Hej. Nu är det söndag igen. Jag har ägnat stora delar av dagen åt att rensa grejer. Oerhört tillfredsställande, fast ett emotionellt minfält. Är en sådan nostalgiker av rang och ibland stöter jag på något som kastar mig tillbaka till platser, tider, upplevelser, både bra och dåliga, och mina minnen är så levande i mig, det blir en översvämning att stöta på för många på en gång. Fantastiskt när man skriver, och när man vill förstå folk, det är som att ha så många erfarenheter i sig så nära, samtidigt. Bara väldigt opraktiskt när man typ bara vill rensa lite bland sina böcker och papper.
Nåväl. Raskt vidare till tipsen!
Ett podcastavsnitt: Autism – superkraft eller svaghet? i Kropp&Själ
Kropp & Själ är fantastiska att sträcklyssna medan man lyssnar på grejer. låta det glida in och ut ur medvetandet, bli lagom engagerad och intresserad. Tyckte det här avsnittet om autism var bra, och lyckades hålla en nivå som jag tror är intressant både för den som inte kan mycket om saken och för mig, som vet mer. För mig är ju diagnoskriterier eller vissa faktaaspekter inte nytt, men tycker de har en bra blandning mellan att guida lyssnaren till baskunskap om autismspektrumstörningar och att låta intressanta intervjuer med olika personer med autismdiagnos och med forskare ta plats.
En låt: Empty med Metric
Apropå sådant som kastar en tillbaka till andra tider.
Jag slår på Empty med Metric och plötsligt är jag någon annanstans.
Jag är tretton år och drömmer om att skriva, jag skriver hela tiden, jag vet bara inte vad det ska bli av det, men jag ser redan saker som en skrivande människa gör, detaljer från den tiden kan vara så tydliga för mig som om de hände nyss: schackbrädet på Bibliotekets barnavdelning och känslan av pjäsernas tyngd i handen, sprött och torrt av kanel i munnen när man delade en Linnébulle med någon på Café Linné och drack te och längtade efter att tiden skulle gå för man visste att något spännande väntade i slutet av den, bara inte vad. Doften av pocketböcker på bussen.
Jag lyssnar på Empty och jag är tretton år gammal och försöker existera i den där brytpunkten i livet då alla upplevelser är förstärkta, liksom uppvridna i kontrasten, och jag lägger mig ned på golvet i mitt flickrum och öppnar fönstret fast luften är kylig utanför, det doftar skog och höst och jag blundar och låter musiken skölja över mig.
Och fjorton år senare lyssnar jag på den där låten och är tillbaka där, i något annat, men jag lyssnar också på den och slås av att jag fortfarande tycker den är så jäkla bra.
En bok: Compassioneffekten av Christina Andersson
Denna bok om compassion, som också kallas självmedkänsla, hittade jag genom boktipslistan längst bak i Känslor som kraft eller hinder, som jag ju tyckte så mycket om. Christina Andersson är psykolog och forskare med inriktning mot compassion/självmedkänsla, ett begrepp som i korthet handlar om hur man kan hjälpa och stötta sig själv genom livets svåra för att göra det mer uthärdligt.
För vissa människor kan det låta som en helt självklar grej att man ska göra – hur skulle man annars göra när man har det svårt? göra det värre för sig? – men mycket vardagligt lidande förvärras faktiskt av dysfunktionella strategier.
Boken kan ibland vara lite för pratig för min smak, jag saknar den där kärnfullheten som finns i Känslor som kraft eller hinder eller i till exempel Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig och Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? Men jag tog ändå med mig många intressanta perspektiv, till exempel hur man kunde kategorisera de strategier man väljer i svåra situationer efter om de handlar om flykt, prestation eller tröst (min förenkling, läs boken för tydligare förklaringar) och se till att man exempelvis inte bara väljer strategier som handlar om att prestera sig igenom tunga saker, utan också sådant som är tröstande.
Fint komplement till kategorin evidensbaserade självhjälpsböcker och väldigt fint formgiven!
En förundran: smakar tortillachipsen simhall?
Jag vet inte om det här är ett tips, det är nog mer en jakt på någon som upplevt samma sak. Eller kanske är det ett tips också, jag gillar verkligen de här tortillachipsen. Men varje gång jag sätter tänderna i dem och känner det salta knastret sprida sig i munnen känns det som att jag är i en simhall. Samma typ av smak/doftminne som tar en tillbaka som om jag skulle känna doften av klor, eller tvål, eller ljummen bastu. Men chipsen smakar inte klor (eller tvål, eller ljummen bastu). De smakar salt, och tacochips. Så varför? Vad är det med just den här smaken, den här upplevelsen? Inväntar länsning av S-markets hyllor med provsmakning och rapport tillbaka om någon upplever samma sak. (Funkar tyvärr endast för de finska läsarna).
Ett blogginlägg: Ensam på en ö hos Flora Wiström
Är svag för när folk bloggar om sitt skrivande, och när folk använder bloggformatet på ett litterärt sätt, ni vet liksom använder dess potential för berättande. Tycker Flora Wiström gör både och i det här inlägget om skrivlivet ensam på en ö. Dessutom alltid tyckt att hon tar de bästa fotografierna av skrivandet. Laptop med öppet dokument är inte alltid lätt att avbilda på ett sätt som väcker sug, men det gör det alltid hos henne.
Klart slut och trevlig vecka!
Liknande inlägg
– Söndagsplock vecka 31. Don’t Cry 4 Me av Bnny Rbbt, Regnmannen av Jonas Karlsson, podcasten Bokskrynklaren, Sopborsten och Grannfejden hos Visioner.
– Söndagsplock vecka 30. 70 dagar mot döden – rutinärendet som gick fel, En sån som jag med Hundhimlen, Så funkar det! Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad, Dialog om dialog hos Ellen Strömberg.
– Söndagsplock vecka 29. Sean Banan i Värvet, en spellista för ett skrivprojekt, Dockskåpet av Tove Jansson, Ett tyst hjärta hos Linnea Brännström.
