sånt som inte får plats i andra kategorier

Hemma och hemma

januari 10, 2023

Äppelträd, flicka ur fokus. svartvitt

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Det blev tyst ett slag här, det är ingen fara, jag har bara varit hemma på olika platser. Hemma hos mina föräldrar, hemma på Åland. Och nu hemma i vårt hus i Uppsala igen.

Vi är ju bara i Uppsala ett år, det är för jobbet, jag ska skriva om det sedan. På Åland finns huset kvar, på Åland finns våra världar kvar, det är havet och skogen, det är promenadvägar till vännerna, det är lekparken vid Emmaus och i Maxinge köpcentrum, det är alla steg och alla cykeltramp som är lagrade i våra kroppar, det är vinden in under kläderna, det är bekanta ansikten vart man än vänder sig.

Det finns så många platser som är våra, det finns så många människor som tar emot oss. Oftast är det en rikedom. Ligger jag sömnlös på natten är det en oro. Kommer mina barn inte känna sig hemma någonstans. Kommer de att höra till överallt och ingenstans.
Men jag har alltid känt så, och det har inte haft med platserna att göra. Jag är uppvuxen i samma stad och samma land men har ändå alltid haft en upplevelse av att betrakta allting utifrån. Det går att leva så också. Man utvecklar en god blick, för folk och för skeenden. Man lever ett intressant liv.

Genom kvällen gick vi hem från ålandsvännerna vi hann träffa, den här gången (dagarna är så få, människorna är så många, men vad mycket bättre att ha det så än tvärtom).
Den sortens tillvaro där mammorna vill prata med varandra och barnen vill leka och spela och springa med varandra, en tillvaro där timmar flyr och kvällar läggs till kvällar. Leva igenom både det rubbande och det orubbliga, både stormande hav och spegelblankt lugn. Livet speglat genom människorna man möter i det, vi har många platser, alla utgörs sist och slutligen av de vi möter där.

“Kan vi ha många sådana här kvällar”, sa Storasystern och andedräkten stod som rök i minusgraderna, vi gick längs grusvägen vid sjukhuset där jag jobbat så många dagar och jourat så många kvällar och levt så mycket liv och våndats över och älskat mitt yrke på samma gång. Grusvägen som är sista biten hem, där jag flåsat över lådcykeln så många gånger, där jag trampat ur mig de sista stresshormonerna, där jag vetat att snart är det klart, snart kommer vi hem.
“Ja”, svarade jag, och det kändes som om något börjat smälta i mig, något som legat hårt och fruset, för att det var det enda sätt jag klarat av att ha det, i vissa lägen är frysa allt man kan göra. “Vi kan ha många sådana här kvällar.”

Och sedan gick vi in i vårt gamla hus som inte är vackert och inte renoverat och inte inrett och inte fixat och inte imponerande och inte så fint som huset vi hyr i Uppsala.
Och – för en stund – var vi hemma.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

PS! TACK för alla kommentarer om vilka ni är, vad ni gillar och vill ha mer av på bloggen. Ska svara på dem allihop. De har varit otroligt värdefulla för mig och ger jättemycket inspiration till vad jag ska skriva om härnäst. Dessutom otroligt roligt att få en uppfattning om vilka ni är! Tusen tack för dem!

+38

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Fem fina - Nettelblad februari 11, 2023 at 6:08 e m

    […] Hemma och hemma. “Vi har många platser, allt utgörs sist och slutligen av de vi möter där.” […]

    0
  • Leave a Reply