många.

De bästa nya människorna du träffade?
Alltså vilka människor jag har träffat i Uppsala! Smarta, roliga, varma, snälla, öppna, tar en med på grejer. En vinstlott.

Mest stolt över?
Att jag gick upp varje morgon, kokade morgongröten, och fortsatte.

Högsta önskan just nu?
Att alla barn ska få må bra.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Svarar precis samma sak som förra året: det beror på vad nästa år tänker göra annorlunda med mig. Men jag hoppas att det ska vara ett bättre år, jag tänker att det ska vara som sista meningen i sista Harry Potter-boken (innan epilogen), att efter år av kaos ska det jag kan få fundera på vara om jag kan få ta mig till Gryffindortornet och få en smörgås, att jag ska kunna få säga quite honestly, I’ve had enough trouble for a lifetime, och sedan är kampen över, all is well. 

 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på eller Facebook.

2 Comments
familj

Nioårsgubben

december 29, 2022

För nio år sedan idag vaknade jag om natten med värkar, och på förmiddagen födde jag fram min son.
Tidigt i livet fick min lilla gubbe många roller att fylla. Han föddes som en son och en lillebror, efter ett och ett halvt år var han också en storebror.

Han har varit någon som skaffar sig egna utrymmen där eget utrymme är något som saknas. Suttit i hålrummet under rutschkanan när systrarna dundrat ovanpå, suttit ovanpå tunneln i en lekställning och tittat på utsikten en stund istället för att åla inuti. För att sedan kasta sig in igen, i syskonvärlden, den myllrande.

Han har varit en diplomat, ett mellanbarn som gett upp och anpassat sig, och ibland har han varit någon som inte krävt fast han borde. Han har varit tyst tills han hittat den definitiva formuleringen, ruvat på oro tills han är säker på hur han ska kunna beskriva den, men ibland med priset att han aldrig berättar om den.

Man blir glad över olika saker med olika barn, beroende på vad man tror att de behöver.
Jag blir glad när jag får höra att min lilla gubbe har varit pratig på lektioner för att han och hans nya killkompisgäng haft så mycket att diskutera att de glömt bort att det var matte och inte Roblox och skämt från Kalle Anka som stod på agendan. Eftersom jag vet att det han behöver är att glömma reglerna ibland, inte att följa dem än hårdare.

Jag blir glad när min lilla gubbe står emot om man försöker pressa honom till något, oavsett om det är hans systrar eller någon annan eller till och med jag som gör det.
Plötsligt kan jag inse hur jag utan att vilja det har tagit för givet att åtminstone ett av tre barn kommer att göra som jag vill, och plötsligt står han där, orubblig, som Neville Longbottom i första Harry Potter-boken när han försöker hindra Ron och Harry och Hermione från att ge sig ut om natten igen. Min lilla gubbe, när han säger nej, till och med mot sin mamma.
Det gör inte mitt liv enklare, men det gör mitt liv lyckligare, för det är motståndet som det ska vara, det är den där integriteten som ska ge honom all plats han behöver.

Min lilla gubbe, mitt tankfulla barn. Som ibland fastnar med blicken i fjärran vid middagsbordet och sedan ruskar hela huvudet, som om något måste skakas på plats, och säger: jag fastnade visst i mina tankar igen. Som skrattar så gott när jag gör precis samma sak.
Jag ville ge honom guld och gröna skogar, jag ville ge honom hela världen, så många saker ville jag ge honom som inte stod i min makt, så många saker ville jag skydda honom från och ändå kunde jag inte.

Jag ville skriva att jag åtminstone ska ge honom det här: ett eget utrymme i världen, platser att vara någon annan och något annat än den som kommer i kläm.
Men kanske är det inte något jag kommer att ge till honom.
Kanske är det något han skapar alldeles själv.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

8 Comments