(Citatet är från Lina Wolff när hon intervjuades i Tidningen Skriva.)
På fredagseftermiddagen gymmar jag med Storasystern efter jobbet. En till två gånger i veckan gör vi det hon och jag, sitter i sofforna utanför omklädningsrummet och äter mellanmål först. Det gör under för mina skrivaraxlar att gå dit, det gör under för disciplinen att hon kommer med.
Sedan går jag till jobbet, ordnar pappersarbete, ser ut över hösten och viken, tänker att detta är den ljuvligaste årstiden, varje del av den, det intensiva sprakande röda och alltings gråa mörker.
Äntligen får jag vila från all värme och ljus.
Cyklar och handlar tacogrejer, tänder levande ljus till middagen. Hela huset kan vara stökigt men man kan alltid tända ljusen.
Efter middagen ser vi på His dark materials-teveserien (baserat på Philip Pullmans böcker), det första avsnittet, och enas om att det här är något vi vill fortsätta se. Jag är glad över att dela en serie med barnen, sist var det A series of unfortunate events.
Barnen leker tills det är läggdags.
Jag skriver.
Skrivandet nu är som den kärlek jag skriver om: en uppslukande helhet, det större mot vilket allting förankras.
Jag undrar vad jag ska skära bort för att få vara mer i det.
Jag låter annat blekna, jag måste reducera resten av livet till sin absoluta essens men inte mer.
Som när jag en gång var ensamstående med barn som var så mycket mindre än nu. När jag cyklade och drömde och kämpade och ibland greps av en stor hopplöshet, en oro att jag inte skulle klara det, och samtidigt var uppfylld av en mycket tydlig uppfattning om vad som måste göras och hur det måste göras och hur allt annat fick falla undan.
Det blir lördag. Jag går upp vid sju för att skriva. Jag vaknar med kaffe och mörker och min roman, precis som förra hösten. Jag skriver bättre i mörker och höst. Den ljusa årstiden blottar allt, det blir svårare att gå in i inre rum.
Om vardagsmorgnarna skriver jag i trettio minuter, på helgen i en timme.
Men romanen har börjat komma till mig vid andra tidpunkter, sippra in i mitt medvetande som det gör när jag låter den vara dagligt och ständigt aktuell. När jag hänger tvätt, när jag cyklar till affären i dimmig oktoberluft. Jag tänker på dess händelser som man tänker på skvaller om bekanta, gamla minnen från förr.
Jag och Storasystern fortsätter vår gemensamma hallrensning. En helg i taget har vi rensat bland skor, sedan jackor, nu vantar och mössor och paraplyer. Hon är systematisk och tålmodig på ett sätt jag är med text och studier men inte med livets praktikaliteter. Hon ordnar högar för slängas, spara, prova, Emmaus. Jag ger henne hyllningar och kassar att lägga sakerna i och sedan åker vi hela familjen till Emmaus och lämnar av sakerna.
Vi åker dit varje vecka i en rensningsiver, och varje vecka undrar jag om jag någonsin ska bli en harmonisk bilförare. Jag tror jag har en nedsättning i min visuospatiala förmåga, på samma sätt som en dyslektiker har svårt att få ihop orden. Mängdträning ger något, det är ju bättre nu än förr, men ständigt utmattande.
Ge mig ord, inte parkeringsplatser.
Ge mig cyklar, inte motorfordon.
Det blir lördag eftermiddag och jag cyklar till stan. Jag är lättad över att slippa köra bil. Bara jag och min cykel på öde cykelbanor, tills jag – givetvis – hamnar i en korsning med en annan cyklist där jag vänligt stannar, och han också.
”Tack”, säger jag.
”Det är inget att tacka för, det är högerregeln”, säger han.
Den bästa sortens trafik är att promenera.
Jag promenerar i stan med en vän. Vi har den sortens samtal där man går direkt på djupet. En gång i våras sågs vi som hastigast, hon på väg till dagis och jag på väg till mataffären. Vi frågade hur det var med varandra och hon berättade att det varit mycket död i livet just nu och jag berättade att det var en stor jävla livskris att bli färdig specialist i psykiatri, att jag trodde jag skulle vara lättad men att jag istället fick en djup existentiell ångest och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Först när vi skiljts åt slog det mig att det inte är det vanliga sortens småpratssamtal man ropar till varandra lutad över cykeln.
Efter promenaden får jag ett mail från en av testläsarna till min bok. Det är en läsning som har läst in precis allt jag försökt skriva, in i minsta subtila detalj, och som kommer med tankar och förslag om hur jag skulle kunna gå vidare.
Jag har fått så fina läsningar, de har satt ord på saker och de har sett saker och de har hittills utgjort en lättnad. De skiljer sig åt på sättet jag hoppades att de skulle göra. Det finns nyanser i texten man kan tolka på olika sätt, men det finns inte en gemensam svaghet som alla läsare påpekar.
Det här mailet, den här eftermiddagen, får mig att tänka det jag tänkt flera gånger den senaste tiden, med ett växande rus i huvudet:
det här kommer verkligen att bli.
Det är här det händer, mitt i denna stillsamma tillvaro, där rörelserna på ytan är så små.
Det blir lördag kväll, vi ser på His dark materials och äter choklad. Kan inte låta bli att se ett extra avsnitt för att det är så spännande. Och stämningarna!
Sedan leker barnen, tills det blir läggdags.
Jag läser om mailet, tankarna om hur berättelsen skulle kunna röra sig. Jag ser boken växa, i mitt huvud, jag ser de sista trådarna kunna knytas ihop, problem jag kan lösa, jag går och tar en varm dusch för i duschen finns alltid utrymme att tänka och jag blundar under det heta vattnet och för varje ögonblick byggs min berättelse.
Det blir söndag morgon. Jag går upp vid sju. Jag skriver. Jag undrar hur jag ska kunna frigöra mer tid för att skriva.
Jag tänker igen på tiden när jag var ensam, som nu, men barnen var så mycket mindre. På dryga två år utan smartphone. Mitt i en pandemi när jag ändå inte skulle åka någonstans. Mitt i ett liv där jag sällan hade utrymme för musik och podcasts oavsett.
Jag tänker att jag ska börja leka den tiden igen, se om det går utan att ta bort fördelarna med att ha den telefon jag redan har. Inte lika extremt.
Jag bestämmer mig för att bara använda telefonen för musik och podcast, fotografier. Och meddelanden när jag är borta från hemmet. När jag är hemma ska jag ta fram datorn om jag vill ”använda internet” och då behöver det finnas en tanke där, vad är det jag ska göra?
Om jag kunde leva så, tills boken är klar.
Tills boken är klar.
Kanske i slutet av november.
Innan årsskiftet, åtminstone.
Det känns som att vänta ett barn.
Läs mer:
- min helg. Nettelblad edition. (en gammal text från 2017).
- min helg. vecka 11, 2024.
- En helg i februari 2018.
- Låtar, 2023: Into the fire. (om att börja skriva boken)
- bitar och delar. (utdrag ur bokprojektet).
- höstskrivet. (om att vilja skriva färdigt).
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.