sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, september 2023.

september 27, 2023

En septemberkväll packar vi tacos-pastasallad i matlådorna, en termos med blåbärste. Köper godiset på vägen, åker till stranden och har vårt lördagsmys där. Det är indiansommar. Kvällen är ljum, men den kommer att svalna snart. Snart skymmer det. Vi simmar i havet. Säsongens sista bad. Jag har känt obehag för kallt vatten så länge nu, trots att jag förr älskade att bada. Som om stress och sorg tunnat ut huden. Som om minsta obehag, minsta motstånd inte gått att genomleva för belöningen som kommer strax därefter.
Men nu simmar jag mot vågorna, det doftar salt mot mitt ansikte, jag sänker mig under ytan, allt är svalt.

Efteråt sitter vi på filten, dricker te och äter lösgodis. De vill leka på lekplatsen intill, jag blir för kall om jag sitter stilla så jag promenerar en stund. Längs vägen växer havtorn. Överväldigande beskt i min mun. De här ögonblicken utan dramatik, de här stunderna utan fara. Jag googlar bär som liknar havtorn men egentligen är jättegiftiga, som om det inte vore möjligt att tillåtas denna stillhet.

Sedan cyklar vi hem, sedan lägger jag dem. Sedan läser jag Harry Potter för dem, sedan skriver jag vid köksbordet, sedan sover vi alla som barn.

*

Jag är på en utbildningsdag med jobbet. Jag får ett sms, någon som ber att jag ska ringa upp.
För en gångs skull är det goda besked.
För en gångs skull dränks det inte i sorgebesked, kort därefter.
På lunchen måste jag ta en promenad, ensam genom höstsolen, klara skyar, för en gångs skull ville jag inte mer än vad som blev.
(Nej, jag ska inte ge ut en bok, ingen ska få ett barn. Jag ska berätta allt när tiden är inne, ska inte hålla hemligheter längre än vad som är nödvändigt.)

*

Det knackar på dörren. Jag borde byta batterierna i ringklockan men det spelar ju ingen roll, de knackar flera gånger om man inte hör dem första gången.
Det är de som använder dörrkläppen och de som mer kastar sig in i dörren med hela kroppstyngden, som en tackling. Det är de som kommer i grupp och de som kommer ensamma. Det är de som cyklat, som kanske vill ha med sig någon ut på vidare cykeläventyr längs gatorna. Det är de som sprungit hit med andan i halsen och middagsmaten fortfarande skvalpande i magen.
Ungar, ungar, ungar som vill ha någon med, och ut.
På med ett par skor, en jacka, en cykelhjälm. Kvällen tillhör leken med dem som vill dra en ut i världen.

*

Det ringer i barnens mobiler. Det är vänner i Sverige som vill spela. De har telefonen på högtalare och spelar Roblox. De pratar med varandra om hur de ska samarbeta i spelen. Lägger strategier. Diskuterar vad de upplever. Ibland sms:ar de efteråt om hur det var. Det är ett hav emellan och jag trodde att det skulle skilja dem åt så snabbt. Kanske för att jag själv haft så nära till att resa mig och gå, rädd för avsked, inte velat låta dem dra ut på tiden, inte velat ägna mig åt det tvekande sköra som längtan innebär. Jag var rädd att vår flytt gjorde deras liv dubbelt, kvalfyllt, splittrat, men vågade aldrig på allvar drömma om hur det kunde göra deras liv större.

*

Jag läser nyheter från ett land där jag inte längre bor. Allt är avlägset.
En ö i havet, alltings stillhet.

Det fanns en puls nyss, livet går i ett annat tempo här. Jag känner mig som om jag bäddat in mig i en kokong.
Men det, puppastadiet, att väva något kring sig, är en del av metamorfosen.
Man behöver en kokong för att få bli fjäril.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+38
familj

Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.

september 16, 2023

Det blev september och jag började jobba.
Morgonrusning och gympakassar, middagar som skulle lagas och aktiviteter som skulle ordnas. Allting rörde sig i motsägelser: jag ville benhårt hålla på mina arbetstider men inte göra jobbet otillräckligt. Jag ville finnas för mina barn och jag ville vara ifred. Jag ville ha ett hem som var ordnat och städat men jag ville inte plocka och skrubba: jag ville gå kvällspromenader i denna ljumma hösts milda mörker, jag ville baka bröd och laga äppelmos, jag ville cykla till havet och läsa bok på en bänk med bakgrundsbruset av vågor som gång på gång slog mot stranden, jag ville skriva. Allt detta ville jag hellre än att plocka ihop småsaker och försöka ge dem platser där de kunde höra hemma istället för att alltid vara utspridda över mitt hem som stjärnorna över natthimlen klara kvällar då jag gav mig ut.

Och i min längtan fanns ett slags skam, en fråga: varför kunde jag inte bara nöja mig.
Med att arbeta och trivas, att inte behöva oroa sig. Veckostädning och rensa bort udda strumpor, fylla diskmaskinen och tömma den, tvätten på tork. Sedan läsa bok på balkongen medan barnen hoppade i studsmattan nedanför. Svartvinbärste, en chokladbit. Varför kunde inte detta räcka. Jag visste ju, egentligen, att varje del i livet inte måste vara något spektakulärt som ruskar om en, att fyrverkerier inte inte alltid är vad man behöver, tvärtom: de kan göra en blind på ena ögat eller tvinga en att amputera lemmar om de går av för tidigt, sprakar fel.
De flesta liv är trots allt alldeles vanliga, levs alldeles utmärkt så.

Och jag oroade mig över att barnen skulle känna det, detta tudelade:
att vilja ha precis det här,
att längta bort.

För aldrig var längtan bort från dem.

Så kom min son hem från skolan med en uppgift de gjort och skulle visa föräldrarna. Min Lilla Gubbe, som blivit så stor.
Men samma noggranna, klara blick.

Det var kanske inte ett dött gammalt äktenskap, just då var jag varken knäckebröd eller röda linser, för jag hade blivit sedd. Och det var ju bara en skoluppgift, något måste man skriva om sin mamma för att svara på frågorna.
Men just vid den här tidpunkten. De där dagarna i början av september, när kroppen och huvudet skulle vänja sig vid vardagslunk efter en mycket lång sommar. Vänja sig vid tillvarons tröga tempo efter en mycket lång tid på högvarv. Då stannade orden i hjärtat, de blev en present att bära med sig när tallrikar välte i diskhon och vatten svämmade över köksbänken, när otillräckligheten gnagde i bakhuvudet. Det bästa med henne är att hon finns där. Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.

Och det blev tydligt för mig att jag kunde drömma all världens vilda drömmar, jag kunde längta vart jag ville.
Så länge jag stod kvar.

Läs mer:

  • Ett dött gammalt äktenskap. “Låt mig vara krossade tomater! Låt mig vara knäckebröd, röda linser, ett paket med havregryn.”
  • Folket. De är folket, jag är presidenten.
  • Lilla doktorn. Patient, händer det att du jobbar på natten?

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+87
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, augusti 2023

september 10, 2023

 

Oron lättar på bussen på väg från färjan.
Jag är ensam. Mina barn är i bilen med sin farmor och farfar, släpet bakom dem är fyllt med flyttlådor. Den här flytten, tillbaka till Åland efter ett år i Uppsala, hade kunnat vara ett tacktal på en Hollywoodgala. Tack till farmor och farfar som hjälpte mig att stuva in och få över alla sakerna. Tack till mormor och morfar som hämtade grejerna jag trots alla ansträngningar glömde kvar. Tack till min bror för kaffe, samtal och vika flyttlådor. Tack till min vän, också känd från sommarpratet som snygga-vänstersvängar-ut-på-stora-vägen, för att hon kom med sopsäckar och märkpennor och handlingskraft när det inte fanns något jag hellre hade velat ha.
Tack till mig själv: för att jag tog oss hit och dit, för att jag tog oss hem och hem.

Jag har varit oroad för en borttappad cykelnyckel, jag har legat sömnlös över mina livsval. Jag har studerat varje repa på golvet i huset vi hyrt och undrat om det är vi som orsakat den. Förändringen har grott i mig med en monumental växtvärk, gamla minnen har jagat mig. En skuld har krupit i kroppen. När polishelikoptern cirklade över oss när vi åt middag i det hyrda husets idylliska radhusträdgård bland mognande vinbär och jordgubbar, greps jag av en kraftig lust att erkänna. Allt är mitt fel, grip mig. Men inte var det jag som sköt in i en buss så kulorna gick genom fönstret och träffade en fjortonårig pojke. Inte finns det något att beskylla mig för mer.
Men i bussen på väg från färjan är jag inte orolig mer, Sverigetiden bleknar som ett gammalt minne. Jag är på väg till något jag har saknat, kanske i flera år utan att förstå det:
nu ska jag hem.
Bara hem och inget mer.

*

Barnen har ärvt en bil. Jag försöker få den såld men den säljs inte. (Om någon letar efter en billig gammal stabil bil på Åland vet ni var jag finns.) Den står på min uppfart och väntar på bättre tider. För ett år sedan tog jag körkort; efter det har jag knappt kört. Det jag saknar är mängdträning. Jag är skräckslagen och omotiverad. Allt jag vill är att gå och cykla. Ingenting i vårt liv räddas av en bil. Men jag vill kunna köra, om inte annat för att kunna säga att jag låter bli för att jag inte vill, inte för att jag inte kan. Habanero lär sig cykla, jag tvingar mig ut och kör. I augustikvällen möter jag mitt eget obehag, varje dag lär jag mig våga något jag inte vågat förut. Även historien om bilen hade kunnat vara ett tacktal. De senaste åren har tränat mig i att blotta mig, lägga mig platt, be om hjälp. För varje banal och fånig fråga om något jag inte kan finns hjälpen alltid bara några meddelanden, några samtal bort. Grannar, vänner, släktingar är alla involverade i  historien om mig och vår bil.
Du försöker bra, sa barnen när jag kom hem efter en tur, du anstränger dig hårt.

*

Jag rensar ut, men jag rensar inte klart.
Historien om mitt liv är att alltid överskatta hur mycket som går att åstadkomma på så kort tid.
Jag påminner mig om att riktningen är viktigare. Jag har stakat ut vägen, nu kan jag fortsätta gå den, så lång tid det tar, jag hittar.

*

Tystnaden om morgonen innan barnen har vaknat, lugnet om kvällen efter att de somnat. Kvällspromenader genom ljumma nätter, läxläsning en söndagseftermiddag. Samla fallfrukt, koka äppelmos. Cykla längs gatan tills svetten rinner. Hav och hällar. Te ur termos, en bok i en park medan barnen leker, som så många dagar så många år och hur länge till är det möjligt men just nu fortfarande: detta stillsamt förutsägbara, samma guldstunder som så många gånger förr.
Att vara ledig ett par veckor med barn som går i skolan, en verklig semester. Teveserier dagtid, storstäda ett rum utan att bli störd en enda gång.
Att låta dagarna gå mycket långsamt, att vältra sig i sin trötthet för att orka vakna upp ur den.
Kanske det jag behövt, under längre tid än vad jag förstått det:
en lång och stilla sensommar.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+67
Resor

Senja

augusti 31, 2023

Hur skriver man om en resa när den känns så långt borta från ens eget liv att man knappt vet om den har hänt?

Om en plats vid världens ände, men kanske är det inte världens ände utan världens början, vem bestämmer ordningen.
Längre norrut än vad man någonsin befunnit sig. Vita nätter, dimmiga toppar, hjortronkart, midnattssol.

Det är jag och min vän, det är mitten av juli. Sommaren har pågått så länge på sättet en sommar helt själv med barn gör. Jag har packat för läger, lagat luncher och middagar, stoppat syskonbråk och stått pall för diskussioner om valfri tandborstning som ett rimligt livskoncept.
Jag har känt mig otillräcklig. Jag har varit så trött. Jag har undrat hur jag ska orka det jag måste (packa ihop alla våra saker, ta oss över havet, tillbaka till ett liv som är både nytt och gammalt).

Och nu är det jag och min vän, bara vuxna människor, bara sådant man själv önskar, och vi reser norrut. Tiotals mil norr om polcirkeln, till Norges näst största ö Senja.

Här finns kontraster: kontrasten mellan fjäll och fjord, mellan topp och dis, mellan slitna hus och naturens skönhet. Det här är ingen polerad plats, för människorna. Man kan handla i butiker eller gå i skolan i byggnader som ser ut som Sovjet, eller åtminstone som vilken vanlig svensk betongförort som helst. Ibland ser man hus där färgen flagnar, när man åker längs de smala vägarna där man måste köra bilen åt sidan vid möte och vägen kröker så man aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Det ser ut som en plats där man skulle ha råd att bo, hinner jag tänka, och undrar som jag alltid gör på främmande platser, kanske mest de avlägsna: hur vore ett liv här, så långt bort. Och så nästa tanke, som alltid kommer: jag undrar hur långt det är till närmaste sjukhus och hur det är att arbeta som läkare här.

Ingen polerad plats, för människorna, som en skönhet som inte behöver klä upp sig. Här behöver man inte skapa något vackert, det finns ju redan här: branter som stupar ned mot fjordens intensiva blå, vit sand, som en resekatalog för tropikerna, som om någon vridit upp färgerna i bilden.

En plats av kontraster, men också: en plats av kontinuum.
Dagen går över i natten som är lika ljus som en dag. Midnattssolen över fjorden i ett ändlöst sken. En regnbåge om natten, finns det guld där den tar slut. Horisonten och fjälltopparna jag ser från den hyrda stugans altan när jag tar mitt morgonkaffe, himmel och höjd som smälter samman i dimman. Ett steg efter ett annat i vandringen uppför. Sida efter sida i boken jag läser om kvällarna. Samtalet som pågår både i replikerna och i tystnaderna, som det kan vara med goda vänner. Ett flöde av ostördhet. Ett jämntjockt vitt, en av vandringarna upp på en topp när molnen drar in.

Vi har inte haft tur med vädret, vi missar några utsikter och drömmen om en vandring i midnattssolen.
Men dessa dagar utanför mitt liv känns det som att jag har haft tur med precis allt annat.

Det obrutna, och det egna.
Inget förväntas av mig, mer än att uppleva detta: kvikk lunsj och hveteboller på toppen. Ljudet av vattenfall. Doften av en disig dag på fjället. Bilfärder där radion går av och på i takt med att den tappar täckningen, tunnlar genom berget där en varningsskylt meddelar att belysningen är tillfälligt redusert vilket innebär att det är becksvart. Galenpanna en dag vid köksbordet när det regnar, kikärtor med spagetti och pesto i stugan om kvällen. Läsa. Sova. Gå.

Hur berättar man om sin resa?
Jag vet inte. Men jag vet att trots att jag lämnat platsen stannade något av den i mig.
Mitt i en regnruskig skolmorgon när alla strumpor är udda och läxpapper försvunna och gympakassar får plötsliga revor, då bor det i mig, som en hemlighet:
vita nätter.
Ett ljus som inte upphör.

Läs mer:

  • Ett dött gammalt äktenskap. “Lugnet i kroppen som kommer när man når toppen, vad skulle hända med en om man började varje dag med att traska uppför.”
  • Glimtar, juli 2023. “Det är att påminnas om att livet inte bara består av allt som samlats bakom mig och tider som är förbi.”
  • Kapriskonceptet. “Detta märkliga lilla liv. Så lite man vet om vad som ska möta en i nästa tugga.”

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook.

 

 

 

 

+47
Enklare liv

Två och ett halvt år utan smartphone, och ett år med

augusti 27, 2023

Svartvit kvinna pratar i telefon

Om det skulle varit ett vetenskapligt experiment hade det varit de sämsta tänkbara förutsättningarna. Omständigheterna runtomkring var alldeles för exceptionella.
De där två och ett halvt åren i mitt liv, ganska nyss, som jag inte hade någon smartphone, bara en sådan där gammal knapptelefon som man kan ringa och smsa med.

Det var i tiden mellan en separation och ett dödsfall, det var tiden från en pandemis dramatiska början tills dess sakta avklingande antiklimax-slut.
Jag var ensam med barnen på heltid. De var för små för att jag skulle vara hemifrån länge utan dem med gott samvete. Vårt liv utspelade sig inom tre kilometers radie. Tillvaron kunde inte bre ut sig, den vara essensen av vad jag ville ha och inget mer än så.
Den behövde vara trippelkoncentrerad tomatpuré, inte vattniga januaritomater som fraktas för länge och ändå är så dyra.

Livet var inte så stort, men det var innerligt.
Vinden och snålblåsten i ansiktet om morgonen på väg mot dagis väckte mig till liv. Långa somrar med fötterna i vattnet, att sitta på bryggan på någon badplats medan barnen plaskade, läsa en bok. En cappuccino på en bänk i en lekpark, doften av höstfukt och vårvind och dallrande sommarhetta, skriva i ett block.

Jag skrev färdigt en ny version av en roman jag skrivit tusen gånger, jag blev refuserad och skrev den igen. Studerade ryska på distans och barnen älskade tisdagskvällar när mamma hade språkkurs för då fick man ha extra skärmtid. Stod i mitt garage på en crosstrainer och tittade på teveserier. Bakade bröd och lagade soppor. Hade alltid min kamera på axeln, vart jag än rörde mig och de få gånger jag lämnade ön tog människor det som en kontaktsignal, främst män: så du är intresserad av att fotografera, rekommenderar du din kamera och jag sa nej, det är inget jag rekommenderar men det är den enda kamera jag har och visade upp min knapptelefon och sedan återgick jag till att läsa min bok.

Det är lättare att se med skärpa, i efterhand: det fanns inte ett enskilt val som gav mig denna säregna lilla livsvärld.
Det var ett antal val, som hade det gemensamt att andra trodde de försvårade mitt liv men allt jag kunde se var att det var det enklaste sättet för just mig att göra det på.

Det fanns så många sätt jag hade kunnat bli så trött. Det fanns så många sätt den tröttheten hade kunnat driva mig att fly från den verklighet som var min.
Jag ville inte ha möjligheten att scrolla mig bort från tillvaron, eftersom frestelsen skulle vara så stor och mina tidsmarginaler var så små. Därför hade jag ingen smartphone.
Jag ville ha en kropp som orkade allt för att då blev min hjärna lugn och jag sov som ett barn. Därför levde jag mitt lådcykel-utan-el-liv.

Jag upplevde att det här gjorde mitt liv enklare. Annars hade jag inte fortsatt.
Om det var livet utan smartphone som gjorde att jag läste, fotograferade, skrev?
Nej, det var ju jag. Men att vara utan tog mig till andra beteendemönster, drev in min hjärna i andra spår.

Sedan flyttade vi till Uppsala, och jag tänkte: jag flyttar inte till en ny stad, ett nytt liv, ett nytt sammanhang och blir en person som inte kan swisha och som man inte kan nå på messenger om jag inte är hemma vid datorn. Jag vill ha google maps och appen till kollektivtrafiken.
Allt jag ville var att vara så vanlig som möjligt och att göra vad jag skulle och ingenting annat än det.

Jag köpte en smartphone, jag laddade ner mina appar.
Strax därefter kom den stora sorgen in i vårt liv. Jag satt jämnt med telefonen om kvällarna och det var inte telefonens fel, det var sorgens, och allt jag ville var vad just den kunde innebära: jag ville vända mig bort, och fick det. Jag ville slippa för en stund, och jag fick det.

Vad var det bästa med att vara utan en smartphone?
Att det fick mig att befinna mig fullt ut i mitt liv, när det behövdes.
Vad var det bästa med att ha en smartphone igen?
Att kunna ägna mig åt verklighetsflykten, då när det behövdes. Men efter det: google maps och att ha koll på kollektivtrafiken, vad vänner skrev, öppettider. Och stegräknaren.

Det sämsta?
Att jag inte fotograferar med kameran längre. Men det går ju att ändra på.
Och att telefonen går fastna i, såklart.
Men livet är ett annat nu, med andra förutsättningar.

I vårt Uppsalaliv hade jag större nytta av telefonen, men också lättare att fastna i den. Kanske hade världen fler intryck jag ville dra mig undan ifrån. Kanske var livslogistiken mer komplicerad för mig där. Eller så var det för att jag inte hade de invanda mönstren, som här på Åland. Boken i väskan, tramptagen i benen, viljan att välja och kanske framförallt att välja bort.

Även om mer får plats nu.
Kanske dubbelkoncentrerat räcker.

Men vad blev slutsatsen, sensmoralen, vad blev min predikan om det rätta sättet att leva sitt liv?
Nej, det blev ju inget sådant.

Kanske möjligen detta:
under exceptionella omständigheter kan man behöva leva ett exceptionellt liv, och det kan innebära att välja bort sådant som för andra verkar självklart.
Och sedan kommer andra exceptionella omständigheter, andra slags exceptionella liv, för de exceptionella liven är olika på samma sätt som Tolstojs olyckliga familjer.
Kanske lever vissa av oss många exceptionella liv på en enda livstid.
Och man får möta dem som de kommer, med varsamma val för att kunna leva dem.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+67
sånt jag läser

Om-vägen.

augusti 26, 2023

Jag läste en bok. Den hette Om-vägen. Den handlade om att bestämma sig för att ta sig till Nya Zealand på cykel, och om att genomföra det.
Och den handlade om envisheten: det som får en att fortsätta där andra skulle ha slutat, det som får en att fortsätta framåt för att framåt är den väg man tar.
Det var en bok om äventyr och om kärlek, om livet när det är som mest levande.
Det var ett stort berättande i korta texter, det var att tas med på en resa i coffee table-format.

Ann Johansson är kring trettio när hon bestämmer sig för att cykla till andra sidan jorden. Hon har en idrottsbakgrund, men ingen större cykelbakgrund. Men hon längtar efter ett liv som är någonting större än vardagslunken och jobbet som grafisk designer på en dagstidning. En känsla som är lätt att känna igen sig i, även om man inte har för avsikt att cykla till andra sidan jorden: det finns ett äventyr som väntar på mig, och jag har inte nått fram till det än.

Så Ann packar, planerar, sparar, säger upp sig och ger sig av.
Cykel, packning, tält. Mil efter mil efter mil i kroppen.

Boken följer två år av cykling (det blir en vända hem på grund av skada och sedan nytt försök, ny rutt). Korta, innerliga texter. Otroligt fotografi.
Det här är berättande som gör samma sak som det jag skrev om i tankarna om bloggen: det här är en berättelse man kan läsa utan att vara nörd kring de ämnen den handlar om, på ytan. Man behöver inte bry sig om långfärdscykling eller världens länder. Man behöver bara uppskatta en god historia.

Dessutom är coffee table-formatet förvånansvärt inspirerande för den som bloggar. Det är ju egentligen samma sak: korta texter som måste bära sig själva, kunna läsas fristående. Och samtidigt hänga samman. Så att helheten bildar något större än delarna, även om delarna inte är beroende av helheten.

(Så tydligen: bloggen, ett slags digital coffee table-bok. Tänk vilka insikter läsningen kan ta en till.)

Johansson förskönar inte resan. Det är nära-döden-situationer och att cykla genom skabbklådan. Långtradare och fula gubbar, magsjuka och visumstress.
Och samtidigt är det övertygelsen om att det är värt det.
Det vore inte värt det för mig, men det är det för henne, och där ligger behållningen i läsningen.

Jag tas med på en resa jag inte själv hade orkat genomföra, får njuta av dess skönhet utan att genomlida dess besvär.
Och smittas samtidigt av suget, övertygelsen:
att hitta äventyret man vill genomsyras av.
Det som får en att trampa vidare.

Du hittar boken här. Eller på Mariehamns stadsbibliotek, så fort jag har lämnat igen den.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+35
sånt som inte får plats i andra kategorier

Sensommarnätter, sensommardagar

augusti 24, 2023

Nätterna är varma, man kan promenera i t-shirt, men de doftar av fukten från en höst som är på väg.
Man kan vaggas in i mörkret, svepas in i det som en filt. Långpromenader om kvällen, när barnen har somnat, det är jag och alla hundägare. En gång drömde jag om att skaffa hund bara för att få promenera vid alla tidpunkter, i alla väder: sedan insåg jag att hunden inte behövdes, det räckte med att ge sig ut.
Robotgräsklipparna sover. Igelkottarna är ute och smaskar gräs. En doft av hav, en rytm i stegen.
Att rasta ur sig dagarna, som om man själv vore hunden.

Jag tog ledigt en tid för att komma i ordning efter flytten. Kanske komma i ordning inför livet.
Jag har vant mig vid att vara ständigt redo för vad som helst, och nu ska inget särskilt hända.
Jag packar upp flyttlådor från Uppsala. Rensar i huset, hittar reliker från ett gammalt liv, hittar sådant som ska sparas och älskas och sådant som ingen vill ha.
Fyller de tomma flyttkartongerna, forslar till Emmaus. Torkar damm. Kokar äppelmos. Pratar med myndigheter.

Dricker svartvinbärste på balkongen, sensommardagar av tung hetta. Doften av gräs och fallfrukt, ett tryck i luften, kanske ett åskväder till sist.
Jag drömmer om kyla och jackväder, jag drömmer om storm och regn.

Allting går så långsamt.
Jag får saker gjorda, något varje dag, men det går så sakta.
Det var vad jag förväntade mig, redan när jag sökte om ledigheten, det var så jag kunde övertyga mig själv om att marginalerna behövdes: du kommer att vara mycket tröttare än du tror.

Jag har skyndat och pusslat och nu finns det ingen brådska.
Det är ovant, som att börja med en ny träningsform och behöva använda en muskel man inte visste att man hade. En typ av rörelse som känns obegriplig.
Inte gasa. Ingen rivstart. Mitt liv är en krypkörning på en parkering, jag ska inte ut på stora vägen än.

Gång på gång får jag bromsa tanken på att jag måste starta upp något, något stort och livsomvälvande som ska sluka mig med hull och hår.
Det kommer tider för sådant, men den tiden är inte nu.

Kanske kommer det här att vara det viktigaste jag gör för skrivprojektet jag drömmer så om, trots jag inte ens börjat skriva det ännu, det som hägrar i fantasin som en idolbild på väggen.
Det viktigaste: att låta bli att kasta sig in. Att låta längtan växa innan man ger sig hän.
Att låta tankar röra sig utan någon särskild riktning. I planlösheten föds kreativiteten.

Medan man packar upp en flyttlåda.
Torkar av en hylla.
Vandrar steg efter steg genom augustinatten.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+46
sånt som inte får plats i andra kategorier

Höstterminslistan

augusti 20, 2023

Sett den här listan snurra runt på tusen bloggar, hittade den först hos Flora.
Det är skolstart eller jobbstart eller sensommar-som-kommer-att-gå-över-i-höst-start och kanske vill man tänka på vad man vill att den kommande tiden ska föra med sig.
Det vill i alla fall jag.

Vill fokusera på:
Att inte dra igång några nya stora projekt. Att ta det lugnt och tålmodigt göra plats för sådant som ska komma senare. Promenera, läsa, skriva saker som inte ska bli något större. Rensa ut saker ur mitt hus och storstäda.

Vill ha mer av:
Jag hade velat ha mer energi snabbare, men det är precis som scam-annonser om att tjäna pengar snabbt hemifrån utan att göra någonting: det fungerar sällan så. Det känns med energin som om jag länge stod i skuld, jag hade lånat av energireserver som inte fanns och ägnade kraft åt att betala tillbaka. Sedan nådde jag något slags nolläge, där jag varken stod i skuld eller byggde några nya reserver. Och nu har jag sakta, sakta börjat ett litet energisparande. Det kommer inte att göra mig till en energimiljonär men det kommer att vara en trygghet för att sova gott om natten.
Det får räcka så, mer kan jag inte.

Vill ha mindre av:
Grubblerier. Oftast är vägen ut ur dem för mig att göra något handfast och fylla på med input från något annat än mina egna tankar.
Så enkelt i teorin men så svårt i praktiken.

Vill titta på:
Film! Jag vill ha filmkväll med mig själv när barnen har somnat och ta in något med min fulla uppmärksamhet.
Något avgränsat, ett verk att se som en intensiv helhet.

Vill lyssna på:
Min skrivspellista för inspiration, podcasten Kapitalet, Kinapodden, Studio Ett.
Tystnad, vind.

Vill läsa:
Lite slumpartad populärvetenskap i ämnen jag inte kan så mycket om som jag hittar på biblioteket.
Kanske dagstidningar. Prenumererade på lokaltidningen i Uppsala och det fanns något mysigt i det. Kanske ska jag börja här också, vi får se.

Vill ha på mig:
Arbetskläder och min vanliga privata uniform.

Utflykter och resmål:
Kanske någon liten vandringsstig här i krokarna. Matsäck och havet och skogen och barnen.
Några Sverigeturer, jag ska på ett par kurser (Falun, Lund).
Jag behöver inte ta mig så långt, jag måste inte iväg.

Vill hänga på:
Min balkong i sensommarsolen och skriva. En höjd med utsikt. Möten med Ålands litteraturförening, jag blir ordförande där från september.
Biblioteket. Café Viktors och Svarta katten.

Vill köpa:
Så lite som möjligt och så lite nytt jag kan. Ju mindre bråttom begäret är, desto lättare att köpa second hand.
Jag vill inte rensa ut för att fylla på nytt, jag vill få ha mitt hem ifred, befria mig från grejer.
Allt det här blir så klyschigt men så kan det vara.

Vill dricka:
Svartvinbärste.

Vill äta:
En tomatsås som kokat väldigt länge, pasta och de här bollarna. Den veganska passionsfruktscheesecaken på Iwa i Maxinge. Pumpasoppa med rostade grönkålschips. Nya saker! Från mina kokböcker! Jag vill pyssla med små matprojekt som ett sätt att låta händerna jobba medan huvudet får ro.

Och det var det.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+31
att skriva

Skriveriet

augusti 14, 2023

En gång i januari tog jag en promenad till affären och greps av en idé till ett skrivprojekt som sköljde över mig med sådan styrka att jag var tvungen att stanna.
Den var ingen revolutionerande hiss-pitch som skulle ha slagit någon annan med häpnad. Mina romanidéer har aldrig kommit till mig på det sättet. Men det var en känsla, och bilder, ett framåtdriv som sög tag i mig. Det gick att spinna trådar, väva ett nät, idén bredde ut sig, ville ha rum.
Allra viktigast: den var något helt annat än romanen jag skrev så många gånger, den med alla refuseringarna.
Ett annat världsbygge, en annan plats att besöka, ett annat slags berättelse.

Sedan blev det februari, mars, april, maj. Jag jobbade på neurologen och var så intellektuellt stimulerad och så dödstrött. Vintern blev vår, våren blev sommar, jag skrev mitt sommarprat.
Jag mindes hur det kändes, orden, som en kropp som fortfarande känner löpstegen, fast det var så länge sedan.

Jag tog min idé och skrev en långnovell av den, till en tävling. Först trevande, som en kyss innan man vet om den kommer att besvaras. Sedan som i ett vansinne, som när kyssen möter gensvar. Jag hade för lite tid och för lite kraft men här föddes text, här föddes värld, framför mig.
Här fanns de, de små beståndsdelarna allt ibland tycks vara uppbyggt av:
en början,
en mitt,
ett slut.

Det kommer alltid att finnas något att klamra sig fast i, om det finns en början, en mitt och ett slut.

Jag dansade på deadline och hann inte korrläsa min text. Den var full av skrivfel och orealiserad potential. Jag satt i sommarnatten efter att ha skickat in den och kände besvikelsen skölja över mig.
Så nära något och ändå inte där.

Sedan sov jag, sedan vaknade jag, och när besvikelsen lugnat sig tänkte jag:
men 5000 ord, en början en mitt och ett slut. Då har jag ju redan i princip en roman. Om jag bara gör allt typ tio gånger längre, om varje scen jag har blir tio scener, då har jag den ju i handen, det är bara det sista kvar!

Och det var den hybrisen som fick mig att förstå det, på samma sätt man inser att man verkligen är förälskad när man inte kan låta bli att le när man säger någons namn. Fick mig att förstå detta: det här skulle verkligen kunna bli något.
Ingen vet hur framtiden ser ut, som det kan vara i kärlek och som det kan vara med romaner.
Men man kan veta när det inte går att backa, när man måste utforska vart den här berättelsen leder.

Och det var den hybrisen som, utan större dramatik, bestämde det åt mig. Sedan funderade jag inte mer kring skrivandets vara eller icke vara, sedan tänkte jag inte på att släppa taget mer.
Sedan började jag planera: inte så mycket för själva berättelsen, som för hur jag ska skaffa mig utrymme, tid och energi att skriva den.

Först ska jag rensa bland mina saker, i mitt liv, min tid.
Det är början.
Sedan, i mitten, ska jag skriva.
Ända till slutet.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

 

 

 

 

+54
Enklare liv

Vykort från Åland. augusti 2023

augusti 10, 2023

 

Kalljästa frallor

Hej från Åland, jag sitter vid mitt köksbord och skriver. I morse gräddade jag bröd, Portionen under tians kalljästa.
Dubbel sats, varmluftsugn, köra två plåtar på en gång. Jag lyfter inte ut brödet och rullar ut det till en korv som i receptet, jag tar två skedar och använder dem för att klicka ut det på plåtarna. Det är så liten arbetsinsats i relation till vad man får att det känns märkligt att jag någonsin slutade baka det (det här brukade vara stapelbrödet i vårt hushåll).
Men det finns tider i livet då man inte orkar, inte ens den första lilla ansatsen. Det finns tider då gnistan saknas, det spelar ingen roll vilka väldiga eldar den skulle kunna tända.
Men jag bakade mitt bröd, som jag hade drömt om. Jag fyllde frysen med frallor.

Barnen cyklar på gatan, fram och tillbaka, de har race och utmaningar, de är svettiga.
Jag packar upp flyttlådor och rensar ut gamla saker.
Förbereder förbättringar av huset, stillsamma och rimliga saker, långsamma takten. Ibland fastnar jag i små detaljer, de växer till katastroftankar, det är som om oron rör sig som en ande genom rummen och letar efter något att bygga bo i. Jag har inget att oroa mig för över huvud taget, inget som ska få pulsen att ligga i 120 konstant, inget som ska göra att hjärnan måste tänka klart och snabbt och skarpt.

Alla ärenden kan jag göra till fots och med cykeln, allt kan jag göra på samma gång. Det finns inga avstånd. Vi cyklar till bion, till badhuset, till biblioteket. Vi cyklar till affären, till en restaurang. Vi cyklar till tandläkaren, till vi cyklar till våra vänner.
Habanero behöver mer tejp för sitt pyssel, jag kan skicka henne och Lilla Gubben till köpcentret för att handla det själva.

Barnen reder sig mer själva här, eller om det är jag som vågar släppa dem friare för att det är så tryggt, om det är jag som vågar låta dem leka vildare för att vi är i vårt eget hus igen.

Oavsett: jag är på en plats som ger mig mer tid med sådant jag tycker om. Jag vill promenera och cykla i regnet, jag vill baka bröd. Jag vill hinna ta hand om mina saker istället för att köpa nya, alla dessa grejer man kan samla på sig kväver mig. Jag vill dricka mitt pepparmyntste och läsa kokböcker medan höststormarna råder utanför, jag vill göra storkok av tomatsås och göra pizzadeg och frysa in till egna hemgjord pizzakit. Jag vill cykla till badhuset på tio minuter och plaska i vattnet medan barnen leker och mina tankar rör sig mjukt från den ena idén till den andra.

Och jag vill skapa, och jag vill förkovra mig!
Jag vill lära mig språk, läsa biblioteksböcker om märkliga ämnen jag inte vet något om, lyssna på podcasts om samhälle och orka fokusera på vad de säger.
Jag vill skriva en liten roman, igen. Jo faktiskt, äntligen, vill jag det.

När omgivningen är stillsam, världen ständigt sällsamt välbekant, livet nerskalat.
Då börjar utrymmet frigöras för något annat (för mig).

Här ska jag läsa.
Här ska jag skriva.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+72