Det blir en tisdag. Jag fyller trettiotre. Det är en dag som är ett tvärsnitt ur ett liv som är så litet och så stort.
Ibland känns det som att jag levt i tusen år. Ett liv som åldrats och djupnat på samma sätt som liv gör i krigstider. Alla människor och möten. Alla små berättelser i den stora, alla cliffhangervändningar.
Det finns så många minnen och historier, jag kan bara berätta hälften.
Det har varit vackert.

Mina barn väcker mig med frukost på sängen. Natten satte spår i huvudet, jag var beredskapsjour. Fick bara ett samtal, men den värsta tiden. 01.30. Svårt att somna om.
Min minsta, min Habanero, min tioåring som alltid kommer vara liten för mig, har gjort frukosten för att syskonen behöver sova. Jag har önskat mig ostmackor med surkål. Hon ger en levande beskrivning av vilka mödor hon gått igenom för att lägga surkålen på mackorna, den fruktansvärda stanken, jag kunde inte andas.
De har handlat presenter till mig. Choklad och te.

Jag stiger upp. Två barn ser på julkalendern med mig. Ett är en tonåring som ligger i sitt rum och lyssnar på Queen.
Barn till skolan i olika omgångar. På cykel, till fots. Promenerar med min son när han går. På tisdagar försöker jag vara ledig, vissa veckor blir det faktiskt så. Tanken är att jag ska forska. Det ska nog bli bättre med den saken när allt lugnar sig. (Fast jag har gjort en del, det står inte still, det bara rör sig långsamt).
Decembermorgon, en soluppgång som skymtar över hustaken längre bort. Det är ganska mysigt när det är mörkt. Min lilla stora pojke som fyller tolv. Som har allt det vackraste och renaste i mig men inte divalaterna.

Går hem och lägger mig i den gröna soffan som jag kommit att älska, inte för att den är så exceptionell men för att jag tillbringat så mycket bra tid där. Jag förknippar den med att vara ensam hemma på dagen. Den är ockuperad av barn om kvällarna.
Att skriva där, i ett tyst hus. Att sova där.
Jag älskar att vara ensam hemma, har alltid gjort.
Jag försöker ta en tupplur, jag lyssnar på ett avsnitt av Förlagspodden. De har poddat i nio år nu, säger de i avsnittet. I nio år har jag lyssnat på den när jag försöker somna om dagen, den är så lugn och upprör mig aldrig.

Jag brygger en kanna te. Jag städar en bänk i köket från skärp så att inte allt mitt stök syns i bild. Jag drar undan gardinerna för att släppa in ljus. Jag har distansmöte med ett förlag.
Jag ska berätta om det någon gång, jag ska berätta om helheten när de andra förlagen som liksom finns runt hörnet också har sagt sitt.
Men vad jag älskar att tala om den här boken, att diskutera den här boken, jag vill samtala med andra om den som om det är något som ligger utanför mig själv, som om dess skeenden var något jag också läst, inte något jag skrivit.
Så började det kännas med Tåget också till slut. En fas av berättandet när berättandet lämnat kroppen, som när ett barn slutat leva som en andra kropp i en och utanför en, tätt intill, när det tar sina steg och år efter år rör sig längre bort från en.

Efteråt tänker jag på något som genomsyrat mitt liv, inte bara mitt skrivande. Att jag haft förmågor eller egenskaper som andra vill åt och som de inte vill släppa taget om, att jag velat göra andra saker med de förmågorna än just det andra vill ha.
Jag är gammal nog att göra det jag vill, gå dit jag vill nu.
Det fanns tider då det här livet inte tillhörde mig och nu är det ingen annans.
Det har allt och inget med skrivandet att göra.

Jag cyklar iväg och dricker cappucino och äter en hallonkolapralin. Jag googlar vad det kostar att trycka 1000 böcker. Jag googlar hur många kvadratmeter som skulle krävas för att förvara 1000 böcker tills man sålt dem allihopa. Jag kollar mailen, ett annat förlag har skrivit: vi läser just nu, vi hör av oss så snart som möjligt.
Jag tänker på andra caféer och andra drömmar, samma drömmar, alla dessa möten och människor och smaker, platser och dagar och nätter.
Jag trivs så bra i mitt eget sällskap, jag har alltid gjort det.

Cyklar hem. Äter lunch. Skickar några forskningsmail. Börjar skissa på en etikprövningansökan. Tar en promenad. När jag kommer hem är min son hemma.
”Någon kom med nåt”, säger han.
”Kan du ge lite mer information kanske?”, säger jag.
”Det var en man. Jag vet inget mer. Jag lade det på köksbordet.”
Om det någon gång skulle finnas en hotbild mot oss, tänker jag, skulle vi vara chanslösa. De här barnen har växt upp under alldeles för trygga omständigheter.
Det är blommor från barnens farmor och farfar. Det fanns en tid när döden kom in i våra liv, då fanns det blommor överallt, jag sov inte om natten och de vissnade framför mig. Den tiden är inte nu, de här blommorna är så vackra.

Det blir senare på eftermiddagen. Tröttheten kommer ikapp. Ibland drömmer jag om ett annat liv där jag blev narkosläkare (även om jag inte kan påstå att jag någonsin var svindlande nära). Sedan har jag en jour där jag bara får sova lite dåligt och alla drömmar dör. Men kanske vänjer man sig om det är ens liv. Kanske fungerar det bättre om det är det som är passionen och inte att skriva romaner.
Min fjortonåring kommer hem. Vi bråkar om något meningslöst. Vi surar och sörjer i varsitt rum. Vi försonas. Det var bara allt, säger hon, det var bara allt, säger jag.
Vi åker och handlar i en bil vi lånar av min kollega ett tag. Det är alltid ett sätt att muta och blidka henne, att ha bil.
Hon sitter vid min sida och berättar om något, om det som var allt, och jag tänker på en krönika jag skrev för så länge sedan att jag bara hade två barn då, inte tre.
Min dotter är närmare i ålder till den som skrev den krönikan än vad jag är Om fem år är hon lika gammal som jag var då hon föddes. Tanken svindlar.
Vi åker hem och lagar pizza.

Sedan är det kvällen. Jag kämpar för att hålla mig vaken.
Jag borde sätta upp adventsstakarna. Inte orkat, inte hunnit. Men kanske kan det få vänta till imorgon. Kanske måste jag inte just det, just nu.
Jag sätter mig och gör det bästa jag vet, jag skriver en text.
Om den här dagen. Ett slags flaskpost från den här tiden. En gång, när jag just fyllt trettiotre, var det såhär mina dagar kunde se ut.

Läs mer:

• 32.
• 31.
• 30.
• 29.
• 28.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

På sjukhuset där jag arbetar har man infört ett nytt journalsystem och dragit ner på sekreterartjänsten. Förändringarna infördes samtidigt och det har varit granskning i media hela hösten om problemen det medför, så det är knappast några organisationshemligheter när jag säger att jag inte vet när jag senast kände mig så slutkörd av att arbeta.
Tänk er de där korkarna de införde på flaskor och förpackningar, de som alla hatar. Som gör det svårt att få undan korken så man kan hälla ordentligt och som de säger har fått nedskräpningen att öka, inte minska som det var tänkt. Kanske för att alla blir så arga på dem och vill slita av dem och kasta dem i naturen av ren pin kiv.
Tänk er att arbeta i ett system där varje vardaglig åtgärd känns som de där korkarna. Som om någon hade gjort att man måste lägga 25-50 % mer ansträngning för att genomför uppgiften.
Det går, men det blir spill, irritation och svordomar.
Tänk er att det mitt i extraarbetet dyker upp oväntade saker som är av mer allvarlig akut sekretess- eller patientfarlig natur, så man vet inte alltid om problem bara är irriterande eller om viktig information kommer att missas eller gå förlorad.

Jag träffar kollegor från olika delar av sjukhuset och vi talar till varandra som alla gjorde under pandemin.
Hur är det, frågar man, jo det är bra, svarar man, ja om man bortser från situationen, förstås, och man behöver inte specificera vilken situation, alla vet.

Tänk er att allt det här råkar sammanfalla med att ha haft extra mycket att göra i de vanliga arbetsuppgifterna. Tänk er att det råkar sammanfalla med att ens barn är sjuka, inte i allvarliga saker men i sådant som kräver att man går på tider och kollar upp saker och framförallt skulle kräva en extra föräldranärvaro, extra pepp och stöd.
Tänk er att ni är den ensamma föräldern i det.  Tänk er att ni redan har varit med om svåra saker, exceptionella saker, sådant som trots allt är mycket värre.
Att det kan leda till den barnsliga protesten: men mitt liv har ju redan varit jobbigt! Jag har gjort mitt jobbiga nu, det är ett missförstånd, jag var klar med det jobbiga, det var någon annans tur.
Men är det något jag lärt mig från mitt läkaryrke är det att världen inte är funtad så.

Därför handlar min berättelse om november mest om att försöka göra det bästa av det man har och att förlåta sig för sin egen otillräcklighet. Och att fightas lagom.
Det är så lätt,  i svåra tider, att vilja lösa problemen. Att lägga all sin vakna tid och grubblandet när man halvsover under oroliga nätter på att försöka göra något åt det som är svårt.
Det kan man ju göra också, det har jag gjort, också! Jag ska få förändringar i belastningen efter årsskiftet, jag har prioriterat bort och ställt in saker, jag ska börja med annat som ger variation och energi, jag har fått stöd för barnen som de behöver. Men lägger man all sin tid på ”problemlösning” fastnar man så småningom lätt i ältande. Problem löser sig sällan bättre av att man tänker på dem all sin vakna tid, tvärtom gör det lätt att de tar över ens tillvaro och konkurrerar ut allt annat.
Ibland bara är det svårt och man är inte skyldig att åtgärda det, man kan tillåta sig att genomlida det. Livet är regnväder och man kan fälla upp sitt paraply och man kan ge sig varma duschar när man kommer in från rusket en stund men man behöver inte försöka uppfinna något som ska kunna kontrollera vädret som HAARP påstods göra enligt konspirationsteoretikerna.

Mitt paraply och mina varma duschar i november har varit: spela kort och Monopol och King of Tokyo med Lilla Gubben.  Gå och handla och se på Gilmore Girls med Storasystern. Dricka te med Habanero (men jag borde vara mer med min Habanero, hon som en gång var en unge som krävde mig med all kraft klarar sig så bra själv, nu händer det på riktigt det jag såg för åtta år sedan, Habanero nu springer du ifrån mig).
Skriver med andra skrivmänniskor på instagram. Fastnar sen i scroll och tar bort appen helt under helgen. Ser på olika dokumentärer på SVT och leker att jag är barn och det är teven som står på.
Ligger om kvällen och försöker påminna mig om det jag har gjort som är bra, det som blev meningsfullt, det som var tillräckligt.

Skriver på berättelsen om C & B.
I huvudet när jag står i duschen.
På datorn vissa morgnar, så fort jag alls orkar.
Det är inte ”duktigt” att jag skriver, jag är gammal nog nu och jag har gjort det länge nog för att förstå att det måste få komma före annat. I de värsta tiderna får diskbergen vänta medan texter skrivs, det är inte egoism utan tvärtom går det att motivera även utifrån plikt. Mina barn behöver en mamma står pall. Därför måste ett av mina mest grundläggande behov prioriteras över annat, för att jag ska fortsätta att stå pall igen och igen.

På tisdag ska jag ha ett möte med ett förlag. Ett av de som läst Sjukdomen.
Såhär skrev förläggaren:

Jag har läst ditt manus ”Sjukdomen” med stor behållning, du är verkligen en skicklig skribent och berättare. För att genast vara tydlig vill jag säga att jag inte tror på publicering i exakt den här formen, men ifall det intresserar dig skulle jag gärna ha ett distansmöte med dig nästa vecka?

Jag undrar vad hon har att säga.

Läs mer:

• Glimtar, oktober 2025.
• Glimtar, september 2025. 
• Sjukdomen – alla inlägg.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Telefontider, prover, ovisshet.
Vissheten man måste bygga själv. Mitt i en fuktig dag av bleka gula löv och deras kontrast mot grå himmel, på marken femton nyanser av mörkbrunt. Det finns kontraster också i de milda nyanserna, i tider när man måste bära alla de stora frågorna kan man stirra sig blind på de små detaljerna.

Väntrum, sovrum, omklädningsrum, undersökningsrum, andrum.  Tandläkaren och ögonläkaren och hälsocentralen, arbetet och ledigheten och arbetet när det är en ringande jourtelefon i ens ledighet som inte är ledig. Gymmet en fristad, tänk om någon hade kunnat berätta för barnet som hatade idrott att det går att bli en kvinna som går och lyfter lite vikter och kör lite maskiner och blir lagom stark och inte har ont och kan le på kvällen efteråt. Inte för att livstyngderna har lyfts från hennes axlar men för att det blivit lättare att bära dem.

Under mycket stor belastning finns ett särskilt slags närvaro.
Jag ville inte att alla saker skulle hända mig samtidigt. Jag har haft nog av sådant. Men när de hände mig samtidigt påmindes jag om detta: undantagstillstånd är ett frikort, en ursäkt för att inte vara duktig, som om själva görandet av tillvaron är duktig nog, men vad mycket lättare det hade varit att alltid kunna känna så.

Klara dagar, mulna dagar, regn i ansiktet. Varm jacka, varma skor, kall nästipp. Glödande sol över viken. Dovt blå moln, när dagen sjunker från ljus till mörker. Doft av rök från skorstenar, doft av hav, doft av schampo när vinden blåser håret i ansiktet. Om man ska vila från allt man måste tänka på kan man inte ständigt vara i sitt huvud. En kväll i veckan kursen i en sensuell dansstil från Dominikanska republiken. Ner i fötterna, upp i armarna, men aldrig i huvudet, då missar man snurren.

Det finns en avundsjuka. Den riktar sig mot alla som gör någonting jag vill och gör det bättre, gör det mer, är mindre bakbundna av livet, men det är inte sant.
Allt är illusioner jag gör mig av skuggfigurer, jag drar prick till prick mellan ofullständiga data, vad vet man egentligen om andras liv.
Jag har fått ärliga chanser, kanske fler än de flesta. Världen är orättvis, jag tror inte att vi alla har samma förutsättningar, men endast i de mest missunsamma av stunder kan jag klaga på mina.

Jag läser gamla texter, flaskpost och vykort från någon jag var för flera år sedan. Jag läser berättelsen från någon som gjorde mycket svårare saker, inte bara gradskillnad utan artskillnad. Hon skriver att kanske kommer det en tid för eget guld.
Jag längtar.

Läs mer:

• Glimtar, oktober 2021. Silver hos pantlånaren, eget guld.
• Glimtar, oktober 2022. Spela schack.
• Glimtar, oktober 2023. Hemlig pressfotografering, förlora kontrollen.
• Glimtar, oktober 2024. Om man bara håller på, så är det så det blir till sist.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det känns som att det är mycket länge sedan jag skrev en vacker text. Jag tänker att jag har tappat gnistan. Jag jämför mig med andra som så många gånger förr, men allra mest och allra värst: jag jämför mig med mig själv.
Läser gamla texter och tänker: det var då jag fortfarande hade det, innan jag tappade stinget.
2021, då jag fortfarande skrev med humor och skärpa. Våren 2023, då jag fortfarande visste någonting om stämningen i orden.
Glömmer hur jag 2021 skrev mitt i en pandemi utan avlastning utan besök som helt ensamstående med tre små barn och att språket och texterna var mitt andrum, att de och jobbet var mina enda utrymmen för att vara vuxen med andra vuxna, och att om det är vad som krävs för bra texter så är det inte värt det.
Glömmer att våren 2023, då jag skrev några av mina vackraste texter på bloggen, så handlade många av dem om att ha förlorat sitt språk. Om att vara bedövad av sorg och avstängd från ord och tro att det aldrig skulle gå att skriva om det. Blind inför att det var just skrivande jag gjorde, att till och med smärtan i att inte hitta ord behövde hanteras med text.
Kanske sitter jag en gång och tänker: den där hösten 2025, kommer jag någonsin att kunna skapa sådant som jag skapade då.

*

Lever allt som är livet bortom skrivandet, för att sådant liv får plats.
Jag har en dotter som är nästan fjorton år, det är en alldeles särskild ålder. När hennes syskon har somnat ser vi på Gilmore girls. Jag såg den inte som ung, men började se den en gryningsmorgon för flera år sedan när jag väckts i gränslandet mellan natt och morgon med besked jag inte ville höra. Det var en höstmorgon, jag försökte äta min morgongröt men kunde inte svälja den, jag hällde grädde över den för att öka energiinnehållet men det lade sig som en hinna i munnen, jag fick slänga den.
Jag hade förstått att det var en mycket trygg teveserie, jag visste att trygga saker skulle behövas.
Det är minnen som känns som om de kommer från någon annans liv, upplevda i ett annat slags energi.

Jag behöver inte särskild trygghet mer, men man kan behöva den när man är tretton snart fjorton. Man kan behöva finnas i sin mammas famn och titta på något om tonårsdöttrar och deras mammor och att bryta sig loss och vilja stanna kvar, om att fatta kloka beslut och dåliga, om konflikter och deras försoning.

*

Sjuka barn, hemma på soffan. Huset kaos, hinner inte städa. Skriver forskningsansökningar i soffan, cyklar till jobbet och gör administration. Kan jobba halvdag och svara på telefon från underläkarna för att lösa min frånvaro, kan jobba heldag så fort barnen piggnat till sig.
Det fanns en tid då jag inte kunde lämna hemmet utan mina barn, de var för små. Då jag var tvungen att kasta mig på cykeln för att hinna hämta barn från dagis varje dag efter jobbet, då jag var tvungen att ha barnvakt för att kunna jobba över. Det fanns en tid då jag klarade mig på så små marginaler.
Nu är det så lite yttre som styr, i jämförelse. Nu ligger så mycket mer kontroll och frihet i mina händer, så mycket större chanser för vad jag skulle kunna åstadkomma.

Så varför inte bara resa sig upp ur grubblandet och åstadkomma det istället.

Läs mer:

• Lamaliv.
• Glimtar, maj 2023.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Att ta hand om sitt lilla liv. Att låta åren gå i cirklar och spiraler, att röra sig prick till prick mellan meningsfulla ögonblick.
Ge mig fyrverkerier och förtvivlan, ge mig oron och lättnaden, ge mig sensommarsolen.

Kvällspromenader i mörkret och den stängda cykelaffärens skyltfönsters kontraster. En lördag när jag promenerar ned med min minsta till stan, min lilla Habanero som blivit stor och drömmer om att bli vuxen och flytta till Japan. En av de sista varma dagarna, snart en befriande kyla, något i ljuset som redan är på väg att stänga ned en sommar jag aldrig ville ha.  Vi går till biblioteket och hon går själv och frågar bibliotekarien om bokserien hon vill ha. Det är olika författare för varje bok, hon måste leta på flera ställen, hon får instruktioner om hur systemet funkar. Bibliotekarien är vänlig och min dotter är så snabb i tanken och så noga med att få den information hon behöver och jag sitter i soffan i barnhörnan och läser en bok jag en gång hittade där och som jag läst många gånger sedan dess. Den heter Vardagshjälte 24/7 och är en finlandssvensk antologi med texter från ensamstående föräldrar.
När jag skrev mitt bidrag till Ärr-antologin tänkte jag mycket på den boken. Jag visste hur viktiga andras berättelser kan vara när man träffar på dem i rätt ögonblick. Jag visste hur texter kan stanna i en och berätta för en att ens upplevelser inte är så märkliga, att man inte är fel.
Och så kom ju min text att handla om ensamstående föräldraskap, förutom om snittet.

Hon och jag går till Mariehamns bokhandel, jag frågar om Ärr finns inne.
”Den är slut”, säger de.
”Sålt slut?”, säger jag, tänker: denna bok! en sådan framgångssaga!
”Ja, båda två som vi beställde in.”
Jag har beställt egna exemplar av boken, jag ska sälja dem till bekanta och bekantas bekanta, jag ska sälja dem på åländsk bokmässa.
Jag har beställt femtio stycken, för att se om det går, jag har beställt femtio stycken för att det är roligt att hålla på.
Det är inte ens min egen bok, och ändå är det så mäktigt att hålla den i handen, att den har ett namn, Att någon säger Jag vill köpa Ärr.

Tänk om någon en dag skulle prata om Sjukdomen så!
Väntar på svar som inte kommer, väntar på svar som dröjer, tiden är oändlig som när man är höggravid, månaderna går som om ingenting.

*

Jag tänker på rör.
Jag tänker på rör som går från mitt stuprör och ner genom marken och som en man kommer och filmar en dag med en kamera som filmar avlopp och andra rör och letar efter stopp. Min stupränna svämmar över. Jag känner mig mer ensamstående än någonsin när vattnet forsar vid regn, drar med sig lera från rabatten ned på uteplatsens trädäck, och jag ska försöka förstå vad felet är. Jag har inte tänkt så mycket på sådant som finns under marken. Obehagliga ord som stenkista. Men mitt stuprör leder inte till någon stenkista, det leder till vägens rör, men någonstans på vägen är det stopp. Man behöver gräva upp och titta på den trasiga rördelen.

Ingenting är så bra för min yrkesutövning som att prata med hantverkare. Det ger full inblick i hur det är när någon ska berätta viktiga saker om ens liv för en utan att man själv har någon kunskap. De säger en massa ord och ser allvarliga eller oallvarliga ut och man ska försöka förstå om det är hemskt eller jättehemskt och om man blir lite ruinerad eller mycket ruinerad  och man – eller åtminstone jag – har hela tiden på tungan att fråga är det mitt fel är det så att jag bara skött mitt hus jättedåligt är det här egentligen straffet för att jag tror att jag ska kunna få allt att jag ska ha huset och barnen och jobbet och skrivandet vem som helst kan väl förstå att det här inte är rimligt borde jag ha legat på nätterna och tänkt mer på rören under marken borde jag ha grävt upp hela trädgården för länge sedan.

I dagar pratar jag med alla människor jag träffar om rör.
Min vän sa en gång till mig att jag är en Arthur Weasley, ständigt så fascinerad av vad mugglarna gör, fast vi lever inte i Harry Potter, så det är inte mugglare utan bara mänskligheten.
Så fort jag upptäcker något som mänskligheten har gjort som jag inte upptäckt förut är fascinationen total.

Ångestblandad, när den rör mitt eget hem, och skamfylld, men likväl fascinerat.

Allt detta!
Att vi har skapat det!

Rör.

Det är en eftermiddag efter jobbet, jag tar dit någon till min trädgård som står med mig och tittar på platsen där felet är.
Jag får en offert för vad det ska kosta att ordna det.
Den kommer inte att ruinera mig, vi går inte under.

Efteråt går jag in och tar en tupplur, jag sover som småbarn på eftermiddagsvilan, jag vaknar och tänker på något annat än rör.
Som ett stopp som lättat.

*

Jag skriver inte, men jag letar efter rötter, kanske är det en del av processen eller av att längta efter den.
Jag letar efter alltings början, jag letar gamla inledningar, jag letar efter mitt eget språk efter åren, jag letar efter teman jag samlat och tappat och glömt.

Jag letar fram min första roman och skriver ut dem.
Det är en bok jag skrev när jag var sexton. Den handlar om en kille som är kär i sin killkompis och hans vän tycker om att bli älskad men inte att älska och de talar om alltings mening och meningslöshet och större delen av tiden sitter de i någons källare.
Det är så länge sedan jag skrev den att det inte är pinsamt, bara bedårande. Den här 16-åringen som vill så mycket, med ett språk som svämmar över bräddarna och som hon inte kan hantera.
Jag vill ta henne i min famn och skydda henne mot allt det innebär i världen att ha ett språk som är äldre än en själv, som kan formulera sådant man inte menar och kanske inte ens förstår.
Jag vill säga till henne att det finns annat i livet än att skriva, jag vill säga att man inte måste bli något stort, man måste inte bli något alls.
Hon skulle inte tro mig.

Jag letar efter början, efter alltings ursprung, jag lägger upp mina inledningar på instagram, texter genom tider, genom fragment av ett liv.

*

Jag ligger bredvid min snart fjortonåring, om kvällen. Jag masserar hennes nacke och hon berättar om sin dag. Ibland drar hon ifrån mig och ibland behöver hon vara alldeles intill.
Allting börjar i henne nu, hon är i metamorfosen där det barn hon en gång var ska förvandlas till den vuxen hon en gång ska bli och sådant spänner i själen på samma sätt som värken i min kropp när min livmoder växte för att bära henne, när jag bara var fem år äldre än vad hon är nu. Hon är närmare sextonåringen som skrev den där romanen, hon är närmare nittonåringen som blev hennes mamma. Medan mina fingrar rör sig över de spända punkterna där all den själsliga växtvärken satt sig i musklerna tänker jag att det inte är min egen värld jag letar efter i alla dessa gamla minnen, det är hennes.
Det hon rör sig i och dit hon ska.

Läs mer:

• Tretton år. En tonåring som blev mamma, en mamma till en tonåring.
• sidensilke. (ett utdrag ur den där romanen jag skrev när jag var sexton, och som jag publicerade här på bloggen :’) )

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.