Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Refuseringen

Svartvit bild, skriva på dator med levande ljus

refusering från bokförlag

Den första refuseringen kommer på en torsdag. Det är grådisigt utanför fönstret. Jag har sovit oroligt, jag vabbar. Den här dagens stämning känns redan som en fond för besvikelser.
Det är en fin refusering, den sorten som är svår att få. Något annat än standardraderna, tack men nej tack, en uppmuntran, en observation av något jag hoppas finns i mitt skrivande som någon annan på ett stort förlag har sett.
För flera år sedan skulle jag ha blivit överlycklig över de här raderna. Ledsen över att bli refuserad, förstås, men glad över att bli sedd.
Men just den här dagen, den är så grå.

Det finns en återkommande berättelse om författare och deras refuseringar, den handlar om hämnd och triumf. Tänk hur många gånger Harry Potter refuserades. De ångrar sig kanske nu. Det gäller att aldrig ge upp. 
Som om förläggare och bokförlag och den som skriver är på olika sidor, där man liksom ska bevisa sig, vara ett missförstått geni, slåss för sitt lilla manus mot alla idioter som inte ser dess storhet.

Jag önskar ibland att jag tänkte mer så. Det är lättare att vara uppfylld av ilska än av besvikelse. Å andra sidan kanske mer användbart för livet att öva sig på att att hantera det senare.

Jag får min refusering och tänker: Ja, det är väl en rimlig bedömning.
Ett debutantmanus från någon som uppenbarligen kan hantera språket, kanske en känsla för detaljer, men i en jättesmal genre. Kanske sitter inte berättelsen, nu heller, på sätt som låg bortom min förmåga att kunna rätta till ens i den senaste redigeringen. Kanske är det inte det här som är Boken.
Kanske är det inte ens böcker som är mitt skrivandes rätta utlopp.
Kanske hade jag skrivit samma svar till mig själv om jag hade suttit på ett förlag och tagit emot mitt eget manus.
Kanske spelar det ingen roll, jag kommer ju ändå inte att sluta, skrivandet som en märklig instinkt som ligger utanför min egen kontroll.

Sedan stänger jag ner mailen och går i duschen.
Så mycket besvikelse som kan sköljas undan bara genom att låta sig bli varm, och ren. I det ångande heta och doften av kokos från mitt schampo finns inget som jag vill som inte blir, här finns bara vatten och hetta när de sköljer genom mitt hår, över min hud.

Sedan sover jag bredvid febriga barn i två timmar, och när jag vaknar är världen ny.
Som när man går ut i trädgården efter ett regnväder och allting doftar rent. Som när man tvättar bort fettiga fingeravtryck från barnens glasögon och de utbrister oj, vad fint jag kan se!.
Brygger pepparmynta-chokladte och sätter mig vid köksbordet.
Och så fortsätter jag att skriva.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

4 comments

Söndagsplock vecka 38

Kvinna i skogen i svartvitt

Hej hej. Idag är det söndag. Det firar vi med en naturlig, helt ickeposerande och avslappnad bild på mig där jag sitter i skogen och läser förra veckans boktips. (Den har fortsatt leverera, för övrigt, recension kommer så småningom).
Idag var den sortens söndag som inte riktigt lyfte. Ingen riktig söndagsångest, det brukar jag inte ha längre, men en slö lakonisk söndagsseghet. Tanken att man borde kanske dammsuga, handla mellanmålsbananer, planera sin vecka, men sedan ligger man liksom där i soffan och reser sig mest för att laga lunch och plötsligt är det eftermiddag och man har en begynnande spänningshuvudvärk. Sedan såg jag till att vi i alla fall tog oss ut. Skog, lekplats, septembersol, septemberkvällskyla. Inte blev jag full av energi efter det heller, men det var åtminstone en dag som blev, istället för en som aldrig vaknade.
Nå.
Nu vidare till tipsen.

barn på huk i skogen. svartvitt

Ett podcastavsnitt: Hit the road i This American Life

Har knappt lyssnat på en enda podcast den här veckan, och definitivt inget värt att tipsa om. Istället ska jag tipsa er om ett avsnitt i This American Life, eller till och med bara en del av ett avsnitt, som berörde mig massor en sömnlös natt för många år sedan. För den som inte lyssnat på podden är det alltså en podd där varje avsnitt har ett tema, och olika verkliga historier berättas kring det temat. Dramaturgin och berättandets kvalitet är alltid i fokus, det är ungefär som att läsa inlägg i en berättande blogg fast i poddform. I det avsnittet jag tänker på, Hit the road, handlar det om folk som av olika anledningar känner sig tvungna att ge sig ut, att ge sig av. Det är den sista akten jag älskar: Let’s see how fast this baby will go.
Om en tjugoårig kvinna som vaknar med värkar för att föda ett barn som hon kommer att adoptera bort. Och bestämmer sig, mellan värkarna, för att här är dagen hon ska köpa en bil. Roligt, varmt, mörkt, omskakande. Det är helt enkelt en fantastisk text. Lyssna.

Odysseus pojke av Annika Thor

En bok: Odysseus pojke av Annika Thor

Precis börjat på nyutkomna Odysseus pojke  pojke av Annika Thor som kvällsläsning för Storasystern. Bonnier Carlsen beskriver den som en allåldersroman, och det stämmer att här finns flera bottnar och något att njuta av för både liten och stor. Men framförallt är den så välskriven. Det är en njutning att få lösa böcker för barn som har ett språk som håller. Dessutom allmänbildande med grekisk mytologi. Recension kommer förstås när vi läst ut den, den är tjock så det kan ta ett tag.

En låt: Acne med Solen

Hittade bandet Solen en gång på en lista med vilka som spås bli Kents efterträdare. Och nog ligger det något i att genren är detsamma. Deppigt depp med dramatiska texter, så sorgedrypande att jag ibland tänker att de nog är ironiska. Det beror liksom på vilket humör man är på, man kan lyssna på Solen-låtar och tänka att de driver med hela ledsen-svensk-musik-grejen, eller så vill man känna sig som en deppig tonåring och tycker att det stämmer precis. Acne är en av mina favoriter.

 

Äppelträd, flicka ur fokus. svartvitt

Ett blogginlägg: Att vakna i källaren av Underbaraclara

Underbaraclara skriver varmt och mänskligt om källardagar, de där dagarna när man liksom vaknar i botten och ett optimalt utfall är att ens lyckas ta sig upp till bottenplan. Så väl formulerat och en bra beskrivning av de där vardagssorgerna vi alla går igenom, de som hör till livet, att humöret kan dippa utan att något är fel eller måste behandlas eller göras, annat än att ta hand om sig och lära sig sin strategier att ta sig igenom den sortens dagar. Anknyter ju lite till DN-artikeln med psykiatern som talade om lidande som en naturlig del av livet, och för den delen också något som jag vill låta genomsyra många av mina texter, att mörkret finns där och att det kan vara okej, att det är omöjligt att vara utan, men att det går att leva igenom. Och att det går att göra uthärdligare medan man är där. Och sedan vaknar man en annan dag och är inte i källaren mer.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

 

4 comments

Skogar, morgnar

Barn i skogen svartvitt

Helgdagsmorgnar som doftar dimma. Fuktig mossa på väg att torka av en sol som precis stigit upp, en septembersol som inte värmer mycket än men som snart kommer att skaka undan kylan.
Tider då det känns som ingen är vaken, att vi är de enda som finns i en annars öde värld. Ibland är klockan sju, ibland åtta, ibland nio. Det är en lördag, en söndag, en torsdag när vi vabbar och barnen redan är friska men ska vara hemma en sista symptomfri dag.

En picknickkasse över axeln, med vatten och nötter och smörgåsar som Storasystern brett åt oss. I min hand en termosmugg med svartvinbärste. Det doftar sött och tungt, det finns något mörkt i doften av svartvinbär, samma tyngd som sammet och tjocka draperier.
I ryggsäcken – alltid – böcker.

Filten utbredd över en klippavsats. Rostmackornas smulor singlar ned på den. Barnen plockar blåbär till efterrätt. Jag älskar det här livet, säger Lilla Gubben, men mest av allt älskar jag blåbären. Habanero rusar iväg genom mossan för att plocka blåbär till honom. Jag tänker på hur hon har mognat, hur det växer fram en sådan omtänksam och varm flicka bortom all hård förhandling, all obestridlig vilja, fast sedan upptäcker jag att hon har spanat in win-win-situationen i att om hon ger sin bror blåbär kan hon få resten av hans macka.

Jag läser: Trötthetssamhället av Byung-Chul Han, Vera av Anne Swärd, Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen. (Ska skriva om dem allihop framöver, jag lovar.) Jag läser Allt ett under av Juha Itkonen, Språkens historia av Tore Jansson, jag läser om Dockskåpet av Tove Jansson. (Alla har jag ju redan skrivit om, som ni ser).
Jag läser: ingenting alls. Dricker mitt mustiga sammetsdraperiska svartvinbärste, ser ut över gryningen mellan knotiga tallar, känner vindpustar bita tag i min kind som de gör innan solen blivit varm, låter ungar mata mig små leveranser av blåbär, och tänker på sådant jag hade velat skriva istället. På nya berättelser som börjar gro. Idéer som är som idéer blir: annorlunda från vad jag hade väntat mig.

Och det är med textidéerna som med äventyren, att det inte behöver vara det storslaget dramatiska som är vad man behöver.
Att det väldiga kan existera i det allra minsta.
I att packa ihop sina saker en morgon, och promenera till skogen fem minuter bort.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

7 comments

Vad är berättande bloggande?

Ung kvinna vid dator, bloggar

(Bild från Unsplash)

Vad är en berättande blogg?

Jag behövde ett namn för det jag gör, så jag skapade ett. Allt blir lättare för mig med ett koncept. Skrivandet är inget undantag.
Jag tänker att det finns ju livsstilsbloggar, och modebloggar, och träningsbloggar, och DIY-bloggar, och matlagningsbloggar. Och den här sortens bloggande, det autofiktiva där orden utgör huvudrollen, där livsberättelser får ta plats, det är berättelsebloggar eller berättande bloggar. Inläggen som små krönikor eller kapitel ur en roman. I den berättande bloggen är man inte rädd för långa texter. Men man jobbar med att de ska ge en stämning, en berättelse, att läsa bloggen ska vara som att läsa en bok eller noveller, att få försjunka i någons värld ett slag. Precis som med romaner finns det lika många stilar som det finns skribenter.

Varför ska man skriva en berättande blogg?

Ska man skriva en berättande blogg? Nja, det vet jag inte om man ska. Livet är fyllt av måsten och knappast är ett av dem att skriva den här sortens blogg. Men om man tycker om att skriva, då kan det vara otroligt roligt.
För mig innebär bloggen en plats där jag kontinuerligt får utlopp för mitt kreativa skrivande. Det gör att mitt skrivande blir bättre, eftersom jag ägnar mig åt det så regelbundet.
Det innebär också att jag har en plats där andra ser och läser mitt skrivande. Sådant spelar förstås roll för möjligheten till andra skrivuppdrag. Som jag nämner i det här inlägget om att jobba med att skriva krönikor har jag till exempel fått krönikörsjobb tack vare bloggen.
För den skrivande personen kan alltså en berättande blogg innebära ett sätt att få utlopp för sitt skrivbehov, men också att nå ut med sitt skrivande och få chansen att ägna sig mer åt det.

Hur skriver man en berättande blogg?

Jag tänker att grunden är att vilja berätta, och använda språket. Sedan finns det lika många vägar till mål, lika många sätt att göra det på, som det finns att till exempel skriva en roman.
Jag tänker också såhär: en träningsblogg kan handla huvudsakligen om träning, men också om bloggarens privatliv eller om kost. På samma sätt tänker jag att en berättande blogg kännetecknas av att språk och ton och ord får ta plats, att berättandet är viktigt. Men att det också, precis som i den här bloggen, kan finnas andra ben: böcker, skrivande, guider och så vidare. Men kärnan, åtminstone för mig, är orden.
Mer specifikt hur just jag tänker när jag skapar mina blogginlägg kommer jag att skriva om i ett senare inlägg. Så länge kan du ha nytta av mina inlägg kring krönikor, som berör sådant man har nytta av även när man skriver blogginlägg eller andra texter:

Blir du intresserad av att själv blogga och låta skrivandet ta plats? För själva den tekniska biten och att komma igång med din blogg rekommenderar jag det här inlägget om att börja blogga hos Jennifer Sandström.
Och sen när du är igång kommenterar du väl här? Så att vi hittar varandra.

Dator med levande ljus vid fönster, skriva.

Bild från Flora Wiström.

Exempel på berättande bloggar

Jag gör sällan listor över bloggar jag läser, för jag är alltid rädd att glömma någon. Jag läser otroligt mycket bloggar inom olika genrer och jag är ganska vimsig. Men här är några exempel på bloggar jag läser med bra språk, ett driv i berättandet, en tydlig ton och liksom något litterärt i inläggen. Ingen av de här bloggarna kallar sig ju “berättande blogg”, det är en term jag uppfann nyss. Men detta är i alla fall en länklista med några bloggare som jag tycker använder bloggen som medium för att låta orden ta plats på ett väldigt snyggt sätt. För mer bloggtips rekommenderar jag att ni kikar i mina söndagsplock, där jag tipsar om en blogg eller ett blogginlägg varje vecka.

– Flora Wiström

Bloggare sedan massa år som gett ut två romaner, och som verkligen låter författarådran ta plats också i blogginläggen, särskilt nu när hon gått ned till färre inlägg per vecka. Ögonblicksbilder och stämningar, skrivande och böcker, hela tiden med en känsla för språket och ordens stämningsskapande.

– Linnea Brännström

Begåvat och sinnligt skrivande från Umeå som jag tipsat om många gånger.  Här kan vi röra oss från ämnen som ursprung och adoption till ögonblicksbilder från Umeälvens strand eller i en norrländsk stuga. Alltid med känsla för både språk och textens dramaturgi och driv.

– Sardellen

Underbara K. skriver roligt och vackert, långt och fängslande om livet som underläkare i Köpenhamn, om män och äventyr, om längtan och sömnlöshet, om skrivande och böcker. Imponeras av folk som kan vara både roliga och berörande på samma gång, som kan upprätthålla ett självironiskt driv utan att tappa en djupare kärna.

– Meyer

Elsa Meyer skriver explosivt och vilt. Det är ungdom och längtan, den där andlösa precis-in-i-vuxenlivskänslan av att vad som helst kan hända, som när man blåser upp en tuggummibubbla för att se hur stor den kan bli innan den spricker. Här är det drag, och ord som griper tag.

– Äntligen Vilse

Katarina Wohlfart skriver en reseblogg, men nog kvalar den in också som berättande blogg. Coronapandemin har blivit ett utmärkt exempel på att jag inte är här för resorna, jag är här för berättandet, för jag är lika intresserad som alltid oavsett om Katarina berättar om att ta sig till andra delar av världen eller om ögonblicksbilder från sin balkong eller en timmes färd med bilen för att köpa krukväxter. Utsökt närvaro i texterna och ett öga för små detaljer. Här hittar man även bra boktips titt som tätt. Bra inspiration i hur man kan sökmotoroptimera bloggtext utan att tappa sin unika ton.

– Libertin

Libertin är det berättande bloggandets klassiker. Blivit tipsad om denna många gånger under åren, alltid med beskrivningen “det är som att läsa en bok, fast det är en blogg”. Välskrivet i kort format, det är inlägg man alltid har tid för och som alltid lämnar en lite mer litterärt inspirerad än vad man var innan läsningen.

– Fire and Joy

Australiensiska fotografen och kreatören Nirrimi Hakansson är också någon som skrivit berättande blogg sedan urminnes tider. Tyvärr inte lika mycket länge, men i arkivet finns massor av inlägg av långt och mycket och litterärt, text som får ta plats (och fantastiska bilder). Finns nu mest på Instagram, då också med mycket text, men jag saknar blogginläggen, de hade något särskilt och har inspirerat mig mycket i hur man kan använda bloggformatet för att förmedla historier.

Ulrika Nettelblad skriver bok på balkongen

Men är inte bloggen död?

Nä.
Men den är annorlunda än vad den en gång var. För det korta, hastiga, och utan behovet av många ord finns helt andra platser.
Men för att skapa ett digitalt berättande, som ordens sociala medium, är den oslagbar.
Inte är bloggen död.
Titta, här är den ju, och den lever.

 

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

12 comments

Famnen, förnuftet

Svartvit bild på barn med gosedjur med böcker

Ibland ser jag Storasystern ta hand om sina syskon med sådant självklart ansvarstagande att jag får dåligt samvete. Då tänker jag på den här bilden. Den är tagen innan det fanns några syskon alls, när allt som kunde bli småsyskon var sparkar i min växande mage.
Jag tänker på den och påminner mig om att hennes omhändertagande inte bara är en konsekvens av att vara störst i en skara som varit tät och intensiv. Tänker på den och påminner mig om att det finns något i henne, något som alltid har funnits där. En famn som är stor och mjuk och omhändertagande, där mindre och svagare får tröst. Men mjukheten parad med ett bastant förnuft av den gamla skolan. En sådan som vet. En sådan som tycks ha varit med förut, trots att det inte ens är ett decennium sedan hon föddes.

Svartvit tre barn går i skogen.

“Jag har så många drömmar”, säger Storasystern plötsligt medan hon målar naglarna och jag läser en bok högt för henne, avbryter mig mitt i en mening. “När jag blir stor. Jag tänker att jag kan bli en designer, och göra fina kläder. Jag ska ha en butik. Den ska heta Fina Riket. Och bakom klädhyllorna ska det finnas ett barnrum.”
“Barnrum?”, säger jag, “är det barnkläder?”
“Nej”, säger Storasystern och ler, det glittrar till i ögonen, det är ett sådant glitter som skulle passa med att ha ett par glasögon, dra ned dem på nästippen och liksom plira över kanten. “Men du som är en mamma, kanske vet, att många föräldrar kan önska sig en lugn stund. De kommer in i butiken, de kanske får en kopp kaffe, de släpper in alla barnen i barnrummet. Där finns snälla tjejer som jag, de är barnvakter. Där leker alla barnen, och pysslar, medan föräldrarna dricker kaffe och tittar på kläderna.”
En paus, och ett plirande igen, den där blicken hos någon som bara är åtta år men redan vet precis vad jag går för.
“Hade inte DU gått dit och druckit ditt kaffe ifred?”

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Det kan inte vara lätt att vara någons förstabarn. Att ständigt vara den som liksom får ta stötarna när ens mamma ska lära sig hur man gör allt för första gången. Det blir ju som att alltid få träffa läkarkandidaten, gå till studentfrisören, äta sina utemiddagar på restaurangskolan. Ibland blir det kanske bättre, för att den som gör det är så ängsligt noggrann. Men det kan också dyka upp så många rookie mistakes, för att en nybörjare helt enkelt inte vet bättre.
Så ser jag henne med syskonen, och tänker: någonting har jag gjort rätt, som har en unge som kan ta hand om andra på det där viset.
Påminner mig sedan om den där bilden.
Hon hade det ju alltid i sig.

Oavsett vet jag att jag aldrig kommer att vara lika orolig för om hennes syskon ska känna en grundmurad trygghet. Kanske inte för att jag har blivit så mycket bättre på att vara mamma, men för att de redan har en extra tigermamma, kunskapskälla, förtrupp, härförare.
Man låter henne läsa en bok för en och man vet att hon kommer att göra det med inlevelse. Man låter henne bädda ens säng, och man vet att den kommer att bli mysig.
Man tar hennes hand längs skogens stigar, och man vet att man aldrig kommer att gå vilse.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

6 comments

Kom igång med att läsa igen: två prosalyriska böcker att läsa i mellanrummen

I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo och dröm natten till idag av Anna Järvinen

I mitt inlägg om hur man hinner läsa skrev jag om att läsa i mellanrummen. I pauserna då man kanske annars skulle dragit fram telefonen. I den där tiden som man inte vet om att den finns, men som plötsligt blir en så stor del av ens liv om man börjar fylla den.

I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo och dröm natten till idag av Anna Järvinen, båda från det finlandsssvenska förlaget Förlaget, passar väldigt bra som den sortens bok. Lätta och tunna, känns liksom tåliga i materialet så att de klarar stötarna och bråten i en handväska utan att bli förstörda. Kapitlen är korta, rör sig mellan prosa och poesi, det finns teman men ingen egentlig handling som man måste hänga med i. Därför passar de väldigt bra att plocka upp och läsa någon gång nu och då. I kön i mataffären, på toaletten. De gör sig faktiskt nästan bättre så än att läsa i ett svep, de är liksom gjorda för att smutta på, inte halsa i sig.

Båda har också det gemensamt att de skildrar vuxna kvinnors melankoli och smärta. Det uppskattar jag – det finns gott om skildringar av tonårens känslomörker, men det där mörkret i en vuxen människa är något annat, och på ett sätt krävs ett annat mod att våga skildra det naket och tydligt. Man kan ju vara ledsen också när man är femtio. Man kan känna sig vilsen också när man borde ha en plats.

Det här är böcker som passar dig som vill komma igång med ditt läsande och söker språk, stämningar och toner snarare än en bladvändare i handlingen.

dröm natten till idag av Anna Järvinen

dröm natten till idag av Anna Järvinen

citat ur dröm natten till idag av Anna Järvinen.

citat ur Anna Järvinens dröm natten till idag

citat ur Anna Järvinens dröm natten till idag

Musikern Anna Järvinen bokdebuterar finstämt och stillsamt. En tillståndsroman beskriver förlaget det som, och kanske är det vad det är. En samling betraktelser som rör sig mellan barndom och nutid. Det är hjärtesorg och förlust, det är barndomens dubbla identiteter med finskt och svenskt, det är en pappa som blev mystisk men alltid främmande, inte nära. Det finns stråk av melankoli och oro, men det rör sig mjukt, sinnligt, det är tidvis en grå hinna över tillvaron men inte en bottenlös avgrund. Jag glider med enkelt i språket, dras med i de olika miljöer Järvinen skildrar. Efteråt minns jag inte riktigt vad jag läst, men det spelar inte så stor roll. Stämningen dröjer sig kvar, det är samma som en dag med ett duggregn utanför fönsterrutan när solen inte riktigt stiger över horisonten, det där sorgsna kan vara både tungt och behagligt på samma gång.

I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

I slutet måste jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

citat ur I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

citat ur I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

citat ur I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

Om melankolin i Anna Järvinens dröm natten till idag är ett stillsamt duggregn är Hannele Mikaela Taivassalos I slutet borde jag dö ett åskväder, ösregn, hagel och blixtar. Taivassalo skriver om att i flera år vara en gift mans älskarinna. Om att älska så att det värker och att få så liten del av vad den kärleken hade kunnat vara. Om att drömma om att få morgnar tillsammans men bara få smulorna, tiden som blev över. Om att bestämma sig för att lämna och att inte kunna gå. Om att vara så uppslukad, så nära att förtäras, att man nästan förlorar förståndet. Det är besinningslöst och pulserande, texter som ett knytnävsslag i solar plexus, det är smärta som går genom sidorna. De här texterna är som en bankande puls, en rytm av ångest och passion och längtan. Men också en berättelse om att vara en skrivande människa på väg att tappa sin besinning, att vara på väg att tappa greppet men veta att orden är det som kan hålla en kvar, att det är genom orden man kan överleva. En bok att slå upp var som helst och läsa ett stycke ur när man vill få en injektion av dramatik och känslor till sitt skrivande.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

3 comments

Söndagsplock vecka 37

Tre barn på skogsutflykt

Söndag igen, och idag är en sådan där sällsynt dag när många av de saker som ger mig lycka händer samtidigt, förstärker varandra, en sällsamhet i upplevelserna. En hög och klar dag, luften sval men solen värmen, himlen skarp och blå. Vi har ätit både frukost och lunch i skogen. Sus i knotiga tallars barr, doft av blåbärsris, att sitta uppflugen på en sten medan barnen bygger koja och jag läser bok och dricker termoskaffe och planerar blogginlägg. Och sedan komma hem, och klockan är typ ingenting eftersom vi var ute så tidigt, och barnen som fått springa av sig fortfarande kvar i samma mindset, lugnt pysslande med egna saker. Så att samma läge uppstår som jag skrev om här, den underbara sortens samvaro när vi både är tillsammans och försjunkna i vårt eget. (Och kanske säger det något att det är tre månader jag skrev om det sist, att det inte händer så ofta, men när det händer är det stort, och fyllt av hoppet om att tiden borde göra att det händer mer och mer.)

Nå. Vidare till tipsen.

Ett podcastavsnitt: P1 dokumentär – Svininfluensan och konsten att vaccinera en hel befolkning

Det här minns jag av svininfluensapandemin 2009: att det ordnades tider för alla elever på min gymnasieskola för att vaccinera sig, men att jag skulle skriva nationella prov dagen efter och jag ville inte riskera att mitt resultat skulle påverkas av feber eller någon annan vanlig vaccinreaktion. Så jag bara struntade i det, så där som man kan prioritera när man är sjutton, och tänkte någon gång på det senare som man kan tänka på små svindlande saker, att tänk om slumpen gjort att jag gått dit istället och tänk om slumpen gjort att jag var en av de som drabbades av narkolepsi av vaccinet och vad hade min tillvaro varit då, jämfört med nu.
Så kan man tänka, men det är ju en ganska grund kunskap från ett ämne som borde kunna vara större och intressantare, framförallt nu. Om en annan pandemi, också den kopplad till djurhållning och zoonoser. Med likheter och skillnader mot situationen vi är i nu. Därför tyckte jag det var intressant att lyssna på den här P1-dokumentären om svininfluensan, som är en repris från 2010. Bildande, och trivsamt på något sätt att hoppa tillbaka till en tid som inte är nu och jämföra den med det som är nu.

Allt ett under Juha Itkonen

En bok: Allt ett under Juha Itkonen

Juha Itkonen är enligt baksidestexten är en av de stora finskspråkiga nutida författarna. Dem kan jag inte mycket om, nu kan jag lite mer. I Allt ett under skriver i alla fall Itkonen autofiktivt och inkännande om föräldrablivandets skörhet. Först i berättelsen om en graviditet som går förlorad, sedan om att få för tidigt födda tvillingar. Det är text som flyter väl, språket är lätt trots det tunga ämnet. Förankringen i vardag, hur vardagen med de tidigare barnen existerar så påtagligt och normalt trots detta stora överväldigande föräldrarna är mitt i, är skickligt berättad. Jag har inte hunnit igenom hela boken än, men uppskattar den så långt. Dessutom intressant att få läsa den här typen av berättelsen ur en pappas perspektiv, den som står vid sidan av de kroppsliga skeendena men som ändå sörjer. Det har jag inte läst förut.

Tre barn i skogen, svartvitt

En låt: Flow av Crooked colours

Hörde Flow av Crooked Colours en gång och sedan var den på repeat hela dagen. Melankoliskt med en touche av desperation, det är precis som jag vill ha det. Bara deppigt duger inte, det måste finnas nåt slags kraft och rörelse i det. Perfekt höstlyssning, bra skrivlåt, påminner mig i sina bästa delar lite om mitt favoritband Alt-J. Skapade direkt en spellista för att lägga låtar med liknande stämning i, men sedan blev det liksom bara den här låten på repeat hela dagen. Men ska fylla på snart, så behöver ni nåt mörkt som känns för sena höstkvällar rekommenderar jag: Melankolins magi.

kvinna går i solnedgång

Ett blogginlägg (nå, flera): Guide till att skriva krönikor

Ja den här veckan kommer jag faktiskt inte länka till någon annan än mig själv. Ni som varit med länge vet ju att jag skrev en guide om att skriva krönikor för ett par år sedan. Nu har jag gått igenom och uppdaterat alla inlägg (och skrivit den fjärde och sista delen som jag inte skrev då, om att jobba med att skriva krönikor.)
Tanken var att sökmotoroptimera inläggen, och det har jag gjort, men framförallt har jag gjort dem så sjukt mycket bättre. De tidigare inläggen var fyllda av min egen självmedvetenhet, ängslighet, oro inför vad jag har att säga kring ämnet. De var dessutom inte så pedagogiskt strukturerade och skrivövningarna kunde förbättras. Nu har jag försökt tänka på den som ska använda inläggen istället för att tänka på mig själv. Förklara och ge exempel, strukturera och ge övningar. Jag vet ju att ni är många läsare som skriver själva, och förhoppningen är att det ska finnas tips i de här inläggen som man har nytta av i allt skrivande, inte bara krönikor. In och läs:

Klart slut, trevlig söndag!

 

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. Och här hittar du alla tidigare söndagsplock.
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

2 comments

Hur hinner man läsa böcker?

Kvinna läser bok.

Under mina sex veckors sommarledighet läste jag femton böcker. (Inklusive Samlade verk, som ju typ är fyra böcker i en.) Det är fler böcker än jag läste totalt under hela 2019.
Man skulle kunna tänka sig att det är ganska stor skillnad på 2019 och 2020, att det här trots allt är ett år när folk börjar göra alla möjliga tidskrävande saker för att förtränga sin historiska tristess, och att läsning skulle vara en av dem. Så är det kanske för vissa, men nog inte för mig. Min läsning väcktes till liv för att jag drömde om att läsa igen och för att jag ändrade vanor för att börja göra det. Och även om min sommarläsningsmängd inte är hur jag läser resten av året, så läser jag fortfarande mellan en och två böcker i veckan numera. Och även om du som läser det här kanske inte vill eller kan läsa så mycket så kanske du vill läsa mer än vad du gör idag, så därför har jag skrivit ned vad jag gör för att hinna läsa böcker.

Rader av hyllor i ett bibliotek.

 

Varför ska man läsa böcker?

Men först och främst: måste man läsa böcker?
Nej, det måste man inte. Det finns så många plikter ändå i livet. Ordna mat, sköta hem, försörja sig, ge sina barn kärlek, skapa något slags mening. Om man verkligen inte gillar att läsa, då tycker jag att man ska göra något annat.
För mig är läsning något jag njuter av. Och något som sitter tätt ihop med mitt skrivande. Om jag inte läser tappar skrivandet kraft, det behöver läsningen som växter behöver vatten.
Läsningen är också något som vidgar mina kunskaper. Det är det sätt jag bäst tar till mig information på, och för mig är det en rikedom att ständigt läsa, eftersom jag då snabbt kan fördjupa mig i sådant jag blir nyfiken på. Jag gör läslistor inom olika områden, lånar hem böcker, lär mig nytt.
Det är också praktiskt att veta att jag snabbt kan sätta mig in i stora mängder skriven text, eftersom jag liksom har min läskondition uppe.
Så sammanfattningsvis: gillar man inte att läsa kan man göra något annat. Men kanske är det mer som med träning – att man vet att man tycker om det och mår bra av det, bara man kommer över tröskeln. Och då kan man ha nytta av de här tipsen. Alla tipsen kan sammanfattas med detta: gör det lätt att välja boken.

Bok i fönster

Gör det lätt att välja boken – lägg undan din smartphone

Jag har ju ingen smartphone längre, i alla fall just nu. Det har gjort att i en massa situationer där jag annars skulle ha tagit fram min smartphone, finns ett tomrum jag kan fylla med en bok. Jag läser bok när jag står i kö på posten för att hämta ut ett paket. Jag läser bok när jag tar kaffepaus på jobbet. Jag läser bok när jag sitter i telefonkö, på toaletten, när jag lagar risotto och liksom måste röra lite hela tiden men egentligen inte ge det mitt mest intensiva fokus. Och jag läser i soffan, på kvällen, när jag sjunker ned efter en lång dag och vill äta choklad och inte tänka något särskilt, och jag läser innan jag ska sova.
Alla de stunderna drog jag tidigare fram min smartphone. Alla de stunderna behöver man inte byta ut till att läsa bok. (Det kan ju finnas annat man vill göra med sitt liv.) Men det är exempel på att dagar är fyllda av ögonblick där man kan stoppa in läsande. Om du vill läsa mer kan du välja några sådana ögonblick och bestämma att läsningen är ditt default-beteende i de situationerna. Du kanske alltid har en bok i väskan som du läser i om du står i kö. Eller bestämmer att telefonen inte får komma med in i sovrummet, för du läser innan du sover, det är din grej. Poängen är att du inte måste skapa en massa ny tid som inte finns. Läsande går att få in i de små sprickorna mellan tidsblocken då du gör annat.

Gör det lätt att välja boken – olika böcker för olika tillfällen

Något annat jag har gjort är att läsa flera böcker samtidigt. Det passar inte alla, framförallt om man inte läser så mycket och lätt tappar bort sig eller blandar ihop. Men för mig har det gjort att antalet tillfällen då jag läser ökar. Vissa böcker är för mörka och deppiga för att läsa precis innan jag ska sova, men de passar utmärkt att läsa en stund i soffan för att bli inspirerad innan jag skriver ett blogginlägg. Vissa böcker har korta kapitel och passar perfekt som typ toalettlektyr eller stå-i-kö-material. Andra tunga tegelstenar kräver större fokus. Jag läser alltid någon mer lättsam bok, någon mörkare bok och någon fackbok. Det blir ungefär som att erbjuda barnen flera grönsaker till maten istället för bara en sort. Allt passar inte alla jämnt, men det är större chans att åtminstone få sig något till livs.

Man läser bok i havet

Gör det lätt att välja boken – välj bladvändare för att komma igång

Om du ska komma igång med löpning igen efter flera års uppehåll är det inte smart att börja springa långpass, även om du har sprungit maraton förut. Om du inte har läst på många år är chansen att få tillbaka vanan lägre om du börjar läsa de tyngsta och mest komplicerade böckerna som fanns på din läslista på tiden du fortfarande läste. Många som haft ett läsintresse och tappat det tror jag hämmas av just ambitionsnivån. Vi lever i en tid där olika sociala medier och appar premierar kortvarig uppmärksamhet med snabb belöning. Att börja läsa igen efter ett uppehåll skiljer sig mycket från det. Om du ska göra det lätt att välja boken är det därför smart att börja med något där belöningskänslan triggas rätt ofta. Välj något lättläst med korta kapitel, det är tillfredsställande att känna att man slutför något. Välj något med lite driv, lite spänning, så du får ett sug att läsa vidare. Vad det ska vara för bok beror helt på vad du gillar. Alla får inte lässug av att läsa deckare. Men välj inte det tyngsta och mest avancerade i din genre. Det kan du ta när du väl är igång med din läsning på allvar.

Några av mina kom-igång-boktips är:

Det var mina tips för att hinna läsa böcker. Dela gärna era bästa i kommentarsfältet!

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

(Ps: Bilderna i det här inlägget kommer från Unsplash.)

 

10 comments

Glimtar, september 2020

Svartvitt sepia flicka i trädgård med äppelträd i förgrunden.

Coronapandemin börjar kännas som att vara gravid med barn som föds i december. Man kämpar på med något som är jobbigt under våren, får liksom ihop det hela vägen fram till semestern, vilar ut. Upptäcker sedan när sommaren är slut att det fortfarande är lång väg kvar att gå. Det är något särskilt med saker som varar över sommaren och fortsätter hösten därefter, de känns mycket längre. Med två barn födda i december och ett i augusti vet jag. Decembergraviditeterna varar en evighet, en vårvinter och en vår och en sommar och en höst och en vinter igen, men det där sommarbarnet liksom bara kom av rena farten, graviditeten försvann i påsk och kristi himmelsfärd och sommarlov och sen var allting över.
Men med decemberbarn har man ändå något slags deadline, även om det finns osäkerhet i exakt leverans.
I en värld med ständigt stillestånd inför det som kanske kan hända, en avvaktan inför sådant som kan bli men inte får, är det som att ständigt vara i de där dagarna när man gått över tiden för beräknat förlossningsdatum. En anspänd tristess. Tiden utsträckt kletig, men man får inte bli uttråkad, så att man tappar greppet och inte är beredd när det verkligen gäller.

September 2020. Allting händer, ingenting händer. Jag cyklar med barnen till dagis genom soliga klara morgnar när luften är sval mot ansiktet och man tvekar i morgonstunden om det börjar bli dags att packa med vantar eller inte, lyssnar till deras röster när de leker där i vagnen, Habanero och Lilla Gubben, alla denna långa sommar tillsammans har gett en särskild sorts samkördhet, en repertoar av lekar som alltid finns redo att gripa tag i. Jag är på jobbet,dricker mynta-limete och dikterar efter ett patientbesök, ser plötsliga skyfall spräcka vattenytan i Svibyviken utanför mitt fönster, och tänker på hur det är såhär all tid som vi tänker på som historisk måste ha tett sig. En massa dagar när ingenting särskilt sker fast i bakgrunden hela tiden något alldeles särskilt.

September 2020. Jag äter choklad och läser om dopamintransportörer och alkoholberoende. Städar min hall och sorterar alla vinterns kläder, fyller kassar av urväxt som ska till Emmaus. Tränar på min crosstrainer i garaget medan jag ser på teveserier. Läser om Fight Club av Chuck Palahniuk och märker att jag läser den på ett annat sätt än när jag var femton. Skriver blogginlägg om kvällen när barnen somnat och tvekar över vad jag egentligen har att säga men landar nästan alltid i att tonen bär. Öppnar min mail varje dag med vetskapen om att ett förlag skulle kunna höra av sig med respons på min roman, men lyckas inte uppbåda den spänning jag vet att jag borde känna, det känns avlägset som en dröm att jag har skickat det där projektet till någon annan, det känns som att det bara ligger vilande och väntar på att jag ska redigera det i en evighet till. Går på bokklubb och njuter av att ha hittat ett sammanhang för ett litterärt samtal, skäms inte ens för hur pretentiös den meningen låter.

Pratar familjeliv med Storasystern medan hon målar sina naglar. Blir dricksad med monopolpengar av Habanero när hon sätter sig till bords vid middagen. Upptäcker hur bra Lilla Gubben kan läsa, i smyg, han verkar besvärad av det för att det inte är perfekt, jag bara läser lite enkelt, med tankekraft, säger han avfärdande och vill inte diskutera saken mer. Vabbar. Har tacokväll. Kryper ned i nytvättade helglakan och läser Anna Järvinens Dröm natten till idag. Livet ständigt pulserande, flödande, händelser som fogas till händelser som fogas till händelser och de pågår, de är viktiga, de är mitt liv och de är fulla av liv.

Men i all historisk tristessartad anspänning en längtan efter någonting som spräcker den ytan, det som den här tiden saknar, det som skapar dynamiken, det som kontrasterar alla dessa lugna ögonblick.
Efter stormarna mellan det spegelblanka.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

2 comments

Söndagsplock vecka 36

Svartvit rosatonad barn i stol trädgård

Hej! Söndag igen. Lugnet efter stormen efter flera dagar av vabb med barn som klättrat på väggarna. SYFTET MED ATT SE PÅ FILM ÄR INTE MILLIMETERRÄTTVISA, SYFTET MED FILM ÄR ATT MAMMOR SKA FÅ DRICKA KAFFE IFRED!!! kan det ha rutits i ett svagt ögonblick av tveksam pedagogik som inte direkt ger en årets-mama-utmärkelse. Men idag kom lugnet. Barn som lekte själva. Kaffe som dracks på balkongen. Min favoritårstid, mitt favoritväder, klart och soligt.

Det händer mycket på bloggen och med bloggen nu. En del om ni ser, en del som är sådant som bara finns i mina planeringsböcker och i tankarna som snurrar medan jag gör annat. Så mycket bra idéer man kan komma på medan man sorterar tvätt, kokar äppelkompott av fallfrukten, putsar speglar. Om man bara tillåter det tomrummet att få vara tomt, inte alltid måste fylla det med något, så att tankarna kan få plats.

Har i alla fall uppdaterat om-mig-sidan och justerat om bland mina bästa inlägg.  Skulle egentligen också vilja gå en fotokurs, designa om hela bloggen, liksom bara få bygga allt så det ser ut som min vision och inte som en blek aning av vad det hade kunnat vara. Men det är väl tjusningen med en viss sorts kreativitet. Man ser något framför sig som är större än vad man kan åstadkomma just nu, och strävar dit.

Har ni några tankar om bloggen, till exempel vad ni gillar bäst eller skulle önska mer av, skriv gärna en kommentar. Eller om ni bara vill säga hej går det också bra. Har kommit så mycket nykomlingar hit, är så nyfiken på er!

Nu vidare till tipsen.

Svartvitt fönster Österbottens landsbygd

Ett podcasttips: Staden

Hur kan jag ha missat podcasten Staden, som funnits ända sedan 2013? Med utmärkt ljudkvalitet redan från början, eftersom det redan från början varit en professionell podcast, gjort i samarbete mellan Arkitektur förlag och Sveriges arkitekter. Kulturjournalisten Dan Hallemar och urbanhistorikern och arkitekturskribenten Håkan Forsell snackar städer. I de flesta avsnitt med utgångspunkt ur en specifik stad, som kan vara allt från Kiruna till Moskva. Det är allmänbildande, tankeväckande, djuplodande utan att vara tradigt. Otroligt bra att lyssna på om man känner sig skör. Det är intressant nog för att fånga tankarna men totalt ångestbefriat. Återkommer med min best-of-lista när jag lyssnat igenom samtliga 118 avsnitt.

Språkens historia av Tore Janson

Ett boktips: Språkens historia – en upptäcktsresa i tid och rum av Tore Janson

Ytterligare material på temat ångestbefriat men intressant. Kanske låter som om jag är ständigt orolig. Det är jag inte, september är fantastiskt vackert och fallfruktsäppelkompotten är så himla god. Men ingen har väl undgått att vi lever i en samtid som stundtals tynger?
Språkens historia av Tore Janson är hur som helst en mycket mysig kvällslektyr. Tore Janson har varit professor i latinska språk och i afrikanska språk och skrivit mycket populärvetenskap om språk. I den här boken tar han oss genom stora språkgruppers historia och kopplar den till andra historiska skeenden, och belyser på så sätt hur språk och övrig historia samverkar. Allmänbildande och mysigt. Boken är från 2010 men det är ju sådana ämnen som inte blir inaktuella så snabbt.

Svartvit hav sett från färja

En spellista: Skriva, instrumentellt elektroniskt

Satte ihop en ny skrivspellista för när jag vill djupt in i fokus och vill ha instrumentell musik. De flesta spellistor med instrumentell musik tycker jag liksom har ganska lugna, sega och lite snälla låtar? Jag vill ha sådant som är mörkt, mycket, mastigt och elektroniskt. De flesta låtar på listan är helt instrumentella, några har lite text men inte så mycket. Kanske plockar bort någon om jag märker att sången stör för mycket. Men en fantastisk lista att sätta på och köra en pomodoro-session till, till exempel, sjunka djupt och hetsigt in i sin text.

Österbotten lantutsikt genom fönster

Ett blogginlägg: Smugglare av Ileea

Tyckte det här skönlitterära inlägget hos Ileea var så välskrivet, och med det där lite främmande (för mig) som jag tycker så mycket om i finlandssvensk litteratur. För mig är det alltid fascinerande med de här texterna som är skrivna på mitt modersmål och som skildrar en värld som är kulturellt annorlunda. Från att jag hänfördes av Monika Fagerlund som en ung läsare, vidare genom Tove Jansson (till exempel den här underbara novellsamlingen) och vidare i modernt finlandssvenskt som finns att läsa nu. Tycker det här inlägget har det där lite råa, karga som jag älskar hos många av de finlandssvenska författarna också.

Klart slut, trevlig vecka!

Liknande inlägg

  • Söndagsplock vecka 35. Ett liv utan likes från Teknikens Under, Nationen av Michaela von Kügelgen, Salzburg av Worakls, 5 vardagshjältar från Linnéas Skafferi.
  • Söndagsplock vecka 34. Träning out of office från Träningspodden, Hanna 1918 av Monica Borg-Sunabacka, House of the Rising Sun med Alt-J, Tvätthålet och skolåret hos Malin Wollin.
  •  Söndagsplock vecka 33. Filosofiska rummet om språkets uppkomst, Samtalsfärdigheter av Erik Rautalinko, Moon med Kid Francescoli, morots- och zucchinibiffar med matvete från Portionen under tian, 08 hos Meyers.

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

5 comments

Sida 1 av 203

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén