tips

the beat of the wheels is what’s missing.

februari 6, 2023

Jag såg en kortfilm, den heter Sleepers’ Beat. Det är en dokumentärfilm från 2014 om människor som jobbar på transsibiriska järnvägen, gjord av Anastasia Kirillova som är en svensk regissör med ryska rötter.
Jag hörde en intervju med henne i ett program om järnvägsresor, hur hon berättade om hur hon ville göra en film om hem. Hon reste till Ryssland och skulle jobba med filmen, transsibiriska järnvägen var inte vad den skulle handla om. Men när hon reste med tåget genom landet och talade med människorna som arbetade  på det upptäckte hon att det var där berättelsen om ett hem fanns. De som arbetade på tåget var borta hemifrån månader i sträck. De talade allihopa om livet på tåget på samma nästan mytologiska sätt. När man väl vant sig vid att arbeta på transsibiriska järnvägen kanske man inte längre vet vad som här hemma, vad som är borta. När man kommer hem till det som andra säger är ens riktiga hem är man rastlös. The beat of the wheels is what’s missing.

Sleepers’ beat innehåller intervjuer med tågpersonalen, varvat med landskapen som väller förbi utanför tågfönstren.

Jag har skrivit en massa skönlitteratur som ingen av er har läst som handlar om hem, om rötter, om att fastna på platser, om att ryckas upp och att sugas in. Jag har skrivit om att vara hemma på ingen plats eller på bara en i hela världen. Och jag har skrivit mycket om platser. Jag har skrivit berättelser där platsen blir så viktigt att den är som en egen del av berättelser, att det hade varit omöjligt att skriva samma historia och låta den utspela sig på någon annanstans.
Jag har harvat på i ett projekt där jag efter femtontusen ord förstod att texten var död för att platsen inte väckte något i mig, det fanns inget där att utforska.

Att få en inblick i denna lilla värld, tågvärlden, den beorendeframkallande, fick mig att bara vilja skriva.
Jag ville få berätta något som kunde skildra en helt egen tillvaro lika väl som de här sexton minuterna av glimtar från en resa genom ett väldigt land.

Dessutom vet ni ju sen förut att Ryssland är ett land som fascinerar mig. Förut kunde jag inte resa dit för att livet inte passade för det, sedan kom ett helt världsläge emellan.
Istället får jag njuta av hur den här filmen skildrar både den lilla, begränsade världen som är tåget och det enorma rike som det rör sig genom.

Ett eget universum, och så vackert foto. Blev så inspirerade till att skapa något!
Här hittar ni den, om ni har en kvart för er själva och vill se något fint.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i tiås-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+4
0 Comments
att skriva

Glimtar, januari 2023

februari 2, 2023

Svartvit bild på brygga i Sunnersta

Det blir januari, det blir tid för de små stegen som ger de väldiga förändringarna.
Jag skaffar städhjälp. Jag provar matkasse. Jag börjar ta kvällspromenader, låter en vana bo med en annan: om man alltid går ut på kvällen, kan man slänga soporna och hämta in posten på samma gång. Ibland går jag inte längre än till sophuset och brevlådan, ibland promenerar jag genom en hel entimmesdokumentär (det är sällan). Det är att känna doften av ute i alla väder som är grejen.
Det är att ha köpt sig tid. Det är att använda den till allt att få skaka av sig allt det andra ens tid fylls med.

Det blir januari, jag vabbar en vecka, promenerar längs sjön genom snålblåsten i dagens sista ljus för att orka dessa ändlösa dagar som man fastnar i på samma sätt som tejpen alltid fastnar i sig själv när jag försöker slå in paket. När vabben är slut är det som om dagarna blivit andra, plötsligt fyllda med en glimt av vår. Ljust om morgonen på väg till jobbet. En solnedgång på väg hem. Folk säger att det känns hoppfullt, det är sådant man ska säga om ljuset, men ge mig vinter. Ljusa morgnar känns som att ha försovit sig, mörker är ett skydd för den som vill vara ifred.

Det blir januari, jag har varit så trött, det blir januari och jag påminns om att det kommer att kunna vara på något sätt.
Det finns så många drömmar att drömma, om man hittar plats åt dem att få drömmas.
Jag ska öva på att drömma dem, ska bygga små bon av längtan.

Det blir januari, jag går en vabbförmiddag i snöslasket och grådiset nerför backen mot Coop och jag uppfylls av en romanidé. Den rör mig så starkt i kroppen att jag måste stanna upp. Under dagen, om kvällen när jag ska sova kryper den under huden. Jag tänker på bilderna, dofterna, jag väljer musiken. Jag vet att idéerna är som förälskelser, eller som mycket tidiga graviditeter: det kan kännas som ett löfte om så mycket, man kan bygga en hel tankevärld med idén om hur de ska förändra ens liv.

Och sedan kan de gå om intet, aldrig leda till något alls.
Och ändå finns det tider i livet när det ska finnas ett värde i att det över huvud taget kunde hände. Att man kunde bli förälskad, bli gravid, gripas av en bild av vad en roman hade kunnat vara och av den nästan andfådda lusten att skriva den.
För att man trodde att det kanske inte var möjligt längre. Att det kanske aldrig skulle ske igen.

Och januari övergår till februari och med det kommer snöfallet, flingorna i lyktstolpsskenet utanför fönstret i kvällsmörkret utanför. Mörkret, som ligger som ett skydd kring en om kvällspromenaden.
Mörkret, som dämpar intrycken så att idéerna får plats, så att drömmarna får plats.

Föreställningen om en annan berättelse. Smaken av något nytt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

 

+28
4 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

kläder.

januari 31, 2023

 

Det här är kläderna jag hade på mig hösten 2022.

En grå hoodie som jag haft i fem år, och som varit genom så många tvättar att allt som finns kvar är det mjuka, mjuka.
Ett par ljusa jeans från H&M som jag köpte i september när jag inte längre ägde ett enda helt par byxor.
Någon t-shirt.
Ibland, istället för hoodien, någon svart tjocktröja. Jag har några stycken jag köpte på Lindex en gång för flera år sedan.
En gång var det så kallt, eller om det var jag som var så frusen, så då tog jag på mig hoodien utanpå tjocktröjan.
Och på hallgolvet låg tydligen alltid mina träningsskor och ett barns gamla strumpor.

Mina kläder bär ingen berättelse om mig, de är inte mitt självförverkligande. De är inte en dröm om vad jag ska köpa för mina pengar, de är inte ett uttryck för min fantasi om berättelsen om mig själv, de ska inte visa upp mig som en kropp som sticker ut från andra kroppar. De deltar inte i en idé om att vilja bli betraktad.
De är tyg på min kropp, som duger.

Om något: en del av en önskan att få vara ifred.
Vill se men inte synas.
Och kanske, framförallt: vill inte längta efter saker mina pengar ska ge mig. Av någon anledning är jag rädd för habegäret, det blir ett gift jag inte tål, jag vill få avsäga mig det materiella suktandet.

Så när barnen somnat om kvällarna tog jag på mig min mössa från Coop och min gamla jacka från Sparhallen och gick kvällspromenader genom det disiga novembermörkret och var just det: ifred.
Väckte ingen uppmärksamhet, krävdes inte på något, var inte någon någonting skyldig.

Och det var min berättelse om kläder.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+50
6 Comments
familj Mat

Måltiden

januari 29, 2023

Jag minns vindruvorna, kärnornas konsistens mot tungan, det söta och det sura. Druvorna och osten, ett av alla flyktiga möten när man är sjutton år, människor som lämnar en med skärvor av en berättelse, och man kan spara berättelserna även om man aldrig möts igen.
Hon berättade om när hon var liten i Australien, hur hon plockade vindruvor i trädgården som vi plockade vinbär, att det är en annan sorts smak när man äter dem färska, det går inte att jämföra.

Kort därefter berättade någon samma sak för mig om bananer, att det är en helt annan smak om man äter dem direkt efter att de plockats från plantan. Man tror att man har ätit bananer, men det är först när man äter riktiga bananer som man förstår vad det handlar om.
Storögt tog jag det till mitt hjärta: att det fanns en värld därute med de äkta upplevelserna, att allt man trott sig veta om livet när som helst kunde visa sig vara ogiltigt.

Jag minns pinjenötterna, de fanns på toppen av en pasta på ett café på ovanvåningen i en av galleriorna i Umeå. Jag var höggravid med mitt första barn och jag kunde inte förstå att det inte alltid skulle kännas så tungt, att det var fjorton kilo extra på kroppen som jag inte alltid skulle släpa på, att det var järnbristen och vintermörkret, att det skulle komma andra tider.
Dagarna, timmarna, minuterna släpade sig i olidlig anspänning, en upplevelse av att vänta på en dom, men utan att veta vad man ens varit anklagad för från första början. Som om man försovit sig och missat förhören, rättegången.

Jag tog mig iväg för att äta min pasta, det var målet om dagarna. Sitta på det där caféet, försöka plugga muskelceller, kalcium, neuroanatomi, och sedan: krämigheten, pinjenötterna på toppen. Jag blundade, tänke: åtminstone kommer det alltid att finnas smaker.
Om man inte vet någonting annat, kan man alltid tänka på vad som kommer att bli nästa måltid.

Jag minns pecannötspajen, dess klistriga mäktighet, som jag åt på Kafé Station dagen jag fick veta att jag var gravid med min son. Utanför gnistrande vårsol i Umeälvens oroliga vatten, alltid detta vårljus som blixtrar i huvudet på en. Jag minns mjölkens sötma, kaffets beska när jag satt höggravid om lördagsförmiddagarna på samma café med samma son i magen och skrev en roman för att jag var övertygad om att det var min sista chans.

Jag minns en wrap jag köpte på det nyrenoverade caféet i sjukhusets centralhall en vår när jag hade kräkts mig igenom januari, februari, kanske mars, för att jag bar mitt minsta barn i magen. Hur det var det första jag kunde äta och njuta av, den mosade fetaostens salta strävhet, de soltorkade tomaternas mustighet. Vårljuset igen, tidens och livets galopperande.

Jag minns snabbkaffet i termosmuggen i lekparkerna, på en bänk med en bok: i april och i juli, i november och februari, jag minns ljudet av mina lekande barn när de väl hamnade i flow, jag minns tiden tillsammans fast man inte gjorde samma sak. Jag minns brödbaket om morgonen, doften i huset, jag minns mellanmålsbarsen med frukt och nötter på Nabbens badstrand och på Gröna Udden när sommarsimskolor lades till sommarsimskolor. Jag minns pizza i sommarkvällen på Nonna Rina för att fira att ett skolår var färdigt, hur de sprang till lekparken intill medan jag satt kvar, jag minns svartvinbärsteet jag drack medan de lekte i skogen om hösten.

Jag minns munkcidern från Peders Aplagård, med smak av äpple och krusbär (som om vi vore i en av barndomens villaträdgårdar, de med vinbär men inga färska vindruvor). Hur min vän tog fram den en eftermiddag när sömnlöshet och nattligt kaos fortfarande surrade i huvudet, när tröstande ord inte spelade någon roll, han visste att jag sällan dricker alkohol och aldrig när läget är skakigt, så där ställdes den fram istället, cidern. Hur kolsyran samlade mig, hur man alltid kan samla sig med kolsyra, och sedan samtalade vi om hans barn, för han visste att jag inte orkade prata om allt som var svårt, men att jag alltid orkar prata om andras barn.

Jag minns tomatsoppan, så len och så vänlig, det hembakta brödet som smulade sig i den, hur alla mina barn åt den. I junikvällens dis, en sommardag av regn när vi längtade efter att bada i havet och jag undrade om jag någonsin skulle klara av det livet hade gett mig. Tomatsoppan som en vän, ett hopp: man kommer att klara sitt liv för att det är vad man gör. Man kommer att koka morgongröten, man kommer att laga kvällssoppan.
Om man inte vet någonting annat, kan man alltid tänka på vad som kommer att bli nästa måltid.
Man kan tänka: den kommer att vara vad man behöver.
Man kan tänka: en regnig dag kommer den att vara varm, och mild.

Läs mer:

Alla mina inlägg om mat hittar du här och inläggen om familj här.  Här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+41
10 Comments
sånt jag läser

vad jag läste. december 2022

januari 26, 2023

I december läste jag en enda bok.
Vad gjorde jag istället? Var på många platser, antar jag.
Var så trött. Letade efter saker jag tappat bort, kanske i både bokstavlig och bildlig bemärkelse.

Året hängde över mig som en tyngd, som när jag var på Tom Tits experiment på en skolresa i mellanstadiet och det fanns en dräkt man kunde prova att ta på sig som skulle väga lika mycket som viktuppgången en fullgången graviditet.
Tyngden var så enorm, det kändes orimligt att man någonsin skulle delta i något som var att bära på så mycket för någon annans skull.

Om jag läste något särskilt i december, denna enda bok?
Jag läst vad som fanns till hands. Det var Sprängaren, Liza Marklunds deckardebut. Den fanns i en hylla där jag befann mig när jag fick tid att läsa, och kanske är det också en lärdom om hur man får läsandet att hända: att göra det utifrån de omständigheter som erbjuds.

Jag tyckte om den, jag har läst några andra av Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon när jag var nygravid en gång i tiden, i tröttheten och illamåendet var de tydliga och spännande och lagom. Man kan läsa dem och tänka på drivet, försöka få in det i sitt eget skrivande även om det är i en annan genre och av en annan sort. Att varje scen för berättandet framåt, i den stora berättelsen och i den lilla.

Senare i december läste jag dagstidningar, papperstidningar, hemma hos mina föräldrar.
En gång när jag var sexton skrev jag ett blogginlägg om att det första jag skulle göra när jag flyttade hemifrån var att skaffa en dagstidningsprenumeration. Sedan blev det inte så, det är väl så i livet, man kan göra sig så många föreställningar, man kan göra sig andra erfarenheter.
Men jag drack mycket kaffe, åt saffransbullar, och njöt av tidningspapperskänslan mot fingertopparna när det var dags att vända blad.

Snart, tänkte jag, kommer jag att orka läsa hela artiklarna igen.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+21
6 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

gammalt, nytt

januari 25, 2023

“Mamma”, säger Storasystern, “visste du att den sista Harry Potter-filmen kom samma år som jag föddes?”
Det är bara hon och jag, en dag när hon har feber, bara jag och min äldsta, min första. Vi ser på femte Harry Potter-filmen. Jag har lovat henne länge att vi ska se den tillsammans, själva, för hon är den enda som fått höra den boken hittills. Men vi får så sällan tid ensamma.

Om jag minns?
Det är klart att jag minns. Att jag såg den med mitt första barn i magen. Att det var samma sommar som jag satt i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar på sommarbesök och försökte skriva en roman när julikvällen fylldes av rapporterna om att någon sprängt en bomb i regeringskvarteren i Oslo, och senare: någon som sköt, på en ö utanför.

Och tio år senare skulle jag sitta en tryckande het julikväll i kontorsrummet hemma hos hennes farmor och farfar och skriva på en roman och hon skulle komma in till mig, säga: Vet du vad de säger på Lilla aktuellt mamma, de berättar om något som hände i Norge för tio år sedan, det hände samma år som jag föddes, minns du det?

Jag spelar Bang bang bang bang med Sohodolls på högtalarna i köket när jag plockar disken, jag hör Storasystern vissla med.
“Känner du till den här låten?”, säger jag.
Hon är så duktig på att vissla, hon har alltid varit det, träffar varje ton med precision.
“Den är stor på tiktok”, säger hon med en axelryckning, “var har du hört den någonstans?”

Och jag minns, jag minns –
att vara sexton år på bussen, på biblioteket, längs ån, på caféerna, att promenera en mil om dagen för att få rastlösheten ur kroppen eller kanske ur huvudet, att skriva i timmar tidiga julimorgnar och sena septemberkvällar för att jag var övertygad om att jag hade berättelser och att de var värda att skrivas, att tro att en dag skulle jag göra något stort, att inte förstå hur det skulle vara möjligt.

Vinternätter, det stjärnklara, tidens pulserande förväntan, att tänka att snart kommer något att hända, snart måste något hända, något måste rycka upp mig och ta mig med till det som ska ske vad det än är.
Att springa genom livet snabbt, som om jag skulle rusa igenom väggen till perrong nio och tre kvart, övertygad om att om jag bara springer snabbare kommer jag att komma någon annanstans och tas dit jag ska.

Och jag lyssnade på Sohodolls, på Bang bang bang bang och på Prince Harry,  studerade mina språk och skrev mina texter och promenerade mina promenader och drömde mina drömmar och försökte förstå den här världen som man tydligen skulle växa upp i och ta sig ut i.

Och allt utan att veta att jag fjorton år senare skulle stå och plocka disk till samma låtar medan min elvaåring skulle komma och lägga armarna om mig, borra in ansiktet i min axel och fortsätta med elvaåringsfrågorna, de som handlar om att söka sitt ursprung, sambanden och skeendena som skapar konturerna kring ens egen existens.
“Det är bra musik”, säger hon tankfullt. Hennes hår luktar så gott av badbomberna hon använder när hon stänger in sig i badrummet och stänger världen ute. “Minns du om du brukade lyssna på den när du var typ, tonåring och sånt?”

Jo.
Jag minns.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+33
5 Comments
att skriva sånt jag läser

Bokrecension: Kickstarta ditt skrivande av Michaela von Kügelgen

januari 24, 2023

Kickstarta ditt skrivande och hitta en skrivrutin av Michaela von Kügelgen

En av de första gångerna jag träffade mamman till en av Habaneros bästa vänner pratade vi om kvicksand. Visst fick man en känsla när man var barn, sa hon, av att kvicksand var ett viktigt problem att förbereda sig för i livet. Och så var det ju! I barnens populärkultur är det ett ständigt återkommande fenomen. Var det något man visste när man var liten var det att man inte skulle kämpa emot om man sjönk ned i kvicksand, mycket oftare tänkte man på detta än på att planera hushållsbudgetar eller städa badrum. I relation till hur ofta man förbereddes för det är det anmärkningsvärt hur lite nytta man har av sina kvicksandskunskaper i det vuxna livet.
Jag tyckte det var en genialisk spaning och anade att det här var ett mammor-och-barnumgänge där mammorna kunde ha lika gott utbyte som barnen, och så blev det.

Men vad har kvicksanden med en bok om skrivande att göra?
Inatt, när jag tröstade en febrig liten och mätte upp flytande Alvedon, tänkte jag att vabbandet är ju kvicksanden. Ju mer man kämpar emot, desto djupare sjunker man i dyn. Om man inte kämpar emot lika hårt överlever man tills räddningstrupperna i djungeln anländer (eller tills det är dags att få återgå till jobb och skola).

Ett sätt att sluta kämpa emot tänker jag är att omge sig med saker som kan hjälpa en att få drömma drömmarna om andra dagar när man gör andra saker, sådana som är ens egna. Men som låter en drömma drömmarna i små munsbitar, så man inte blir överväldigad av skillnaden mellan drömmen och verkligheten.

Kickstarta ditt skrivande och hitta en skrivrutin av Michaela von Kügelgen

Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin av Michaela von Kügelgen är en sådan munsbitsdrömmarbok, tycker jag – åtminstone för den som bär på en skrivdröm. Det här är en bok om att närma sig sitt skrivande liv, oavsett hur det skrivlivet ska se ut. Fokus ligger på att utveckla den egna skrivdrömmen och hitta skrivandets plats i livet. Vägarna dit är många. Här finns konkreta övningar och fylla-i-sidor som hjälper en att utveckla hur man vill att den egna skrivtillvaron ska se ut och hur man kan nå dit, och här finns inspirerande uppslag om olika delar av processen i att skriva något längre.

Kickstarta ditt skrivande och hitta en skrivrutin av Michaela von Kügelgen

Kickstarta ditt skrivande och hitta en skrivrutin av Michaela von Kügelgen

Kickstarta ditt skrivande och hitta en skrivrutin av Michaela von Kügelgen

Boken är indelad i kapitel som har att göra med olika delar av skrivandet: allt från skrivarvardagen och att skapa en skrivrutin till research, hitta inspiration och att orka skriva klart. Den går att läsa från pärm till pärm men fungerar också väldigt väl att bläddra i och bara slå upp ett uppslag här och där. Eller kanske läsa ett kapitel som har att göra med det som är krångligast för en i skrivlivet just nu.

Just det där att bara bläddra, läsa lite, fundera över det man råkade ramla över fungerar väldigt väl för kvicksandsdagar i livet. Ett uppslag här och där får ofta plats även om man bara har fem minuter kaffe-och-läsa-stund innan det är dags att göra allt det andra som kallar.

Kickstarta ditt skrivande och hitta en skrivrutin av Michaela von Kügelgen     Kickstarta ditt skrivande och hitta en skrivrutin av Michaela von Kügelgen

Boken innehåller dessutom åtta intervjuer med utgivna författare. Intervjuerna knyter an till ämnet för det kapitel de hamnat i och jag har läst dem flera gånger. Jag har alltid älskat att läsa om andra skrivande människors vägar och processer, det gör jag fortfarande fast det känns som länge sedan jag var inne i ett långt skrivprojekt nu. Det finns andra som har gjort liknande saker. Kanske har de gjort precis som jag i skrivprocessen, eller så gör de helt annorlunda. Sådant tycker jag om att läsa om, en grå dimmig dag medan min sjuåring ser på gamingvideor på youtube och äter glass och jag drömmer om allt som kanske händer en annan dag, inte idag.

*

PS. För full disclaimer så är jag och Kugge kompisar, vi har lärt känna varandra genom internet och skrivande och sånt. Men jag tror ni vet vid det här laget att jag är väldigt kräsen med vad som platsar på bloggen. Tipsar inte om något för att “vara snäll”. Det kanske man borde, det är ju fint att vara snäll, men i vad som platsar på bloggen är det no mercy, det måste komma från hjärtat, annars kan det vara. Så ni vet!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande, här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

+21
3 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Drömmarna, del 1

januari 22, 2023

Tre barn i skogen, svartvitt

När jag bad om önskemål och inläggsidéer fick jag förslaget (bland mycket annat, jag är inspirerad för hela det kommande året känner jag) att skriva om vad jag drömmer om. I livet, i framtiden.

Jag älskar drömmar, har alltid älskat att drömma dem, såklart skulle jag skriva om det. Fast det kanske mer handlar om att inte riktigt veta vad man drömmer om.
Jag tror många som gått igenom något svårt i livet känner igen det. Under en tid smalnar livet av, så omlagt till att klara det svåra. Drömmandet blir svårt, som att komma ihåg hur man jobbar när man har haft semester för länge.

Om jag blundar och försöker se framför mig vad jag drömmer om, är det här vad jag ser:
jag ser en dag vid havet, det är Ålandssommar, det är sensommar, det är säsongens slut. Semestrarna har börjat ta slut, turisterna börjat åka hem. Vi har varit lediga hela sommaren tillsammans och ändå ska vi vara lediga lite till, tills skolan börjar. Vi har träffat släktingar, vi har åkt båt, vi har åkt tåg. Mest har vi varit hemma. Vi har cyklat mellan stränderna, vi har bjudit hem kompisar. Människor vi älskar har kommit hem till oss och sovit över. När barnen somnar har samtalen fortsatt. De andra kvällarna, när jag är ensam, har jag skrivit. Kanske har jag pluggat något, i drömmarna studerar jag språk. Kanske jobbar jag inte heltid, även när det inte är sommar, jag lär mig språk och skriver berättelser. Kanske fotograferar jag mer, kanske har jag lärt mig det tekniska bakom. Och redigeringen.

Men ögonblicket när jag blundar, det är jag och barnen, sensommarljuset, doften. Vi cyklar till Lilla Holmen för att bada. Efteråt, till kvällen, ska vi äta på restaurang. Kanske är det en av de sista ljumma kvällarna. Kanske är det en av de sista somrarna Storasystern vill vara såhär mycket med oss, kanske kommer alla dessa dagar och kvällar då det varit vi att få henne att komma tillbaka igen när hon sökt sig bort, som hon ska göra.

Och maten smakar som mat smakar när jag ägnar dagarna åt att cykla och springa och simma, den smakar som ett rus, och vi pratar om sommaren som varit och om hösten som väntar och när kvällen fortfarande är ljummen köper vi glass, vi äter den medan vi går genom stan, samma gator vi gått på och cyklat längs år efter år, det välbekanta är själva tjusningen, ramarna själva fundamentet för kreativiteten, hela världar kan byggas inom så liten radie.

Sedan cyklar vi hem och de går och lägger sig. Kanske ligger de och läser själva innan de somnar, kanske läser jag fortfarande högt för dem, för att Habanero är liten nog för att säga att det är mysigt och Storasystern kan låtsas att hon gör det för Habaneros skull fast hon också tycker om det.

När vi sagt godnatt står jag i köket och lyssnar på Studio ett och tänker på den här världen, vad jag hade velat säga om den.
Jag gör en bröddeg.
Jag har ro nog i kroppen, i det här drömlivet, för att baka bröd.
Imorgon blir det kalljästa frallor till frukost.

Sedan gör jag en kopp körsbärste, öppnar balkongdörren mot den kvava natten, sätter mig vid köksbordet och skriver.
Som jag alltid gjort.

Och sedan sover vi alla lugnt om natten som om inget ont kunde hända oss, sedan sover vi alla som barn.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

 

+44
1 Comment
Enklare liv familj

Vabben, vabben, vabben, eller: 5 tips för den som vabbar

januari 21, 2023

Frusen sjö i Sunnersta, Uppsala, på vintern. Svartvit bild

Det är januari, det är vabb. Är det vad man hör folk prata om allra mest just nu? Hur livet är en lång radda magsjukor,  förkylningar, feberdagar. Just när det lättar tycks det slå till igen. Som vädrets växlingar, från snöfall till slask till ishalka innan man ens hunnit få klart för sig vilket väder det just var.

Det är tungt att ta hand om sjuka små, och alldeles särskilt om man själv är sjuk. Att sova sämre, tvätta lakan om natten, ge sig ut i snöstorm för att köpa glass för att det är det enda någon kan äta idag, eller ta hand om sista-dagen-sjukdomens rastlösa syskonbråkande och leksaker-på-golvet-kaos. Från en vabbare till en annan kommer fem tips för att göra vabb-dagarna lättare:

Skapa kontroll

Kontrollförlusten är något av det värsta med de här långdragna av-och-på-vabbperioderna som känns lika tungt som att skjuta en barnvagn genom snömodd. När förutsättningarna ständigt ändras för dagsplaneringen känns det som om livet kastas huller om buller. Då kan det hjälpa att ta en stund och hitta planeringen och förutsättningarna för situationen som nu är. Jag brukar sätta mig med en kopp kaffe och skriva ned vad jag inte hann klart på jobbet och vad vi ska äta och om något behöver handlas. Extremt basic grejer alltså, men det hjälper mig att slippa stresstankarna som snurrar i bakhuvudet och får min hjärna att fatta att nu är det ett nytt läge.

Skaffa sällskap

Vadå, man är ju med någon hela dagen om man vabbar?
Ja, ett barn. Det är inte samma sak som att ha utbyte med någon annan vuxen. En underbar sak med att gå till jobbet är att man får prata med vuxna människor. Mina vabbdagar chattar jag järnet med mina kompisar istället. Telefon kan också funka men jag tycker chattande funkar bäst, så man kan ha lite lågintensiv kontakt med folk dagen lång men vara redo att springa med kräksskålar närhelst det behövs.

Gör något eget

Tillvaron blir så liten när vabbdagar fogas till vabbdagar. För mig är det här den tuffaste biten: att det känns som om allt som är mitt eget bortom barnlivet skrumpnar ihop. Så jag brukar sätta barnen med sina skärmar och ha någon stund på dagen då jag gör något som bara är mitt. Skriva lite (gissa varför jag bloggar typ en gång om dagen just nu…) eller ta en promenad.

Planera in luft

Det här är den svåraste punkten, kanske omöjlig, men jag försöker att hela tiden lägga in mindre i vårt schema än vad jag tror att vi kommer att klara av. Om allting inte redan sker på marginalen blir det så mycket lättare när marginalen skärs bort med råge.

Ha reservmat hemma!

En underbar grej med att ha barn i skolan är att man inte behöver laga lunch åt dem. En jobbig grej med vabb är att man måste göra det. Jag har alltid ägg, kikärtor, pasta, ketchup och morötter hemma. Då kan jag servera pasta med ketchup, stekt ägg, kikärtor och morotsstavar. Funkar inte för supersjuka barn och säkert inte för alla barn, men poängen är ju i alla fall att ladda upp med saker som kan vara i skafferi och kyl eller frys ett tag och hålla sig redo för när de behövs.  Det är bra om det inte är för goda grejer, typ snabbmat (om ingen är så sjuk att det är allt de kan äta förstås, men det här är för lagret) för då kan man bli sugen att äta det annars också och så finns det inte kvar som reserv när man behöver det.
Det här receptet har också ingredienser som håller länge, så det är bra reservmat.

Och nu är det slut på min egna stund, och dags att återgå till verkligheten.
Glad vabb till mig, glad vabb till er!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj,  här finns alla inlägg om enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Eller skriv en kommentar!

+28
4 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, december 2022

januari 21, 2023

järnvägsstationen falun

Snötäckta hus i Sunnersta, Uppsala

December händer på många platser.
I ett hus på landet mitt i mörkret med saffranskladdkaka och sällskapsspel. I poolen på ett spa med min vän för att fira min födelsedag. På en vietnamesisk restaurang där jag nästan blir tårögd för maten har varit så glädjelös för mig så länge och plötsligt bland friterade tofutärningar och koriander väcks något slumrande till liv.

December händer på Fyrishov där jag håller i ett födelsedagskalas för min elvaåring och nio andra och det är den sista lördagen före julafton och därför är bassängerna nästan tomma. Det kan vara så svårt att vara själv om alla beslut. Att veta om det ska bli bra. Att det är mitt ansvar om det inte blir det, och bara mitt.
Men den här kvällen blir det bra, hon är lycklig, vi doftar badhus.

December händer på psykakuten en natt när jag går jour.
Man kan känna sig så kompetent när adrenalinet pumpar om morgontimmarna, man kan känna sig som en sådan idiot när man vaknar efter dagssömn, uppfylld av eftertankens kranka blekhet.

December händer på tåg.
Jag och mina barn, när vi reser. Jag vill sitta med dem såhär så många gånger, i lugnet som kommer när allt är hoppackat, när vi är på väg.
Jag skulle så ofta vilja få vara på väg.

December händer i Falun hos barnens farmor och farfar, i doften av kyla i promenader i stjärnklar vinternatt kring gruvan, i att gå på samma platser där jag gått tiotusentals steg förut. December hänger i sovmorgnarna, i mellandagsskrivandet, december händer i mitt huvud.

December händer hemma hos mina föräldrar, i ett hus på landet utanför Uppsala där jag en gång skrev romaner om somrarna och jularna och undrade vilken plats jag skulle kunna skapa mig i den här världen.
Nu brer mina barn ut sig i sofforna när de spelar Roblox och hittar alldeles utmärkta platser i världen precis här och ingen annanstans. Här avslutas december, här avslutas året, detta oändliga år, detta år som var som att träna korta intervaller men på en maratondistans, detta år som dundrat genom mig som en hjärtklappning som aldrig tar slut, och kanske händer december på så många platser just därför: för att det är svårt att sänka farten när den väl är igång.

Men sedan tar året slut, axlarna sjunker, vi går ut i skogen.
Det är dags för ett annat tempo, det är dags för en annan tid.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+28
7 Comments