När jag skrev om NaNoWriMo fick jag den här kommentaren av Jennifer, med förslag på blogginlägg under den här intensiva skrivmånaden:
Kanske kanske du kan dela ett utdrag ur något du skriver under månaden, som blogginlägg? Helt oredigerat? 
Det jag jobbar med den här månaden är alltså nya scener till mitt bokprojekt, och att dela med mig av dem hade jag nog inte vågat göra om jag inte fått frågan. Hade liksom inte tänkt att det är så intressant att få se ofärdig lite halvdan text. Men kanske kan det vara intressant att se hur en scen kan se ut när jag skriver den första gången? Tycker det är oerhört svårt att veta vad som är intressant i den egna skrivprocessen. Ibland känns det som att är lika intressant för andra som när barnen i detalj ska berätta om vilken konsistens deras bajs har haft.
Men i alla fall, så här brukar det se ut. När jag ska brainstorma fram nytt material för första gången är det ofta hetsigt skrivet, långa meningar med massa komman, ibland i gränslandet mellan dikt och prosa, varvat med upprörda kommentarer till mig själv, ofta i caps lock när jag blir lite sur på mig själv. När jag senare redigerar stryker jag mycket, och lägger till annat. I det här blogginlägget med inledningen till boken kan ni se hur text i det här bokprojektet kunnat se ut när den gått genom fler redigeringsvändor.
För att hänga med i det utdraget kan det vara bra att veta något kort om handlingen. Mitt bokprojekt handlar om Laura, som växer upp isolerad på en liten ö med en sjuk mamma. Hennes ensamhet bryts när en jämnårig pojke – Tim – flyttar in i grannhuset, och han och Laura utvecklar en intensiv vänskap. Men en sommar kommer den märkliga och karismatiska Chrissy, en vän till Tims storasyster, till ön, och det leder till att spänningar uppstår i Lauras och Tims vänskap.
Berättelsen är en coming-of-age-historia, de befinner sig precis i det där tidiga-tonårs-gränslandet, och det bidrar förstås också till det spända i vänskapen, vad som händer när man varit så tighta så tighta och kroppen och huvudet sedan börjar förändras.
I den här scenen har Tim bestämt att de ska ge sig ut och springa tillsammans, deras barndomslekar har sett ut mycket på det sättet – smyga i skogen, vandra över ön och leka soldater, göra armhävningar i blåbärssnåren. Syftet med scenen i boken är just att skildra den där växande glipan mellan dem, processen när det välbekant trygga i en barndomsvänskap ska omvandlas till något annat.
Okej. Here goes.
“Kvällen var het men fadd, som ett tuggummi man tuggat så länge att det var på väg att tappa smaken, solnedgången låg under moln, den skulle inte bli blodröd och eldig, det var mörkt fast det fortfarande var ljust, som i en film när domedagen ska komma, en tyngd i luften, vi svettades redan innan vi börjat springa.
Och ändå sprang han, snabbt. Hade han alltid sprungit såhär snabbt? Jag kände att jag hade svårt att hänga med. Mitt hår i dundrande korkskruvar över ryggen, andan jag inte fick tag i, här fanns ingen luft här fanns ingen luft här fanns ingen luft, och jag bet mig i läppen och fortsatte, jag bet mig i läppen och pumpade vidare
eller var det jag som blivit trött och svag?
och medan vi sprang försökte jag möta hans blick, jag försökte få tag i det pepparkaksbruna som var min Tim (har han ens pepparkaksbruna DET ÄR VÄL OBAKT PEPPARKAKSDEG FÖR FAN), jag ville att han skulle se på mig och jag ville att hans ögon skulle vara mjuka och att han skulle säga att allt det här kommer att bli bra, jag ville
hålla hans hand ta mig genom världen säg att allt ska bli okej men
huvudet susade genom den fadda skymningen och
där var han och
ögonen såg inte ut att vara ljust bruna, i det här ljuset som redan var mörkt, de såg ut att vara gråa och hårda som sten.
Vi sprang ända till sjön, insjön på Östra sidan av Ön, den med hopptornsflotten. Det måste vara åtminstone sex kilometer. Lola, av alla människor, hade sagt till mig en gång att det var en konstgjord sjö, att den var anlagd en gång av en stadsfamilj som haft hus uppe i skogen bakom den, för att de inte hade hus med utsikt över vattnet, för att de ville ha utsikt över vattnet de också, Lola hade sagt att det var därför botten utgjordes av en sådan märklig, hopplös dy, av den sortens lersand som fötterna sjönk ned i och aldrig kom upp ur, långt bort från havets sandstränder. Men det fanns inget hus där uppe i skogen längre, och vad visste väl Lola.
Men sötvatten luktar märkligt, sötvatten luktar märkligt om man är van vid hav.
Vi nådde fram till stranden och jag kände mig redo att kräkas. Jag lutade mig mot en av tallarna i skogsbrynet tjugo meter från vattnet, kände barken mot min nacke, doften av barr, drog av mig skor och strumpor, borrade ned barfotafötter i strand, kände sand mellan mina tår, försökte känna luft i mina lungor.
Jag såg upp och han stod och såg på mig. Hans svett, sur och frän och överväldigande, den luktade som osten på Öbarens pizzor om man lämnade dem framme för länge och lät dem ruttna.
”Vi simmar väl ut till flotten?”, sa Tim.
Ett dunkande i mitt bröst jag kunde inte få luft.
”Vi kör väl försten ut till flotten?”, sa Tim, studset i fötterna, slängde av sig kläderna till bara kalsongerna, en bredare kropp än förut därunder, och jag kastade av mig shortsen men inte t-shirten, för under t-shirten var jag inte samma som jag varit bara förra sommaren, och sedan kastade vi oss ut i vattnet, simmade som om våra liv hängde på det.
Och någonstans, några meter från flotten, trodde jag faktiskt det, att livet hängde på det. Tappade luft, tappade grepp, sjönk för långt under vattenytan, så långt att min vänstra fot stack ned djupare än de decimetrar av insjövatten som solen hunnit värma upp åt oss, ner i det iskalla, hisnande, och jag drog i mig en kallsup och den smakade sött och dyigt och inte alls som mitt hav, den smakade som om illamåendet som funnits i mig hela dagen faktiskt var på väg upp i en kväljande kräkning, och jag sparkade mig upp som om jag fallit från en båt och trodde jag skulle sugas ned i djupet och drunkna, jag simmade inte de sista metrarna till flotten, jag bara sparkade plaskade mig sprattlade mig fram, och han var redan framme
hade redan klättrat upp på flotten, satt där, dinglade med benen,
såg på mig
såg ner på mig
log så skrattgroparna djupnade men ögonen glittrade inte aftonen var fadd och när jag nådde fram till det blöta träet gled jag först med händerna på det, det var halt och täckt i sjöväxter, sedan händerna i träytan, hävde mig upp knuffade ned honom på flotten, och slog honom i ansiktet, boxade honom hårt i solar plexus.
Han for ned på flotten på rygg platt av ren chock, gav ifrån sig ett ljud som var ett pip eller en inandning eller en hostning eller ett skratt, jag skulle inte hinna avgöra vilket, men sedan fann han sig snabbt, så snabbt att jag senare skulle undra om han hade varit i slagsmål förut, att det skulle påminna mig om hur lite jag egentligen visste om hans stadsliv, och också det skulle svida till, bränna som när man snuddar en eldslåga och drar undan så snabbt att det aldrig blivit någon egentlig skada men känslan ändå dröjer kvar,
och han fick mig på rygg på den hala slingerväxtliga flotten, höll mig låst så jag inte kunde komma åt honom, hans händer kring mina handleder, de pressade hårt, han höll tummarna mot insidan av handlederna och tryckte till, så att senare skulle jag se blåmärken där, ett på vardera handleden, blåmärken av tummarna
och jag sprattlade med benen, sparkade försökte komma loss, fortfarande i en upplevelse av att jag var på väg att dö, att jag måste slå mig fri, och ovanför mig fanns himlens väldiga molnighet, solen längst bort vid horisonten molnen upplysta av en solnedgång jag inte kunde se, mörka och grå men svagt tonade i rosa, som ett filter över filmen, och det fanns granarnas och tallarnas toppar, det fanns klipporna långt bort i väster, och precis ovanför mig, hans ansikte:
hans ögon som faktiskt såg på mig, rakt in i min blick, och det var Tims ögon, ändå, där var ju tims ögon
mjuka
ljusa
milda
tre prickar över näsan i ett orions bälte, en skrattgrop i vänstra kinden, och med en röst som inte sprack, som var precis min Timmys, och som vibrerade sådär som den lät när han precis var på väg att brista ut i ett misstroget skratt, sa han:
”Soldat L. Vad i helvete?”
släppte mig när jag slutat sprattla, som man släpper en döende fisk när den slutat sprattla, hal och blöt låg jag där helt slapp som om jag faktiskt varit fisken som dog, och han satte sig i skräddarställning, drog mig till sig, lade mitt huvud i sitt knä, lät mig ligga där tills andningen lugnat sig medan han försiktigt strök allt trassligt hår ur mitt ansikte, och sedan simmade vi tillbaka.
På hemvägen sa ingen av oss någonting.
*
Fler inlägg om mitt skrivprojekt:
Och här hittar du alla inlägg i kategorin skrivande, och här hittar du mina bästa inlägg inom olika kategorier.
