Hej. Idag börjar augusti, kanske en av mina favoritmånader på året. Sommaren är inte över men den existerar på ett sätt jag kan trivas med. Morgnar som doftar friskt, krav som sänks, människor som börjar återgå till sina arbeten och rutiner som blir mer som vanligt. Augusti är för mig vad maj är för sommarälskaren. Maj kan vara en njutning som en föraning av den sommar som ska komma, trots att det fortfarande är vår. Augusti är en föraning om den höst som kommer, trots att det fortfarande är sommar.
Vi klarade julis konturlöshet hörrni, i år också.

Men böcker. Redan när jag skrev junisammanfattningen av lästa böcker varnade jag för hur många böcker det skulle bli i juli. Det handlar inte om antal, vet ni, bara en påminnelse. Det handlar om att ha så mycket läsning och lässtunder i sitt liv som man vill ha för att känna att man får läsa på ett sätt man tycker om. Här har jag skrivit om sätt att få in mer läsande i sitt liv, om man vill det.
Med den disclaimern, nu kör vi.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

Finlandssvenska Monika Fagerholm har skrivit till exempel Den amerikanska flickan och Diva, som jag skrivit om här. Hennes böcker karakteriseras av experimentellt och uppluckrat berättande, historien ur flera vinklar, ett språk som bänds och vrids och får nya betydelser i nya sammanhang. I Vem dödade Bambi? står en gruppvåldtäkt i en fin villaförort i centrum. Maktspelet kring den och hur de inblandade påverkas, långt efteråt. Samma händelser som återkommer ur olika perspektiv. Det förefaller i alla fall vara det som är tänkt att vara kärnan i berättelsen, men jag kommer aldrig in i boken. Här finns många av de Fagerholmska dragen, men inte den Fagerholmska magin. Karaktärsgestaltnigen lyfter aldrig riktigt från pappret. Jag blir inte på allvar engagerad i karaktärernas öde; de får aldrig chansen att bre ut sig. Kvar blir papperskonstruktioner i ett språk som känns mer vilt än vad berättelsen kan bära.

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

Böckernas motsvarighet till överkokt spagetti som comfort food. Här finns min recension. 

En högre rättvisa av Hjorth Rosenfeldt

Ju mer jag läser, desto mer blandar jag genrer. Böckerna ska vara som lösgodis, sorterna behöver komplettera varandra för att ge bra variation. (Visst är det så med lösgodis? Jag gillar inte lösgodis, jag gillar bara choklad och kola, så jag gör liksom inte så.)
Här slängde jag alltså in lite svensk deckare i lösgodismixen. Hoppade in en bra bit in i en serie men genom tillbakablickar var det inga större svårigheter att förstå vad som hänt i tidigare böcker. Boken var en riktig bladvändare, korta kapitel med ständigt driv. Tyvärr tyckte jag att hela historien i slutändan kändes krystad. Föredrar när en deckare får en att känna mer aha än jaha. Samtidigt var det så mycket hemskheter att jag började drömma mardrömmar. Å andra sidan så spännande att jag kan tänka mig att läsa en i samma serie igen när jag bara vill ha något som får mig att vända blad, så den gjorde ju sitt jobb.

Det du inte vet av Anna Jansson

Också svensk deckare en bit in i en serie. Gotlandssommar, stillsammare och mindre av ständiga cliffhangers än boken ovan. Spännande men snäll, gav inte mardrömmar, personporträtten var mjukare. Mer aha-känsla i slutet, tyckte själva gåtan blev intressantare och inte lika krystad.

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Lyssnade på den här som ljudbok när den kom ut och inte vågat läsa den i text av rädsla för att bli besviken – älskade den när jag hörde den. Men nu läste jag om den och det är verkligen en jäkla bra bok. Kanske ska dissekera den rent skrivtekniskt här på bloggen någon gång, för här finns mycket att inspireras när det gäller att skapa sitt manus till en utsökt helhet snarare en enskilda välgjorda komponenter. En tydlig dramaturgi, komplex att genomföra i och med att vi rör oss i flera tidpslan. Skicklig karaktärsteckning med välvalda detaljer. Jagformen när den är motiverad eftersom det sätter tonen för berättelsen. Stämning, teman, små skiftningar även i bihandlingarna. Finns mycket att lära av denna för en skrivande människa.

Familjelexikon av Natalia Ginzburg

Ovanlig form, karaktärsgestaltning med sylvass skärpa, känslor som ligger mellan raderna. Natalia Ginzburgs självbiografiska beskrivning av sin uppväxt i en italiensk-judisk familj i fascismens Italien. Grunden är språket och familjen. Natalia är yngsta barnet av fem, och trots att hon är berättaren närmast osynlig i berättelsen. Istället handlar det om språket och fraserna, familjen och människorna de möter. Hur berättelser från familjens gemensamma historia blir fraser och uttryck som syskonen använder decennier senare. Det är en bok med en stor känsla för de exakta detaljerna som kan ge oss en hel bild av en människa, och den kan läsas för att studera karaktärsgestaltning. Men det är framförallt en bok där det stora händer mellan raderna och under ytan, en bok som kräver fokus. Språket är sakligt, torrt humoristiskt, och det ger en oväntad tyngd i de tragiska händelser och livsöden som drabbar familjen. Det här är en bok där sättet någon köper klänningar kan ta upp många rader, men förlusten av en make som sannolikt fängslats och torterats till döds kan sammanfattas i det lakoniska konstaterande att sedan såg man honom aldrig mer.
Tror jag ska skriva en längre recension på denna, men nöjer mig med att konstatera: välskrivet, ovanligt, roligt, kräver fokus för att man ska uppfatta djupet. Läste denna parallellt med mer lättsmält läsning och tyckte det funkade mycket bra.

Handbok i konsten att vara social av Nicolas Jacquemot

En bok jag hittade i mitt flickrum som jag minns att jag köpte en gång på Pocket shop typ 2007, när jag var fjorton-femton och skulle åka tåg mellan Uppsala och Stockholm för att träffa mina internetkompisar. En peppig bok som känns som att läsa en längre och lite mer susbstantiell version av en artikel i någon tjejtidning, och jag älskade den när jag var femton för man blev på så bra humör av den. Fjorton år senare, efter att ha plöjt mängder av böcker om samtalskonst och kommunikation, genomgått videoinspelade samtalsövningar under läkarprogrammet och jobbat med att prata med människor i olika svåra situationer i fem år känns den kanske inte lika givande. Men fortfarande lika mysig!

Systrar i jeans: andra sommaren av Ann Brashares

Jamen jag sa ju det, ju mer jag läser, desto mer varierat. Systrar i jeans-böckerna läste jag första gången när jag var typ elva-tolv, men de har fortfarande något. Alla har väl hört om de här eller sett filmen, tror jag? Men grunden är alltså fyra tjejer som hittar ett par jeans som passar alla fyra. De skickar jeansen mellan sig under sommaren när de är skilda åt och man får följa vad de gör under sommaren. De första två böckerna är bra, sedan havererar det. Kan analysera det rent skrivtekniskt – de första två böckerna ger var och en av tjejerna en tydlig egen dramaturgisk kurva, en intressant egen berättelse. I de senare är det mest en massa scener av konflikt och upplösning lite hipp som happ men utan den tydliga dramaturgiska strukturen som är så tillfredsställande.
En orsak att jag läste om just den här andra boken i serien är att jag verkligen gillar berättelsen om hur Bee, tjejen som förlorat sin mamma i självmord, reser tillbaka till sin mormor för att söka och förstå sina rötter. I bokprojektet om Laura finns teman kring rötter och ursprung, vad som formar en och hur det sätter spår i en, och fast det är ett helt annat slags bok visste jag att det finns stråk av berättelsen om Bee i den här boken som fick färga scener i min roman. Jag ville tillbaka dit, titta på dem, fundera kring hur de präglade min egen text.

Maskrossång av Hilde Hagerup

Smärtsam, drabbande, omkullkastande läsning. Skrev om den här. 

Man kan inte säga allt av Peter Pohl

Hur många är vi inte som läste Peter Pohls böcker som barn och kom undan med det för att det var “ungdomsböcker” fast de handlade om riktigt mörka saker och det var svärtan vi ville åt? Man kan inte säga allt handlar om en femtonårig kille vars elvaåriga lillasyster blir våldtäktsmördad. Det finns en typ av deckarstory i den, fast alla trådar klaras inte ut. Och någon typ av samhällsfunderingar, antar jag, fast de har inte åldrats så väl. Men det jag minns från när jag läste boken som barn, och läste om den flera gånger efter det, är hur fint vänskapen mellan killen och hans bästa kompis gestaltas. Det finns så mycket saker i polisutredningen och hela grundstoryn som jag kan ifrågasätta som vuxen läsare, men vänskapen lyser stark, det var den jag alltid ville återvända till. Den är ljuset i bokens alla hemskheter och kanske är det egentligen vänskap som den här boken handlar om.

Läs mer:

• Böcker jag läste i april.
• Böcker jag läste i maj.
• Böcker jag läste i juni.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Jag hittade en bok som jag läste som barn, och herregud vad bra den var. Jag har länge vetat att norska författaren Hilde Hagerups ungdomsböcker präglat mig och mitt skrivande. Hon har en förmåga att beskriva skeva karaktärer i det smärtsamma maktspel som kan ske i brytpunkten mellan barndom och tonår på ett sätt som kryper in under huden på en. Debutboken Vågbitar har jag inte läst på många år, inte vågat återvända till av rädsla för att bli besviken, eftersom jag minns hur den gick rakt in i mig när jag var tio, elva, tolv och själv skulle navigera i de landskap av förändring som åldern Hilde Hagerup skildrar innebär.

Och så hittade jag hennes tredje bok, Maskrossång i hyllan. Det enda jag mindes var att jag inte varit lika hänförd av den som Vågbitar, och jag började läsa utan några stora förväntningar, bara för att upptäcka ett litet universum som helt uppenbart dröjt sig kvar i mitt undermedvetna, satt prägel på mitt eget skrivande, smugit in enstaka detaljer i den roman vars första utkast jag skrev minst tio år efter att jag läst den här boken.
Jag tror att jag hade glömt bort den för att den blev för obehaglig för mig, då.
Det är lättare att läsa om att växa upp när man inte själv behöver göra det mer.

Maskrossång handlar om Gerd, vars pappa är död. Han dog när han var ute på havet en morgon med Gerds storasyster Siw . Stormen kom och Siw flöt upp på stranden på en träplanka. Pappans kropp hittades aldrig. Sedan dess kan Siw inte sluta sjunga. Hon har en vacker röst, men den brister ut i sång utan att hon själv kan kontrollera det. Siw är den sköra, det är Siw det är synd om. Gerd är den bråkiga, “pojkflickan”, den som aldrig bara kan hänga tvätten, ta hand om disken, lyssna på läraren. Gerd är den som har dåligt inflytande på bästa vännen Kajsa, får med henne på upptåg som Kajsa kanske inte vågar, egentligen.
En dag flyttar en ny familj in i samhället där Kajsa och Siw bor. Dottern i familjen är Maja. Maja, som är söt och hel och ren. Maja, vars familj är kristna och rika.
Maja, som tränger in i vänskapen mellan Gerd och Kajsa, spelar ut dem mot varandra.

Berättandet i Maskrossång är precist och avskalat. Ett klart, rakt språk utan överflödigheter. Gestaltningen är kraftfull – Hagerup har ett öga för de små detaljerna i maktbalans och samspel som kan vara avgörande om man är tre tjejer som är typ tolv år. Vem som blir bjuden på middag när man är hemma hos någon. Vem som får ha sin sovsäck i mitten när man ska sova över. Och hon har ett öga för hur det är att vara fel, vara skev, vara för mycket. Hagerup ger en plats för den smutsiga olyckligheten, den där man inte bara är ett offer utan också en förövare. Hon låter oss följa en huvudperson som gör osympatiska saker, men som ändå går att känna sympati för. Hennes kantighet. Hur det är att inte vara älskvärd, kanske inte heller önskvärd.

Karaktärerna är utmejslade med en sådan precision, den karga havsmiljön en självklar bakgrund. Ibland har jag undrat varför jag skrev en roman om skärgård och hav, en vinter uppe i Umeå, långt innan jag flyttade till Åland. Men jag läser Maskrossång och märker att härifrån kom det, fascinationen för stormarna i kontrast mot den inre turbulensen, dynamiken i vinter och sommar på en plats som präglas av sina turister. Det är en bok som måste smugit sig in i mig, och stannat där, och när jag läser om den förstår jag precis varför.
Det är länge sedan jag läste något och tänkte jag önskar att jag hade skrivit det här men med Maskrossång blir det precis så, här finns allting jag älskar: det sneda och vinda, det outtalade, det smärtsamma, spänningen i de små skiftningarna.
Och mörka vändningar, en becksvart humor.

Jag läser, lider, förundras och känner tacksamhet över att inte längre vara tolv.

Läs mer:

• Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Mer om brytpunktsåldern på väg mot tonår.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm. Samma ålder, med ett skrivande där allt är möjligt.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Jag har läst Eufori av Elin Cullhed, en roman om Sylvia Plaths sista år i livet. Sylvia Plath som skrev Glaskupan. Sylvia Plath som trettio år gammal – efter ett kraschat äktenskap och ensam med två små barn – tog sitt liv. Men Eufori handlar inte om detta becksvarta slut på en människa, ett moderskap och ett författarskap. Den handlar om tiden innan dess.

Romanen är skriven i jagform, ur Sylvias perspektiv. Sylvia har en liten dotter, är höggravid för att sedan föda en son. Hon är gift med den brittiska poeten Ted Hughs, har flyttat med honom från USA till ett hus på den brittiska landsbygden. Hon vill skriva, hans skrivande tar överhanden. Hon vill skriva, men behöver vara mamma, får inte ihop det. Hon är svartsjuk och arg, kärlekskrank och längtande. Hon är uppfylld av sin egen förmåga. Hon är förtvivlad av att inte kunna få realisera den. Hon kastar sig vilt i alla riktningar hon kan hitta, med ett humör som ständigt växlar, ibland från mening till mening.

Språket är bombastiskt och sinnligt, slarvigt och höglitterärt, vilt och otämjt och med en udda interpunktion. Det innehåller stilbrott och anakronismer, det är tungläst och ständigt pulserande. Urvalet av scener är lika yvigt, för även om berättelsen naturligt nog har en ständigt nedåtgående spiral spretar händelserna åt alla möjliga håll. Tidvis undrar jag över urvalet, vad som är syftet med att just dessa delar av historien berättas. Eufori är en bok som behöver bäras av sitt språk. I vissa glimrande stunder gör den det. I andra stunder blir det för tungläst, för mycket extra allt. Åtminstone för min smak.

Kanske finns en särskild poäng i detta krävande och växlande, denna blandning mellan fula meningar och vackra,  i nästan chattspråksmässiga meningar med utropstecken och frågetecken och ord i versaler. Ett sätt att skildra en komplex kvinna i en desperat situation, att hindra henne från att bara bli ett offer. Ett sätt att göra henne till någon att både irritera sig på och känna med, någon som suger in en i sitt universum fast man inte vet om man vill vistas där. Men för mitt läsande blir kompositionen av scener och språkets tyngd något som lägger sig som en hinna mellan mig och den fiktiva Sylvia, hon griper aldrig riktigt tag om mig. Trots all denna storslagna vidunderlighet rycks jag aldrig riktigt med.
Jag sparar på enskilda bilder och formuleringar, men hänförs inte av helheten.

Läs mer:

• Böcker jag läste i juni. Eufori av Elin Cullhed, Alla orden i mig av Karin Erlandsson, Skrivliv av Gun-Britt Sundström.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm. Allt är möjligt.
• Bokrecension: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof. Glasklar gestaltning, en egen skruvad värld.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.