sånt jag läser

Böcker jag läste i augusti

september 19, 2021

I augusti läste jag mindre än vad jag ville, augusti var på många sätt inte som jag ville. Det låter mer dramatiskt än vad det var, det är väl mest som liv fungerar. Ibland går man lugn genom sensommarljuset och ibland är man i vändpunkter som tvingar en i nya riktningar och innan den nya riktningen är utstakad kan man vara orolig  över att inte ha någon karta. Nu har det börjat lätta, nu rör sig allt med annan lätthet, nu läser jag mer, nu skriver jag mer, nu är min kreativitet på väg tillbaka. ‘

Men var ju inte om det jag skulle skriva, utan om böckerna jag läste i augusti.

Alltings början av Karolina Ramqvist

Alltings början av Karolina Ramqvist

Det finns några böcker jag läst många gånger. Vissa av dem är mina favoritböcker, men andra är absolut inte det. Det kan vara annat än just gillande som får mig att läsa om en bok. Det kan vara en viss typ av teknik i skrivandet jag vill studera, något jag vill komma åt för egna projekt. Det kan vara en viss stämning som finns i boken som jag tycker om att uppleva, även när jag tycker att verket som helhet har brister som skulle dra ned mitt helhetsbetyg om jag skulle recensera den. Det kan vara att jag har läst boken vid vissa speciella tidpunkter i livet och när jag läser om den så är det som när man återbesöker barndomens platser – man minns något om vem man en gång var, man förstår något kring hur långt man har kommit. Till slut kan det varit så att man har läst om den så många gånger att det börjar bli en tradition, ett sätt att förstå vem man själv är i relation till alla tidigare versioner av en själv som läst den här texten.
Alltings början är en sådan bok för mig, jag läser om den ibland av alla skälen ovan. Den här gången ville jag nog allra mest studera sättet att skildra en lång tid, och att låta tidsmarkörer och historiska händelser ta sig in i texten. Mitt nya skrivprojekt utspelar sig också över ett helt decennium (åtminstone som jag tänker kring det projektet nu, något som varit tydligt i mitt skrivande genom åren är att allt kan förändras från ursprungsversionen, ursprungsvisionen).

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Läste om den här på Flora Wiströms blogg, sedan impulslånade jag den på biblioteket. Snabbläst och poetiskt om att vara i en on/off-relation där den ena älskar och beundrar helhjärtat och den andra kommer och går och inte tar relationen på allvar annat än när det passar. Huvudpersonen lever i en ovanlig familjekonstellation där de är fyra vuxna i familjen som gemensamt tar hand om barnen – den familjebildningen finns som en självklar konstant i bakgrundshistorien men är inte fokus för berättelsen.
Jag tyckte om det poetiska och mystiska, flytet i språket, men tyckte intrigen i slutändan var tunn. Ibland var karaktärsteckningarna också för flyktiga för min smak.

Livet 40+ bok

Livet 40+ av Stina Abenius med flera

Alltså det är sådana här otippade grejer som sker när man går på biblioteket. Och när man liksom läser hela tiden, allt och det mesta. Den här lilla antologin från 2009 innehöll texter från kvinnor som var 40+ då, i stilen skrivet som klassiska veckotidningstexter. Fattade det som att den var kopplad till tidningen Tara eftersom de namngivna kvinnornas texter blandas med citat och historier på temat från “Taras webb”. Det här är väl inget jag kan recensera riktigt, men låt den läsningen påminna oss om att man måste inte läsa “fint” eller “fult”, man kan plocka en bok ur hyllan för att den väckte något slags tankar i en och sedan kan man plöja den för att… varför inte.

Till min dotter: en kort historik över världsekonoin av Gianis Varoufakis

Till min dotter – en kort historik över världsekonomin av Gianis Varoufakis

Läste för att recensera för en tidskrift, Affärsmagasinet Forum. Kort, snabbt och allmänbildande. Drar igenom de stora dragen i teorier kring hur ekonomi fungerar och varför det ser ut som det gör. Älskar sånt här som är allmänbildande i mikrofromat.

Brus – det osynliga felet som stör våra bedömningar av Daniel Kahneman, Olivier Sibony och Cass R. Sunstein

Läste också denna för att recensera, och… alltså detta var ju motsatsen till mikroformat. Ämnet är sådant som intresserar mig massor i grunden – bedömningar, hur gör vi dem rättvisa och likvärdiga från olika bedömare utan att sänka kvaliteten. Men tyckte boken var så otroligt långdragen! Kanske är jag orättvis eftersom augusti var en sådan tröttmånad, men… kändes som jag skulle somna jämnt när jag läste. Vi var helt enkelt ingen matchning.

I september har jag läst och kommer att läsa så mycket kul! Massa roligt populärvetenskapligt. Och några fina skönlitterära också hoppas jag. Har ni några boktips?

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+5
att skriva sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, september 2021

september 18, 2021

(Bilden är från en gång när jag var typ 21 år och nio månader i Umeå, och Lilla Gubben var typ noll år och nio månader i Umeå.)

Vissa septemberkvällar besöker jag platser jag en gång befunnit mig på, men jag ser dem genom någon annans ögon.
Det  nya bokprojektet innehåller scener i Umeå under tidigt 2010-tal. Åtminstone är det så i berättelsen nu, jag vet fortfarande att allt kan ändras, vet från så många gånger förut att man kan börja en berättelse med en viss riktning för att sedan upptäcka att det var något annat man egentligen ville säga.
Som så många gånger förut påminns jag om mitt minne. En välsignelse, en förbannelse. Det finns en befrielse i att glömma, men i skrivandet är det detaljerna från allt jag aldrig glömt som skapar livet.

Minnet av vinternätter som ligger väldiga framför en, frusna lår i för tunna byxor, doften av stjärnklart, vårvinterns smältning. Blek sol som tränger sig fram genom gråmulen himmel en dag i oktober, den instängda nybyggeslukten på Östra Station och hissen vars knappar alltid var hjärngympa om man försökte begripa vilken våning man skulle komma till, eftersom hela huset liksom lutade och hissen gick i ett sluttande plan. Glashuset på Rådhustorget, nattklubben Corona, Lindellhallens sorl, lunchbuffén där man betalade per hekto, snöoväder utanför de stora fönstren. Lutningen i vissa föreläsningssalar, akustiken i vissa byggnader. Lägenheter. Konversationer. De stora händelserna från den tiden letar sig inte in i manuset, det som faktiskt var mitt liv, för det är en bok som handlar om saker mitt liv aldrig innehållit, och som inte alls handlar om det som mitt liv handlade om de där åren. Jag är inte intresserad av att skriva skönlitteratur om mig själv, jag är intresserad av att låta mitt skönlitterära skrivande ta mig någon annanstans.
Om än till platser jag en gång känt.
Men genom någon annans ögon.

September är en trött månad i år. Jag letar efter en riktning men är utan stora mål. Jag ifrågasätter allt jag gör och vet att när jag gör det brukar det komma något bra ur det i slutändan, när det lossnar kommer idéerna och de kan ta mig vart som helst, men himlarna är grå och ländryggen gör ont av för mycket tid vid datorn och samtiden är anspänd i väntan på om vår värld är på väg tillbaka till hur den en gång var, om den någonsin kommer att komma dit. Men man orkar inte vara på spänn för länge i sträck, då blir spänningen spändhet, den molande huvudvärken längs tinningarna i slutet av dagen, det gråa i ovissheten. För ett år sedan skrev jag om den historiska tristessen, den fortsätter, lika lågmäld som man nu inser att alla världskrig varit mellan de historiska vändpunkterna.

Jag lyssnar på techno och cyklar så fort som benen bär. Jag dricker cola zero och påbörjar en psykoterapikurs, för jobbet. Jag väcker Habanero som blinkar mot mig i gryningsljuset och säger Åh min mamma, vad jag önskar mig Törnrosas öde! Vad jag önskar mig: sova i hundra år. Jag sitter på en stol på Habaneros och Lilla Gubbens simskola och läser rysk grammatik i ljudet av plask och doften av klor. Jag duschar varmt tills imman svept in alla mina tankars bekymmer i ett obestämt ludd. Jag längtar efter känslan när en text sitter, när en tanke sitter, när man vaknar en morgon och stiger ur sängen och inte längtar efter Törnrosas öde.

Jag känner att orden går så trögt. Blogginläggen blir färre, i mitt huvud finns en värld av ord men när de ska ned i meningar blir de inte som jag vill. Jag känner mig som en sångerska med stämbandsproblem, jag hör att det skorrar, kan ändå inte korrigera det. På blogginläggen som ändå blir trillar det in så många fina kommentarer att jag tänker att kanske är det ingen annan som känner skorret. Kanske finns det inte ens där, jag vet att ett liv med en viss sorts perfektionism innebär att i perioder se skorr och fläckar i den egna prestationen som ingen annan anar.

Jag pratar i en radiobokcirkel om Om snö och guld av Inger Edelfeldt. Det är underbart att sitta i studion, alla dämpade ljud, inga ekon. Jag drömmer om att leva i ett hem med studioväggar, detta lugnade dämpade, detta torra ljud.

Jag promenerar längs havet, tittar på det som så många gånger förut, våg efter våg, tanken efter tanke, låter ögonblick efter ögonblick sköljas under, grått eller blått, dämpat eller gnistrande, stilla eller stormande, varje dag en ny, varje förändring möjlig i varje stund.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här är mina inlägg i övrigt-kategorin. Och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+15
familj

Politiken

september 11, 2021

 

Vi bestämde oss för att ha familjeråd på söndagar.
Vi dricker äppelte med mjölk och går igenom vad var och en i familjen har tänkt på som de vill ta upp. Från barnhåll sådant som veckopengsnivåer och skärmtid, från föräldrahåll sådant som rumsstädning och planering. Barnen får alltid börja berätta, en i taget. Det har varit ett bra sätt att motivera dem. Det finns en lockelse i att få låta sin röst höras, om man är en del av ett myller där det kan vara svårt att få plats med den.
(Även om det, som i alla demokratier, även är en rättighet att inte låta den höras. Som Lilla Gubben ofta utnyttjar. Idag har jag faktiskt ingenting att säga och då tycker jag inte att vi ska slösa vår tid på det.)

De första gångerna med familjeråd blev jag överraskad av Habanero. Det var innan jag hade förstått hennes strategi.
Jag hade förväntat mig att hon – som alltid ska argumentera om allt – skulle använda sin taltur till att kräva godis istället för måltider, ständigt filmtittande, och att alla lampor i hela huset ska vara tända på natten med ett starkt och klart ljus.
Istället var hon lugn. Samlad. Rentav stillsam. Spärrade upp de klara blå ögonen, lade huvudet på sned, talade med en eftertänksam försiktig röst helt skild från hennes vanliga.
“Jag har tänkt på att vi borde se lite mindre film på morgnarna”, sa hon det första familjerådet, “det är faktiskt inte så bra med film för barn.”
Syskonen stirrade på henne. Denna svikare i de egna leden.
“Jag har tänkt på att vi måste leka försiktigare på balkongen”, sa hon det andra familjerådet, och sedan släppte lite av den ovanliga stillsamheten och en sedvanligare habanerisk bestämdhet återkom när hon reste sig, rusade ut på balkongen och ställde sig för att visa. “För HÄR”, sa hon och sträckte ut sin hand genom en del i räcket, “bara TÄNK er nu allihopa att ett LITET BARN faller ut här. En vild lek, en farlig lek, på balkongen. “Och så… ett litet barn…”
“Men det är ju omöjligt att ramla ut där”, sa Storasystern.
Habanero stack ut sin hand igen i mellanrummet, lät den glida genom luften med en lutning åt marken till, så att vi alla kunde föreställa oss att den lilla barnhanden egentligen var ett litet fallande barn. Sedan drog hon in den igen, ryckte på axlarna, sa med den mjuka rösten:
“Jaja. Jag bara tänkte. Att vi ska vara försiktiga med varandra, i den här familjen.”

Det var då jag förstod.
Att hon är en politiker, såklart.
Som gör som politiker gör.
Identifierar var den verkliga maktens korridorer finns, och lär sig att föra sig i dem.

Man kan vråla på sin mamma på Mariebads parkering, man kan svära sig genom dagarna, man kan helt sonika vägra gå hem.
Men man förstår att familjerådet är ett beslutande organ, här gäller det att hålla sig samlad.
Bygga upp förtroende för att vinna inflytande, så att man sedan kan vinna i de frågor som spelar roll för en.

Det tredje familjerådet var något av ett öråd. Det rådde spänningar mellan familjens yngsta damer.
“Det JAG vill ta upp den här veckan”, sa Storasystern, “är att det vore väldigt bra om vi har en regel att man inte klär av sig naken hur som helst och LÄGGER SINA SMUTSIGA KLÄDER I ANDRA PERSONERS RUM.”
Habanero tittade mycket intresserat på en fluga på fönsterbrädet. Lilla Gubben nickade entusiastiskt, han gillar ju regler.
“Det låter väldigt rimligt.”, sa han.
“Som till exempel”, sa Storasystern och pekade rakt på Habanero, “om DU KAN SLUTA KOMMA HEM FRÅN DAGIS OCH SLÄNGA AV DIG ALLA DINA KLÄDER I MITT RUM.”
“Åh”, sa Habanero med den mjuka politikerrösten, “jaha, okej…”
Sedan: tystnad.

Det blev Lilla Gubbens tur, som han avstod, och sedan blev det Habaneros.
Rak i stolen, fokuserad, en talare av rang. 
“Jag tänker att det vore bra om vår mamma slutade ta av sig kläder och slänga dem omkring sig i huset.”
“NU SKYLLER DU BARA IFRÅN DIG”, sa Storasystern, “mamma är INTE problemet!!! Hon slänger inga kläder!”
“Ja!”, sa Lilla Gubben. “Och om hon tar av sig kläder, lägger hon dem på helt rimliga platser.”
Habanero gjorde en konstpaus. Habanero log. Habanero reste sig från stolen, gick ut en bit på köksgolvet, pekade på något svart och luddigt som låg där.
“Jag har en liten fråga.”,  sa Habanero. “Till er allihopa. Vad är det här?”
“Det är mammas svarta strumpa”, sa Storasystern, “men -”
“Mammas svarta strumpa”, upprepade Habanero, och nickade med eftertryck åt sina ord. “En svart strumpa. På ett rent köksgolv. Rimliga platser… Men ÄR ett köksgolv en rimlig plats för en svart strumpa?”

Raskt gick vi över till föräldrasektionens ärenden.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+25
att skriva

Refuseringen, del 3

september 8, 2021

Den tredje refuseringen kommer på en fredag. Den är väntad.
Jag har vetat att den ska komma på samma sätt som folk säger att de vet att idag är dagen då deras partner ska göra slut. Det är inte katastroftankar eller något sätt att kokettera kring min text, det är inte som när smala tonårstjejer står framför spegeln i omklädningsrummet på högstadieskolan och klagar över hur feta de är medan den som saknar deras kroppstyp byter om på toaletten.

Jag har mailat några dagar tidigare, hört mig för eftersom jag borde fått responsen vid det här laget, och små ordval i det (trevliga) svaret som meddelar att jag kommer få feedback innan veckan är slut har övertygat mig om det som sedan händer: de kommer att skriva något trevligt och smickrande och konstruktivt, men de kommer inte att anta mitt manus.

Den tredje refuseringen är väntad, jag har väntat på den sedan jag skickade in mitt manus. Att släppa det här bokprojektet efter den sista stora omarbetningen var inte lätt. Det behövde ske gradvis. Först genom att släppa in andra i texten över huvud taget, och sedan genom att skicka iväg den på ett mer stillsamt sätt än att skicka till alla förlag samtidigt.
Jag hörde av mig till en litterär agentur jag hade kontakt med för många år sedan, det var när jag precis vunnit Lilla Augustpriset. En gång när jag var tjugo drack jag kaffe på deras kontor medan vi diskuterade en novellsamling jag skrivit. Novellsamlingen var ganska dålig, men deras feedback var bra. Jag hade läst i en artikel om anställningsintervjuer att om man går på ett jobbrelaterat möte och blir bjuden på kaffe eller te ska man alltid be om svart kaffe, oavsett vad man egentligen dricker. Inget kladd med tepåsar, ingen som ska behöva springa och leta efter mjölk. Så jag bad om det, men på kontoret fanns bara en kaffemaskin som kunde göra allt annat än svart kaffe.
Jag drack en latte som aldrig tog slut. Sedan blev jag nästan tio år äldre, hann föda två barn till, skrev fler saker som inte “blev” något, byggde om mitt liv och mitt skrivande för att ha plats också för ett skrivande som inte “blir”.

En litterär agent representerar en författare och säljer rättigheter till författarens böcker. Det kan handla om att sälja in boken till de svenska förlagen, men framförallt arbetar agenter med att sälja utlandsrättigheter. I vissa länder, typ Storbrittannien och USA, är det en agent man måste skaffa sig först och sedan säljer agenten in en till förlag i hemlandet, men i Sverige är det nog fortfarande vanligare att skicka till förlag direkt. Här finns ett podcastavsnitt som visserligen är fyra år gammalt men som kan ge en överblick.

Jag ville skicka till agent för att det verkar svårare att få en agent än att få ett förlag, för att jag inte ville börja få refuseringar som på allvar skulle göra mig besviken än. Om man siktar mot något man redan tror är ouppnåeligt blir man inte lika ledsen när det inte händer. Det gav tid att förbereda sig känslomässigt för mer definitiva besvikelser.
Man kan skicka till agenter och förlag samtidigt, man kan skicka till jättemånga personer samtidigt, men jag ville inte det. Det var en magkänsla, jag såg ingen orsak att inte följa den.

Refuseringen kommer på en fredag, det är en dag när jag är så trött. Det har varit en stormig höst som vissa höstar är, bara det att hösten egentligen inte ens har börjat, att säkert finns ännu väldiga vindar att vänta.

Jag får ett mail. Mailet är vad jag har väntat mig. Kanske är det ännu finare än vad jag har väntat mig. Om väntan var som att veta att idag tar det slut är mailet ett klassiskt it’s not you it’s me. Jag känner igen upplevelsen från när jag själv läst böcker jag ska recensera, och helt enkelt inte tycker om dem. Inte för att det är en dålig bok, egentligen, det är bara inte min sorts bok.
Både kärlek och litteratur måste bygga på en äkta dragningskraft.

Såhär står det i mailet:
Tack Ulrika för att vi fått läsa ditt manus. Det är flyhänt skrivet med ett vackert bildspråk och en närhet till barnets känslor. Jag uppskattar dina annorlunda liknelser som får läsaren att förstå de stora känslor ett barn kan bara på. Jag har vridit och vänt på det och trots textens många styrkor kände jag i slutändan dock inte en tillräckligt stark koppling till texten för att kunna ta oss an den. Det är såklart högst subjektivt och för vår begränsade lista så tvingas vi vara väldigt hårda i vår process kring nya författarskap. Det hänger i slutändan på att vi brinner förbehållslöst för det vi tar oss an, och om jag ska försöka sätta ord på vad det var som inte nådde hela vägen fram för mig är det kanske att jag samtidigt uppfattade texten som aningen distanserad, bitvis nästan avmätt i berättarjagets perspektiv. Men som sagt – detta är subjektivt och jag tvivlar inte på att manuset kommer hitta ett hem hos en svensk förläggare och förhoppningsvis i förlängningen en agent. Dessvärre ser vi under det senaste året att det blivit svårare och svårare att sälja in skönlitterära manus till utländska förlag, där kriser har gjort att de alltmer prioriterar sina inhemska författare.

Jag stänger ned datorn, kryper ned i min säng och sover en halvtimme.
Innan jag somnar bestämmer jag mig för att jag ska visa det där mailet i bloggen, precis som jag visat refuseringar förut, för att ge ett exempel på hur det kan se ut. Kanske är det intressant för någon, jag minns att jag hade tyckt det när jag började skicka iväg mina bokmanus.
Men det måste bli senare. När jag orkar.

Sedan vaknar jag, och det är helg. Vi lagar tacos. Vi badar fotbad.
På lördagsmorgonen dricker jag kaffe i höstsolen på balkongen.
Och skickar iväg manuset i andra riktningar.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+24
familj

Hänt på sistone

september 5, 2021

Livet händer som liv gör, här har det varit tyst. Livet händer med sin ljuvlighet, livet händer med sina utmaningar, livet händer med spöregn i ansiktet, livet händer med krispig sol i kylig vind under havspromenader i kvällen. Livet är försöken att komma in i ett veckoschema igen,  livet är att dansa på deadline. Livet är besked som svider, oro om natten, livet är besked som får hjärtat att skutta, hopp kring köksbordet.

Den godaste cappucinon, krämigheten. Starkt kaffe på jobbet, svart när mjölken är slut, något bränt i magen. Mackor i farten, långa sittningar vid middagsbordet. Böcker som uppslukar, böcker som får mig att sucka. Upprop för ryskkursen, tro att jag är för trött, att kanske är det inte möjligt att göra också detta den här terminen. För att sedan sitta där, låta tankarna skingras från allt som inte är grammatik och ord och uttal, och påminnas om att just när jag är så trött är det den sortens saker jag behöver.

Lilla Gubben som börjar skolan, får sin första läsläxa. Förklarar att ikväll vill han lägga sig tidigt och ha en rejäl läskväll så att han ska hinna med allt och först brusar det förbi mig som det mesta på Radio Barn men så småningom förstår jag att han missat att läsläxan är två sidor, inte hela terminens läsebok.
Lilla Gubben som besöker skolbiblioteket för första gången, ber om böcker om Minecraft.
“Det finns bara på engelska”, säger skolbibliotekarien.
“Okej”, säger Lilla Gubben, “men jag kan läsa engelska.”
Lånar en bok om redstone. Återberättar allt han lärt sig från den för mig medan han spankulerar runt mig när jag sätter disk i diskmaskinen om kvällen. Han har händerna på ryggen, nickar ibland med bestämdhet åt sina egna ord. Om malm och pressure plates, om tusen obegripligheter som blir värdefulla för mig för att de är viktiga för honom.
Lilla Gubben som kommer ut från judolektionen på kvällen, vi ska cykla hem, han säger:
“Jag har saknat det här. När man är alldeles varm från judosalen. Och kommer ut i en kall kväll. Och får cykla. Jag älskar att cykla. Jag älskar att använda mina ben.”

Habanero som ser på mig uppifrån och ned när jag för en gångs skull tagit på mig något annat än mina favoritjeans, höjer sina ögonbryn och säger med en röst fylld av förvåning:
“Mamma, idag är du både bra OCH snygg!”
Habanero som sjunger i lådcykeln, hela vägen hem från dagis. Säger, som många barn:
“Mamma, jag har kommit på en sak till jag vill bli när jag blir stor, jag vill sjunga mina egna sånger.”
Men lägger till, med en insikt om nätverk och driftighet och hur man ska skapa en hype som kanske framförallt habaneriska barn besitter:
“Kan du filma mig med paddan när jag sjunger mina sånger? Sedan skicka filmerna till alla dina vänner och säga Om ni gillar det här, skicka det till alla ERA vänner och sen skickar alla vidare till sina vänner tills jättemånga vänner och vänner tittar på det? Kan du göra det?”
Och jag svarar mmm kanske det och Habanero vill förankra en deal som hon alltid vill:
“Kan du göra det direkt när vi kommer hem eller vill du dricka en kopp kaffe först och göra det sen?”

Storasystern och jag på promenad, bara mitt stora barn och jag. Storasystern och jag som har spa i badrummet, bara mitt stora barn och jag. Storasystern och jag som pratar om alla oro som kommer när man är nio och ett halvt med allt det kräver av en, bara mitt stora barn och jag. I hennes fotbad droppar jag eterisk olja, hon har fått välja, lavendel och mandarin.
“Lavendel gör att man blir lugn och avslappnad och mandarin hjälper en att börja tänka glada snälla tankar om sig själv, den höjer självförtroendet”, säger jag, för jag vet att det är sådant en flicka Storasysterns temperament tror på. Precis som hon tror att drömfångaren hjälper henne att inte drömmar mardrömmar eller att lättmjölk gör det lättare att somna (varför skull det annars heta “lätt”?).
“Vissa behöver ha många fotbad innan de känner av de eteriska oljornas effekter”, improviserar jag vidare, “men vissa känner det redan första gången. Hur de blir lugna. Och tänker snälla tankar om sig själva.”
Hennes tillitsfulla ögon, blicken när den möter min, överväldigad av stundens allvar.
“Jag känner det redan.”

Jag lär mina barn att ibland är det bästa man kan göra när det har varit svårt att inte lägga all sin kraft på att slåss mot det svåra, utan att ta hand om sig själv så att man orkar med det. Livet kan vara fotbad med lavendel och mandarin, livet kan vara minecraftboksläsning till sent en fredagskväll när man ändå kan ta sovmorgon dagen efter, livet kan vara att bre ut sig med sin sångröst så att det ekar över gatorna.
Livet kan vara en ryskkurs, hallonchoklad, chilimarinerade oliver, små ostar. Att ligga och läsa Elle i sängen en lördagsmorgon, länge, innan man gör något mer av den dagen. Att låta duschens hetta svepa in en och svepa bort besvikelsens trötthet, som förut. Att sänka sitt tempo utan att helt stanna av. Att låta liv hända, som det händer, inte kämpa emot det, utan anpassa sig efter det.
Rusta sig för att tåla det.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+25
att skriva

En skrivprocess, del 3: Vardagsskrivandet

augusti 28, 2021

Regnet kommer som en lättnad. Jag drar in frusna fingertoppar i jackärmarna när jag cyklar om morgonen. Duggregn i ansiktet väcker mig till liv. Sommarhetta och ljusa kvällar bär på en viss typ av förväntningar, höst i antågande på en annan sort. Jag klarar de här förväntningarna bättre. Är bättre på att hitta glädjen i motvind och uppförsbackar än susande på platt mark en ljum morgon i maj.

Men för skrivandet bjuder vardagslivet på utmaningar som sommartiden inte gjorde. När sommaren var timtal är vardagslivet minuter, när sommaren var rastlösheten och längtan efter struktur och substans som kunde fyllas med skrivrutiner är vardagslivet struktur och substans så det räcker och blir över. Om sommaren kan jag ge skrivandet min bästa tid, morgontiden. Lättheten innan en dag hunnit tynga en med sina göromål och bekymmer. I den här höstens vardagsliv är det inte möjligt. Det finns perioder när det varit det – när jag har kunnat börja också vardagsdagar med att skriva – och för den som känner liknande om morgnarna kan jag rekommendera det. Att prova vad som händer när skrivandet inte är det som finns kvar när resten av dagen är gjord. Att känna vilken energi som kan bära en genom en dag om man börjar genom att göra något man älskar.

Vardagsskrivandet handlar om att forma möjligheter, men också att acceptera möjligheternas begränsningar. Som så mycket annat i livet en balans mellan att skapa förändring och acceptera det oföränderliga. Jag accepterar att jag inte kommer åt min bästa skrivtid, men jag tillåter mig inte att lägga skrivandet helt åt sidan. Istället undersöker jag hur jag ska göra den skrivtid som är möjlig så bra som möjligt. Även om jag inte kan börja min dag med att skriva, kan jag börja en del av min dag med att skriva. (Jag skrev här om att dela in dagarna i olika sjok.) En fälla jag lätt går in i om jag måste skriva på kvällen är att skriva först när allt är klart. De sista minuterna innan läggdags. Men då är jag trött. Skrivandet blir inte lika njutbart, det blir svårare att komma åt de goda idéerna. Istället försöker jag börja kvällen med att skriva. Precis som med morgonskrivandet ger det en injektion av energi som jag bär med mig genom resten av det som är kvar i min dag.

Jag skriver inte länge. Den senaste tiden sällan mer än en kvart. Vissa dagar har jag satt en timer på fem minuter och det har fått räcka. Men jag skriver varje dag. I den här processen är manuset så skört, och spretigt, knappt ett manus, mer en nedskriven vision. Om jag slutar skriva på det kommer jag att tappa kontakten med det, och det är så otydligt ännu att trådarna är svåra att fånga upp i efterhand.
Så jag skriver varje dag, jublar när det flödar fram, accepterar när det bara finns några minuter och det jag kan rapportera in i statistiken är tjugofem skrivna ord.

Idag har jag skrivit i 41 dagar i sträck.
Det hade inte varit möjligt om jag inte accepterade att målet är att varje dag skriva något i mitt manus, om så bara en enda mening.

Ibland när jag skriver tänker jag på vilket mastodontprojekt det här har visat sig vara, ju mer jag skriver och upptäcker min berättelse. Väldigt, myllrande, vidsträckt i tid. Hur ska jag hålla läsaren intresserad av allt det här, hur ska jag hitta tonen, hur ska jag hitta fram till människorna, hur ska jag någonsin klara av att ro en sådan komplex roman i hamn.

Ibland när jag skriver tänker jag: varför kunde jag inte bara skriva något som var en kopia av Lauraprojektet, så att jag kunde känna att jag gör något jag klarat av förut.
Ibland tänker jag att givetvis är det därför just den här berättelsen kom till mig. För att jag ville lämna ett annat projekt bakom mig, vila ifrån det på riktigt, från den där rösten som så länge varit så stark i mig, från den där berättelsen som jag kanske måste in i igen någon gång men inte just nu.

Ibland när jag skriver tänker jag för länge på dessa saker.
Påminner mig om att skrivprocessen har så många faser, och nu är inte fasen för att tänka på allt det enorma i det jag försöker åstadkomma.
Nu är inte tiden för att tänka, nu är tiden för att skriva.

Alla andra bekymmer kommer senare.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+11
sånt som inte får plats i andra kategorier

Höstlistan

augusti 21, 2021

Kvinna läser i skogen svartvitt

Hittade en lista om hösten hos Flora. Och listor är kul, det är känt sedan länge.

Vill fokusera på:

Oj. En massa saker ska göras: jag ska fortsätta skriva på det nya projektet, läsa fortsättningskursen på ryskkursen jag läste i våras, jag kommer att jobba på medicinavdelning och akuten som randningar i specialiseringen i psykiatri. Men är något av detta mitt fokus? Det är ju bara saker som händer. Är fortfarande i en liten kris efter att ha färdigställt Lauraprojektetdet var ett fokus, absorberande i slutfasen.
Men jag vill  nog fokusera på att fortsätta försöka hålla vardagsordning, och så kanske jobba med min perfektionism. Det skulle komma en bok om perfektionism, jag ska läsa och recensera.

Vill ha mer av:

Mail om att min bok ska ges ut, hehe. Timmar utomhus. Träning.

Kvinna i skogen i svartvitt

Vill ha mindre av:

Alla gånger jag är för trött för att ägna mig åt något krävande projekt och därför tror att det enda jag förtjänar är att slösurfa, hoppa mellan sidor jag inte ens är intresserad av. Som om tid bara kan delas in i produktiv och improduktiv och det är ointressant vad jag gör med min improduktiva tid, trots att jag hade kunnat lägga den på saker som skänker mig mening utan att skapa något.

Vill titta på:

Vill fortsätta plöja avsnitt av den här youtubeserien jag började på i somras, med ett nederländskt par som cyklar och tältar sig runt hela världen, typ. Hann så långt i juli att de hade hunnit cykla hela vägen från Nederländerna till Iran. Allt är så snyggt filmat, de verkar så kära på ett lugnt och tryggt sätt, och inget är klippt dokusåpastyle för att skapa drama, all dramatik finns i resan i sig själv. Om lådcykeln känns tung en morgon påminner jag mig att jag ju inte direkt cyklat flera hundra mil, bott i tält och behövt ta mig upp för höga berg med den.

Vill lyssna på:

Min skrivspellista:

Min sensommarmelankolilista:

Träningspodden och Studio Ett. Och hörde att SR skulle börja med någon ny podcast om utrikeshändelser? Tipsar så fort jag hört om den är bra.

Vill läsa:

Massor. På läslistan finns en del populärvetenskapligt som kommer i höst: om städer, mammor med ätstörningar, att vara förälder till barn med NPF-diagnos, perfektionism, sånt. Skönlitterärt vill jag läsa andras bokmanus som jag lovat att ge feedback på (det är ju jätteroligt! och utvecklande för det egna skrivandet), en massa av Maria Gripe, sånt jag hittar på biblioteket som väcker lusten.

Vill ha på mig:

Rena hela kläder som jag inte fryser i.

Vill lära mig:

Mer ryska!
Cykelfixargrejer, typ spänna kedjan och annat smått och gott.
Grejer på jobbet.

Vill hänga på:

Café Viktor och skriva, om coronaläget tillåter.

Vill dricka:

Cola zero, såklart. 

Vill äta:

Den goda gröten.

Utflykter och resmål:

Skogen i slutet av gatan.
Lekparken på stan vid Emmaus, med en cappucino i handen, en dag när luften är krispig och barnen är sams.
Mariebad (med förhoppningen om att ingen skriker om trosor på parkeringen).
Och om pandemiläget tillåter åker jag till Uppsala ett par dagar varje månad, ska läsa grundläggande KBT-utbildning som obligatorisk del av min specialisering. Alltid speciellt att vara där, i det som en gång var hemma men nu är borta. 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+15
familj

Ordets gåva, del 3

augusti 20, 2021

Att vara mamma till Habanero är inte bara fula ord. Det är språkets vändningar i varje givet ögonblick, det är att hantera orden som en smed gör med metall som hettats upp tills den är böjlig och formbar. Att vara mamma till Habanero innebär att skämmas offentligt, lyssna till svordomar, ständigt förhandla.
Men det är också att leva med språket. Böljande, flödande, väldigt.

Habanero som håller show medan jag läser i soffan.
“Välkommen till showen för läsande mammor. Vi börjar med nyheterna.”
Hon harklar sig, rösten högre och formellare, hon har ett sådant sätt att prata att man blir tvungen att lyssna, att också läsande mammor måste lägga undan sin bok.
“Asteroidregnet kommer inatt. Det kan komma till Åland. Så vi vill berätta, och hör nu vad vi säger: var gärna gärna mycket försiktiga.”

Habanero när hon ritar vid köksbordet, blir tyst och lugn, sällan så tyst och så lugn som när hon sjunker ned i sina teckningar.
“Vad fint det blir”, säger jag.
“Ja. Jag är ett ritsamt barn.”

Habanero när hon ska äta frukost, betraktar havregrynsgröten med höjda ögonbryn och en liten äckelrynka över näsroten.
“Tyvärr, men nej tack. Idag är jag inte ett grötsamt barn.”

Habanero när jag säger åt henne att vi ska gå och borsta tänderna om kvällen.
“Mamma. När du pratar med mig på det här sättet känns det väldigt obehagligt för mig, jag menar, det känns inte så bekvämt och tryggt.”

Habanero när hon inte får gå med ärmarna på galonjackan uppkavlade till armbågarna i spöregnet.
“Men det är så ovant för mig med galonisar, det här är verkligen ett stort bekymmer för mig.”

Habanero som kryper tätt intill mig, säger:
“Nu är min gos-meter på lågt. Jag behöver lite gos för att höja den.”
Och får kramar, pussar, snusningar i nacken, säger:
“Nu är gosmetern på max, nu blinkar den grönt.”

Habanero som säger:
“Jag har ett önskemål som jag vill ha hjälp med. Jag har önskemålet att lära mig läsa.”

Habanero som säger:
“Mina kalkyler säger: det är inte dags att åka till dagis nu.”

Habanero som vill att jag ska skriva ned hennes berättelser. Jag sitter vid datorn, skriver i realtid medan hon berättar, det är kapitel ett och två och tre, det är många titlar i en bokserie, det är äventyr och miljöer. Det är att kunna ge ett kapitel namnet Den stora manövern, det är beskrivningar av ökenmonstrets glänsande ögon.
Det är att inleda ett kapitel med Vinden frös när vi vaknade och en hel berättelse med inledningsraderna: Det sken idag igen. Vackert men vi drömde mardrömmar om det. (Som hämtat ur en bok av Agota Kristof.)
Det är att fråga mig varje morgon när hon vaknar om jag hinner skriva ned hennes berättelser på morgonen, det är att kräva det varje kväll.
Orden som en obönhörlig kraft, berättandet som en oemotståndlig besatthet.

Hennes lilla kropp lutad mot min, medan hon säger Kapitel 4: Den stora tornadon och hennes fingrar som slingrar sig i mitt hår medan hon berättar. Gos-metern som blinkar grönt.
Och jag som tänker:
Älskling, vad ska du göra med dina ord.
Jag som tänker:
Älskling, vad ska jag göra med mina.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+21
Enklare liv

Struktur för kaotiker, del 1: Hur man skapar rutiner för vardagen

augusti 18, 2021

Struktur för den ostrukturerade, eller: läs inte det här inlägget om du inte behöver

När Underbaraclara skrev om alla förenklande rutiner hennes familj byggt upp för en smidigare vardag, kommenterade någon som heter Mia:
“Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt alla åååh och aaah här. Man kan ju tro att alla lever kaotiska vardagsliv helt utan ordning och reda. Och det kanske ni gör? Isåfall måste jag vara ovanlig, som tycker det mesta av det Klara beskriver ovan är helt naturliga självklarheter. Det är väl inte så märkvärdigt att hålla ordning tycker jag, men vi är alla olika.”
Den kommentaren, i all sin enkelhet, satte ord på varför jag tvekat och tvekar inför att skriva om olika förändringar jag infört de senaste åren för att få mitt vardagspussel att fungera smidigare. Det känns som om jag skulle berätta att det smidigaste sättet att ta sig ut genom en dörr inte är att sparka ett hål i den utan använda dörrhandtaget. Genom att berätta om mina nya metoder blottar jag den tidigare okunskapen. Ändå har jag bestämt mig att göra en serie om vardagsstruktur och organisationstips för oss som inte är som Mia.

Det här började för några år sedan, när jag bestämde mig för att vardagen skulle sluta komma som en överraskning.
Jag hade en känsla av att sättet jag genomförde mitt vardagsliv var ineffektivt, läckte ut energi på sidorna, som att försöka blåsa upp en simpuff utan att sluta tillräckligt tätt med läpparna. Jag hade gått med den känslan länge, men det tog lång tid för mig att försöka ta tag i det. En anledning var just alla  omkring mig med naturlig fallenhet för goda vardagsvanor som påstod att ordning bara handlar om att skärpa sig. Det handlar bara om sunt förnuft och vanligt vett. 
Dessa personer kunde ge en tips som: lägg alltid tillbaka sakerna på sin plats efter att du har använt dem så blir det aldrig stökigt och tyst lyssnade jag och tänkte men hur vet man vad som ska vara sakernas plats.

Jag är van att vara bra på saker. Därför var det lättare att identifiera sig som charmigt hopplöst stökig, än som någon med en strävan mot ordning. Någon som anstränger sig, misslyckas, och försöker på nytt. Men jag bar mitt kaos med skam.. Folk uttryckte beundran för ett litet augustpris, en massa små barn, en läkarutbildning, språkkurserna romanprojekten cykelturerna brödbakandet den ständiga kreativiteten, och jag lyssnade obekvämt och ville svara: men jag slår vad om att du är en sån som lägger tillbaka grejerna på sin plats efter att du har använt dem. Ridå 1-0 schack-matt du vinner.

För vissa av oss är det märkvärdigt att hålla ordning. Det är en konst som andra ägnar sig åt utan att förklara den och när man ber dem att förklara den säger de men det är väl inte så märkvärdigt, det är bara att göra.
Och vissa av oss vill svara göra exakt VAD?
Den är inläggsserien kommer att handla om det där vad-et. Vad är det man kan göra, hur ger man sakerna en plats. Den är absolut inget facit för hur man ska organisera sitt liv, men ett exempel på hur jag har gjort. För den som redan har ordning är den antagligen alldeles banal. För den som inte har någon ordning kan den verka alldeles för omständlig. Men jag tror det kan hjälpa för den ostrukturerade hur ett system för struktur kan se ut. Ge ett ramverk för hur man kan tänka, idéer att plocka av, för att forma sitt eget.

Jag kommer att skriva flera inlägg, men börjar med att gå igenom hur man kan få vardagslivets återkommande sysslor att gå mer på autopilot genom att skapa rutiner.

Grunden: rutiner för det återkommande

Det första jag gjorde när jag ville att vardagen skulle sluta komma som en överraskning var att ta reda på vad i den som redan var förutsägbart, och göra rutiner för det.
Alltså: jag visste att vissa i familjen skulle äta frukost hemma om morgonen och att andra inte skulle det, jag visste att vi skulle till dagis och skola och jobb varje morgon. Att vi skulle äta middag varje kväll och att den middagen skulle generera disk. Att huset skulle dammsugas och badrummet städas en gång per vecka, och så vidare in i vardagslivets myllrande oändlighet av udda strumpor och sexåringars svordomar genom gryningen.

Tidigare gjorde vi väl typ alla dessa saker, vecka efter vecka, och fast det borde kännas rutinartat när jag gjorde dem kändes det alltid lite som en improvisation. Eftersom det skedde improviserat. Ibland fick jag feeling och lade in en tvätt, ibland fick jag panik och insåg att nu måste jag dammsuga. (Det är här ni naturligt ordningsamma människor som tycker att det inte är märkvärdigt flyr, om ni inte redan gjort det tidigare. Hejdå!). Det ledde till ett ständigt dåligt samvete eftersom jag varje dag måste tänka igenom vad som borde göras, hur länge sedan det var det gjordes sist, och vara rädd att glömma bort något självklart.
Nu har vi infört rutiner för sådant som ska göras återkommande. Det sker på ungefär samma sätt och vid ungefär samma tidpunkt.  För mig har det varit klokt att både ha rutiner för det som ska göras varje dag, och det som ska göras varje vecka. Men innan jag går in på dagsrutiner och veckorutiner tänkte jag skriva lite om hur jag tänkt när jag skapat rutiner.

Skapa vardagsrutiner: hur skapar man en rutin?

Det är lätt att skapa en rutin snarare blir skapa en önskelista för vem man vill vara.
Man gör en morgonrutin som innefattar ett helt förändrat beteende gentemot ens normala – gå upp klockan fem och träna, äta kvarg, aldrig kolla på telefonen, och så vidare. Jag hade inte lust att bli någon helt annan, jag ville bara vara jag utan att luften läckte ut på sidorna när jag försökte blåsa upp mitt liv för att flyta. Så jag skrev ner alla saker vi ändå gjorde på morgonen, och på kvällen, och bestämde en ordning för dem.  Man gör ungefär samma saker, men ändå blir det stora skillnader av att göra det mer strukturerat:

  • Det blir lättare att få allt att gå på autopilot när man gör det på samma sätt, eftersom hjärnan bygger ihop det till ett slags program istället för enskilda moment.
  • Det blir lättare att komma ihåg allt, delvis på grund av punkten ovan. (Samma princip som gör att man alltid följer samma ordning när man lyssnar på ett hjärta eller undersöker en höft.)
  • Det blir lättare att utvärdera vad som inte funkar om man vet vad man egentligen gör. När jag alltid var en kvart sen på morgonen gick jag igenom min morgonrutin och gjorde en tidsuppskattning för hur lång tid jag trodde att varje del tog. Sedan kollade jag en dag hur lång tid det egentligen tog. Då fick jag facit på hur morgonen egentligen hängde ihop, vilken punkt som behövde strykas eller förändras.
  • Det blir lättare att synka med resten av familjen vad man egentligen gör. Mycket lättare att delegera och bestämma vem som gör vad om man vet vad som egentligen ska göras.

Jag kan inte nog understryka hur viktigt det har varit för mig att börja enkelt. Rutinen ska innehålla det som måste göras oavsett vad, inte en massa extra fluff. De avancerade momenten och livsförändrande planerna kan man lägga in när rutinen är på plats, sitter i ryggmärgen lika självklart som tandborstning. Det är då festen av målsättningar och livsutvecklingsambitioner kan börja om man känner för det. Men det är lättare att ta den biten när alla får frukost varje morgon och man kommer ihåg sina jobbnycklar.

Svartvit bild på två syskon. Av det ena ses ryggsäck och keps, av det andra mest ett par fötter i sandaler.

Skapa vardagsrutiner: dela in dagen i delar

När jag försöker hitta balans i dagarna och fundera över vad som ska in delar jag upp min dag i fyra delar.  Nu flyr kanske ni kaotiker som liksom jag (fram tills tjugosju års ålder) aldrig lyckats upprätthålla en kalender, hatat att skriva ned saker och helst agerat på känsla. Ni är inte intresserade av ett komplext system, jag fattar. Det är inte jag heller, men jag tror ju att det är viktigt att få in återhämtning under dagen och inte bara på kvällen och för att få en bra balans mellan aktivitet och återhämtning genom dagarna tycker jag det är lättare att tänka på dagens olika delar med målet att energin ska räcka genom varje del. De olika bitarna skiljer sig dessutom väldigt mycket åt.

Mina dagar består av morgon, jobb, eftermiddag/kväll med vakna barn, tiden efter att barnen somnat. I varje del av dagen finns det något jag gör på rutin. Morgnarna är nästan bara rutin, vi ska upp en viss tid, frukost-väskor-kläder ja ni fattar. På jobbet varierar det ju jämnt men jag har en rutin med några saker jag gör för att komma bra in i arbetet varje dag jag kommer dit, en liten planeringsstund för dagen. Eftermiddag/kväll funkar också bra att ha rutiner för – vi äter oftast middag samma tid, disken in i maskinen efter middagen, läggningsstunden ser likadan ut och så vidare. När barnen sover går det att roa sig helt fint utan några rutiner, men även här har jag haft hjälp av att faktiskt tydliggöra hur lång tid det rör sig om, och där har rutinerna varit en hjälp. Om man vet när lampan är släckt i barnens rum och vet när man själv måste sova för att kunna gå upp i tid för att hinna morgonrutinerna går det att realitetspröva olika saker man blir sugen på att göra när barnen somnat. Det tar bort stress att faktiskt avgöra om man har tillräckligt med tid för att hinna med något innan man lovar tusen saker och drar igång femton projekt.

Jag vet att en del älskar att få exakta listor med andras rutiner förresten. Jag gillar det också. Men för mig skulle det kännas märkligt privat att skriva exakt vilken tid vi går upp eller mängden skärmtid per dag eller vem som plockar ur diskmaskinen. Jag skriver gärna om tankarna kring vårt liv, funderingarna och de övergripande systemen, men vårt faktiska liv vill jag liksom hålla privat, vill inte vara som ett dockskåp.

Skapa vardagsrutiner: rutin för veckan för koll på aktiviteter och regelbundna hushållssysslor

Okej. Så vi har morgonrutin, eftermiddags/kvällsrutin och jag har min lilla jobbrutin. Det är jätteskönt när de satt sig, då blir ju dagarna bara gjorda. Men dagarna hänger ju samman med andra dagar, ni vet, den här tidsenheten som kallas veckor. Och det finns många saker som sker varje vecka, men inte varje dag.

Därför var nästa steg i mitt projekt för en förutsägbar vardag att göra ett veckoschema. Det sitter på kylskåpet.
I veckoschemat finns alla återkommande saker under en vecka. Dels finns här sådant som självklart måste hända på en viss dag – ryskkurs på tisdagar eller judo på onsdagar, till exempel – men också sådant som hade kunnat hända vilken dag som helst.
Att göra något vilken dag som helst men minst en gång per vecka kan nämligen vara ganska ansträngande för en hjärna.
Att göra något varje onsdag är betydligt lättare. Så vi fördelade helt enkelt ut en-gång-i-veckan-sysslorna på dagarna. En dag för dammsugning och moppning, en dag för badrumsstädning, två dagar för att tvätta. (Och tvätten från föregående tvättdag viks och läggs in i skåpen när nästa tvättdag sker. Revolutionerande, jag kan inte se på det på något annat sätt.). En planeringsdag då hela familjen går igenom veckan som kommer ihop och veckopengen delas ut.

Även här gäller att börja med små krav. Det tar tid att lära in att verkligen göra det som står på schemat, så välj några få punkter som känns som energitjuvar när de inte blir gjorda och få in dem på rutin. Sedan kan rutinen byggas ut successivt. Har upptäckt att det här är ett bra sätt att få med barnen i vardagssysslorna. Om de frågar om man kan hitta på något särskilt en kväll kan man peka på schemat på kylskåpet och säga om vi hinner, men det är torsdag så vi ska dammsuga. Om ni plockar undan alla grejer på golvet går det fortare. 
Förstås kan man säga så utan att ha ett schema som säger att just torsdagar är dammsugningsdagen, men schemat inger en särskild respekt. Det får dem att sluta tro att det är en dum föräldraidé att vi ska dammsuga ikväll och istället tolka det som en opåverkbar konstant, vår dammsugningskväll är som fysikens lagar. Man ifrågasätter inte, man förhåller sig.

Skapa vardagsrutiner: en sammanfattning

Så hur skapar man vardagsrutiner och får dem att sätta sig? (Om man inte är en naturlig begåvning, men då har man kanske inte läst såhär långt). Jag skulle sammanfatta det såhär:

  • Fundera kring vilka delar av din dag du vill ha rutiner för.
  • Bygg rutinerna på sådant du redan gör.
  • Börja i liten skala med det absolut mest basala. Genomför det länge, tills det slutat kännas som en grej och börjat gå på automatik.
  • Fundera på vilka återkommande sysslor i din vecka du vill ha en rutin för. Gör ett veckoschema. Börja även här med det mest basala tills det går på automatik.
  • Lev och njut.

Läs mer:

 

Du hittar alla mina inlägg om ett enklare liv här och  här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier.

Det här inlägget var ett av de svåraste för mig att skriva, och jag hoppas att det kan vara användbart för någon. Tyckte du om det får du väldigt gärna trycka på hjärtat eller lämna en kommentar med egna tips och reflektioner.
Vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

 

 

+41
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, augusti 2021

augusti 14, 2021

Rötmånad.
Bananflugor runt komposten, eller om det är fruktflugor. Någon sa till mig att det är en skillnad. Jag har svårt att förstå vad det ska få för praktisk betydelse.
Som när människor försöker berätta att saker inte är nötter, grönsaker, frukter utifrån en botanisk klassifikation. Jordnöt är egentligen en baljväxt. Banan är egentligen en ört. Som om språket och benämningarna är något vi ägnar oss åt frikopplat från våra vardagliga sammanhang. Men det betydelsebärande avgörs av vilken betydelse man behöver. Jag är inte botaniker, jag är inte flugexpert. Bananen är en frukt för den finns i samma kategori som äpplen och päron när mina barn ska välja mellanmål. Jag kan ha jordnötssmör eller mandelsmör på min morgongröt och därför är båda morgongrötsnötter även om den ena är en baljväxt. Flygfän i köket som inte är stora flugor är små flugor som man kan kalla vad som helst.
Jag funderar över vad som är en egentlig sanning, det skenbara i objektiva konstanter, jag ägnar mig åt husmorsknep för att få bort mina köksflyfän, jag längtar efter kylan.

Semesterns sista veckor. Jag förbereder mig för den vardag jag egentligen är bättre gjord för än ledighet.
Dymomärkning, förvaringslådor. Tillfredsställande etiketter på alla lådor i barnens rum. Alla leksaker sorteras. Undrar varför jag inte gjort detta för länge sedan.
Lego, Duplo,  Gubbar, Träklossar.
Lättare att städa i ett hem där allting får en plats. Lättare att leka med begränsningar som inspirerar.
Som med skrivandet: det hypnotiskt gränslösa uppstår lättast när man utsätts för ramar.

Åker till Mariebad mitt på dagen när det är nästan tomt. Är lycklig i lukten av klor. Upp och ned, upp och ned för trappan till den stora rutschkanan. Den här trappan har jag gått i så många gånger, tusen steg av föräldraskap. Kaklet är brunt och vitt, det var det på Fyrishov när jag var liten och badade. Jag brukade trampa på vita rutor och tänka att det betydde att jag skulle få äta vit choklad. De bruna var mjölkchoklad.

Lagar lasagne. Skriver på roman när den står i ugnen. Nu har jag skrivit 27 dagar i rad på mitt nya projekt. Vanan är avgörande för att jag ska fortsätta. Jag är trött på huvudpersonen, trött på kvinnan han möter, trött på språket, trött på platserna de befinner sig på. Jag ser inget i den här berättelsen som skulle kunna gripa tag i någon. Men jag har skrivit 31 000 ord och jag har skrivit varje dag i snart en månad och därför kommer jag att fortsätta. Jag öppnar dokumentet varje dag precis som jag borstar tänderna varje dag. Det handlar inte om inspiration, det handlar om att det ska göras. En dag skriver jag fyrtio ord. Det är inte mer än några meningar, men det är också en dag av skrivande. En dag av att befinna sig i den värld jag är på väg att gräva fram.

Bakar bröd och fryser in. Läser nyheter. Samtalar samtal. Promenerar promenader. Skriver blogginlägg, raderar dem. Orden känns fadda och döda, de bildar meningar men inte med kraft. Känner mig blasé som om jag vore en karaktär i en roman av Karolina Ramqvist. Ett stilla kyligt iakttagande, en avstängdhet som om man betraktar världen genom en glasruta. Jag har blivit gammal, tänker jag, jag har slutat bry mig på allvar, men det är mitt vanliga utslag av brist på perspektiv, för sedan springer jag en mil medan jag lyssnar på Studio Ett och tänker euforiskt under slutspurten att världen är så brutalt intressant och vilket privilegium att få leva som en så nyfiken människa i verkligheten.
Sedan får jag ett till mail om min bok, den som de mailade om i somras och bad om mer tid att hinna läsa. Och pulsen går i tvåhundra för jag är ju inte blasé när det verkligen spelar någon roll. Det står inget nytt, egentligen. Bara att nu är semestrarna slut, nu är de flera som läser, nu återkommer de så snart som möjligt.
Men allt är ju alltid som möjligt, det är möjligheten som utgör variationen.
Jag bakar fler bröd och glömmer bort.

Sensommarljuset förtrollar, skymningen doftar annorlunda än i juli. Kanske är allt jag behöver att få gå in i en höst. Jag drömmer om veckomatsedel och aktiviteter. Om läxläsning och dagislämningar i oktoberregn. Om vardagens gnatande, matande, travande. Om att sitta på min ryskkurs på zoom och tänka på grammatik. Om att göra något svårt på jobbet och klara av det. Om att göra misstag och förlåta mig själv för dem. Om dimma och lukten av löv. Om hagel i ansiktet om morgonen.

Orden stumma, tröga för mig som när man ska göra praktiska saker med handskar på, alla vet att det är lättare att känna ett blodkärl med fingertoppar utan någonting emellan. Men jag vet att först fastnar de, sedan rasslar de, flödar med en lätthet som om de aldrig varit tröga för mig, som om all känsel är naken istället för dämpad, som om ord är det jag är skapad att ägna mig åt.

 

ps. här får ni en spellista för sensommarmelankoli av mig. Jättebra för augustiljus och augustiskskrivande. 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+17