sånt som inte får plats i andra kategorier

.

september 20, 2022

Svartvitt fönster Österbottens landsbygd

Så kom den till vår familj, sorgen.

Jag håller mina barn i famnen, de är så stora, men nu är de så små.
Jag bäddar ned dem i min egen säng och på madrasser runt den.
Jag svarar på frågor med de enda svar jag har.

Jag bär mig själv för att bära dem.
Genom tårarna som behöver komma och genom skratten, genom leken, som behövs för att orka.

Jag kunde inte skydda dem från den största av bördor.
Men jag ska finnas med dem genom allt som kommer efteråt.

Allt detta kommer vi att bära med oss i resten av våra liv.

+83
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, augusti 2022

september 6, 2022

Svartvit bild på flicka som tittar ut genom fönster på hytt på Eckerölinjen.

Augusti är en färd över havet och en flytt in i ett hus vi ska hyra i Uppsala ett år. Jag ska bli specialist i psykiatri och jag behöver se och göra saker jag inte hade kunnat göra på Åland.

Det är att packa upp, hitta till skola och fritids och affär och jobb, det är att gå vilse i sjukhuskulvertar och försöka förstå vem man ska kontakta om vad i en enorm organisation, och det är att drömma om folkbokföringen.

Nyckeln till allt, visar det sig, är att bli folkbokförd i Sverige. Från att vi fysiskt anmält oss på Skatteverket, visat upp våra ansikten bredvid våra legitimationer och lämnat in en lunta med blanketter, beräknas det ta upp till fyra veckor innan vi faktiskt är skrivna här.

(Eller 18 veckor, om något behöver kompletteras. Sent om kvällen, precis innan jag somnar, händer det att jag får för mig att jag har fyllt i blanketten fel, att jag kanske glömt en sida, att det här limbotillståndet kommer att pågå i fyra månader till).

Att inte vara folkbokförd i Sverige gör att jag inte får skaffa bank-id, vilket gör alla processer oändligt långa. Utan bank-id ingen inloggning till systemet för barnens fritidstider, utan bank-id inget Swish. Utan bank-id sämre villkor när jag tecknar hemförsäkringen, utan bank-id telefonköer istället för e-tjänster när jag kontaktar myndigheter (och augusti är att kontakta många myndigheter). Utan bank-ID eller folkbokföring får jag inte skaffa telefonabonnemang.

Dessutom påverkar folkbokföringen på jobbet. De första dagarna berättar en administratör för mig att det står i något register i jobbets datasystem att jag inte är legitimerad läkare. Snart därefter visar det sig att även det har med folkbokföringen att göra. Mitt impostor syndrome har aldrig varit så levande. Som oftast när jag blir anklagad för något känner jag mig redo att erkänna. Absolut, jag är bara en bluff, ni kom på mig.

En känsla av att leva utanför och bredvid.
Att kunna försvinna in i mängden, att kunna vara helt omärklig.
På pappret är jag ju inte ens här.

Men det finns alltid något som väntar på en, något runt hörnet när man harvat sig igenom högar av papper och administrativa obegripligheter. Det finns tiden när man hittar i korridorerna och är inne i alla system och har hittat den nya mathandlingsordningen och alla veckans aktiviteter rullar, när det välbekanta och rutinartade kan få överskölja en med sin förutsägbara befrielse.

Det finns alltid andra tider.

Det finns stunderna som är oberoende av plats, upplevelserna som ligger i en själv.
Det finns sådant som kan hjälpa en att rota sig nästan var som helst i världen, det är sällan det spektakulära utanför en själv som krävs.

Lekplatsdagar med kaffe och bok på en bänk och barnen som skrattar och springer intill. Kvällspromenader när kvällarna börjat bli mörka och man kan kika in i dockskåpsliven som pågår innanför andras fönster. Äventyrsbad, mellanmålsbananer. Bussresor, skratten när de avlöser varandra och man inte längre minns varför de började.

Doften av blommorna i trädgården, den sista varma natten.

Cykla i uppförsbackar, snabbare än vad man trodde var möjligt, alltid lika överraskad av att kroppen fortfarande bär, att den orkar så mycket mer än vad man tror.
Att det kanske inte gäller bara cykelbenen, utan hela människan.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+34
sånt jag läser

vad jag läste. sommaren 2022.

september 2, 2022

Det är juni, det är Lilla Holmens brygga, det är att sitta och dingla med benen. Det är doften av hav och bruset av svallvågor från enstaka motorbåtar som kör förbi längre ut och fiskmåsars skrän och sommarmaten när den smakar som alla andra sommardagar. Och det är att läsa bort sina övertidstimmar ur kroppen, tvinga in hjärnan i andra spår än de stressade.

Jag läser Autisterna av kulturjournalisten Clara Törnvall, essäistiskt om den egna autismdiagnosen i vuxen ålder och kvinnor genom historien som kanske också skulle kunna uppfylla kriterierna för autism. Det personliga är det som stannar kvar i mig efter läsningen, när Törnvall skriver om det smärtsamma i missförstånden och oförmågan, om relationen som gått förlorad på grund av det.

Jag läser Ut ur ekorrhjulet: så blir du också ekonomiskt fri av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg, har lyssnat på den som ljudbok för flera år sedan, men vill läsa den med ett mer konkret intresse den här gången. Titta på budgeten som det här paret har (även om den har några år på nacken och inte är justerad efter den inflation som varit sedan dess).

Jag läser Jag vill inte bli frisk, jag vill bli smal av Malin Amethier, med ungdomars egna berättelser om ätstörningar, och den ger inblick som alla individuella berättelser gör och sedan spiller jag kaffe på den i min väska så jag måste köpa loss den från biblioteket och värst är förstås inte kostnaden utan skammen. När jag betalar räkningen tänker jag på hur jag en gång i tiden började skriva bokrecensioner för att kunna beställa recensionsexemplar så att jag skulle låna färre böcker på biblioteket, eftersom ingenting får mig att skämmas som biblioteksskulderna och de försvunna böckerna, ingenting får mig att drömma så mycket om att vara någon annan, någon som lånar en bok i taget och aldrig tappar bort en enda en.

Jag läser om Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson och tänker att om man kan få debutera så vilt och spretigt, kanske jag också skulle kunna det, att det kanske finns ett skrivande som skulle kunna vara vildvuxet och ofärdigt och ändå erbjuda en värld som ger något att få besöka.
Att det kanske finns en höst, en vinter, en vår då jag skulle kunna hitta ord igen.

Det är juli, det är färjeresor, det är bussar, det är tågresor. Till Helsingfors och till Sverige, upp genom skog och vatten till Umeå en tidig morgon då varje vagn är tyst och stilla när jag snubblar mot bistron för kaffet och mackan som ingår i min biljett. Det är nattåg och gryningsdoftande centralstation. Det är min väns balkong och minnen av en stad som jag tillhörde men som inte längre är min, det är att samla alla fragment av alt man varit och inse att det mesta av berättelsen om mitt liv skedde inuti och inte utanför.

Jag läser Gift av Tove Ditlevsen som skriver självbiografiskt om unga vuxenår och kalabalik i kulturkretsar i ett 40-tals-Danmark. Om äktenskap, om barn och om missbruket. Giftermålen och giftet, ruset och längtan efter det, hur längtan efter drogen kan ta över allt. Jag tänker på hur det självbiografiska kan skrivas med en sådan distans att man själv blir ett slags komisk karaktär, hur skoningslöst Ditlevsen skriver om sig själv, rakt och utan ursäkter. Det här är en text om ett liv som bara händer, där upplevelser av både ljus och mörker bara drabbar utan att berättarjaget tycks förmöget att själv styra dem, och jag känner igen den berättelsen från en del patienter jag träffat i mitt yrke, hur svårt det är när man tappar känslan av sammanhang, när livet hastigt och lustigt drar iväg en på äventyr och ner i mörka dalar och man själv bara tycks få hänga med i åkturen men aldrig bestämma vart färden ska gå.

Jag läser The beach av Alex Garland, 90-talsklassikern som är ett slags modern Flugornas herre om ett gäng backpackerungdomar som söker det orörda och autentiska bortom turiststråken och har byggt upp en tillvaro på en ö i ett naturreservat i Thailand. Det är en av mina favoritböcker, som det kan bli med vissa böcker när man träffar på dem vid rätt tillfälle i livet och sedan återvänder till dem. Jag har läst den många gånger. Den är oerhört välskriven. Dramaturgin är välbyggd, karaktärsteckningen skicklig, berättaren har sin egen röst och personlighet, och de psykologiska spänningarna och hur de utvecklar sig är för mig den stora behållningen. Hur huvudpersonen förändras och blir obehagligare och knäppare genom bokens gång, och hur vi får se det framförallt i hur andra reagerar på honom, är också så jäkla skickligt gjort.

Jag börjar läsa en massa böcker och läser inte ut dem, huvudet har inte ro.

Svartvit bild på kvinna som läser bok i hytten på en färja.

Det är augusti, jag packar och städar, jag har huvudvärk. Hettan, och sedan åskan. Vi åker över havet och flyttar till Uppsala för ett år. Hyr ett möblerat hus, bara att flytta in, och hur skönt det än är förstärker det overklighetskänslan, det finns väl något med att packa upp massor i ett nytt hem, att man tar det i besittning möbel för möbel, låda för låda.

Jag sitter på uteplatsen i radhusträdgården i kvavt fuktigt solgass och lyssnar på ljudet av kvarterets alla lekande barn, jag sitter på stranden vid sjön istället för vid ett hav, jag halvligger i soffan en söndagskväll och dricker pepparmyntste och ingen annan är vaken.

Jag läser Flickvännen av Karolina Ramqvist, om flickvännen till en kriminell man som väntar och tänker i deras dyra hus medan han är ute på jobb. Den når mig på ett annat sätt än när jag läste den för åtta år sedan, det finns en annan spänning och laddning i texten för mig än då. För mig ligger det intressanta i många av Ramqvists romaner i skillnaden mellan idealen som råder kring en människa och vad hon sedan väljer att göra. Det är något med exaktheten, ögat för detaljer, som kan blotta motsägelser mellan ideal och praktik, ett slags kejsaren-är-naken-upplevelser.

Jag läser Tills alla dör av Diamant Salihu, en journalistisk berättelse om gängkonflikten i Järvaområdet mellan Dödspatrullen och Shottaz. Det är en omfattande genomgång men den känns ibland fragmentariskt, jag tappar tråden och får svårt att hänga med i vem som är arg på vem och varför. Efter att tag börjar jag tänka att det inte hade kunnat skrivas på något annat sätt, att det är en del av effekten och att totalt få uppleva och själv få en uppfattning om hur det ser ut. En berättelse som rakt upp och ned dokumenterar vad som skett blir spretig, kanske ibland obegriplig, för att det handlar om sådant som styrs av en logik jag inte delar, för att det är så tonårigt, för att det inte utgörs av tydliga sidor med klara mål och fasta hierarkier utan något godtyckligare, mer slumpartat. Jag tror formen är helt rätt för de här berättelserna, att en hårdare styrning av materialet hade gett en sämre inblick, en mer styrd och tendensiös berättelse som skulle legat längre från sanningen.

Jag simmar i sjön, någon av de sista varma dagarna, bland näckrosorna. Doppar huvudet under ytan. Letar efter kylan.
Jag flyter på rygg och stirrar upp i åskmulna himlar och jag tänker på orden, på språket, hur viktigt det alltid har varit, hur avlägset det har börjat kännas ibland, hur mitt skrivande kan kännas som om jag skulle formulera mig på ett annat språk, som om exaktheten i orden dragits undan. Som att känna världen med handskar på utan fingertoppskänslan kvar.

Hur jag undrar om det går att läsa sig tillbaka till ett skrivande.
Och om det kanske går att göra en berättelse av läsandet, hur böckerna och vad de gör med en skapar en historia i sig.

Och sedan faller regnen, och sommaren är över, och jag undrar vad jag ska läsa i höst.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+26
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juli 2022.

augusti 13, 2022

Jag sitter på ett tunnelbanetåg i Helsingfors en dag i början av juli med mina kryckor i famnen när några paranta Helsingforsdamer börjar förklara att kvinnan med en barnvagn en bit bort i vagnen borde ha fått min plats. Senare ska jag inse att deras problem nog inte är jag och mina kryckor, utan att Habanero har satt sig ner bredvid mig,  så egentligen har de ju helt rätt. Men jag är ensam på semester i Helsingfors med tre barn och jag har ramlat utanför hotellet så jag inte kan gå på min fot och lyckats skaffa mig ett par kryckor genom en otrolig receptionist och hotellets upphittat-avdelning, och det är trettio grader varmt och jag förstår bara hälften av vad Helsingforstanterna säger och jag är så trött, och jag stirrar på dem och de fortsätter prata och jag fortsätter att stirra.

En finsk man, den sorten som ser ut att ha byggt en bastu med sina bara händer efter att ha dödat en björn i skogen, går fram emot dem, ställer sig mellan mig och tanterna.
“Can’t you see?”, säger han, och först efteråt inser jag att han måste ha talat på engelska bara för att göra mig mindre obekväm, för han och tanterna har ju gemensamt modersmål, det är bara jag som är utanför. “THIS WOMAN IS BROKEN. Let it sit.”

Så börjar juli, så fortsätter kanske juli, en rad av oväntade händelser och nya lösningar, ett pärlband av att hitta fotfästet när det känns som att vara i ett jordskred. Det är svårt att berätta om tillvaron när tillvaron är fylld av berättelser som inte är ens egen. Det är svårt när man ibland berövas sin egen berättelse. Det är svårt när man blir tvungen att berätta den för andra människor så många gånger att den till slut känns främmande, som om man återberättar något som hände någon annan. Det är svårt att skriva utan tillgång till orden, det är svårt att vara en skrivande människa som inte skriver.

Men juli är också annat än det som är svårt.
Juli är utsikten över Tölöviken från bastun på hotellet, de där timmarna innan jag stukade foten, juli är en ljummen kväll och en skaldjurspasta som är så god att jag måste blunda när jag äter den. Juli är ett tidigt morgontågs tystnad, att resa själv, det är jag och min kopp kaffe och Gift av Tove Dietlevsen.

Det är att gå med min vän genom Umeå och se platserna där jag en gång levde och att de inte ser ut som när jag en gång levde där. Det är att se att det som ser ut som när jag en gång levde där inte är så upphöjt och särskilt som jag mindes det. Det är att förstå att den där sinnligheten och totala upplevelsen av närvaro i verkligheten som jag känt så många gånger inte har så mycket med egenskaper hos platserna att göra utan med egenskaper hos mig själv.

Det är röklukt i håret av att grilla korv vid vid Nydalasjön, den svala morgonluften när man vandrar uppför ett berg. Det är att läsa Madame Bovary på en balkong på Ålidhem om kvällen medan kvarterets barn cyklar runt och skriker, det är brieostens strävhet och rödvinets sötma.

Det är samtal. Det är när man pratar så mycket och länge och så många dagar i sträck att man gräver sig ned till nya lager, som de olika nivåerna i ett reningsverk, att man filtrerar fram något annat och renare ur det stora klegget av tankar som var alltings ursprung.

Det är alla människor jag hade velat tacka, som om det vore ett Oscarstal, fast jag inte har vunnit någonting.
Och kanske just därför: för att i verkligheten är människorna som funnits mitt i förlusterna viktigare än de man kan tacka i framgångarna.

Och jag vill tacka en modig finsk man på ett tunnelbanetåg.
Trots att jag blev så sur sedan, när de finska tanterna fortsatte att muttra, att jag ändå reste mig, stod och vinglade på ett ben med kryckorna i en hand och en hålla-i-sig-stång i den andra, medan folk drog efter andan och trodde att jag skulle falla.
Och jag vill tacka all träning med Pamela Reif för att koordination och core hjälpte mig att hålla balansen, så att jag stod stadigt, trots allt.
This woman, it is broken.
Men tydligen inte fullständigt nedbruten, trots allt.

Och sedan var juli över, och det blev augusti.
Och vi flyttade till Uppsala. För här ska vi bo ett år så jag kan göra de placeringar i Sverige som jag behöver för att kunna bli specialist i psykiatri.
Men det är en annan berättelse.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+48
sånt jag läser

Böcker jag läste. maj 2022

juli 19, 2022

Ulrika Nettelblad ligger i hotellsäng på Hotell Pommern och läser bok. Svartvit bild, motljus, ansiktet kraftig upplyst av solen.

Det blev juni, det blev juli, spelar det egentligen någon roll vad som hände i maj, finns det inte ett flyktigt fastklamrande i tiden i att försöka samla det förflutna i listor som blir försenade för att nuet tar så mycket tid och kraft?

Men jag tycker om symmetrin, jag tycker om att hålla strukturen för att slippa hålen som blir om man inte gör det, och jag tycker så mycket om böcker.

Så en dag i juli på ett café i Umeå efter att ha åkt tåg i fem timmar och läst Tove Dietlevsens Gift och lyssnat på min skrivspellista och undrat om jag inte skriver längre för att jag har hittat andra vägar för språket att få plats, en sådan dag sätter jag mig ned och skriver om böckerna jag läste i maj.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist skriver självbiografiskt om uppväxt och ensamhet, om utanförskap i närvaro av andra, om övergivenhet och om moderskap. Men den röda tråden är mat. Att äta maten, att absorberas av den, att tänka på den, att läsa kokböcker. Mat som kärlek, mat som främlingskap. Och mat som besatthet och beroende, som ångestdämpande när det slår över. Och om hetsätningar, även om det utgör en mycket mindre del av boken.

Det är en sinnlig bok, oerhört specifik i detaljerna. För mig blev det tydligt att jag och Ramqvist på många sätt upplever mat på samma sätt, minus hetsätningarna, men det där absorberande, att man liksom kan uppslukas av det på ett nästan hypnotiskt sätt. Och känna de små detaljerna, med sådan oerhörd närvaro och tydlighet.

För min del har det dock inte gjort maten till ett stort intresse, på ett sätt är det tvärtom; jag känner liksom inte att jag behöver jaga stora matupplevelser genom att köpa specialingredienser eller gå till vissa restauranger, jag vet att varje matupplevelse – högbudget som lågbudget, exotisk eller alldaglig – kommer att erbjuda en sensorisk rikedom som kommer att uppsluka och intressera mig.

Diskuterade boken i radio här. Tror överlag det är en bra bokklubbsbok!

The harsh cry of the heron av Lian Hearn

Hittade ingen bra bild på omslaget, så istället får ni en bild på undertecknad som gör den bästa sortens läsning: fönsterläsningen. (Läser Agota Kristof där, bilden är från den här resan till Linköping en gång för typ en miljon år sedan).

Uppmärksamma läsare känner igen Lian Hearns namn från böcker jag läste i april. Det är hon som skrev Över näktergalens-golv-böckerna – stämningsfull och finstämd fantasy som utspelar sig i något som liknar medeltida Japan. Då läste jag ursprungstrilogin, som är så fin och välkomponerad, ja ni  kan ju läsa själva vad jag skrev om den. Men The harsh cry of the heron (eller Vid hägerns skarpa skri) är en uppföljare som utspelar sig femton år efter den ursprungliga trilogin.

Jag tycker inte att den här boken är bra. Ändå läste jag den för tredje gången, har läst den när jag var både femton och tjugofem. Egentligen tänker jag att det kanske är det intressantaste att ta med sig från det här. Varför läser man en typ sjuhundra sidor bok tre gånger om man inte tycker den är bra?

Ja det gör “man” kanske inte, men jag gör i alla fall det, av flera skäl. Dels tycker jag om att läsa böcker flera gånger med avstånd emellan, precis som jag tycker om att besöka samma platser på nytt. Det säger mig något om vem jag själv har blivit och vem jag brukade vara, vad som är på nytt i mig, vad som är sedan gammalt, vad som har skavts bort.

Det andra skälet är att jag är en skrivande människa, eller åtminstone brukade jag vara det, och att läsa om något jag tyckte var dåligt lär mig något om skrivandet. Jag kan förstå på ett helt annat sätt idag än när jag var femton varför den här boken inte lyfter (feldisponerad dramaturgi där fel delar av händelseförloppet får ta oproportionerligt stor del och det som verkligen hade kunnat bränna till och bli starka scener summariskt skyndas över, ytlig karaktärsteckning med bristande trovärdighet, hastigt och babbligt språk i skarp kontrast mot den svala sammanhållna tonen i ursprungstrilogin). En bok jag ogillat brukar dröja sig kvar i bakhuvudet medan jag funderar vad det är jag hade velat se annorlunda, och när jag återvänder till den får jag nya insikter.

Hem av Karin Erlandsson

Hem av Karin Erlandsson

“Kollektivroman om åländska kvinnor genom historien”, läste jag i beskrivningen av den här boken när den skulle ges ut, och blev genast uttråkad och lite irriterad. Det var något med det som lät både tråkigt och uttänkt i mitt huvud, den sortens idé som liksom är smart för att den är rätt i tiden (Åland fyller hundra år i år, så det har varit en massa saker kring det), stipendievänlig, konceptuell. Men min erfarenhet är att romaner med en god idé ofta blir just bara en idé. En pappersprodukt där det var hisspitchen som var själva grejen, genomförandet torrt och tråkigt.

Men sedan blev det ändå så att jag läste Hem, och vad glad jag är att jag gjorde det! Jag har läst flera av Karin Erlandssons böcker, som Pärlfiskaren de österbottniska deckare jag skrivit om här och boken om skrivande som jag läst och skrivit om många gånger, bland annat här. Men det här är på en helt ny nivå.

Hem är alltså en kollektivroman; det är ett slags novellsamling där alla novellerna förenas genom ett gemensamt tema (åländska kvinnor vid olika tidpunkter i historien). Det finns också ett föremål som förekommer i alla noveller, men texterna hänger annars inte ihop så att man egentligen måste läsa dem i ordning, eller i ett svep.

Det är otroligt hur så kompakta små texter kan rymma hela världar, det här är att vara sparsmakad med ord när det exakta skapar det överväldigande. De fina nyanserna när det gäller att skildra allmängiltiga känsloupplevelser gör texterna tidlösa, samtidigt som miljöer och händelser placerar dem i tid och rum. Det här är ett stort berättande i mikroformat!

Min största invändning är att den näst sista texten innehåller en scen med ett sexuellt övergrepp som även den var oerhört väl gestaltad, och just därför mycket obehaglig. Funderar fortfarande på om den verkligen tillförde tillräckligt mycket för att motivera sin plats i den texten, och är man det minsta känslig för sådant kan det vara klokt att hoppa över just den novellen. (Som jag annars tyckte mycket om, just för att den hade blandningen av ljus och mörker som genomsyrar de flesta verk jag verkligen älskar. Lycka och smärta och lättnad, tätt intill varandra, uppblandade, som jag upplever att livet är).

En bok att uppslukas av och ett skrivande att inspireras av.

Här pratade vi om boken i radiobokcirkeln.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+8
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juni 2022.

juli 1, 2022

Liten flicka i hatt äter glass i motljus. svartvitt

Svartvitt, barn insvepta i handdukar håller om varandra på brygga

Flicka ligger på brygga insvept i handduk och simglasögon. Svartvit bild

Svartvit bild med flicka som springer mot sin storasyster, vid havet

Juni är övergång och förändring, juni är stillastående stiltje.  Förra året var juni semesterlivet före semestern, nu är den riktiga semestern redan här. Den kommer att pågå länge, så länge att man hinner forma sommaren till ett eget litet liv, ett sommarliv. Jag är tacksam att jag hade möjligheten att göra så, det behövdes för att få ihop den här sommaren, jag är tacksam över så många val jag har kunnat göra för att få ihop allt när jag verkligen har behövt det.

Jag sitter mycket på bryggor och läser, vi får besök. Jag samtalar i solnedgången när hettan fortfarande ligger tropisk och tryckande, jag cyklar i trettio graders gassande sol. Jag försöker förhålla mig till sommarens rotlöshet, det nästan apokalyptiska med den här årstiden som bara vissa upplever, känslan av att världen som man känner den kastas omkull och att man plötsligt ska förhålla sig till detta nya stilla. Vardag passar så bra för mig, kyliga höstar och duggregn i ansiktet om morgonen, baka ett bröd och skjutsa till aktiviteter, komma ihåg vilken veckodag det är.

Jag sorterar papper och lyssnar på musik, samma låtar tusen gånger, Bedshaped med Keane och U&Me med Alt-J.
Jag letar ord och hittar dem inte, vill formulera något som kryper under huden men inte blir en enda text.
Vår värld blir så liten, det är cyklarna och sommarmaten, väskan full med böcker, sol och skugga, glass och korv med bröd.

Det är Lilla Gubben som ber mig att han också ska få ha med sig en bok till stranden, det är att sitta där sida vid sida på Lilla Holmens brygga och läsa medan hans systrar hoppar och skriker bredvid. Det är Habanero som hittar ett litet bärbart Alfapet vi har hemma och använder det för att försöka forma meningar, alltid mer intresserad av att själv få uttrycka sig än av att få läsa. Genom kamp lär hon sig skriva Vi ska köpa glass. Visar upp det som om det vore ett avtal, nu när det finns i skrift.
Det är Storasystern som är övertygad om sin egen medicinska kunskap. När barn ramlar på lekplatsen går hon fram, klämmer där de slagit sig, säger det är inte brutet, inspekterar skrapsår och säger såret är inte djupt. Och med en sådan stämma att vem som helst skulle lita på henne.

Juni är alla sätt som jag inte räcker till på.
Till allt jag hade velat vara, och allt jag hade velat göra.
Det är att välja att stå ut i den otillräckligheten, om och om igen
Det finns mycket som är utom min kontroll.
Väder och värme, mygg och myror, liv och lidande.

Men jag kan sitta i solnedgången i doften av fuktig och solvarm brygga, och läsa sida efter sida medan barn och fiskmåsar skränar om vartannat, och det är ett liv.
Kanske ett litet, men det är mitt.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+26
sånt som inte får plats i andra kategorier

Cyklarna

juni 25, 2022

Sepiatonad bild på kvinna med cykelslang i handen

För ett år sedan bestämde jag mig för att jag ville börja fixa själv med våra cyklar.
Jag har alltid levt med uppfattningen att jag har tummen mitt i handen, eller att jag kanske inte ens har tummar utan att mina händer har typ två lillfingrar i stället. Jag har aldrig varit övertygad om att mina händer skulle kunna utföra några stordåd, medan jag brukade tro att mitt tänkande skulle kunna göra det.

Men jag hade gått igenom en utbildning och arbetat med saker som tvingat mig att lära mig att använda mina händer, beordra dem att göra saker jag aldrig hade trott att de skulle klara av. Och jag hade börjat upptäcka i allt fler sammanhang hur många saker man kan lära sig genom att träna på dem, att fortsätta och fortsätta tills det inte längre är lika svårt. Kanske är det nackdelen med att ha haft lätt för många saker: hur sent jag upptäckte att så mycket kan vara en övningsfråga.

Och jag tycker så mycket om att cykla.

Så jag låg på kvällarna och tittade på youtubevideor om hur man skulle ta hand om sin cykel, jag påminde mig om att inte bli överväldigad. Så många saker i livet slutar att vara roliga om man ska jämföra sig med den som kan mest. Jag behövde inte börja med att rikta hjul och byta ut varenda del i en gammal skrotcykel. Det skulle räcka så långt att smörja kedjan och byta slang i däcket när jag fick punktering.

Det var hetta den där kvällen, då som nu. Jag rullade cykeln till baksidan av huset, delen av trädgården utan insyn. Jag ville inte att någon skulle se min oförmåga. Lyckligast i livet är jag när jag får lära mig något utan att någon ska se på.

Det var bara jag och Cyklotekets avsnitt Däck och slang, det var den dallrande heta luften och doften av torrt gräs, det var att se på en cykel som jag aldrig sett en cykel förut. Man upptäcker så många nya saker i tillvaron om man faktiskt ser efter.

Jag svor och funderade, jag förstod och det fungerade. Om ett träd faller i skogen, kan någon höra det falla, om en kvinna lagar en punktering i det skymda hörnet av trädgården när ingen ser, existerar misslyckanden? Eller existerar bara nya försök, tills man fattar grejen?

Efteråt, när slangen i däcket var bytt, lade jag mig på uteplatsens trägolv och lyssnade på Cola på maxvolym. Kände svetten längs min kropp, såg på mina svartfläckiga oljiga fingrar. Och luften doftade varmt trä och grannars grillrök, himlen var så blå, och ögonblicket var mitt.
Och jag fick tänka det jag så sällan tänker: att jag klarar mycket mer än jag tror.

Sedan skaffade jag en gammal skrotcykel, trots att jag inte skulle bli vild i mina cykelfixarambitioner, ställde den i garaget.
Tänkte att jag skulle rusta upp den och genom den processen lära mig allt om cyklar.
Det skulle bli en bra höst, tänkte jag, en som inte bara hände i huvudet utan också i händerna.

Men hösten blev inte som jag tänkt mig. Året blev inte som jag tänkt mig.
Det här året bor som en tyngd i mig. Det var ofrånkomligt att bli någon annan. En annan blick som möter mig i spegeln, en annan rytm i stegen.
Skrotcykeln står orörd i garaget, och ändå har jag bevisat det om och om igen: att jag klarar mer än jag trodde.

Och jag har semester, och här är hettan, och jag dricker cola zero på min balkong och undrar om att ha blivit någon annan kommer innebära att jag vill göra andra saker. Vet inte om jag vill skriva böcker, vet inte längre om jag har så många saker jag själv vill uttrycka. Kanske räcker det med att läsa dem.
Men jag tycker fortfarande om att cykla. Och igår upptäckte jag en punktering på en av våra cyklar.

Jag tror att jag ska cykla genom hettan och köpa en ny slang.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+28
sånt jag läser

Böcker jag läste. april 2022.

maj 28, 2022

Lev lokalt Oskar och Maribel Lindberg, Grass for his pillow av Lian Hearn, Brilliance of the Moon av Lian Hearn, Across the nightingale floor (Över näktergalens golv) av Lian Hearn, Återhämtningsguiden av Niclas Almén

Jag läste saker i april, jag hann inte skriva om dem förrän nu. Kanske anar ni redan ett tema, att jag inte hinner skriva om saker som jag brukar.  Så kan det vara ibland. Våren dundrar fram och livet dundrar fram och ibland vaknar jag i vargtimmen och det är redan gryning för det har hunnit bli ljusa maj och jag går ut på balkongen och drar in doften av fuktig gräsmatta och en försommarmorgon som ännu inte vaknat till liv innan jag går in igen och försöker somna om de sista timmarna innan en ny vardagsdag börjar. Och så börjar och slutar det och börjar om igen, och jag skriver inget.

Men jag läser i alla fall, och det är jag tacksam för. Så många gånger som livet har blivit fattigt för att jag helt tappat kontakten med ord.

Det här är vad jag läste i april.

Lev lokalt av Oskar och Maribel Lindberg

Lev lokalt av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg

Oskar Lindberg eller “Fantastiske Farbror Fri” gjorde en plan med sin fru om att sänka levnadskostnaderna, spara pengar och investera sig ut från att vara beroende av lönearbete. Idag kan de leva på avkastningen av sina investeringar och arbetar endast med sådant de tycker är roligt eller stimulerande. Men framförallt hittade de till en enklare livsstil som gav dem mer livskvalitet under åren när de prövade sig fram i hur lite man kan leva på. Om detta skrev de mycket i sin första bok Ut ur ekorrhjulet som kom ut för ett par år sedan.

I den här boken fokuserar de mer på en viss aspekt av den livsstil de hittat, nämligen hur man hittar en plats där vardagslivet har det mesta av det man behöver, hur man gör den plats på jorden där man befinner sig till sin. Istället för att ständigt drömma sig bort till det extrema som kräver långa ledigheter och resor, hur hittar man det som finns precis runt knuten? Eller hittar till en plats där “runt knuten” är just rätt knut för en själv?

Mysig bok som jag läste på en kväll medan jag själv levde lokalt och upplevde livskvaliteten i en av alla lekparkerna jag brukar cykla till med barnen för att sitta och läsa medan de rör på sig och alla är nöjda. (I idealfallet, när ingen får ett utbrott och skriker hela vägen hem min mamma är en glädjedödare HON TVINGAR BARN som respons på att man inte fick stanna för alltid). Det är ju en hårfin gräns när man skriver sådana här böcker om den egna livsstilen att de blir… självgoda, typ. Men det tycker jag inte den här var. Framförallt var den systematisk och kärnfull med intressanta perspektiv. 95% av dem har jag dock glömt bort efteråt, men det var nog inte bokens fel. En feel-good-ig bok som gjorde mig inspirerad och glad.

Läs mer;

Över näktergalens golv-böckerna av Lian Hearn: Over the nightingale floor av Lian Hearn, Grass for his pillow av Lian Hearn, Brilliance of the moon av Lian Hearn

Över näktergalens golv-serien av Lian Hearn: Across the nightingale floor, Grass for his pillow och Brilliance of the moon

Är det någon annan tidig 90-talist som också läste den här serien kanske? Jag minns att jag önskade mig första boken när jag sålde jultidningar, eftersom jag hoppades att mina föräldrar skulle köpa den från jultidningarna så att jag fick bättre försäljning. (Var en så otroligt dålig jultidningsförsäljare eftersom jag hatade att sälja, och prata, men jag älskade att få komma in och titta på människors hem. Hade gärna bara fått komma in och titta utan att behöva ägna mig åt det där försäljningsmomentet.)

I alla fall, upplägget är detta: fantasy i medeltida Japan-ish. (Författaren har tagit sig kreativa friheter och miljön är klart inspirerad av denna tid och plats men utan kraven på autenticitet som om det vore uttalat). En berättelse om att höra hemma överallt och ingenstans. (En av huvudpersonerna har tre blandade bakgrunder: han bär på både krigarblod och blod från den hemliga och mäktiga organisationen Släktet, med övernaturliga förmågor som går i arv, men är uppvuxen bland en förföljd religiös minoritet som anser att man inte bör döda, något som i övrigt är främmande i kulturen.). Berättelse om tonårskärlek, profetior, eleganta miljöer med vissa riter, ett land i inbördeskrigstumult.

De här tre böckerna har väldigt fint språk som passar stämningarna och miljöerna och väl utförd dramaturgi, både som enskilda böcker och som en helhet som en trilogi. Hantverket är på plats, helt enkelt, det känns genomarbetat. Sedan finns det saker jag stör mig på som vuxen, typ en av huvudpersonerna som alltid ska vara jättesnygg och jättesmart men som mitt i allt det blir lite… personlighetslös? Men fina böcker om man bara vill befinna sig någon helt annanstans en stund, och för den skrivande personen ett sätt att studera dramaturgi när det ska hålla både genom enskilda romaner och genom en serie.

Återhämtningsguiden av Niclas Almén

Nämen nämnde jag att jag varit lite trött och stressad eller? Den här boken handlar om just hur man kan förbättra sin motståndskraft i stressiga perioder genom att öka sin återhämtning och arbeta aktivt med den. Trösterikt när stressen kanske inte går att få bort. Jag läste den för ett år sedan när den kom ut. Då skrev jag om den i det här inlägget.
Men det var inför en recension, och det är alltid lite mer anspänning att läsa böckerna då tänker jag, jag behöver både uppleva dem och tänka på vad jag ska säga om dem egentligen.
Och är inte effekten med självhjälpsböcker ibland bara att man blir påmind om sådant man redan visste är bra men har slutat göra? Så var det med den här i alla fall, läste den en kväll och planerade sedan in små saker jag kunde strössla mina dagar med för att få samla energi.

 

Sådär. Det var vad jag läste i april. Sedan kom maj, och jag läste då också. Så himla mycket bra grejer faktiskt! Men det pratar vi om en annan dag.

P.S Ni var flera som skrev efter mitt förra inlägg att ni har blivit oroliga och tänkt på mig när jag inte skrivit. Tack för det, det gjorde mig så märkligt rörd. Att det finns en massa människor därute som undrar hur man har det, inte bara med en “konsuments” otåliga väntan på ytterligare något att ta del av, utan för att man genuint undrar och vill väl. Det gjorde världen lite varmare och vackrare på något vis. Tack för det!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+25
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, maj 2022 (och april.)

maj 19, 2022

Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus.

Jag ville skriva om april, men april tillät inte beskrivningar. Tiden rann ifrån mig medan jag började om, tappade fotfästet och fann det under nya förutsättningar, om och om igen. Vårsolen var så skarp innan träden fick löv, ett ljus som inte förlåter någonting. Blottad smuts. Jag skrev ett betalt skrivjobb med faktatexter om olika psykiska problem och åt en miljon Werthers-original-karameller ur ett påskägg, explosioner av sött i min mun, det bedövande och dövande i smaker. Ett rum att träda in i och förlora sig i, precis som skrivandet, som jag hörde Karolina Ramqvist tala om i en intervju om Bröd och mjölk. Skrivandet och ätandet som rum där man får vara ifred. Och jag började läsa hennes bok och fann något slags tröst i den, att få läsa någon annan beskriva hur det är att golvas av smaker med en sådan kraft, att kunna gå in i dem och vakna upp ur dem som ur en hypnos.

Jag skrev en tenta i en psykoterapikurs. Jag åkte buss och lyssnade på radio och drömde om att resa långt, långt, bara för att få fortsätta uppleva detta: att passivt vara på väg. Någon annan som kör, inte mina beslut, inte mina svängar, inte min väg, bara luta sig tillbaka i sätet och försvinna iväg.

Jag läste fantasyböcker och böcker om ett enklare liv, jag bakade olika sorters bröd. Jag sköt upp att göra pappersarbete och drunknade i min egen perfektionism. Jag tröstade den som grät och bannade den som nöps och jag tog emot den sedvanliga feedbacken på min middagsmatlagning: att jag kanske borde fråga dagisets kök om de kunde ge mig några bra recept.

Jag upptäckte plötsligt att april hade blivit maj, gränserna så flytande trots att de borde vara absoluta, en dag var ljuset mjukare trots att vindarna fortfarande var kalla. För att det har varit en så kylig vår, det är vad alla säger, och visst har jag märkt att vinden är kall om händerna när jag cyklar om morgnarna, men jag hade nog glömt att den kan vara på ett annat sätt. Det har räckt med havet som gnistrar i ljuset och mjuka skuggor när bladverken kommer fram, det har räckt med doften av ett vitsippshav i kvällspromenaden i skymningen. Jag har aldrig tyckt om värmen ändå, man måste ta av sig så mycket kläder, det kommer en dag i maj varje år när försommarhettan verkligen är här och varenda gång dyker det upp som en överraskning. Varenda gång undrar jag vad jag haft på mig hela förra sommaren.
Och ändå, som så mycket annat man inte minns hur man rodde i hamn, så måste det ju ha gått. Jag har varit klädd en sommar och en till och det kommer väl att gå ytterligare en sommar i längtan och väntan efter att långbyxor och strumpbyxor ska åka på.

Alla pratar om att de är stressade i maj och jag är inget undantag. Till slut slutar jag att prata och bara gör. Det finns tider när det inte längre är någon idé att fundera på hur man ska få ihop det. Analysen kommer sedan, varför blev det så mycket, varför blir det alltid så mycket, varför fyller jag bara ut min tid tills den sprängs, varför skjuter jag upp saker för att jag vill att de ska bli bra tills jag måste göra dem snabbt och dåligt för att de över huvud taget ska bli gjorda.

Jag fattar avgörande beslut för att jag måste.
Jag lagar ärtsoppa och den värmer magen som en kram.

Jag skriver inte och vet inte om det är ett problem. Kanske är det för att jag är så trött, kanske är det för att jag har förändrats.
I spegeln träder ett annat ansikte fram. Nya linjer, andra strukturer. Jag hinner tänka: vad det här året har fått mig att åldras innan jag ser det naiva i tanken. Jovisst, kanske, men samtidigt: det är ju vad varje år får en att göra.

År efter år av samma cykler, ljuset och bladen, vindarna och havet, tiden som försvinner i ögonblick som tycks oändliga, medan man sakta omvandlas till någon annan än den man en gång var.

Läs mer:

  • Glimtar, mars 2022.
  • Glimtar, februari 2022.
  • Glimtar, januari 2022.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Förresten! Igår var ni jättemånga fler besökare på den här bloggen än vad ni brukar vara. 400% av vad ni normalt sett är . 🙂 hej! Är det någon som har länkat någonstans ifrån får ni gärna tipsa mig. Vill gärna tacka i så fall!

+44
sånt jag läser

Böcker jag läste. mars 2022.

april 18, 2022

Bokhög med Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling, Löpa varg av Kerstin Ekman, Hälsovikt för ditt barn av Paulina Nowicka, Babetta av Nina Wähä, Cykelbudet av Anders Teglund

Vi hann komma långt in i april innan jag hann skriva om böckerna i mars. Kanske hade jag någon gång en tanke om att recensera några av dem enskilt också, och sedan länka till dem i det här inlägget, men mest var det väl bara livet som hände som vanligt, dundrade och malde iväg bort från mars utan att lämna utrymme för att jag skulle berätta om sådant jag läst och vad jag tänkte om det.  Men nu, en annandag påsk medan solljuset flödar genom kvällen utanför fönstret framför köksbordet där jag sitter och skriver, tänkte jag att det var dags.

Mars var en bra läsmånad, böckerna tog emot mig, som polster när man lägger om ett sår, bäddar in för att det inte ska skava, ord och ord och ord och det fantastiska med böcker är att det krävs så lite för att de ska finnas där, man måste inte ens kunna lämna rummet, huset, platsen.
Så användbar den funktionen har varit för mig.
Nu.
Vidare till böckerna.

Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling

Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling

Sista boken i en bokserie som knappas behöver så mycket presentation, va? Snubblade en gång över en gammal, gammal artikel om J.K Rowling, när Harry Potter fortfarande var en bokserie bland andra som börjat sälja ganska bra för att vara barnbok, men inte var ett fenomen. Och det var en så märklig upplevelse att läsa böckerna beskrivna på det sättet, som om det var något man aldrig hört talas om.

Hur som helst fick jag sug att sträckläsa många ord men ändå känna att det var välbekant, och det brukar Harry Potter vara bra för.  Det var härligt, men jag märker att jag blivit äldre, läst så mycket mer sedan jag var en trettonårig Harry Potter-nörd av rang ,och kanske också sedan jag var en ung vuxen som läste om böckerna. Länge var det liksom inte en bok, det var HARRY POTTER, men nu kunde jag både se det omvälvande i upplevelsen och det som var… bra och dåligt, som en bok kan vara. Det var som när man återvänder till en plats man lekte på som barn för att upptäcka att det är en helt vanligt bakgård och inte en värld av äventyr.

Var inte lika anti epilogen nu som när jag var femton, tycker fortfarande inte om den, men kan bättre förstå behovet av att berätta om en tid när allt bara får vara lite lugnt och skönt. Familjesplittringar och svek, död och förödelse, förtvivlan och förstörelse, allt det stora och såriga som krig och konflikter driver upp och som genomsyrar den här boken… man förstår det på ett annat sätt med livserfarenhet. Och vill få andas ut lite mer och tänka på den stilla tiden när allt är ljust, den som alltid kommer efteråt.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Löpa varg av Kerstin Ekman

70+-man med många år som jägare ser en varg på nära håll i skogen, det blir katalysatorn för stillsam molande livskris med reflektioner om stort och smått, mycket om åldrandets olika aspekter. Vi läste och diskuterade i Ålands radios bokcirkel (är såååå trött i det här inslaget, men som tur var säger mina meddiskuterare en hel del matnyttigt). Jag fastnade för hur väl bokens sätt att vara skriven på speglade huvudpersonen. Det kortfattade, sparsamt sakliga, men med underfundiga observationer. Mycket bok per sida, en bok för tystlåtna män tror jag var utlåtanden i bokcirkeln. Slutet tyckte jag inte så mycket om, tyckte inte det passade.

Hälsovikt för ditt barn av Paulina Nowicka

Hälsovikt för ditt barn: vetenskap, verktyg och vägen framåt av Paulina Nowicka

Nyutkommen populärvetenskaplig handbok om hur man kan tänka kring övervikt hos barn. Läser ju ganska mycket sånt här bara för att jag tycker det är intressant att se olika vinklar om hur man kan skriva populärvetenskapligt om saker, för att få inspiration till egna skrivjobb jag gör eller hur jag kan förklara komplicerade koncept för patienter. Men här var det intressant på ett personligt plan eftersom jag har ett barn med övervikt som vi jobbar med, men det är lätt att köra fast. Det är enkelt om det är läsk till maten och godis dagligen som är problemet det, svårare när det är en mängd andra faktorer som inte är så enkla att bara kapa typ. Tyckte i alla fall mycket om denna, fick inspiration till några saker på förändringslistan och genomför dem en efter en.

Babetta av Nina Wähä

Babetta av Nina Wähä

Nina Wähä skrev hajpade Testamente för ett par år sedan. Jag gillade den, men inte slutet, och har haft en ambivalent känsla kopplat till den sedan. Tyckte det var en bok som var härlig att dras med i, en läsupplevelse, men den slog lite för mycket på stora trumman om att NU HÄNDER SNART ETT FANTASTISKT SLUT och jag tyckte inte den levererade hela vägen helt enkelt. Nåväl, nu var det ju inte Testamente jag skulle skriva om utan Wähäs nya, Babetta.

Något jag gillade – men som kan göra många besvikna om man mest vill läsa den för att man älskade Testamente – är att den här boken är helt annorlunda. Språket stilla, avskalat, nästan kallt. Istället för en myllrande släkt och en berättelse som sträcker sig genom decennier är huvuddelen av boken förlagd till en tryckande het sommar i lyxig miljö med få aktörer.

Det är berättelsen om Lou och Katja. Ungdomsvänner sedan teatergymnasiet, men medan Lou blev internationell skådespelerska som slog igenom tio år tidigare i den historiska storfilmen Babetta har Lou mest hankat sig fram, fortsatt hålla sig i filmvärlden men genom akademiska studier, inte blivit något storslaget stjärnglänsande. Den här sommaren har Lou bjudit Katja till sin äldre pojkväns lyxiga villa vid franska rivieran. Berättelsen drivs av den märkliga stämningen i huset, av den oklara relationen mellan Katja och Lou (är de vänner? beundrar Katja henne så mycket som hon själv skriver, är Katja ens en trovärdig berättare?) och så småningom av ytterligare spänningar som utvecklar sig i huset.

Första halvan av boken var jag förbryllad av det tafatta språket, det kändes ibland som om jag läste ett manus av en ung och osäker debutant (hur många gånger ska jag läsa att Katja eller Lou öppnar en flaska Evian som om boken vore sponsrad av produktplaceringar), det tafatta och tvekande… Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är en konsekvens av medvetna val, ett sätt att bygga upp Katja. Boken är skriven ur ett jagperspektiv och efter ett tag känns det verkligen som om jag läser något som skrivs av Katja. Det är intressant, men räcker inte hela vägen. En intressant bok, för mig på många sätt intressantare än Testamente, men det lyfter inte. Tycker den här recensionen var spot on.

Cykelbudet av Anders Teglund

Cykelbudet av Anders Teglund

Pianisten och kulturmångsysslaren Anders Teglund tog jobb som Foodora-cykelbud när pandemin kom och massa grejer ställdes in. Dels för att tjäna extrapengar, dels för att kunna skriva något om det.
Jag hade nog förväntat mig en bok som liksom skulle vara… en reportagebok om Foodora, en tydliga agenda och kanske en dramaturgi, men det här är helt enkelt dagboksanteckningar från mars -20 till sommaren -21. En berättelse som får tuffa fram på eget vis och i egen takt om hur det är att jobba med kultur när man behöver återuppfinna sina sätt att nå ut och ha en plats, och om hur det är att vara cykelbud. Och hur det skiljer sig att vara cykelbud för Foodora om man är en person med annat yrke med viss status och som kan säga att man gör detta av ett annat skäl än att man behöver det för att få överleva och stanna i landet.
Hur som helst var det en oväntat mysig bok, liksom trivsam att bara lunka med i. Eftersom jag cyklar extremt mycket, ofta tungt och i extrema väder, tyckte jag det var mysigt att ligga och läsa om cykelturer i olika backar i Göteborg och alla mackor man sen måste äta efter de hårda träningspassen. Väldigt bra läsa-innan-man-somnar bok. Intressant, stundtals mysig, ingen handling man på det sättet måste hänga med i, lagom korta avsnitt. Plus för att omslaget är i nåt slags vattentålig struktur, lite som skyddskläder när man cyklar eller ett sadelskydd.

Det var det! Hoppas april i slutändan kommer kännas lika läsningsfyllt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+18