Resor

En påskhelg i södra Belgien

april 21, 2025

 


Det är jag och min vän, en annorlunda påskhelg.
Rummet ligger ovanpå ett bageri. Tunn dörr i trä, först är vi oroliga att man ska höra ljud från korridoren, men här finns bara sex rum. Det rör sig inte många i trappan och när vi rör oss gör vi det alla med gemensam respekt.
Ovanför sängen finns ett takfönster, en kväll faller regnet mot det, en annan ser man stjärnorna.

Till frukost bageriets egna croissanter, surdegsbröd, en liten bit aprikoskaka, cappucino.
Öppnar takfönstret efter frukost medan jag skriver. Utanför gal tuppen.

*

En vandring längs en flod i en skog. Floden Ourthe börjar som två tvillingfloder som går ihop till en och vandringen rör sig hela tiden nära flodbanken, upp i skogen intill den, på broarna över den. Fjolårets höstlöv på marken är fortfarande dovt röda, träden har hunnit få nya löv, skogen är full av färger. Dov trötthet i vaderna när vi gått i över en mil. Croissant från bageriet på en av utsiktspunkterna högt uppe. Sol som tränger fram ur molntäcket och glittrar i vattnet.

Tystnad.
Det stilla tänkandet som kommer av att gå.

*

En annan dag, en annan flod, en annan pausplats för croissanten.
Kajak på floden Lesse. Skog, branta klippor, slott längs vägen. Benen får vila, armarna jobba.
Ljudet av paddeln i vattnet. Sol i ansiktet, doft av solkräm. Man kommer så nära omgivningen när man rör sig på vattnet, skalar av ytterligare en barriär.
Känns ovärdigt att röra sig till fots när man paddlat. Varför ska man använda denna klumpiga friktionsfyllda mark när man kan glida fram på vattenytan?

*

Min vän kommer från Belgien, kör hundratio på motorvägen och fickparkerar i små belgiska byar som om det vore ingenting. Växlar mellan språk som man gör på platser där språken inte är givna och man får använda dem pragmatiskt. Jaha vi tar det på franska nähä nu svarar du mig på flamländska, man rör sig mellan, orden är bara ett sätt att göra sig förstådd.
På restaurangen frågar jag om en av rätterna på engelska och skäms över att jag inte övar på min franska, får svaret på franska och är stolt över att jag förstår.

Språket ett verktyg, inte konstverket i sig.
Jag sparar den tanken och undrar vad den betyder för min roman.

*

Det är svårt att skriva om resorna. Det känns som att berätta om drömmar man haft om natten.
Omvälvande upplevelser för en själv, bilder som kan dröja och mogna och gro.
För någon annan bara en samling händelser utan sammanhang.
Man kände inte dofterna, man hade inte stegen i kroppen, roddtagen i armarna, timmarna av att inte göra något annat än just det här.

*

Jag hämtar mina barn, de har varit hos mina föräldrar, lika ointresserade av mina äventyr som jag alltid hoppas att de ska vara.
På resan hem är jag så trött, det gör inget, jag känner igen det, att det kommer efter att ha rest.
Som att faktiskt vara yrvaken efter drömmen, behöva gnida ut gruset ur ögonen, snubblande stiga ur till sin vanliga verkliga värld.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+13
att skriva

Lilla skrivlivet

april 12, 2025

Bredvid datorn och pappren fulla med handskrivna anteckningar ligger Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. En av mina favoritböcker de senaste femton åren. Jag tipsar sällan andra om den när de ber om boktips, jag väljer säkrare tips, bra böcker men inte de som krupit in i mitt hjärta, de som ligger närmast de egna världarna i mitt huvud. Jag läste den när jag var så ung, jag ville skriva så. Det var en tid i mitt liv när mitt skrivande gav mig mer problem än kontakt med andra människor.
Kanske föddes jag gammal.

Jag läser boken som uppvärmning, några rader bara. Var som helst slår jag upp en sida.
En kontakt med språkets skönhet, klarhet.
Det är den enda vackra skönlitteratur jag klarar av att läsa just nu, den alldeles välbekanta. Annars läser jag facklitteratur, tidningar om resor och halvbra svenska debutanter som har potential i sitt berättande men inte skapat något som hänför mig. Jag är så djupt inne i mitt skrivande och mitt manus, det rör sig och utvecklas hela tiden nu, även när jag inte skriver. Jag behöver läsa, vill läsa, men har inte utrymmet att engagera mig.
Matar text utan att minnas den.

Lördag morgon, mailar över några porträttbilder för boken som kommer i augusti, den om kejsarsnitt.
Verkar som om den ska bli ljudbok också, fick meddelande om vem som nog blev skådespelaren.
Releasefest för den både i Malmö och i Stockholm om det blir som de sagt.
Barnvaktsdatum, morföräldrar och farföräldrar, vill vara med på allt som bara går.

Läser era kommentarer om inledningen till min bok, för fjärde femte sjätte gången. Tror inte ni förstår hur mycket det betyder att bli läst på det sättet, det betyder allt. Inledningskapitlen har funnits så länge nu, och varit så svåra. Att få dem lästa av er som inte sett dem förut, och få ändringsförslag och feedback (och uppmuntran) betyder massor.
Texten ska ut i världen, den behöver härdas.
Jag behöver hjälp att läsa den på nytt.

Grips av lusten att publicera kapitel två, och tre, och fyra, att bara låta berättelsen rulla ut här.
Jag skrev så en gång, som tonåring, man lade ut text på forum, andra läste, det var innan bloggen till och med. Jag och Hanna Johansson var med i samma gäng som skrev Harry Potter-fan fiction online.  Har fortfarande inte läst hennes böcker fast jag tror att jag skulle älska dem, för att jag helt enkelt varit så avundsjuk.
Ambitionen ett långsamt gift, javisst, men avundsjukan är nog värre.

Jag har en plastmapp med vita A4. Jag tar fram dem och skriver med en gul stiftpenna, 0.7 mm, det måste vara just den, jag fick en våg av inspiration när jag skrev med just den och nu tror jag att det är pennan och inte jag som har kapacieteten.
Jag skriver de sista femton kapitlen, de jag skissat upp, för hand. Det är ett sätt att komma åt både prestationsångesten och slarvet. Det här är bara en lång rad handskrivna anteckningar, det måste inte bli bra, det är ingen bok, men också: det här måste skrivas rent, in på datorn, när jag gör det kommer jag att redigera.

Jag bär med mig min hög med papper överallt.
Jag skriver i väntrum, hålrum, fickor av tid.

Det fanns en tid då jag skämdes över att jag inte var lika besatt av mitt jobb som av mitt skrivande. Och då älskar jag ändå mitt jobb.
Sedan förstod jag att det var som att skämmas över att man inte älskar sin partner lika mycket som man älskar sina barn.
Ännu senare insåg jag att många människor inte känner så starkt för varken sitt jobb eller sitt fritidsintresse.
Kanske föddes jag fixerad.

Lördag morgon, idag vill jag arbeta med kapitel 55, jag tror det blir färdigt. I kapitel 56 börjar en nedåtspiral som leder till klimax, att skriva de kapitlen kommer att vara en jävla resa.
När jag är klar med kapitel 63 har jag nått en milstolpe, då är det avrundningen kvar, som jag nästan redan skrivit. Då är det som att ha gått upp för ett berg och ned för det och nu bara gå den sista sträckan till busshållplatsen för att åka hem från vandringsområdet.
När jag skrivit kapitel 63 ska jag köpa en Amalias Limonad med körsbärssmak och tänka på alla stunder som tog mig dit.

Att jag fick ett skrivliv som blev så självklart, så tillåtet, till sist.
Alla gånger jag tvivlar igen ska jag tänka på den här våren.
Tystnaden i mina skrivutrymmen, morgnarna och kvällarna, hur jag tillät orden.

Inga framgångar krävs som facit på att det var rätt beslut.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+32
att skriva

en inledning, en söndag.

april 6, 2025

Det är söndag och jag borde städa men egentligen vill jag bara skriva.
Jag ska fylla diskmaskinen, snart.
Men innan det tänkte jag dela något med er: inledningen till mitt bokprojekt, som den ser ut just nu. Sjukdomen heter det, i alla fall just nu. Bloggens format är kanske inte det bästa för att publicera en så här lång text, men vi testar.

Vilken ynnest det är att ha alla er som läser här, för övrigt. Vad det får ett skrivprojekt att kännas mindre ensamt, trots att det förutsätter enorma mängder ensamhet (som också är njutbar).
Vad mycket det ger att redan ha läsare. Trots allt är det ju de som läser som fullbordar texten.

Hur som helst.
Så här börjar det.

1

Den första gången han hörde talas om Vera Nikander var på en nyårsfest i Uppsala, när han fortfarande bodde hemma men inte länge till.
   Han gick dit för att träffa en tjej han måste göra slut med. Eller berätta att ingenting skulle kunna börja. Men han trodde inte att han skulle kunna göra det i natt. Kunde inte börja ett nytt år, ett nytt decennium, med att låta någon annan bryta ihop.
   Med att undra varför det aldrig var han som bröt samman.
   Han skulle inte veta efteråt att han hade hört talas om Vera. I själva verket skulle han höra talas om Vera många gånger innan han blev medveten om det. Kanske var det så det föddes i honom. Att hon smög sig in som en närvaro man aldrig förstått att man sagt ja till, som man vänjer sig vid ljudet av hushållsmaskinerna tills strömavbrottet kommer och tystnaden är allt man hör.
   Det var den kallaste vintern på trettio år. De berättade om det på radion, på teve, i tidningarna. Bländande kyla, snöfall, frusna växlar på cykeln, inställda bussar. Men här inne var det hett. Här, i en villa i Norby hos hans kompis Emma. En gång när de var femton trodde de att de skulle förlora oskulden med varandra, under några veckor av hångel och spänd förväntan, men sedan fick de körtelfeber istället. När de kom tillbaka till skolan efter en månad var attraktionen förbi men något annat fanns kvar. Ett band som gjorde att de ständigt befann sig i samma kretsar, cirklade i varandras periferi.
   När Emma fick syn på honom gav hon honom en puss på vardera kinden. Det var en hälsningsfras hon lagt sig till med efter ett utbytesår på svenska skolan i Madrid. Hon brukade säga att det var så folk gjorde där borta, och sen kommer man hem och har blivit så osvensk, glömmer bort att man inte gör så här, men han förstod att det var en högst medveten strategi för att få folk att fråga mer om tiden i Spanien.
   Hon drog med honom ut i köket, tog fram en burk Fanta Exotic ur kylen och en flaska Jelzin, den där polska vodkan folk köpte från en kille som hade det i bakluckan på sin bil. Hon blandade dryckerna i två glas och räckte honom det ena.
   “Det här är så jävla gott”, sa hon, och höll upp sitt glas mot hans för en skål. “Fucking 10-talet! FUCKING 10-TALET, Nils. Fattar du att det är tio år sedan millenieskiftet? Vi är gamla nu!”
   Han hade just fyllt arton.
   Alla han kände och inte kände verkade vara i Emmas vardagsrum, alla utom hans tjej, eller vad man nu kallade någon man höll på med innan det riktigt börjat. Det luktade svett och öl och sprit och klor och vissa var klädda i badkläder och handdukar för Emmas föräldrar hade pool och bastu i sin källare. Det var därför man alltid hade fest hemma hos Emma, för att känna sig som miljonärer i en film.
   De senaste veckorna var första gången han hade hört folk använda uttrycken 00-talet och 10-talet på ett sätt som inte lät ironiskt.
   Att tiden faktiskt skulle gå, att den skulle behöva ett namn.
   FUCKING 10-TALET!!! hade varit namnet på Facebook-eventet för festen, och i beskrivningen: ta med vem du vill, det blir kul. Men han hade kommit ensam.
   Han satte sig i Emmas soffa med sin vodkafantadryck, spritens brännande, sötman, han betraktade festen utan att delta i den. Han tänkte på en fras alla satte i sina msn-namn ett par år tidigare, från den där filmen med Jake Gyllenhaal om en psykotisk kille som hallucinerade fram en stor kanin.
   every living creature dies alone.
   Men han var ju inte död.
   Det var då det hände. Som om ingenting, den första gången. En av Emmas vänner sprang fram till henne och skrek att hon älskade hennes outfit. Emma var inte klädd i badkläder, hon hade en mintgrön klänning i femtiotalssnitt, tyllunderkjol och allt. Pillerburkshatt, långa vita handskar i siden. Han hade sett att Emma och hennes vänner klädde sig så på festerna nuförtiden, som om livet var en maskerad.
   “Ja gud alltså jag trodde aldrig att jag skulle ha råd med klänningen”, hörde han Emma säga. “Jag såg den hos Videung och ba: om den här kommer på mellandagsrean…”
   Det här vardagsrummet var som om bastun flyttat upp hit, han kunde se mörka fläckar i armhålorna på klänningens tunna tyg.
   Videung, for det genom hans huvud, var det någon ny klädaffär? Men namnet lät mer som en affär för barnböcker.
   Mer var det inte, den första gången. Det hade kunnat vara den enda gången, det hade kunnat vara en enda detalj i en stor helhet, något som drunknade och aldrig blev något mer.
   Någon vred upp volymen på musiken, dränkte konversationen mellan Emma och hans vän. Kanske borde han leta reda på någon annan han kände. Kanske borde han bara bli väldigt full.
P-P-P-oker face på max i Emmas föräldrars högtalare, musik när den vibrerade i kroppen, kunde den här natten få vara ett undantagstillstånd, ett sammanbrott bortom den egna kontrollen, p-p-poker face och några av bastukillarna pekade på honom, gymkillar som gick runt i bara badbyxorna och visade upp sina sexpack.
   “POKER FACE DET ÄR JU DU”, brölade en av dem och pekade på honom. “Killen ingen vet vad han tänker!”
   Nils lutade sig fram mot Emma, bröt upp henne och vännens klänningskonversation.
   “Har du sett Hanna?”, sa han.
   Det var Hanna han kommit hit för att träffa.
   Det luktade svartvinbär när han kom så nära Emmas ansikte. Hon älskade Läkerol med svartvinbärssmak, där de var yngre åt hon minst fem paket om dagen, nu visste han inte mer.
   “Hon stack till nån fest i Fålhagen.”
   “Va?”
   “Hon sa att du kommer att göra slut med henne. Hon sa att fy fan för att göra slut på nyår.”
   “Men vi är inte ens ihop. “Jag har inte gjort något.”
   Han svepte det sista av sin vodkafanta. En slinga av Emmas hår nuddade hans nuddade vid hans kind.
   “Emma!”, ropade en av gymkillarna från trappan, “kom och bada!”
   Hon satte sitt glas i hans hand, som om han var en avlastningsmöbel.
   “Det är just de som är problemet! Man måste göra nåt, man måste bry sig.”
   Och sedan stack hon ned till poolen, sedan drack han det som fanns i hennes glas och andras, sedan blev han så full att han spydde inne på den lilla toaletten med de gröna kakelväggarna, inredningstidningarna på bordet bredvid toalettstolen, doftljuset på tvättstället i doften mandarin-kanel vars syrliga ton blandades med det sura i lukten av hans spyor. Sedan gick de ut i natten och den knastrande snön och den klara himlen och nyårsraketerna, sedan var det för första gången i hans liv ett nytt decennium utan att det samtidigt blev ett nytt millenium, sedan somnade han på Emmas soffa, sedan vaknade han och det var en vit och värkande förmiddag, han och Emma och Emmas vänner som köpte pizza, ett sms till Hanna där han skrev att det var över och det kändes ingenting, sedan uppslukades han av smaken av flott och ananas och runt honom talade de om vad som hänt på festen igår och vem som legat med vem men inget av det bekom honom, en känsla av att han redan lämnat den här platsen, att det här redan utgjorde hans förflutna fast han befann sig mitt i det.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+47
att skriva sånt som inte får plats i andra kategorier

Vardagen.

april 5, 2025

Sardellen gjorde en lista om vardagen. Kanske en av mina favoritsaker att tänka på. Jag älskar vardag. Jag är inte så bra på att göra saker bara för att de är roliga, det stressar mig och blir inte så kul. (Jag är inte så kul, på det sättet). Men jag tycker mycket om att hitta något vackert i något väldigt alldagligt, att bli hänförd av färg mitt i något grått.

Med det sagt är min vardag lite ur led, och det tar upp väldigt mycket av min tankekraft. Småbarnstiden är över, så det finns utrymme att göra annat – men jag har fortfarande barn, jag kan inte göra precis vad som helst och hur som helst. Jag har inte riktigt hittat till vad som blir rätt grad av utmaning och nytt. Kanske är jag lite understimulerad, men rädd för att bli överbelastad om jag gör för mycket för att ta mig ur det.

Det ska nog lösa sig, det är kanske världens mest bortskämda problem, men jag ger ju inte någon annan ett bättre liv genom att inte ta vara på mitt.
Här är i alla fall mina svar på listan.

Hur ser en oplanerad, vanlig vardagskväll ut hemma hos dig?
Jag jobbar mycket på hur jag ska lägga upp mina vardagskvällar. Kanske är det hela nyckeln till att vänja mig vid hela mitt nya liv.
Till exempel har jag lagt mycket tankekraft det senaste året med hur jag ska använda timmen mellan 16 och 17. Det är ett lyxproblem som ingen småbarnsförälder kan relatera till.
Under många år var det en timme som inte fanns. Nu är den där – för trött efter jobbet för att sätta mig och skriva, för tidigt för att börja laga middag.

Så här brukar det oftast se ut i alla fall: jag slutar jobbet vid fyra. Det är fem minuters promenad hem från jobbet. Det är för lite tycker jag, så jag brukar promenera en omväg hem, så jag får gå en halvtimme eller så efter jobbet. Ibland går jag förbi affären i samma vända. Eftersom jag har två affärer på promenadavstånd och barn jag inte längre måste dra med till affären för att kunna handla så föredrar jag att småhandla flera gånger i veckan framför en storhandling. Man glömmer ändå alltid nåt och måste till affären i alla fall.

Nåväl. 16.30 är jag hemma. Kanske har promenaden gjort att jag orkar sätta mig och skriva, då skriver jag. Kanske sitter jag i läshörnan och läser en bok. Kanske är det tomt när jag kommer hem, för att barnen är hos kompisar, och jag ser en teveserie. Kanske sitter jag på motionscykeln i garaget en stund.
Kanske scrollar jag bort mitt liv.

Sedan lagar jag middag. Den är klar någon gång mellan 17.30 och 18.30 beroende på om jag måste städa köket först och hur lång tid det tar för mig att samla ihop energin. Efter middagen gör barnen läxor, blir förhörda för prov, jag försöker städa undan i köket men tappar sugen för att de är så tråkigt. Jag kanske läser en bok. Tränar något om jag inte gjort det tidigare under dagen.

Lägger barnen vid nio, tar en kvällspromenad, äter något litet så man slipper somna hungrig, läser en bok, kommer på att jag är på väg att förlora min Duolingostreak och gör en lektion, försöker somna typ kvart över tio.

Vilken tid går du upp på morgonen?
06.15, varje dag. 06.30 är målet att sitta med kaffet och datorn och en halvtimmes skrivtid framför mig.

Vad äter du till frukost?
Just nu bara kaffe, det är en sådan period bara. Annars, till exempel: mackor med avokado, bovetegröt med torkade fikon och cashewnötter. En period mackor med rökt tofu och surkål men det föråt jag mig på, mår illa bara jag tänker på det.

Hur dricker du ditt kaffe?
Med baristahavremjölk och kanel pudrat på toppen för morgonskrivandet hemma,  på jobbet oftast med mjölk men ibland svart och försöker gå mot det senare för att jag hörde att det var bra för tänderna och för att det känns onödigt att dricka massa mjölk.

Vilken tid går du hemifrån och när kommer du hem på eftermiddagen?
Går någon gång mellan 07.30 och 8 beroende på om jag tar snabbaste vägen eller inte och om jag har något pappersarbete jag vill göra ostört (då kommer jag hellre lite tidigare till jobbet än jobbar över, jag funkar mycket bättre på morgnarna).

Vad har du alltid med dig i väskan när du går ut genom dörren?
Telefon, nycklar och en bok. Jag läser oftast flera böcker samtidigt och ibland har jag en bok som är min ”väskbok” för att den helt enkelt får plats i handväskan.

Vad är det bästa och det sämsta med din vardag?
Det bästa är att jag skriver. Att jag redan nu lever ett skrivande liv och att det – i de bästa stunderna – minskar stressen kring att nå nästa steg med mitt skrivande. Att jag inte behöver debutera skönlitterärt för att få tid att skriva. Jag har redan bestämt att det är vad jag gör, jag behöver ingen annan tillåtelse.

Det sämsta är att jag har alla förutsättningar för att ha ett riktigt trevligt liv men inte riktigt listat ut hur man gör det än. Att jag är så mycket bättre på att hantera kris och kalabalik och behovet av att kavla upp ärmarna än att vara en som njuter av livets goda.

När barnen var mindre och jag just blivit ensamstående var vardagen hela tiden ett äventyrsspel, en dundrande jakt på överlevnad, och det kunde vara ångestfyllt och oroligt men också befriande i sin tydlighet. Det går att sakna den känslan, utan att vilja göra samma sak igen.

Om du hade fått ändra något med din vardag, vad hade du då ändrat?
Jag är på väg att lista ut det, och förändra den. Det var en del av mitt nyårslöfte att ändra vardagen.
Några grejer som gått i den riktningen är att börja träna varje dag och att prova fler nya saker. Sedan finns lite andra ess i rockärmen. Jag kan berätta om dem någon annan gång, när jag utvärderat om de var nåt att ha. Fast kanske vore det inget att ha för er. Jag tror det finns många människor som inte skulle trivas i min vardag, som skulle behöva andra saker. Och kanske är det den bästa grejen med min vardag, då. Att den är byggd för någon som funkar som jag.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+40
att skriva

Den sista sträckan

mars 30, 2025

Att skriva en bok är så många stunder. Man sitter som på bilden här ovanför, hyperfokuserad med gamnacke som ett litet fån.
I skrivhörnan, i soffan i vardagsrummet, i arbetsrummet, på ett café, på en bänk vid havet. På ett hotellrum i Lund, i Uppsala, i Helsingfors. På en båt. På ett tåg.

Om morgnarna, morgnarna, morgnarna.
Samma rutin, dag efter dag.
Kvällar, nätter.
Sommarlov, jullov.

Nu gick det trögt ett tag, på den här sidan året, februari kanske allra värst. Det kändes som om jag ägnat mig åt att skriva den sista lilla biten en evighet. Så länge att jag blev rädd att det skulle sluta med att jag upptäckte att det var omöjligt, att min bok var en patiens som inte skulle gå ut.
Visste du inte hur det ska sluta? kanske vän av ordning frågar nu, och det vet man inte alltid när man skriver en bok, ibland är det en del av processen. Men jag visste det, och ändå fanns skräcken där.
Att veta vad man har tänkt sig betyder inte att man vet hur man ska lyckas skriva sig fram dit.

En annan del av skräcken var detta: vad kommer efteråt.
Det tog mig tid att förstå det.
Så länge har jag längtat efter att bli klar, men plötsligt var det svårt att minnas varför.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Möjligheten att bli utgiven, att låta boken bli något riktigt i världen, få möta andra.
Men också, med större sannolikhet: möjligheten att inte räcka till. Att behöva vänta på besked, leva i förhoppningar, veta varje gång man öppnar mailkorgen att man kan mötas av stor glädje och enorm besvikelse. Jag har varit där förut. Det tar så oerhört mycket kraft.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Tid då man inte skriver, då det är för tidigt att kasta sig in i något nytt.
Något slags tid för att vila?
Men jag längtar inte bort från att skriva.
Jag har byggt den här tillvaron, med alla de här stunderna, för att jag vill ha dem.
Tillvaron utan dem, efter dem, är så rotlös.

Sedan hände några saker.
Det ena var att jag gick in i duschen en kväll och kom ut med en ny romanidé som vecklade ut sig, gjorde piruetter i hjärnan och drog iväg mig på äventyr när jag tänkte på den. Ett löfte om att på andra sidan finns något annat att befinna sig i, en ny värld att ta del av.
Det andra var att jag satte mig ned i min tomma tysta undervåning och spaltade upp kurvan för det här allra sista jag kört fast med. Det som utgör kanske 10 000 ord av totalt 70 000 och som har varit så svårt att förhålla sig till. Rörelsen och spänningen och dynamiken och tonen och sedan skissade jag upp scenerna och vad de ska innehålla och lite mer än så och jag såg att det går ju, det blir ju, patiensen går ut, jag vet varje steg, det kommer att bli.

Nu finns vägen hela vägen fram, nu återstår bara att gå den.
Det är som en islossning, först sprickor, sedan lossar allt, stora flak, smältning, forsar, det kommer att gå.
Det kommer att gå, det kommer att bli.

Sent om kvällen firar jag, med Amalias limonad i blåbärssmak, mustighet syra sötma.
Att jag gjort det här i så många ögonblick, att det är så lite kvar, att all denna massa av värld och text och scener ligger i mina händer, att det är min skapelse.

Nu gör jag det bara, nu spurtar jag hela vägen fram.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+51
familj

Molnen är borta och månen och stjärnorna är där istället.

mars 29, 2025

Jag har aldrig förväntat mig att mina barn ska skriva. Kanske finns det familjer där drömmarna om vad ens barn ska åstadkomma är större, på gott och på ont.
Kanske är jag fortfarande för upptagen med mina drömmar om vad jag ska åstadkomma.
Det som kan se ut som en tolerans – gör vad ni trivs med, så länge ni är glada – kan reflektera ett slags självupptagenhet. Gör vad ni vill, så länge ni när glada, och jag får ägna mig åt mina satsningar.
Gör vad ni vill, så länge ni är glada, och jag får skriva romaner.

Jag har aldrig förväntat mig att de ska skriva, men jag har önskat att de kunde få saker att försjunka i som blir en vila från det som är krångligt.
Det är bra att ha ett intresse, det känns så skönt i kroppen

Jag har önskat att de ska få dagar och stunder när livet plötsligt känns stort och fyllt av oväntade glädjebesked.
Har önskat dem ögonblicken då ens grej, vad det än må vara, blir tagen på ett stort allvar.

Av de skälen och av tusen andra stora, odefinierade, blev jag så glad när min minsta flicka kom hem och berättade att hon vunnit en skrivtävling i skolan. Så glad över den fint formulerade motiveringen som mötte upp hennes text.
Blev rörd av att se henne använda orden – de skrivna – för att försöka förmedla en upplevelse.

Det skrivna ordet, som på många sätt definierat mitt liv.

Jag frågade om jag fick visa hennes text för hela världen, och det fick jag. Så jag visade hennes text för hela världen, på den plats som är min, utan att själv ha en slutkläm, något eget att berätta, utan att vilja säga något större än: jag har en flicka som skriver, jag är så glad för hennes skull.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+59
familj

Gryffindor.

mars 22, 2025

En kväll låg vi och pratade om livet, jag och min Lilla Gubbe.
Om vilket elevhem vi skulle hört till i Harry Potter, till exempel.
”Många tror jag är en Ravenclaw, men jag tror jag hade passat bäst i Gryffindor”, sa jag.
Lilla Gubben kluckade till, ett förtjust och uppsluppet skratt, den sortens skratt han ger ifrån sig när jag är ironisk.
”Det var inget skämt”, sa jag.

Nästa dag berättade han det för Habanero, på sättet de brukar dela vardagens märkliga tokigheter med varandra.
”VET du vad mamma sa igårkväll. Vi pratade om elevhem i Harry Potter och mamma sa att hon tänker att hon är GRYFFINDOR!”
Habanero gav upp ett gapflabb.
”SERIÖST?”
”Nämen det är väl inte helt orimligt”, försökte jag försvara mig. ”Jag har faktiskt vågat göra en del i mitt liv, jag menar, jag har inte alltid gjort det enklaste, jag har valt att göra det som är viktigt, jag har -”
”MAMMA”, avbröt Habanero och satte upp en hand i luften som ett stopp mot detta meningslösa försvarstal. ”Det här är vad du gör: du sitter på morgonen och skriver på din bok. Du sitter på kvällen och läser en bok. Du går på promenad. Det är inte särskilt modigt, tycker jag.”
”Nä faktiskt”, sa Lilla Gubben.

De sprang till sin Storasyster som låg instängd på sitt rum som tonårssystrar gör. Det här var en sensation värd att söka audiens för att få berätta om.
”Vet du vad mamma sa.”
”Hon sa att hon är en GRYFFINDOR.”
”Alltså om hon vore i ett elevhem.”
”Att hon är MODIG!”
Storasystern lade sin ipad åt sidan, satte sig upp i sängen och betraktade mig genom den gläntande dörren med en medlidsam blick.
Sedan började hon skratta.

Hon skrattade så att skrattet spred sig till syskonen, och tillbaka till henne, och till syskonen igen, tills allt som fanns var tårar i ögonen och den sortens fniss som låter som snarkningar.
”Mamma”, sa hon, ”du är inte modig. Du är rädd för allt i hela världen.”
”Du är rädd för silverfiskar!”, ropade Habanero.
”Du blir rädd om man råkar prata med dig när du lyssnar på musik och inte har märkt att man kommer gående bakom dig, du skriker högt rakt ut!”, sa Lilla Gubben.
”Du är rädd för parkeringar”, sa Storasystern.
”Du är rädd för att missa bussen till färjan fast vi är alldeles i tid!”, sa Habanero.

”Att vara modig är inte att aldrig vara rädd”, sa jag, ”det är att våga göra saker, det kan vara att tycka att de är viktigast, det kan vara att kasta sig ut för det man tror på och tycker är viktigt, jag har faktiskt gjort en del val i livet som de flesta kanske inte hade vågat.”
De fortsatte bara att skratta åt mig, de pekade på mig medan fnissen for så de knappt kunde andas.
”Du har gjort lite ’val i livet’?”, sa Storasystern. ”Harry Potter slåss mot EN FUCKING JÄTTEORM.”
”En basilisk”, förtydligade Lilla Gubben.
”Exakt, en basilisk. DET är Gryffindor.”

När de lugnat sig frågade jag var jag platsade då.
De tänkte en stund.
”Kanske, kanske Ravenclaw. För att du bara gillar böcker.”
”Men egentligen”, sa Lilla Gubben, ”går det inte riktigt att tänka att en mamma ska finnas  i ett elevhem. De hör liksom inte riktigt dit, de ska vara någon annanstans.”

Just det.
För mammor dödar inga basilisker.
De är bara knäckebröd, linser, krossade tomater.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+67
att skriva

Ärr: Berättelser om akuta kejsarsnitt.

mars 16, 2025

En gång lämnade jag blodprov på en måndag, och en läkare ringde på en tisdag, och sa att på torsdagen skulle jag föda ett barn.

En annan gång var jag i kontakt med ett bokprojekt i november, fick veta att alla stipendier hade sökts i februari, och fick skrivuppdraget bekräftat i juni. I augusti förra året hade jag deadline, strax efter att det där barnet jag födde en gång fyllde nio.

I augusti i år fyller hon tio, och den här boken släpps.

Ärr: Berättelser om akuta kejsarsnitt är en antologi som innehåller tio skrivande kvinnors berättelser om akuta kejsarsnitt, byggda på egna erfarenheter.
En av de texterna är min.

Boken handlar om mycket mer än akuta kejsarsnitt. Det knyter an till något som länge fascinerat mig med berättelser om familjebildning och förlossningar – hur berättelsen blir ett slags tvärsnitt om skildrar en viss tid i ens liv.

Att skapa liv får samma effekt som stora världshändelser.
Även de små detaljerna i anslutning till dem etsas fast, det blir ett slags bevarat livsutsnitt.

Därför är Ärr också en berättelse om kärlek och död och sjukdom och liv och längtan och planer, nystarter och förflutet.
Jag har läst råmanuset (slutredigeringen pågår just nu) och är så stolt av att få vara en del av det här projektet och få ta del av de andras texter.

Och ser så mycket fram emot att ni ska få läsa min text, som jag kommer att berätta om senare.
Jag tyckte mycket om att skriva den.

Boken släpps i augusti på Atlas förlag med stöd av Sten K Johnssons stiftelse. Formgivare av omslaget (som ni ser ovan) är Lisa Benk. Initativtagare och redaktörer i projektet är Marika Rasmusson och Erica Elfström och här hittar ni även projektets instagram.

Boken kommer att gå att förhandsbeställa redan i maj! Jag visar mer, och berättar mer, så småningom.
Jag hoppas att ni kommer att vilja läsa den.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+51
att skriva Enklare liv

morgonrutinen.

mars 10, 2025

Varje morgon väcks jag 06.15 av milt ljus, och av röster. I början av året köpte jag en gammal wake-up-light-lampa, ni vet en sådan som slår på ett ljus en stund innan man ska vakna. Jag hade hållit koll länge second hand efter en klockradio, och så dök den här upp. Jag hade en sådan när jag precis flyttat hemifrån, när jag precis börjat studera, det här är nog samma modell, när jag ser den tänker jag på cellbiologi.
Uppvaknandet är som att vara ett barn. De vuxna har tänt ett milt ljus, radions skval är som de vuxnas lågmälda röster i starten av dagen.

Mobilen bor utanför sovrummet.
Allt handlar om att undvika distraktionerna, det som är att fastna och inte hinna dit jag skulle.
Målet är att sitta i skrivhörnan 06.30, ofta blir det några minuter senare än så. När jag var yngre – egentligen ända fram till att barnens pappa blev sjuk och åren av kaos som följde – steg jag alltid upp direkt när en klocka ringde. Jag kunde vara sömndrucken och vinglig men det fanns inte ro i mig att ligga och morna mig. Jag behövde inte ställa larmet med marginaler.

Efter de där åren förändrades det, jag behövde ligga en kvart.
Som med många andra saker som förändrades i mig tänkte jag att jag fick vara tacksam att det inte blev värre.
Som med många andra saker sker det fortfarande en läkning, trots att det har gått flera år.
Jag brukar stiga upp efter fem minuter nu.

En kopp kaffe ur kapselmaskinen jag fick av våra vänner när de bodde här i somras.
De är sådan som tycker om att saker kommer till nytta. Praktiskt lagda och inte särskilt sentimentala. Rakt på sak. Ofta har jag omgivit mig av sådana människor.
De tog med en kaffemaskin som var deras bröllopspresent en gång i tiden, eftersom de hade köpt en ny och eftersom jag bjudit på snabbkaffe sist de var på besök och konstaterat att alla inköp som handlar om vuxenbehov – kaffebryggare, vinöppnare – inte hänt i det här huset.
Så kom de en gång i juli, bodde i uthyrningslägenheten, nu tänker jag på dem varje morgon när jag stoppar i en kapsel och trycker på knappen och ser att mitt hem sakta omvandlas till en plats där det finns utrymme för en vuxen.

Men mest för en enda vuxen, inte två.
De första tio åren av mitt vuxna liv levde jag med någon annan.
Det är möjligt att erkänna vilken stor kärlek det innebar och vilka äventyr det tog mig på, och samtidigt njuta av att få vara ifred.
Minut för minut, dag för dag, har jag ett sådant våldsamt behov av att få vara ifred.

Jag sätter mig i skrivhörnan, fast jag funderar på att byta plats snart – till soffan, köksbordet, rentav ner i kontoret på undervåningen.
Jag dricker kaffe och skriver i tjugo minuter till en halvtimme. Förut skrev jag alltid i mörkret, nu händer något under tiden jag skriver, nu är det just så att jag stiger upp i mörker men skriver mig fram till den ljusa dagen.

Det finns ett motstånd i texten just nu som inte bara handlar om texten.
En ovilja att bli klar.
Så lite av det jag vill ha väntar på andra sidan att bli färdig.

Att bli färdig är att tappa fotfästet och dagarnas ordning.
Att behöva bestämma något annat att dras upp till varje morgon.
Att bli färdig är att lämna en plats där min text tillhör mig och när som helst kan bli något stort och vidunderligt, och istället driva ut texten i en värld bland andra. Till  möjliga refuseringar och grusade förhoppningar.
Det finns så många sätt en text kan falla när den väl tvingas ut i världen.
Här, i gryningen, är den fortfarande bara min.

Klockan blir sju och jag väcker mina barn.
Ett i taget klappar jag på dem och säger att det är dags.
De ordnar frukost, lyssnar på ljudbok. Tonåringen håller sig på sitt rum. Dit får man söka audiens, det gör jag. De små fraserna och stunderna för att visa att jag fortfarande kommer att finnas där och bry mig när hon kastar sig ut i världen.
Det är ett eget kapitel i föräldraskapet.

Jag äter något, ofta bovetegröt, och jag läser. Påminner om gympakassar, pekar på läxböcker utslängda på köksbordet.
Strax innan åtta går jag till jobbet. Nu går jag, ropar jag, och intresset är måttligt. Sedan glömmer jag något – en matlåda, en nyckelknippa, kommer tillbaka. Nu går jag igen! ropar jag, och intresset är ännu måttligare.

Men idag har jag skrivledigt. Jag skriver det här till ljuden av barnen som samlar ihop sig och går till skolan.
Snart sitter jag i ett hus som är alldeles tyst.
Jag ska flytta datorn till hörnet i soffan och när jag ser upp från min text kommer det jag ser vara dimman och träden i min trädgård.

Jag ska göra en kopp kaffe till, och jag ska skriva.

Läs mer:

 

+57
sånt som inte får plats i andra kategorier

ljus, ljus, ljus

mars 2, 2025

Det är en lördagsförmiddag. Jag sitter i bilen med mina flickor. Deras bror sover över hos sin bästa vän. En sådan bästa vän som alltid finns vid ens sida, som ropar på en från sitt fönster när han ser en komma förbi, vänta därute jag kommer ut så vi kan leka, en sådan vän som springer och hämtar astmamedicinen om man får tungt att andas, som ständigt är redo att försvara en om någon skulle vara elak.

Mild sol flödar in genom vindrutan. Vi ska till Godby simhall, sist vi åkte var det snöstorm, man behövde sänka hastigheten. Allt går så snabbt de här veckorna. Inte bara med stora och märkliga världshändelser utan med ljus om kvällen, sol som värmer mot kinden.

Jag tvekar, vrider ned radions skval, nämner för dem att många diskuterar nu om ett möte igår mellan USA:s och Ukrainas president. Om det exceptionella i diplomati utan det diplomatiska.
Jag upptäcker – som många gånger förut – att mina döttrar är äldre än vad jag insett. Dessa stora barn som vet, som intresserar sig. De lever inte längre i en bubbla med mig, de befinner sig redan i den här världen. De tar del av nyheter och de vet massor om samhället, bara med andra källor än jag själv.
De vill prata med mig, i bilen, blir mer engagerade och har fler egna tankar än vid de vardagliga konversationerna om skola och kompisar.
De tillhör den här tiden, de kastar sig in och ut i den.

”Och jag som har en tro”, säger Habanero, som alltid har en egen vinkel, ett sätt att smälta samman kunskap från andra områden med det hon just fått höra, ”jag undrar vad Gud skulle säga om det här. Om alla bråken. Han byggde ju Noaks ark och fixade syndafloden för att få slut på alla bråken i världen.”
Begrundar det en stund, medan vi rullar vidare på tom torr vårväg och det känns som om ingenting ont skulle kunna hända oss.
”Jag tror att han är besviken. Men: kanske har det varit ännu värre förr.”

*

Badhuset för oss själva. I vattnet utan skärmar, utan tyngd, utan plikter hade det kunnat vara vilken plats och vilken tid som helst.
Ljuset genom fönstren när det möter mitt ansikte.
Att simma i terapbassängens värme långsamt, utan att räkna längder eller minuter, en rörelse för att det är behagligare att röra på sig än att låta bli.

Det hade kunnat vara en solsemester. Det hade kunnat vara en medelhavsmorgon, i poolen vid ett lägenhetshotell innan frukost, simma och sedan komma med rörelsens hunger, cappucino på balkongen efteråt, doften av apelsinblommor, frasande croissanter och smulor som fiskmåsarna kan plocka sedan. Det hade kunnat vara poolen i en New Yorklägenhet för tio miljoner dollar jag såg i en tiktok-video när mitt flöde börjat fyllas av dyra lyxlägenheter, tänk om du hade simmat i din pool med utsikt över Manhattan, det hade kunnat vara morgonljuset en dag i oktober innan jag skulle ut och ned på gatorna i metropolens myller.

Jag hade kunnat vara vara ett barn, inte behöva planera någonting efter det här, någon annan skulle laga lunchen, middagen, bädda om mig. Jag hade kunnat vara i mitt vuxna liv efter barnen, när de flyttat hemifrån, när all tid kommer att tillhöra mig på ett sätt som både skrämmer och fascinerar, äventyr kunde vänta efter den här simturen, hela världen skulle vänta på mig.

Det hade kunnat vara just detta, som det är.
Alla barnen mår bra.
Min son är med sin bästa vän i hela världen. Mina döttrar klättrar på en hinderbana i en simhall. Ikväll kommer en annan bästa vän hem till oss, en annan vapendragare genom tiderna.
Ingenting ont hänger över oss.
Ingen vill just oss illa.

*

Habanero och hennes vän sitter med varsitt marsvin i famnen. Jag har berättat för barnen att marsvinen är gamla gubbar nu, vi skämmer bort dem lite extra ibland på ålderns höst. De fyller sex i år, det är en aktningsvärd ålder för ett marsvin.
”De här marsvinen är gamla gubbar”, berättar Habanero för sin vän.
”Så vi är två barn. Som sitter med gamla gubbar i famnen”, säger han.
”Ja. Vi sitter med gamla gubbar i vårt knä.”
Han iakttar sin gubbe fundersamt.
”Mm. Fast de ser faktiskt lite yngre ut.”

*

Det är en söndagsförmiddag. Kaffet var slut men jag bryggde en kanna te. Habanero och hennes bästa vän leker som de alltid gjort, ända sedan dagis, en uppslukande värld av flow. De leker som jag lärde mig en gång att man ska göra i improvisationsteater, när man försöker leka som vuxen – aldrig bromsa någons idé, alltid bara haka på den.

Jag har aldrig hört dem bråka.
Konspirera mot sina mammor – gärna i högljudda samtal där de smider sin plan men glömmer bort att diskretion krävs för att mammorna inte ska upptäcka dem – men aldrig strida om utrymme, resurser, idéer.
De vet att det blir roligare så.

Jordgubb-guava, vattnets hetta.
Snart ska jag ska laga lunch, senare kommer jag att cykla till stan och få feedback av någon som läst delar av mitt bokmanus. Efter det kommer jag att vandra runt i mitt hem och plocka bort plotter från röriga ytor, ge mig stora fria tomma områden, ge mig ordning!
Jag ska ta en promenad i den ljusa dagen medan jag lyssnar på poddar och på nyheter, ska gå till gymmet och låta kroppen kännas medan jag gör detsamma.
Som så många andra dagar i ett liv. Ett antal små händelser som tillsammans utgör en meningsfullhet.

Det ser ut att bli en vacker dag.
En stilla sol som stundtals spricker fram genom molnen.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

 

 

+52