sånt jag läser

Nattsäsong av Karolina Ramqvist och Kapitalet av Therese Bohman (och Sjukdomen av Ulrika Nettelblad)

oktober 25, 2026

Det är tidig morgon på ett tåg mellan Helsingfors och Åbo hamn. Jag är på väg hem från Helsingfors bokmässa och allt jag tänker på är böcker och skrivande och hur jag ska göra mer plats för ord. Mina och andras.
Jag börjar direkt med att skriva mer om böcker. Allt jag läser går att hitta i en höjdpunkt på min instagram, men vi vet ju alla att det är ett format utan utrymme för tankar, där ett resonemang ständigt är redo att bli avklippt av nästa scrollning.

Tidigare i höst läste jag två böcker som lockade mig lite särskilt eftersom de rör sig i liknanden ämnesområden och teman som min debutroman Sjukdomen.

I Nattsäsong av Karolina Ramqvist dras läsaren med i den spiral som uppstår när motvillig attraktion övergår i förälskelse som övergår i besatthet av det slags om löser upp själva tänkandet, som i Sjukdomen. I Therese Bohmans Kapitalet är det istället fixeringen vid en bloggare som är den gemensamma nämnaren samt skildringen av ett visst slags livsstilsblogg. Samt kanske också en något opålitlig, svårdefinierad huvudperson? Både Bohman och Ramqvist är erfarna, prisbelönta författare så jag försöker inte placera in Sjukdomen i ett sammanhang där jag påstår att jag spelar i samma liga. Däremot har min fasicnation för Sjukdomens teman inte upphört av att boken är släppt, snarare tvärtom. Det är som att ha skrivit en liten avhandling om ett område – om kärlekens besatthet och att veta allt och inget om en person man följer på avstånd. Jag får samtala med människor om det och vrida och vända på det och då faller det sig naturligt att vilja se hur andra undersökt liknande saker.

Nattsäsong av Karolina Ramqvist

Jag har läst alla böcker Karolina Ramqvist skrivit och ibland undrar jag varför. Ramqvists skrivande är svalare än vad som vanligen är min smak. Det är snyggt och välformulerat men med ett sådant avstånd. Böcker som inte gör mig så berör, men alltid fascinerad, som ett slags studie. Återkommande är ofta ett avstånd mellan ideal och handling som ger en särskild laddning i texten. Människor som beskrivs men inte förklaras, och det tycker jag om i det här författarskapet, det ger böcker som lämnar mycket utrymme för läsaren att fullborda dem.
Och kärlek som en kraft som drabbar en, driver en i riktningar som kan vara mystiska även för en själv, ett slags mytisk kraft mitt i denna svalka. Som underkastelsen i Alltings början, otroheten och vidhållandet av relationen trots avstånd i både bakgrund och geografi i Den första boken, kärleken till en kriminell man i Flickvännen. 
För den som kan sin Ramqvist finns mycket att känna igen i Augustprisnominerade Nattsäsong. Här finns en kvinna – denna gång en åldrande skådespelerska – som befinner sig i både unerläge och överläge gentemot männen omkring sig. Hon är beroende av sin make Hans samtidigt som hon betraktar honom med ett uppenbart avstånd. Hon föraktar den unga digitala konsulten på teatern, Dag, som söker kontakt med henne. Trots det, eller kanske just på grund av det, väcks attraktion. Ytterligare något att känna igen från tidiga verk, och som jag tycker Ramqvist skildrar skickligt – den sortens attraktion som liksom föds ur en initial irritation. Hur det kan få en att känna sig skyddad från förälskelsen och tvärtom göra att man faller hårdare så småningom.

För attraktion och förälskelse uppstår, som så många gånger i Ramqvists litterära värld. Kärleken som tar över och förintar jaget, varandet, passionen som inte kan motiveras och rationaliseras. Här uppstår en febrighet i Nattsäsong, en reva i svalkan som jag tycker är något nytt. Det tas några snäpp längre, drivs mer till sin spets. Tillåts flippa ut lite mer. Här uppstår en bok där det blir svårt att lita på jagberättare, eftersom hennes perspektiv är besatta av kärlekens fixering. Och frågan uppstår hos mig, liknande den fråga som finns i Sjukdomen även om situationen där skiljer sig åt från denna: kan vem som helst i vilket läge som helst drabbas av en sådan besatt kärlek? Eller krävs det ett visst slags person, ett visst slags omständigheter som gör en sårbar för att insjukna?

Varken jag eller Ramqvist är förstås unika som talar om den sortens kärlek som en sjukdom, men det är klart att jag hajade till av citat som dessa.
Det besläktade i berättelserna.

Nattsäsong utspelar sig i vad man kan tänka sig är en nära framtid. Upprustningen vår tid befinner sig i har kommit längre, kriget mer nästan där. Det har alltid funnits en distans i beskrivandet av samtiden hos Ramqvist, ett sätt att betrakta sådant som sker nu som om det vore avlägset och främmande, och i den här romanen är det förfrämligandet mer draget till sin spets. Det är nära och mycket långt ifrån, en främmande värld som är vår. Jag vet inte om jag gillar det eller inte – men njuter av att kunna se vilka drag i det här författarskapet som liksom destillerats för just denna bok.
Språkligt befinner vi oss i en liknande sävlighet som i Den första boken, åtminstone i bokens inledande del. Meningarna är inte vindlande, men just sävliga. De börjar och går tilbaka och börjar liksom om igen innan man är framme vid en punkt. Det är ett sätt att skriva som tvingar läsaren att läsa långsamt, en liknande upplevelse som när man mödosamt översätter en text från ett annat språk eller när man är ett barn som just lärt sig ljuda. Jag fascineras av hur det går att skriva så och samtidigt bibehålla en klar precision. Det ger något visst till läsupplevelsen, som bäst tvingar det en att vara synnerligen närvarande i texten, men i sina sämsta stunder utgör det ett motstånd.

En läsresa och en upplevelse! Men jag är överraskad över Augustnomineringen för både den här och Den första boken. Mest för att jag alltid tänker på Augustböcker som lite mer… lättillgängliga, inte lika finlitterärt pris? Men jag är ju varken juryn eller Förläggarföreningen.

Kapitalet av Therese Bohman

Här istället ett författarskap som jag inte läst, men många gånger tipsats om.
Therese Bohman skriver om att följa någon på avstånd med en skenbar närhet. Och att följa någon över tid, och med kontinuitet. Det som sker med en blogg man läst sedan tidigt 2010-tal men kanske inte på samma sätt om en influencer dyker upp i ens flöde i olika appar idag? Den som haft koll på ett visst slags bloggare känner igen sig: i hur det skrivs på bloggen, talas i podden, skvallras i Flashbacktrådarna. Jag såg en recension på instagram där någon sa att influencerdelarna kändes orealistiska – folk kan väl ändå inte prata sådär – men den som skrivit den konstaterade sedan att hon inte läste den sortens bloggar. Det säger väl något om den lilla bubblan, kanske, att den sortens låtsas-korrekthet och perfektion känns orealistisk för den som inte sett den.
Kapitalet skildrar väl vad som händer när man gradvis slutar inspireras och istället börjar frustreras, hur nära en beundran kan ligga avundsjuka, förakt och nåt slags otillfredsställt oförlöst som ligger nära hat. Den märkliga känsla av att man skulle ha rätt till något mer som kan uppstå när man möter en sådan person i verkligheten, eller som kanske redan uppstått långt innan det mötet.

Men i min läsning finns här framförallt en människa på gränsen. Det ger mig starkare Sjukdomen-associationer än själva bloggskildringen, även om det handlar om liknande typ av influencers (om än i olika tider, eftersom Sjukdomen utspelar sig i det tidiga 2010-talet medan det här är någorlunda nutid). Både förskoleläraren Emma i Kapitalet och läkarstudenten Nils i Sjukdomen rör sig ibland i en värld som många av oss kan känna igen sig i, och ibland in i något mörkare, skevare. Något där man tillåter sig att gå över gränsen för att man kanske redan upplever en sådan maktobalans och orättvisa. Bloggaren Alice i Kapitalet och bloggaren Vera i Sjukdomen är båda personer man kan irritera sig på, eller rentav förakta, och jag tycker om hur ingen av dem är den karikatyr på ytlig influencer. Yta och positionerande och drömvärld? Absolut, men skildrat nära verkligheten för den här sortens kändisskap. Vilket räcker så väl, överdrifter behövs inte. Det gör det lätt för mig att känna att ingen av dem förtjänar den behandling de får, även om jag delvis kan begripa vad som triggar gränslösheten hos de människor de råkar möta i de här böckerna.
Därför blev jag överraskad när jag läste recensioner över hur få som verkar reagera på Emma som jag gör? Det gränslösa nämns flera gånger bara i en bisats eller inte alls. Någon gång tolkas det som en rimlig reaktion på klasskillnader och avundsjuka. Parallellen till Sjukdomen blir intressant även här. Naturligtvis är inramningen en viktig del; att klasskillnader utforskas i Kapitalet formuleras från själva titeln och bokens beskrivning i baksidestext och i media har inte fokuserat på gränslöshet på samma sätt som Sjukdomen gör. Läser ni båda böckerna finns det förstås skillnader i hur huvudpersonernas tankar går (och hur mycket vi får följa med i de tankarna) och i vilka beteenden de ägnar sig åt. Samtidigt tror jag nog den största skillnaden mellan Emma och Nils är att en är en man och en är en kvinna. Det medför omdelbart att Emma upplevs som mindre av ett hot, tolkas mjukare, ofarligare.

För mig var hur som helst Emma den största spänningen i den här boken, och hade gärna sett att hon fick utvecklas och fördjupas. Det här skeva under ytan som kryper upp och anas, jag hade velat få vara mer i det. Det som, precis som i Sjukdomen och Nattsäsong tidvis får en att undra: hade jag kunnat göra såhär, vara här, o vilka omständigheter hade kunnat driva mig dit.

Språkligt flyter Kapitalet mycket lätt, liksom sömlöst. Det finns ett driv i den som gör att jag läser ut den på ett dygn. En bra bok att läsa om man vill komma igång med läsflödet igen efter en tids uppehåll med andra ord! Däremot upplever jag att den skrapar på ytan till något som hade kunnat vara intressantare, att det stundtals blir banalt. Jag hade önskat mig något längre, där handlingen fick veckla ut sig mer, och Emma träda fram för oss i fler dimensioner. Inte en ”förklaring” till varför hon är som hon är (de som inte gillar Sjukdomen brukar önska att den hade en sådan ”förklaring” och det finns orsaker att jag inte skrev den så, jag tycker om böcker där det får vara mer öppet). Men en fördjupning av hennes beteenden och hur hon fungerar i olika situationer av sitt liv som ger mig mer fasetter av henne, mer att tänka kring.
Ibland upplevde jag att Emma förstod sig själv och sitt agerande utifrån på ett sätt jag inte riktigt trodde på, och ibland att hon var helt främmande inför sina egna beteenden. Hon blev ojämn på ett sätt som drog ned min helhetsupplevelse. Första person-perspektivet blev utmanande med en karaktär där så mycuket ligger dolt för både läsaren och henne själv.  Tyckte också influencerdelarna, om än välskrivna och väldigt träffande, kunde integrerats mer i berättelsen istället för att komma som långa sjok av information.

En bok med driv som berättar om precis vad det står att den ska handla om, men där jag upplevde att det fanns potential för så mycket mer!

Sjukdomen av Ulrika Nettelblad

Ja, ni som läser bloggen vet ju. Det finns en bok som heter Sjukdomen och det är min debutroman. Om kärlek och besatthet, friskt och sjukt, det tidiga 2010-talet.
Jag tänker att det här kan vara ett blogginlägg man kan ha råkat hitta till när man googlar de övriga titlarna, och eftersom jag hänvisar till den när jag skriver om den fick den ha en egen rubrik. Jag tror det kan vara väldigt intressant läsning att läsa alla dessa tre: Nattsäsong, Kapitalet och Sjukdomen och just fundera kring var de liknar och skiljer sig åt, vad ålder och kön gör med texterna och tolkningarna och mottagandet. Något jag hade rekommenderat en bokklubb om det inte varit en uppenbart överambitiös uppgift. Men kanske för en väldigt ambitiös bokklubb?
Alla mina inlägg om Sjukdomen (inklusiver skrivprocessen) hittar man här.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  eller instagram för att inte missa nya inlägg.
Här hittar du alla inlägg om min debutroman Sjukdomen. 

0 Comments
att skriva familj

Vykort från Umeå, oktober 2026

oktober 18, 2026

The uselessness of what we’re trying to do, säger journalisten Sarah Koenig i ett avsnitt av podcasten Serial där hon och hennes kollega reser runt mellan platser för att försöka få ihop tidslinjen i ett vittnesmål som skiftat över tid.
The uselessness of what we’re trying to do, by recreating something that doesn’t fit.
It’s like trying to plot the coordinates of someone’s dream.
Så känns det att återvända till svunna platser och röra sig mellan dem. Sådana som i mitt minne är både plats, tid, ålder.

Jag visste att Umeå skulle bli en plats att återvända till eftersom det en gång var en plats där allt var nytt. Jag gick ut i det unga-vuxen-livet som en nyfödd, eller som ett nyfött djur mer än en nyfödd människa, fast man står där slemmig och just kastats ut i livet ska man inom timmar lära sig att gå på vinglande ben. Det finns en inbyggd framåtrörelse, en naturlig dramaturgi. Händelser med konsekvenser. Ett riktigt vuxenliv som finns i fjärran. Att vara uppfylld av allt man ska åstadkomma och bäva inför hur det ska vara möjligt.
Platsen en förhöjd plats, vilken den än må ha varit.
Att bli förälder i det skimret, i den förhöjda upplevelsen. Jag ångrar det inte, kan till och med tänka att det var den sortens ungdomliga feber som krävdes för att jag skulle våga.

Så återvänder man, och vandrar mellan platser som inte längre finns.
Koordinaterna i en feberdröm, en stad som växt ifrån en och bort från en, som levt en egen tillvaro ointresserad av vilken tillvaro man en gång kapslade in där. Byggnaderna är nya och galleriorna är fel. Men även de bekanta platserna är inte längre bekanta, eftersom man är en annan, eftersom allt inte längre är nytt, eftersom man har levt.
Det är hus och gator, dofter och smaker, men det är ingen tidsresa, tiden finns inte i platsen, tiden finns i ens huvud, långt bakom allt det andra.

*

Hon fyller snart femton år. Vi har rest tillsammans. Jag ska ha ett författarbesök och de övriga dagarna ska vi besöka staden hon bodde i för tio år sedan med oss och sina småsyskon.
Vi åker till den sista lägenheten, den hon minns planlösningen av, vi tittar utifrån. Det tillfälliga dagiset som fanns i baracker utanför är borta sedan länge. Marken grå, platt, betong. Hon gick inte där men det fanns en inhägnad dagisgård, man kunde ta alla barnen dit och sitta på en bänk och läsa medan de lekte eftersom staketet naturligt begränsade alla rymningsförsök. Vinbärsbuskarna är borta. Jag berättar om minnen för henne som både spelar roll för henne och är värdelösa. Bakom det där lilla huset satt vi en gång när du var ett och ett halvt, du visade mig hur man gör Imse vimse spindel med fingrarna. 
Jag berättar för henne om saker hennes pappa brukade säga. En del av en löpande berättelse om vem han var, och vem han blev.
På kvällen ligger vi i hotellrummet och ser på MTV. Teen mom OG, åter till tonårsmammorna när åren har gått.
Allt är mycket intressantare när livet tillåts löpa, när berättelsen är en annan än den man en gång trodde.

*

Jag blir intervjuad om Sjukdomen, jag läser på scen. Det kommer fjorton personer. Ja, jag räknar publiken. Det är både mycket och lite. Det är mycket i en stad där jag inte längre känner någon, där besökarna inte är mina vänner utan sådana som hittat dit på andra sätt. Det är mycket för ett arrangemang vi själva dragit ihop med begränsade resurser. Det är mycket för att jag fortfarande räknar min bok i varje sålt ex, i varje kontakt med en läsare, för det kittlande i att just de här specifika personerna kommer att läsa och tänka och att den läsningen – oavsett om de sen gillar boken eller inte – kommer att betyda något särskilt för att de hörde samtalet och tankarna om den.
Det är lite för att allt är mindre än de planer jag har. Det går bättre för boken än man hade kunnat förvänta sig. Planeras för nytryck så småningom. Men jag har aldrig i mitt liv haft realistiska förväntningar kring någonting. Drivkraften stannar inte förrän det extraordinära sker. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna som det stod i klassisk väggcitatsanda i headern i en läkarstudentblogg från 2010-talet jag besökte för research när jag skrev Sjukdomen eftersom mitt liv under de åren var så långt från det klassiska studentlivet att just den delen behövde undersökas i detalj.
Ge mig femtio, inte typ femton.
På det viset har jag inte slutat vara arton, jag gör fortfarande samma sak: väntar, övertygad om att något stort ska hända. Bävar samtidigt över att jag är den som ska få det att ske.

*

Min vän i köket i sitt nya hem.
Samtal som löper genom tiden.
Att se sina vänner genom alla åldrar, som sina barn, att möta dem som en ny person och en gammal på samma gång.
Det finns tid som skimrar för att allt är nytt, men det finns också tid med en dovare, elegantare glans, den som kommer av att allt inte längre är nytt men det är inte heller samma, det är alla tider i en.

Det kommer en tidpunkt, varje dag, när mitt stora barn taktfullt påtalar att jag kanske behöver lite egentid. Du kanske vill ta en lååååång promenad. Gå till gymmet. Läsa böcker. Skriva.
Då behöver hon själv tid på hotellrummet. Ligga i badet med dinosauirebadbomberna från Normal. Game:a med sina syskon. Prata i telefon.
En gång lever man i  en stad med tre barn på tre och ett halvt år, tiden kort och stulen. En annan gång blir man ivägskickad för att göra allt man älskar. Jag promenerar till Bölesholmarna, testar den nya bron. Älven är stilla. På badplatsen en vinterbadare, eller höstbadare då, som doppar sig och går upp och går hem. Det brukade finnas en brygga där, kanske finns den fortfarande om somrarna. Jag minns att jag satt på den en gång i september. Jag bar mitt första barn i magen. Jag satt och betraktade vattnet som var lika stilla som den här dagen och jag översköljdes av en märklig visshet om att allt skulle vara möjligt, att det skulle kunna gå bra. Jag var en orolig själ då. Den sortens lugn kom alltid bara i glimtar på den tiden, och när det dök upp var det samma varma vila som en värkpaus.
Det finns några rader i Sjukdomen som utspelar sig på den platsen. Jag fotograferade den där.

Senare satt jag på biblioteket, det nya jämfört med när jag bodde här, det som inte bär några gamla minnen alls, och skrev på den nya romanen.
Sakta fylls även denna plats med andra minnen.

*

Att skriva är att leva i skimret som det är att vara ung.
I texten, i upptäckten av dess världar, är allting fortfarande nytt.
Det är som kärlek när den är hisnande, att befinna sig i något främmande och bekant, en ständig upptäckt.

Vi åker tåg, vi går på restauranger. Vi ligger i hotellsängen och ser: Romeo + Juliet (den med Leonardo DiCaprio och Claire Danes), Anne Franks dagbok-filmen från 1959, Scary movie 2. Allt femtonåringens önskemål. Vi ser på reality-tv. Om jag behöver en kisspaus är återgivningen av handlingen från femtonåringen minst lika engagerande som programmet i sig.
Vi pluggar högstadiematte. Vi recenserar platserna vi besöker på google, på snapchat, på instagram och diskuterar vad som är viktigt i betygsättningen.
Hon tvekar, drar efter andan, och berättar sådant hon inte vågat säga förut. Små stora hemligheter om sitt liv.
Allt är nytt i hennes värld. Det finns inga koordinater. Jag hjälper till att rita kartan. Jag visar var gränserna går. Det är ett gränslöst uppdrag. Det behöver tålamod, det behöver tid.

Jag sitter på tåget hem. Jag räknar, undrar: hur ska jag göra plats för allt detta? Det som blev – det som är – mitt liv.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

6 Comments
att skriva

Människor, möten

oktober 3, 2026

Jag skrev en bok som – bland mycket annat – berörde det skeva och svåra med att följa någon på avstånd. Att iaktta små hållpunkter, fylla resten med sin fantasi, vad det kan göra med en inre värld som redan är på väg att glida en ur händerna.
Det boken gjorde för mig var att visa allt det bästa med att finnas i text.
Man sträcker ut sina ord, flaskpost i världen, och gamla bekanta från decennier sedan dyker upp. Nya människor kommer. Ingen kontakt är någonsin verkligt död. Så länge man lever kan man mötas.

*

En barndomsvän jag inte träffat på femton år skriver en kväll i augusti. Hon skriver att hon läst mina texter. Hon är så glad att det blev en bok till sist. Hon vet, hon minns, att det alltid var tänkt att det skulle bli en bok till sist.
Hon undrar om det ska vara någon release. Jag bjuder in henne till Stockholmsreleasen. Jag frågar: ska du inte komma tidigare och hjälpa mig att sätta upp 2010-talstipspromenaden. Vi möts i ett gathörn efter att jag har gått vilse, jag undrar om jag kommer att känna igen henne, om hon kommer att ha samma utstrålning, en både mjuk och kompromisslös, nej inte kompromisslös utan integritetsfylld, åratala emellan oss och just därför är det henne jag frågar inför denna release som är en logistisk mardröm och som jag är så nervös inför. Hon har sett och acceptera mig i ett mycket mer livsoerfaret skick än detta. Det här är väl ingenting, i jämförelse.

*

Det är Stockholmsrelease och jag sammanför männniskor som jag inte mött förut men som jag talat skrivande med på internet och det känns i dessa ögonblick av sensommarkvällen som om det är mitten av 00-talet och vi är internetkompisar som ska träffas, presentera oss med våra nicknames, inte mingla och försöka placera någon för att veta varför den är viktig, utan veta att alla är viktiga för att de är här och vi hade något gemensamt som gjorde att vi sökte oss hit. Jag grips av en önskan att det inte hade behövt handla om boken, den är så sekundär i sammanhanget, låt oss skita i boken och bara möta varandra, låt oss strunta i allt som är att bli något stort och låta det stora vara något vi skapar själva, med omedelbar verkan.

*

Det är min Ålandsrelease. Någon jag inte träffat sedan 2007 reser över för att delta. Vi har haft kontakt på internet, till och från, spanat på varandras liv genom åren. När hon hörde av sig sa jag kom, kom, och sedan: du kanske vill komma tidigare? Och hjälpa mig att sätta upp 2010-talstipspromenaden?
Det är Ålandsrelase, en man jag inte känner igen (man känner igen de flesta här till slut, så det är värt att nämna) kommer fram och ber att få boken signerad. Det är till min fru, säger han, du kan signera den ”Till en superhjälte” och efteråt undrar jag vem den här frun var, hur han visste att det här var en bok hon skulle vilja ha, och vad hon genomfört för superhjältedåd.
(Och undrade oroligt, i alla denna förundran, om jag råkat skriva till en superhjälte men glömt att skriva min signatur, och hoppas så att detta inte är fallet och att superhjältehustrun i så fall hör av sig).

*

Jag får en möjlighet att göra ett författarsamtal i Umeå som sedan inte blir av. Jag står med chansen att ta ledigt från jobbet, ha barnvakt för de små barnen, ta med min stora dotter som vill resa till platsen där hon är född och som hon har minnen från. Allting finns på plats utom möjligheten att också göra något för boken däruppe. Man kan åka förstås ändå. Men tänk att få prata om den, på platsen den handlar om! (På platsen där mer än 40 personer står i kö på biblioteket för att låna den).
Jag mailar till olika platser. Bokhandlar och bokcafé och bibliotek. Men alla höstprogram är ju klara. (Och när jag mailade innan sommaren fick jag inga svar; så är det att komma ut med böcker om man inte befinner sig på de mer etablerade förlagen, det ges ut så mycket och det är så svårt att bedöma om det är intressant att någon annans sållning behövs).
Det här är en stad som spelar hard to get.
Men till skillnad från kärlek, som man inte kan kontrollera – det är ju boken ett tydligt exempel på – så kan man ordna sådana här möjligheter. Jag får napp på en lokal, på Ålidhem där så många scener i boken utspelar sig. Jag skriver till min vän däruppe, som jag möter sällan men chattar med många gånger i veckan:
Du gillar ju att vara på scen, ska du inte intervjua mig på ett författarsamtal den 15:e oktober? Och kan jag få beställa hem 50 böcker till dig så jag kan sälja på samtalet och lagra det som blir över i ditt förråd för framtida Umeå-behov?
Utan en tvekan tackade hon ja.
Den 15:e oktober klockan 19-20 är det författarsamtal och boksignering på Klossen!

*

Det är en fredagskväll och jag signerar på Mariehamns bokhandel.
Signeringar är långa tomrum om man inte är en sådan folk köar för (jag är ännu inte en sådan författare som har köer som ringlar sig ut på gatan). Jag köper en bok och läser när det är glest i butiken. Det är en sådan trygg och lugn miljö, jag hade kunnat stå där varje dag. Människor som bläddrar bland böcker. Att komma in, att andas ut.
Någon har åkt in till stan bara för att få boken signerad.
En annan har redan läst den, men kommer fram till mig bara för att berätta vilken bladvändare det var, att hon rekommenderat den till alla sina väninnor. Jag läste den på tre dagar, och ibland på natten. En natt vaknade jag och kunde inte somna om. Jag låg mellan 2-4 och läste om Nils, och tänkte på HANS ångest om nätterna!
Någon kommer med sitt redan köpta exemplar som är halvvägs läst, ber att få det signerat, och säger samtidigt: Men berätta inte hur det slutar!
Strax innan stängning vandrar en ung kvinna, flicka, sena tonåren – kanske Nils ålder, när boken börjar? – runt i affären. Rory Gilmore-känsla, går med en pojkvän som kanske inte älskar böcker lika mycket som hon men älskar den här bokälskande tjejen och därför vet att tålamod är av största vikt när den man älskar ska gå runt och bläddra och leta. Tvekar, letar sig fram till mitt bord så småningom. Frågar vad boken handlar om. Ifall man får titta på den, bläddra i den.
Jag säger något om kärlekens besatthet, om kärleken som nästan är en sjukdom.
Tänker på hur mycket närmare den upplevelsen kan kännas när man är sexton, sjutton, arton, nitton. Hur en del sedan mattas av, glesas ur, förträngs.
Hon köper boken.
Jag kommer att undra hur den landar i hennes liv, i hennes tid.
Jag kommer att undra hur den landar i alla de andras.

Läs mer:

 

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min instagram för att inte missa nya inlägg.
Här kan du köpa min debutroman Sjukdomen.

1 Comment
sånt som inte får plats i andra kategorier

Min tid

september 30, 2026


Jag skriver till er från en lycklig plats. Den är stilla, det är tid som är min.
Jag sitter på Mariehamns stadsbibliotek. Jag har semester och jourkompledigt för att forska. Det här är dagar jag sparar i sinnet, hjärtat, att gå tillbaka till. På morgonen skjutsar jag min stora dotter, min niondeklassare, till praoplatsen på andra sidan stan. Sedan sitter jag på biblioteket. Jag ägnar mig åt den sortens tänkande och skrivande processer som man måste styra och driva själv, blandningen av disciplin och tröskande och lek. Det påminner om romanskrivandet på olika sätt. Det är lätt utifrån att tro att man mest gör kreativa saker och drabbas av revolutionerande insikter, när sanningen är att väldigt mycket tid läggs på att inte ge upp vid motstånd. Motstånd i tänkandet och förståndet, motstånd i något it-system, motstånd i finansiering, motstånd när man inser att man rört sig längs en irrväg och inte kommit framåt.
Det liknar romanskrivandet i att det känns som att man hållit på i en evighet och inte kommit någonstans. Men om man fortsätter att hålla på, att lägga tid efter bästa förmåga och göra vad man kan med den tid man har, så kommer man ändå framåt.

Ägnar den här hösten åt att gång på gång påminna mig, i olika sammanhang: det händer något om man håller på.
Med den oskrivna romanen, med den oforskade forskningen, med det ostädade huset, med den oskötta trädgården.
I morse steg jag upp tidigt och klippte undan ogräs som växer ut från under trappan in till mitt hus. Det är ett träd som tror att det ska växa där, gång på gång måste det klippas ned. Det otillfredställande i det, att det aldrig tar slut, får mig att skjuta upp det. Varje dag kommer jag hem och tänker på hur det får huset att se övergivet ut.
I klar morgonluft, den sista dagen i september, tänkte jag: nu håller jag på, det tar ju inte ens tio minuter. Och så var det borta.

Jag skriver till er från en lycklig plats: de dagliga luskamningarnas tid är över. Mina kvällar har återvänt till mig. Min son har visat sig älska att studera språk på samma sätt som jag gör, med samma sätt att begripa och systematisera världen och grammatiken som jag gör, vi sitter med finskan om kvällen och jag behöver inte förklara den för någon som begriper världen på ett annat sätt än jag, jag kan säga precis som det är. En lycklig plats: jag läser så mycket böcker just nu, jag läste Nattsäsong av Karolina Ramqvist och Kapitalet av Therese Bohman och jag läser Slå rot av Amanda Rudelius och jag läser populärvtenskapliga böcker om allt och inget och tidskrifter jag har lånat från biblioteket. En lycklig plats: det kommer fler sådana här veckor under hösten.
Jag älskar mitt arbete men jag älskar också detta. Den andra sortens arbete.
Tankarna som blir klara, som löper vidare, som blir något ytterligare.
Att hinna tänka med näsan över vattenytan.

Solen är så vacker, den här tiden på året.
Luften så klar att andas.

1 Comment
att skriva

söndag den 20 september, 2026.

september 20, 2026

Det är den 20 september 2026 och som så många gånger förut ifrågasätter jag skrivandet.
Jag ifrågasätter värdet av att berätta det. För den som inte skriver kan det tyckas som om skrivande människor ägnar oändlig tid åt att älta varför de drabbats av denna lust och behov. Kom igen, kan man säkerligen känna, det är inte SÅ speciellt. Alla människor har hobbys de inte hinner med. 
Jag tänker inte ifrågasätta ett sådant påstående, på vissa sätt är det sant och på andra inte, men jag ville berätta för er som skriver, de som drömmer att bli utgivna med tanken att det är det ögonblick som förändrar hela spelplanen.
Det är både sanning och lögn.

Det här har hänt mig av att ge ut en bok: människor i min omgivning tar skrivandet ännu mer på allvar. De ytliga bekanta, ni vet, de man småpratar med.
De tar för givet att jag behöver lägga tid på mitt skrivande, frågar om jag ska gå ner i tid nu när jag är författare. De accepterar det som en av yrkesidentiteterna, trots att tiden det tar att skriva boken, arbetet man måste lägga, har varit detsamma hela tiden.

Det här har hänt mig av att ge ut en bok: jag lär känna människor och får höra historier jag aldrig fått höra annars. Den har åkt ut i världen och skickar tillbaka berättelser till mig. Det är en närvaro som pågår, utan att jag behöver göra något alls.

Det här har hänt mig av att ge ut en bok: det finns en stress som har lättat. Trots allt arbete jag gjort med att ge skrivandet plats i livet, bara för att jag behöver det, så har det malt och gnagt att inte vara utgiven. Det har funnits en sådan längtan att få göra detta sista med en text, det som möjliggör att texten når läsare, det har varit så märkligt att bära alla dessa skönlitterära världar för sig själv när de varit tänkta att läsas.

Det här har inte hänt: mitt liv har inte förändrats.
Förutsättningarna för mitt skrivande har inte förändrats.
Kanske tvärtom, för jag försöker fortfarande hitta sätt för Sjukdomen att få nå ut till fler, och att ägna sig åt det tar oundvikligen tid som jag hade kunnat lägga på att skriva.
Kanske tvärtom… om man jämför med åren då jag skrev Sjukdomen har livet blivit mer intensivt. Jag arbetade med boken i en ljuvlig lucka i tiden när jag hade sådan luft i schemat på jobbet att jag kom hem i tid, när barnen var i en ålder då de var stora nog att vara självständiga men så små att de inte drabbats av tonårsblivandets mörka svängningar. Jag hade inte börjat doktorera.

Om den andra boken ska bli skriven, den som jag vet så mycket om, den som pockar på, behöver något förändras.
Men hur ändrar man sitt liv? Och till vilket pris?
Och det är ett liv fullt av vettiga, viktiga, värdefulla saker.

Man måste inte skriva. Det har alltid slutat med att jag gör det ändå.
Man ger ut en bok, vissa saker förändras, men annat är kvar, och jag tänker, som så många gånger förut: om jag hade kunnat rikta om all kraft som läggs på att skapa en bok.
Om jag hade kunnat använda den för allt det andra.

Läs mer:

Och om ni vill att det ska bli fler böcker, får ni hemskt gärna hjälpa den första att hitta platser i världen.
Fast inget förändras i ett ögonblick är det trots allt så skrivandet får mer utrymme – att ha råd med skrivtid på ett annat sätt, att ha en annan legitimitet för den tiden. Köp gärna boken eller tipsa om den, eller lämna inköpsförslag till ert bibliotek, eller tipsa om mig och min bok för författarsamtal i olika sammanhang. Jag kan inte alltid resa, men ibland går det faktiskt! Man får gärna fråga.

Boken hittar ni här. 

0 Comments
att skriva familj

Sjukdomen, sjukdomarna.

september 6, 2026

Jag skriver till er från en sjukstuga. Dagar som känts som det här citatet ur Sjukdomen, men det är inte tusentals sidor av fakta som ska memoreras utan tusentals minuter av att vårda och visa omsorg, och av hår som ska luskammas ner till varje enskilt strå. Femton år hann jag vara förälder innan vi för första gången fick löss, och jag hade gärna låtit femton år till pågå. Alla mina tre barn har tunga tjocka hår som aldrig tar slut. Jag blir odödlig de här åren, med kammen genom stråna, en unge i badrummet på ett vitt lakan. Med de yngsta lyssnar vi på Harry Potter medan vi kammar, de lyssnar igenom hela serien. Kanske kommer vi att ha hört alla sju böckerna innan detta är över.
Med den äldsta lyssnar vi på det åländska mästerverket Katrina, som de ska läsa för skolan.
Axlarna värker av obekväm arbetsställning, jag tänker på alla de som ägnar sina dagar och sina kroppar åt att vårda andra.
Kammen genom hår efter hår och berättelsen som läses för oss och plötsligt tänker jag på min nya roman, den som ska skrivas, på ön och klipporna, på ljuset i norr, på vapnet i handen, jag tänker på hur allt blir material när sinnet är öppet som det är i en skrivprocess. Att man vandrar genom intryck vidöppen, på samma sätt som att vara mycket ung och leta efter kärlek varhelst man kan hitta den.

Och sedan: halsontet och glassen, illamåendet och tröttheten, mina sjuka ungar med förkylningen jag väntat på eftersom ingen på den här ön tycks ha gått utan den, att själv vara sjuk men ändå behöva se till att vi får hem vad vi behöver och att andra är ombäddade och omhändertagna, hur mycket vårdande kraft har man i sig, och den skamliga tanken: allt blir mycket jobbigare för att jag tänkte att det här var över!
Som om föräldraskapet är över för att alla ens barn är elva år och uppåt. Men jag behöver vårda, vaka, veta så många år till.
Bara med den tanken blir det lättare, att bestämma sig för att så är det ju, så måste jag fortsätta att planera mitt liv. Om min tillgämnglighet är regeln istället för undantaget blir det inte lika tröttande.

Och barnet som har brutit en tumme på höger hand. Måste duschas av mig, som ett litet barn.
Jag ägnar mig åt den märkligaste av jämförelsesjukor: jag jämför med mig själv som yngre. Hur kan du tycka att det här är något, testa då att vara ensamstående med tre barn på fem och sex och åtta!
Som om det gjordes av en annan, starkare människa.

Är tacksam för att de trots allt inte alla är små, samtidigt, och för att det inte pågår en pandemi.
Minns hur det kunde vara när de var sjuka, och jag var sjuk, och ändå behövde jag komma iväg på lådcykeln, handla saker, på med ett munskydd och hoppas att inte möta någon. Var man någonsin så damned if you do damned if you don’t som under pandemin.

Man kan bygga meningsfulla sagor av många saker i sitt liv, det är lika sant som att välja ett annat slag berättelse.
Vandrar till affären med stor ryggsäck på ryggen redo att packa förnödenheter enligt sjuklingarnas önskemål och lyssnar på I’ll make man out of you från Mulan och är redo att besegra hunnerna eller åtminstone livsmotgångarna.

Mellan alla dessa utmaningar händer det otroliga med att ha skrivit en bok och fått ge ut den.
Den fortsätter leva trots att jag inte gör någonting. Recensioner kommer (ingen självklarhet för en bok, men att min har fått det är jag oändligt tacksam för). Meddelanden kommer. Människor diskuterar Nils och Vera med mig. Jag får det jag vill – jag får prata om de här människorna, de här berättelsen, vi får skvallra gemensamt och spekulera! Hur tänkte det då? Vad hände sedan!

Jag får förslag om att göra författarbesök. Till en avlägsen skärgårdsö och upp i norr.
Jag kikar, planerar med barnen. Om de små kan åka ut med mig i skärgården. Om den äldsta och jag kan resa norrut på höstlovet.
”Det kunde vara användbart för mitt skrivande”, säger min Habanero till mig när jag frågar om hon och hennes bror kan resa fyra timmars skärgårdsfärja enkel väg med mig i november och bo på hotell i alltings avlägsnhet. ”Jag kan få intressanta idéer.”

Jag kammar deras hår, slinga efter slinga till odödligheten. En dag kommer jag att sakna den här tiden, dess intensitet, precis som jag kan sakna de intensiva åren med alla små utan att tro mig vara kapabel att göra dem igen. Dessa ögonblick tillsammans bär vi gemensamt. Detta liv tillsammans, som under dessa år ska levas tillsammans, innan de ska bygga egna.

I duschen, om kvällen, förstår jag till slut hur min nya roman ska sluta, ögonblicket jag sökt som allt till slut ska leda fram till.
Som om all monotoni gett ett utrymme för mina tankar.
Min första tomma tysta tid på dagen. Jag sätter mig ned och skriver.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Här kan du köpa min debutroman Sjukdomen. 

11 Comments
familj

Känslor i Käringsund

augusti 20, 2026

Jag skriver till er från en sensommarmorgon. Det är den första helgen i augusti.
Jag sitter på uteplatsen till stugan vi hyr ett par nätter i Käringsunds stugby. En halvtimme från oss, och den bästa semestern på länge.
”Det här är det som passar vår familj”, sa Storasystern, denna fjortonåring som på många sätt drömmer om ett liv för någon som vore tjugo år äldre (och definitivt inte på Sex and the city-sättet). Hon drömmer om att göra det hon just gjort. Planera enkla trevliga måltider för en stugsemester. Skriva inköpslista. Storhandla med bil. Packa en kylväska med mat. Packa de andra väskorna, med upprepade förmaningar till sina syskon (fast i drömmen är det hennes små barn).
Stuva in allt i bilen, informera mig:
”Jag fällde ned ett säte, så vi fick gott om plats, det är okej, syskonen kan sitta bredvid varandra. De har det bra, de har det bekvämt.”

När jag väntade mitt första barn – hon som igår packade upp maten ur kylväskan och organiserade den överskådligt i stugans kyl – minns jag att jag tänkte: du behöver inte ha något slags särskild begåvning, jag kan ha begåvning så att det räcker för den här familjen, jag vill bara att du ska få vara en alldeles vanlig människa, alldeles väl anpassad för den vanliga verkligheten. Det var kanske pretentiöst, och kanske förmätet, och naturligtvis sa det mest om mig själv. Men jag var bara nitton år. Jag hade en uppfattning om att det fanns ojämnheter i mig som väckte stora förväntningar och ledde till besvikna överraskningar när jag kunde klara så mycket och så lite på samma gång. Jag lärde mig hantera det, alla blir bättre med åldern, hjärnan växer ikapp och erfarenheter formar, men ändå.
Nu är jag snart trettiofyra, det är en kväll i Käringsund, jag går hem från stranden. Tung hetta, sprött gräs.  I vissa delar av området en sandig karghet som gör att man hade kunnat leka att tallarna var pinjeträd och att det här var en medelhavskväll. Sedan når man björkarna kring stugan, befinner sig så tydligt i norra Europa, i det slags sommar jag kan.
Mitt första barn har stormat hem från stranden. När känslorna blev för stora, som det kan vara när man trots allt bara är fjorton. Jag kommer hem för att prata med henne. Hon har prydligt hängt sin blöta handduk och baddräkt på tork på räcket. Till och med i emotionellt virrvarr – kanske allra mest då – vet hon att det praktiska livet måste ha sin gång.

I soffan, hennes huvud i mitt knä.
Vi ser på reality-tv.
”Jag tycker om”, säger hon medan mina fingrar masserar hennes hårbotten, ”att vi ändå fungerar ganska bra tillsammans.

*

Vi hyr en trampbåt. Ut i viken, trampar mot en glasskiosk. Jag och Storasystern trampar. Storasystern styr.
”Det är bäst det”, säger hennes småsyskon där frmaifrån, ”om mamma styr vet man aldrig vad som händer.”
”Nämen alltså till och med jag kan styra en trampbåt”, säger jag, och tar över spaken mellan mig och Storasystern. Håller exakt samma kurs som hon just gjort.
Sekunder senare har vi gått på grund. En stor sten, just under ytan, jag ska senare med bestämdhet hävda att ingen av oss kunde se den och att det endast var otur att jag blev den som höll i spaken när vi körde på den. Jag kommer att bli emotsagd.
Två ungar hoppar ur båten och puffar på. Jag förlorar min tillåtelse att styra. Vi når glasskiosken. Jag äter citronsorbet. Sensommaren omkring oss, en tid som blickar både framåt och bakåt, som den här tiden med barnen, som den här tiden i mitt liv.

*

Efteråt badar vi i havet, efteråt simmar jag i poolen, efteråt i bilen på vägen hem säger Storasystern till mig med samma vänligt uppmuntrant röst hon använder till sina syskon när de visar henne sina senste pyssel:
”Du kanske vill skriva om den här semester, i din blogg? Du kan skriva att det var ett bra ställe. Trevligt för en famij med stora barn, eller små. Men skriv att man kan skippa pizzabuffén. Det var inte så många pizzor och det tog slut på Margherita och man fick vänta länge på att det skulle komma mer av den och det är inte bra, eftersom det är den barnvänligaste pizzan. Man kan lika gärna beställa från den vanliga menyn i restaurangen, om man vill ha en kväll då man inte lagar mat i sin stuga. Det tycker jag att du ska skriva.”
Så jag gör som hon säger, denna drottning av praktiska realiteter, detta barn som inte är som jag. Inte ständigt så uppslukad av de tider som flytt och de som komma skall att man snubblar över de ögonblick som ligger alldeles framför en.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Min debutroman Sjukdomen är ute nu och hittas här. 

3 Comments
att skriva

Lager av historier

augusti 18, 2026

Det finns berättelser som skvalpar runt i mig.
Sådant jag hört andra berätta, och sådant som jag har sett. Jag vet inte om allas skrivande är sådant, men mitt är sådant – en ständig insamling, över åratal, ett liv. Genom alla år, i alla tider och tvivel. Kanske är det därför jag hela tiden tappar bort mina saker, och missar att hälsa på helt bekanta människor som viftar och ropar hej och i efterhand tror att jag ignorerat dem. Det finns scener rakt framför mig och när jag ser dem utspela sig vävs de vidare, liksom instinktivt, till berättelser.
Sedan ligger de där och skvalpar i medvetandet, provas i texter, förkastas och provas igen, tills ursprungsbilderna är så förvrängda att de knappt skulle kännas igen.
Jag skriver skönlitteratur, inte sanning.

Här är några saker jag sett och hört som rör sig i huvudet. Kanske blir de en dag delar i en bok. Kanske känner ni inte längre igen dem. Kanske tar ni dem och gör dem till era egna berättelser. Det är det vackraste med insamlingen, man kan vara samma människor som plockar samma saker och ändå blir det helt skilda berättelser.
(PS inget av detta är såklart saker jag hört eller sett i mitt jobb. Jobbar ju under sekretess. Tänker det är självklart, men det måste ändå påpekas, det utgör ju själva grunden för att mitt jobb ska fungera att allt jag hör stannar med mig).

En dag i november när dimman smetat ut alla kontraster. Eckerölinjens buss mellan Grisslehamn och Uppsala. Vi närmar oss Hallstavik. Det är inte en plats man instinktivt uppfattar som en metropol.
En man går för att stiga av. Stort leende mot busschauffören.
”Är detta Hallsta city?”, frågar han, med samma tonfall som om det vore första gången han skulle se New York.
Busschauffören gör en tveksam paus. Ser ut över de grå byggnaderna, kommunal betongkänsla, mataffär, parkering.
”Ja. Eller… Hallstavik.”
Mannen ler, tackar, liksom skuttar av bussen, som ett barn, och där kommer hon längs trottoaren, den han är här för att möta, som gjort detta till metropolernas metropol. Hon springer de sista stegen, hon kastar sig i hans armar, han håller om henne och han kysser henne, när bussen rullar iväg och lämnar allt detta bakom sig har kyssen fortfarande inte upphört.

*

Det är 1950-tal, eller kanske är det ett annat decennium och jag har förvrängt historien, är det 40-tal, är det 70-tal. Två 15-åriga flickor reser till Stockholm för att bo ensamma i en lägenhet för sitt första sommarjob. Det är den första gången i tillvaron de ska klara sig själva. Det är som upptakten till en historia om allt som kan gå fel, och är inte populärkulturen fylld av sådana berättelser som ett sätt att ge valfri kvinnlig karaktär skenbar komplexitet. Att en gång var hon femton, gav sig ut i staden, och staden svalde henne hel med ett formativt trauma.
De är femton och tänker: Nu kan vi – nu får vi – göra vad som helst. 
Gränsen mellan barndom och resten av ens liv.
De går tillsammans till ett konditori och köper en prinsesstårta. Delar den på mitten, äter varsin halva till middag.

*

En blind man som hälsr på människor genom att dra sina händer längs konturerna av deras kroppar.
Där är du ju, det var länge sedan.

*

Toaletten är låst så länge. Det blir orolig stämning i kön.
Kvinnan som till slut kommer ut är blek, mager, långsam. Livet utsuget ur hennes ansikte. Hon bär på ett barn som är bara några månader gammalt. Hon sätter sig vid ett av caféborden. Fatet med bullen hon inte äter. Rullar vagnen fram och tillbaka. När barnet somnar är hon fullt fokuserad på en chatt på mobilen som verkar stressa henne, det syns i blicken.

*

Det är mitten av 90-talet. En pojke på gränsen mellan barn och tonår reser till grannstaden för att köpa en poster för en av Terminatorfilmerna. Det är flera år sedan just den filmen kom ut. Han går in i butiken. Expediten är vacker men ouppnåelig som vuxna kvinnor är när man är i detta gränsland. Hon kommer fram till honom.
”Jag är ledsen”, säger hon utan att han har sagt ett ord till henne om vad som är hans ärende bland dessa hundratals posters. ”Vi har inga Terminator-posters mer. Vi sålde slut de sista för mycket länge sedan.”

*

Fyra amerikaner på ett tåg mellan Falun och Stockholm. De är två par. Ett av dem har en bebis. De ser alla så unga ut, vad kan de vara? Max 25. Bebisen ett halvår. De åker första klass. Bebisen är lugn, föräldrarna trygga med den, stressas inte av dess enstaka ljud. De utan barn är varsamma som man är mot någon man älskar som har en svaghet. Lämnar plats, hämtar kaffe. Ett yngre och vildare liv ligger fortfarande nära, kanske har de ännu inte trätt ur det. Pappan till barnet berättar för den andra mannen om en natt på en klubb i Chicago.
”I den stunden”, säger han, ”var jag övetygad om att det skulle bli skottlossning. Men sedan lugnade allt ner sig.”
Bebisen somnar i hans famn.

*

En man hotar en kvinna på telefon. Den sortens hot som senare polisanmäls. Det är en av alla historier om gränsöverskridande.
Jag känner till alldeles för många sådana.
Kvinnan är en skrivande kvinna. (Jag känner till många sådana, också.)
Mitt i hoten hejdar han sig, inte på grund av hennes obehag utan på grund av sin egen oro.
”Kommer du att skriva om det här?”, frågar han. ”Du kommer väl inte att skriva om det här?”
”Nej”, säger hon.
Kanske tänker hon att det finns så många andra berättelser.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min instagram för att inte missa nya inlägg.
Här kan du köpa min debutroman Sjukdomen.

1 Comment
att skriva

Sjukdomen: releasedagen.

augusti 14, 2026

 

Idag släpps min debutroman Sjukdomen.

Ni kan köpa den här på Adlibris, här på Bokus och i er bokhandel (man kan behöva be dem ta in den).
Eller lämna som inköpsförslag till ert bibliotek!

Är så oändligt glad för detta.
Nu ser vi vart det bär.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

3 Comments
att skriva

Sjukdomen: releaseveckan

augusti 11, 2026

Det finns så mycket att berätta.
Jag skriver till er från Biskops Arnö. Här samlas debutanter från olika nordiska språkområden. Färöiska, isländska, norska, danska, svenska är representerat. Från Finland en finlandssvensk författare, och från Åland… ja vad jag nu är. Språk och förståelse och lärdomar om de andra länderna, från förlagskultur till skrivtraditioner till rent språkliga detaljer. Så mycket intressant som finns att upptäcka så nära!
För två år sedan kom jag hit och gick en sommarskrivkurs som jag vunnit i Solveig-von-Schoultz-tävlingen. Till kursen skulle man skicka textudrag, att diskutera i samtalen. Jag skickade de första tre kapitlen av Sjukdomen.

Jag skulle vilja berätta om för några dagar sedan, jag kom till barnens farföräldrars hus, där kartongerna med böckerna fanns (eftersom tryckeriet ligger i närheten och jag ville posta de signerade exemplaren i Sverige istället för dyr frakt över havet). Hur jag rörde vid boken. Pappret, så behagligt under fingrarna. Hur den har en textur man kan blunda och njuta av. Hur jag slog upp och läste, hur texten tidvis var både välbekant och främmandeför mig och jag kunde se att denna främmande text hade jag kunnat tycka om, även om den kommit någon annanstans.

Jag ville berätta om hur jag satt och signerade så många böcker, till de som förbeställt signerade ex, om hur jag skrev adresser och satte utlandsporto där det behövdes, om hur jag var slut av logistiken men tacksam över intresset och hur jag läste namnen på era gator och städer och fantiserade om era platser och era liv och i vilka miljöer och ögonblick den här boken kommer att nå er, vilka liv ni kommer att leva medan ni läser den.

Jag ville berätta om de oroliga nätterna innan jag skulle resa hit till Biskops Arnö. Hur sömnen for som den aldrig gör för mig, och aptiten, jag ville berätta att det inte bara är guld och gröna skogar, inte bara den där stora drömmen som uppfylls, att det också är såhär: det här är något väldigt annat än att skriva. Man kan älska att skriva och vilja sin bok det allra bästa i världen och samtidigt känna att den här delen verkligen tar, utöver att ge.

 

Jag ville berätta om när jag gått av tåget i Stockholm, och insåg att jag börjat vänja mig vid att bo på en plats där man liksom bara behöver följa strömmen om man går av en buss, på en färja, alla ska åt samma håll, det finns inte olika vägar man kan ta. Där gick jag på centralen och tänkte: jaha, jag kan inte bara följa efter människorna som går, jag måste själv ta reda på vart jag är på väg.
Så mycket bättre jag har varit på det metaforiskt, att gå i en egen riktning, än i den praktiska verkligheten.

Ville berätta om hur jag rört mig genom världen som ett spektakel, jag och en resväska med trettio böcker och min koffeinstinna sömnbristkropp när jag innan byte från tåg till buss i Stockholm tog dem till den fina lokalen jag får låna för releasen och mötte den värdiga lugna människa som stod där medan jag drällde alla mina grejer över golvet, huvudet fullt av tågtider och busstider och livstider och en oro över att lämna barnen och kanske: en hemlängtan.

Jag ville berätta om hur de första signerade exemplaren började nå läsare redan på tisdag eftermiddag, dagen efter att de postades. Att det var en utandning, att tänk att posten ändå fungerar, de flesta kommer att få sin bok.
Hur det är mycket likt mig att fastna i dessa små praktiska detaljer och orosmoln när stora saker händer för att de stora sakerna är abstrakta obegripligheter. Vad gör man av en debutroman, av att det skönlitterära skrivandet man ägnat decennier åt plötsligt når till läsare, bortom ens kontroll. Hur förhåller man sig ens till något sådant?
Den där hösten för flera år sedan då jag levde i sorg ägnade jag mycket tid åt att läsa försäkringsvillkoren för vårt hyrda hus i Uppsala. Jag ville förvissa mig om att vi inte skulle nå ruinens brant om jag hade sönder deras dyra golv. Blockets försäkring täckte skador upp till en miljon kronor. Självrisken låg på tusen. Vi skulle klara oss.
Nu tänker jag på brev och beställningar, jag tänker på den digitala nyckeln för att komma in i releaselokalen på fredag, jag tänker på om lokalen på Åland för veckan efter borde pyntas och hur, men jag tänker inte på boken i en läsares hand, jag tänker inte på recensioner, det finns inga hållpunkter i de tankarna, de tillhör inte den praktiska verkligheten.

Jag ville berätta om hur jag kom hít, till Biskops Arnö igen. Två år senare, med boken i handen.
Vi fick våra nycklar. Jag hamnade i precis samma rum som då.
Jag lade min bok i fönstret.

På natten sov jag djupt och länge, tungt och utan drömmar. På morgonen bläddrade jag i boken och det gick för några ögonblick att föreställa sig att någon annan skulle kunna läsa det här, och finna något här som skulle ge något slags resonans, avtryck. Jag påmindes om att det är stort att ge ut bok, att jag har velat det så länge, men att det trots allt inte är hela världen. Att det är hela min värld endast  under denna märkliga vecka som handlar bara om mitt skrivande och inget om allt det där andra jag är.
Det ville jag berätta för er. Att det kan få vara alltihop. Ljuvligt och spännande och gruvlig anspänning. Det skenbart viktigaste och bara en del av ett liv, bland andra delar.

Det, och att nu kan ni beställa min debutroman Sjukdomen på adlibris!

uppdatering: fast tydligen inte längre, det verkar nog bara ha varit ett fel hos adlibris? (Gick ut mail till alla som bevakat den också att den gick att köpa…) ni får vänta till fredag!

 

3 Comments