En septemberkväll packar vi tacos-pastasallad i matlådorna, en termos med blåbärste. Köper godiset på vägen, åker till stranden och har vårt lördagsmys där. Det är indiansommar. Kvällen är ljum, men den kommer att svalna snart. Snart skymmer det. Vi simmar i havet. Säsongens sista bad. Jag har känt obehag för kallt vatten så länge nu, trots att jag förr älskade att bada. Som om stress och sorg tunnat ut huden. Som om minsta obehag, minsta motstånd inte gått att genomleva för belöningen som kommer strax därefter.
Men nu simmar jag mot vågorna, det doftar salt mot mitt ansikte, jag sänker mig under ytan, allt är svalt.
Efteråt sitter vi på filten, dricker te och äter lösgodis. De vill leka på lekplatsen intill, jag blir för kall om jag sitter stilla så jag promenerar en stund. Längs vägen växer havtorn. Överväldigande beskt i min mun. De här ögonblicken utan dramatik, de här stunderna utan fara. Jag googlar bär som liknar havtorn men egentligen är jättegiftiga, som om det inte vore möjligt att tillåtas denna stillhet.
Sedan cyklar vi hem, sedan lägger jag dem. Sedan läser jag Harry Potter för dem, sedan skriver jag vid köksbordet, sedan sover vi alla som barn.
*
Jag är på en utbildningsdag med jobbet. Jag får ett sms, någon som ber att jag ska ringa upp.
För en gångs skull är det goda besked.
För en gångs skull dränks det inte i sorgebesked, kort därefter.
På lunchen måste jag ta en promenad, ensam genom höstsolen, klara skyar, för en gångs skull ville jag inte mer än vad som blev.
(Nej, jag ska inte ge ut en bok, ingen ska få ett barn. Jag ska berätta allt när tiden är inne, ska inte hålla hemligheter längre än vad som är nödvändigt.)
*
Det knackar på dörren. Jag borde byta batterierna i ringklockan men det spelar ju ingen roll, de knackar flera gånger om man inte hör dem första gången.
Det är de som använder dörrkläppen och de som mer kastar sig in i dörren med hela kroppstyngden, som en tackling. Det är de som kommer i grupp och de som kommer ensamma. Det är de som cyklat, som kanske vill ha med sig någon ut på vidare cykeläventyr längs gatorna. Det är de som sprungit hit med andan i halsen och middagsmaten fortfarande skvalpande i magen.
Ungar, ungar, ungar som vill ha någon med, och ut.
På med ett par skor, en jacka, en cykelhjälm. Kvällen tillhör leken med dem som vill dra en ut i världen.
*
Det ringer i barnens mobiler. Det är vänner i Sverige som vill spela. De har telefonen på högtalare och spelar Roblox. De pratar med varandra om hur de ska samarbeta i spelen. Lägger strategier. Diskuterar vad de upplever. Ibland sms:ar de efteråt om hur det var. Det är ett hav emellan och jag trodde att det skulle skilja dem åt så snabbt. Kanske för att jag själv haft så nära till att resa mig och gå, rädd för avsked, inte velat låta dem dra ut på tiden, inte velat ägna mig åt det tvekande sköra som längtan innebär. Jag var rädd att vår flytt gjorde deras liv dubbelt, kvalfyllt, splittrat, men vågade aldrig på allvar drömma om hur det kunde göra deras liv större.
*
Jag läser nyheter från ett land där jag inte längre bor. Allt är avlägset.
En ö i havet, alltings stillhet.
Det fanns en puls nyss, livet går i ett annat tempo här. Jag känner mig som om jag bäddat in mig i en kokong.
Men det, puppastadiet, att väva något kring sig, är en del av metamorfosen.
Man behöver en kokong för att få bli fjäril.
Läs mer:
- Glimtar, augusti 2023. En lång och stilla sensommar.
- Glimtar, juli 2023. Dags att ge sig av, dags att ge sig hem.
- Glimtar, juni 2023. Inbromsningen.
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
