De där sena kvällarna, när man egentligen borde lagt sig för länge sedan, men man är för trött för att göra slag i saken. Man rör sig runt på internet istället, en värld av berättelser och främlingars ord som inte tar slut. I kommentarsfält kan man hitta de största berättelserna, små glimtar av någon som ville förmedla något men inte hade en stor plattform eller en genomtänkt strategi. De kastade ut det där, som flaskpost. Det plockades upp av någon annan.
De här tre youtubeklippen hittade jag under sådana kvällar, och fastnade för eftersom kommentarsfälten innehåller guld. En viss stämning, ett sammelsurium av historier. Här kan man gå in och fånga uppslag till romaner:
En nedsaktad version av Apocalypse med Cigarettes after sex och i kommentarsfältet samlas all den övergivna ångest det kan innebära att vara ung. Kanske att vara äldre också. Men det är något med den desperata ensamheten i det här kommentarsfältet. Känslan av att ingen annan har varit just så borttappad i världen som man själv, att det bara är musikens melankoli som kan beskriva detta alldeles unikt ynkliga som är ens liv. Det är en känsla av sorgen när man är ung, innan man levt länge nog för att inse att det finns så många andra sorgsna, det finns så många andra sorgligheter än just ens egen, och just det gör allt lite hoppfullare.
Men i kommentarsfältet strömmar andra till, för att berätta att ingen är ensam.
Telstar med Tornados är en låt som släpptes i början av 60-talet och är uppkallad efter den allra första kommunikationssatelliten. Nu kunde man skicka tv-bilder över Atlanten. Krigen var över, framtiden väntade, rymden väntade. Jag hittade hit för att gitarristen i bandet är pappa till Matt Bellamy i Muse, och jag läste någonstans att en del av ljudbilden i Knights of Cydonia är en referens till den här låten för att hedra pappan. (Och jag älskar den låten.) Men sedan blev jag kvar av helt andra orsaker, jag blev kvar på grund av kommentarsfältet. Jag blev kvar för de gamla 60-talsminnena, beskrivningarna av en tid och av att vara ung i relation till den. Av känslan av att växa upp som är evig, av just den plats och era man växte upp i som är det specifika. Jag blev kvar för livshistorierna och nostalgin.
Jag drömmer om att skriva texter som är som det här filmklippet. Kanske är det just vad jag försöker skapa med den här bloggen. Någonting att snubbla över som man inte visste att man ville ha. Som man inte aktivt skulle letat efter. Som inte liknar något man sett förut, men det var vackert, och det väckte något, och det gjorde ens värld större. Och just för att det inte var som allt annat bar man det med sig, som ett barn som hittar en sten på stranden som inte är som de andra, bär den i fickan som en skatt. Så är det här klippet, så skriver folk om det i kommentarerna, hit kommer de tillbaka år efter år. Och jag läser och tänker: en dag ska jag skriva något som gör samma sak.
Läs mer:
- snälla saker. filtar av goda intryck att svepa in sig i.
- Lyssna, läsa laga. Dokumentärer, blogginlägg, sataysås.
- the beat of the wheels is what’s missing. Tåg.
Här hittar du alla inlägg i tips-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
