Jag hittade en bok som jag läste som barn, och herregud vad bra den var. Jag har länge vetat att norska författaren Hilde Hagerups ungdomsböcker präglat mig och mitt skrivande. Hon har en förmåga att beskriva skeva karaktärer i det smärtsamma maktspel som kan ske i brytpunkten mellan barndom och tonår på ett sätt som kryper in under huden på en. Debutboken Vågbitar har jag inte läst på många år, inte vågat återvända till av rädsla för att bli besviken, eftersom jag minns hur den gick rakt in i mig när jag var tio, elva, tolv och själv skulle navigera i de landskap av förändring som åldern Hilde Hagerup skildrar innebär.

Och så hittade jag hennes tredje bok, Maskrossång i hyllan. Det enda jag mindes var att jag inte varit lika hänförd av den som Vågbitar, och jag började läsa utan några stora förväntningar, bara för att upptäcka ett litet universum som helt uppenbart dröjt sig kvar i mitt undermedvetna, satt prägel på mitt eget skrivande, smugit in enstaka detaljer i den roman vars första utkast jag skrev minst tio år efter att jag läst den här boken.
Jag tror att jag hade glömt bort den för att den blev för obehaglig för mig, då.
Det är lättare att läsa om att växa upp när man inte själv behöver göra det mer.

Maskrossång handlar om Gerd, vars pappa är död. Han dog när han var ute på havet en morgon med Gerds storasyster Siw . Stormen kom och Siw flöt upp på stranden på en träplanka. Pappans kropp hittades aldrig. Sedan dess kan Siw inte sluta sjunga. Hon har en vacker röst, men den brister ut i sång utan att hon själv kan kontrollera det. Siw är den sköra, det är Siw det är synd om. Gerd är den bråkiga, “pojkflickan”, den som aldrig bara kan hänga tvätten, ta hand om disken, lyssna på läraren. Gerd är den som har dåligt inflytande på bästa vännen Kajsa, får med henne på upptåg som Kajsa kanske inte vågar, egentligen.
En dag flyttar en ny familj in i samhället där Kajsa och Siw bor. Dottern i familjen är Maja. Maja, som är söt och hel och ren. Maja, vars familj är kristna och rika.
Maja, som tränger in i vänskapen mellan Gerd och Kajsa, spelar ut dem mot varandra.

Berättandet i Maskrossång är precist och avskalat. Ett klart, rakt språk utan överflödigheter. Gestaltningen är kraftfull – Hagerup har ett öga för de små detaljerna i maktbalans och samspel som kan vara avgörande om man är tre tjejer som är typ tolv år. Vem som blir bjuden på middag när man är hemma hos någon. Vem som får ha sin sovsäck i mitten när man ska sova över. Och hon har ett öga för hur det är att vara fel, vara skev, vara för mycket. Hagerup ger en plats för den smutsiga olyckligheten, den där man inte bara är ett offer utan också en förövare. Hon låter oss följa en huvudperson som gör osympatiska saker, men som ändå går att känna sympati för. Hennes kantighet. Hur det är att inte vara älskvärd, kanske inte heller önskvärd.

Karaktärerna är utmejslade med en sådan precision, den karga havsmiljön en självklar bakgrund. Ibland har jag undrat varför jag skrev en roman om skärgård och hav, en vinter uppe i Umeå, långt innan jag flyttade till Åland. Men jag läser Maskrossång och märker att härifrån kom det, fascinationen för stormarna i kontrast mot den inre turbulensen, dynamiken i vinter och sommar på en plats som präglas av sina turister. Det är en bok som måste smugit sig in i mig, och stannat där, och när jag läser om den förstår jag precis varför.
Det är länge sedan jag läste något och tänkte jag önskar att jag hade skrivit det här men med Maskrossång blir det precis så, här finns allting jag älskar: det sneda och vinda, det outtalade, det smärtsamma, spänningen i de små skiftningarna.
Och mörka vändningar, en becksvart humor.

Jag läser, lider, förundras och känner tacksamhet över att inte längre vara tolv.

Läs mer:

• Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Mer om brytpunktsåldern på väg mot tonår.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm. Samma ålder, med ett skrivande där allt är möjligt.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Jag har läst Eufori av Elin Cullhed, en roman om Sylvia Plaths sista år i livet. Sylvia Plath som skrev Glaskupan. Sylvia Plath som trettio år gammal – efter ett kraschat äktenskap och ensam med två små barn – tog sitt liv. Men Eufori handlar inte om detta becksvarta slut på en människa, ett moderskap och ett författarskap. Den handlar om tiden innan dess.

Romanen är skriven i jagform, ur Sylvias perspektiv. Sylvia har en liten dotter, är höggravid för att sedan föda en son. Hon är gift med den brittiska poeten Ted Hughs, har flyttat med honom från USA till ett hus på den brittiska landsbygden. Hon vill skriva, hans skrivande tar överhanden. Hon vill skriva, men behöver vara mamma, får inte ihop det. Hon är svartsjuk och arg, kärlekskrank och längtande. Hon är uppfylld av sin egen förmåga. Hon är förtvivlad av att inte kunna få realisera den. Hon kastar sig vilt i alla riktningar hon kan hitta, med ett humör som ständigt växlar, ibland från mening till mening.

Språket är bombastiskt och sinnligt, slarvigt och höglitterärt, vilt och otämjt och med en udda interpunktion. Det innehåller stilbrott och anakronismer, det är tungläst och ständigt pulserande. Urvalet av scener är lika yvigt, för även om berättelsen naturligt nog har en ständigt nedåtgående spiral spretar händelserna åt alla möjliga håll. Tidvis undrar jag över urvalet, vad som är syftet med att just dessa delar av historien berättas. Eufori är en bok som behöver bäras av sitt språk. I vissa glimrande stunder gör den det. I andra stunder blir det för tungläst, för mycket extra allt. Åtminstone för min smak.

Kanske finns en särskild poäng i detta krävande och växlande, denna blandning mellan fula meningar och vackra,  i nästan chattspråksmässiga meningar med utropstecken och frågetecken och ord i versaler. Ett sätt att skildra en komplex kvinna i en desperat situation, att hindra henne från att bara bli ett offer. Ett sätt att göra henne till någon att både irritera sig på och känna med, någon som suger in en i sitt universum fast man inte vet om man vill vistas där. Men för mitt läsande blir kompositionen av scener och språkets tyngd något som lägger sig som en hinna mellan mig och den fiktiva Sylvia, hon griper aldrig riktigt tag om mig. Trots all denna storslagna vidunderlighet rycks jag aldrig riktigt med.
Jag sparar på enskilda bilder och formuleringar, men hänförs inte av helheten.

Läs mer:

• Böcker jag läste i juni. Eufori av Elin Cullhed, Alla orden i mig av Karin Erlandsson, Skrivliv av Gun-Britt Sundström.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm. Allt är möjligt.
• Bokrecension: Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Agota Kristof. Glasklar gestaltning, en egen skruvad värld.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Jag har en djupt rotad förkärlek för överkokt storkökspasta. Den som är allt annat än al dente, nästan möjlig att äta även om man vore tandlös och glömt löständerna i glaset. Klibbig, klistrig, söt. Beskedlig mat som inte kräver ens fulla fokus, ingen risk att missa några subtila nyanser.
Om mat i kategorin storköksspagetti istället hade varit en typ av böcker, passar Vänligheten av John Ajvide Lindqvist in där. Kanske behöver man veta det för att uppskatta boken för vad den har, istället för att irritera sig på vad den saknar.

Vänligheten är den första bok av John Ajvide Lindqvist som jag läser i tryckt format. Jag har lyssnat på Låt den rätte komma in och Människohamn som ljudböcker, men det var många år sedan och under en tid då jag använde ljudböcker för att somna till, så hälften av böckerna blev nog bara bruset som utgjorde soundtracket till mina drömmar. Med andra ord är jag ingen Ajvide Linqvist-kännare som kan sätta Vänligheten perspektiv till hans tidigare verk, men vissa element känns klart igen. Kanske typiska för just skräckgenren: det ultravardagliga, närmast alldagliga, den djupa förankringen i en tid och en plats. Det alldeles vanliga som krävs för att skräckelementets ovanlighet ska få en naturlig plats i berättandet.

Den här gången är platsen Norrtälje. Året är 2018. Vi följer tre killar och tre tjejer i trettioårsåldern under en höst som leder till  att deras liv tar sig nya vändningar. I bakgrunden, som en fond för berättelsen, finns förändringen som sker med själva staden de befinner sig i. En gul container har dumpats i hamnen. Innehållet är okänt. När den väl öppnats sipprar något ut som urholkar människors vänlighet och omvandlar Norrtälje till en allt mörkare plats.

Vänligheten är en bok där man aldrig behöver läsa mellan raderna. Samspelet mellan människor, deras tankar om varandra och hur de förändras över tid, skrivs läsaren på näsan. Ingen del av karaktärernas personlighet eller åsikter hämnas hängande i luften, oförklarad. Så fort ett karaktärsdrag kommer fram illustreras dess uppkomst med en bakgrundshistoria som förklarar hur det kunde bli på det sättet. Visst är det en typ av gestaltning, men den är ganska oraffinerad. Vanligen föredrar jag berättelser där människors drag skrivs fram med de små detaljerna över tid, inte den stora händelsen som ska förklara allt. Komplexitet och många bottnar i själva utförandet av karaktärsgestaltningen kan man söka i andra böcker. Likaså dialoger med finess och trovärdighet.

Men det är karaktärer som tillåts ha många olika drag, både smickrande och osympatiska.  Som får göra bra val, göra dåliga val, som får utvecklas och förändras under berättelsens gång. Jag har läst kritik mot fokuset på de överviktiga karaktärernas kroppar – och det stämmer att både en av de två överviktiga tjejerna och de fördomsfulla ytliga killarna hon möter initialt har fokus på just hennes övervikt. Men detta förändras under berättelsens gång, och inte på amerikansk-film-sättet genom att hon gör en extrem make-over och förändras utseendemässigt. När annat blir viktigare minskar kroppens betydelse. Att som överviktig lägga sitt missnöje med tillvaron i kroppen är knappast ovanligt, även om det inte gäller alla. Vi lever i ett samhälle som erbjuder det som ett legitimt fokus för livsförändring, en enkel förklaring på sådant som är jobbigt.

Även om karaktärerna inte beskrivs på ett litterärt avancerat sätt, tillåts de vara både fördomsfulla och mjuka, vackra och galna, loseraktiga fast med exceptionella övernaturliga förmågor. Och ännu viktigare: de utvecklas under romanens gång, påverkas av vad de går igenom. Det lyfter hela den här boken, får mig att köpa det här gänget och bry mig om dem trots att jag egentligen inte riktigt tror på dem.

Vänligheten är skriven med en ivrighet i sitt berättande, en ömsinthet för sitt persongalleri och för berättelsen. Det är en bok som vunnit på att kortas, att finslipas, fördjupas, men i slutändan blir det som att möta serveringspersonal av storkökspasta som ler stort och undrar om man inte ska ha lite mer för att den där klibbiga spagettin är extra god idag. Man dras med i entusiasmen, släpper bristerna, det blir comfort food i bokform, det blir härligt att få hänga med och efter avslutad läsning längtar jag faktiskt tillbaka.

En mysig bok att sjunka in i, behaglig för att komma igång med läsningen om man inte befunnit sig i den på länge, något att liksom glida igenom, utan nämnvärt tuggmotstånd.

Läs mer:

• Bokrecension: Den stora skrivboken, Beviset och Den trejde lögnen av Agota Kristof. 
• Bokrecension: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.
• Bokrecension: Mina ryska vänner av Johanna Melén. 
• Vill du läsa mer om Vänligheten? Här är en intressant recension (och diskussion bland kommentarerna) hos Sandra Beijer. Jag delar mycket av de språkliga anmärkningarna men gillar i slutändan boken mer än vad hon gör. Missa förresten inte Ajvide Lindqvists kommentar i kommentarsfältet.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.