Det finns en berättelse om två systrar. Den har skvalpat i huvudet i mer än ett halvår nu.
Såhär kom berättelsen till mig: det var en gång i mars, jag var uppgiven och ledsen över romanen jag höll på att skriva, över alla uppoffringar man gör för ett skrivande liv, över hur själviska och obegripliga de kan te sig för andra. Jag undrade vad jag kunde göra för att sluta, om det gick att upphöra att försöka. Jag tänkte det viktigaste i livet är inte att forma berättelser och jag ansåg mig stå stadigt i det.
Jag gick i duschen, i duschen kan man alltid tänka, man kan tänka sina tankar och låta dem sköljas bort, upplösas i het vattenånga.
Jag blundade mot hettan och strålarna. Det var då systrarna kom till mig.
Det finns människor som inte lyckas lämna sina trasiga relationer innan de hittat någon annan att gå till. Det är inte god moral men nog så vanligt förekommande, en svaghet som ger sprickor i kärleken redan innan den börjat.
Med böcker man skriver fungerar det bättre, har för mig kanske varit det bästa sättet. Att klara av att skriva färdigt en berättelse för att man har en annan som väntar. Att veta att man inte måste lämna levandet av två världar samtidigt bakom sig, bara för att man skriver klart det här manuset. Tänk att människor som inte skriver lever sitt liv, och inte alla de andra.
Det finns en kvav sommardag, en kväll av att vänta ensam i en lägenhet i ett främmande land, det finns en fast telefon på väggen, den är röd.
En av systrarna får ett samtal, och hon svarar.
Ramberättelsen, ett startskott för berättelsen.
Jag samlar fragment och fogar samman dem, söker efter vart de ska leda.
Tänk att man kan samla sina pusselbitar och en dag, om ett år eller två, är det en berättelse jag ska sammanfatta i mitt personliga brev när jag skickar den till personer som vill läsa den och kanske göra den till något som ska finnas mellan tryckta pärmar.
… det finns en berättelse, den handlar om två systrar, jag har försökt börja skriva den sedan sommaren. Jag har längtat efter den och den har legat död för mig. Jag har velat skriva men ibland har jag varit så ledsen och ibland har jag varit så trött. Jag har velat skriva men jag har behövt vila och jag har velat skriva utan att veta hur man vilar när man inte har en stadig ryggrad av ord.
Jag har arbetat med annat tills jag varit så slut att det känts som om jag kastats många år tillbaka i tiden, till ett liv jag levde då, jag har tappat bort mina saker som jag gör när det blir för mycket, väskor och tjocktröjor, handskar och nyckelknippor, jag har jagat efter saker i mitt eget hus och utlyst hittelön till barnen om de hittar de försvunna föremålen, jag har saknat alltings ordning som krävs för att skriva men jag har också saknat alltings ordning som blir av att skriva.
Jag satte mig en lördagskväll, det var igår, och började – igen – att skriva ned allt jag visste om dessa systrar.
Trots allt har det, genom månaderna som gått, hunnit bli en hel del.
Och suget i att få göra det var som att hitta kärlek efter att ha blivit hjärtekrossad, som att hitta tillbaka till kända gator efter att ha gått vilse på kvällspromenaden i en främmande stad.
Jag hade tänkt att jag skulle pausa från att skriva roman lite till, nu när den hösten blev som den blev, när tiden sköljde över mig med alla krav den innehöll som en våg fylld av strandskräp, jag tänkte att jag kunde fokusera mitt skrivande mot bloggen och mot instagram, att jag kunde använda lusten att formulera till att skapa de texter som åtminstone blir lästa. Jag tänkte att jag skulle skriva ett annat slags inlägg idag, något intressant och vackert och med en humoristisk knorr som skulle ta läsaren med storm, något genomarbetat men ändå lätt, något ni inte redan hört förut. Istället blev det detta, som kanske mest intresserar er som känt det, som får er andra att skumma och tänka inte ett till inlägg om att skrivandet är viktigt, vi har fattat det.
Men för er som fattar, för er som känner igen er, för er som vet, för er som tvivlar gång på gång varför man gör det bland refuseringar och tidspress och känslan av att man lägger så mycket tid på sådant som inte blir.
Det är ju för det här, för de här ögonblicken, för det här livet. Allt det andra är bara bisaker, det är bulor på vägen men det är inte vägen, det här är vägen. Att man står i duschen och en värld brer ut sig i ens huvud, att man sitter i skrivhörnan med teet och de tända ljusen och förstår att det här är en värld man ska bygga alldeles själv, det här ska få ta månader och år, det här är inte något man skyndar sig igenom i en längtan efter att bli klar. Det här – själva hållapåendet – är grejen.
Systrarna ligger på taket, bredvid varandra, och spanar på de vuxna. Havet, solnedgången.
Jag blundar och skriver ned vad de säger.
Läs mer:
- Alla inlägg om skrivprocessen med Sjukdomen. (Mitt förra skrivprojekt).
- Alla inlägg om skrivprocessen med Laura. (Projektet före det…)
- Refuseringarna. (Ett antal inlägg om refuseringsbreven jag fick för Laura-projektet, men kanske mest en berättelse om skrivandets plats i livet).
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
