att skriva

En snöig lördag i april

april 6, 2024

Jag bloggar från mobilen. Aldrig har det hänt.
Kanske kan den begränsningen ge en annan ton. Alla skrivandets begränsningar som ett sätta att slipa sig, skapa skärpa i det som flyter ut till otydlighet.

Jag ville bara säga hej. Kanske ville jag också säga: inget är någon fara. Tystnaden här uppkom på grund av vårkvällarna och bokklubbarna, uppträdandet där jag läste min text, forskningsrapporten som skulle skrivas färdigt och som jag vred mig över i en prestationsångest som aldrig var proportionerlig till situationen. Tystnaden uppkom för att jag inte skrev,  för att jag åt ostar och drack fläderläsk och spelade sällskapsspel. Tystnaden uppkom på grund av ljuset, det här årets råa ljus, det obönhörliga, trädens kala skuggor så hårda utan bladverkens silande skydd. Jag skriver om det varje år, ska aldrig våren komma säger folk i kylan, jag välkomnar varje dimmig disig mulen snöfylld dag jämfört med sned sol som skär i huvudet och själen, men jag vet också: försommaren, sedan, kan komma som en lång utandning, det finns ett ljummet välkomnande när huvudet vant sig vid årstidernas omställning.

tystnaden uppkom medan jag lyssnade på Hundhimlens Hundra år och de sjöng nu står minnena på kö för att sänka mig och jag tänkte att så många år har jag älskat den låten och ändå har jag aldrig tänkt på hur de orden berättar precis hur det är, och särskilt den här tiden på året, och sedan googlade jag raden, och den första träffen var min egen blogg, för inget är nytt under solen, inte ens under den brutala skarpa solen i april.

Tystnaden var stor, den gällde all text, romanen död framför mig, kanske är tystnaden ett format för att tänka, kanske är tystnaden det som möjliggör språkets återuppståndelse när väntan är över. Och nu reser jag till Stockholm själv en helg, nytta och nöje, det utskrivna romanmanuset och ett block att skriva blogginlägg med i ryggsäcken.

Hur allting fogas samman till sist. Jag vill inte vara tyst, ge mig min röst.

+60
sånt som inte får plats i andra kategorier

min helg. vecka 11, 2024.

mars 17, 2024

Det blev helg, en gång i mitten av mars. Jag bröt ihop och kom igen.
Fredagen var fylld av skrivkramp, det var för rapporten för mitt vetenskapliga arbete. Det var en sådan meningslös skräck, inte förankrad i något verkligt, och därför så mycket värre. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna tänka en intelligent tanke.

Jag tvingades ge upp och gå, för varje fredag går jag och Storasystern tillsammans till gymmet.
Nästan varje gång jag måste gå sitter jag med något på jobbet och förbannar att jag har en tid att passa, och sedan gör vi vårt styrkepass vi fått lära oss tillsammans av en instruktör, på maskinerna vi båda är nybörjare på.

Och en timme går och sedan är jag tacksam för att någon drar mig hit, för att något drar mig bort. All min oro trycks ut i mina muskler, kvar finns bara de klara tankarna, inte bruset.

På vägen hem svängde jag förbi jobbet igen, kunde på någon timme göra det jag inte klarat på hela dagen, sätta en ordning, angripa det som ska göras bit för bit. Varför lär man sig aldrig, varför lär jag mig aldrig, att om det inte klickar i hjärnan kan det kanaliseras i kroppen och sedan kan man återvända som en ny och annan, en som kan tänka.

På kvällen åt vi korv med bröd, jag öste på med surkål på min, så svårt att äta sen, det rasade surkålsflagor ner på min tallrik. Mustigt, mäktigt, syrligt, kanske älskar du surkål mer än dina barn, sa ett av barnen vid matbordet, titta på henne, så mycket surkål! det gör hon nog, svarade en annan. Och utanför regnet, kvällen.

Sedan spelade de Roblox tillsammans. Jag skrev ett blogginlägg. Om böcker.
Det finns så mycket jag vill säga om böcker.

*

Det blev lördag. Jag cyklade i regnet för att storhandla. Med lådcykeln, den utan el, den älskade gamla flagnande. Det var länge sedan jag drog fram den nu, för varje gång jag inte använder den har motståndet ökat. Jag har tänkt och vetat att jag inte är så stark nu som då, så oerhört vältränad var jag då när jag cyklade till och från dagis varje morgon och till och från dagis varje eftermiddag. Med lådan full med två barn, sedan ett barn, hur jag ibland åkte och handlade med ett barn i vagnen och sedan fyllde den med matkassar.

Hur det räddade mitt huvud när det fanns tider då alla tankar var tvungna att snurra, hur det gjorde omöjliga uppgifter möjliga, att leva på sitt eget flås och sin egen muskelkraft och veta att det finns inget som kommer att bli för tungt.

Men när jag väl cyklade för att handla var det inte så tungt, det satt inga ungar där, sträckan var så kort, jag hade börjat göra andra saker med min kropp som hållit den stark.
Men njutningen var som jag mindes den, duggregn och ösregn, vind i ansiktet, på de korta sträckorna tar cykeln lika lång tid som att ta bilen, men man slipper tillbringa sitt liv med att bromsa in för en rondell och gasa upp efter den, allt som finns är lunket, trampet,
tankarna när de stillnar.

Jag skickade min lilla stora Habanero till ett pyjamasparty, satt i min nya läshörna och läste ut en bok som var så mörk att det till slut gick inflation i svärtan, jag tittade på Grey’s anatomy och åt Daimglass i smyg. Jag spelade Monopol med Lilla Gubben och han gjorde mig bankrutt på en timme. Han sa att jag kanske behöver jobba lite på min strategi, jag sa att han kanske behöver jobba på att bli en bättre vinnare. Han sa att jag kanske behövde öva på att bli en bättre förlorare.

Vi tackade varandra för en god match. Jag tänkte att jag borde spela med honom oftare, det är så lite för att göra någon så lycklig.

*

Det blev söndag. Jag gick genom en snöstorm till mitt arbete, tidigt om morgonen. Hade med mig kaffe i termosmuggen jag fick gratis på en konferens, med loggan från ett hyrläkarbolag, jag vänder alltid loggan in mot datorn om jag har den på jobbet. Nu också fast ingen var där. Jag satt i fyrtiofem minuter och läste vetenskapliga artiklar jag kan använda som referenser.

Ibland, när jag jobbar kliniskt, gör jag också såhär när jag har kommit efter. Går en tidig morgon när ingen är där. Om jag inte hade barnen skulle jag velat arbeta så, gå till jobbet tidigt på morgonen, sitta en timme med pappersarbetet innan de första patienterna kommer.
Men nu har jag mina barn, och jag tycker om att vi äter frukost tillsammans på vardagarna, att vi går ut genom dörren ungefär samtidigt,  att jag inte måste skynda iväg.

Jag ägnade dagen åt att möblera runt min lampa. Utrymmet innanför själva hallen är så stort i mitt hus, det har varit ett stort dött utrymme där marsvinens bur står och sedan allt bråte man borde sortera innanför det, tryckt mot väggen. Så att det första man ser när man kommer in genom dörren är allt övrigt som blivit undanskjutet i ett hörn.

Jag gömde allt det övriga som blivit undanskjutet i hörnet i ett annat rum istället, bar upp två fåtöljer och ett bord ur förrådet, provade mig fram. Flyttade en byrå till köket för att få mer utrymme. Flyttade och vred fåtöljerna. Sedan hittade jag det som saknades för att göra en helhet, en liten matta att sätta under, den fanns i den lokala köp-och-säljgruppen. Den var röd, som blommorna på lampskärmen mellan fåtöljerna, en så fin kontrast mot den blågrå väggen, färg mot färg, ett liv i hörnet.

Jag åkte med Storasystern i bilen för att hämta mattan. Hon brukar följa med som vägvisare, hon minns hur alla vägar sitter ihop. Bredvid oss, utanför fönstret, gick solen ned i havet. Vägarna var tomma, inte ens jag behövde vara stressad av trafiken.

Mattan var inte perfekt, det hade den varit med några decimeter till i storlek åt båda hållen, men den var tillräckligt bra.
Tillräckligt bra, eftersom jag hade gjort en hög med skräp till en läshörna för två, eftersom jag omvandlat att komma hem till tanklöst staplande av grejer till att komma till ett hem där någon tänkt. Tillräckligt bra, eftersom oförmågan att låta något vara lite lagom trevligt hade hindrat mig länge från att göra det här, och nu var det så enkelt, när det bara fick duga.

Jag stod länge och tittade på min skapelse.
Jag tänkte att min lampa skulle bli som vissa historiska händelser: ett symboliskt startskott för en ny era.

Sedan borstade jag barnens tänder, sedan åt jag mina kvällssmörgåsar (med rökt tofu, och med surkål, som jag älskar mer än mina barn), sedan gjorde jag mitt blåbärste, sedan satte jag mig och skrev.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min sida på Facebook.

 

 

+60
sånt jag läser

sånt jag läste. februari 2024.

mars 15, 2024

Det blev februari och jag fortsatte att återvända till gamla läsupplevelser. Precis som i januari, precis som jag bestämt mig för.  Jag läste Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. Det är en av mina favoritböcker och har varit det sedan jag var sexton (sök på titeln på bloggen så kommer den upp gång på gång).

Men alla starka läsupplevelser håller inte för att återvända till. Böcker kan vara som förälskelser, allt är så beroende av sammanhanget. En annan dag, i en annan tid, flammar inte känslorna upp på samma sätt. Jag var orolig att det skulle vara så den här gången, men jag hade inte behövt vara rädd.

Schopenhauer’s telescope handlar om två män, ute på ett öde fält, en snöig dag i svidande kyla. En av dem gräver en grop. Den andra börjar tala med honom. Genom deras samtal får vi veta mer om de båda männen, deras sätt att se på världen, men också om situationen i det land de befinner sig. Ett inbördeskrig har precis brutit ut. Det är en tid av att inte veta vem man ska lita på, det är en tid av att fundera på vad den egna överlevnaden är värd. Finns det sådant som är värt att dö för?

I sitt samtal rör de sig genom världshistorien, filosofin, sina egna upplevelser av livet. Det hade kunnat vara pretentiöst, men de stora idéerna kompenseras av lyhördheten för de två personernas karaktärer, deras särskilda sätt att vara. Det finns stycken i denna mörka väldiga bok som får mig att skratta rakt ut, för att karaktärshumorn är så precis. En påminnelse om att man kan skriva med stora budskap och ambitioner, så länge man inte tappar bort sina karaktärer och varje tillfälle att gestalta deras personlighet.

Gerard Donovan gav ut poesisamlingar innan han debuterade med Schopenhauer’s telescope, och språket är en poets. Hisnande, precist, med en egen rytm och skönhet.
En mörk berättelse som går att läsa bara för att den är så vackert skriven, men som innehåller så mycket mer än så.

Jag var sjuk och ville läsa något mysigt som inte krävde något av mig. Jag läste om Cykelbudet av Anders Teglund. En samling dagbokstanteckningar från det första coronaåret, när kulturarbetaren Anders tar jobb som Foodora-bud för att kompensera för uteblivna jobb när tillställningar stängs ned. Jag har läst och skrivit om den förut, men det var annorlunda att återvända till den två år senare, när pandemiåren känns så mycket mer avlägsna. 2020, ett eget liv, 2020, vilken tid! Det alldeles vardagliga, enkla är den här bokens styrka. Den driver ingen skriva-på-näsan-agenda, den berättar bara: fragment av en viss sorts tid, en viss sorts sysselsättningar.

Jag var sjuk, jag mådde illa, jag kunde inte läsa kokböcker för att koppla av. Istället läste jag om städning. Jag låg i sängen, drack coca cola, och läste Städa! av Estrid Holm och Lotta Kühlhorn. Mest är det en vacker och praktisk guide till hur man kan ta hand om sitt hem. Men mitt i allt dyker också såna här små berättelser upp. Berättelsen om städning är inte en berättelse om damm och flott, det är framförallt en berättelse om människorna vi har omkring oss, städning är mer kultur än hygien, städning är våra relationer till de andra.

Jag läste en bok av en estradpoet som blev gravid och började skriva en bok som var ett slags dialog mellan henne och hennes ofödda barn. Vård & omsorg hette den, poeten heter Olivia Bergdahl.

Under graviditeten blev hon diagnosticerad med malignt melanom, spridning lokalt, plötsligt så sjuk, så mycket sjukare än man föreställer sig att man ska kunna vara när man bär på liv. Det är ingen spoiler, det står på baksidestexten och i texter om boken. Men boken hade inte redigerats så att den handlade om det. Den var ingen chockerande berättelse för clickbaitrubrik: HON VAR GRAVID, FICK CANCER.

Boken hade ett slags klarhet, en vardaglig enkelhet, korta reflektioner om livet och föräldraskapet och baranväntandet. En alldeles vanlig person som gjort ovanliga saker i sitt liv (de flesta har inte en karriär som turnerande poeter, de flesta får inte cancer som gravida). En lättläst bok, mjuk och snäll, en sådan där man kan läsa ett stycke här och där.
Tänka på tiden som far, tänka på livet och dess litenhet, på dess storhet, på alla små och stora människor det utgörs av.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+33
att skriva

Slutet av veckan, mitten på mars

mars 14, 2024

Jag skulle ha skrivit till er som vanligt på söndagen, men på söndagen fanns inga krafter kvar. Jag var jour hela förra veckan, det var som att ha småbarn.
Man är beredskapsjour på mitt jobb, en telefon i hemmet, bli ringd om det är något, oftast svara på frågan på telefon och ibland behöva komma in till sjukhuset. Sällan behöver man vakna om nätterna, än mer sällan ta sig till jobbet om natten och göra något, men förra veckan var fylld av samtal och nya samtal i beckmörkret precis när man hunnit somna om.

På samma sätt som magsjukan påminde mig om hur det verkligen var att vara gravid, mindes jag efter jouren småbarnslivet med en annan klarhet.  Det värsta är inte den brutna sömnen, det värsta är att man inte får bestämma, att man aldrig vet. Att ha stora barn är att ha fått tillbaka sin kontroll. Jag vet vad som väntar, för det som väntar är vad jag bestämmer.
Småbarnsåren är med andra ord ett mycket långt jourpass.
Men min jour tog slut efter en vecka, sedan följdes den av stillsamma dagar i mitt eget huvud.

Jag skulle ha skrivit till er på måndagen. Jag skulle ha skrivit till er på tisdagen, på onsdagen. Men allt jag tänkte på var tabeller och referenser och att inte backa undan även när det känns trögt.
I tio veckor gör jag ett forskningsprojekt, en del av min specialisering, något av det sista jag gör innan jag skickar in en stor pappershög till socialstyrelsen och ansöka om att bli specialist.

Det är på sluttampen. Jag har gjort mina analyser, ska bara hitta ett sätt att berätta om dem.
Dimman tät utanför fönstret till mitt arbetsrum, doften av regn när jag öppnar det på glänt för att få in frisk luft. En kopp kaffe till, fånga en tanke, varför ska det vara så svårt att bara göra sitt bästa, varför ska ens bästa så ofta närma sig som ett hot, tänk om ens bästa hade kunnat vara bättre och varför har man i så fall inte lyckats med det?
Men det förtar ju det roliga att tänka så.

Jag skriver till er på torsdagen, för att mitt i dimma och rapportskrivande och Socialstyrelsepapperssorterande vill jag inte glömma bort något som hände, till slut.
En morgon av all morgnar då jag satte mig vid datorn som alla morgnar och drack dagens första kopp kaffe och skrev.
I mitt tysta hus, medan det grydde utanför de stora fönstren mot trädgården.

Det som hände: att jag såg att det var dags.
Att nu, vid 56 052 ord har jag skrivit igenom den här berättelsen för första gången.

Ett första utkast, så rått att det vore oläsligt för någon annan än mig, men det finns något slags början mitt och slut. Och, kanske viktigare: det börjar finnas en ton. En idé om vad som är bottenklangen, djupet i smakerna, vad det är jag ville för in och förstärka när jag nu gör det som är nästa steg för mig: att sätta mig ned med allt  jag har och skriva det på nytt. Fylla på med essensen, skära bort det som aldrig hörde dit.

Men jag ville stanna i det, bara några ögonblick.
Innan jag på måndag morgon kommer att sätta mig med min kopp kaffe, min tystnad, min gryning, mitt tomma dokument på nytt.
Att det fanns en morgon när det var färdigt, när det för några ögonblick var alldeles klart.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+40
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, februari 2024

mars 3, 2024

Utanför Stadshuset i Oslo ser jag en räv. Stadens ljus glimrar i februarikvällens smälta snöslask. Räven rör sig hastigt genom en rabatt, vilken annorlunda plats jämfört med skogen.
Ögonblick av att betrakta anomalin, innan den är försvunnen. En minut när allting tycks stillna av det oväntade.
Tänk vilka platser man kan hamna på i världen. Bortom vad någon förväntat sig, utanför sitt naturliga habitat.

*

Musslor, hummer, grädde, saffran.
Blunda när man äter, evig påfyllning.
nu känns det igen som att jag lever DINK-livet, skriver jag till min vän efteråt. Double income no kids, att allting bara handlar om att använda all sin tid och sina pengar till att ha trevligt.
det gör du ju absolut, skriver hon, om man bortser från att du är en ensamstående trebarnsmamma.
Och visst är det så, på pappret, men ändå inte som förut.

*

Magsjuka är att förintas och återfödas.
En rensning, en botten, en resning, en riktning.
När jag kräks, sover, kräks minns jag: just så, det var såhär det var att vara gravid. 
I ett annat liv, när jag var ung. Även om det känns som om jag föddes gammal.

*

Jag förälskar mig i en lampa.
Aldrig har jag känt så starkt för något som har att göra med att inreda mitt hem. Aldrig har jag ens inrett mitt hem. Jag har låtit saker som kommit till mig få stanna om de har en funktion, på så sätt har mitt hem fått ett innehåll.

Ett starkt ovanifrånljus har utgjort den mesta belsyningen. Varje gång jag läst att x antal ljuspunkter rekommenderas av inredningsexperter för att göra ett rum mysigt har jag slagit bakut och hängett mig åt att vägra.

Låt mig äta, sova, leka, skapa!
Låt mig vara en mamma med massa barn i ett hem där jag aldrig behöver vara rädd för vad de ska ha sönder.
Låt mig vara någon som inte älskar mina saker. Låt mig leva som om mitt hem vore en övernattningslägenhet, en plats för vila och omstart innan man åter ska ut på äventyr.

Låt mig vara någon som lever på olika sätt i olika tider av mitt liv.

*

En trearmad golvlampa, ljus och skuggor som spelar mot väggen.
Ett dött hörn som fått liv, i månader har jag tänkt: tänk om man skulle ha en läshörna, tänk om man skulle ha den just här.
Så byggs ett första hörn i mitt hem som handlar enbart om mig.

En plats att sitta försjunken i på kvällen, läsa en bok, fånga en tanke.
Tänka:
tänk vilka platser man kan hamna på, i världen.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

*

 

+55
sånt som inte får plats i andra kategorier

en lista den 25:e februari 2024.

februari 25, 2024

Det är söndag och jag har tänkt att jag ska skriva här på söndagar. Det blir en lagom rytm för den här våren, när det stora skrivprojektet får ta sin plats och jag vill hålla resten av tiden lugn och fri för alldeles vanligt liv.

Den här söndagen är en dag av klar sol som bryter igenom dimman. Vi kom hem igår från en resa. Eller egentligen olika resor, barnen firade sportlov med mormor och morfar och jag var i Oslo. Men mer om det en annan gång. Är så otroligt trött den här söndagen. Vissa söndagar är väl bara sådana.
Tur då att det finns gamla blogglistor. Den här är en gammal från Sandra Beijer. 

NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?
Till de rörande ögonblicken i någon film jag såg med barnen. De protesterar alltid åt hur lätt jag blir rörd.

TRE SAKER DU AVSKYR
Gå ut på långpromenad och inse att jag är för varmt klädd.
Ljudet av sånt barnen tittar på.
Och vidare på temat ljud – att det verkar vara en sådan annan kultur kring att sprida sitt ljud omkring sig i offentliga miljöer numera. Kan vi inte bara alla använda hörlurar eller titta på saker hemma istället.

HUR VAR DU I SKOLAN?
Teoretiskt begåvad, socialt ojämn med många olika roller genom åren, uppfylld av en känsla av att världen var i otakt och att det kanske var jag som måste revolutionera den. En nyfiken udda fågel, varmblodig men osäker, kaxig och blyg, otroligt dålig på att komma ihåg muntliga instruktioner, sämst på slöjd och idrott.
Jättemycket en Gryffindor, inklusive något slags dumdristigt saviour complex även för de som inte alls behöver räddas.

Gör mig mycket bättre som en vuxen än som ett barn eller ens en ung person.

VAD BLIR DU STRESSAD AV?
Att få flera frågor samtidigt.

TRE SAKER DU ÄLSKAR:
1. Gå långt.
2. Saffransglass.
3. Supreme med Robbie Williams.

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG?
Får ofta höra att jag är systematisk.
Det medför en del andra föreställningar tror jag, som kanske inte riktigt stämmer: att jag skulle vara extremt effektiv och organiserad, eller någon som har bra ordning på mina grejer, att jag har en plan och vet precis vad jag håller på med.

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV?
Nyfiken.

EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG / PINSAM:
Vet inte om pinsam är rätt ord, men jag är otroligt dålig på att känna igen folk. Eller ens märka att de är där? Får ofta höra att jag inte hälsat eller kanske snarare att jag totalt gått förbi och sett ut som om jag försökt ignorera andra. Det är ju genant i sig men har försökt kompensera det genom att alltid le lite grann mot alla hela tiden och även vinka tillbaka om någon vinkar oavsett om jag vet om personen vinkar till mig eller inte. Det blir också pinsamt.

NÄR KÄNNER DU DIG SOM VACKRAST?
Efter duschen efter träningspasset. Dagar när jag promenerat mycket.

VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT?
När min son drog ett skämt från Kalle Anka. Det dras mycket skämt från Kalle Anka i det här hushållet.

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER?
Finns det något jag inte har funderat mycket över, det undrar jag ibland. Men bland annat har jag undrat vad som egentligen hände här.

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR:
1. Trafikolyckor.
2. Att störa.
3. Skadedjur.

ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:
Flygledare.

SLUTLIGEN, ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ:
Jurist.

Klart slut, nu blir det tupplur.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+40
familj

Fågelungar

februari 18, 2024

Det börjar alltid på färjan.
Men det är inte sant, egentligen börjar det på bussen till färjan.
Men det är inte sant! Egentligen börjar det när vi går till busshållplatsen, mina ungar och jag, tysta morgongator där slasket täckts av snöfall, men inte hellre det är sant. Egentligen börjar det kvällen innan, när jag ska göra huset till något vackert att återvända till, det börjar om kvällen när jag upptäcker att jag inte är uppe halva natten och packar den här gången, att jag inte gör allt i sista minuten den här gången, att jag får vara färdig den här gången. Att jag packat våra väskor, städat mitt hem, stoppat färdigmat i frysen, för när man kommer hem där om kvällen.
Dra fram maten, veta att någon har haft tid att tänka på en, även om det var man själv.

Det börjar med ett skifte, att ha sovit tillräckligt natten innan morgonfärjan, att hinna ta en kopp kaffe hemma innan vi går, att hinna glömma saker och hälsa på en katt på vägen, att inte de sista hundra metrarna ropa det numera klassiska mamma-ropet: OM MAN VILL MISSA BUSSEN OCH FAKTISKT HELA RESAN DÅ KAN MAN GÅ SÅ HÄR LÅNGSAMT MEN ANNARS SKA MAN GÅ FOOOOORT!
Att inte utbrista den klassiska mammasucken, väl på bussen:
nu är all stress över, nu är vi igång. Nu är det bara att åka med.

Att börja veta att det är nya tider nu.
Det är en tid av luft, av rum.

Men egentligen är det inte sant, det börjar långt tidigare än så.
Det börjar när jag är 27 och gör samma resa med tre barn men de är åtta, sex och fyra och ett halvt. Det är första gången jag gör resan ensam, sakta och sedan i eskalerande takt har det börjat tydliggöras för mig att jag kommer att behöva göra dessa resor många gånger ensam.

För en tid framöver åtminstone, kanske för alltid. Och det ska bli för alltid men det vet jag inte nu, i de här ögonblicken när septembersolen står klar och hög över oss och vi går till busshållplatsen i snigeltakt och med ständig beredskap för någons breakdown som inte får vara mitt.

Och tur är det väl att jag inte vet hur länge jag ska göra det själv, för hade jag förstått det hade jag inte vetat detta: det kommer inte att vara samma sak jag gör själv. Den kommer att förändras. Dessa ögonblick, denna vaksamhet, kommer inte att vara konstant. De kommer att bli större, de kommer att dra sina egna väskor, de kommer att röra sig fritt på båten, jag kommer att läsa böcker utan att ständigt ha ett öra öppet.
Det kommer att gå över.

Det börjar där, en septemberdag, de små barnryggsäckarna fulla av pixiböcker, med vattenflaskor och mellanmålsmackor, med bekväma skor och en ständig vakenhet, senare ska det kännas som om jag ägnat flera år åt att vara vaken. Vaken, vaksam, vad är skillnaden, man rör sig på glödande kol, det finns en närvaro i det som går att sakna, dagarna som kommer efter blir att gå och lägga sig efter ett mycket långt jourpass, tyngden i kroppen när den sjunker samman.

Där börjar det, den första resan, en gryende insikt om att kunna klara det man måste, att klara det man behöver. Under alla år efter det ska det ligga som en oro i bakhuvudet: vad händer om jag misslyckas med att ro iland detta vansinnesprojekt jag aldrig bad om att få ta på mig. Om jag inte klarar det, vad händer då, är jag den sista utposten av säkerhet, den sista pelaren innan bygget rasar, failure is not an option.

Och sedan börjar det på nytt. En annan morgon, vid busshållplatsen har det bildats sjöar av smältvatten, skenet från lyktstolparna speglar sig i det som en mångata. Stigen mellan smältsjöarna är trygg och tillräckligt torr, flera meter bakom går jag och ser mina ungar traska längs den medan de kånkar sina väskor.
Se, hur vackert det är!

Mina små fågelungar, som inte ska knuffas ur boet på länge än, men skulle de trilla ur det vet jag att de inte skulle falla och slå sig.
Jag ser det ju, nu.
Att de äntligen kan flyga.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+77
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, januari 2024.

februari 11, 2024

Det blir januari, horisonten glöder. Stjärnhimlar, morgondimma, smältning, frysning. Halka och balansera, nästan falla, resa sig.
Börja en vårtermin där de flesta morgnar är lugna. Ljusen vid frukostbordet, gröt eller macka, gympapåsarna packade kvällen innan. Barn som kan göra själva med puffar och påminnelser, barn som själva kommer ihåg och påminner mig.
Barn som vill ha ordning och reda, barn som har hittat den. Barn som behöver mig, men allt mindre, barn som har mig, men inte kräver, begär mig.

Att hinna skriva om morgonen, innan jag väcker dem, att hinna sitta och äta frukost med dem, att hinna se dem gå. Att inte rusa, inte komma ut genom dörren i panik, att inte börja varje dag med att hantera någon annans protester, att inte vara rädd för utbrott och på-tvären, att inte behöva vara ständigt lyhörd för någon annans kroppsliga behov. Att kunna jobba över, att kunna göra planer efter jobbet, att inte behöva springa, att kunna välja.

Att ha tidpunkter på dagen, flera olika dagar händer det mig, då jag tänker: jaha, vad ska jag göra nu då, att se sig om och veta att ingen drar i en, att så mycket tid tillhör mig nu.
Som en stor tomt man köpt brer den ut sig, tiden, fortfarande utan hus eller trädgård, var det inte det här man ville ha, sin egen mark, men den är så karg och otämjd, den ligger framför en som ett krav, det här är inget man kan klaga över, här är allt man hade kunnat vilja ha, nåde dig nu om du inte blir lycklig.

Det blir januari, ett långt existentiellt grubblande, vad ska jag vad ska jag vad ska jag göra med mitt liv, min vän säger men varje dag måste inte vara att du gör något med ditt liv, det kan också bara vara dagar då du lever det.

Det blir januari och jag har en känsla av att det inte finns något att berätta, vad av allt detta liv som pågår ska jag egentligen berätta, det blir januari och det känns som om jag lever i en lång epilog, all dramatik är över och nu pågår bara allt det som fortsatte sedan efter att berättelsen var slut, men så kan man ju inte leva, tänk om jag lever femtio år till, det är inte omöjligt om man får leva, ska man leva femtio år i epilogen, men jag har sagt åt mig själv att fortsätta vara stilla, inga hastiga rörelser, kanske inte i femtio år men åtminstone ett.

Det blir januari, jag fattar små beslut, stoppar in saker i tiden som frön i marken, vi får se vad som tar sig, det måste inte bli något monumentalt, men kanske blir det något med klara färger, blomdoft i allt som är grått.

Och det blir februari, någonting vaknar, som om hela januari varit den första kvarten på morgonen innan tankarna klarnat.
Som om alla möjligheter som ligger framför mig inte är något att skrämmas av, som om bred och öppen mark är något annat än en plats där man inte kan gömma sig.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+56
sånt jag läser

sånt jag läste. december, januari

februari 4, 2024

Mitt i en skrivprocess kan alla texter anknytas till ens egen. På samma sätt som händelser och små signaler smälter samman till tecken i en förälskelse (och i en psykos).

Det är december och jag läser Blonde av Joyce Carol Oates. På bussen, på tåget. En del i mitt projekt att återvända till gamla bokminnen, sådant som en gång gjorde ett intryck.
En fiktionalisering av Marilyn Monroes liv som på många sätt handlar om allt annat än Marilyn Monroe. Jag läste en intervju med Joyce Carol Oates om boken, där hon sa att Marilyn Monroe var för Blonde som valen för Moby Dick. Ur idén, konceptet ”Marilyn Monroe” föds berättelsen om ett 50-tals-Amerika, om idoldyrkan, om att återuppfinna sig själv, och kanske allra mest om män och mäns blickar. Det är en berättelse att vara kvinna om inte handlar om att vara kvinna, mest handlar den om att betrakta en kvinna. Marilyn/Norma blir aldrig tydlig, det finns ingen kärna, det finns idén om henne, varje glimt av henne en ny människa, någon annans dröm.

Jag läser Blonde om kvällarna och skriver på mitt projekt på morgnarna och jag tänker på texter som sträcker sig över lång tid och väldiga material, hur man ger mening och intensitet och egen karaktär till varje liten del ett mastodontprojekt utgörs av.

Citat ur Om bara av Vigdis Hjorth

Det är årets första dag, jag läser ut Om bara av Vigdis Hjorth. Jag läser den på tvärbanan, tunnelbanan, tåget. Jag läser i badet om kvällen.
Om bara är berättelsen om en trasig kärlek, om den sortens trasiga kärlek som kanske drabbar en när man mest av allt behöver något som tillåter en att vara trasig. När någonting gör en redo för att utsättas för det som känns, oavsett vad känslan är.

En recensent skrev att det blir så bra när Vigdis Hjorth skriver roman istället för att skriva autofiktivt, men det krävdes inget megagräv för att få reda på att det här av många ses som en autofiktiv roman (Hjorth själv har sagt olika saker om det vid olika tidpunkter och i olika intervjuer). Boken, som gavs ut på 90-talet i Norge men kommer i svensk översättning först nu, handlar om ett kulturpar – dramatikern Ida och litteraturprofessorn Arnold Busk. Och många biografiska detaljer sammanfaller med en relation Vigdis Hjorth hade under tio år med en litteraturprofessor i Norge.

Spelar det roll för romanen?
Kanske inte, kanske säger det mest att Hjorth har en sådan förmåga att fånga vissa detaljer i kärlekens mörkaste mörka att jag kände mig nödd att googla upp hela bakgrunden, för jag tänkte det här är för äkta, så här fantiserar man inte fram en roman. 

Om bara skildrar kärlek som är som ett stort öppet sår, ett fult sår, med flikiga kanter och grus ned i sårhålan, ett sår som blir infekterat och varar, ett sår som aldrig kommer att läka utan stora ärr. Det värker att läsa och är svårt att lägga ifrån sig och efteråt vet jag inte om denna smärta var värd att uppleva. Vigdis Hjorth har en oerhörd blick för detaljerna, men allt man kan beskriva vill jag inte se.

Men jag läser ut boken, i badet vid midnatt, och jag tänker på mitt projekt, jag tänker på hur en berättelse som berättats tusen gånger – pojke möter flicka, tycke och turbulens uppstår – kan berättas gång på gång och ändå vara något man vill läsa. Att det inte måste göra något om projektet inte är något större, märkvärdigare än så.
(… Att om jag inte kan skriva en berättelse om kärlek med samma klarhet som Vigdis Hjorth, varför ska jag skriva den alls).

Jag sitter på en färja, alltid sitter man på en färja, jag läser Empire of pain  av Patrick Radden Keefe.
En journalistisk djupdykning i släkten Sackler, som ägde läkemedeslföretaget Purdue Pharma som banade väg för opioidkrisen i USA med sin hårda och tidvis olagliga införsäljning av den starka värkmedicinen Oxycontin. Radden Keefe går igenom alla deras juridiska finurligheter och sätt att undvika ansvar i urskillningslös detalj och lyckas göra de mest tunga juridiska dokument spännande som en thriller. Samtidigt skildras extraordinära personligheter och exceptionella livsöden. Och ett land, över tid! Som i Blonde, fast med helt andra teman.

Jag läser medan solen går upp över havet och jag tänker på mitt projekt och jag tänker: om man kunde sammanställa allt sitt material så här, om man kunde göra detta. Samla så oerhörda mängder information om den värld man vill skildra, och sedan veta så väl vad som ska med och hur det ska drivas framåt för att upprätthålla intresset från början till slut.

Jag sitter på en buss på väg till kurs och läser Vågbitar av Hilde Hagerup. (Här har jag skrivit om en annan bok av henne.)
Ett annat bokminne jag ville möta igen. Det här är en berättelse om Anna och Emma, om att vara tolv år och ha varit varandras närmaste, alltid med de små sköra skiftningarna i dynamiken som kan uppstå när man är två flickor som är varandras närmaste. Tävlingen, dyrkan. Och sedan: att vara tolv och de små sprickorna blir jordskred och att slitas ifrån varandra, undergången och ont i magen.

Jag läser Vågbitar och jag tänker på att skriva så att varje scen driver handlingen framåt, att inget finns här som inte har en laddning och betydelse. Och samtidigt så odramatiskt enkelt skrivet.
Läser den och tänker på mitt projekt, hur jag skulle vilja göra just det här: rensa bort allt som inte hör dit.
Skära och skära och skära tills bara själva nerven återstår.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

+30
att skriva

Siffror

januari 24, 2024

Jag börjar skriva det här inlägget och klockan är 11.00 svensk tid och 12.00 finsk tid och det spelar mer roll än vanligt eftersom jag befinner mig mittemellan länderna, inte bara i identitet och livsvillkor utan rent fysiskt. På en finlandsfärja, en av de stora båtarna för en gångs skull för den lilla färjan som tar kortare tid ligger på dock i tre dagar till.

Det är dansbandsvecka sägs det i båtens kryssningsprogram, imorse ropade Tony Irving i högtalarna att vi alla är välkomna på stretching med honom för att ta hand om ömma muskler efter gårdagens dans. Jag steg på 07.30 (finsk tid, eller borde jag säga att den är åländsk, är även tiden något en halvsjälvständig plats behöver hålla för sig själv, är åländsk tid över huvud taget finsk?). Mina muskler är inte ömma men kanske är jag trött. Jag har gömt mig i hytt 2007, en piccolohytt under bildäck för fem euro, för att få läsa och skriva ifred. Åt frukost innan alla dansbandsdansarna vaknat, 07.30 (svensk tid). Risifrutti med rabarberkompott var så sött och surt och krämigt, jag åt tre portioner. Jag läste hundrafemtio sidor i boken jag läser (Empire of pain av Patrick Radden Keefe) och drack två koppar kaffe. Morgonen gick från mörker till gryning, havet väldigt utanför.
Ingen ville mig någonting.

Jag har levt 11374 dagar. Mitt bokmanus är 67 A4-sidor, eller 41018 ord, eller 223912 tecken.  Jag tvekar inte kring ords betydelse men jag tvekar kring min förmåga att ge betydelse till just mina ord. Ge mig något handfast och på samma gång abstrakt, låt mig göra något annat, låt mig räkna istället. Ge mig statistik och rutor, logik och val, mindre av mig, mer av andra, mindre av mina ord, mer av andras.

Varför skriver man någonsin romaner, är det som att föda barn, att man glömmer hur det känns mitt i, innan det är över.
(och ändå – värt det?).

Klockan är 11.23, svensk tid. Jag kommer att tidsinställa det här inlägget. När ni läser det  är det en annan dag, och jag sitter på föreläsningar. Kommer det att gå att mäta min förundran inför att mitt yrke handlar om så spännande saker? Hade det fångat allt det omätbara i en hänförelse.
Och nu jag ska hämta en kopp kaffe, släcka lampan så ljuset inte stör min fantasi, sätta en timer på fyrtiofem minuter, och skriva på en berättelse som rör sig i kringelikrokar men kanske inte hittar hela vägen fram.

Vi hörs när vi hörs, jag vet inte om hur många dagar, jag har visst inga siffror på det.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+40