Nettelblad

någon som skriver.

Att leva utan smartphone: en uppdatering

Nu är det snart ett år sedan jag slutade ha en smartphone. Jag tänkte att det var dags för en uppdatering. Om vad jag ser för fördelar och nackdelar med att leva utan smartphone och ha en knapptelefon istället.

Jag slutade alltså att ha en smartphone för att jag var less, och det skrev jag mer om här. Min gamla telefon gick sönder och jag var inte lockad att betala för att skaffa en ny maskin som åt upp tid jag inte längre märkte att jag hade. Jag ville ha en telefon att kunna ringa 112 med om katastrofen kom när jag var i parken med mina barn, men jag ville inte scrolla, scrolla, scrolla i jakt på något som skulle få mig att känna mig värdefull och lycklig medan jag satt på den där parkbänken. Jag ville dricka en cappucino och läsa böcker.

Att rota fram en gammal knapptelefon ur en låda och prova att leva utan smartphone blev ett givet val. Nu, snart ett år senare, är jag fortsatt nöjd med det valet. Det här är en uppdatering på vilka fördelar, nackdelar och utmaningar jag ser med det.

Röd gammal telefonkiosk i Gamla Linköping.

Fördelar med att leva utan smartphone

Det här är de största fördelarna jag upplevt med att inte ha en smartphone:

  • Jag har lättare att hålla fokus en längre tid.
    Det kan gälla stora projekt, som att skriva på min roman. Det kan gälla små projekt, som att plocka disk i maskinen. Det blir ett helt annat flöde när jag inte hela tiden blir avbruten eller avbryter mig själv. I stunden jag stannar upp och tappar bort vad det var jag skulle göra drar jag inte genast fram en telefon i jakten på en annan tanke att fylla huvudet med. Istället väntar jag tills jag kommer på vart jag var på väg igen. Det gör skillnad för resultatet av det jag gör.
  • Jag läser mer.
    Mellanrum och pauser som tidigare fylldes av scrollande fyller jag nu med text. Jag har skrivit mer om att hinna läsa här.
  • Jag är mindre orolig.
    Inte alltid, eftersom det inte är en sektig mirakelkur för allt ont i livet att leva utan smartphone. Och eftersom jag är en orolig själ av naturen. Men det hänger samman med den första punkten – att hålla fokus. Genom att inte ständigt vara på jakt efter någon annan input, och få gå in i djupt fokus, får min hjärna vila från alla tankar som snurrar.
  • Jag får trovärdighet inför barnen när jag säger att de ska leka och inte se på film.
    Det är så tråkigt och jag hatar mitt liv vad ska jag GÖRA!!!?!?!?, säger de. Ni kan läsa en bok, säger jag, det gör jag när jag har tråkigt. Och så sitter jag faktiskt där i soffan med en bok, och inte med böjd nacke stirrande på en skärm.
  • Jag sparar pengar.
    En knapptelefon är ofta billigare än en smartphone. Abonnemanget jag har kräver av naturliga skäl ingen surf. Jag har Spotify Premium bara i perioder (när jag är i intensiva skrivprojekt och vill kunna ladda ned spellistor till datorn offline.)
    Det finns nog mer pengar att spara för de som ofta använder sin smartphone för konsumtion av något slag, men det gjorde aldrig jag. Jag är ju inte en så impulsiv konsument som ni vet.

Ulrika Nettelblad läser en bok, svartvitt, framför ett fönster.

Nackdelar med att leva utan smartphone

  • Man blir tvungen att förbereda sig.
    När jag åkte på arbetsresa till Sverige var jag tvungen att kontrollera vägen till kurslokaler och restauranger på min laptop på hotellrummet innan jag gav mig av. Om jag ska träffa en kompis brukar jag påpeka att de inte kan skriva på Messenger efter som jag inte ser vad de skrivit när jag inte är vid en dator. Dock upplevde jag att en stad blev mer levande och inpräntad i mitt minne när jag behövde förstå hur den satt ihop innan jag gav mig ut i den, och folk är duktiga på att sms:a eller ringa om man bara ber dem.
  • Jag kan inte lyssna på musik jämnt.
    Det här trodde jag att jag skulle sakna mer än vad jag gör. Jag är mindre stressad av tystnad numera. Det är som om tystnaden inte längre är tomhet, utan ett utrymme. Vet inte om det låter begripligt men så känns det i alla fall.
    Jag lyssnar fortfarande på musik på datorn – när jag skriver, när jag jobbar. När jag promenerar och när jag städar lyssnar jag på poddar som jag lägger över på en gammal ipod.
  • Jag känner mig konstig.
    Det här är förvisso knappast bara för att jag lever utan smartphone, men den udda detaljen hjälper i alla fall inte till. Man kanske inte tror det när man läser den här bloggen men jag när en dröm om att bara kunna göra som alla andra. Tyvärr vantrivs jag ofta då så jag får leva med att göra udda grejer.
    När det gäller knapptelefonen har jag dock upptäckt att många tycker att det är lite häftigt, så det känns mindre pinsamt än vad det gjorde förut. Det ligger väl i tiden kanske.
  • Jag har ingen mobilkamera. Tänker aldrig på det här längre, men i början var det en omställning. Sedan gjorde jag det till en vana att alltid ha min systemkamera över axeln, den blev en lika självklar sak att ha med som min väska. Resultatet blev fler riktigt bra bilder och ett större fotointresse.
    Men det blir mindre selfies förstås. Vet dock inte om det är en fördel eller nackdel…
  • Jag kan inte använda “nödvändiga appar”. Jag bor inte i Sverige, så mina “nödvändiga appar” är inte samma som för de flesta av mina läsare. Men bankärenden och identifiering på internet kan jag ju inte göra via mobilen. Jag har en sådan där bankdosa som ens föräldrar hade när man var liten, och det funkar bra. Men om det är en möjlig lösning i Sverige vet jag inte. Swish finns inte där jag bor, så det har inte påverkats. Bodde jag i Sverige tror jag dock inte att jag skulle behöva använda det så mycket eftersom jag så sällan köper saker.
    Vid några tillfällen har jag köpt kläder i svenska Facebookgrupper och då bad jag en kompis att hjälpa mig att swisha för att göra det smidigt. Jag köpte tax free-champagne åt honom på en färjeresa till Stockholm som tack, så alla var nöjda med utbytet.

svartvit kvinna läser

Att leva utan smartphone: utmaningar för att bibehålla det positiva

Jag är inte rätt person för att lista nackdelarna med att leva utan smartphone, som ni märker. Jag är ju nöjd. De flesta nackdelar har också någon fördel kopplat till sig. Jag tänker inte ofta på att jag inte har smartphone, det är en vana. Det finns inga dagliga hinder som stör mig.

Andra skulle säkert uppleva fler nackdelar. Det här är ingen lösning för alla. Det är en berättelse om en upplevelse jag har, och som någon annan kanske också skulle kunna få.
Fler problem med att sluta med smartphone och hur jag löste dem skrev jag om i mitt första inlägg om att sluta med smartphone.

För mig är den största utmaningen inte nackdelarna med att vara utan smartphone, utan risken att fastna i nackdelarna med att ha en smartphone igen. Jag lever ju inte utan sociala medier, eller internet. I tider när jag är inomhus mycket, och har svårt att lägga aktiv fokuserad tid på aktiviteter jag tycker om, riskerar jag att fastna vid datorn och göra samma meningslösa saker som jag brukade göra på telefonen. Framförallt om jag är lite trött och skör och liksom inte orkar styra upp saker. När jag satt i karantän med barnen i december och vädret utomhus var två grader plus och duggregn och man aldrig såg solen… jamen då var djupfokus long gone och Facebookscrollet ett faktum.

De perioder jag märker att jag blir sittande för mycket vid datorn har jag olika trick för att ändra på det. Kanske är det ett tema för ett eget inlägg. Oavsett vet jag att jag är hjälpt av att inte kunna ta med mig den där världen av ändlös planlöshet runt i hela huset. Att inte kunna ta med mig den ut. Att stänga av den, och behöva gå och sätta på den och sätta mig på en stol och välja den varje gång jag ska in i den.

Och jag vet vilken upplevelse som väntar när jag väljer bort den.

Liknande inlägg:

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

4 comments

Ett eget rum

Storasyster målar tånaglarna på småsyskon. Svartvit bild.
Storasysterns rum. Ett äventyr. Ett trygghetens centrum. En plats för ritualer.
Väggarna rosa. Drömfångaren på väggen. Pennorna och sudden sorterade, gosedjuren uppradade, sängen bäddad. Nagellacken på rad i ett hörn av skrivbordet. Trägeväret farfar snickrade åt henne när hon var liten och sa att hon var en tigerjägare upphängt bredvid en gympakasse.
Den sortens rum där det finns en filt om man fryser, en lek om man har tråkigt, en famn om man gråter.

Ibland stänger hon in sig när syskonlivet härjar utanför. Lyssnar på ljudböcker, ritar, städar. Småsyskon slänger sig på golvet utanför och skriker i förtrytelse. Hon lyssnar på Patrik och pensionärsmakten-böckerna och nynnar för sig själv. Efter en timme eller två hämtar hon dammsugaren. Dammsuger metodiskt, är den naturliga städtalang jag inte är.

Sedan öppnas dörren. Storasystern håller audiens. Syskons förbittring byts mot förundran.
I det här rummet får man bläddra genom Storasysterns gamla matteböcker medan hon berättar vad man lär sig i skolan. Här får man lyssna på ljudböcker medan Storasystern sprayar sitt leave-in-balsam och borstar ens hår. Här får man diskutera livets väsentligheter, dess ursprung och upphörande. Man introduceras till begrepp som “bubbeteten” som inträder när barn blir tonåringar och lite före det, och förstår att det på något sätt har att göra med svett och hår. Man får sätta sina fötter på ett papper för att inte fläcka ned golvet, välja färger, och så målar hon ens tånaglar.

Och allt annat är glömt. Den där gången Storasystern föste ut syskonen ur rummet med trägevärspipan i ryggen och mamman blev förbannad för att det såg för mycket ut som ett fotografi av ett krigsbrott som skulle hamna bland Times 100 mest minnesvärda foton från året. När Storasystern upptäckte att småsyskonen haft sönder en barbiedocka och med hjälp av alla sina kunskaper om bubbetet och fertilitet hävde ur sig att hon önskade att hennes mamma aldrig fått tillbaka mensen efter första barnet så att inga småsyskon kunnat bli till.
Allt är förlåtet.

Utanför det här rummet finns en annan värld. Vuxnas samtal eller oset från matlagning. En mamma som sitter vid köksbordet och skriver romaner. Blöta vantar på tork på elementet. Den är viktig, som en fond, det är ramarna allting ryms inom.
Men det är i det här rummet, i syskonskapet, som det verkliga äventyret sker.

Liknande inlägg

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

2 comments

Fem minuter. och så vidare

Det är fredag, jag har dammsugit. Det här bloggåret fortsätter med rutiner, men nu en lustfylld: skrivandet.

Det är så lätt att tro att det bara är tråkiga måsten som behöver göras som vanor, att om man älskar att göra något sker det av sig självt.
Men få av de saker som jag vill fylla min tid med sker av sig själva. Att fastna i att läsa fakta om silverfiskar eller att ge boktips i en litteraturgrupp på Facebook jag är med i sker av sig självt, men att kväll efter kväll ägna tid åt mitt skrivprojekt kräver att jag bygger en struktur för att det ska ske.

I november byggde jag en sådan struktur, som ni minns, en som handlade om: så mycket som möjligt hela dagarna och hela tiden. Om att låta orden dundra fram för att få ett nytt råutkast för den andra delen av boken, den som jag liksom rev ut och renoverade om. Att uppfinna så mycket nytt, skapa hela strukturen, är en process jag gärna låter dundra fram. Men dundrandet tar energi, jag skrev om det här, det är ingen rutin att hålla över tid.

Nu ska jag ta mig an allt detta jag skrivit. Frisera det, pynta det, göra det redo för någon annan. Det kan låta som att det bara är de sista detaljerna men det är ett enormt jobb, och det måste göras med ro. Äta elefanten en tugga i taget, eller vad de säger.

Så jag byggde en annan sorts vana. Inte varje ledig minut under en kort tidsperiod, men en liten stund varje dag under en lång tidsperiod.
Målet är att bygga en vana där jag skriver varje dag, alltid, där en halvtimme varje kväll är lika självklart som att borsta tänderna.
Men jag börjar stegvis. Bokstavligen.

I januari sitter jag med mitt bokmanus minst fem minuter varje dag, direkt efter att barnen lagt sig.
I februari tio. I mars femton. April tjugo, maj tjugofem, juni trettio… och sedan resten av ett liv.
Kanske. Eller så märker jag att fem minuter varje dag är den bästa målsättningen, för att den är omöjlig att bryta, för att jag inte kommer att ge upp för att jag inte har en halvtimme och sedan tappa kontakten med texten när jag inte befunnit mig i den några dagar.

Hinner man något på fem minuter?
Ja.
Och när man redan sitter där märker man ofta att man har tio till, och då hinner man ännu mer.

En munsbit i taget bryts elefanten ned.

Liknande inlägg:

Alla mina inlägg om att skriva hittar du här.

6 comments

Att skapa en städrutin: 3 tips för att lära sig städa

Svartvit gammal bild på kvinna som putsar fönster.

(Bilderna i det här inlägget kommer från Unsplash.

I min sammanfattning av 2020 nämnde jag hur jag kommit framåt med vardagsrutiner, att vara förberedd för vardagens återkommande moment. Jag har nämnt det i förbigående i andra inlägg också, och varje gång jag skriver om det är det någon som ber mig att berätta mer. Det verkar som att fler än bara jag är intresserade av hur man ska få den där vardagen att löpa istället för att kännas som en ständig överraskning.

Det här är inte en blogg om hur man städar, men det är en blogg som ibland handlar om att hitta utrymme för sådant man tycker är viktigt, vad det viktiga nu än kan vara (böcker, barn, ens kreativa längtan). Därför kommer jag att dela med mig av tips om hur jag gjorde sådant jag inte tycker om att tänka på – som städning – till mindre av ett bekymmer, för att få utrymme för det jag vill tänka på.

Du är inte ett hopplöst fall – att lära sig städa

Städning och ordning är något vi ofta talar om som en egenskap, en robust del av vår personlighet. Man är ordningsam eller en slarvmaja, pedant eller hopplöst städfall.

Jag skriver inte den här texten för att jag är så duktig, utan för att jag brukade känna att jag var hopplös på det, och nu känner jag att jag gör det helt okej. Och för att jag vill säga att det är något man kan lära sig att bli bättre på.

Man har olika fallenhet för olika saker. Man kan vara mer eller mindre musikalisk, springa snabbt eller långsamt. Och man kan ha olika fallenhet för att hålla ordning eller se om det är smutsigt.
Men de flesta kan lära sig att springa snabbare även om alla inte kan springa snabbast. De flesta kan få bättre teknik för sin sång även om alla inte kan bli världsartister. Och de flesta kan förbättra sin städnivå.
Här kommer mina tre bästa tips för hur du kan göra det.

Tips 1: Hitta rätt målsättning

Jag borde börja städa, har jag tänkt många gånger, på samma sätt som man tänker jag borde börja träna. Seden har jag börjat städa på samma sätt som många börjar träna: intensivt och utan plan. Nu ska jag bli jättetränad och träna minst en timme varje dag! kanske wannabe-motionären tänker, och Nu ska det alltid vara städat och fint och allt på sin plats tänkte jag.

Problemet med den målbilden är att det är en dröm, men inte ett tydligt mål. Det är svårt att utvärdera – hur vet jag när allt är “städat och fint” och på sin plats? Det är lätt att känna sig misslyckad (definitionsmässigt blir ju en enstaka dammråtta ett misslyckande). Det är inte särskilt realistiskt (det är svårt att gå från avsaknad av städrutin till att ha allt i pedantisk ordning). Att ha en väldigt hög grad av ordning kan vara ett stort slutmål, om det är vad man vill, men i så fall behövs sannolikt mer konkreta delmål på vägen.

Det första jag gjorde var därför att specificera vad jag egentligen ville och sedan sätta mål med SMART-målformuleringsmetoden. Jag kom fram till att pedant-perfektion inte är vad jag söker just nu. Däremot ville jag hade bättre ordning på mina saker så att jag inte tappar bort dem, och jag ville ha en acceptabel basnivå av rengöring. Jag definierade vad “acceptabel basnivå av rengöring” var på en lista, som blev grunden för vad jag ville skulle städas varje vecka respektive varannan vecka. Jag ansträngde mig för att göra listan realistisk, en absolut basnivå som jag inte skulle skämmas över men som jag skulle orka göra vecka efter vecka.
Jag bestämde också vilken veckodag och vilken tid jag skulle göra det här.

Tips 2: Städningens komponenter: skilj på rengöring och att plocka i ordning

“Städning” är egentligen benämningen på två olika typer av handlingar:

  • Rengöring. Det vill säga att få bort smuts: damma, dammsuga, moppa, svabba toan.
  • Plocka i ordning. Att lyfta smutstvätt till tvättkorgen, lägga bort leksaker, plocka barnpyssel från köksbord till pyssellåda.

Att göra de här sakerna kräver skilda saker från oss, och att bli bättre på dem kräver olika strategier. Om du “vill bli bättre på städning” är det därför bra att du klargör för dig själv om du vill bli bättre på rengöringen, ordningen eller både och. Det här är även en bra utgångspunkt för diskussioner om städningen i hushållet. Ett supervanligt städbråk är att en parten säger Jag städar hela tiden och tänker på dammsugning, och den andra säger Jag städar hela tiden och tänker på plockandet. Båda har rätt, men de ser inte den andra partens del och tänker kanske inte ens på det som städning.

När jag skilde på rengöring och plockandet insåg jag att jag vill bli bättre på båda, men att plocket är en mer långsiktig process som kräver att jag gör en plan för hur jag ska rensa bland mina saker och se till att det jag äger har en given plats i huset. Men jag vill ju inte vänta med att rengöra mitt hus tills allt är sorterat och i perfekt ordning. Jag skapade därför en rengöringsrutin varje fredag, som är veckostädningen, och då fokuserar jag inte alls på att plocka. Jag lägger bara alla grejer som finns på ytor jag vill komma åt i en hög någon annanstans, och sorterar eller plockar bland dem vid ett annat tillfälle.

Utöver veckorutinen för rengöring gjorde jag en plan på hur jag skulle rensa bland mina saker, och när jag skulle göra det.

Tips 3: Göra på samma sätt varje gång

När jag väl hade en rutin för vad som skulle städas, och när det skulle städas, kunde jag utveckla sättet jag städade på. Målet var att det skulle ta så lite energi som möjligt. Jag märkte att jag blev väldigt trött av städningen och tänkte att det kunde finnas ett sätt att göra den mindre energikrävande.

Något jag märkte var att jag inte var särskilt systematisk. Jag kunde börja dammsuga i ett hörn, få syn på lite smulor i ett annat hörn, och liksom vina runt med dammsugaren som ett barn som jagar såpbubblor. Det gjorde att jag riskerade att missa områden, men också att min hjärna behövde vara onödigt aktiv eftersom den spanade efter smuts.

Därför bestämde jag en fast ordning för hur jag gör saker. Till exempel dammsuger jag alltid på samma sätt och i samma ordning och jag vet precis i vilket läge jag ska byta elluttag till dammsugarsladden. Då behöver jag inte fundera över om allt blir dammsuget, jag vet att jag har en ordning som fungerar. Städningen blir automatiserad och jag kan låta min hjärna ägna städstunden åt att tänka på något roligare, typ en romanhandling eller recept jag vill laga.

Några slutord om att lära sig städa, och några boktips

Jag hoppas att det här inlägget har hjälpt någon som vill få mer ordning eller ha det renare hemma men inte har hittat sättet att få till det. För någon annan är det kanske självklarheter – grattis, det här inlägget var inte för dig. För dig som har hittat hit för att du vill ha en förändring: heja dig, du är inte ett hopplöst fall.

Och om du är sugen på att läsa mer om städning (det är trots allt mycket roligare att läsa än att faktiskt städa), kommer här tre tips på böcker om städning:

  • Städa! av Estrid Holm och Lotta Kühlhorn. Handfasta tips om hur man rent metodmässigt kan genomföra städning av alla husets rum. Checklistor för vardagsstädning såväl som större storstädningar. Ordning och rensning nämns som förutsättning för att ha ett städat hem, men fokus ligger på rengöringsaspekten av städning.
  • The art of tidying up av Marie Kondo. Alla har väl hört om KonMari-metoden för att rensa bland sina saker? Det är inget jag följer slaviskt, men jag tyckte boken om metoden var intressant för att fundera kring vilka saker jag har och varför, hur jag kan gå till väga när jag rensar bland mina saker, och så vidare. Detta är alltså en bok om ordnings- och rensningsaspekten av städande, inte rengöringen.
    Tipsar om den engelska utgåvan eftersom jag förstått att den svenska översättningen inte ska vara så bra. (Är er japanska bättre än min läser ni förstås på originalspråk.)
  • Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik av Fanny Ambjörnsson. Här lämnar vi det praktiskt tillämpbara och går in i teoretiserande om städningen, hur vi tolkar och resonerar kring den i samhället, hur vi pratar med varandra om den. Intervjuer med trettio olika personer om deras relation till städning varvas med teoretiskt ramverk. Kul att läsa och diskutera med någon om man inte får nog av att prata städning och varför det blir så svårt ibland.

Har du haft nytta av det här inlägget? Lämna gärna en kommentar eller dela det vidare. 

 

8 comments

2021: Årets första inlägg

Jag börjar året som jag hoppas att fortsätta det. Med att läsa, att promenera, och att skriva. Orden går trögt, för första gången på länge känns skrivandet skevt och främmande, som när jag försökt öva nya språk med andra människor och halva min personlighet försvinner för att jag inte kan uttrycka den. Kanske får läsningen fart på orden, kanske bara tiden, eller kanske distansskrivkursen i mitten av januari som jag fick i julklapp.

På långpromenaden är himlen blå men molnen märkligt mörka vid horisonten, samma sorts färg som när ett åskväder väntar. Luften doftar blött gräs och havet är spegelblankt och jag tänker att det finns få saker som gör tankarna så gott som att gå. Det är som att vagga ett oroligt barn, lugna monotona stadiga rörelser, fast för den egna hjärnan.

Jag lyssnar på podcasts och de pratar om nyårslöften och drömmar för året som komma skall. Det finns så mycket man inte kan planera, säger folk, för man vet ju inte hur något ska bli.
Kanske blir det mer användbara löften då. Jag har länge varit skeptisk mot hela bucket-list-kulturen. Tror att man drömmer om konceptet uppleva livet som en massa extraordinära upplevelser som kan kryssas av när det kanske snarare rör sig om subtila rörelser i den riktning som är viktig för en varje dag.

Men kanske är det lätt för mig att säga, jag är ju inte den sortens äventyrare, mitt äventyr sker i huvudet. Det är lätt att trivas i de små rörelserna om de små rörelserna känns stora.

Jag vet i alla fall två saker jag vill det här året, ett slags nyårslöften.
Jag vill släppa lös min nyfikenhet. Lära mig nya saker utan att fastna i idén att det måste bli stort eller perfekt eller ha en tydlig funktion. Jag har några planer i den riktningen redan, jag ska berätta om dem senare.

Och så vill jag göra egna halvfabrikat att ha i frysen. En god hemlagad tomatsås, hemlagade vegobollar efter något recept som funkar att frysa, nuggets, egenbakade hamburgerbröd, sånt. Så att jag kan ta tillvara på energin som finns en dag när jag bara vill stå och dona och kökspyssla, paketera den i en glaslåda som ligger som en kärleksgåva i frysen för en dag när det känns annorlunda.

De två sakerna vet jag, resten får bli okända äventyr.
De i huvudet, och de som finns där utanför.

*

PS. Det är lite jullovs-mood på bloggen nu, vet inte om ni märkt det eller om det bara är jag som märker det. Lite lägre ambitionsnivå på texterna, lite spretigare. Och lite långsammare svar på kommentarerna. Om någon vecka eller så blir det mer som vanligt, tills dess kan man alltid botanisera bland gamla inlägg:

 

5 comments

2020: Årets sista inlägg

Det här var årets första inlägg, och det här inlägget blir årets sista. När jag skrev det första inlägget i år visste jag inte att det här skulle bli året när jag hittade hur jag ville bygga den här bloggen, att jag skulle börja skriva den på sättet jag gör nu – och nu känns det så självklart. Så glad jag är för det.
Här kommer en sammanfattning av året som varit, men innan dess: tack alla ni som kommit hit i år och läst. Jag uppskattar varenda en av er.
Vi hörs igen 2021. Då ska det hända grejer.

Svartvit bild på skribenten i vit skjorta och jeans med kamera framför ansiktet. Sitter på en säng.Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?
Åkte på ett yoga- och skrivretreat.
Sprang på löpband (jag har aldrig vågat förut, jag var rädd att inte förstå hur det fungerade och ramla av framför mängder av coola gymmänniskor, men i hotellgymmets ensamhet blev jag frälst.)
Vinterbadade.
Köpte märkeskläder. (På mitt sätt.)

Genomdrev du någon stor förändring?
Började skriva den här bloggen utifrån en klar vision om hur jag vill ha den, något konceptuellt och formatmässigt som liksom grott i mig över tid tills det blev moget.
Slutade ha en smartphone. (Jag har tänkt skriva ett uppföljningsinlägg om det här förresten, nu när det gått lite längre tid. Kortversionen: det är fortsatt SÅ trevligt.)
Och så började jag använda kalender och lyckades hålla i det, istället för att hålla hela mitt liv i huvudet.

Kvinna i skogen i svartvitt

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jamen typ en miljon. Det är sådana åldrar. Storasystern håller koll och planerar att driva barnvaktsbusiness inom ett par år.

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?
Jag minns de där säregna dagarna i början-mitten av mars när allting rasslade igång med coronapandemin och nedstängningar i Europa. Färjorna som slutade gå, skolorna som gick över till hemundervisning här. Men det finns inte några särskilda datum, överlag är det som om jag gått från att ha varit fixerad vid datum och siffror när jag var yngre till att tappa intresset.

Dog någon som stod dig nära?
Nej.

Svartvit kvinna i fönster.

Vilka länder besökte du?
Finland (alltså fastlandet, bortom Åland). Sverige. Och så var vi på Kanarieöarna, det var innan pandemin, det känns oerhört avlägset nu men var otippat redan då för det är ju inte ofta jag reser och än mer sällan långt.

Bästa köpet?
Cappucino från Nonna Rina julidagar vid lekparken utanför Emmaus när barnen var glada och jag kände att får jag bara riktigt gott kaffe så är mamman glad också. Nya kläder eftersom det var hål i de gamla. Kurser: skrivkursen, Jennifers SEO-kurs, och att jag gick med i nätverket Friday Lab.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja. Livet är fullt av saker att bli glad över, och även om jag har en naturlig melankoli i mig har jag också en naturlig njutning, jag överväldigas kanske åt alla håll. Inga halvmesyrer.
Blev glad över barnens framgångar, mjuka kramar, glass. Att simma i havet, duscha varmt, springa långt, cykla i hagelstorm. Sushi på ett hotellrum framför Mad men en söndag när ingen kunde nå mig, ljuvliga kommentarer på den här bloggen, att lyssna på Rave religion på repeat. 
Att bli refuserad men inse hur mycket lättare det är om man övar konsten att trösta sig själv.
Att skriva, att befinna sig djupt i sin text.

Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021?
Att enkelt kunna resa och få besök av släkt i Sverige. Att kunna fatta vardagsbeslut (gå på café, resa till Finland eller Sverige, låta barnen gå på sina aktiviteter eller inte) utan att hela tiden känna sig etiskt förkastlig oavsett hur man gör.

Vad önskar du att du gjort mer?
Vilken svår fråga. Det är klart att det finns saker som alltid är i riktning mot det jag vill göra – jag vill nästan alltid röra mig mer, läsa mer, ge barnen mitt fulla fokus mer, skriva mer – men jag vet ju att jag gör det så bra jag kan. Kanske önskar jag mig mer av att följa de rutiner jag vet gör livet lättare, när jag följde dem som bäst blev det som mest harmoniskt. Men utifrån det här årets förutsättningar vill jag liksom inte önska mer, för mig blir det att underminera hur strävsam jag varit i att prioritera det som är viktigt för mig.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Sitta vid datorn som en ersättning för att scrolla på mobilen. Våren och sommaren var fantastiskt  offline på ett sätt vi alla mådde bra av, då var vi ju ändå ute nästan hela tiden. Men under karantänen i december under ständigt gråa skyar har jag fastnat i sådant som inte tillför mitt liv något, en jakt på något jag inte vet vad jag letar efter.

Favoritserier från året som gått? 
Jag är ju inte en teveserietjej, men har upptäckt att det kan vara kul att kolla på medan man står på crosstrainern i garaget om det inte är träna-ute-läge. På så vis har jag sett några säsonger av Mad Men för första gången, sett om hela Sex and the City, sett Normal People som inte hänförde mig som andra, och såg I may destroy you som nog var den bästa av det jag sett: PTSD-skildringarna var drabbande och hur den rörde sig över genrer och mellan humor och allvar och sorg och ångest tyckte jag var intressant.

Bästa boken du läst i år?
Facklitteratur: Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist.
Skönlitteratur: Fight Club av Chuck Palahniuk (en omläsning, sist jag läste den var jag femton.)
Barnbok: Så funkar det! Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad, samt Pärlfiskaren av Karin Erlandsson.

Största musikaliska upptäckten?
Så mycket bra, knäpp, känslosam, levande musik. Störst var kanske att jag hittade tillbaka till en skrivspellista jag lyssnade extremt mycket på 2015-2017, och sen kände att jag lyssnat sönder låtarna, att de inte gav mig samma känslopåslag som de en gång gjorde. Efter att ha fått vila satte den igång allt emotionellt påslag som jag behöver komma in i för att flödesskriva som bäst.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?
Jag är ju läkare inom psykiatrin, och det skriver jag inte mycket om här. Det är ett medvetet val. Jag vill aldrig att någon ska träffa mig och tänka att deras berättelse skulle kunna hamna någon annanstans, hur anonymiserad jag än skulle tro att den är. Men jag har infört en del rutiner i min arbetsdag som ger mig bättre struktur och mer förståelse för vad jag behöver jobba med för att bli bättre, det är väl så mycket jag kan säga.

Största framgång på det privata planet?
Har utvecklats så mycket när det gäller rutiner och struktur för vardagssysslor. Mat, städning, tvätt, sådant. Ett tråkigt svar kanske, men det ligger en sådan stolthet i det här för mig, för jag har länge trott att jag var ett hopplöst fall, det har förtagit stoltheten över annat jag åstadkommer. Typ vad är så imponerande med att skriva romaner om kvällarna om man jämnt glömmer bort att dammsuga. Men nu är fredagar dammsugningsdagen!!!

Största misstaget?
Säkert något på jobbet, det är det värsta med att arbeta med sådant som spelar roll: att det spelar roll. Och det enda sättet att fortsätta orka är att förlåta sig för sina fel.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det finns sådant som har varit väldigt svårt, det finns sådant som har varit ljuvligt, men viktigast av allt är att jag har haft en riktning. Hela tiden en känsla för vilken väg jag försöker ta mig tillbaka till när jag sladdar ur kurs. Jag tror den riktningen är viktigare för mig än glädjen och sorgen, om jag rusade mot glädje för att undvika sorg skulle jag bara gå vilse.

Vad spenderade du mest pengar på?
Husfix, kurser, getostsallad på Bagarstugan.

Något du önskade dig och fick?
Att den här bloggen ska få ligga på en annan plattform där jag tror att den kan växa enligt visionen jag har. (Mer om det senare.)
Sex veckors sommarledighet.
Massor av träning.
Massor av utevistelse med barnen (som jag drömde om redan i början av året, minns ni?)
Ett romanmanus att skicka till förlag.

Något du önskade dig och inte fick?
Att bli antagen av förlag. En viss resa jag hade planerat som sedan inte blev (knappast en unik upplevelse för mig år 2020).

Tre barn på skogsutflykt

Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
Blev väckt 05.50 av barn som ville väcka mig med frukost på sängen, men var så exalterade över detta att de inte kunde sova en sekund längre.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja, i huvudet finns det en massa saker, men samtidigt är jag så övertygad av oförutsägbarheten i vad som gör mig glad och vad som gör mig ledsen att jag tror att frågan är svår att besvara. Kanske ligger min talang i att finna mig där jag hamnat, och låta all sorg och glädje det innebär existera samtidigt, och i den upplevelsen av mig själv hittar jag en sådan enorm trygghet.

Vad fick dig att må bra?
Cykla, springa, simma, stå på crosstrainern i mitt garage och se på Sex and the city.
Långa promenadsamtal om världsläget.
Läsa böcker ensam, läsa böcker för barnen.
Skriva, skriva, skriva.

Vem saknade du?
En vän.

svartvit kvinna läser

De bästa nya människorna du träffade?
Gick som sagt med i Friday Lab och gud vad bra det var. Perfekt med ett upplägg som redan var gjort för att ske online, med roliga och intressanta träffar, så lämpat för pandemiliv.

Mest stolt över?
Städ- och matrutinerna, framförallt i somras och tidigt under hösten när jag följde det som bäst. Nu vet jag att jag kan, nu ska jag bara tillbaka dit och vidareutveckla det.

Högsta önskan just nu?
Färdigställa den omarbetade versionen av mitt bokmanus.
Och: dammsuga varje fredag.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag vill fortsätta med det jag gjorde som var bra, och när jag gör det försvinner mycket av det som inte blir bra. Det är rutinerna och riktningen, värderingarna och passionerna, att trösta mig när det går dåligt för att våga kasta mig ut i sådant som kan bli bra.
Så enkelt, och så svårt – men jag ser ingen annan väg att vandra.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

(Listan kommer från Underbaraclara.)

9 comments

Sju

För sju år sedan vaknade jag klockan tre på natten med värkar. Fem minuter emellan. Omedelbart regelbundna. Det hade varit en varm och slaskig vinter dittills, särskilt för att vara i Umeå. Men när vi gick in till förlossningen den natten hade snön börjat falla. När vi lämnade BB någon dag senare var världen täckt i vitt, och jag hade min son.

Han föddes in i en värld där en tvåårig Storasystern fanns, redan från start redo att överösa ett småsyskon med all sin översvallande kärlek. Ett och ett halvt år senare blev han storebror. Det är, oundvikligen, ett liv som präglas av att vara mittemellan. Men han har alltid hittat sina hörn i världen, ögonblicken för egen kontemplation. Under en rutschkana. Med böckerna i sängen om kvällen. Ovanpå klätterställningen, där man har utsikt över världen så att man kan iaktta den innan man deltar i den.

Men man behöver inte bara platser i livet där man får vara ifred, man behöver platser där man får vara alltings centrum.
Jag försöker tänka på det. Att ibland rikta allt ljus mot den pojke som inte kastar sig in i strålkastarens sken. Inte bara när han kommer i kläm mellan två systrars starka viljor eller i vardagens stress. Att rikta uppmärksamheten mot hans tankar när han är alldeles nöjd.
De ögonblicken vill jag ju också dela.

Man kan behöva dra orden ur pojken, fast dölja den dragkampen i ett stillsamt pockande.
Åh jag vet inte, det är lite svårt att förklara, säger han allt som oftast när man frågar om något.

Hans kriterier för att något ska vara värt att berätta närmar sig att det ska vara sensationella upptäckter, gärna av potentiell Nobelprisvinnarkaraktär.
En mammas kriterier för att något ska vara värt att lyssna till är av ett annat slag.

Men om man slänger fram några nyckelord, ställer några följdfrågor, väntar ut. Då kommer orden. De säregna berättelserna från ett säreget litet sinne som jag har fått leva intill under sju års tid.
Samtalsskatter som glimmar som guld genom vardagen.

Hur mycket det betyder för mig – de orden, de åren – är lite svårt att förklara,
men kanske måste inte heller alla upplevelser täckas i ord.

Liknande inlägg:

 

 

 

 

1 comments

Mellandagar

 

Årets sista veckor handlar om fiktion. Att läsa den, att lyssna till den och allra främst om att skapa den. Jag ska inte sticka under stol med att december har varit en trött månad. Knappast är det en unik upplevelse för mig. Tidens ovisshet, avsaknaden av tuggmotstånd, den konstanta anspänningen i en historisk tristess. Och så en karantänstid med barnen på det. Jag är inte den värst drabbade i den här delen av historien, men det vore väl sjukt om man blev piggare för att andra lider. Man kan odla sin tacksamhet genom att se det hur bra man har det, och samtidigt unna sig att vara matt.

Så jag unnar mig att vara matt, och jag gör det på mitt sätt, genom att göra de saker jag tycker bäst om.

Jag läser – skönlitteratur av alla sorter och böcker om skrivandets hantverk. Jag tar duschar som är så långa att det känns som om man kokar bort hjärnans oro. Jag äter pepparkakor och dricker starkt kaffe. Jag har barn i famnen och viskningar i örat och hud mot min hud. Jag promenerar en timme, två timmar, medan jag lyssnar på Studio Ett. Spegelblankt hav, snön som äntligen kommit, doften av minusgrader, det lugn i tankar som bara uppnås genom steg, ett steg efter ett annat när kilometer läggs till kilometer och rörelsen blir lika självklar som att andas.

Jag skriver 15 000 ord på tre dagar, tar julafton som skrivpaus skriver sedan ut hela det manus jag har från början till slut för att göra en plan för hur redigeringsprocessen ska se ut. Den är stor, jag har ju möblerat om hela min roman, byggt en ny handling och ett annat djup, och därför är mittendelen av boken bara byggställningar och grund. Nu börjar processen med att sätta in väggar och golv, att måla, och till slut möblera och pynta det sista. Ändå är det en lättnad. Det kräver så mycket mer i tankekraft, fokus och sammanhängande tid för mig att skapa grunden. Det här fixandet efter är så mycket mer förenligt med vanligt liv.

Jag sitter i sovrummet med mitt manus i knäet, lyssnar till ljudet av skrikande och skrattande, bråkande och försonade barn utanför dörren, ser decemberblå skymning falla utanför fönstret. Innesluten i ord men inte ensam.
Omgiven av andra men inte utan ro.

För sådana stunder, i sådana tider, är jag tacksam.

Fler inlägg om läsande och skrivande:

 

 

 

0 comments

och text, nu

Ulrika skriver på en laptop på en hotellsäng. Svartvit bild.

Kastade mig ju in i mitt romanprojekt igen i november. Det som jag skickade in till förlag i somras, fick en personlig refusering som gav mig insikter och fick något att klicka till. Som det måste vara om man ägnar sig åt att inreda, inte skriva böcker, och plötsligt ser att det är den där stora soffan i vardagsrummet som måste ut, en vägg som måste rivas, och ja alla väggar måste få nya tapeter också.

Ändrade strukturen för hela bokens mittendel, skrev den på nytt. Oj, är det inte mycket jobb, sa någon.
Det är det absolut, men det blir bättre. Det blir bra. De svåra redigeringsändringarna är inte de som kräver tid och engagemang, det är de som kräver tid och engagemang utan att jag är säker på att jag gör det bättre.

Så i november skrev jag nya scener, till slut skrev jag 35 000 ord, sedan var jag tvungen att sluta. Att skriva så intensivt under en period gör något med mig. Det handlar inte om tiden som krävs, jag är expert på att lägga tid på målinriktade projekt, på att skapa en vision som brinner så starkt inom mig att jag går på där andra skulle slutat och att det inte spelar någon roll att ingen annan kan se målet med samma klarhet.

Men att se alla dessa scener, gräva fram dem ur sitt inre, det kräver att bryta ned en barriär och bli lite hudlös. Man brukar säga om för tidigt födda barn att de ska vara i så stimulansfria miljöer som vanligt för att deras hjärnor inte är mogna för alla intryck, och så känns det att röra sig i världen när jag är i en sådan intensiv skrivperiod. Som att mina sinnens filter är avstängt, allt går in.
Det går inte att hålla i det där alltför länge, så jag behövde en paus, och jag tog den.

Idag, den första dagen av min planerade julledighet och inte den startsträcka av karantänssittande med barn som föregick den, bestämde jag mig för att pausen var slut. Det är dags att galoppera sig fram till slutet av det här utkastet så att jag har något att redigera istället för att skriva nytt.
Och så skrev jag 6000 ord.

Allt är igång igen, som jag hade kunnat uttrycka det om min roman var Victor Schantz och jag var Saga i Alltings början av Karolina Ramqvist. Och kanske finns det likheter i det där, trots allt har jag levt med den här berättelsen lika länge som den bokens huvudperson lever med sin destruktiva kärlek som hela tiden ligger i bakgrunden när allt annat händer. Och kanske är skrivandet samma sorts besatthet som en kärlek, överväldigande och tidskrävande men också något som förser en med en riktning.

Med kontur, och struktur i en samtid som flimrar.

Liknande inlägg:

0 comments

Nio

För nio år sedan vaknade jag en morgon av att vattnet gick.
Jag var nitton år gammal och på många sätt någon annan.
Att hon föddes den dagen var ett led i att göra mig till den jag skulle bli.

Det finns mycket att säga om att vara mamma till en nioåring. Det mesta av det kommer jag inte att skriva, eftersom det är betraktelser för mina ögon men kanske inte andras.
Att ha en nioåring handlar om att mötas, i tankar och samtal. Om att se den större människan som är på väg att slipas fram ur det lilla barnet.
Det handlar om en gemensam berättelse, de små sakerna oss emellan, och den är inte bara min att berätta.

Men att det är nio år sedan den morgonen innebär också att det är nio år sedan jag blev mamma.
Den upplevelsen är bara min, och jag är tacksam för den.
Det har skärpt min blick, skapat klarhet. Förankrat mig och fått mig att mjukna.

Förstå mig rätt – glädjen i hennes existens är inte att den ledde mig till att bli bättre.
Glädjen i hennes existens ligger i att hon existerar, i egen rätt, och allt det andra är sekundäreffekter.

Men bättre, av henne, det blev jag.
En vändpunkt i min egen historia, en av de berättelser som är mina att dela.

*

Liknande inlägg:

 

0 comments

Sida 1 av 208

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén