familj

Se och synas

juli 29, 2021

Ibland tänker jag på hur många saker de inte anar att jag ser i dem.
Mina barn. Som ser mig helt annorlunda än vad jag ser dem.
De ser föräldraskapet som en praktisk erfarenhet, de ser den som har kommit ihåg att ta med handdukar eller glömt dem. De ser den som är tillgänglig just nu, eller den som säger nej jag vill dricka upp mitt kaffe och prata klart och jag kommer sen.
De ser ett möjligt ja. De hör ett återkommande nej.

Det ligger i själva kontraktet att föräldrarna är begränsningen, världens ramar, centrala och samtidigt i periferin.
Deras värld är nu och framtiden, när man var liten och när man blev stor, men både det förflutna och de framtida är lika overkligt som drömmar om natten, det är inte på riktigt förrän det faktiskt händer.

Jag ser på mina barn och ser skärvor av tid, delar av liv, bitar av andra.
De är sin pappa och sin mamma, sin farmor och farfar, sin mormor och morfar. De är drag som jag kan ana från alla de här människorna som finns omkring dem och som de älskar, de är allting de har kommit ifrån, de är rötter som sträcker sig mellan platser och människor.

Jag ser på mina barn och ser bitar av mig själv.
I det finns något helande, som en förlåtelse. Man ska inte skaffa barn för att lösa sina knutar, men ibland kan en biverkan av det bli att vissa knutar löses upp.
Det blir svårt att ogilla sina egna drag när man ser dem ta form i små människor man älskar.

Jag ser Lilla Gubben stå okontaktbart djupt försjunken i en av sin farfars båttidningar.
“Gillar du båtar så mycket?”, säger jag överraskat, och svaret dröjer, eftersom han först inte hör mig.
“Nej”, säger han sedan långsamt, drömmande, “men jag gillar verkligen att läsa.”
All denna frånvarande försjunkenhet i ord. I honom, i mig.

Jag ser Storasystern sitta om kvällen och titta på nyheterna, för det är intressant att veta vad som händer i världen och i samhället. Hon kommer ihåg vad de har sagt. Frågar vidare.
De berättar om minnesdagen av Utøya, det känns inte som länge sedan tänker jag först men när Storasystern frågar om det berättar jag att det är något som hände när hon låg i min mage. Arton år gammal satt jag med hennes sparkar i magen och följde nyhetssändningarna om dessa märkliga vidriga händelser, och nu sitter hon i soffan, lång och levande och frågar mig. Om detta, om andra saker. Jag var någon annan, blev någon tredje. Och hon är här, och hon frågar.
Denna nyfikenhet om världen man befinner sig i. I henne, i mig.

Jag lyssnar på Habanero som leker, vi har en deal hon och jag. Hon leker, jag “håller henne sällskap” och Habanero har gett sin tillåtelse till att “hålla sällskap” innebär att man får dricka lite kaffe, läsa lite bok, för Habanero är någon som vet hur man ska få andra att göra som man vill genom att skapa en win-win situation.
Men ibland låtsas jag bara läsa, och lyssnar på hennes ord.
Habanero har ett särskilt sätt att föra sig med orden, också när hon inte svär som en borstbindare. Det finns en rytm, en form, en känsla för små nyanser.
“Jag var en bagare”, säger Habanero, “jag hade vuxna barn. Men jag stod med mina småkakor, och då mindes jag. När de var små hjälpte de mig, med degen och med smeten. Jag sa till pojken: du vispar. Jag sa till flickan: du smakar. Och då var de nöjda. Då var de glada. Och jag. Jag bara knådade, och knådade.”
Berättandets vindlingar, upprepningarnas kraft, språkets lätthet. I henne, i mig.

De ser mig, i alla praktikaliteter. Trampa i backar, dammsuga golv, baka ett bröd.
Anar inte allt som händer i mig, allt jag tänker, allt jag tjuvlyssnar på när de tror att jag inte hör.
När de tror att jag bara knådar och knådar.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+9
att skriva

En skrivprocess, del 1: Idén och igångsättningen

juli 27, 2021

Svartvid bild på skog i Lugnets naturreservat

När jag börjar har det gått en månad sedan jag skickade iväg mitt stora skrivprojekt. Jag har gett alla jag älskar all kärlek jag har, jag har läst böcker till förbannelse. Jag har simmat i åländskt hav, sprungit med svetten rinnande över pannan och ner i nackslutet på platt uppländsk landsbygd, cyklat mil efter mil upp och ned i Dalarnas backar. Jag har fått ett mail som berättar om en första genomläsning av mitt manus,  jag har fått veta att jag får besked i slutet av augusti.

Jag har försökt fira. Har förstått på andras reaktioner att det är något jag behöver göra. Att det är en stor sak att bli klar med sitt bokmanus. Gratulationer och jubel.
Men jag har känt tomhet. Som om min roman vore ett barn jag just fött och adopterat bort och jag förväntas fira en framgångsrik förlossning.

Jag har låtit bli att skriva på något nytt och stort eftersom jag vet vad det kräver. Att ha en låtsasvärld som ständigt existerar bredvid ens egen känns som ett slags otrohet mot verkligheten, ett svek mot alla som bara lever i en av ens världar och inte båda två.
Men sedan har det gått en månad, det är mitten av juli, jag är fortfarande tom. Jag lever sommarlivet utan rutiner, det som är så riktningslöst.

Läs mer:

Jag tänker att jag bara ska börja samla idéer. Så har jag läst att många författare gör, samlar fragment. Skriver ned dem. Prövar sig fram. Planterar många frön i jorden, ser vilket fragment som ska börja gro. Jag skapar ett dokument där jag ska skriva en stund varje dag. Det behöver inte hänga samman. Bara bilder och scener, som improvisation på pianot, det behöver inte bli en låt.
Jag tänker att jag kan skriva om det på bloggen sedan, hur man kan samla idéer till ett skrivprojekt. Kanske en serie om olika delar av skrivprocessen.

Jag sätter mig ned och skriver.
Jag skriver om en kvinna som går ut genom dörren, sätter sig i bilen och kör i sjön. Jag skriver om människorna som betraktar skeendet utan att kunna stoppa det. Jag skriver om maken i huset och älskaren i stugan och väninnan på caféet. Jag skriver om sjöar och sanning och frågan kring vad som uppstår om man fogar samman allas fragment av ett händelseförlopp, har man byggt ihop en sanning då?

Jag bestämmer en struktur. Ett händelseförlopp över fem år.  Fem delar, en för varje huvudspelare i det drama som utgör bokens inledning men också dess slut. En dold förmåga och vilka konsekvenser en sådan säregen egenskap kan få för ett helt liv.

Det är vad som händer mig, den första dagen och den första stunden jag sätter mig ned vid datorn för att improvisera lite löst utan mål. Som om det kreativa undermedvetna har väntat, har längtat, det är som om jag försökt ge mitt skrivande en puss och mötts av hungrande hångel.

Jag är glad att jag har väntat, för tidigare än såhär hade jag inte orkat. När projektet väl övermannat mig kommer jag inte att våga släppa.

Jag har fått en början, ett slut, och några ledtrådar om vad som formar händelseutvecklingen däremellan. För mig är det tillräckligt för att jag ska vara redo att ge mig in i skrivandet av ett första utkast. Många förbereder sig mycket mer än så. Jag önskar att jag kunde göra så. Det har aldrig fungerat när jag försökt.

Jag måste kasta mig in och skriva mig fram till berättelsen. Det gör att jag får skriva den många gånger, men det är det enda sätt jag kan skapa den på. Jag vet inte om berättelsen kommer att hålla. Det enda sättet jag kan få reda på det är genom att bygga den och sedan testa dess hållfasthet.

Och nu.
Nu är jag på den tionde dagen. Jag är snart tjugotusen ord in i mitt nya projekt.
Jag bestämmer mig för att skriva om skrivprocessen medan den pågår. Berättelsen om projektet är en berättelse jag kan stå för oavsett hur den slutar. Kanske blir de här inläggen berättelsen om hur jag skrev en bok som blev fantastisk. Kanske blir det berättelsen om en idé jag förälskade mig i en gång men som jag inte hade kraft nog att förverkliga. Oavsett är det berättelsen om hur det kan vara att skriva på ett långt bokprojekt.
Jag ser fram emot att dela den med er.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+11
sånt som inte får plats i andra kategorier

en lista.

juli 25, 2021

Elinor Aldebro hade en lista på sin blogg, och då tänkte jag: åh vad roligt med en lista. Gillar Elinors blogg massor för övrigt. Helt olik min men varje gång jag kommenterar där kommer det hit folk och läser i typ en kvart (ja, jag följer min statistik på Google Analytics som den informationsfanatiker jag är…), så det verkar finnas någon gemensam nämnare som gör att om man gillar en av bloggarna gillar man den andra. Både jag och Elinor låg ju på Just wanna have fun en kortis, vi kom samma dag i en veva när sajten skulle göra en nystart och några månader senare ändrades planerna och den skulle stänga ner.

När vi började blogga där på samma dag tänkte jag i hemlighet åh nej, en konkurrent, och hon är SÅ ROLIG OCH FARTFYLLD och här sitter jag och är butter och svartvit. Sådana där osympatiska saker man tänker medan man säger att vi alla borde lyfta varandra och heja heja, pepp och skoj. Men när sajten i stället stängde kände jag att vi var överlevare som gått igenom tragik tillsammans.
Hur som helst, sidospår. Listor är kul, jag ville göra en. Den här har jag hämtat från Sandra Beijer.

Har du?

Alkohol i kylen:
Nä.

Något husdjur:
Japp. Två marsvin som heter Kladdkakan och Daim och älskas något otroligt. De har hus i sin marsvinsbur som det ska vara, ett var att gömma sig i. Marsvin är skygga djur läste jag på internet. Behöver space och gömställen.
Men de brukar ligga ovanpå sina hus, utbredda, som om hustaken vore terrasser från vilka de ska inspektera sina ägor.

Puder på dig:
Nä. Brukar inte ha smink över huvud taget. Inget statement, bara lättja, och praktiskt när man blir smutsig och svettig.

Några framtidsplaner:
Ja. Vill lära mig många språk, i höst fortsätter jag med mer ryska.
Vill skriva böcker. Väntar på ett besked i slutet av augusti, men blir det negativt finns ganska många fler på min lista att skicka till. Har valt att skicka iväg manuset stegvis, det passar mig bättre mentalt. Ibland får man intressant feedback också av den som refuserar en. Det var ju så hela min sista omarbetning kom till stånd.
En massa praktiska saker ska ordnas kring min specialisering i psykiatri, kanske skriver jag om det mer någon gång.
Och jag vill bli bra på att laga cyklar.

Gymkort:
Nej. Inte haft på många år. Cyklar lådcykel och tränar hemmapass. Pamela Reif och Fraser Wilson är mina låtsaskompisar i vardagsrummet.

Läs också:

Några MVG:n:
Ja, jättemånga. Tänker aldrig på dem, men skulle kännas nonchalant att säga att de inte har spelat någon roll, de tog mig in på läkarprogrammet till exempel. Hade VG i idrott och matte E, resten MVG om jag minns saken rätt. När jag gick gymnasiet trodde jag inte att jag skulle läsa något på universitetet som krävde de höga betygen, men jag hade precis som nu en inre standard för vad som är att göra något bra som drev mig till resultaten som gav betygen. Sedan sänkte VG:na mitt snitt så jag trodde inte att jag skulle komma in på läkarprogrammet när jag ville det, gjorde högskoleprovet av den orsaken. Men kom in på betyg i alla fall.

Något beroende:
Nä inget riktigt, men jag behöver mycket utrymme att få sjunka in i ensamma aktiviteter (skrivande, läsning, studier) och har fått anpassa livet efter det.

Ulrika Nettelblad läser en bok på balkong. Svartvit bild.

 

Vem?

Avskyr du:
Ingen.

Längtar du mest efter:
En fiktivt person.

Stör du dig på:
Om jag jobbar med någon som inte tar sitt jobb på allvar, och är glatt obrydd över det. Det kan trigga på så många plan för mig. Tycker att man har ett ansvar när man jobbar inom sjukvården, förstås, det är den hedervärda orsaken till att jag stör mig. Men vet också att det handlar om annat – min perfektionism, mitt impostor syndrome, min egen ständiga oro över otillräcklighet som jag på mindre charmiga vis kan börja projicera på min omgivning om jag inte hejdar mig.

 

VILKEN?

Tidning läser du:
Hbl, DN, SvD, brukar ha någon digital prenumeration i perioder, sedan inget alls. När jag inte är i läsa-tidning-period lyssnar jag på Studio ett

Buss åker du oftast:
Bussåker supersällan men det är väl anslutningsbussar från kortfärjorna till Sverige. De tar cirka två timmar från Åland och så kommer man till Kapellskär eller Grisslehamn och tar sig vidare till Stockholm eller Uppsala därifrån. Pre corona när jag ofta åkte på kurser i Sverige blev det mycket sådana bussturer, och så vidare med tåg ut i landet.

Läs mer:

Dag fyller du år:
Andra december. Det är jag och Britney Spears.

Årstid föredrar du:
Hösten. En lättnad efter sommaren, ett nytt liv. (Eller kanske bara det gamla, tillbaka, efter sommarens undantagstillstånd.)


Vad?

Gör du nu:
Sitter en söndag förmiddag i ett arbetsrum och dricker en kopp kaffe och skriver det här som en paus från annat skrivande.

Gör dig till en bra människa:
Att jag försöker, och jag gör om och provar nytt när det blir fel.

Gör dig till en dålig människa:
Att jag är osäker, intensiv, reagerar åt tusen håll samtidigt, att jag blir så uppslukad av vad som pågår inuti att jag glömmer bort vad jag måste göra utanför.

Vill du arbeta med:
Jag tänkte alltid att jag bara vill skriva.
Men jag tycker om mitt arbete, det har kommit att betyda jättemycket för mig.
Så nu vet jag inte vad jag vill. Som tur är kan jag inte leva på mitt skrivande så jag har inget behov av att bestämma mig.
Och i ett annat liv då: cykelreparatör.

Har du för storlek i skor:
37.

Läser du för bok:
I vanlig ordning: många samtidigt. 

Men bland annat: Allt jag fått lära mig av Tara Westover, Tyst vår av Rachel Carson, Det du inte vet av Anna Jansson och Blonde av Joyce Carol Oates (en omläsning). Här är min bokkategori förresten.

Ska du göra nu:
Ska snart äta ett födelsedagsfika. Inte jag som fyller år, men det har ni ju redan lärt er av den här listan, det är ju jag och Britney och andra december sa jag. Senare, ikväll, vill jag hinna springa, och hinna skriva. Jag har börjat med något nytt, kunde till slut inte låta bli. Men det är så tidigt ännu. Jag ska berätta mer, om en stund, snart.
Fortsättning följer.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+13
sånt jag läser

Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup

juli 23, 2021

Ulrika Nettelblad läser Maskrossång av Hilde Hagerup

Jag hittade en bok som jag läste som barn, och herregud vad bra den var. Jag har länge vetat att norska författaren Hilde Hagerups ungdomsböcker präglat mig och mitt skrivande. Hon har en förmåga att beskriva skeva karaktärer i det smärtsamma maktspel som kan ske i brytpunkten mellan barndom och tonår på ett sätt som kryper in under huden på en. Debutboken Vågbitar har jag inte läst på många år, inte vågat återvända till av rädsla för att bli besviken, eftersom jag minns hur den gick rakt in i mig när jag var tio, elva, tolv och själv skulle navigera i de landskap av förändring som åldern Hilde Hagerup skildrar innebär.

Och så hittade jag hennes tredje bok, Maskrossång i hyllan. Det enda jag mindes var att jag inte varit lika hänförd av den som Vågbitar, och jag började läsa utan några stora förväntningar, bara för att upptäcka ett litet universum som helt uppenbart dröjt sig kvar i mitt undermedvetna, satt prägel på mitt eget skrivande, smugit in enstaka detaljer i den roman vars första utkast jag skrev minst tio år efter att jag läst den här boken.
Jag tror att jag hade glömt bort den för att den blev för obehaglig för mig, då.
Det är lättare att läsa om att växa upp när man inte själv behöver göra det mer.

 

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

Maskrossång handlar om Gerd, vars pappa är död. Han dog när han var ute på havet en morgon med Gerds storasyster Siw . Stormen kom och Siw flöt upp på stranden på en träplanka. Pappans kropp hittades aldrig. Sedan dess kan Siw inte sluta sjunga. Hon har en vacker röst, men den brister ut i sång utan att hon själv kan kontrollera det. Siw är den sköra, det är Siw det är synd om. Gerd är den bråkiga, “pojkflickan”, den som aldrig bara kan hänga tvätten, ta hand om disken, lyssna på läraren. Gerd är den som har dåligt inflytande på bästa vännen Kajsa, får med henne på upptåg som Kajsa kanske inte vågar, egentligen.
En dag flyttar en ny familj in i samhället där Kajsa och Siw bor. Dottern i familjen är Maja. Maja, som är söt och hel och ren. Maja, vars familj är kristna och rika.
Maja, som tränger in i vänskapen mellan Gerd och Kajsa, spelar ut dem mot varandra.

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

Berättandet i Maskrossång är precist och avskalat. Ett klart, rakt språk utan överflödigheter. Gestaltningen är kraftfull – Hagerup har ett öga för de små detaljerna i maktbalans och samspel som kan vara avgörande om man är tre tjejer som är typ tolv år. Vem som blir bjuden på middag när man är hemma hos någon. Vem som får ha sin sovsäck i mitten när man ska sova över. Och hon har ett öga för hur det är att vara fel, vara skev, vara för mycket. Hagerup ger en plats för den smutsiga olyckligheten, den där man inte bara är ett offer utan också en förövare. Hon låter oss följa en huvudperson som gör osympatiska saker, men som ändå går att känna sympati för. Hennes kantighet. Hur det är att inte vara älskvärd, kanske inte heller önskvärd.

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

Karaktärerna är utmejslade med en sådan precision, den karga havsmiljön en självklar bakgrund. Ibland har jag undrat varför jag skrev en roman om skärgård och hav, en vinter uppe i Umeå, långt innan jag flyttade till Åland. Men jag läser Maskrossång och märker att härifrån kom det, fascinationen för stormarna i kontrast mot den inre turbulensen, dynamiken i vinter och sommar på en plats som präglas av sina turister. Det är en bok som måste smugit sig in i mig, och stannat där, och när jag läser om den förstår jag precis varför.
Det är länge sedan jag läste något och tänkte jag önskar att jag hade skrivit det här men med Maskrossång blir det precis så, här finns allting jag älskar: det sneda och vinda, det outtalade, det smärtsamma, spänningen i de små skiftningarna.
Och mörka vändningar, en becksvart humor.

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

Jag läser, lider, förundras och känner tacksamhet över att inte längre vara tolv.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+5
Resor

Cafétips i Falun: Café Lokstallarna

juli 22, 2021

Café Lokstallarna Falun

Café Lokstallarna Falun

Café Lokstallarna Falun

Dammigt grus, doften av gräs, tung vind, tryckande sol men här finns parasoll och skyddande grönska. Molnen ligger mörka över tågledningarna. Kanske blir det åska idag, kanske inte. Men just nu, just här, finns en plats i en trädgårdssoffa, en kopp ingefärste, hembakt morotskaka. (Eller kardemummabulle, palsternackskaka, med mera.) Ibland blir det påfyllning av kaffetårar och tekoppar, utan att man ens behöver gå in, någon kommer helt enkelt och frågar, som om man vore på kafferep hos någon.

Ibland kör ett tåg förbi, ibland hörs utrop om förseningar och ankomster och avgångar på resecentrum. Bruset från väg, tut från bilar, men ofta märkligt tyst för att egentligen vara i stan. En känsla av att man tagit sig ut på landet och råkat svänga in någonstans, hittat ett hemligt guldkorn.

Café Lokstallarna Falun

Café Lokstallarna Falun

Café Lokstallarna Falun

Café Lokstallarna ligger i anslutning till vintagebutiken Dunker Vintage i lokstallarna vid järnvägsstationen i Falun. Caféet är öppet endast helger, och förstår jag saken rätt endast nu under sommaren, så vill man hit gäller det att passa på. Allt är hembakt, mycket med en extra kreativ twist. Jag provar morotskakan och njuter till tusen, samt önskar att magen hade haft plats för mer.

Ett lugn fast man är i staden, en plats att låta tempot sjunka för en stund och försjunka i en bok och samtalstjuvlyssning medan man äter gott och ser tåg och människor komma och gå som de gjort i alla tider.

Café Lokstallarna Falun

Deras instagramkonto hittas här och Facebooksidan här.
Tipsar förresten om att de endast tar kontanter eller swish (och är glad att en stackars utlänning som jag fick betala med euro!)

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

 

+5
att skriva sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juli 2021

juli 19, 2021

 

Det finns så många platser i livet där det är härligt att öppna sin burkläsk.
Kylan av metallen. Det lilla pyset och ploppet när man drar upp flärpen. Nästan alltid är det cola zero. Jag har skapat en betingning där mitt sinne förknippar colaburken med samma saker som folk kopplar samman med ett glas vin. Har en burk på kylning för att fira in helgen, sippar medan jag steker fredagstacosköttfärsen. Dricker en cola zero på utserveringar vid vatten under ett parasoll i solen när det jag vill inte är att dricka något så mycket som att spana på folk. Jag dricker cola till finmiddag och när jag ska fira ett glädjebesked.
Jag köper en burk cola på finpizzerian vid Falu Gruva, hettan tryckar fuktigt tropisk över mig som en utlandskväll. Kolsyran kittlar i munnen, jag blickar ut över avgrund, slagg och damm.

Platser, platser, Falun är också en av mina platser. Har varit det sedan jag var sjutton år gammal. Här har jag varit tanig tonårsvegan, här har jag varit vaggande och gravid, här har jag skrivit den första delen av novellen jag skulle vinna Lilla Augustpriset med, här har jag skrivit 30 000 ord på två veckor.

Platser som följer en över tid är som människor som följer en över tid, man växer in i det själv man ska bli genom att låta sina konturer formas mot deras. Mitt berättande bloggande innehåller få berättelser om de vuxna människorna i mitt liv, det är något med integriteten, en ovilja att riskera att berätta en historia som inte är min. Jag som har så stort behov av hemlighållande att jag knappt kan berätta min egen. Men platserna omkring mig bär också berättelser, platserna behöver inget privatliv.

Springer runt Tisken, stolt över hur seg och tålig min kropp har blivit, att den orkar mer än vad den kanske någonsin gjort. Iakttar människor som promenerar, möter folk på elsparkcyklar, känner doften av sötvatten och hetta, känner rytmen i mina steg smälta samman med min andning, känner svettpärlor rinna i nacken.
Tänker på, undrar över, när jag ska skriva skönlitteratur igen.

Småpratar med en pappa på lekplatsen vid Lilltorpets badplats.
Dagen är klar, himlen skärande blå, ljuset är skarpt, familjer är glada. Det är inte min sorts plats för jag är ju ingen sommartjej  och jag gör mig inte bäst för lata dagar men allt i mitt liv handlar inte om mig och mina preferenser och kanske är det något av det bästa som kunde hända mig. Att jag inte kan fylla all min tid med mitt ältande navelskådande. Om jag hade kunnat det, vad hade det blivit av mig då.

Pappan har en ettåring, jag säger att det kan vara en besvärlig ålder. Så mycket rörelse, så lite hjärna. Han håller med och lägger till att det finns en tvååring och en treåring därtill. Jag kan ana hur det är, med mina tre barn på tre och ett halvt år.
“Men blir det bättre sen?”, frågar han.
Det blir the best of times och the worst of times, det blir systrar som svär mot varandra över matbordet och en förfärad pojke som kommer emellan, det blir nio och ett halvt på väg att bli stor som smäller igen dörren och säger ingen älskar mig och ingen förstår mig, det blir att komma med sin barnaskara till en lekpark och se hur de liksom tar över den som en klump av nybyggare, det blir att försöka räcka till, det blir att försonas med sin egen otillräcklighet.
“Ja”, säger jag, och tar en klunk av mitt kaffe som jag kan dricka ifred utan att behöva byta en enda blöja eller hindra någon från att dö, “det är ett helt annat liv.”

Jag får ett mail som handlar om mitt bokmanus.
Jag har undrat om jag har blivit gammal och blasé eftersom jag inte tänker på det hela tiden, eftersom jag känner mig helt likgiltig inför det, eftersom det oftast känns som något man drömde en gång men som aldrig hände. Men när jag ser mailets avsändare inser jag att det här inte har blivit småsaker för mig. Det är bara den sortens sak som blir för stor att bära, och därför gör jag den liten.

Tills mailet kommer, pulsen går upp, suget i maggropen, Blir jag avvisad så fort den här gången.
Det är ett bra mail, så bra mail kan vara utan att ge besked. Att vara i bokbranschen är som att vara jätteintresserad av skolans snyggaste kille, man får vara lycklig över de smulor man får, lära sig att se deras betydelse. Det är ett mail som ber om mer tid.
Mer tid är bra tid, mer tid är att inte bli avvisad direkt, mer tid är att gå vidare till fler diskussioner, mer tid är ytterligare tid av lättnad.
Jag får en tidsangivelse för när de ska höra av sig.
Jag blundar, jag andas ut.
Äter en skål havregrynsgröt och undrar när jag ska skriva skönlitteratur igen.

Får frågan om hur jag vill fira, jag har inte tänkt tanken. Jag är van vid att passera genom nålsögon med mina bokmanus numera, det är länge sedan jag fick standardsvar. Men jag förstår ju också att om normalstandarden hela tiden höjs tappar man många tillfällen att vara extra glad.
Textprocesser tynger kroppen, jag vill röra på mig, jag vill cykla.
Så. Cyklar.
Fyra mil inklusive vilsevägar, genom solnedgångsgyllene Dalasjöar, under blodröd himmel, genom disig skymning. Middag vid en cykelvägsren. Jordgubbar på en strand. Kasta sig i ljummet vatten, doppa huvudet, simma. Burkläsk innan det är dags för den långa hemvägen, energi som inte får rinna ur en riktigt än. Något med socker den här gången. En Zingo på Grycksbo pizzeria, så har man tagit sig också till denna metropol. På parkeringen till det stängda Coop på andra sidan vägen cyklar några tonårskillar, de skriker till en flicka som sitter med vänner och äter pizza vid ett av bordet. HAN ÄLSKAR DIG skriker en av de tre killarna och pekar på en annan av dem, nä HAN älskar dig säger den andra och pekar på den tredje, MEN VI ÄLSKAR DIG ALLIHOPA skriker den tredje. Och hon, hon sitter bara tyst och ler.
Zingons sötma, kolsyra som kittlar i munnen, när ska jag skriva skönlitteratur igen, när ska jag skriva, hur länge kan jag vila från det, är det kanske omöjligt.
När berättelserna finns överallt.

Läs mer:

Fler inlägg om skrivandet:

Ett år av månadsglimtar:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

 

 

+12
sånt jag läser

Bokrecension: Eufori av Elin Cullhed

juli 18, 2021

Eufori av Elin Cullhed

Citat ur Eufori av Elin Cullhed

Jag har läst Eufori av Elin Cullhed, en roman om Sylvia Plaths sista år i livet. Sylvia Plath som skrev Glaskupan. Sylvia Plath som trettio år gammal – efter ett kraschat äktenskap och ensam med två små barn – tog sitt liv. Men Eufori handlar inte om detta becksvarta slut på en människa, ett moderskap och ett författarskap. Den handlar om tiden innan dess.

Citat ur Elin Cullheds Eufori

Romanen är skriven i jagform, ur Sylvias perspektiv. Sylvia har en liten dotter, är höggravid för att sedan föda en son. Hon är gift med den brittiska poeten Ted Hughs, har flyttat med honom från USA till ett hus på den brittiska landsbygden. Hon vill skriva, hans skrivande tar överhanden. Hon vill skriva, men behöver vara mamma, får inte ihop det. Hon är svartsjuk och arg, kärlekskrank och längtande. Hon är uppfylld av sin egen förmåga. Hon är förtvivlad av att inte kunna få realisera den. Hon kastar sig vilt i alla riktningar hon kan hitta, med ett humör som ständigt växlar, ibland från mening till mening.

Citat ur Eufori av Elin Cullhed

Citat ur Eufori av Elin Cullhed

Språket är bombastiskt och sinnligt, slarvigt och höglitterärt, vilt och otämjt och med en udda interpunktion. Det innehåller stilbrott och anakronismer, det är tungläst och ständigt pulserande. Urvalet av scener är lika yvigt, för även om berättelsen naturligt nog har en ständigt nedåtgående spiral spretar händelserna åt alla möjliga håll. Tidvis undrar jag över urvalet, vad som är syftet med att just dessa delar av historien berättas. Eufori är en bok som behöver bäras av sitt språk. I vissa glimrande stunder gör den det. I andra stunder blir det för tungläst, för mycket extra allt. Åtminstone för min smak.

Kanske finns en särskild poäng i detta krävande och växlande, denna blandning mellan fula meningar och vackra,  i nästan chattspråksmässiga meningar med utropstecken och frågetecken och ord i versaler. Ett sätt att skildra en komplex kvinna i en desperat situation, att hindra henne från att bara bli ett offer. Ett sätt att göra henne till någon att både irritera sig på och känna med, någon som suger in en i sitt universum fast man inte vet om man vill vistas där. Men för mitt läsande blir kompositionen av scener och språkets tyngd något som lägger sig som en hinna mellan mig och den fiktiva Sylvia, hon griper aldrig riktigt tag om mig. Trots all denna storslagna vidunderlighet rycks jag aldrig riktigt med.
Jag sparar på enskilda bilder och formuleringar, men hänförs inte av helheten.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+3
sånt som inte får plats i andra kategorier

Enkelheten, svårigheten.

juli 15, 2021

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som läser bok på en balkong

Det finns en enkelhet i juli, men en skenbar enkelhet, om man är funtad på ett visst sätt. Om man är funtad som jag.
Det är som med träning. För vissa som försöker träna är det bästa dagarna när man med gott samvete slipper. För andra som tränar är vilodagarna ett nödvändigt ont för att man ska hålla i längden. Vilan som ett frustrerat obligatorium för att under en lång framtid orka utöva aktiviteten man älskar.

Folk säger att det är bra att skaffa sig ett liv man inte behöver ta semester från, det de glömmer att säga är att semestern då kan kännas som ett överraskat vakuum som är svårt att orientera sig i.
Jag vet att det är ett privilegium, det går inte en vardagsdag utan att jag är tacksam över att jag upplever att mitt vardagsliv innehåller en trivsel som gör att jag inte längtar efter en månad om året som ska rädda mig från min tillvaro. Jag förstår att jag är mycket lyckligt lottad som har förutsättningarna för att uppleva det så. (Även om jag, med de förutsättningarna som grund, också har behövt fatta aktiva beslut och arbeta hårt för att nå dit).

Men ändå, i semestern, omtumlad.
Som så många andra gånger i livet paras omtumlingen med en känsla av främlingskap.
Det blir så tydligt att jag längtar efter andra saker än vad många andra längtar efter, att jag vill andra saker än vad andra vill, att jag gör andra saker än vad andra gör.
Juli är fyllt av förväntningar kring saker jag aldrig väntat mig, och ändå undrar jag varför jag inte försöker få dem.

Varför jag inte kastar mig ut bland människorna och äventyren, varför just jag är funtad så att det största äventyret alltid finns i mitt huvud.

Och precis som träningsmänniskan som ägnar sig åt en alternativ träningsform på vilodagen för att få känna kroppen vakna, ägnar jag mig åt alternativ för att få ombytets vila men ändå komma åt abstinensen jag känner efter allt jag älskar i min vardag.
Springer genom het och fuktig kväll för att klå abstinensen efter allt mitt vardagscyklande. 
Skriver blogginlägg för att klå abstinensen efter allt mitt vardagsskrivande.
Pluggar ryska glosor för att klå abstinensen efter allt mitt vardagstänkande.

Och försöker hålla mig undan bilder, texter, förväntningar och beskrivningar av vad en julimånad borde innehålla.
Är kanske inte som folk, gör kanske inte som folk, men inte blir någonting bättre av att iaktta andras liv istället för att leva sitt eget.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+15
Enklare liv

Unboxing: Den nya telefonen. (Eller: R.I.P den lilla orangea)

juli 13, 2021

Det visade sig att min gamla telefon inte längre fungerar i Sverige, eftersom den inte ens har 3G. Min älskade gamla orangea lilla knapptelefon som jag en dag stoppade in mitt sim-kort i efter att min smartphone dog och jag inte kände för att köpa en ny smartphone. En gång i mars 2020, eller om det var slutet av februari, en tid när det precis hade börjat komma rykten om att det där viruset från Kina hade kommit till Italien och att det var många som blev sjuka. Det är för att italienarna lever i generationsboenden och kindpussas hela tiden, sa man, så det kommer inte att hända här. Jag visste inte att mina små val i hur jag ville leva mitt liv snart skulle vara brus som dränktes i dånet av en global tillvaro som förändrades.

Världen i en hög hastighet. Världen omkring mig, men kanske framförallt min egen, det lilla livet som snurrade för fort.
En känsla av att vilja hoppa av.
Av att inte vilja göra ett val, avhoppandet som ett slags ickeval, jag petade ut sim-kortet ur min döda telefon, jag stoppade in det i den lilla orangea som jag hittade i en byrålåda, resten är (minimalt betydelsefull) historia. 

Orange knapptelefon

Den lilla orangea var ett icke-val, ett sätt att bara låta bli. (Även om jag minns att min första pojkvän som studerade filosofi pratade om icke-valet som ett val lika mycket som det aktiva valet, att det inte finns icke-väljande, bara val och deras konsekvenser, eller vad han nu egentligen sa, resonemangen skulle leta sig in i mina texter långt efter att förhållandet tagit slut och som så många andra idéer jag stulit från andra människor för att omvandla till skönlitteratur skulle de komma att förvanskas till oigenkännlighet.)
Men: om den lilla orangea. Det gick att säga det bara blev, och det som blev funkade så det fick fortsätta så.

Och nu stod jag istället på Elgiganten och skulle fatta ett beslut. Ett aktivt val, att välja bort en smartphone och alla dess praktiska fördelar för att istället köpa den billigaste knapptelefon jag kunde hitta.
Den kostade 80 euro. Den billigaste smartphone jag fann kostade 100. Jag kunde inte motivera det utifrån ekonomi, tvärtom vore det lätt att säga att jag skulle få betydligt mindre funktion per betald euro genom att köpa dumtelefonen. Men det kändes som att välja mellan en lunchbuffé med ett fantastiskt salladsbord, eller en lunchbuffé fylld av pizza och pommes frites, och säga att jag var en idiot som inte valde den lunch som gav mig mest kalorier per krona.

Så jag köpte CAT B40, enligt copytexten med industrial strength, professional grade, military spec. 
Nå jag är ju ganska klumpig, tänkte jag.
Den telefonen ska med på många äventyr, tänkte jag.

Svartvit bild på knapptelefonen CAT B40.

Jag förstod inte hur jag skulle öppna facket för sim-kortet, det satt extremt hårt. Youtube var fullt av videor på ryska som inte hjälpte mig så jag promenerade till Ålcom som sköter mitt abonnemang.
Lade upp den lilla orangea och den nya stora svarta på disken och sa:
“Jag behöver hjälp att flytta simkortet mellan de här två. Killen på Elgiganten sa att samma simkort ska funka för det är samma simkortsstorlek i alla knapptelefoner men jag vet inte om det kommer att funka för simkortet som satt i den orangea var egentligen inte gjort för den jag bara petade ut det ur min döda smartphone och det har alltid suttit som lite lite löst så, eh, jag kanske behöver ett nytt till den här svarta.”
Allting var absurt. De två telefonerna på bänken bredvid varandra, sättet jag sa smartphone som om det var en exotisk företeelse, att jag gav så onödigt mycket information, jag tänkte: herregud, de måste tro att jag är lite galen.
(Och sedan tänkte jag: fast det stämmer väl.)
Sedan kom en finsk turist in, bad om hjälp i kassan bredvid min, och stal showen.

På finska frågade han om det fanns någon R-kioski på Åland där han kunde få köpa ett kontantkort. På engelska fick han svaret att R-kioski inte finns på Åland men att han kunde få köpa ett här. På blandad finska och engelska började han mumlande förhöra sig om ifall det fanns kontantkort med olika bilder på framsidan på Åland. Han fick svaret att det bara fanns en sort. Han bad att få se den, iakttog den länge, frågade sedan vad den kostade.
Kassapersonalen förklarade att det berodde på hur mycket pengar han ville ladda på kontantkortet.
Den finska mannen småskrattade och skakade på huvudet, sedan lade han upp sin dyra smartphone på kassadisken.
“Oh no, you not understand”, sa han. “I have full function phone, here. I am” – och han sänkte rösten, lutade sig fram, som om han skulle inviga Ålcom-personalen i en livsomvälvande hemlighet – “a collector, you see. I collect these cards.”
Ålcompersonalen nickade men förklarade att det inte gick att köpa kontantkorten utan att också ladda på pengar på dem, även om man var en kontantkortssamlare. Den finske mannen skakade sakta på huvudet, som om han vore förfärad över denna åländska omöjlighet, och frågade ånyo efter en R-kioski.
“I am a collector”, upprepade han, skakade bedrövat på huvudet. “I am collector, you see.”

Till slut laddade han fem euro på ett kontantkort.
Och jag fick ett SIM-kort i min CAT B40.
Den duger för precis allt jag behöver den till.

Läs mer:

Alla mina inlägg om mat hittar du här och om ett enklare liv här.  Här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Gillar du inlägg med konstiga historier om allt möjligt tycker jag också att du ska kolla in övrigt-kategorin, fylld av blandade märkligheter.
Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+10
sånt jag läser

Bokrecension: Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

juli 12, 2021

Vänligheten av John Ajvide-Lindqvist

Jag har en djupt rotad förkärlek för överkokt storkökspasta. Den som är allt annat än al dente, nästan möjlig att äta även om man vore tandlös och glömt löständerna i glaset. Klibbig, klistrig, söt. Beskedlig mat som inte kräver ens fulla fokus, ingen risk att missa några subtila nyanser.
Om mat i kategorin storköksspagetti istället hade varit en typ av böcker, passar Vänligheten av John Ajvide Lindqvist in där. Kanske behöver man veta det för att uppskatta boken för vad den har, istället för att irritera sig på vad den saknar.

Vänligheten är den första bok av John Ajvide Lindqvist som jag läser i tryckt format. Jag har lyssnat på Låt den rätte komma in och Människohamn som ljudböcker, men det var många år sedan och under en tid då jag använde ljudböcker för att somna till, så hälften av böckerna blev nog bara bruset som utgjorde soundtracket till mina drömmar. Med andra ord är jag ingen Ajvide Linqvist-kännare som kan sätta Vänligheten perspektiv till hans tidigare verk, men vissa element känns klart igen. Kanske typiska för just skräckgenren: det ultravardagliga, närmast alldagliga, den djupa förankringen i en tid och en plats. Det alldeles vanliga som krävs för att skräckelementets ovanlighet ska få en naturlig plats i berättandet.

Den här gången är platsen Norrtälje. Året är 2018. Vi följer tre killar och tre tjejer i trettioårsåldern under en höst som leder till  att deras liv tar sig nya vändningar. I bakgrunden, som en fond för berättelsen, finns förändringen som sker med själva staden de befinner sig i. En gul container har dumpats i hamnen. Innehållet är okänt. När den väl öppnats sipprar något ut som urholkar människors vänlighet och omvandlar Norrtälje till en allt mörkare plats.

Vänligheten är en bok där man aldrig behöver läsa mellan raderna. Samspelet mellan människor, deras tankar om varandra och hur de förändras över tid, skrivs läsaren på näsan. Ingen del av karaktärernas personlighet eller åsikter hämnas hängande i luften, oförklarad. Så fort ett karaktärsdrag kommer fram illustreras dess uppkomst med en bakgrundshistoria som förklarar hur det kunde bli på det sättet. Visst är det en typ av gestaltning, men den är ganska oraffinerad. Vanligen föredrar jag berättelser där människors drag skrivs fram med de små detaljerna över tid, inte den stora händelsen som ska förklara allt. Komplexitet och många bottnar i själva utförandet av karaktärsgestaltningen kan man söka i andra böcker. Likaså dialoger med finess och trovärdighet.

Men det är karaktärer som tillåts ha många olika drag, både smickrande och osympatiska.  Som får göra bra val, göra dåliga val, som får utvecklas och förändras under berättelsens gång. Jag har läst kritik mot fokuset på de överviktiga karaktärernas kroppar – och det stämmer att både en av de två överviktiga tjejerna och de fördomsfulla ytliga killarna hon möter initialt har fokus på just hennes övervikt. Men detta förändras under berättelsens gång, och inte på amerikansk-film-sättet genom att hon gör en extrem make-over och förändras utseendemässigt. När annat blir viktigare minskar kroppens betydelse. Att som överviktig lägga sitt missnöje med tillvaron i kroppen är knappast ovanligt, även om det inte gäller alla. Vi lever i ett samhälle som erbjuder det som ett legitimt fokus för livsförändring, en enkel förklaring på sådant som är jobbigt.

Även om karaktärerna inte beskrivs på ett litterärt avancerat sätt, tillåts de vara både fördomsfulla och mjuka, vackra och galna, loseraktiga fast med exceptionella övernaturliga förmågor. Och ännu viktigare: de utvecklas under romanens gång, påverkas av vad de går igenom. Det lyfter hela den här boken, får mig att köpa det här gänget och bry mig om dem trots att jag egentligen inte riktigt tror på dem.

Vänligheten är skriven med en ivrighet i sitt berättande, en ömsinthet för sitt persongalleri och för berättelsen. Det är en bok som vunnit på att kortas, att finslipas, fördjupas, men i slutändan blir det som att möta serveringspersonal av storkökspasta som ler stort och undrar om man inte ska ha lite mer för att den där klibbiga spagettin är extra god idag. Man dras med i entusiasmen, släpper bristerna, det blir comfort food i bokform, det blir härligt att få hänga med och efter avslutad läsning längtar jag faktiskt tillbaka.

En mysig bok att sjunka in i, behaglig för att komma igång med läsningen om man inte befunnit sig i den på länge, något att liksom glida igenom, utan nämnvärt tuggmotstånd.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+7