2021 är ett år som innehåller två olika liv. Den här hösten har varit oändligt svår, jag har skrivit om det här och här, jag har skrivit om hur kris skapar en fullständig närvaro. Suddar ut allt det andra som är ens liv, äter upp dagar tills det som är kvar av ens tillvaro är någonting som förändrats till något mindre, bara det inzoomade och lilla. Det livet som var mitt den här våren och den här sommaren är fascinerande och avlägset. Kanske gör det en sådan här sammanfattning svårare än vanligt. Och samtidigt hoppfull. Det livet jag levde då var knäppt och neurotiskt och orsofyllt och hattigt och bombastiskt på alla sätt som ett Ulrika-liv är, men det var levande och fantastiskt och det var mitt. Att skriva om det påminner mig om att så kan det också vara att leva. Och för första gången på mycket länge förstår jag varför det kan vara intressant att läsa min blogg, när jag för en gångs skull ser alltihop utifrån. Det var ett säreget litet liv jag levde en gång, det var så sprakande. En gång kanske jag lever det igen.

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut?

• Lät andra, som inte var förlag, läsa mitt bokmanus i sin helhet. 
• Cyklade fyra mil genom solnedgång och skymning genom ett dalalandskap av sjöar och backar för att få ur mig den exalterade spänningsenergin kring ett svar om mitt manus.
• Bloggade på bloggportal en sväng.
• Läste ryska på universitetet.
• Skrev ett blogginlägg om dagen i en månad.
• Bodde en natt på ett helt öde pandemihotell i min egen stad och ägnade tiden åt att läsa böcker och skriva.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag skaffade mig ett dagligt skrivande, som jag höll i under stora delar av året. Det var så jag blev klar med min roman.
Men har svårt att minnas nu om det var så revolutionerande, även om det kändes så då.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! En av de få vänner som någonsin nämnts på bloggen i modern tid och som alltid känts som en storasyster i vänskapsform, den som står för verklighetsförankringen och insikterna om hur världen utanför mitt huvud är funtad. Så glad att just hon har fått ett barn, det kommer att bli toppen.

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas?
22 oktober.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, men nästan.

Vilka länder besökte du?
Sverige.

Bästa köpet?
En begagnad prickig klänning från Baum und Pferdgarten, omlott i tunt tyg som sveper in mig, något att bo i under heta sommardagar och ändå känna sig lite fin. Den jag har högst upp i inlägget. Den är mörkblå med lite gulaktiga prickar, sånt ser man ju inte hos folk som envisas med att ha bloggen i svartvitt.
Och städhjälp, under hösten.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja. Nybakat bröd och doften av gräs i maj, snöfall och mörkerkurragömma, långa springturer i sommarhetta runt en sjö medan jag lyssnade på podcaster om skrivande, att läsa dagstidningar, att skriva, att plugga ryska, att se barnen lyckliga och lugna.

Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022?
Ja, mycket.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit pauser. Skrivit. Borstat håret. Gått till frisören. Yogat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Skjutit upp att ta tag i disken. Det blir ju alltid mycket värre om matresterna hinner torka in? Ska man (jag) bli över trettio år innan man förhåller sig till det?

Favoritserier från året som gått? 
Ni vet ju vid det här laget att jag är mer av en boktjej. Men den här hösten har jag faktiskt sett en del på teveserier, fast inget golvade mig. (Inte ens Maid, som alla verkar hylla, jag tyckte den hade en hel del som var riktigt bra men också en massa som mest kändes som skum utfyllnad?) Men jag såg för första gången på Gilmore girls och gillar. Bra att se på och studera för att lära sig hur man kan jobba med karaktärsbyggande.

Bästa boken du läst i år?
Facklitteratur: Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen.
Skönlitteratur: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.

Här finns alla mina inlägg om böcker. 

Största musikaliska upptäckten?
Vet inte. Det var kanske inget år av hisnande upptäckter. Men jag behåller min skrivspellista som jag lade in här redan förra året. Det är inget mjukt med instrumental musik och lugnt klassiskt, det är en lista med allt som gett mig mycket känslor, som spelats på repeat, som skapar nåt som drar igång nåt i huvudet på mig. Den är spretig och knäpp och blandad och för många kanske den inte skulle funka att skriva till, men det är en plats att hitta mycket bra och mycket märklig musik.

Vad var din största framgång på jobbet 2021?
Jag jobbade två månader på akuten (alltså inte psykakuten utan akutmottagningen för kroppsliga tillstånd) som en sidotjänstgöring i min specialisering. Det var utanför min bekvämlighetszon helt klart – det är två år sedan jag jobbat inom akutsjukvård på den kroppsliga sidan, jag gick alltid med ett konstant imposter syndrome då och att komma tillbaka som lite sämre och okunnigare än när jag var på topp var inte något som gjorde gott för mitt ego. Däremot gjorde det gott för mina kunskaper. Att våga göra något som blottar mina sämsta sidor för att det ger så mycket mer att utveckla dem än att göra något jag redan kan var en framgång.
Här har jag skrivit om vad jag jobbar med. 

Största framgång på det privata planet?
Har övat mycket på flexibilitet, att hitta nya planer när andra går i stöpet.

Största misstaget?
Det klarnar nog med mer perspektiv.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

Vad spenderade du mest pengar på?
Saker som skulle underlätta. Jag är ju i normalläget sparsam,  men tänker att det är viktigt att få ha ett läge där spar-mode minskas, att man utnyttjar marginalerna när det där extra verkligen behövs. (Förstås omöjligt att göra/tänka så om man redan lever på marginalen från början, det fattar jag också.)

Något du önskade dig och fick?
Många långa lässtunder.
Mycket tid utomhus.
Många lediga dagar.
Ett färdigskrivet manus. (Igen, fick exakt samma sak förra året, men jag arbetade ju om det och skickade in på nytt, här kan ni läsa alla inlägg om den där förbannade boken.)

Något du önskade dig och inte fick?
Ett antaget bokmanus. Att alla skulle få må bra.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021?
Tentapluggade till min psykoterapitenta. Oroade mig. Åt kardemummabulle på café.
Här är inlägget jag skrev på min födelsedag.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En höst som var som våren.

Vad fick dig att må bra?
Cykla, springa, simma, träna till Pamela Reif.
Plugga ryska.
Läsa böcker.
Dricka cola zero och känna burkmetall mot läpparna och kolsyra i munnen och veta att nu är det helg.
Det var jätteroligt att blogga också, älskade så att hålla på med den här platsen, hoppas att jag kan göra det på samma sätt igen.

Vem saknade du?
Många.

De bästa nya människorna du träffade?
Tyckte jag träffade otroliga människor hela tiden. Flyttade runt mellan många olika arbetsplatser som en del av min specialisering, imponerades av så många kollegor. Åkte på kurs och imponerades av hur duktiga blivande specialister det finns i psykiatri. Pratade med min bank i telefon och var imponerad över otrolig service. Kanske var det bara ett år där vanlig mänsklig värme betydde särskilt mycket.

Mest stolt över?
En massa blogginlägg jag skrev, att jag skrev bokrecensioner om facklitteratur för Affärsmagasinet Forum en gång i månaden hela året, att jag lärde mig fixa punktering på en cykel., att jag hittade på nya lösningar, ständigt soppkokande på spikar.

Högsta önskan just nu?
Som för alla som befinner sig nära sådant som är svårt: att det svåra ska gå över.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Det beror på vad nästa år tänker göra annorlunda med mig.

Läs mer:

• 2020: Årets sista inlägg. 
• 2020: Årets första inlägg.
• 2021: Årets första inlägg.
• 2018.
• 2017.
• 2015.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

(Ulrika 15 år). 

Jag sitter på ett café i Uppsala, det fanns inte när jag bodde här. Saker kommer och försvinner och det är mer än elva år sedan jag flyttade härifrån. Kanske kommer inga platser att kännas lika mycket som om de är gjorda för just mig som caféerna kändes när jag satt på dem här när jag var femton, sexton, sjutton. Mitt magnetiska schackbräde som jag alltid bar med mig, de enorma bitarna morotskaka på Café Linné, en liten morot i kristyr ovanpå. Dricka champagnete på kafferummet Storken, skriva på en roman. Uteserveringar, sommardagar, hetta när den dallrar av förväntan, att inte orka med någon, att önska att man orkade med alla. En rysk ordbok ständigt i ryggsäcken. Att tro att man är ensam för att man inte ser kontaktförsöken. Den olidliga spänning som kan finnas i ett helt vanligt lägenhetsområde, för att ingen vet vad som kan hända där. Varje ögonblick ett nytt, den darrande medvetenheten som kommer av osäkerhet, som att gå på is utan att veta om den är tjock nog eller om den när som helst brister.

Länge funderade jag på om jag skulle radera hela den här bloggens sprakande tonårliga arkiv, fylld av skam över vem jag en gång var innan jag lärt mig fler verktyg för hur man kan vara. Jag är glad att jag inte gjorde det. Det kom en dag och en tid när allt det där var så länge sedan att det inte längre känns som jag. Och när det slutade kännas som jag kunde jag se det med den milda blicken som kommer när det rör sig om någon annan. Vilken säregen liten varelse det var, Ulrika femton-sexton-sjutton år. Så full av idéer och så full av vilsenhet.
Så full av nyfikenhet, vilken otrolig egenskap ändå, nyfikenhet kan ta en vart som helst.

Sitter på ett café i Uppsala, idag har jag skrivit en tenta i en psykoterapikurs jag går för jobbet.  Den ger universitetspoäng, för första gången på mer än fem år satt jag med tentavakt och kod och mobilerna ska lämnas avstängda i värdeskåpen utanför salen och häng era jackor längst ned i salen och lägg legitimationen på anvisad plats på bänken.
Som påminde om ett annat liv, efter mitt Uppsalaliv, ett Umeåliv, kanske ligger det fortfarande för nära för att jag ska se på den Ulrika som levde det livet med samma ömhet, men det kommer, det också. Det finns preskriptionstid för allt i livet.

Det är slutet på en vecka då jag läst ut  bok för att prata om i Ålands radios bokcirkel, försökt skriva en novell till Åland skriver-novelltävlingen som hade deadline i torsdags, och tentapluggat. Hela tiden medan jag avbrutit för att gå runt i cirklar och utbrista till alla som vill lyssna och alla som inte vill det: AAAAAAAARGH VARFÖR BÖRJAR JAG ALDRIG MED SAKER I TID VARFÖR GÖR JAG ALLT INNAN DEADLINE NÄR JAG VETAT I ETT HALVÅRS TID ATT DEN HÄR VECKAN SKULLE KOMMA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH

Men jag läste ut Pesten av Albert Camus (gud vad bra den var! blev sugen på att aldrig skriva något igen för att det ändå inte kommer att bli lika bra) och jag pratade om den i radio. Jag skickade in ett bidrag till den där novelltävlingen, och det var inte det bästa jag skrivit, men det var det bästa jag kunde skriva vid den här tidpunkten i mitt liv och jag gav det tid och omsorg fast det krävde många sena kvällar och jag fick ihop ett bidrag som var bättre än vad jag trodde att jag skulle klara av. Och jag skrev den där tentan och det gick bra och nu är jag här, på ett café som inte fanns en gång men som nu finns, som många saker kan komma in i ens liv fast det inte fanns där från början och fast man kanske inte visste att man väntade på dem.
Jag dricker persikote. Jag omsluts av söt doft av kola och nybakat. Jag ska äntligen få vila.
Och tänka att kanske kommer det en dag, om elva år eller så, då jag kan titta tillbaka på den där Ulrika tjugonio år som kämpade på så bra, vilken säregen lite varelse hon var, vila kloka saker hon gjorde givet de förutsättningar hon hade.

Läs mer:

• Sjutton år, sjutton år i staden.  Koladagar.
• Bambi. Trettio minus, svajande steg.
• Platser. Rotlöshet, grund.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Något jag aldrig förstod när jag var yngre, när jag var tretton-fjorton-femton och försökte förstå hur jag skulle orka växa upp, var hur intressant vuxenlivet kan vara.
Jag tänkte att vuxenlivet antingen skulle vara lätt eller så skulle det vara svårt. Om det blev svårt fattade jag inte hur man skulle orka med det, och lätt kunde jag inte föreställa mig att det skulle bli om man var som jag.

Världen blir så ödesdiger om den bara byggs av dikotomier, om allt som finns är svärta och längtan efter ljus. Jag trodde aldrig på de som sa att det finns en njutning i gråskalor och nyanser, jag trodde det var något folk sa för att låtsas att det inte var hemskt att åldras. Jag trodde det var lögn lika mycket som jag trodde att det var lögn när jag var barn och vuxna påstod att de inte tyckte om en efterrätt för att den var för söt. Uppenbart fejkuttalande för att lura barnen att inte äta, ingenting kan väl någonsin vara för sött?

Men idag fyller jag tjugonio och älskar mustiga efterrätter med bara lite sötma. Kräver något surt som balanserar upp något om det är för sockrigt, vill ha starkt kaffe till om det är för sött. Jag känner nyanserna i mellanrummen, ögonblicken då det varken är det allra mörkaste eller det allra ljusaste, det är som att ha lärt sig att känna smaker i mat man aldrig anade förut. Det är djupet som tar maten till nästa nivå. Det är att kunna sörja och samtidigt veta att det kommer att bli bra, att skratta och ha vettet att njuta av det,  att kunna bli rörd. 
Det är att kunna få ron att iaktta andra när man är mindre upptagen med hur man själv betraktas.

Något jag aldrig förstod när jag var yngre var hur långt nyfikenhet kan ta en i livet. Hur mycket det kan kompensera för andra saker – bristande organisationsförmåga, blygsel, ett oroligt sinnelag, sådant som är svårt. Nyfikenhet ger underhållning på vilken plats man än hamnar, nyfikenhet ger nya livssspår man aldrig väntat sig.
Det finns många saker jag fått som jag borde vara tacksam över, många saker jag hoppas att jag aldrig glömmer att de inte är en självklarhet att få i ett liv, många saker som blev så mycket bättre än vad jag känner att jag hade kunnat begära.
Men kanske är jag mest tacksam över nyfikenheten. Den är ett sådant ess i rockärmen, en sådan skattgömma i garderoben.

I tider som är oklara, i en värld som ständigt påminner om hur svårt det är att planera för någonting, i mörka morgnar som aldrig tycks gry innan de skymmer, finns en tröst i det.
Att det som ligger framför kanske inte kommer att vara lätt.
Men det kommer inte att vara ointressant.

Läs mer:

1. 28. Ung&begåvad aldrig så viktigt ändå.
2. 25. Alla scenerna som inte var vändpunkter, bara liv.
3. Pang pang blåste du tills bubblan sprack. (Ett inlägg från dagen jag fyllde femton, var tvungen att ta med det för att det var så gulligt och exalterat och osammanhängande och känslostormande på ett sätt som får mig att uppskatta gråskalorna i att vara vuxen ännu mer…)

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Den här hösten bär nyanser av kris, av sjukdom och ovisshet, av att planera för tid man inte vet något om, om att vakna utan att veta vilka dagar som väntar. Det finns ett lugn i de stora kriserna som jag aldrig hittar i de små, jag har sett det hos andra som liksom jag ständigt oroar sig. I vanligt vardagligt liv är vi ständigt på helspänn, vi tänker igenom scenarion för tusen katastrofer samtidigt. När de svåra tiderna väl är här finns bara ett scenario, det finns bara tiden som pågår, i sin svårhet men också sin skönhet, all annan oro får stiga åt sidan, livet upplevs med förhöjd medvetenhet.

Under den här hösten är jag inte samma människa som jag brukade vara. I små betydelselösa detaljer, i stora saker. Gamla beteenden som känns främmande. Jag vill inte äta den goda gröten, jag kan inte förstå att jag någonsin velat äta jordnötssmör. Jag ägnar mig inte åt mitt nyårslöfte om att göra egna halvfabrikat, istället köper jag riktiga halvfabrikat, frysdisken min vän, upptäcker stora områden av affären som jag aldrig över huvud taget kastat en blick på för jag har haft mina vanor och system och de har innefattat att jag lagar grejer själv. Jag sparar mindre pengar, spenderar mer, kanske en av de största ekonomiska utmaningarna jag haft på länge: att förstå att det är nu jag ska använda mina resurser, att det är nu de kan hjälpa mig och inte när de växt om tjugo år.

Och jag skriver inte. Tänker knappt på att skriva, på samma sätt som jag inte tänker på att ha jordnötssmör i gröten – som om det tillhör en annan tid, ett annat liv, en berättelse jag hörde om som liknade min egen men som inte handlade om mig. Mitt skrivande känns som kärleken till en expojkvän för länge sedan, eller som förlossningssmärta. Man kan beskriva att man älskade något oerhört, man kan beskriva att det gjorde så jävla ont, men man kan inte känna det i kroppen.
Jag älskar att skriva, skulle jag kunna säga.
Eller snarare: att skriva är basen, essensen, det är vad jag alltid gjort, jag vet inte vad det är att leva utan att forma berättelser, alla sätt att beskriva det blir pretentiösa och högtravande men det finns inget annat sätt jag kan se det på. Skulle jag kunna säga. Veta att det är sant.
Men inte, just nu, känna det i kroppen.

Som om någon lagt lokalbedövning kring min kreativitet. Jag kan vidröra den och känna att något är där, men det är trubbigt och domnat, all skärpa saknas.
Men det gör åtminstone inte ont.

Och ändå: även detta liv, detta märkliga bedövade bomullsliv, är fyllt av skönhet. Det är stunderna när grå himlar byts mot vita byts mot himlar som spricker upp och solen flödar mitt i en alldeles vanlig eftermiddag. Det är att spurta med lådcykeln på väg till jobbet och slå nya rekord på hur snabbt jag kan ta mig från dagis till sjukhuset. Det är Lilla Gubben som vänder blicken upp mot himlavalvet i jakt på stjärnor och planeter och allt han läst om i sin bok om rymden, och säger: Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ska bli forskare.

Det är doften av råkall novemberkväll, det är frosten om morgnarna. Det är kalla barnfötter som med bestämdhet värmer sig mot mina lår när jag till hälften sover, till hälften är vaken. Det är att ta hand om sig själv och sin stressaptitförlust och äta: citronmarängpaj, kardemummabullar, morotskaka. Det är de mjukaste kläderna och litteratur i soffan, svartvinbärste, kvällspromenader vid havet, doften av salt, vind in under jackan, skrivlåtarna på repeat trots att inget skrivs.

Det är människors värme, kanske allra mest den, de som frågar och de som kommer, de som lyssnar och de som pratar, det är att jag har fått så mycket vackert i livet som jag aldrig trodde att jag skulle få när jag var yngre, att jag aldrig trodde att andra så självklart skulle hjälpa när det är svårt. Att det i varje dag finns en njutning, en värme, och så många skratt.

Och jag tänker att kanske har jag haft fel om vad jag trodde var kärnan och essensen, kanske handlar det inte om att skriva ned ord, kanske är kärnan att av vad som helst kunna forma en berättelse, och att det ger makten att forma berättelsen om sitt eget liv.
Förmågan att kunna välja perspektivet i den här historien. Att även när jag inte kan bestämma dess innehåll kan jag bestämma vilka tongivande detaljer jag plockar upp, vilken handling jag väljer att trycka på, och i det finns all makt i världen.
I det kan en berättelse om svåra saker omvandlas till en berättelse om livets outgrundliga skönhet.

Läs mer:

• Glimtar, oktober 2021. Hack i berättelsen, sova fast man  är vaken.
• Glimtar, september 2021. Stilla eller stormande, varje dag en ny.
• Glimtar, augusti 2021. Rötmånad, lycka i lukten av klor.
• Glimtar, november 2020. Sådant som inte är inställt.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Sjukdom löper som en mörk rand längs den här hösten, svärtar ljuset som med glaset som blev bränt i mitt doftljus som brann med för hög intensitet, plötsligt är allting sotigt i kanten. Som flera gånger förut påminns jag om att läkaryrket inte ger mig kontroll över liv och död. Ger mig kunskaper för att påverka, men gör mig inte till beslutsfattare. Kontrollen ligger inte i hos mig, det är en yrkesskada att ibland glömma bort det.
Som i en ljudboksversion av sagan om Törnrosa som jag lyssnade på om och om igen på ett kassettband när jag var liten. Fen kunde inte upphäva den onda fens trollformel, men hon kunde mildra den. Så att Törnrosa inte faller död ned, bara sover i hundra år.
Jag har inte oändligt kraftfull magi.

I allvarets närhet är tiden förvriden.
Tiden fylls av stunder av hypnotiserande närvaro, som om sinnena vandrar nyförlösta, varje ögonblick ett nytt på stapplande ben. Ett flödande ljus mellan gulnande trädkronor i lekparken, en råkall vind med doft av hav in under min jacka, smaken av klistrig varm kolasås på vaniljglass. En sång jag spelar på repeat, kanske kommer jag när den här tiden är över inte kunna lyssna på den igen.

Tiden fylls av timmar som faller bort, som ett hack i berättelsen, som att sova fast man är vaken. I allvarets närhet finns anspänning, men ingen befinner sig i anspänning hela tiden, ibland domnar man. Som när man noppar ögonbryn, vaxar ben, det smärtar i början men sedan dövas smärtan. Kvar är bara beröringen.

I bedövning tappar banalare motgångar sin skärpa. Jag begår misstag, blir refuserad, snubblar över mina egna fötter. Men ibland gör det inget, för tankarna är inlindade i tjocka lager bomullsvadd.

Jag köper en adventskalender med te fast december är långt borta, jag öppnar den och börjar dricka för att det är nu jag behöver något varje dag. Jag brygger te i termosmuggen, sitter i lekparken och lyssnar till ljudet av barn som leker, läser böcker. Stunder av stillhet, värme i min hals. I varje dag finns ögonblick att uppleva. Även i allvar kan sinnen väckas till liv. Även i mörker finns gnistrande ljus. Även sorg är en del av att leva.
Det är först när man rört sig i sorg och allvars landskap som man vet hur mycket skratt och värme som finns, också där.

Jag slutar skriva på mitt nya romanprojekt, för nu är inte en tid när jag når mina fantasier. Jag saknar det, men det oroar mig inte. Det kommer en tid för text, för den texten eller för andra.
Jag läser några rader i en dikt av Tomas Tranströmer:
det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret hos pantlånaren

jag tänker att det kanske är en sådan tid,
men att det kommer en tid för eget guld.

Läs mer:

• Glimtar, september 2021. Besöka bekanta platser i fantasin.
• Glimtar, augusti 2021. Rötmånad, förberedelser.
• Glimtar, juli 2021. Ett mail från en agent, att cykla fyra mil, Cola Zero.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.