Jag skickar iväg en roman, till förlag och till agenter, och efter det är jag i väntans tider. Det är som att vara höggravid. En lång uttråkning i konstant, okontrollerbar anspänning.
Något stort ska hända, det man ville, ett möte mellan världen och det man har skapat.
Något mycket smärtsamt ska ske, man kanske är livrädd.
Jag minns dagarna som höggravid som en rädsla för hur jag skulle klara smärtan, tills det gått så längre att uttråkningen trumfade, att allt jag ville ha var smärtan, vad som helst utom denna väntan.
Smärta kan vara att återfå kontrollen.
Smärta är något som händer, som måste hanteras.
Det ohanterliga kan vara när ingenting pågår. Det finns människor som behöver hantera hela livets ohanterlighet genom att tillfoga sig själva smärta.
I jämförelse med det är naturligtvis denna loja uttråkning, denna stillsamma kontrollförlust, ingenting.
Jag skickar iväg en roman, det går två veckor, sakta börjar jag glömma bort den.
I romanen återkommer huvudpersonen till ett nästan magiskt tänkande kring kvinnan han är fixerad vid, en tanke som många av oss som varit förälskade drabbats av: det är när jag släpper taget som hon kommer att höra av sig, när jag inte tänker på henne hela tiden som hon kommer att bli min. Samma omöjlighet som när någon säger att man kommer få orgasm eller bli gravid om man bara slappnar av och inte fokuserar så mycket på målet. Tänk inte på hur gärna du vill det, det är då det kommer att hända.
Men om jag inte längre vill det, vad spelar det då för roll.
Mina förlossningar, de som fick starta av sig själva, kom igång när jag hade slutat tro att det skulle komma ett barn, när jag gett upp min förväntan.
Men det handlade ju inte om att jag slutade tänka på det, det var inte en kausalitet, bara en korrelation. Jag slutade tänka på det för att det hade gått så lång tid att jag inte längre orkade tänka varje minut på att föda barn. Jag började föda för att det hade gått så lång tid.
Den tredje förlossningen fick jag aldrig vänta på, hon togs ut för att det inte gick att vänta, hur kommer jag att vilja göra om jag får ett barn till, tänkte jag veckorna och månaderna och åren efter det, jag visste inte att hon skulle bli min sista, jag visste ingenting om vad jag hade att vänta, men kanske visste jag redan då att jag skulle skriva om den dagen och den tiden.
Jag skriver klart en roman och jag tappar min rytm. Det går två veckor och jag förstår att det är det svåraste.
Det viktigaste är inte vad som händer med texten jag skapade, det viktigaste är att hålla fast vid mitt skrivande.
Jag försöker ha en paus, jag tror att det är viktigt, jag tror att jag behöver vila från att vara i ett stort projekt, men jag backar, jag tvekar, vad gör man med sina egna konturer när de flyter ut i kanterna om man inte har rutiner och ordning och ord.
Jag plockar fram min kamera, jag lägger undan mobilen. Jag går utan hörlurar, långa kvällspromenader, lyssnar på försommarfåglarnas sång. Jag handlar om kvällen och på vägen till affären ligger svanen och ruvar sina ägg. Ibland sover hon, ibland är hon vaken. I sommar kommer jag att gå förbi henne och se henne simma med sina ungar. Tiden fortsätter gå, timmar och dagar i taget. Solnedgångar. Kvällsljus som säger att det inte är dags att sova. Doften av fuktig skymning, rådjur som springer förbi en i förbigående. På en lunchrast börjar jag anteckna dikter, scener, ord, det är som det varit år efter år, tänk att jag glömmer, att jag varje gång tror att målet är att bli klar och sedan inte behöva göra det mer. Jag slutar inte. Vilan består inte i att låta bli att skriva. Vilan består i att tillåta sig att skriva.
Jag väntar på något gammalt.
Jag börjar på något nytt.
Läs mer:
- Mars, april, maj. Om att skriva en snuskroman.
- ”Nu var allt bara reflexer och föraningar.” Om att ha skrivit klart och vad boken handlar om.
- ”Ta det inte som en utmaning.” Om att vilja sluta skriva, om att fortsätta.
- Smältning. Titta upp, se öppet vatten.
*
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.