Juni är övergång och förändring, juni är stillastående stiltje.  Förra året var juni semesterlivet före semestern, nu är den riktiga semestern redan här. Den kommer att pågå länge, så länge att man hinner forma sommaren till ett eget litet liv, ett sommarliv. Jag är tacksam att jag hade möjligheten att göra så, det behövdes för att få ihop den här sommaren, jag är tacksam över så många val jag har kunnat göra för att få ihop allt när jag verkligen har behövt det.

Jag sitter mycket på bryggor och läser, vi får besök. Jag samtalar i solnedgången när hettan fortfarande ligger tropisk och tryckande, jag cyklar i trettio graders gassande sol. Jag försöker förhålla mig till sommarens rotlöshet, det nästan apokalyptiska med den här årstiden som bara vissa upplever, känslan av att världen som man känner den kastas omkull och att man plötsligt ska förhålla sig till detta nya stilla. Vardag passar så bra för mig, kyliga höstar och duggregn i ansiktet om morgonen, baka ett bröd och skjutsa till aktiviteter, komma ihåg vilken veckodag det är.

Jag sorterar papper och lyssnar på musik, samma låtar tusen gånger, Bedshaped med Keane och U&Me med Alt-J.
Jag letar ord och hittar dem inte, vill formulera något som kryper under huden men inte blir en enda text.
Vår värld blir så liten, det är cyklarna och sommarmaten, väskan full med böcker, sol och skugga, glass och korv med bröd.

Det är Lilla Gubben som ber mig att han också ska få ha med sig en bok till stranden, det är att sitta där sida vid sida på Lilla Holmens brygga och läsa medan hans systrar hoppar och skriker bredvid. Det är Habanero som hittar ett litet bärbart Alfapet vi har hemma och använder det för att försöka forma meningar, alltid mer intresserad av att själv få uttrycka sig än av att få läsa. Genom kamp lär hon sig skriva Vi ska köpa glass. Visar upp det som om det vore ett avtal, nu när det finns i skrift.
Det är Storasystern som är övertygad om sin egen medicinska kunskap. När barn ramlar på lekplatsen går hon fram, klämmer där de slagit sig, säger det är inte brutet, inspekterar skrapsår och säger såret är inte djupt. Och med en sådan stämma att vem som helst skulle lita på henne.

Juni är alla sätt som jag inte räcker till på.
Till allt jag hade velat vara, och allt jag hade velat göra.
Det är att välja att stå ut i den otillräckligheten, om och om igen
Det finns mycket som är utom min kontroll.
Väder och värme, mygg och myror, liv och lidande.

Men jag kan sitta i solnedgången i doften av fuktig och solvarm brygga, och läsa sida efter sida medan barn och fiskmåsar skränar om vartannat, och det är ett liv.
Kanske ett litet, men det är mitt.

Läs mer:

• Glimtar, maj 2022. (Och april.) Ögonblick som tycks oändliga medan man sakta förvandlas till någon annan än den man en gång var.
• Glimtar, mars 2022. Välja valet, den billigaste elen.
• Glimtar, februari 2022. Ta tillbaka sina ord.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

För ett år sedan bestämde jag mig för att jag ville börja fixa själv med våra cyklar.
Jag har alltid levt med uppfattningen att jag har tummen mitt i handen, eller att jag kanske inte ens har tummar utan att mina händer har typ två lillfingrar i stället. Jag har aldrig varit övertygad om att mina händer skulle kunna utföra några stordåd, medan jag brukade tro att mitt tänkande skulle kunna göra det.

Men jag hade gått igenom en utbildning och arbetat med saker som tvingat mig att lära mig att använda mina händer, beordra dem att göra saker jag aldrig hade trott att de skulle klara av. Och jag hade börjat upptäcka i allt fler sammanhang hur många saker man kan lära sig genom att träna på dem, att fortsätta och fortsätta tills det inte längre är lika svårt. Kanske är det nackdelen med att ha haft lätt för många saker: hur sent jag upptäckte att så mycket kan vara en övningsfråga.

Och jag tycker så mycket om att cykla.

Så jag låg på kvällarna och tittade på youtubevideor om hur man skulle ta hand om sin cykel, jag påminde mig om att inte bli överväldigad. Så många saker i livet slutar att vara roliga om man ska jämföra sig med den som kan mest. Jag behövde inte börja med att rikta hjul och byta ut varenda del i en gammal skrotcykel. Det skulle räcka så långt att smörja kedjan och byta slang i däcket när jag fick punktering.

Det var hetta den där kvällen, då som nu. Jag rullade cykeln till baksidan av huset, delen av trädgården utan insyn. Jag ville inte att någon skulle se min oförmåga. Lyckligast i livet är jag när jag får lära mig något utan att någon ska se på.

Det var bara jag och Cyklotekets avsnitt Däck och slang, det var den dallrande heta luften och doften av torrt gräs, det var att se på en cykel som jag aldrig sett en cykel förut. Man upptäcker så många nya saker i tillvaron om man faktiskt ser efter.

Jag svor och funderade, jag förstod och det fungerade. Om ett träd faller i skogen, kan någon höra det falla, om en kvinna lagar en punktering i det skymda hörnet av trädgården när ingen ser, existerar misslyckanden? Eller existerar bara nya försök, tills man fattar grejen?

Efteråt, när slangen i däcket var bytt, lade jag mig på uteplatsens trägolv och lyssnade på Cola på maxvolym. Kände svetten längs min kropp, såg på mina svartfläckiga oljiga fingrar. Och luften doftade varmt trä och grannars grillrök, himlen var så blå, och ögonblicket var mitt.
Och jag fick tänka det jag så sällan tänker: att jag klarar mycket mer än jag tror.

Sedan skaffade jag en gammal skrotcykel, trots att jag inte skulle bli vild i mina cykelfixarambitioner, ställde den i garaget.
Tänkte att jag skulle rusta upp den och genom den processen lära mig allt om cyklar.
Det skulle bli en bra höst, tänkte jag, en som inte bara hände i huvudet utan också i händerna.

Men hösten blev inte som jag tänkt mig. Året blev inte som jag tänkt mig.
Det här året bor som en tyngd i mig. Det var ofrånkomligt att bli någon annan. En annan blick som möter mig i spegeln, en annan rytm i stegen.
Skrotcykeln står orörd i garaget, och ändå har jag bevisat det om och om igen: att jag klarar mer än jag trodde.

Och jag har semester, och här är hettan, och jag dricker cola zero på min balkong och undrar om att ha blivit någon annan kommer innebära att jag vill göra andra saker. Vet inte om jag vill skriva böcker, vet inte längre om jag har så många saker jag själv vill uttrycka. Kanske räcker det med att läsa dem.
Men jag tycker fortfarande om att cykla. Och igår upptäckte jag en punktering på en av våra cyklar.

Jag tror att jag ska cykla genom hettan och köpa en ny slang.

Läs mer:

• Why are you wearing that man suit? Att försöka bli respektabel som ett system.
• R.I.P den långa svarta. Begravningsklänningen, måsskiten.
• Transportsträckor. Vakna upp som någon annan.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Jag ville skriva om april, men april tillät inte beskrivningar. Tiden rann ifrån mig medan jag började om, tappade fotfästet och fann det under nya förutsättningar, om och om igen. Vårsolen var så skarp innan träden fick löv, ett ljus som inte förlåter någonting. Blottad smuts. Jag skrev ett betalt skrivjobb med faktatexter om olika psykiska problem och åt en miljon Werthers-original-karameller ur ett påskägg, explosioner av sött i min mun, det bedövande och dövande i smaker. Ett rum att träda in i och förlora sig i, precis som skrivandet, som jag hörde Karolina Ramqvist tala om i en intervju om Bröd och mjölk. Skrivandet och ätandet som rum där man får vara ifred. Och jag började läsa hennes bok och fann något slags tröst i den, att få läsa någon annan beskriva hur det är att golvas av smaker med en sådan kraft, att kunna gå in i dem och vakna upp ur dem som ur en hypnos.

Jag skrev en tenta i en psykoterapikurs. Jag åkte buss och lyssnade på radio och drömde om att resa långt, långt, bara för att få fortsätta uppleva detta: att passivt vara på väg. Någon annan som kör, inte mina beslut, inte mina svängar, inte min väg, bara luta sig tillbaka i sätet och försvinna iväg.

Jag läste fantasyböcker och böcker om ett enklare liv, jag bakade olika sorters bröd. Jag sköt upp att göra pappersarbete och drunknade i min egen perfektionism. Jag tröstade den som grät och bannade den som nöps och jag tog emot den sedvanliga feedbacken på min middagsmatlagning: att jag kanske borde fråga dagisets kök om de kunde ge mig några bra recept.

Jag upptäckte plötsligt att april hade blivit maj, gränserna så flytande trots att de borde vara absoluta, en dag var ljuset mjukare trots att vindarna fortfarande var kalla. För att det har varit en så kylig vår, det är vad alla säger, och visst har jag märkt att vinden är kall om händerna när jag cyklar om morgnarna, men jag hade nog glömt att den kan vara på ett annat sätt. Det har räckt med havet som gnistrar i ljuset och mjuka skuggor när bladverken kommer fram, det har räckt med doften av ett vitsippshav i kvällspromenaden i skymningen. Jag har aldrig tyckt om värmen ändå, man måste ta av sig så mycket kläder, det kommer en dag i maj varje år när försommarhettan verkligen är här och varenda gång dyker det upp som en överraskning. Varenda gång undrar jag vad jag haft på mig hela förra sommaren.
Och ändå, som så mycket annat man inte minns hur man rodde i hamn, så måste det ju ha gått. Jag har varit klädd en sommar och en till och det kommer väl att gå ytterligare en sommar i längtan och väntan efter att långbyxor och strumpbyxor ska åka på.

Alla pratar om att de är stressade i maj och jag är inget undantag. Till slut slutar jag att prata och bara gör. Det finns tider när det inte längre är någon idé att fundera på hur man ska få ihop det. Analysen kommer sedan, varför blev det så mycket, varför blir det alltid så mycket, varför fyller jag bara ut min tid tills den sprängs, varför skjuter jag upp saker för att jag vill att de ska bli bra tills jag måste göra dem snabbt och dåligt för att de över huvud taget ska bli gjorda.

Jag fattar avgörande beslut för att jag måste.
Jag lagar ärtsoppa och den värmer magen som en kram.

Jag skriver inte och vet inte om det är ett problem. Kanske är det för att jag är så trött, kanske är det för att jag har förändrats.
I spegeln träder ett annat ansikte fram. Nya linjer, andra strukturer. Jag hinner tänka: vad det här året har fått mig att åldras innan jag ser det naiva i tanken. Jovisst, kanske, men samtidigt: det är ju vad varje år får en att göra.

År efter år av samma cykler, ljuset och bladen, vindarna och havet, tiden som försvinner i ögonblick som tycks oändliga, medan man sakta omvandlas till någon annan än den man en gång var.

Läs mer:

• Glimtar, mars 2022.
• Glimtar, februari 2022.
• Glimtar, januari 2022.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Förresten! Igår var ni jättemånga fler besökare på den här bloggen än vad ni brukar vara. 400% av vad ni normalt sett är . 🙂 hej! Är det någon som har länkat någonstans ifrån får ni gärna tipsa mig. Vill gärna tacka i så fall!

Tiden går och jag skriver inte, kanske på andra platser men inte här.  Det finns så mycket jag hade kunnat berätta men berättelsen är inte min. Jag tror inte på att man har rätt till alla berättelser för att man skriver, tror inte på de som säger att vikten i att dokumentera väger tyngre än vilka komplikationer det berättandet skapar. Jag tror på fiktionens kraft, på att vi skulle kunna sluta med vår dyrkan av de sanna berättelserna, of course it’s happening inside your head, Harry, byt why on earth should that mean that it is not real? Jag behöver inte berätta någonting som verkligen hände, jag kan låta världar skapas i mitt eget huvud och låta dem fylla någon annans. Det är skönlitteraturens magi.

Påsksolen kastar skuggor, bländar rakt i ögonen på kvällspromenaden i dagens sista döende ljus, glimmar i havsviken jag kan se från fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Jag längtar efter lövverket som silar ljuset, jag längtar efter mjukheten i maj. Jag längtar efter det som inte är hårt och skarpt och ofrånkomligt, jag längtar efter att inte behöva försvara en enda princip. Jag längtar efter havsvatten i juni, jag längtar efter cykelturer utan tider att passa, efter böcker på bryggan medan fötterna plaskar i vattnet och barnen leker intill.  Jag längtar efter tiden, den som läker. Efter friden, som gör samma sak.

Den här påsken har jag tid att göra sådant som måste göras, så jag gör det.
Jag skriver inlämningsuppgifter i min psykoterapikurs, jag får alla mina papper i ordning. Jag skriver på ett skrivuppdrag jag skaffat mig under våren, den andra sortens skrivande, brödskrivandet, att skapa text som ska fungera och förmedla men som inte är så konstnärlig och kreativ som det skönlitterära skrivandet. Det är tillfredsställande, som att baka bröd istället för kakor, det är så handfast. Jag skriver texter om depression och om stress, om ångest. Vad händer i hjärnan. Vad kan man göra åt det. Egentligen har jag nog alltid varit bättre på den sortens text än på att skriva skönlitterärt, det är bara att det skönlitterära alltid varit så roligt. Som artister som egentligen är mycket bättre dansare än sångare, men de älskar att göra helheten, och passion och playback tar dem dit.

För åtta år sedan redigerade jag ett romanmanus på påsken. Den första spretiga tvärkastliga versionen av det som skulle utvecklas till boken om Laura. Jag skrev säkert tio timmar om dagen. På caféet i Ålidhems centrum, i arbetsrummet med utsikt mot gården, vid de ödsliga borden utanför det stängda sjukhuscaféet på NUS. Jag bodde i Umeå och hade två barn, inte tre. Jag var tjugoett och skulle fylla tjugotvå. Jag hade pannlugg och prickiga klänningar, ett par lila gympaskor från Lidl. Jag pratade snabbt och långsamt, ville mycket men var för blyg för att upptäcka det, bar världar i mitt huvud som jag inte lärt mig att förklara för andra ännu.

Mycket var annorlunda, mycket är kvar.
Påskens kravlöshet som öppnar upp för att  fylla dagarna med att sträva mot det man vill åstadkomma.
Det skarpa ljuset, de skarpa skuggorna i april.
De där skorna från Lidl, ett par lila gympaskor som jag köpte den där våren 2014, som jag sprungit många mil i, i många olika städer, i många olika väder.

Jag sprang i dem häromdagen igen.
Det är visst så i livet, man kan bli överraskad över vad som står stadigt för en i alla väder. Det kanske inte blir de saker man hade förväntat sig, det kanske inte blir de dyra kvalitetsvinterskorna utan dessa oansenliga Lidl-dojor, men likväl finns de där, genom landsflyttar och höststormar, genom sommartorka och vårväder, genom dagisår och skolstarter.
Genom det pulserande flåsande svettiga euforiska, när jag springer längre än jag någonsin trodde att jag skulle orka.

Glad påsk hörrni.
Vi hörs.

Läs mer:

• Vinbären, Mercedesen. En gång om året och den man alltid är.
• Första gången. Samma berättelse tusen gånger.
• Dagbok från en annan stad, ett gammalt jag. Rätten till preskriptionstid.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

När jag skriver om mars har det redan hunnit bli april, så brukar det inte vara, men så blev det den här gången.
Tanken slår mig att jag borde gjort ett aprilskämt, men vad skulle det ha varit? Ett väldigt konsumtionsinriktat samarbete med standardfraser kanske? Ett inlägg uppenbart skrivet för att sälja länkar? En gång blev jag erbjuden det faktiskt, att jag skulle skriva inlägg som innehöll en viss länk och en viss fras, typ x är det billigaste elbolaget med en länk till ett visst elbolag (“Men utöver länken får du skriva om precis vad du vill!”). Jag skulle ha fått 1500 kronor per länk. Det är mycket pengar för något som inte kostar någon faktisk arbetstid och inga pengar alls för något som skulle innebära att smutsa ner min kreativa vision, mitt passionsprojekt, denna plats av skapande och ständiga överväganden för att mejsla fram någonting som blir vad jag vill.

Allt i världen kan inte mätas i pengar. Men det är förstås en lyx att ha möjligheterna att tacka nej.
Jag tackar ja till väldigt många saker, men jag tackar också väldigt mycket nej.
Det är det som skapar konturerna, driver fram formen.
Det hade kunnat skapa aprilskämtet, men nu blev det inte så.

Mars handlar om att återupptäcka livet, eller kanske att uppfinna det på nytt. Att sy ihop min specialisering har varit en lång och komplicerad process som involverat stora och krävande planer eftersom det både är kurser och tjänstgöringar som skulle behöva göras i Sverige. Det visar sig att delar av den plan jag spikat av olika skäl inte kommer att bli möjlig på det sätt jag tänkt. Vilket gör att jag inte kommer att bli färdig inom den tid jag tänkt mig, och att min höst och nästa vår inte kommer att se ut som jag en gång trodde.
Om jag ägnade februari åt att smälta den insikten, så ägnar jag mars åt att förvalta den. Att en plan omkullkastas innebär, trots allt, att möjligheten för andra öppnas upp.

Så jag går ned i tid, gör plats för det som tidigare gjorts på kvällar och som jag kanske inte fått ihop då heller, framförallt inte när jag behövt mer ställtid, mer återhämtning emellan de produktiva stunderna.
Jag övar mig på att säga det här kommer inte att gå, hur går det att lösa det istället? om inlämningsuppgifter, handledning på plats i en kurs, allt som jag annars alltid bara gjort och löst. Jag övar mig på att se det jag har, det jag får, istället för det jag inte fick. Det är så lätt att säga och så svårt att göra men jag har övat en hel livstid. När livet har varit lätt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, när livet har varit svårt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, år efter år har jag utökat min mentala förmåga att välja.

Så jag ägnar mars åt valet.
Solen är obönhörlig som den är om våren och höfterna värker för det blev minusgrader och cykeln frös på högsta växeln och på sju av sju dundrar jag fram och det sliter ibland.
Ingen vill äta av middagen och mammas äckliga mat och Habanero föreslår att jag kanske borde fråga dagisets kökspersonal om recept på vad de lagar – “de kan nog lära dig några saker, det skulle vara bra för dig.”
Storasystern har matlagningsdag och råkar ta dubbla mängden vatten i potatis- och purjolökssoppan så att jag, som är den som äter upp alla rester i mina matlådor, äter utspädd soppa dagligen i en veckas tid och känner mig som en fängelsefånge i en serietidning, det är bara ränder på sjukhuskläderna som saknas.

Men jag väljer, för jag har valet.
Kanske finns inte alltid något att välja, för alla, i alla liv, det vore förmätet att tro det. Eller så finns det ett val i alla ögonblick men för vissa människor räknas valutrymmet i kilometer och för andra är det mindre än ett barns lillfingernagel.

Men jag väljer det jag har, det som blir, och jag har: allt nytt jag får lära mig en vanliga arbetsvecka, jag har mina ord. Jag har yogan som jag försöker fylla mina trötta minuter med, tillfällena då jag inte orkar göra och skapa men inte heller vill sjunka ihop i en hög som väntar ut tiden. Jag har doften av nybakt bröd, om morgonen och kvällen, mina händer när de knådar och knådar. Promenaderna och det glittrande havet, det nya skrivuppdraget jag plötsligt får plats för, de nya romanorden som tveksamt och skräckslaget och sakta men säkert börjar ta plats, barncykeln jag haffar till superpris, känslan av löpning i kroppen när kroppen orkar, känsla av vila i kroppen när kroppen behöver. Jag har samtalen och mötena, de små och de stora, föreningslivet som snirklar in mig i andra sammanhang, jag har att äta en tårta med lime och citron och ljuvlig krämighet medan jag befinner mig i samtal med oerhörd skärpa, knivskarpt och högt i tak på samma gång.

Jag har vissheten i att en dag kan alltid börja om. En dag är inte dömd av sin morgon, sin förmiddag, sitt mitt-på-dagen, det finns alltid sekunder och minuter kvar som man kan fylla med någonting som är vackert, något som tröstar, något som lindrar.

Och jag har det hisnande i att min framtid ligger för mig.
Och den kommer inte att vara lätt, för det är inte vad människoliv är.
Och jag vet inte vad den kommer att utgöras av, för det är så människoliv fungerar.
Men jag vet att den kommer att vara innehållsrik, jag vet att den kommer att vara extra allt.
Att den, i slutändan, kommer att vara en resa utan dess like.

På sådant tänker jag i mars.
Och på att det här är det billigaste elbolaget.

… April april, det var bara en länk till ett gammalt favoritinlägg såklart.

Läs mer:

• Glimtar, februari 2022. Klamra sig fast i sina ord.
• Glimtar, januari 2022. Läsa kokböcker.
• 29. Vart nyfikenhet kan ta en (överallt).

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

En gång började jag skriva en samling berättelser, en novellsamling skulle det bli, jag kallade den Berättelser om mörker och ljus. Det skulle handla om just det: ögonblicken när mörkret är kompakt som i en källare men ljuset sipprar in som från det lilla fönstret högst upp på väggen som ligger i gatuplan. Ljuset som bildar mönster och kontraster. Ljuset som blir en riktning, ljuset som blir en påminnelse om att mörkret inte är det enda.

Jag kom inte så långt med mina berättelser, men jag minns att jag tänkte att det lika gärna kunde ha varit en titel för hela mitt skapande, en slogan för allt jag vill förmedla. Jag är fascinerad av det konkreta spelet mellan mörker och ljus: bilder med skuggor och skuggspel, skarpa kontraster, svartvitt. Jag är fascinerad av det mer överförda, bildliga: hur det också i det mest förödande smärtsamma kan finnas sekunder av skönhet.

I min världsdel står barn tryckta mot fönsterrutan och vinkar hejdå till sina fäder medan deras mödrar gråter och tåget börjar rulla. Varje nyhetssändning, varje viral bild är en berättelse om mörker och ljus, det är berättelsen om skräck och om kärlek och längtan. Mörkret är bara möjligt intill ljuset, skräck skapas av att det finns någonting att förlora. Smärta är en berättelse om smärtfrihet, förlust en berättelse om kärlek.

Ibland gråter jag av bilderna och nyhetssändningarna, fast smärtan inte är min. Det är förknippat med en viss sorts skam, för jag tror inte att jag egentligen har en aning. Jag blir berörd av någonting som jag inte kan föreställa mig hur det är att uppleva.
Vem är jag att stå i mitt kök och koka kikärtor med oändliga mängder vatten och ström medan jag är varm och trygg. Och gråta.
Sedan vänder jag mina tårar till handling, och skänker pengar.
Mina tårar räddar ingen, men mina slantar gör faktiskt det. Man kan ägna sig åt manifestationer och skriva sina ord och ändra sin profilbild på Facebook för att visa sitt stöd men framförallt kan man ge av det man har.

Tiden är full av rykten och analyser, farhågor och diskussioner, vad innebär allt detta för min plats i världen.
Jag läser allt och lite till. Någon annan mår bättre av att låta bli, kanske skulle jag också ha gjort det. Men det här är också mitt intresse, jag har alltid varit samhällsintresserad, samtidsintresserad, följt med noga och mycket, jag kan inte sluta nu bara för att det blir obehagligt.
Ingen vet, jag vet inte. Världen är alltid osäker, det blev bara mer påtagligt just nu. Jag ser över vår hemberedskap, följer checklistor för kris. Batterier, mat, vatten, är det i ordning? Det går att göra sådana saker utan att det ska vara kris och panik och toalettpappershamstring, det går att göra utan att skräcken ska bulta i en, utan att hänga på prepperforum och förbereda sig för extremerna. Trygghet kan bo i en låda med tetror med bönor, i ett spritkök, i en vattendunk, i en ficklampa. För stormen och elavbrottet, för att inte bli tagen på sängen.

En berättelse om mörker som kan överväldiga, berättelsen om ljus kan vara att stå ut med att möta det. Jag möter min sorg med att ge, jag möter min rädsla genom att förbereda. Och jag möter mörkret – det världspolitiska och det privata – genom att samla in ljusglimtarna:
en dag på Mariebad som aldrig tycks ta slut, när barnen utmanar varandra att under fniss rulla sig i snön intill den uppvärmda utebassängen och min värld är klordoft och kroppstyngden som kommer av timmar i en bassäng

jag och Habanero som promenerar i skogen, en rytmisk marsch, medan hon skanderar en egenskapad ramsa: 
Skogen, vi ska inte förstöra den.
Skogen, vi ska inte FÖRGÖRA den!
spricker upp i ett leende mot mig, säger:
“Som du kan märka är jag en riktig skogsvän.”

Lilla Gubben som får frågan vad han tycker om att göra när han inte går i skolan, och svarar Jag tycker verkligen om att se på väderleksrapporten.

Storasystern i min famn på fredagens filmkväll, vetskapen om att det är lånade minuter, att hon börjar bli så stor, att min famn inte är vad den en gång var för henne och samtidigt kommer den alltid att vara det, för att det är själva urögonblicket, basen, utgångspunkten – en mammafamn, oavsett hur gammal man blir, och

att ligga i soffan och läsa tidningen Skriva och äta chilimarinerade oliver, en alldeles vanlig tisdagskväll, för att göra den lite mindre vanlig

kvällspromenader, att rasta sig själv som om man är en liten hund som behöver en sista kvällsrunda runt kvarteret bara, och ovanför en stjärnklar natt, evig, ett himlavalv med så tydliga stjärnor, det evigt tidlösa i det, en himmel man delar med så många,
detta väldiga kompakta mörker och samtidigt
så många punkter av tindrande ljus.

Läs mer:

• rädslor. Jag skrev en del texter om vad jag tänkte på den tiden, du kan få läsa dem om du vill.
• Transportsträckor.  Om tiden när coronapandemin bröt ut.
• Stängning. Om att leva i historien, hur det inte är något särskilt.
• Stillhetsstunder, glädjeglimtar. Tiders obönhörliga ovisshet, glädjen mitt i det.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.