En veckas semester i maj. Ansträngningarna inför den. En generalrepetition inför sommaren, saker betas av inför den lilla semestern så att färre saker lämnas kvar till den stora.
Arbetets administration: sammanställandet av de diagnostiska intervjuerna. Journalerna.
Arbetet med min debutroman: gå igenom redaktörskommentarerna. Kvällar i soffan och på balkongen, väga ord och formuleringar. Vilka komman måste få vara kvar i meningar som rör sig i ett oupphörligt flöde? När är det dags att sätta punkt? Hur långt får en liknelse glida iväg? Vad måste stå som det står, för att det var så formuleringen måste vara, för att jag känner det i kroppen?
Omslagsförslagen. Vi är så nära nu. Jag vet hur min debutroman kommer att se ut, det är de sista finjusteringarna, jag vet när den kommer.
Den fjortonde augusti! Då slutar texten, för alltid, att tillhöra bara mig.

En veckas semester i maj. Allt det där andra kan man glömma bort. Det är händernas arbete, inte tankarnas, även om tankarna arbetar bättre när man är upptagen med sina händer.
Saker som aldrig blir gjorda görs. Köper en gräsklippare. Målar en flagnande vägg. Rensar ogräs. Tar hand om mitt hem som om det är en plats som är min, som om det är mer än förvaring för våra kroppar.

Ljuset så mjukt när det finns löv på träden. Solnedgång över viken på väg till affären, ljum luft i ansiktet. De enkla sakerna det största begäret. En varm kardemummabulle. Kaffe i morgonsolen. Att läsa dagstidningen från början till slut.
Det som är störst av allt.

Läs mer:

• Min debutroman Sjukdomen.
• Glimtar, maj 2025. 

Det är veckan som Rusta öppnar på Åland. Människor har längtat sedan planerna på att de skulle komma avslöjades. Man behöver inte åka till fastlandet för shoppingresor mer sägs det, när det finns Rusta och Jysk inom behändigt avstånd och Ikea levererar så smidigt till ön. (Att leva på Åland är att leva med att majoriteten av sådant man vill beställa på internet helt enkelt inte ska beställas på internet. Det fastnar i tullen, det krånglar med momsen, det är straffet för att kunna ha tax free-försäljning på färjorna, att vi inte riktigt är en del av EU, att vi är som Storbritannien efter Brexit, att det känns som Kina-import när man försöker beställa något från alldeles närliggande fastland.)
När jag promenerar till mataffären för att handla fredagsmiddagen ser jag dem, köerna, den fulla parkeringen, längtan efter specialerbjudandena. Det ser ut som när den första McDonalds-restaurangen öppnade i Sovjet, en ivrig längtan efter njutningen från väst.

*

På fredagskvällen går jag på stand-up med österbottniska komikern Alfred Backa. Det är som det ofta blir med kulturupplevelser – andra har dragit en dit, det blir av för att någon frågar. Man ojar sig för att det finns en tid att passa, barn som ska ha mat i magen, ett brott i den vanliga vardagslunken och den vanliga vardagslunken har en inneboende ljuvlig trygghet, men sedan går man och skrattar tills man gråter, kanske tänker man att humor är den största konstformen. Så tänker jag ofta, det finns inget större än att på smarta sätt få folk att skratta och det finns ingen komplimang jag värderar högre än att någon kallar mig rolig.
Blir som det ofta blir, att det blir inspirerande att se någon som gör det den gör med sådan ypperlig bravur, att jag ångrar att jag inte gör det oftare.
Man behöver någon som drar en, hjälper en att släppa det där andra, disken och dammsugningen och skärmen och barnen. Det finns andra kvällar för det.
I juni ska jag på teater.

*

… att vara rolig.
Jag lever i tiden mellan min slutredigering av boken och att få redaktörskommentarer. Helheten sitter, finjusteringarna är kvar. Det är en bok med så mycket mörker, det har behövt vägas upp av ljus, under läsningen skrev min förläggare att hon skrattade åt en scen så att hennes sovande barn vaknade, och bland allt tvivel jag har kring den här romanen nu och all oro över om den är värd att ge ut håller jag i sådana uttalanden som en livboj.
Jag fick åtminstone någon att skratta. Det största av allt.

*

På lördagen ägnar jag den tidiga morgonen åt att arbeta. Sjukintyg, journalanteckningar, receptförnyelser, journalgenomgånar, brevskrivande, provsvar har hopat sig och jag har bestämt mig för att acceptera det istället för att kämpa emot. Avsätta en timme på lördagen och en timme på söndagen, kanske varje helg nu fram till sommaren, det gör mig egentligen ingenting, ibland är det så att arbetet hänger starkare i huvudet om man ska försöka skjuta bort det hela helgen än om man vet att det finns ett utrymme som får det gjort. Kanske ger det till och med en struktur i helgens flytande ovisshet. Arbete är en konsistensgivare,  tuggmotståndet i dagen, hindrar timmarna från att flyta ut till gelé.
Kanske är det annars skrivandets funktion – en ordning i dagen, tillvarons hållpunkt.
Och nu, när jag är mellan text, mellan den version jag just släppt ifrån mig och nästa när allt ska slipas ytterligare, nu måste jag hålla hårt i allt annat som kan bygga dagarnas ordning.

Ordningen var något utsökt, när jag var ensamstående med ganska små barn istället för ganska stora. När de var 8, 6 och 4, och tillvaron var alldeles överväldigande men strukturen var min att hålla. Jag var den enda som byggde dagarnas rutnät. Man åt lunch strax efter tolv. Städade köket och lekte. Gav sig av vid ett-halv två, på utflykt, det var badhuset eller stranden eller lekparkerna, det var helgdagens ordning, man kom hem, man gjorde middag.
Halvstora barn är en ständig samarbetsövning, det är att leva med personer som inte är vuxna och ska ha vuxet ansvar men som är tillräckligt stora för att deras vilja måste tas i stor beaktande. Man måste komma överens, inte bara styra.
Vi kommer överens. Jag bygger egna ordningar för mig själv men kan inte kräva att de alltid är en del av dem. Jag försöker utnyttja min frihet.

*

Mellan texter. Jag köper böcker för att belöna mig för att jag gjorde redigeringen, att jag rodde det i hamn till sist. Monika Fagerholms Döda trakten/Kvinnor i revolt, det var bestämt sedan länge, men i affären hittar jag Frida Bloms Saker jag lärt mig om sorg på rea och språket fångar mig när jag bläddrar och den slinker med.
Några veckor tidigare har jag stått i en second hand-butik med min yngsta dotter, min lilla flicka som snart blir elva och har en blick och en hjärna som skär som en skarp kniv genom världen. Jag ska inte köpa mer böcker nu, jag har redan allt jag behöver!, sa jag då, och så som ett infall: hjälp mig nu, om jag börjar köpa böcker idag så blir jag skyldig dig en fika. När jag har redigerat klart min roman ska jag köpa en bok som belöning, men annars vill jag faktiskt beta av läslistan först.

Nu hittar hon mig i soffan, när jag läser Saker jag lärt mig om sorg och hisnar över hur välskriven den är, hur väldisponerat materialet är, formen.
”Jaha”, säger hon, ”när köpte du den där?”
”Jamen häromdagen. För att fira att jag skrivit klart romanen!”
”Samtidigt som du köpte den andra boken? Den andra nya boken, som jag sett här på vardagsrumsbordet?”
”Eh, ja. Men den här var på rea, den -”
Leendet hos en förhandlare.
”Du sa en bok. Du sa en bok, när du skrivit klart din roman! Den där kanske var på rea, men den andra kostade 31 euro. Jag såg prislappen! Det är mycket mindre än vad min fika kommer att kosta dig.”

*

Lyfter tunga saker på ett öde gym och sätter personliga rekord.
Tänk vad sent i livet jag förstod att det inte är farligt att gå upp i vikt om man bygger nya muskler, att de också kan behöva ha sin tyngd. Vad mycket roligare det blev när jag förstod det.
Siffrorna på skivstången också en struktur, en hållpunkt i denna flytande verklighet. Man håller på, med skrivande och med tyngd, man ger det sina stunder vecka efter vecka, och bara i genomförandet föds något, även i det halvdana genomförandet, det trötta, det man inte vet om det ska bli något av, det blir alltid mer av att göra än att låta bli.

Jag har gjort många misstag i livet, som det är att leva, men jag har inte varit någon som låter bli.

*

En helg i ett hålrum, dagar mellan text.
Snart sätter vi datumet. En extra kontroll med tryckeriet bara, kanske blir det redan någon vecka efter min dotters födelsedag, ungefär ett år efter att kejsarsnittsboken kom ut, när det fortfarande är sensommar, mitt i skolstarterna, kanske kommer jag då hålla min bok i handen, och lägga den i andras händer. Räcka över mina ord och veta att det här är en berättelse jag skrev en gång, då var den min, men nu tillhör den inte längre mig, nu släpper jag taget, nu sker det som är den slutgiltiga magin i berättandet.
Nu blir min historia färdig i alla de andras tankevärldar.

Läs mer:

• Min debutroman Sjukdomen. 
• en helg. vecka 21, 2025.
• min helg. nettelblad edition. (Från 2017).

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det faller snöblandat regn. Min äldsta dotter är fjorton år och betraktar mig som kanske bara en fjortonåring flicka kan göra med sin ensamstående mamma: ibland med den glasklara kritiska blick som kommer av att försöka bli vuxen men ännu inte veta hur komplext vuxenskapet kan vara. Ibland som en växt som vänder sig mot ljuset, som ett litet barn som strävar efter famnen. Låt mig förakta dig med allt jag har men lämna mig inte när jag ångrar mig.
Så måste man få vara fjorton år.

Vi gömmer påskägg i skogen i slutet av gatan. En påsk gömde jag också godis här, jag hade just blivit ensamstående, det var den första pandemivåren, världen och livet stod på ända, jag hade blivit pollenallergisk i vuxen ålder men förstod det inte än utan trodde att det bara var så det kändes att bli gammal. (Det var först senare jag började ifrågasätta varför jag bara kände mig gammal om våren.) Jag var så trött, jag glömde bort var jag hade lagt godiset. Ett tag trodde jag inte att vi skulle hitta det. Dramatiken var stor.  Barnen minns det fortfarande, påminner gärna. Minns du när godiset var försvunnet på riktigt. Vi hittade det till slut.

*

En långfredagsmorgon och en annadag påsk går jag in till sjukhuset och ger akut ECT-behandling. Det här är inte platsen att skriva om mitt yrke, annat än detta: många av de mest meningsfulla ledigheterna håller jag kontakten med arbetet. Att få vara delaktig i något som är meningsfullt och känns viktigt och som inte handlar om mig. Att ha något som drar upp mig på morgonen när små barn inte längre kräver det av mig, när ledigheter är flytande med både inga och alla möjligheter samtidigt. Jag har gått ned i tid, det behövs för familjen och för det andra, men jag är så tacksam att jag inte har behövt sluta. Att jag får och kan ha mitt yrke trots att jag är själv med barnen. Att jag får arbeta på en plats där verksamheten är så liten att jag får följa förloppen, att patienter inte utgör ögonblicksbilder men aldrig hela historien. Avdelningen och mottagningen, det akuta och det långvariga. En tidig morgon en påskhelg när man väntar på narkosen.
Jag tänker inte längre att familjelivet kommer att dra mig ur skrivandet, men ibland undrar jag om arbetet kommer att göra det.

*

Andra halvan av bokmanuset, utskrivet på papper. Jag matar in alla orden på nytt i ett dokument. Sida för sida. Det finns ett antal scener, i början av manusets andra halva, som inte flyter. Jag har väl tvekat när jag skrivit, trevat i det gradvisa, orolig för om jag kommer att hitta rätt. När jag är mitt i dessa scener vill jag kasta hela manuset. Allt jag kan höra är gamla refuseringar och bara det negativa de skrev. Varför ska du tvinga den här boken ut i världen, tänker jag, fast min förläggare inte direkt antagit den under pistolhot. om någon ville läsa det här hade väl någon annan redan skrivit det.
Men lagom till annandagen är jag igenom. Jag ser ett ljus. Meningar flödar och flyter.

Ändå känns det som en obegriplig fantasi att någon kommer att kunna läsa den här boken och tycka om den. Jag ser en redan utgiven författare publicera utdrag av positiva läsningar på sin instagram och blir så avundsjuk att själen vrids om. De tycker om hennes bok men ingen tycker om min, tänker de mörkaste tankarna. Men ingen har ju haft chansen att läsa din bok! tänker den del av författarhjärnan som fortfarande har kontakt med verklighet, fakta.

Det vore lättare att tycka att den var dålig, rakt igenom. Det dåliga hade jag kunnat försöka förbättra. Det är vad jag gör – jag skriver text, jag förfinar den.
Men jag har älskat och älskar den här boken. Det är inte den största litteratur som skrivits, för jag är inte där än, men det finns en ton och en tid och en tanke i den som är den sortens text jag tycker om. Jag har inrett min bok som jag skulle inrett mitt hus om jag kunnat inreda och inte bara använt min bostad som en plats för funktion, inte estetik. Med sådant jag tycker om, men inte nödvändigtvis sådant som passar allas smak.
Det är det smärtsammaste i rädslan. Om ingen tycker om boken är jag ensam i vad jag älskar. Jag är så udda att jag dras till sådant som inte är för någon annan människa i hela världen.

Jag vänder blad, jag fortsätter skriva in text.

*

Dammsuger ett golv. Fyller en diskmaskin. Broccoli/blomkålssoppa, våfflor med riven potatis och morot i smeten, ät er soppa först så kommer våfflorna sedan. Bakar ett bröd. Putsar en spegel. Vardagens monotona upprätthållande, också under lediga dagar, det finns flera slags arbeten och det hemma har alltid varit det svåraste.
Läser böcker, gamla och nya. Undrar, igen: kommer jag att kunna nå ut med min. Kanske kommer problemet inte vara att den inte blir omtyckt, kanske kommer det vara att den över huvud taget inte blir läst.
Bakar egna tacobröd. Rör ihop en äggröra. Haricots vert i soja och olja på hög värme. Sötpotatisstrips i ugnen med vitlökspulver på. Sätta igång en tvätt. Vika andra kläder.
Ser något som återvänt i blicken, en glimt av ork hos barnet som inte orkat.

Tillbaka till texten. En dag kommer jag att behöva släppa taget, en dag kommer den inte längre att tillhöra mig, den måste hitta sina egna vägar i världen, som när man släpper ut sina barn i världen, ut ur boet, med kisande ögon och rädslan för att de inte ska flyga utan falla.

Läs mer:

• Glimtar, februari 2026. En stilla, stökig vår.
• Glimtar, januari 2026. Vändpunkter, körsbärsglass.
• Min debutroman Sjukdomen.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.