Då var det dags.
Nu är vi här.
Tillbaka till ursprunget, fast ursprunget har blivit något annat.

Det finns grejer jag vill fixa till, som det blir när man flyttar. Småfix och pyssel, sådant jag vet hur jag ska åtgärda och sådant jag inte har en aning om.  Märker ni några konstigheter får ni gärna säga till.  Blir de inte åtgärdade får ni gärna ha tålamod. Jag har inga killarna på IT att maila till och muttra över hur långsamma de är, jag har ingen som bygger min plats på smarta sätt, jag har ingen jag kan gå till med mina önskemål och säga är detta möjligt.

Jag har mig själv, Google och min envishet.
Nog så användbart, förstås.
Och nog ska detta bli en plats där vi kan trivas.

Välkomna hit, välkomna åter.
Nu kör vi.

Läs mer:

• Och nu är jag här.
• Förändringar, frågor.
• Sist kvar på festen. 

Jag köpte klänningen för en begravning, den enda jag varit på i vuxen ålder. Den måste ha varit i början av maj det året, eller om det var slutet av april. Man var tvungen för att klä sig för värme såväl som för kyla.
Klänningen erbjöd sådana möjligheter. Kortärmad så att man inte behövde svettas i solen, enkel att kombinera med en kofta. Ankellång, så att man kunde se städad ut både med och utan strumpbyxor.
Och svart. Den behövde ju vara det.

Det var året innan corona kom. Ingen visste ännu att det skulle komma en tid då man inte fick sitta tätt. Vi var många i begravningslokalen, nära inpå varandra, min sorg hade inte störst rätt att ta plats, men visst kröp den under huden ändå. Om några år är skulle jag vara äldre än vad han någonsin blev. Så märkligt, detta liv, att det innebär att man kommer att överleva andra.
Utanför glittrade en insjö i vårljuset. Klänningen låg mjuk omkring mig, som en omfamning, det var ytterligare en av de saker som skulle visa sig vara otroliga med denna klänning, hur mjuk och trösterik den var.

Jag sov inte mycket dygnen kring begravningen, det är något med ung död som skakar om i märgen. Sinnena var förstärkta, varje ögonblick fyllt av intensiteten som bara finns i ändlighetens närhet. Vårsolens värme mot mina bara armar, vindens kyla. Smaken av brända mandlar som någon bjöd mig på efteråt, de smakade som de frasiga kanterna på pannkakor stekta i mycket smör. Tyngden av en famn. Svart kaffe som smakade bränt. Pennan i min hand, ett skrivblock i mitt knä, för att i alla lägen är det i orden jag bottnar.
Och klänningen, runt mig, mjuk.

Snart skulle jag märka att det var den perfekta klänningen, inte bara för begravningar. För jag fortsatte använda den efteråt. Jag behöver inte en särskild klänning i min garderob bara för begravningar, jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska dröja länge innan det är ett återkommande inslag i mitt liv.
En klänning för alla sammanhang, den lilla svarta fast jag tänkte på den som den långa svarta för all dess längd bidrog till hur mångfacetterad den var. Det var en klänning som funkade för begravningar och för finmiddagar, men också för långa cykelturer till äventyr och havsbad. Följsamt låg den kring benen, aldrig behövde man stressa över att den skulle blåsa upp. Kortärmad så att den fungerade i värme, men inte axellös så hade man slarvat med att raka sig under armarna syntes det inte. Inte så urringad så man brände inte dekolletaget de första varma dagarna. En klänning som fungerade med en keps, med en hatt, med en håruppsättning. En klänning som tålde att jag växlade tio kilo i vikt och smickrade mig oavsett. En klänning som jag grät i, skrek i, skrattade i, hoppade i, dansade i, reste i, kysstes i, festade i, arbetade i, hoppades i, grälade i, försonades i, längtade i, stoltserade i.

Det finns inte många bilder på oss tillsammans, mig och långa svarta klänningen. Jag var för upptagen av att leva i den, snarare än att dokumentera det. Men i den rörde jag mig alltid med styrka, den höll mig alltid om ryggen och ville mitt bästa.
Och så kunde en sådan kärlek besegras av en unken måsskit.
Måsarna! Dessa måsjävlar.

Från skyarna föll den, skiten, en dag när jag cyklade hem från Gröna Udden. Den träffade klänningen på låret, en vit ond fläck som inte går bort i tvättmaskinen.
Klänningen lika mjuk, lika perfekt i längd, i armformat, i urringning, i flexibilitet, men ohjälpligt nedsmutsad, tillintetgjord.

Och jag stryker sakta med händerna över den, oförmögen att slänga den, och jag är tacksam för livet vi levde ihop.
För att det var sprudlande och förödande, omoget och ansvarstagande, smärtsamt och euforiskt.
För att det var liv.
Dagar av liv som jag fick.
Och det kommer alltid den långa svarta påminna mig att vara tacksam över.

Läs mer:

• Lilla livet. Detta lilla liv, att få uppleva det så stort.
• Transportsträckor. Vakna till en värld som går i annan takt.
• Stängning. Det här är att leva i historien, det är uttråkning.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin (ett brokigt men fint gäng av inlägg!) och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

En efter en flyttar bloggarna bort från den här platsen, som ju stänger helt efter sommaren. Jag känner mig som att vara sist kvar på festen när värden demonstrativt gäspar och städar och hoppas att man ska fatta vinken, kvar på restaurangen när de börjar släcka. Lite förskräckt vill jag säga att jag inte är redo, jag har ingenstans att ta vägen, men det är inte sant. Jag har min egen domän som ligger och väntar på mig. Precis som man har ett hem som väntar på en efter festen, restaurangbesöket. Det är bara att festen var kul och restaurangmaten god och hemma är det stökigt och i kylen ligger skrumpnande morötter och ett paket mjölk som har gått ut och disktravarna tornar i diskhon, det är känslan, det var så fint och verklighetflyktigt på festen och restaurangen och nu ska man tillbaka till sitt vanliga lilla liv.

Dragit ut på det, drar fortfarande ut på det. Det är så typiskt min perfektionism, den som jag under många år inte förstod existerade och som kanske får ett eget inlägg en dag nu när juniutmaningen får blogginläggen att bubbla ut mer vilt och yvigt och okontrollerat än vanligt. Jag vill så gärna att flytten tillbaka till den egna hemsidan ska bli imponerande och helt enligt min vision. Att det ska vara lika snyggt som den här platsen, helst ännu snyggare, ha alla funktioner jag drömt om. Bloggen som ett eget universum att fastna i. Jag tänker den här platsens stilrenhet och rejäla plats för text och bild, jag tänker Underbaraclaras sätt att jobba med att lyfta fram materialet kontinuerligt, ett arkiv som lever. In på den här fantastiska Nettelblad-bloggen ska man halka, ut ifrån den ska man aldrig vilja gå.

Fast både den här platsen och Underbaraclara har haft webbyråer som har byggt deras hemsidor. Medan jag bara är ett vanligt litet skrutt som bloggar om kvällarna ibland.

Perfektionismen, den som gör att saker inte blir gjorda för att de blir så oöverstigliga. Den som gör att så mycket ratas för att det inte håller måttet. Om ni visste hur många texter till den här bloggen jag slänger bort. Om ni visste hur många gånger jag skrivit en dålig text timmarna före deadline för att jag väntat med att skriva den i förhoppning att kunna få ur mig den när flytet är som starkast och texterna blir som bäst. Det här är en orsak till att jag gör så många saker, de ständiga hoppen från ett projekt till ett annat gör att det inte finns tid att kräva det sista finslipet. Ibland funkar det, ibland leder det bara till en gnagande känsla av att aldrig göra något riktigt bra. Men om jag bara skulle släppa igenom det som håller standard skulle jag ju aldrig få något gjort.

Så jag jobbar mina dagar, jag skriver mina kvällar, jag pluggar mina glosor, jag cyklar på min cykel, jag tar mina pauser, jag badar i mitt hav, jag dricker min jordgubbsläsk.

Och sedan sätter jag mig ned vid datorn, motvilligt, läser det här inlägget om att välja WordPresstema, och börjar söka efter det som ska bli mitt.

Festen är över, snart har alla har gått, jag ska cykla hem sent genom natt på väg att bli gryning, ställa mig i köket i mitt stökiga hem, röja undan disken. Och kanske blir det inte storslaget, men det kan i alla fall bli fint.

Läs mer:

• Förändringar, frågor. Om en kortare tid här som blev tänkt, om visioner och vägval och förväntningar.
• Glimtar, april 2021. Gåvan i att översköljas av fanatisk riktning.
• Glimtar, januari 2021. Det finns tid för sen, det finns tid för igen, kanske kan den tiden vara nu.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin (ett brokigt men fint gäng av inlägg!) och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Juni blir semestern innan semestern, vi packar vår sommarmat och drar.
Våra stammisstränder ligger en och en halv kilometer bort, två kilometer bort, fyra kilometer bort. Våra ben fylls av kraften från cykeltramp, våra sandaler fylls av sand. Picknick varenda varm dag. Barn som doftar av salt och sand och solskydd. Fetaost och soltorkade tomater, pastaskruvar. Zucchini stekt i massor av olja, champinjoner. Äppelbitar med jordnötssmör ringlat ovanpå. Doppa huvudet, tunga blöta flätan över ryggen, kroppen när den badar sig riktigt kall, kroppen när den blir varm igen under cykelfärden hem.

Jag läser Eufori av Elin Cullhed, jag läser Hufvudstadsbladet. Jag läser Vänligheten av John Ajvide Lindqvist, jag läser ryska glosor. Jag läser (igen) Alla orden i mig av Karin Erlandsson, jag lovar mig själv att inte skriva på ett nytt stort projekt igen innan hösten är här.
Trots att något i mig längtar, något som vägrar att förstå vad man orkar, något som har svårt att minnas hur nyss jag blev klar, något som vägrar inse hur mycket jag försakade.

Men vet att det inte blir bra text av att bara mata på, vet att skriv stärks av liv, att jag måste tillåta mig att landa i en verklighet för att klara av all tid i fiktion.
Sätter mig på balkongen, lyssnar på min skrivspellista i sommarkvällens brutala skira sköra väldiga flyktighet, dricker pepparmynta-chokladte och drar in doften av nyklippt gräs, tillåter alla känslor att finnas utan att sättas på pränt, tillåter varje vild och velig del av mig finnas utan att det behöver göra mig bekymrad.

Det fanns många år då jag trodde att en dag måste jag växa ur all känslighet jag har i mig, att det var det som var slutmålet. Så mycket lättare det blev när jag förstod att det var vad jag hade att spela med, att det var instrumentet som var jag, att det går mycket bättre när man använder rätt teknik för att göra det bra. Det kan bli ljuv musik, den kan bli förtrollande, men det är mycket lättare om man fattar att man är en harpa snarare än ett par bongotrummor.

Juni, hetta och sommarregn, hopp från bryggan och ryggen på filten och blicken upp i klarblå himmel.
I hemlighet längtar jag till sensommaren, jag har ju aldrig varit någon sommarmänniska, men visst går det ändå, bättre för varje år. Man måste inte göra sin sommar till en sådan alla andra verkar vilja ha, man kan fortsätta göra samma saker man gör alla årstider, sådant som gör en lycklig i alla sorters ljus.
Man kan cykla. Man kan läsa.
Ända in i semestern, och bortom den.

Läs mer:

• Glimtar, maj 2021. Skriva genom blåsten, skriva genom allt.
• Glimtar, april 2021. Allt blir varme när man väl är igång, ingenting är som man tror vid ett första ögonkast.
• Glimtar, mars 2021. Ljus som sipprar genom ovisshet.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.