familj

Fågelungar

februari 18, 2024

Det börjar alltid på färjan.
Men det är inte sant, egentligen börjar det på bussen till färjan.
Men det är inte sant! Egentligen börjar det när vi går till busshållplatsen, mina ungar och jag, tysta morgongator där slasket täckts av snöfall, men inte hellre det är sant. Egentligen börjar det kvällen innan, när jag ska göra huset till något vackert att återvända till, det börjar om kvällen när jag upptäcker att jag inte är uppe halva natten och packar den här gången, att jag inte gör allt i sista minuten den här gången, att jag får vara färdig den här gången. Att jag packat våra väskor, städat mitt hem, stoppat färdigmat i frysen, för när man kommer hem där om kvällen.
Dra fram maten, veta att någon har haft tid att tänka på en, även om det var man själv.

Det börjar med ett skifte, att ha sovit tillräckligt natten innan morgonfärjan, att hinna ta en kopp kaffe hemma innan vi går, att hinna glömma saker och hälsa på en katt på vägen, att inte de sista hundra metrarna ropa det numera klassiska mamma-ropet: OM MAN VILL MISSA BUSSEN OCH FAKTISKT HELA RESAN DÅ KAN MAN GÅ SÅ HÄR LÅNGSAMT MEN ANNARS SKA MAN GÅ FOOOOORT!
Att inte utbrista den klassiska mammasucken, väl på bussen:
nu är all stress över, nu är vi igång. Nu är det bara att åka med.

Att börja veta att det är nya tider nu.
Det är en tid av luft, av rum.

Men egentligen är det inte sant, det börjar långt tidigare än så.
Det börjar när jag är 27 och gör samma resa med tre barn men de är åtta, sex och fyra och ett halvt. Det är första gången jag gör resan ensam, sakta och sedan i eskalerande takt har det börjat tydliggöras för mig att jag kommer att behöva göra dessa resor många gånger ensam.

För en tid framöver åtminstone, kanske för alltid. Och det ska bli för alltid men det vet jag inte nu, i de här ögonblicken när septembersolen står klar och hög över oss och vi går till busshållplatsen i snigeltakt och med ständig beredskap för någons breakdown som inte får vara mitt.

Och tur är det väl att jag inte vet hur länge jag ska göra det själv, för hade jag förstått det hade jag inte vetat detta: det kommer inte att vara samma sak jag gör själv. Den kommer att förändras. Dessa ögonblick, denna vaksamhet, kommer inte att vara konstant. De kommer att bli större, de kommer att dra sina egna väskor, de kommer att röra sig fritt på båten, jag kommer att läsa böcker utan att ständigt ha ett öra öppet.
Det kommer att gå över.

Det börjar där, en septemberdag, de små barnryggsäckarna fulla av pixiböcker, med vattenflaskor och mellanmålsmackor, med bekväma skor och en ständig vakenhet, senare ska det kännas som om jag ägnat flera år åt att vara vaken. Vaken, vaksam, vad är skillnaden, man rör sig på glödande kol, det finns en närvaro i det som går att sakna, dagarna som kommer efter blir att gå och lägga sig efter ett mycket långt jourpass, tyngden i kroppen när den sjunker samman.

Där börjar det, den första resan, en gryende insikt om att kunna klara det man måste, att klara det man behöver. Under alla år efter det ska det ligga som en oro i bakhuvudet: vad händer om jag misslyckas med att ro iland detta vansinnesprojekt jag aldrig bad om att få ta på mig. Om jag inte klarar det, vad händer då, är jag den sista utposten av säkerhet, den sista pelaren innan bygget rasar, failure is not an option.

Och sedan börjar det på nytt. En annan morgon, vid busshållplatsen har det bildats sjöar av smältvatten, skenet från lyktstolparna speglar sig i det som en mångata. Stigen mellan smältsjöarna är trygg och tillräckligt torr, flera meter bakom går jag och ser mina ungar traska längs den medan de kånkar sina väskor.
Se, hur vackert det är!

Mina små fågelungar, som inte ska knuffas ur boet på länge än, men skulle de trilla ur det vet jag att de inte skulle falla och slå sig.
Jag ser det ju, nu.
Att de äntligen kan flyga.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+58
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, januari 2024.

februari 11, 2024

Det blir januari, horisonten glöder. Stjärnhimlar, morgondimma, smältning, frysning. Halka och balansera, nästan falla, resa sig.
Börja en vårtermin där de flesta morgnar är lugna. Ljusen vid frukostbordet, gröt eller macka, gympapåsarna packade kvällen innan. Barn som kan göra själva med puffar och påminnelser, barn som själva kommer ihåg och påminner mig.
Barn som vill ha ordning och reda, barn som har hittat den. Barn som behöver mig, men allt mindre, barn som har mig, men inte kräver, begär mig.

Att hinna skriva om morgonen, innan jag väcker dem, att hinna sitta och äta frukost med dem, att hinna se dem gå. Att inte rusa, inte komma ut genom dörren i panik, att inte börja varje dag med att hantera någon annans protester, att inte vara rädd för utbrott och på-tvären, att inte behöva vara ständigt lyhörd för någon annans kroppsliga behov. Att kunna jobba över, att kunna göra planer efter jobbet, att inte behöva springa, att kunna välja.

Att ha tidpunkter på dagen, flera olika dagar händer det mig, då jag tänker: jaha, vad ska jag göra nu då, att se sig om och veta att ingen drar i en, att så mycket tid tillhör mig nu.
Som en stor tomt man köpt brer den ut sig, tiden, fortfarande utan hus eller trädgård, var det inte det här man ville ha, sin egen mark, men den är så karg och otämjd, den ligger framför en som ett krav, det här är inget man kan klaga över, här är allt man hade kunnat vilja ha, nåde dig nu om du inte blir lycklig.

Det blir januari, ett långt existentiellt grubblande, vad ska jag vad ska jag vad ska jag göra med mitt liv, min vän säger men varje dag måste inte vara att du gör något med ditt liv, det kan också bara vara dagar då du lever det.

Det blir januari och jag har en känsla av att det inte finns något att berätta, vad av allt detta liv som pågår ska jag egentligen berätta, det blir januari och det känns som om jag lever i en lång epilog, all dramatik är över och nu pågår bara allt det som fortsatte sedan efter att berättelsen var slut, men så kan man ju inte leva, tänk om jag lever femtio år till, det är inte omöjligt om man får leva, ska man leva femtio år i epilogen, men jag har sagt åt mig själv att fortsätta vara stilla, inga hastiga rörelser, kanske inte i femtio år men åtminstone ett.

Det blir januari, jag fattar små beslut, stoppar in saker i tiden som frön i marken, vi får se vad som tar sig, det måste inte bli något monumentalt, men kanske blir det något med klara färger, blomdoft i allt som är grått.

Och det blir februari, någonting vaknar, som om hela januari varit den första kvarten på morgonen innan tankarna klarnat.
Som om alla möjligheter som ligger framför mig inte är något att skrämmas av, som om bred och öppen mark är något annat än en plats där man inte kan gömma sig.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+50
sånt jag läser

sånt jag läste. december, januari

februari 4, 2024

Mitt i en skrivprocess kan alla texter anknytas till ens egen. På samma sätt som händelser och små signaler smälter samman till tecken i en förälskelse (och i en psykos).

Det är december och jag läser Blonde av Joyce Carol Oates. På bussen, på tåget. En del i mitt projekt att återvända till gamla bokminnen, sådant som en gång gjorde ett intryck.
En fiktionalisering av Marilyn Monroes liv som på många sätt handlar om allt annat än Marilyn Monroe. Jag läste en intervju med Joyce Carol Oates om boken, där hon sa att Marilyn Monroe var för Blonde som valen för Moby Dick. Ur idén, konceptet ”Marilyn Monroe” föds berättelsen om ett 50-tals-Amerika, om idoldyrkan, om att återuppfinna sig själv, och kanske allra mest om män och mäns blickar. Det är en berättelse att vara kvinna om inte handlar om att vara kvinna, mest handlar den om att betrakta en kvinna. Marilyn/Norma blir aldrig tydlig, det finns ingen kärna, det finns idén om henne, varje glimt av henne en ny människa, någon annans dröm.

Jag läser Blonde om kvällarna och skriver på mitt projekt på morgnarna och jag tänker på texter som sträcker sig över lång tid och väldiga material, hur man ger mening och intensitet och egen karaktär till varje liten del ett mastodontprojekt utgörs av.

Citat ur Om bara av Vigdis Hjorth

Det är årets första dag, jag läser ut Om bara av Vigdis Hjorth. Jag läser den på tvärbanan, tunnelbanan, tåget. Jag läser i badet om kvällen.
Om bara är berättelsen om en trasig kärlek, om den sortens trasiga kärlek som kanske drabbar en när man mest av allt behöver något som tillåter en att vara trasig. När någonting gör en redo för att utsättas för det som känns, oavsett vad känslan är.

En recensent skrev att det blir så bra när Vigdis Hjorth skriver roman istället för att skriva autofiktivt, men det krävdes inget megagräv för att få reda på att det här av många ses som en autofiktiv roman (Hjorth själv har sagt olika saker om det vid olika tidpunkter och i olika intervjuer). Boken, som gavs ut på 90-talet i Norge men kommer i svensk översättning först nu, handlar om ett kulturpar – dramatikern Ida och litteraturprofessorn Arnold Busk. Och många biografiska detaljer sammanfaller med en relation Vigdis Hjorth hade under tio år med en litteraturprofessor i Norge.

Spelar det roll för romanen?
Kanske inte, kanske säger det mest att Hjorth har en sådan förmåga att fånga vissa detaljer i kärlekens mörkaste mörka att jag kände mig nödd att googla upp hela bakgrunden, för jag tänkte det här är för äkta, så här fantiserar man inte fram en roman. 

Om bara skildrar kärlek som är som ett stort öppet sår, ett fult sår, med flikiga kanter och grus ned i sårhålan, ett sår som blir infekterat och varar, ett sår som aldrig kommer att läka utan stora ärr. Det värker att läsa och är svårt att lägga ifrån sig och efteråt vet jag inte om denna smärta var värd att uppleva. Vigdis Hjorth har en oerhörd blick för detaljerna, men allt man kan beskriva vill jag inte se.

Men jag läser ut boken, i badet vid midnatt, och jag tänker på mitt projekt, jag tänker på hur en berättelse som berättats tusen gånger – pojke möter flicka, tycke och turbulens uppstår – kan berättas gång på gång och ändå vara något man vill läsa. Att det inte måste göra något om projektet inte är något större, märkvärdigare än så.
(… Att om jag inte kan skriva en berättelse om kärlek med samma klarhet som Vigdis Hjorth, varför ska jag skriva den alls).

Jag sitter på en färja, alltid sitter man på en färja, jag läser Empire of pain  av Patrick Radden Keefe.
En journalistisk djupdykning i släkten Sackler, som ägde läkemedeslföretaget Purdue Pharma som banade väg för opioidkrisen i USA med sin hårda och tidvis olagliga införsäljning av den starka värkmedicinen Oxycontin. Radden Keefe går igenom alla deras juridiska finurligheter och sätt att undvika ansvar i urskillningslös detalj och lyckas göra de mest tunga juridiska dokument spännande som en thriller. Samtidigt skildras extraordinära personligheter och exceptionella livsöden. Och ett land, över tid! Som i Blonde, fast med helt andra teman.

Jag läser medan solen går upp över havet och jag tänker på mitt projekt och jag tänker: om man kunde sammanställa allt sitt material så här, om man kunde göra detta. Samla så oerhörda mängder information om den värld man vill skildra, och sedan veta så väl vad som ska med och hur det ska drivas framåt för att upprätthålla intresset från början till slut.

Jag sitter på en buss på väg till kurs och läser Vågbitar av Hilde Hagerup. (Här har jag skrivit om en annan bok av henne.)
Ett annat bokminne jag ville möta igen. Det här är en berättelse om Anna och Emma, om att vara tolv år och ha varit varandras närmaste, alltid med de små sköra skiftningarna i dynamiken som kan uppstå när man är två flickor som är varandras närmaste. Tävlingen, dyrkan. Och sedan: att vara tolv och de små sprickorna blir jordskred och att slitas ifrån varandra, undergången och ont i magen.

Jag läser Vågbitar och jag tänker på att skriva så att varje scen driver handlingen framåt, att inget finns här som inte har en laddning och betydelse. Och samtidigt så odramatiskt enkelt skrivet.
Läser den och tänker på mitt projekt, hur jag skulle vilja göra just det här: rensa bort allt som inte hör dit.
Skära och skära och skära tills bara själva nerven återstår.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+28
att skriva

Siffror

januari 24, 2024

Jag börjar skriva det här inlägget och klockan är 11.00 svensk tid och 12.00 finsk tid och det spelar mer roll än vanligt eftersom jag befinner mig mittemellan länderna, inte bara i identitet och livsvillkor utan rent fysiskt. På en finlandsfärja, en av de stora båtarna för en gångs skull för den lilla färjan som tar kortare tid ligger på dock i tre dagar till.

Det är dansbandsvecka sägs det i båtens kryssningsprogram, imorse ropade Tony Irving i högtalarna att vi alla är välkomna på stretching med honom för att ta hand om ömma muskler efter gårdagens dans. Jag steg på 07.30 (finsk tid, eller borde jag säga att den är åländsk, är även tiden något en halvsjälvständig plats behöver hålla för sig själv, är åländsk tid över huvud taget finsk?). Mina muskler är inte ömma men kanske är jag trött. Jag har gömt mig i hytt 2007, en piccolohytt under bildäck för fem euro, för att få läsa och skriva ifred. Åt frukost innan alla dansbandsdansarna vaknat, 07.30 (svensk tid). Risifrutti med rabarberkompott var så sött och surt och krämigt, jag åt tre portioner. Jag läste hundrafemtio sidor i boken jag läser (Empire of pain av Patrick Radden Keefe) och drack två koppar kaffe. Morgonen gick från mörker till gryning, havet väldigt utanför.
Ingen ville mig någonting.

Jag har levt 11374 dagar. Mitt bokmanus är 67 A4-sidor, eller 41018 ord, eller 223912 tecken.  Jag tvekar inte kring ords betydelse men jag tvekar kring min förmåga att ge betydelse till just mina ord. Ge mig något handfast och på samma gång abstrakt, låt mig göra något annat, låt mig räkna istället. Ge mig statistik och rutor, logik och val, mindre av mig, mer av andra, mindre av mina ord, mer av andras.

Varför skriver man någonsin romaner, är det som att föda barn, att man glömmer hur det känns mitt i, innan det är över.
(och ändå – värt det?).

Klockan är 11.23, svensk tid. Jag kommer att tidsinställa det här inlägget. När ni läser det  är det en annan dag, och jag sitter på föreläsningar. Kommer det att gå att mäta min förundran inför att mitt yrke handlar om så spännande saker? Hade det fångat allt det omätbara i en hänförelse.
Och nu jag ska hämta en kopp kaffe, släcka lampan så ljuset inte stör min fantasi, sätta en timer på fyrtiofem minuter, och skriva på en berättelse som rör sig i kringelikrokar men kanske inte hittar hela vägen fram.

Vi hörs när vi hörs, jag vet inte om hur många dagar, jag har visst inga siffror på det.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+39
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, december 2023.

januari 23, 2024

Början och slutet på en berättelse.
En stjärnklar kyla, natten när den tillhör mig.
Långpromenader, bli en ny människa med tiotusen steg, eller hitta den gamla människa man en gång varit.
Äpple-kanel-praliner, kakao pudrar läpparna, akta fläckarna, kaffe och sötma.
Timern på 45 minuter, skriva på romanen med dörren stängd, bli en ny människa med tiotusen ord! Eller bli den gamla man en gång varit.
Uttråkning, återfödelse, timmar, dagar. Tågtimmar, busstimmar, barntimmar, badkarstimmar, framtiden starkare än det förflutna, det ligger nya tider i luften, de doftar av hopp i inandningen. De är inte smärtfria men de är möjliga.

Och jag behövde aldrig befrias från det som är smärtsamt, jag ville bara ha möjligheter.

Förbereda forskning, bok och anteckningar, citronte och snöflingors singlande utanför fönstret. Musiken. Barnleken på andra sidan dörren. Kakelugn. Spabad, snötäcken, isen över sjön. Duolingorekord, bokhögar.
I en stilla monotoni förbereda sig för något stort som breder ut sig.
Ett liv framför en, hur ska man fylla det, kanske måste det inte fyllas, då kan det bli så trångt, men vart ska man vandra sedan, vilka riktningar ska man ströva i, och så det nya året sedan, glida in i det i jeans och hoodie, som en utandning, att släppa taget nu, så många saker kräver inte längre det hårdaste av grepp, det kan få sluta här, det är bara början.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+38
att skriva

Väder

januari 14, 2024

Det klara, det kalla, rimfrosten. Stjärnorna om natten, en plats utan ljusföroreningar, ljudföroreningar, det kompakta i tystnad, pärlor över himlen. När det river i huden, när man känner hur det slemmiga i näsan liksom fryst fast om man varit ute för länge. En gång för tjugo år sedan skrev jag en text om det, jag var elva skulle bli tolv, jag hittade den på bloggen nu när jag letade (det är nummer 8), det trodde jag inte.

Så influerad jag var då av Diva och allt annat jag läst som jag var för ung för att begripa. Så mycket de där texterna var som jag beskrev det när jag fick frågan om hur det var att så tidigt skriva på det sättet: texter som inte ger kontakt, texter som dra en undan.
Men om att näshåren frös skrev jag, en gång när det var 2004, och det var det viktigaste, för min kompis sa: precis så är det, så äckligt men så är det, i en viss sorts kyla och det gav orden kontakt, hon var en av få som läste och gav texterna en mening, senare skulle hon bli litterär agent, man ska hålla hårt i dem som läst en i tjugo års tid, som läst ens texter och läst en själv.

Kylan i skogen, på vägarna runt mitt barndomshem, nattpromenaderna, när jag når trettiotusen ord i mitt nya projekt. Skriva när barnen somnat. Läsa i badet, tina upp kroppen. Visst var vintrarna oftare såhär för tjugo år sedan, tjugofem, visst var tio tjugo minus inte lika exotiskt, visst frös man i ansiktet och näsan, visst är den här vintern en dröm som kommer att ta slut, visst finns det orsaker att inte bo sextio, sjuttio, åttio mil längre norrut än vad jag gör, men en klar morgon i det särskilda ljus som uppstår i kyla kan man undra.

*

Snöfallen, tövädren, tiningen och återfrysningen, den särskilda närvaron när man balanserar på hala underlag. Ryggsäcken på och gå och handla, livet som en marsch, andedräkten rökpelare mot himlavalven. Gå genom skogen och köpa mjölk i tio minus, i tre plus, balansera vid sidan av stigen när stigen är förstörd i snö och is. Backar, andfåddhet, himmel, styrka, solnedgångar, gryningar, skymning, hur ljus en skymning kan vara när man väl lämnar hemmet, hur mycket ljus som finns även i det grå, det blå.
Ord och steg hänger samman. Det går att promenera fram berättelser. Som om de är läsken vi lade i frysen på kylning som låg där för länge och frös helt, där ligger historien i huvudet som isblocken i petflaskan, promenaden är värmen som ska få dem att smälta så att jag kan komma hem, hälla ut dem.

*

En morgon före jobbet, en tövädersdag som inte kommer att stiga över horisonten, som kommer att ligga grå och kompakt medan allt jag drömmer om är äkta kyla igen. Allt har gått så trögt, annat har tagit min kreativa kraft, min prestationsångestkraft. Jag ska snart forska i tio veckor, har förberett planeringen. Lagt texten åt sidan! Bara några dagar, en vecka, med texten åt sidan och den är främmande för en.
En morgon som fortfarande är natt, mörkrets skydd för tankarna, kommer jag att kunna skriva om morgnarna på det här sättet när det blir vår, allt känns så blottat i ljuset.
Når 35 000 ord. Halvvägs mot vad jag tänker att mitt första utkast ska bli. En milstolpe, om inte annat så för detta: att nu kan jag lura mig själv att det är samma logik som på en promenadslinga.
Nu har jag gått så långt att det är närmare att gå i mål än att vända hem.

*

Kanske har jag nått ett annat skede, där bloggen och det skönlitterära inte berikar varandra, där det ena måste stjäla syre, livsrum från det andra. Kanske släpper den känslan bara av att skriva just detta, kanske drar det ur en propp och allt flödar igen. Men att vara i det här skrivprojektet börjar vara som att ha ett mycket litet barn, som att uppleva en stor kärlek. En symbios och en fixering, jag vet inte hur jag ska kunna prata om något annat.
Och samtidigt förstår jag – rationellt, om än inte känslomässigt – att det inte nödvändigtvis är ett tema som intresserar någon annan.

I mörkret och kylan klarnar berättelsen, värme är rörelse och jag vill inte att något ska röra sig utanför mig, jag vill att allt ska röra sig i orden, jag vill att allt annat omkring ska vara stilla, jag vill aldrig ha vår.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+43
sånt jag läser

bokbuffén. 2024.

januari 3, 2024

Ulrika Nettelblad läser en bok på balkong. Svartvit bild.

Böcker som inandningen, sa jag, och texten sedan, andas ut med munnen, ordens flöde.
Men vad ska jag läsa då, vad ska man läsa, vad ska luften bestå av.

Allt vill jag läsa! Så intensivt att de enskilda titlarna spelar mindre roll, att det är flödet. Men goda läsflöden är som en bra buffé eller en välkomponerad maträtt – det finns en fin blandning mellan olika kategorier. Det här är de olika områdena av bokbuffén just nu, och böcker jag vill läsa inom dem.

Restrensning

De där böckerna som blivit stående så länge men som jag ändå inte gör mig av med, för att jag har en idé om de ska passa mig till slut, vid något tillfälle. Nu vill jag läsa dem, duka upp dem som en middag av rester, upptäcka att det är godare än vad man trodde eller åtminstone överraskande smaker. Jag har börjat läsa Midnattsbarnen av Salman Rushdie, som jag fick i julklapp en gång och som stått i en hylla i tio år medan jag gång på gång gått bet på att ta mig igenom de första tio sidorna. En berättelse om Indiens 1900-talshistoria med komplex struktur, pladdrig och lekfull, magisk realism, rolig och knäpp och lovande. Jag vill läsa Det smälter av Lize Spit, också den en gåva som blivit stående i min bokhylla men inte lika länge. En hyllad debut av en flamländsk författare som klipper bilder från belgisk landsbyggd i tre parallella tidsplan i en, enligt bokbeskrivningen, skoningslös skildring av den europeiska landsbygden, utformad som suggestiv, feministisk hämndroman. 

Gamla bokminnen

Jag vill inte kalla dem gamla favoriter, för bandet till dem uppstod inte för att det är så bra böcker, det uppstod i kombinationen av en viss bok och en viss tidpunkt. De gamla bokminnena, världar jag vill besöka för att när jag en gång besökte dem hade de avgörande betydelse för mitt tänkande, mitt skrivande, för att de letade sig in i mina litterära världar. Ursprungsbilder, idéer om språket, tonen. Jag har skrivit om den sortens böcker tidigare på bloggen, böcker som gjort något för mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm, Maskrossång av Hilde Hagerup, Fight Club av Chuck Palahniuk. Nu vill jag tillbaka till andra gamla minnen. Jag vill läsa om Vågbitar av Hilde Hagerup, som jag minns som en skoningslös skildring av det smärtsamma ödesdigra när vänskapen bryts mellan två tjejer som är typ tolv, när spelplanen över en sommar är omkullkastad. Jag vill läsa Speak av Laurie Halse Anderson (som heter Säg något  i den svenska översättningen), som jag minns som så stark i hur svärta och humor samsas sida vid sida i orättvisa och utanförskap. Jag vill läsa Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan, en poetisk och filosofisk och vild skildring av inbördeskrig och ensamhet som var en av mina favoritböcker när jag var sexton och som inspirerade till många texter där själva spänningen, handlingen, utgjordes av ett samtal.

 

Klassiker och pristagare

den senaste bokklubbsträffen var temat nobelpristagare. När vi satt runt snacksskålen i den särskilda trygghet som uppstår genom kvällar som får pågå så länge de behöver och tillsammans lyssnade på en författaruppläsning av A village life av Louise Glück (so for a while it seems possible/not to think of the hold of the body weakening, the ratio/of the body to the void shifting/and the prayers becoming prayers for the dead), då, då och senare, tänkte jag på hur levande ett läsande liv är, hur dynamiskt. Att det finns texter som hade varit obegripliga eller åtminstone inte njutningsfulla för mig när jag var yngre, som kan fyllas med annat innehåll nu. Att sådant som kunde ha känts ”svårt” är enkelt, att nu kanske det finns en tid när det som fått klassikerstatus eller vunnit utmärkelser kan möta och beröra mig på ett annat sätt. Jag vill läsa Klara and the sun av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro, som jag började läsa för bokklubbsträffen men behövde lägga ifrån mig för att den var för vacker men för att jag var för skör, för att språket slog emot mig som en viss sorts ljus kan göra de första verkliga vårkvällarna, något som rister i en, man måste vara redo att stå ut. Jag vill läsa någon av de ryska klassikerna, jag vill läsa Hjalmar Söderberg, jag vill läsa noveller av den italienska nobelpristagaren Luigi Pirandello, efter en strålande pitch på bokklubbsträffen.

Tips

Och jag vill läsa böckerna ni tipsat om. En sådan lyx det är, att ha kontakt med så många läsande människor som kan spinna vidare på ens eget läsande, komma med tips från sitt eget. Jag vill skaffa prosalyriska Mykt glass av norska Cecilie Løveid, Stacken av Annika Norlin för att studera berättelser i ett långt perspektiv som ett stöd i mitt eget skrivprojekt, jag vill läsa syskondramat Hummerns sköld av Caroline Alberte Minor. Allt ni har tipsat om vill jag läsa!

ALLT vill jag läsa, girigt kasta mig från det ena till det andra, låta konsistenserna, smakerna, det nya och det gamla, det svåra och det lätta, vara själva blandningen som skapar upplevelsen.

Gott nytt läsår till er alla.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+39
sånt som inte får plats i andra kategorier

2024: Årets första dag.

januari 1, 2024

På årets första dag tar vi tåget, tunnelbanan, tvärbanan hem till min syster. Det är en så fin tid att resa med barnen just nu, små och stora resor, även de som bara är transport.
De bär och upplever, man samtalar, ibland rusar man tillsammans mot ett annat spår efter en sen spårändring, benen är snabba, hjärnorna klartänkta, ett potentiellt utbrott ligger inte hela tiden runt knuten. Kanske skulle man resa längre i sommar, tänker jag, inget monumentalt, vi kan väl ta tåget till Legoland (ja, jag vet, innan någon påpekar det: jag vet att tåget inte går ända fram, jag tänkte man kunde bo i Vejle).
Stillsamt öppnar sig världen, utan brådska.

*

Habanero blir så stor med sin kusin, min äldsta systerdotter, som är fyra år yngre än hon. Sällan så klok, så mjuk som när hon får vara den beundrade, inte den som ska kämpa sig till toppen.
”Jag kan räkna till tusen”, säger min systerdotter, fast det inte är riktigt sant.
”Kan du räkna till EN MILJON?”, säger Habanero.
”Jaa.”
(Har vi inte alla gånger stått där och försökt imponera på någon, så lätt lögnen glider fram.)
”Okej”, säger Habanero, och med den snabba läsningen av situationen hon annars använder för att förhandla till förbannelse ger hon svaret som uppmuntrar utan att syna: ”Vad fint, kan du börja med att räkna till tio för mig?”

*

Tunnelbanor, rulltrappor, stadens ljus, världen sprakar fortfarande för mina barn, de är inte stora nog för att ha tröttnat på den.
(Kanske har inte jag det heller.)
På tåget tillbaka till Uppsala och mitt barndomshem läser jag ut Vigdis Hjorths Om baraden är som ett stort öppet sår.

*

I år vill jag köpa en kamera, jag ska bara bestämma mig för var gränsen går för vad jag faktiskt vill ha.
Jag vill läsa mycket, och skriva om böcker, jag vill hitta nya sätt att berätta om text. Text om text, ord som brinner.
Jag ska skriva färdigt ett första utkast av en roman, nu blir den en lös deg, sedan ska den jäsas, knådas. Läsningen ska bli inandningen, texten utandningen.
Jag tänker att om ett år har den blivit något jag kan skicka någonstans. Kanske kommer jag att ångra den tanken, kanske ännu mer att uttala den högt, kanske är tvärtom tanken avgörande, och uttalandet.

*

Den första dagen, fragment. En kvällspromenad, tystnaden på landet, stjärnklarheten, gnistrande snö. Mörkret, åkrarna, skogen.  Sedan är dagen snart slut, sedan skriver jag de sista raderna om den, stunden innan midnatt, medan jag tappar upp badet, jag har lagt fram boken, de är andra tider nu, det fanns något på andra sidan.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

+46
sånt som inte får plats i andra kategorier

2023.

december 31, 2023

 

2023!
Ett mycket hoppfullare år än de föregående.
Det skulle vara ett mellanår, ett läkningsår, och det fick det bli, och samtidigt: så mycket vackert det innehöll, om det här är pausåret, vad kommer framtiden att bära med sig.
Att livet kan vara så mörkt, och sedan så vackert.

Gjorde du något 2023 som du aldrig gjort förut?
Vandrade i norska fjäll.
Arrangerade en åländsk bokmässa och ett 50-årsjubileum för Ålands litteraturförening.
Vann Solveig von Schoultz-tävlingen med min novell. 
Sommarpratade i Ålands radio. 

Genomdrev du någon stor förändring?
Flyttade tillbaka till Åland efter ett år i Uppsala. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Kommer bebisar överallt! Fick ett till syskonbarn, bland annat.

Vilket datum från år 2023 kommer du alltid att minnas?
När jag lämnade Uppsalahuset, lämnade in nycklarna, åkte hem.
Jag trivdes så bra i Uppsala, jag våndades över att lämna det, men jag hade även vetat under lång tid att detta måste vara målbilden: om jag bara höll ihop fram till den dagen skulle jag klara allt sedan. Med att åka hem försvann mycket jobbpress, försvann dyra (jättehöga) dubbla bostadskostnader, försvann vaksamheten (man kan släppa barnen fria på ett annat sätt på Åland, utan att ens fundera), försvann pendlingen.
Nu skulle jag hem och ägna mig åt att vara trött, var planen. (Sedan blev det inte riktigt så, men det är en annan historia).

Dog någon som stod dig nära?
En nära släkting dog, men han var nästan hundra och det gick nog så lugnt till som det kan göra.
Någon gång ska vi alla försvinna. Får man leva länge och göra färdigt är man lyckligt lottad.
Sedan fanns det andra upprivande plötsliga dödsfall i min omgivning. Inte sådana där sorgen och smärtan tillhörde mig, men där jag kunde ömma för de drabbade, vilja skicka så mycket hopp om att det finns vackrare tider på andra sidan. Och samtidigt veta att hur mycket hopp och tröst någon annan än vill ge en är sorgearbetet ett arbete man måste utföra själv.

Vilka länder besökte du?
Sverige, Åland, Finland, Norge.

Bästa köpet?
Ett par jeans för 7 euro från Emmaus som jag använder typ varje dag.
Ett par hörlurar med noise cancelling (som jag fick i present, så kanske kan man inte kalla det köp). Jag visste att jag är känslig för ljud, men hade inte insett i hur många situationer det drar energi från mig. Hur det blev lättare att orka handla, att mixa soppor riktigt släta (jag har undrat hur andra får sina soppor så släta! men förstod plötsligt om att det handlade om att inte stå ut med mixerns ljud tillräckligt länge). Hur det blev lättare att göra administration på jobbet när jag inte stördes av elementets susande.
Tystnaden och musikens renhet var som att komma upp ur vattnet efter att ha simmat länge under ytan, det första djupa andetaget.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Otroligt många saker, men bland annat att få veta att jag skulle vinna Solveig von Schoultz, det betydde massor.

Saknade du något under år 2023 som du vill ha år 2024?
Jag drömde om att få börja med projekt, idéer, nya saker, liksom hålla på. Innan livet var svårt var det liksom alltid något på gång, mer än vad jag har tillåtit det att vara nu.
Det var rätt att bromsa, att fortsätta vila, men jag tror att jag försiktigt vågar göra mer nu.

Vad önskar du att du gjort mer?
Läst!

Vad önskar du att du gjort mindre?
Precis som förra året: oroat mig. Men har små idéer om hur jag ska ta hand om min oro nästa år.

Favoritserier från året som gått?
Svarar varje år att jag ser så lite serier.  Behåller ändå frågan i något slags ovilja att rubba känslan att jag svarar på samma lista varje år.
Såg om Sex and the city, tittade på en del av And just like that, såg mycket Grey’s anatomy och Big bang theory medan jag tränade på spinningcykeln i mitt garage. Ingenting gjorde mig till en ny och insiktsfull människa, men jag blev underhållen och ryckt ur mina egna tankar och det var gott nog.

Bästa boken du läst i år?
Detaljerna av Ia Genberg.

Största musikaliska upptäckten?
Kraften i epa-dunk, och den här låten som fångade en stämning jag verkligen behövde för mitt bokprojekt och som jag haft på repeat i typ tiotusen ord:

Vad var din största framgång på jobbet 2023?
Förra året var framgångarna de stora sakerna, som jag kunde skriva om. Kanske just för att jag rörde mig i den stora organisationen, med höga krav men ganska låg grad av personligt ansvar och liten möjlighet att följa fall över lång tid.

Men i år är det jag tänker på vissa patientfall, svåra situationer där det blivit bättre, att vara medveten om begränsningarna i vad vi kan åstadkomma och samtidigt inte sluta hoppas och försöka komma framåt. Och de sakerna kan jag inte skriva om, skulle jag aldrig skriva om, annat än att det är klart att jag får gåshud på jobbet ibland, att det finns ögonblick i mitt yrke jag aldrig glömmer.

Största framgång på det privata planet?
Det är privat. 🙂

Största misstaget?
Köpte oproportionerligt mycket fika när jag slutade min placering på neurologen. Var bara så glad att jag hade klarat den och ville sprida min glädje till alla men det var nog pinsamma mängder prinsesstårta egentligen.
Och så borde jag gått tidigare och tagit blodprov och sett att jag hade en järnbrist, att det bidrog till att jag var så otroligt trött, men jag tyckte att det fanns så många goda skäl att vara trött, jag ville inte gräva i det.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare!

Vad spenderade du mest pengar på?
Boendet, den första halvan av året när vi fortfarande bodde i Uppsalahuset. Utelunch med barnen en gång per helg, att ha en rutin tillsammans och en dag då jag inte behöver planera maten. Resor: vandringen i Norge och en hösthelg utan barn i Stockholm och resan till prisutdelningen i Helsingfors.

Något du önskade dig och fick?
Mitt skrivande! Min vinst.

Något du önskade dig och inte fick?
Så tacksam för allt fint jag fått det här året, inte kan jag klaga. Det finns många saker jag önskar mig, men jag spar mina önskningar till nästa år.

Vad gjorde du på din födelsedag 2023?
Firade stillsamt med de raraste ungar. De lagade mat åt mig.
Jag skrev ett blogginlägg. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mer energi.

Vad fick dig att må bra?
Åka tåg. Skriva. Promenera!

Vem saknade du?
Många.

De bästa nya människorna du träffade?
Jag träffade många bra nya människor, men kanske var jag allra gladast över hur fint jag fick fördjupa vänskapen med de människor jag redan mött.

Mest stolt över?
Alla gånger jag övade på att be om hjälp.

Högsta önskan just nu?
Att få fortsätta på inslaget spår.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag tänker börja göra lite mer, vara lite lekfullare, experimentera mer med tillvaron.
Men allra mest vill jag få vara glad över att jag just nu får ha precis den känslan jag skrev om, önskade, när jag skrev om förra året, när jag skrev om hur jag ville att 2023 skulle vara:
”Men jag hoppas att det ska vara ett bättre år, jag tänker att det ska vara som sista meningen i sista Harry Potter-boken (innan epilogen), att efter år av kaos ska det jag kan få fundera på vara om jag kan få ta mig till Gryffindortornet och få en smörgås, att jag ska kunna få säga quite honestly, I’ve had enough trouble for a lifetime, och sedan är kampen över, all is well. ”

Så blev det.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+37
sånt som inte får plats i andra kategorier

30 december, 2023.

december 30, 2023

Det är den 30 december 2023 och jag sitter i en fåtölj i det hus där jag växte upp. Luften doftar julgran, jag har skottat snö.
Rummen är fyllda av många berättelser, kanske framförallt de jag hittade på själv, de som bara fanns som världar i mitt huvud. Så många historier har skrivits här. Romanutkast. Urscener. Teman som fortfarande finns kvar. Berättelsen om delar av mitt liv hände också här, började här, men det är tretton år sedan jag flyttade hemifrån, det är avlägset, jag var någon annan.
Fiktionen känns mer evig.

(Och ibland sköljer en skam över mig:
över hur mycket tid jag har lagt på att skriva, hur lite jag har uppnått i relation till det, finns det inte något skrattretande med att ta något på så stort allvar.
Det här, som inte är liv eller död.
Och samtidigt, i allra högsta grad liv: hänge sig åt något meningsfullt, ömsint vattna sina drömmar).

*

Jag läste en nyhet, jag läste ordet i början som ska sammanfatta kort vilket ämne det handlar om. Som skolresultat eller julhandel eller miljöbrottslighet.
Det stod granatbrist.
Att detta är vad världen saknar. Granater.

*

Jag drömmer om ett 2024 där jag får ägna mig åt att vara snäll.
Snäll, med integritet. Givandet som kommer för att man har överflöd, inte för att man ger upp sig själv och det man behöver.
Jag har gått så länge utan marginaler och reserver, jag har längtat efter att få vara den som bjuder, den som hjälper, den som gör.
En kontrollerad snällhet, den tryggaste formen. Den som kräver övning i att både säga ja och nej. Så att den som frågar, den som behöver, alltid kan fråga, inte behöva oroa sig för att begära för mycket.

*

Jag har passerat 30 000 ord i ett bokmanus och jag har haft en bloggmånad (när december tar slut kommer jag att ha bloggat alla dagar utom två). Inget av det blev som jag hade velat att det skulle bli, en del av det smärtsamma i skapandet: att det så få gånger blir så vackert som visionen.
Men det blev.
Att det blev!
Att jag ville få mitt skrivande tillbaka.
Att jag fick det.

Att jag fick översköljas av goda nyheter, goda riktningar. Att komma till en plats där jag skulle orka skicka goda saker vidare.
Som sprickor i isen, små små rörelser tills något av allt det hårda brister.

*

(Och jag fortsätter ju här, kanske inte varje dag som i december men kanske tätare än förut, om livet tillåter. Så som vanligt: finns det något särskilt ni vill läsa om nästa år? Skriv en kommentar med önskemål! Tack för att ni läser, det är otroligt.)

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+51