sånt som inte får plats i andra kategorier

30.

december 3, 2022

Det blir den andra december, jag fyller trettio.
Jag bor i en stad som jag växt upp i, men aldrig bott i som vuxen. Jag försöker samla mina tankar, jag åker buss.

Döden ligger intill livet, ett ständigt dövande av tillvaron, som ljuden med huvudet under vattenytan i badkaret. Ibland, här, åker jag med hemåtbussen ända till ändhållplatsen, den är bara några hållplatser längre bort än hemhållplatsen, men det är vackrare utsikt den sista biten. Bussen åker i en loop, den vänder snabbt igen, det tar inte mer än någon kvart extra. Men ibland behöver man en kvart till för att tänka.

Det blir den andra december, jag fyller trettio, när jag var barn var det första advent på min födelsedag ibland och då hade UNT adventsfyrverkerier i Botaniska trädgården. De var inte till min ära, och jag visste det, och ändå kunde jag leka att de var för mig. Det var så jag tyckte om det då, det är så jag tycker om det nu, att få spara skatter som inte är självklart är ens egna.

En gång när jag fyllde år i den här staden gick jag på en prisutdelning. Jag var tio och hade vunnit hederspris i en novelltävling på biblioteket. Om och om igen i texten, i olika sammanhang, upprepades frasen usch vilken svår paradox. Kanske hade den frasen kunnat sammanfatta hela uppväxten, detta att man ska formas ur sig själv, om och om en ny människa och ändå samma.

Jag var aldrig särskilt duktig på att vara barn, det var något med språket och tankarna, som om något för stort hade placerats i mig och gjorde mig klumpig när jag inte visste hur jag skulle bära det.

Det är lätt att glömma när vuxenlivet är svårt, när vuxenlivet är det väldiga och obegripliga, när vuxenlivet är att stiga upp och fortsätta gång på gång, det är lätt att glömma när man fyller år och börjar sammanfatta allt man trodde väntade runt livshörnet och något helt annat uppenbarade sig där.

Lätt att glömma hur mycket lättare det är att få växa i sig själv, som om det fanns en del av en som alltid väntade på en där, i den vuxna hjärnan. Att denna värld av både besynnerligheter och sorger var den där man skulle befinna sig, hur smärtsam den än kan vara.

Det blir den andra december, jag fyller trettio. Barnen åker till sin farmor och farfar över helgen. Jag går på en fest, den är inte i min ära; det är så jag vill ha det, små skatter som inte är för mig och ändå kan bli glimrande glimtar att spara i huvudet för andra dagar. Jag äter, dricker, samtalar och tänker inte så mycket alls. På vad som blev och vad som inte blev. På vad som ska bli av mig, om något någonsin blir av en, annat än ytterligare en ny del av en själv.

Jag åker bussen hem till ett tomt hus, jag samlar mina tankar. Jag lyssnar på nattens tystnad. Jag tappar upp ett bad, jag läser.

Och sedan är klockan över midnatt, det är den tredje december, och så var också denna dag över, den som jag inte riktigt ville ha med att göra.
En dag bland dagar, en kväll bland kvällar, och snart ska kvällar och dagar och nätter och morgnar få skölja över mig som vågor. Nöta ned mig och mejsla fram mig, driva mig i nya riktningar med all sin kraft, tills jag plötsligt blickar upp och befinner mig någon annanstans.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+39
familj

Sällskapet

november 28, 2022

lillasyster pratar med storebror som ligger i soffa

Allting måste börja med någon, den här gången börjar det med Habanero.
En novembermagsjuka i flera kapitel.
Bli frisk och bli sjuk igen, vabba och återvända till jobbet, vabba igen.
Magsjukan ebbar ut och återvänder i cykler i vårt hushåll som en fenixfågel som brinner upp och återföds och åldras igen. Men Habanero var först och på Habaneriskt sätt anser hon därför att hon är experten.

Habanero marknadsför att gå runt med en skål ifall man skulle behöva kräkas och inte hinna till toaletten som om hon är den första som uppfunnit något sådant. (Det har hon gjort i flera år, sedan hon första gången blev magsjuk och kan minnas det. Men hon verkar fortfarande se sig som en early adopter, den som gick med kräksskål långt innan det blev comme-il-faut.)
“Tänk om man till exempel är i sitt hem”, säger Habanero med sin bästa väckelsemötesröst, “och känner att man behöver spy. Ja alla kan få en liten magsjuka, alla kan behöva – du får ursäkta mig att jag säger det såhär – spy. Och då kanske man bara spyr. På sin vän, i sin säng, på ett golv.”
“Eller så går man till toaletten”, säger Lilla Gubben.
“Man kan drabbas av olyckor”, säger väckelsetalaren, “alla människor kan drabbas av olycka. Så att man kanske spyr – på väggen, på trappan… MEN! Man kan göra som jag. Man kan ha en skål. Man kan gå runt med sin skål, och man kan vara trygg.”

Som i allt gott sektarbete behövs en syndabock.
“Mamma! Du kanske gillar att spy rakt ut. Men gör inte så! Det är mycket bättre att använda en skål.”
“Men mamma har inte kräkts än”, säger Lilla Gubben.
“Men om hon gör det, kanske hon gör det rakt ut.”

Allting måste börja med någon, och vilken lycka att ha någon erfaren vid sin sida när det är dags.
När Lilla Gubben illamående barrikaderar sig på toaletten för att vara redo för vad som kanske komma skall är det Habanero som säger: Jag går in, jag vet vad det här handlar om medan hon håller upp en stoppande hand mot mig som om hon är en förhandlare i ett gisslandrama med den unika kompetensen för att hantera en delikat situation.

Sedan står hon bredvid sin bror och håller en monolog om alla aspekter av magsjuka. Om du känner att det är dags att spy kan det vara så att det är dags men det kan också vara ett falskt alarm. Det går aldrig att säkert veta, om du har en magsjuka menar jag, så det bästa är att göra sig trygg. Om du har en magsjuka är det viktigt att vara TYDLIG, jag menar du kan berätta för dina systrar, eller till och med din mamma: nu tror jag att jag kommer att spy. Så gjorde ju jag när jag hade magsjuka, jag har ju faktiskt haft magsjuka ganska mycket nu, jag pratade med er allihopa.

Själv hade jag inte velat sitta illamående och lyssna på en monolog samtidigt, men jag är inte uppvuxen med att ha en Habanerosyster vid min sida så länge jag kunnat minnas, inte uppvuxen med att det är en exalterad svada som är det naturliga bakgrundsbruset och tystnad som är oroväckande och skrämmande.

I sällskapet finns tryggheten, i sällskapet finns det outsägligt välbekanta när alla annat skakar. När de kommer ut från toaletten är det Habanero som har kommandot, och Lilla Gubben bara ler.
“Det hände ingenting”, säger Habanero, “men han mår bättre nu. Och jag har lärt honom allt jag kan. Nu ska vi hämta en skål.”

Och de går ned för trappan, hon med armen kring hans axlar.
Och jag lutar mitt trötta vabbhuvud mot väggen, blundar.
Tänker att många saker i livet kan man klara av, bara man har rätt sällskap.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+41
sånt jag läser

vad jag läste. oktober 2022

november 27, 2022

Kickstarta ditt skrivande av Michaela von Kügegen, Ut ur min kropp av Sara Meidell, Oh beautiful world where are you av Salley Rooney, Arv och Miljö av Vidis Hjort, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusmaa

Den första bok jag läser när jag börjar läsa igen är Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Jag har låtit bli att läsa den för att den blev hyllad när den kom och läser man något mitt i hyllningsköerna är det så lätt att bli besviken. Men nu hittade jag den i en bokhylla i huset jag hyr här i Uppsala, och fast jag tänkt att i mörka tider måste jag läsa glada böcker slog jag upp den och började läsa. Och sedan slutade jag inte. Jag läste den i badet, jag läste den på bussen med sådan intensitet att någon som var tvungen att be mig flytta på sig för att gå av vid sin hållplats bad om ursäkt för att han störde en så uppenbart givande läsupplevelse. Jag läste den en förmiddag på Konditori Fågelsången medan en blek oktobersol glittrade i Svandammens vatten utanför fönstren och grädden i kaffet var len som en smekning och jag mindes hur det känns att bli uppslukad av orden, och att det finns ett rum som är text och att i det rummet kommer jag att kunna förlora mig och hitta mig själv på samma gång.

Arv och miljö har sin upptakt i en tvist om ett arv. Den handlar om familjehemligheter och familjeoklarheter. Den handlar om att välja att stå upp för sin berättelse, precis så som man upplevde den, och ta konsekvenserna av det. En bladvändare om relationer och sår som sträcker sig genom decennier. En bok som ibland fick mig att skratta till, trots att den berör ämnen som övergrepp och missbruk. Hjorth är en skicklig karaktärsskildrare, och den bästa humorn jag vet är när människor gör sådant som är typiskt för dem.

En berättelse om att bära sitt mörker med integritet. Om att fatta beslut när man måste, för att man sett åt alla andra vägar och insett att de är omöjliga att fortsätta gå. Och om värmen i att ha människor som stöder en i det.

Bild på kvinna som läser bok i trappa. svartvitt

Jag låg i badet, jag låg om natten invirad i sömnlöshetslakan, och läste Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin av Michaela (Kugge) von Kügelgen. Skrivbok som varken är essäistisk skrivreflektion à la Det är natten av Karolina Ramqvist eller handfasta hantverkstips à la Skriv på av Elizabeth George, utan något eget. Matigt, gediget, inspirerande om att med olika verktyg skapa sitt skrivande liv. Den ska få sitt eget inlägg tänker jag, så får ni se.

Jag läste Beautiful world, where are you av irländska Salley Rooney som beskrivits som något slags skildrare av livet och tiden för personer i min ålder, med bakgrund som liknar min, någon som sätter fingret på hur det är. En generationsröst eller vad man nu brukar säga. Generationsskildringarna som ska handla om oss gör mig alltid lite melankolisk för jag känner igen mina vänners liv, de andras liv, människor jag växte upp med och folk jag läser skriva frågor i Facebookgrupper om sina komplicerade dilemman, men det handlar inte om mig, mitt liv blir inga böcker som får någon annan att säga sådär är det precis för oss alla för tidigt i min tillvaro började jag röra mig i helt andra riktningar. Kanske är det också på det enda sätt jag har kunnat leva, kanske lever man alltid i slutändan sitt liv på det enda sätt man kan, men jag skulle också vilja uppslukas av känslan att vara en del av ett kollektiv istället för att vara ett undantag.
Boken då?
Jamen den var helt okej, underhållande och fick mig att läsa vidare, men inget hisnande.

Jag läser Ut ur min kropp av Sara Meidell, en bok om att leva ett liv med anorexin vid sin sida. Efter att jag började skriva det här inlägget har det dykt upp en stor debatt kring den här boken – får man skriva på ett sådant sätt om anorexi?
För mig är Ut ur min kropp en berättelse om anorexi som jag inte läst så ofta, men som jag mött oftare i mitt arbete. Den om att leva med självsvälten som en kronisk sjukdom att förhålla sig till, som andra kroniska sjukdomar.  Att ha ett friskt liv och ett sjukt liv som rör sig bredvid varandra, ibland omöjliga att separera: det är bara ett liv, kanske det enda man känner till. Självsvälten som ett beroende, så likt alkohol eller andra droger, hur kicken och längtan efter känslan och vad den kan göra med en kan driva en längre och längre. Meidell skriver både om vad sjukdomen fått henne att förlora, och vad den gett, och det gör den begripligare. På precis samma sätt som ett missbruk blir lättare att förstå om man förstår det bästa rusets kraft. Det kan vara triggande att läsa för den som upplevt den känslan, och är man känslig för sådana triggers rekommenderar jag att avstå läsningen.

Själv uppskattar jag Ut ur min kropp allra mest för dess litterära kvaliteter. För Sara Meidells språk, drömskt och rått på samma gång. En gång för tusen år sedan eller i alla fall tio blev jag intervjuad av Sara Meidell för Västerbottenskuriren, jag hade vunnit Lilla Augustpriset och intervjun får mig att rodna för jag var tjugo och naiv men ändå tyckte jag om texten då och jag tycker om den fortfarande. Meidell såg mig i mitt skrivande som ingen annan som intervjuade mig gjorde. Jag fick smaka på vad det är att bli mött med respekt i sin text, att låta litteraturens idéer få ta plats snarare än den egna personen. Jag önskar att den här boken och det här skrivandet skulle få mötas på samma sätt.

Selfie i spegel med kvinna som läser bok, svartvit bild

Jag läser Expeditionen – min kärlekshistoria av Bea Uusmaa för i bokhyllan i huset jag hyr finns visst alla böcker som jag undvikit att läsa för att de är så hyllade. Denna Augustprisvinnande berättelse handlar om Andréexpeditionen, men också om författarens egen besatthet av expeditionen. Om att bli så fascinerad att fascinationen blir som en förälskelse. Om att vilja andra saker än andra människor.

Bea Uusmaa går på Vitön och söker ledtrådar i polarkylan och jag sitter på bussen och fryser när dörrarna öppnas för jackan är för tunn och jag fyller snart trettio och alla jag känner slår rot medan jag har ryckts upp och flyter fritt. Och kanske hittar Uusmaa inte vad hon söker – svaret på gåtan om vad medlemmarna i Andréexpeditionen egentligen dör av – men i jakten på svaret lyckas hon skriva fram något annat, kanske är det intressanta inte vad de i slutändan dör av utan hur imponerande länge de överlever.

Kanske är det genom att vandra märkliga vägar i livet som man hittar de besynnerliga berättelserna, kanske finns det vissa drivkrafter som är så starka att de kommer att ta en till platser som få andra har besökt, och de måste få göra det, för annars gör man avkall på sig själv.
Kanske är det ibland så att man måste fortsätta släpa sin släde över polarisen, för att det var det man nu hamnade att göra i sitt liv, och för att det är så man tar sig framåt: genom att fortsätta.

 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+29
att skriva familj

Glimtar, oktober 2022.

oktober 25, 2022

Barn springer ned för backe i Sunnerstagropen/Sunnerstabacken

Tre barn leker vid busshållplats i Luthagen

tre barn går i höstväder i sunnersta

 

Det blir oktober. Vi träffar vänner. Vi grillar korv i Sunnerstagropen. Vi åker mycket buss.
Vi älskar, allihop, att åka buss. Öva sig på att läsa från skylten som visar vilka som är de kommande hållplatserna. Leka med sina syskon på bussen. Leka med sina syskon kring busshållplatsen medan man väntar. Har man sina syskon har man tydligen allt, har man sina syskon finns tydligen en bas i världen som gör att man kan sättas ned var som helst och ändå veta vad man ska göra.

Känslan, på en buss, av att vara på väg.
Känslan av att nu, för en gångs skull, är det någon annan som gör något åt en, det är någon annan som kör, för en liten stund kan man bara blunda och åka med.

Vi åker till Fyrishov och badar så många timmar att kroppen blir trött och somnar gott. Vi åker till lekparker och vissa av oss leker och andra dricker kaffe och läser resetidningar, för somliga av oss är så trötta att längtan efter att läsa inte kan uppfyllas med böcker. Vagabond har lagom långa resereportage, lagom litterära för att tillfredsställa en längtan efter text. På bussar och lekplatser läser jag mig igenom en årsupplaga. En gång i tiden brukade jag läsa kokböcker när det kändes såhär, men i oktober saknas aptiten, maten märkligt ointressant, ett måste men inte en ständig längtan.

Jag äter mycket mannafrutti, gör det till en stapelvara i kylskåpet på jobbet.
Jag lagar storkok och frossar i halvfabrikat.

Det blir oktober, vi spelar schack. Lilla Gubben har lärt sig själv och drömmer om att äga ett eget schackspel. Hans mormor och morfar köper ett åt honom. Han frågar mig flera gånger om jag har kommit ihåg att tacka dem. Sedan spelar han mot mig och vinner. Storasystern ser på honom med en storasysters blick och informerar sakligt: Det kan vara bra för dig att veta att det kan vara så att du är ett geni. Lilla Gubben skakar på huvudet och ler och säger Man kan säga att mamma hade lite otur, hon tänkte sig inte riktigt för. Hon vet nog själv att det inte var ett så smart drag.

Vi åker till vänner som öppnar sina hem, vi tittar på utsikter och äter middagar någon annan har lagat. Vi åker till Friskis, jag och Storasystern, ska börja gå på gymmet tillsammans. En alldeles egen tid med sin alldeles egen mamma, hur många år till får jag ha henne så nära, hur länge till kommer hon att vilja göra en sådan sak, hur tacksam är jag inte för varje sådan stund.

Och samtidigt: hur tacksam är jag inte för att hon har andra vuxna, för att hon inte är beroende av bara mig. När hon rusar in i sitt rum och ringer sin mormor eller farmor för att skrika vet ni mamma är dum i huvudet och hon fattar exakt ingenting njuter jag när hon inte ser. För det är så det ska vara, man ska få bli så trött på sin mamma, man ska få slita sig loss och tycka att hon är den värsta är världen, man får inte bli låst i att aldrig få känna så för att mamma är den enda som finns.

Jag dricker kokoste, jag dricker jordgubb-guava. Jag jobbar och är så glad över att jag har världens roligaste arbete, att man aldrig vet vad som väntar.

Jag plockar i diskmaskiner, jag packar gympapåsar. Jag storhandlar och bär kassar. Jag postar paket och beställer namnlappar till jackor. Jag tittar på tv-serier och äter mandellikörglass från Lidl. Jag får söndagssammanbrott efter långa helger, lämnar barnen med en film en timme, och åker lite buss. Man kan sitta med en kaffe, man kan titta på utsikten. Det behöver inte vara några spektakulära vyer, livets skönhet finns ändå i detaljerna ingen annan ser, man kan åka lite buss, man kan vara tacksam över att man är en människa som ser sådan skönhet som för andra är osynlig.

Jag får tillbaka en del av min aptit, jag äter pastagratäng. Jag äter gröt och kvällsmackor, jag äter alldeles vanliga saker. Jag får hem Vår kokbok Vego som recensionsexemplar och jag börjar läsa den och drömma om allt jag ska laga åt oss en dag, alldeles vanliga middagar, alldeles vanliga kvällar vid köksbordet, en måltid i taget ska vi leva vårt liv tillsammans, i all alldeles alldaglig vardag i vår inte helt alldagliga familj ska vi leva – och äta! – tillsammans.

Och sedan börjar jag läsa böcker igen, på bussen, i lekparkerna, i badet, vid spisen medan gröten kokar, jag läser som om något som varit instängt har släppts lös, en låga som växer till en brasa, jag läser som om jag aldrig hade gjort något annat, som om orden hela denna tid varit tillgängliga för mig.

Det är bra att ha ett intresse, säger Lilla Gubben när han berättar olika fakta om schack han har lärt sig från en schackapp han själv hittade och laddade ned, det känns så skönt i kroppen.
Det är bra att ha ett intresse, tänker jag, och återgår till boken jag läser, tänker att de lästa orden är det som får komma först, kanske kommer de skrivna sedan. Tänker att en dag, en månad, kanske jag kommer att skriva igen, som om jag aldrig hade gjort något annat, som om orden hela denna tid varit tillgängliga för mig.

Och det kommer att kännas så skönt i kroppen.

Liten pojke spelar schack

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj, och här hittar du alla mina inlägg om skrivande. Här finns mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+57
familj

Rädslan

oktober 2, 2022

Jag har varit rädd för ljudet av sirener, jag har varit rädd för knackningar på dörren.
Jag har varit rädd för samtal från okända telefonnummer, jag har varit rädd för samtal från kända nummer.
Jag har varit rädd för att få veta något jag inte vill höra.

Sedan fick jag veta det när jag stod på Fyrishov, medan ett barn var på simskola. Jag skulle bara ringa någon, jag skulle bara stämma av en sak, och sedan blev det orange golvet i omklädningsrummen så starkt att det skar i ögonen, basen från vattengympan utanför öronbedövande, sorlet av spamusiken i högtalarna ett brus.

Man kan tycka att det inte var en lämplig plats men jag tror ingen plats är lämplig.
Det finns saker som är så genomgripande att rummet och tiden saknar betydelse.

Sedan fick jag veta att mina barns pappa inte lever mer.
Att saker jag länge burit ensam för alltid kommer att vara bara mina att bära.
Att jag skulle bära mina barn också genom detta.

Och jag tog bussen hem med mitt simskolebarn, satte dem alla tre framför film och gav dem varsin glass, tog en promenad runt kvarteret genom den frusna septemberkvällen för att samla kraft, och gick in för att ha samtalet med mina barn som de kommer att minnas i resten av sina liv.

Och sedan bäddade jag med madrasserna runt min säng, byggde ett bo för oss i mitt sovrum, fick dem alla tre att sova, och det var den första natten.
Och sedan blev det morgon och jag steg upp och lagade vår frukostgröt, och det var den första dagen.
Och sedan fortsatte de att komma till oss, nätter och dagar, dagar och nätter, trots att det kunde tyckas obegripligt hur de kunde fortsätta att göra det.

Gröt skulle kokas och barn skulle sövas, läxor läsas och simsätt läras, glasögon tappas bort och återfinnas, kalas besökas, tvättmaskiner tvättas, syskon förargas, syskon förlåtas, liv skulle ske i dödens närvaro.

Det var obegripligt och ändå oundvikligt, det blev så uppenbart att sorg och liv rör sig med samma okontrollerbara kraft som värkarna i ett förlossningsarbete, ostoppbara.

Berättelsen om all vår sorg är inte min att berätta. Den tillhör så många andra än bara mig. Jag kommer inte att skriva mer om det här, inte här, men det vore omöjligt att skriva om det andra utan att först berätta om det här.

Men jag vill få skriva om allt vackert vi lever i, mitt i sorgens råa närvaro. Jag vill få absorberas av det genom att göra det till text, jag vill få skriva om allt det som är liv. Som är liv den första dagen, den fjortonde, den hundrade.

Snart ska jag berätta om allt det.

+122
sånt som inte får plats i andra kategorier

.

september 20, 2022

Svartvitt fönster Österbottens landsbygd

Så kom den till vår familj, sorgen.

Jag håller mina barn i famnen, de är så stora, men nu är de så små.
Jag bäddar ned dem i min egen säng och på madrasser runt den.
Jag svarar på frågor med de enda svar jag har.

Jag bär mig själv för att bära dem.
Genom tårarna som behöver komma och genom skratten, genom leken, som behövs för att orka.

Jag kunde inte skydda dem från den största av bördor.
Men jag ska finnas med dem genom allt som kommer efteråt.

Allt detta kommer vi att bära med oss i resten av våra liv.

+99
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, augusti 2022

september 6, 2022

Svartvit bild på flicka som tittar ut genom fönster på hytt på Eckerölinjen.

Augusti är en färd över havet och en flytt in i ett hus vi ska hyra i Uppsala ett år. Jag ska bli specialist i psykiatri och jag behöver se och göra saker jag inte hade kunnat göra på Åland.

Det är att packa upp, hitta till skola och fritids och affär och jobb, det är att gå vilse i sjukhuskulvertar och försöka förstå vem man ska kontakta om vad i en enorm organisation, och det är att drömma om folkbokföringen.

Nyckeln till allt, visar det sig, är att bli folkbokförd i Sverige. Från att vi fysiskt anmält oss på Skatteverket, visat upp våra ansikten bredvid våra legitimationer och lämnat in en lunta med blanketter, beräknas det ta upp till fyra veckor innan vi faktiskt är skrivna här.

(Eller 18 veckor, om något behöver kompletteras. Sent om kvällen, precis innan jag somnar, händer det att jag får för mig att jag har fyllt i blanketten fel, att jag kanske glömt en sida, att det här limbotillståndet kommer att pågå i fyra månader till).

Att inte vara folkbokförd i Sverige gör att jag inte får skaffa bank-id, vilket gör alla processer oändligt långa. Utan bank-id ingen inloggning till systemet för barnens fritidstider, utan bank-id inget Swish. Utan bank-id sämre villkor när jag tecknar hemförsäkringen, utan bank-id telefonköer istället för e-tjänster när jag kontaktar myndigheter (och augusti är att kontakta många myndigheter). Utan bank-ID eller folkbokföring får jag inte skaffa telefonabonnemang.

Dessutom påverkar folkbokföringen på jobbet. De första dagarna berättar en administratör för mig att det står i något register i jobbets datasystem att jag inte är legitimerad läkare. Snart därefter visar det sig att även det har med folkbokföringen att göra. Mitt impostor syndrome har aldrig varit så levande. Som oftast när jag blir anklagad för något känner jag mig redo att erkänna. Absolut, jag är bara en bluff, ni kom på mig.

En känsla av att leva utanför och bredvid.
Att kunna försvinna in i mängden, att kunna vara helt omärklig.
På pappret är jag ju inte ens här.

Men det finns alltid något som väntar på en, något runt hörnet när man harvat sig igenom högar av papper och administrativa obegripligheter. Det finns tiden när man hittar i korridorerna och är inne i alla system och har hittat den nya mathandlingsordningen och alla veckans aktiviteter rullar, när det välbekanta och rutinartade kan få överskölja en med sin förutsägbara befrielse.

Det finns alltid andra tider.

Det finns stunderna som är oberoende av plats, upplevelserna som ligger i en själv.
Det finns sådant som kan hjälpa en att rota sig nästan var som helst i världen, det är sällan det spektakulära utanför en själv som krävs.

Lekplatsdagar med kaffe och bok på en bänk och barnen som skrattar och springer intill. Kvällspromenader när kvällarna börjat bli mörka och man kan kika in i dockskåpsliven som pågår innanför andras fönster. Äventyrsbad, mellanmålsbananer. Bussresor, skratten när de avlöser varandra och man inte längre minns varför de började.

Doften av blommorna i trädgården, den sista varma natten.

Cykla i uppförsbackar, snabbare än vad man trodde var möjligt, alltid lika överraskad av att kroppen fortfarande bär, att den orkar så mycket mer än vad man tror.
Att det kanske inte gäller bara cykelbenen, utan hela människan.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+39
sånt jag läser

vad jag läste. sommaren 2022.

september 2, 2022

Det är juni, det är Lilla Holmens brygga, det är att sitta och dingla med benen. Det är doften av hav och bruset av svallvågor från enstaka motorbåtar som kör förbi längre ut och fiskmåsars skrän och sommarmaten när den smakar som alla andra sommardagar. Och det är att läsa bort sina övertidstimmar ur kroppen, tvinga in hjärnan i andra spår än de stressade.

Jag läser Autisterna av kulturjournalisten Clara Törnvall, essäistiskt om den egna autismdiagnosen i vuxen ålder och kvinnor genom historien som kanske också skulle kunna uppfylla kriterierna för autism. Det personliga är det som stannar kvar i mig efter läsningen, när Törnvall skriver om det smärtsamma i missförstånden och oförmågan, om relationen som gått förlorad på grund av det.

Jag läser Ut ur ekorrhjulet: så blir du också ekonomiskt fri av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg, har lyssnat på den som ljudbok för flera år sedan, men vill läsa den med ett mer konkret intresse den här gången. Titta på budgeten som det här paret har (även om den har några år på nacken och inte är justerad efter den inflation som varit sedan dess).

Jag läser Jag vill inte bli frisk, jag vill bli smal av Malin Amethier, med ungdomars egna berättelser om ätstörningar, och den ger inblick som alla individuella berättelser gör och sedan spiller jag kaffe på den i min väska så jag måste köpa loss den från biblioteket och värst är förstås inte kostnaden utan skammen. När jag betalar räkningen tänker jag på hur jag en gång i tiden började skriva bokrecensioner för att kunna beställa recensionsexemplar så att jag skulle låna färre böcker på biblioteket, eftersom ingenting får mig att skämmas som biblioteksskulderna och de försvunna böckerna, ingenting får mig att drömma så mycket om att vara någon annan, någon som lånar en bok i taget och aldrig tappar bort en enda en.

Jag läser om Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson och tänker att om man kan få debutera så vilt och spretigt, kanske jag också skulle kunna det, att det kanske finns ett skrivande som skulle kunna vara vildvuxet och ofärdigt och ändå erbjuda en värld som ger något att få besöka.
Att det kanske finns en höst, en vinter, en vår då jag skulle kunna hitta ord igen.

Det är juli, det är färjeresor, det är bussar, det är tågresor. Till Helsingfors och till Sverige, upp genom skog och vatten till Umeå en tidig morgon då varje vagn är tyst och stilla när jag snubblar mot bistron för kaffet och mackan som ingår i min biljett. Det är nattåg och gryningsdoftande centralstation. Det är min väns balkong och minnen av en stad som jag tillhörde men som inte längre är min, det är att samla alla fragment av alt man varit och inse att det mesta av berättelsen om mitt liv skedde inuti och inte utanför.

Jag läser Gift av Tove Ditlevsen som skriver självbiografiskt om unga vuxenår och kalabalik i kulturkretsar i ett 40-tals-Danmark. Om äktenskap, om barn och om missbruket. Giftermålen och giftet, ruset och längtan efter det, hur längtan efter drogen kan ta över allt. Jag tänker på hur det självbiografiska kan skrivas med en sådan distans att man själv blir ett slags komisk karaktär, hur skoningslöst Ditlevsen skriver om sig själv, rakt och utan ursäkter. Det här är en text om ett liv som bara händer, där upplevelser av både ljus och mörker bara drabbar utan att berättarjaget tycks förmöget att själv styra dem, och jag känner igen den berättelsen från en del patienter jag träffat i mitt yrke, hur svårt det är när man tappar känslan av sammanhang, när livet hastigt och lustigt drar iväg en på äventyr och ner i mörka dalar och man själv bara tycks få hänga med i åkturen men aldrig bestämma vart färden ska gå.

Jag läser The beach av Alex Garland, 90-talsklassikern som är ett slags modern Flugornas herre om ett gäng backpackerungdomar som söker det orörda och autentiska bortom turiststråken och har byggt upp en tillvaro på en ö i ett naturreservat i Thailand. Det är en av mina favoritböcker, som det kan bli med vissa böcker när man träffar på dem vid rätt tillfälle i livet och sedan återvänder till dem. Jag har läst den många gånger. Den är oerhört välskriven. Dramaturgin är välbyggd, karaktärsteckningen skicklig, berättaren har sin egen röst och personlighet, och de psykologiska spänningarna och hur de utvecklar sig är för mig den stora behållningen. Hur huvudpersonen förändras och blir obehagligare och knäppare genom bokens gång, och hur vi får se det framförallt i hur andra reagerar på honom, är också så jäkla skickligt gjort.

Jag börjar läsa en massa böcker och läser inte ut dem, huvudet har inte ro.

Svartvit bild på kvinna som läser bok i hytten på en färja.

Det är augusti, jag packar och städar, jag har huvudvärk. Hettan, och sedan åskan. Vi åker över havet och flyttar till Uppsala för ett år. Hyr ett möblerat hus, bara att flytta in, och hur skönt det än är förstärker det overklighetskänslan, det finns väl något med att packa upp massor i ett nytt hem, att man tar det i besittning möbel för möbel, låda för låda.

Jag sitter på uteplatsen i radhusträdgården i kvavt fuktigt solgass och lyssnar på ljudet av kvarterets alla lekande barn, jag sitter på stranden vid sjön istället för vid ett hav, jag halvligger i soffan en söndagskväll och dricker pepparmyntste och ingen annan är vaken.

Jag läser Flickvännen av Karolina Ramqvist, om flickvännen till en kriminell man som väntar och tänker i deras dyra hus medan han är ute på jobb. Den når mig på ett annat sätt än när jag läste den för åtta år sedan, det finns en annan spänning och laddning i texten för mig än då. För mig ligger det intressanta i många av Ramqvists romaner i skillnaden mellan idealen som råder kring en människa och vad hon sedan väljer att göra. Det är något med exaktheten, ögat för detaljer, som kan blotta motsägelser mellan ideal och praktik, ett slags kejsaren-är-naken-upplevelser.

Jag läser Tills alla dör av Diamant Salihu, en journalistisk berättelse om gängkonflikten i Järvaområdet mellan Dödspatrullen och Shottaz. Det är en omfattande genomgång men den känns ibland fragmentariskt, jag tappar tråden och får svårt att hänga med i vem som är arg på vem och varför. Efter att tag börjar jag tänka att det inte hade kunnat skrivas på något annat sätt, att det är en del av effekten och att totalt få uppleva och själv få en uppfattning om hur det ser ut. En berättelse som rakt upp och ned dokumenterar vad som skett blir spretig, kanske ibland obegriplig, för att det handlar om sådant som styrs av en logik jag inte delar, för att det är så tonårigt, för att det inte utgörs av tydliga sidor med klara mål och fasta hierarkier utan något godtyckligare, mer slumpartat. Jag tror formen är helt rätt för de här berättelserna, att en hårdare styrning av materialet hade gett en sämre inblick, en mer styrd och tendensiös berättelse som skulle legat längre från sanningen.

Jag simmar i sjön, någon av de sista varma dagarna, bland näckrosorna. Doppar huvudet under ytan. Letar efter kylan.
Jag flyter på rygg och stirrar upp i åskmulna himlar och jag tänker på orden, på språket, hur viktigt det alltid har varit, hur avlägset det har börjat kännas ibland, hur mitt skrivande kan kännas som om jag skulle formulera mig på ett annat språk, som om exaktheten i orden dragits undan. Som att känna världen med handskar på utan fingertoppskänslan kvar.

Hur jag undrar om det går att läsa sig tillbaka till ett skrivande.
Och om det kanske går att göra en berättelse av läsandet, hur böckerna och vad de gör med en skapar en historia i sig.

Och sedan faller regnen, och sommaren är över, och jag undrar vad jag ska läsa i höst.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+27
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juli 2022.

augusti 13, 2022

Jag sitter på ett tunnelbanetåg i Helsingfors en dag i början av juli med mina kryckor i famnen när några paranta Helsingforsdamer börjar förklara att kvinnan med en barnvagn en bit bort i vagnen borde ha fått min plats. Senare ska jag inse att deras problem nog inte är jag och mina kryckor, utan att Habanero har satt sig ner bredvid mig,  så egentligen har de ju helt rätt. Men jag är ensam på semester i Helsingfors med tre barn och jag har ramlat utanför hotellet så jag inte kan gå på min fot och lyckats skaffa mig ett par kryckor genom en otrolig receptionist och hotellets upphittat-avdelning, och det är trettio grader varmt och jag förstår bara hälften av vad Helsingforstanterna säger och jag är så trött, och jag stirrar på dem och de fortsätter prata och jag fortsätter att stirra.

En finsk man, den sorten som ser ut att ha byggt en bastu med sina bara händer efter att ha dödat en björn i skogen, går fram emot dem, ställer sig mellan mig och tanterna.
“Can’t you see?”, säger han, och först efteråt inser jag att han måste ha talat på engelska bara för att göra mig mindre obekväm, för han och tanterna har ju gemensamt modersmål, det är bara jag som är utanför. “THIS WOMAN IS BROKEN. Let it sit.”

Så börjar juli, så fortsätter kanske juli, en rad av oväntade händelser och nya lösningar, ett pärlband av att hitta fotfästet när det känns som att vara i ett jordskred. Det är svårt att berätta om tillvaron när tillvaron är fylld av berättelser som inte är ens egen. Det är svårt när man ibland berövas sin egen berättelse. Det är svårt när man blir tvungen att berätta den för andra människor så många gånger att den till slut känns främmande, som om man återberättar något som hände någon annan. Det är svårt att skriva utan tillgång till orden, det är svårt att vara en skrivande människa som inte skriver.

Men juli är också annat än det som är svårt.
Juli är utsikten över Tölöviken från bastun på hotellet, de där timmarna innan jag stukade foten, juli är en ljummen kväll och en skaldjurspasta som är så god att jag måste blunda när jag äter den. Juli är ett tidigt morgontågs tystnad, att resa själv, det är jag och min kopp kaffe och Gift av Tove Dietlevsen.

Det är att gå med min vän genom Umeå och se platserna där jag en gång levde och att de inte ser ut som när jag en gång levde där. Det är att se att det som ser ut som när jag en gång levde där inte är så upphöjt och särskilt som jag mindes det. Det är att förstå att den där sinnligheten och totala upplevelsen av närvaro i verkligheten som jag känt så många gånger inte har så mycket med egenskaper hos platserna att göra utan med egenskaper hos mig själv.

Det är röklukt i håret av att grilla korv vid vid Nydalasjön, den svala morgonluften när man vandrar uppför ett berg. Det är att läsa Madame Bovary på en balkong på Ålidhem om kvällen medan kvarterets barn cyklar runt och skriker, det är brieostens strävhet och rödvinets sötma.

Det är samtal. Det är när man pratar så mycket och länge och så många dagar i sträck att man gräver sig ned till nya lager, som de olika nivåerna i ett reningsverk, att man filtrerar fram något annat och renare ur det stora klegget av tankar som var alltings ursprung.

Det är alla människor jag hade velat tacka, som om det vore ett Oscarstal, fast jag inte har vunnit någonting.
Och kanske just därför: för att i verkligheten är människorna som funnits mitt i förlusterna viktigare än de man kan tacka i framgångarna.

Och jag vill tacka en modig finsk man på ett tunnelbanetåg.
Trots att jag blev så sur sedan, när de finska tanterna fortsatte att muttra, att jag ändå reste mig, stod och vinglade på ett ben med kryckorna i en hand och en hålla-i-sig-stång i den andra, medan folk drog efter andan och trodde att jag skulle falla.
Och jag vill tacka all träning med Pamela Reif för att koordination och core hjälpte mig att hålla balansen, så att jag stod stadigt, trots allt.
This woman, it is broken.
Men tydligen inte fullständigt nedbruten, trots allt.

Och sedan var juli över, och det blev augusti.
Och vi flyttade till Uppsala. För här ska vi bo ett år så jag kan göra de placeringar i Sverige som jag behöver för att kunna bli specialist i psykiatri.
Men det är en annan berättelse.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+49
sånt jag läser

Böcker jag läste. maj 2022

juli 19, 2022

Ulrika Nettelblad ligger i hotellsäng på Hotell Pommern och läser bok. Svartvit bild, motljus, ansiktet kraftig upplyst av solen.

Det blev juni, det blev juli, spelar det egentligen någon roll vad som hände i maj, finns det inte ett flyktigt fastklamrande i tiden i att försöka samla det förflutna i listor som blir försenade för att nuet tar så mycket tid och kraft?

Men jag tycker om symmetrin, jag tycker om att hålla strukturen för att slippa hålen som blir om man inte gör det, och jag tycker så mycket om böcker.

Så en dag i juli på ett café i Umeå efter att ha åkt tåg i fem timmar och läst Tove Dietlevsens Gift och lyssnat på min skrivspellista och undrat om jag inte skriver längre för att jag har hittat andra vägar för språket att få plats, en sådan dag sätter jag mig ned och skriver om böckerna jag läste i maj.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist skriver självbiografiskt om uppväxt och ensamhet, om utanförskap i närvaro av andra, om övergivenhet och om moderskap. Men den röda tråden är mat. Att äta maten, att absorberas av den, att tänka på den, att läsa kokböcker. Mat som kärlek, mat som främlingskap. Och mat som besatthet och beroende, som ångestdämpande när det slår över. Och om hetsätningar, även om det utgör en mycket mindre del av boken.

Det är en sinnlig bok, oerhört specifik i detaljerna. För mig blev det tydligt att jag och Ramqvist på många sätt upplever mat på samma sätt, minus hetsätningarna, men det där absorberande, att man liksom kan uppslukas av det på ett nästan hypnotiskt sätt. Och känna de små detaljerna, med sådan oerhörd närvaro och tydlighet.

För min del har det dock inte gjort maten till ett stort intresse, på ett sätt är det tvärtom; jag känner liksom inte att jag behöver jaga stora matupplevelser genom att köpa specialingredienser eller gå till vissa restauranger, jag vet att varje matupplevelse – högbudget som lågbudget, exotisk eller alldaglig – kommer att erbjuda en sensorisk rikedom som kommer att uppsluka och intressera mig.

Diskuterade boken i radio här. Tror överlag det är en bra bokklubbsbok!

The harsh cry of the heron av Lian Hearn

Hittade ingen bra bild på omslaget, så istället får ni en bild på undertecknad som gör den bästa sortens läsning: fönsterläsningen. (Läser Agota Kristof där, bilden är från den här resan till Linköping en gång för typ en miljon år sedan).

Uppmärksamma läsare känner igen Lian Hearns namn från böcker jag läste i april. Det är hon som skrev Över näktergalens-golv-böckerna – stämningsfull och finstämd fantasy som utspelar sig i något som liknar medeltida Japan. Då läste jag ursprungstrilogin, som är så fin och välkomponerad, ja ni  kan ju läsa själva vad jag skrev om den. Men The harsh cry of the heron (eller Vid hägerns skarpa skri) är en uppföljare som utspelar sig femton år efter den ursprungliga trilogin.

Jag tycker inte att den här boken är bra. Ändå läste jag den för tredje gången, har läst den när jag var både femton och tjugofem. Egentligen tänker jag att det kanske är det intressantaste att ta med sig från det här. Varför läser man en typ sjuhundra sidor bok tre gånger om man inte tycker den är bra?

Ja det gör “man” kanske inte, men jag gör i alla fall det, av flera skäl. Dels tycker jag om att läsa böcker flera gånger med avstånd emellan, precis som jag tycker om att besöka samma platser på nytt. Det säger mig något om vem jag själv har blivit och vem jag brukade vara, vad som är på nytt i mig, vad som är sedan gammalt, vad som har skavts bort.

Det andra skälet är att jag är en skrivande människa, eller åtminstone brukade jag vara det, och att läsa om något jag tyckte var dåligt lär mig något om skrivandet. Jag kan förstå på ett helt annat sätt idag än när jag var femton varför den här boken inte lyfter (feldisponerad dramaturgi där fel delar av händelseförloppet får ta oproportionerligt stor del och det som verkligen hade kunnat bränna till och bli starka scener summariskt skyndas över, ytlig karaktärsteckning med bristande trovärdighet, hastigt och babbligt språk i skarp kontrast mot den svala sammanhållna tonen i ursprungstrilogin). En bok jag ogillat brukar dröja sig kvar i bakhuvudet medan jag funderar vad det är jag hade velat se annorlunda, och när jag återvänder till den får jag nya insikter.

Hem av Karin Erlandsson

Hem av Karin Erlandsson

“Kollektivroman om åländska kvinnor genom historien”, läste jag i beskrivningen av den här boken när den skulle ges ut, och blev genast uttråkad och lite irriterad. Det var något med det som lät både tråkigt och uttänkt i mitt huvud, den sortens idé som liksom är smart för att den är rätt i tiden (Åland fyller hundra år i år, så det har varit en massa saker kring det), stipendievänlig, konceptuell. Men min erfarenhet är att romaner med en god idé ofta blir just bara en idé. En pappersprodukt där det var hisspitchen som var själva grejen, genomförandet torrt och tråkigt.

Men sedan blev det ändå så att jag läste Hem, och vad glad jag är att jag gjorde det! Jag har läst flera av Karin Erlandssons böcker, som Pärlfiskaren de österbottniska deckare jag skrivit om här och boken om skrivande som jag läst och skrivit om många gånger, bland annat här. Men det här är på en helt ny nivå.

Hem är alltså en kollektivroman; det är ett slags novellsamling där alla novellerna förenas genom ett gemensamt tema (åländska kvinnor vid olika tidpunkter i historien). Det finns också ett föremål som förekommer i alla noveller, men texterna hänger annars inte ihop så att man egentligen måste läsa dem i ordning, eller i ett svep.

Det är otroligt hur så kompakta små texter kan rymma hela världar, det här är att vara sparsmakad med ord när det exakta skapar det överväldigande. De fina nyanserna när det gäller att skildra allmängiltiga känsloupplevelser gör texterna tidlösa, samtidigt som miljöer och händelser placerar dem i tid och rum. Det här är ett stort berättande i mikroformat!

Min största invändning är att den näst sista texten innehåller en scen med ett sexuellt övergrepp som även den var oerhört väl gestaltad, och just därför mycket obehaglig. Funderar fortfarande på om den verkligen tillförde tillräckligt mycket för att motivera sin plats i den texten, och är man det minsta känslig för sådant kan det vara klokt att hoppa över just den novellen. (Som jag annars tyckte mycket om, just för att den hade blandningen av ljus och mörker som genomsyrar de flesta verk jag verkligen älskar. Lycka och smärta och lättnad, tätt intill varandra, uppblandade, som jag upplever att livet är).

En bok att uppslukas av och ett skrivande att inspireras av.

Här pratade vi om boken i radiobokcirkeln.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+9