Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

28

 

 

Idag fyller jag 28 år och det finns mycket man hade kunnat säga om det.
Att jag typ föddes lillgammal och sedan aldrig slutade vara det.
Att jag har upplevt saker, bär på så många historier, att det känns som en livstid men att det finns tid kvar. Om man bortser från all oförutsägbarhet som gör att man aldrig vet hur länge det pågår, utgår från statistik och genomsnitt, finns det så mycket tid kvar.

Jag har haft åldersnoja sedan jag var typ tolv, haft en känsla av att tiden rinner ifrån mig, att plötsligt har jag den inte mer.
Förknippar det med att jag har varit så van vid att vara ung och någonting. Ung och begåvad, ung och lovande, ung och ambitiös. Jag brukade skriva med en känsla av att vara jagad av tiden. Mitt skrivande var bra för min ålder, ju äldre jag blev, desto mindre exceptionellt skulle det vara, trodde jag. Begåvad tonåring, stod det i mitt första personliga refuseringsbrev.

Svårigheten är förstås att ungdom är en opraktisk identitet att försöka odla. Det enda som är säkert, så länge man fortsätter att leva, är ju att man blir äldre.
Och ungdom var – apropå att alltid ha varit lillgammal – aldrig en unique selling point jag kände mig särskilt bekväm i. Jag bar ungdomen som ett klädesplagg man inte gör sig av med för att man tänker att det borde passa, man vill så gärna vara den sortens person som klär i det här.
Men det finns ingen morgon man med glädje skulle ta det på sig.

Att passera tjugofem var en befrielse, efter det har jag för varje år fått känna att jag växer in i någonting som är där jag egentligen hör hemma. Jag tror att jag har några år kvar av den upplevelsen. Kanske blir medelåldern tiden när mitt sinne har sin prime time.

Behöver inte längre vara ung&begåvad, får bara vara jag.
Visar sig, till viss överraskning, att det räcker alldeles utmärkt.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

0 comments

Söndagsplock vecka 48: NaNoWriMo-special del 5

(Bild från Unsplash).

Ytterligare en vecka, ytterligare en söndag. Vädret är annorlunda än när jag började skriva söndagsplocksinlägg i våras. Världsläget är sig ganska likt.
Man behöver saker att roa sig med, man behöver saker för att känna att det finns något som pågår, att allting inte är gröt. Kanske kan några tips en söndag ibland hjälpa till med det.
Detta är den sista söndagen i november, och den sista söndagen under NaNoWriMo 2020 (jag har skrivit mer om nano här.)
Därför är alla tips denna vecka skrivrelaterade, precis som de andra söndagarna under november. Nästa vecka är det vanliga spretiga tipsandet tillbaka. Fasen vete om det är bättre i en extremnischad tid, men det är min blogg och jag spretar om jag vill det.

Tidigare inlägg med skrivrelaterade tips hittar ni här:

 

Nu. Raskt vidare till tipsen.

Skriv på av Elizabeth George

En bok om skrivandets hantverk: Skriv på! av Elizabeth George

Skriv på av brittiska deckarförfattaren är som ni ser en välläst bok i min hylla. Att jag fick och läste den första gången när jag var tretton kan förstås också bidra, den här har jag bläddrat i under femton års tid. Men av goda skäl. Elizabeth George går igenom hela sin (väldigt systematiska och fyrkantiga) skrivprocess från början till slut. Boken är lika saklig och organiserad som Elizabeth George tycks vara i sitt skrivande – det är gediget, med många exempel från både de egna böckerna och annan skönlitteratur, och täcker alla viktiga aspekter av skrivandets hantverk, från karaktärsutveckling till dramaturgi. Min egen skrivprocess skiljer sig väldigt mycket från Elizabeth Georges. Hon är helt uppenbart en skrivperson som behöver förbereda väldigt mycket innan hon kastar sig in i själva skrivandet. Jag är någon som måste skriva-skriva-skriva, och sedan vaska fram det som är guld bland all skit. Båda processerna tar tid – man lägger bara tiden i lite olika delar av processen. Men boken lämpar sig väl för den som är intresserad av att börja analysera olika delar av sitt skrivande, se vad som kan förbättras, hitta orden för vad som saknas i en text som inte riktigt känns hel. Den berör alla huvudkomponenterna i en roman och på så sätt får man utgångspunkter till hur man kan fundera kring det egna skrivandet.

(Bild från Unsplash)

Instrumentell musik att skriva till: Portico Quartet

Prickly pear  har länge varit en av mina favoritlåtar, rört vid något i mig som annan musik inte kommer åt. Har skrivit om den i tidigare söndagsplock, om hur den är som det skira ljuset i årstidsväxlingar, som lugnet när man får paus mellan förlossningsvärkarna, som de få sekunderna mitt i en tid av en avgrundsdjup sorg som man känner lättnad. Trots detta är det först nu som jag på allvar börjat lyssna på andra låtar av jazzbandet Portico quartet. (Säkert finns det något mer fancy bestämningsord på vilken typ av jazz de spelar, men nu är jag inte någon musikjournalist). Här finns samma bitterljuvt sköra kombination av melankoli och lättnad, av det spröda och besinningslösa i en sällsam blandning. Djupt inne i de tyngsta och mäktigaste delarna av mitt projekt slår jag på Portico Quartet, försvinner in.

(Bild från Unsplash).

En podcast: Författarpodden

En gammal klassiker till skrivpodd är Författarpodden med författarna Agnes Hellström och Frida Skybäck. Görs inga nya avsnitt men finns ett lagom gäng att lyssna igenom. Flera av poddarna jag tipsat om den här månaden är väldigt skrivtekniskt inriktade, eller med ett visst upplägg – här har vi mer snackpodd men med skrivtema. Skön när man känner att man vill vara omgiven av ett skrivande sammanhang men kanske inte har vänner som själva skriver, det blir ett bra sällskap för den ack så viktiga pauspromenaden i ett längre skrivpass.

(Bild från Flora Wiström.)

Ett blogginlägg: 4 tips till den som skriver från Flora Wiström

Gillar ju Flora Wiströms skrivande som ni vet, framförallt när hon tar sig an den litterära potentialen i bloggberättandet. Tycker hon är bra på att skapa en atmosfär i inlägg kring skrivandet, som ger skrivsug och samtidigt en ödmjukhet inför det svåra och märkliga i skrivprocessen. Hela spektrumet ryms, precis lagom blandning av varsamhet och pepp. I det här inlägget (som har ett par år på nacken) ges fyra tips till den som vill skriva.

 

Det var allt för mig den här söndagskvällen. I nästa vecka tänkte jag skriva lite om hur det gått med skrivprojektet, om jag hinner, och så ska jag fylla tjugoåtta år. Alltid, ända sedan barnsben, känt en mycket stark koppling till Britney Spears eftersom vi har samma födelsedag (datumet alltså, inte året).
Ha nu en fin vecka. Tänd några ljus, drick lite te, ät en pepparkaka, och kanske, om det är vad ni vill: skriv.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

Bibliotekarien

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Jag trodde att hon skulle bli avundsjuk när han lärde sig läsa.
Storasystern, som älskar ord och berättelser men har haft svårt när de hamnar på papper. Som kan lyssna med en uppmärksamhet jag avundas och minnas muntliga instruktioner som en gud men behövt träna på att hantera själva texten, detta med bokstäver på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och så Lilla Gubben. Som har bildminnet, detaljsinnet, en sådan som kanske inte hör vad man säger för att han är upptagen med att studera någon liten detalj som ingen märker, men som suger i sig ordbilder som ingen annan.

Lilla Gubben, som ingen har tränat i läsning men som tränat sig själv. Om kvällarna har han suttit i nattlampsskenet i sitt rum och ljudat Pixiböcker för sig själv. Ingen har fått lyssna, för Lilla Gubben visar inte upp någonting innan det är färdigt.
Ingen, tills han en kväll bestämmer sig för att gå upp ur sängen och visa sin storasyster vad han kan. Jag hör det medan jag plockar med disken, den försynta knackningen på dörren till hennes rum, ett lyssna på det här.
Jag förbereder mig på avundsjuka.
Får bara höra stolthet.
“MAMMA!”, skriker hon så att Habanero kommer rusande ur sin säng för att se vad som står på, “VET DU VAD HAN KAN!!! HAR DU HÖRT VAD HAN KAN!!!”
Och sedan, med lägre röst, bara mot honom. Medan hon lägger armen om honom där i dörröppningen, med trygghetens värme leder in honom i rummet.
“Nu är du en stor pojke, en riktig läspojke. Nu ska du få titta på alla böcker för stora barn, som jag har i mitt rum.”

Och jag tänker att jag varit naiv, vad hade jag förväntat mig. Hon är ju en storasyster, hon är stolthetens själva källa.
Avundsjukan sköts kanske av småsystrar, till exempel Habanero, som lägger sig utanför sin storasysters rum och gallskriker i protest mot att hon inte kan läsa. (Men så stort kan lidandet ändå inte varit, för efter en stund tycker hon att det är obekvämt att ligga där på golvet, avbryter sitt skrik, går och hämtar en kudde och ett täcke och lägger sig sedan på golvet och börjar skrika igen under mer bekväma omständigheter.)

Redan nästa dag kommer Storasystern hem från skolan med ryggsäcken full med böcker hon tror ska passa Lilla Gubben. Med hjälp av det där otroliga hörselminnet återberättar hon i detalj sin konversation med skolbibliotekarien. Jag sa “Har ni böcker som passar en pojke i sexårsåldern som läser väldigt bra?” och då sa hon “Kanske det men det beror lite på, vad är han intresserad av ?” och då sa jag “Minecraft” och…
I en av böckerna fastnar han, sitter rak i ryggen och andas knappt medan han läser.
“Jag tänkte att den skulle passa dig”, säger Storasystern och stryker honom lätt över håret, “just att du gillar Minecraft och så. Jag har redan frågat på biblioteket om det finns fler böcker om Minecraft. De är lånade av någon annan just nu. Men om du vill kan jag ställa dig i kö.”
Tonfallet som hos en pr-kvinna, någon med kontakterna, som känner någon som känner någon som kan fixa en köplats till att bli medlem i en exklusiv klubb.
Och han ser upp ur sin värld av ord,  som väckt ur en dröm, ser på henne med de mörka ögonen som om han först nu riktigt märker att hon är där.
“Åh ja”, säger han, nickar åt sina egna ord, “det vill jag gärna.”
Och jag förstår att en bättre guide till en värld av läsande än en storasyster, det kan man tydligen inte ha.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

Svarta veckan

kvinna går i solnedgång

Nu är det black week, jag lärde mig uttrycket i år, känner mig tusen år gammal. Black Friday kändes som en nymodighet och nu är den en hel vecka.
Jag cyklar genom hällregn som känns varmt trots att det är november och tänker att det finns så många saker jag hellre gör än att konsumera. Jag har distanskurs med jobbet, steker tunnbröd medan jag ser på föreläsningar om neuroanatomi, och tänker att det finns så många oväntade livskickar som inte handlar om att köpa sig till att bli någon annan. Jag spelar vändtia med Lilla Gubben,kortleken har vi köpt på Emmaus för 50 cent, han blir så exalterad att han ställer sig på knäna på stolen och nästan ramlar av, och jag tänker att det finns mycket i ett gott liv som inte behöver kosta.

Jovisst kan det vara så att man i förväg tänkt ut något man behöver köpa oavsett, har kollat vad normalpriset är, jämför det med  reapriset på den så kallade black week, och kanske köper.
Precis som det finns de som kan dricka ett halvt glas vin och sedan är det bra så och de som alltid dricker på ett sätt som gör eftersmaken allt för bitter.
Precis som vissa tar en kaka till kaffet och andra alltid tio, trots att de mår illa sen.

Men visst är det många som kommer att handla något man egentligen inte visste att man ville ha, för att få uppleva känslan av att någonting händer, den där stunden som glimrar till, ett tomtebloss i hjärnan i ett november som annars är så grått.

Det finns en frihet i att känna att man kan köpa vad man vill.
I den friheten ingår också att ha råd att välja bort, att veta att man redan har det man behöver.
Med friheten att välja bort kommer andra friheter. Att inte vara beroende av sin inkomst för att hela tiden kunna köpa grejer. Att veta att man kan leva på mindre. Det ger ett oberoende. Att kunna lämna ett jobb, en relation, en bostadssituation. Många har aldrig ett sådant val för att den inkomst man har faktiskt är precis vad man klarar sig på, alltså existensminimum-klarar-sig-på. Men om inkomsten ökar och basbehoven är tillfredsställda måste man inte fortsätta skapa sig ofrihet genom att konsumera bort sitt överskott.

Så det är black week och jag kickar på att avstå. Det är inte sakerna jag behöver.
Det är känslan av att komma in i värmen med ett regnväder i håret, det är att gnugga näsa med en femåring, det är att läsa en bok i soffan, det är frysta hallon som karameller i munnen, pistaschglass, mjölksyra i låren i den tuffaste backen, andfåddheten som stillnar när man är uppe på krönet.
Det är allt som är ett liv, och vad reklamen än hävdar så är det inte genom grejerna du köper det.
Vad annonsbilderna än försöker få dig att tro så kan valet vara ditt.

Liknande inlägg:

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

2 comments

Söndagsplock vecka 47: NaNoWriMo-special del 4

(Bilderna i det här inlägget kommer från Unsplash.)

Då var det söndag igen. Här hade jag skrivit att det var den sista söndagen i november, men det var fake news, SORRY. Kollade på fel almanacksblad på datorn, hehe. Så inne i mitt skriv är jag, så borta från världen.

2020 börjar i alla fall att närma sig sitt slut. Jag fyller snart 28.
Kanske är det någon av alla dessa insikter om tid som borde väcka en känsla hos mig, men det finns nog mycket annat som både bekymrar och exalterar mig mer.

Och än är det november, och jag skriver. Liksom alla de tidigare söndagarna i november handlar mina söndagsplock om skrivande, nästa vecka blir den sista. De tidigare veckorna hittar ni här:

En podcast: Peppe möter – en podd om nya böcker

I Peppe möter hörs intervjuer med aktuella författare på finlandssvenska förlaget Schildts&Söderströms (det är deras podd). Härliga och alltid rejält pålästa Peppe Öhman talar med författare om skrivprocess och författarskap. Här hörs till exempel Karin Erlandsson och Ellen Strömberg, men tycker det är intressant oavsett om man har läst författaren eller ej. Avsnitten har bra driv och är korta, typ 20 min, så det passar bra för en liten pauspromenad eller snabb matlagning mitt i en skrivdag.

En spellista: NaNoWriMo 2020

Undrar ni vilka låtar som jag plockat samman för att hitta stämningen i mitt projekt? Klart ni gör. Den här spretiga lilla blandningen är fylld av låtar som har precis känslan jag letar efter i scenerna, tonen som ska genomsyra allt. Ett slags musikaliskt moodboard, typ.

En skrivrelaterad dokumentär: J.K Rowling – A year in the life

Återkommer till den här dokumentären med några års mellanrum, oftast när jag är djup inne i skrivprojekt och liksom har svårt att ta in något annat än sådant som är skrivrelaterat. Följer J.K Rowling det år som sista Harry-Potter-boken kommer ut. Den stora behållningen är hur nära och intim dokumentären är, hur den tränger inpå stora livshändelser och hur de formar ett skrivande. Bitvis väldigt finstämd, liksom… värdig. Och inspirerar till skrivande.

Ett blogginlägg: 10 julklappar till författare och andra skrivande människor

Fundersam på julklappsönskningar? Tänkt att det skulle vara något relaterat till skrivande? Nå spana in det här inlägget med julklappstips för skrivande människor hos Kugge skriver. Mina favoritönskepunkter skulle givetvis vara punkt 6, ett miniretreat för skrivande, eller helt enkelt punkt 10: skrivtid.

Det var det för den här söndagen. Nu ska jag städa, laga ugnspannkaka, ligga på soffan och läsa böcker. Och ladda för kvällen skrivpass. Tack för alla kommentarer förresten, älskar dem som vanligt även om jag är långsammare än vanligt med att svara.
Ha en trevlig vecka!

 

4 comments

en skrivdagbok i stormen

Café Viktor Mariehamn Åland

Hej, här kommer ett hej från mitt skrivliv. Att skriva till er känns avlägset, som att den plats den här bloggen utgör är fjärran som ett minne.

Äntligen har något lossnat i mitt bokprojekt som jag ägnar all fritid i november till. Som när smärtan över vaderna börjar lätta efter de första löppassen när man börjar springa igen efter ett uppehåll. Det är inte mödolöst att ta sig framåt men varje litet delmoment går inte trögt.

Instinkten att fylla på i texten har börjat sätta sig. Jag sätter mig och skriver vid köksbordet medan linssoppan kokar, ugnspannkakan gräddas, lasagnen står i ugnen. Jag skriver medan barnen är på simskola. Jag vaknar 06.30 en lördagsmorgon och skriver, jag skriver innan jag ska sova.

Det är hisnande och intensivt och jag blir påmind om varför jag inte skriver med den här intensiteten under alla årets månader. Rent utöver att det kan finnas annat man vill åstadkomma med sitt liv.
Att skriva såhär är att tillåta alla intryck att flöda fram. Jag har ett väldigt detaljerat minne och känsliga sinnen och normalt lägger jag kraft på att filtrera bort det. Jag kan inte låta en doft eller ett ljud överväldiga mig för att det påminner om en plats jag besökte för åtta år sedan och sedan uppleva känslan, tillvaron, ögonblicken i minsta detalj. Man måste existera i den här världen, då kan man inte existera i varenda del av sin livshistoria samtidigt.

Att skriva intensivt på det här sättet är att släppa filtren, vrida alla kranar på max, för trots att jag inte skriver om mig själv och mitt eget liv är det minnet av små detaljer som kan ingjuta stämningar man nästan kan ta på i scenerna. Det som annars blir en översvämning av intryck att kämpa emot kommer till sin plats i skrivandet.
Men att tillåta flödet skapar en hudlöshet. Ögonblicken får en oerhörd intensitet. November ut går utmärkt, men sedan ska jag dra ned på takten, bottna i den alldeles vanliga vardagligheten, försöka njuta av alltings alldaglighet.

Igår kände jag att något var på väg att lossna i texten, men inte riktigt än, som en tand som sitter lös men inte är riktigt redo att släppa. Då tog jag en paus och gjorde helt annat. Det kan släppa lös en text som är på gång precis som att bita i ett hårt äpple kan släppa lös tanden. 

Så jag gick till badhuset och doppade mig i havet. Man kan gå från den uppvärmda utepoolen längs en trägång, till en stege, och ned i gråsvart hav. Det låg stråk av snö längs trädäcket och i luften ven snöblandat regn. På en skylt när jag köpte biljett till badet hade jag läst att vattentemperaturen i havet var 7,8 grader.

I mitt hudlösa upplevande av varje ögonblick steg jag ned i 7,8-gradersvattnet och tillät mig att uppleva varje nyans av den stunden. Det är en egen berättelse, jag ska skriva om den någon gång.

Sedan simmade jag, och badade bubbelpool, och när jag kom hem sov jag som en gris.

Dagen efteråt när jag vaknade och skrev hade tanden lossnat, orden föll på plats, med samma kraft som stormen utanför flödade de fram.
Nu ska jag gå tillbaka till dem.

 

6 comments

Glimtar, november 2020

November 2020 är en känsla av att gå i cirklar, eller snarare inte ens något så tillfredsställande som en cirkel är, november är känslan av att gå rakt fram och sedan vända. Hitta rena strumpor till sex små fötter som kastar dem av sig i all hast när de kommer hem, ytterligare en morgon. Stoppa mackbitar i morgonmagar för att undvika okvädningsord på väg till dagis, ytterligare en morgon. Inte glömma nycklarna och mobilen och lunchlådan och mina egna tankar hemma, ytterligare en morgon.

Det är att gripa tag i kvällens sista energi, den jag inte känner finns där men som jag av erfarenhet vet räcker till, och skriva. Alla dessa gånger när man så lätt hade kunnat fastna i något annat som jag egentligen inte vill. Runt runt i cirklar på internet, tills jag är längre och längre bort från en kärna jag egentligen ville till.
Att fånga kvällen, istället för att förlora den, det är svårare än att fånga dagen. Kvällar blir lätt som att småäta. Man plockar och plockar och på ett sätt är det för mycket och på ett annat är man aldrig riktigt mätt.

En kväll då jag skriver är alltid bättre än en kväll då jag inte gör det. Och ändå är det svårt. För att startsträckan tar energi. För att målen i sig kan ta energi, snarare än att sporra. Hela tiden en balans. Ett stort mål, ett stadigt arbete framåt. Men vissa dagar: mikromål, jag sätter målet att skriva tio ord, bara tio ord och sedan kommer jag att vara nöjd, och då är ju hälften redan gjort, som att sätta på sig träningskläderna för att springa femtio meter, när man redan är igång kommer man längre, men man behöver inte vara nedslagen över allt man inte hunnit.

November 2020, och skrivandet går inte i cirklar, inte ens gå-fram-och-sedan-vända-sträckor. Mitt i alltihop är jag fylld av tvivel, det finns dagar då jag skriver tusen ord men är övertygad av att inget av dem är användbart. Jag frågar mig varför jag lägger så mycket tid på något som inte blir. Jag påminner mig att det inte alltid är blivandet som är det viktigaste syftet. Det är klart att jag vill bygga min berättelse till det bästa jag kan skapa.
Men jag lever också i en tid där vad som helst att klamra sig fast i som är föränderligt, mätbart, framåtskridande och inom min kontroll är en befrielse. So what om jag skriver 1000 ord som är skit. Det är 1000 ord mer skit än igår. Det här är mina ord, och de händer, det här är mina ord och de är inte inställda.

Och mitt i allt detta grå och mitt i allt detta skrivande är det ju inte cirklar, eller gå-och-vända-sträckor, i det andra heller.
Hela tiden: små detaljer av framsteg hos mina små. Sådana man knappt märker om man är på avstånd, men som man ser om man är nära hela tiden. En av sakerna som är skillnaden mellan egna barn och andras ungar, hur imponerad man blir av utveckling för att man följt den i varje litet steg.

Storasystern som får ny färg på judobältet och är så stolt att det liksom pyr i hela kroppen på henne. Lilla Gubben som trotsar sin perfektionism och ber om hjälp av en lärare på simskolan istället för att ge upp när det inte blir rätt direkt. Habanero som stannar upp i sitt ständiga yrvädersfarande genom huset, kommer upp i mitt knä, och sitter och konverserar helt lugnt om alldagliga ämnen utan någon form av förhandling eller debatt.

Vid en ytlig betraktelse ingenting, genom mina ögon hela världar, finkarameller att suga på länge.
Mina barns liv, och det händer, mitt moderskap och det är inte inställt.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

4 comments

Söndagsplock vecka 46: NaNoWriMo-special del 3

Ulrika Nettelblad läser en bok, svartvitt, framför ett fönster.

Nu är det söndag igen. Mitt skrivande knatar på men inte i samma takt som första veckan. Det är okej, det har varit en vecka av vabb och att fixa med olika jobbgrejer, det hade varit okej även om inget särskilt hade hänt. Målet med NaNoWriMo det här november har varit att sätta ett högt mål för att hamna i vanan att hela tiden se och leta efter möjligheterna att skriva, inte nödvändigtvis att nå det målet. Behöver vara varsam med energierna.

Är så glad för alla kommentarer på inlägget med utdraget ur bokprojektet, förresten. Det är känsligt att lägga ut något, finns liksom något skört i att tänka att någon ska bry sig, och att ni är flera som tagit er tiden att skriva några rader (och så snälla saker!) betyder jättemycket.

Har ni något önskeinlägg förresten? Hojta till i så fall, så ska vi se vad jag kan ordna, om inte annat så när november är över. (Du som önskade tips på böcker med språk som griper tag, du är inte bortglömd. Lite efter i mitt bokfotande bara. Men den här serien med böcker som inspirerat mitt skrivande kommer att innehålla en del sådana).

Nu vidare till tipsen. Det är ju skrivtema på mina söndagsplockstips hela november, men det kommer ni säkert ihåg från förra veckan.

Alla bilder i dagens inlägg kommer från Unsplash.

Ett podcastavsnitt: Skrivarpodden med Nina Lykke

Skrivarpodden är full av intressanta och matnyttiga avsnitt, många med intervjuer med mina favoritförfattare. Gillade verkligen det här avsnittet med norska Nina Lykke, som på svenska gett ut Nej och åter nej samt Nästa! (min recension av den hittar du här). Så mysigt, roligt och varmt och känner att hon bjuder på sig själv. Skrattade högt, precis som åt hennes böcker. Kanske har vi samma sorts humor. Och så blir man ju glad av norska.

En kortfilm att inspireras av: Mamma av Julia Lindström

I lördags hade jag en skrivdag. Skrev i timtal och tog bara paus för att äta lunch. En sådan dag försöker jag hitta någon känslomässigt laddad film eller klipp att titta på när jag äter, något som verkligen känns, för att inte komma ur det här känsloflödande tillståndet det är att jobba med mitt bokprojekt just nu. Snubblade över kortfilmen Mamma av regissören Julia Lindström på SVT Play och den levererade precis det jag behövde för mitt skrivande. Mamma handlar om en nyårsafton i en förort. Den unga mamman Amanda bor ihop med sin mamma och sin sexåriga dotter Lana. Amanda vill gå ut och festa på nyår, men det vill Amandas mamma också. Konflikt uppstår kring vem som ska ta hand om barnet Lana. Filmen följer nyårsnatten och hur den utvecklar sig, och handlar om förhållandet mellan drömmen om vad man ville och verkligheten i hur det blev, men också om att förhålla sig till sin egen bakgrund och att upprepa det tragiska i sin egen historia eller inte. Älskar musiken, estetiken, stämningarna och vändningarna. En vecka kvar på SVT Play bara så se den nu.

Ett träningspass för en skrivande överkropp: 10 min chest workout med Fraser Wilson

Sitter vid datorn mycket på jobbet, sitter vid datorn och skriver hemma. Min överkropp behöver lite blodcirkulation, styrka och kärlek. Kör tio minuter överkroppsträning med min favorit-träningsyoutuber Fraser Wilson. Gillar honom inte för hans välsvarvade halvnakna torso utan för att hans pass är korta, så de passar bra som pausträning, men intensiva så att man får en liten kick och känner att de tar. Och för att jag gillar musiken. Och att han inte pratar, han bara kör passet, inga krusiduller. HATAR när det står typ tio minuters träning men sen är videon femton för att de pratar i fem minuter om kosttillskott eller hur deras dag har varit innan det kör igång.

En bra skrivlåt: Adeline med Alt-J

Hur många pomodoro-sessioner jag kört med Adeline med Alt-J på repeat den senaste veckan? Oräkneliga. Men så har den något hypnotiskt, stämningsfullt och starkt som hjälper mig att omedelbart komma in i känslorna jag vill åt i det här projektet, de jag beskrev lite i det här inlägget – övergångarna, visst-gör-det-ont-när-knoppar-brister-känslan, växtvärken i själen när ett nytt liv ska till.

Så, det var allt för denna vecka. Ha en fin söndagskväll.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

ett utdrag.

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som skriver på laptop i motljus.

När jag skrev om NaNoWriMo fick jag den här kommentaren av Jennifer, med förslag på blogginlägg under den här intensiva skrivmånaden:

Kanske kanske du kan dela ett utdrag ur något du skriver under månaden, som blogginlägg? Helt oredigerat? 🙂

Det jag jobbar med den här månaden är alltså nya scener till mitt bokprojekt, och att dela med mig av dem hade jag nog inte vågat göra om jag inte fått frågan. Hade liksom inte tänkt att det är så intressant att få se ofärdig lite halvdan text. Men kanske kan det vara intressant att se hur en scen kan se ut när jag skriver den första gången? Tycker det är oerhört svårt att veta vad som är intressant i den egna skrivprocessen. Ibland känns det som att är lika intressant för andra som när barnen i detalj ska berätta om vilken konsistens deras bajs har haft.

Men i alla fall, så här brukar det se ut. När jag ska brainstorma fram nytt material för första gången är det ofta hetsigt skrivet, långa meningar med massa komman, ibland i gränslandet mellan dikt och prosa, varvat med upprörda kommentarer till mig själv, ofta i caps lock när jag blir lite sur på mig själv. När jag senare redigerar stryker jag mycket, och lägger till annat. I det här blogginlägget med inledningen till boken kan ni se hur text i det här bokprojektet kunnat se ut när den gått genom fler redigeringsvändor.

För att hänga med i det utdraget kan det vara bra att veta något kort om handlingen. Mitt bokprojekt handlar om Laura, som växer upp isolerad på en liten ö med en sjuk mamma. Hennes ensamhet bryts när en jämnårig pojke – Tim – flyttar in i grannhuset, och han och Laura utvecklar en intensiv vänskap. Men en sommar kommer den märkliga och karismatiska Chrissy, en vän till Tims storasyster, till ön, och det leder till att spänningar uppstår i Lauras och Tims vänskap.

Berättelsen är en coming-of-age-historia, de befinner sig precis i det där tidiga-tonårs-gränslandet, och det bidrar förstås också till det spända i vänskapen, vad som händer när man varit så tighta så tighta och kroppen och huvudet sedan börjar förändras.

I den här scenen har Tim bestämt att de ska ge sig ut och springa tillsammans, deras barndomslekar har sett ut mycket på det sättet – smyga i skogen, vandra över ön och leka soldater, göra armhävningar i blåbärssnåren. Syftet med scenen i boken är just att skildra den där växande glipan mellan dem, processen när det välbekant trygga i en barndomsvänskap ska omvandlas till något annat.

Okej. Here goes.

(Bild från Unsplash)

“Kvällen var het men fadd, som ett tuggummi man tuggat så länge att det var på väg att tappa smaken, solnedgången låg under moln, den skulle inte bli blodröd och eldig, det var mörkt fast det fortfarande var ljust, som i en film när domedagen ska komma, en tyngd i luften, vi svettades redan innan vi börjat springa.
Och ändå sprang han, snabbt. Hade han alltid sprungit såhär snabbt? Jag kände att jag hade svårt att hänga med. Mitt hår i dundrande korkskruvar över ryggen, andan jag inte fick tag i, här fanns ingen luft här fanns ingen luft här fanns ingen luft, och jag bet mig i läppen och fortsatte, jag bet mig i läppen och pumpade vidare
eller var det jag som blivit trött och svag?
och medan vi sprang försökte jag möta hans blick, jag försökte få tag i det pepparkaksbruna som var min Tim (har han ens pepparkaksbruna DET ÄR VÄL OBAKT PEPPARKAKSDEG FÖR FAN), jag ville att han skulle se på mig och jag ville att hans ögon skulle vara mjuka och att han skulle säga att allt det här kommer att bli bra, jag ville
hålla hans hand ta mig genom världen säg att allt ska bli okej men
huvudet susade genom den fadda skymningen och
där var han och
ögonen såg inte ut att vara ljust bruna, i det här ljuset som redan var mörkt, de såg ut att vara gråa och hårda som sten.

Vi sprang ända till sjön, insjön på Östra sidan av Ön, den med hopptornsflotten. Det måste vara åtminstone sex kilometer. Lola, av alla människor, hade sagt till mig en gång att det var en konstgjord sjö, att den var anlagd en gång av en stadsfamilj som haft hus uppe i skogen bakom den, för att de inte hade hus med utsikt över vattnet, för att de ville ha utsikt över vattnet de också, Lola hade sagt att det var därför botten utgjordes av en sådan märklig, hopplös dy, av den sortens lersand som fötterna sjönk ned i och aldrig kom upp ur, långt bort från havets sandstränder. Men det fanns inget hus där uppe i skogen längre, och vad visste väl Lola.
Men sötvatten luktar märkligt, sötvatten luktar märkligt om man är van vid hav.
Vi nådde fram till stranden och jag kände mig redo att kräkas. Jag lutade mig mot en av tallarna i skogsbrynet tjugo meter från vattnet, kände barken mot min nacke, doften av barr, drog av mig skor och strumpor, borrade ned barfotafötter i strand, kände sand mellan mina tår, försökte känna luft i mina lungor.
Jag såg upp och han stod och såg på mig. Hans svett, sur och frän och överväldigande, den luktade som osten på Öbarens pizzor om man lämnade dem framme för länge och lät dem ruttna.
”Vi simmar väl ut till flotten?”, sa Tim.
Ett dunkande i mitt bröst jag kunde inte få luft.
”Vi kör väl försten ut till flotten?”, sa Tim, studset i fötterna, slängde av sig kläderna till bara kalsongerna, en bredare kropp än förut därunder, och jag kastade av mig shortsen men inte t-shirten, för under t-shirten var jag inte samma som jag varit bara förra sommaren, och sedan kastade vi oss ut i vattnet, simmade som om våra liv hängde på det.

Och någonstans, några meter från flotten, trodde jag faktiskt det, att livet hängde på det. Tappade luft, tappade grepp, sjönk för långt under vattenytan, så långt att min vänstra fot stack ned djupare än de decimetrar av insjövatten som solen hunnit värma upp åt oss, ner i det iskalla, hisnande, och jag drog i mig en kallsup och den smakade sött och dyigt och inte alls som mitt hav, den smakade som om illamåendet som funnits i mig hela dagen faktiskt var på väg upp i en kväljande kräkning, och jag sparkade mig upp som om jag fallit från en båt och trodde jag skulle sugas ned i djupet och drunkna, jag simmade inte de sista metrarna till flotten, jag bara sparkade plaskade mig sprattlade mig fram, och han var redan framme
hade redan klättrat upp på flotten, satt där, dinglade med benen,
såg på mig
såg ner på mig
log så skrattgroparna djupnade men ögonen glittrade inte aftonen var fadd och när jag nådde fram till det blöta träet gled jag först med händerna på det, det var halt och täckt i sjöväxter, sedan händerna i träytan, hävde mig upp knuffade ned honom på flotten, och slog honom i ansiktet, boxade honom hårt i solar plexus.
Han for ned på flotten på rygg platt av ren chock, gav ifrån sig ett ljud som var ett pip eller en inandning eller en hostning eller ett skratt, jag skulle inte hinna avgöra vilket, men sedan fann han sig snabbt, så snabbt att jag senare skulle undra om han hade varit i slagsmål förut, att det skulle påminna mig om hur lite jag egentligen visste om hans stadsliv, och också det skulle svida till, bränna som när man snuddar en eldslåga och drar undan så snabbt att det aldrig blivit någon egentlig skada men känslan ändå dröjer kvar,
och han fick mig på rygg på den hala slingerväxtliga flotten, höll mig låst så jag inte kunde komma åt honom, hans händer kring mina handleder, de pressade hårt, han höll tummarna mot insidan av handlederna och tryckte till, så att senare skulle jag se blåmärken där, ett på vardera handleden, blåmärken av tummarna
och jag sprattlade med benen, sparkade försökte komma loss, fortfarande i en upplevelse av att jag var på väg att dö, att jag måste slå mig fri, och ovanför mig fanns himlens väldiga molnighet, solen längst bort vid horisonten molnen upplysta av en solnedgång jag inte kunde se, mörka och grå men svagt tonade i rosa, som ett filter över filmen, och det fanns granarnas och tallarnas toppar, det fanns klipporna långt bort i väster, och precis ovanför mig, hans ansikte:
hans ögon som faktiskt såg på mig, rakt in i min blick, och det var Tims ögon, ändå, där var ju tims ögon
mjuka
ljusa
milda
tre prickar över näsan i ett orions bälte, en skrattgrop i vänstra kinden, och med en röst som inte sprack, som var precis min Timmys, och som vibrerade sådär som den lät när han precis var på väg att brista ut i ett misstroget skratt, sa han:
”Soldat L. Vad i helvete?”
släppte mig när jag slutat sprattla, som man släpper en döende fisk när den slutat sprattla, hal och blöt låg jag där helt slapp som om jag faktiskt varit fisken som dog, och han satte sig i skräddarställning, drog mig till sig, lade mitt huvud i sitt knä, lät mig ligga där tills andningen lugnat sig medan han försiktigt strök allt trassligt hår ur mitt ansikte, och sedan simmade vi tillbaka.
På hemvägen sa ingen av oss någonting.

*

Fler inlägg om mitt skrivprojekt:

Och här hittar du alla inlägg i kategorin skrivande, och här hittar du mina bästa inlägg inom olika kategorier.

8 comments

också en sådan dag

Mamma med hörselskydd läser Diva av Monika Fagerholm omgiven av barn. Karta i bakgrunden.

Också en grå lördag i november – när allt som finns är mulen fukt och man tror att det redan hunnit börja mörkna – kan man gå på promenad med en femåring. Upptäcka att det är som det alltid är när man går ut i gråmulen höst, att är man väl ute är det så mycket ljusare än man först tänkte sig. Känna en liten habanerohand krama om ens egen, låta en liten mammahand krama tillbaka. Ingen hand med vante för det var visst inte så kallt som vi trodde, det har vi redan enats om.
Och hud värmer, det värmer mer än man tror.

Också en klar och kall vabbmåndag i november, med skarp sol flödande in genom vardagsrumsfönstren. Med friska barn susande omkring sig, rastlöst klättrande på allt som går och allt som inte går att klättra på i väntan på tillräckligt lång tid av symptomfrihet. Med hörselskydden på för en dämpning av höga plötsliga utrop som NU TAR DE ÖVER STADEN och BOM BOM BOM TILL ATTACK när de sista barrikaderna är förgäves och en kojvärld raseras i tragiska slutstrider. (Och plötsligt, helt osökt, är den enda låt jag har på hjärnan Die Russen Kommen med Berlin Express, och jag går en hel dag och mumlar achtung achtung alarm för mig själv).
Också en sådan dag kan äppelteet ha dragit så att det nådde maximal smak utan att bli beskt, bokens meningar vara vackra, skrivandet rulla fint när barnen äntligen sover.
Också en sådan dag kan sluta i stjärnklar natt, kyla som skapar andedräktsrök, något som biter i kinderna på kvällspromenaden så man känner att man lever och inte bara överlever.

Också en becksvart onsdagsmorgon i november, när man cyklar till dagis för första gången på länge efter ett negativt coronatest, och småbarn muttrar och grufsar som småbarn gör när rutinen plötsligt är bruten, kan man överväldigas av hur gott morgonluft kan dofta. Också i november. Av hur skönt det kan vara att få trampa ur sig allt spring i benen, känna pulsen pumpa och flåset väckas, känna vinden i ansiktet och håret, få tjuvkiken in i andra människors liv genom upplysta villafönster man passerar på vägen.
Känna friheten i förflyttning, om så bara längs en välbekant väg från en välbekant plats annan,

för att ingen dag och tid är helt välbekant
för att varje ögonblick är nytt.

*

Fler inlägg om dessa märkliga tider:

Vill du läsa ännu mer? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

Sida 1 av 207

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén