Tiden går och jag skriver inte, kanske på andra platser men inte här.  Det finns så mycket jag hade kunnat berätta men berättelsen är inte min. Jag tror inte på att man har rätt till alla berättelser för att man skriver, tror inte på de som säger att vikten i att dokumentera väger tyngre än vilka komplikationer det berättandet skapar. Jag tror på fiktionens kraft, på att vi skulle kunna sluta med vår dyrkan av de sanna berättelserna, of course it’s happening inside your head, Harry, byt why on earth should that mean that it is not real? Jag behöver inte berätta någonting som verkligen hände, jag kan låta världar skapas i mitt eget huvud och låta dem fylla någon annans. Det är skönlitteraturens magi.

Påsksolen kastar skuggor, bländar rakt i ögonen på kvällspromenaden i dagens sista döende ljus, glimmar i havsviken jag kan se från fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Jag längtar efter lövverket som silar ljuset, jag längtar efter mjukheten i maj. Jag längtar efter det som inte är hårt och skarpt och ofrånkomligt, jag längtar efter att inte behöva försvara en enda princip. Jag längtar efter havsvatten i juni, jag längtar efter cykelturer utan tider att passa, efter böcker på bryggan medan fötterna plaskar i vattnet och barnen leker intill.  Jag längtar efter tiden, den som läker. Efter friden, som gör samma sak.

Den här påsken har jag tid att göra sådant som måste göras, så jag gör det.
Jag skriver inlämningsuppgifter i min psykoterapikurs, jag får alla mina papper i ordning. Jag skriver på ett skrivuppdrag jag skaffat mig under våren, den andra sortens skrivande, brödskrivandet, att skapa text som ska fungera och förmedla men som inte är så konstnärlig och kreativ som det skönlitterära skrivandet. Det är tillfredsställande, som att baka bröd istället för kakor, det är så handfast. Jag skriver texter om depression och om stress, om ångest. Vad händer i hjärnan. Vad kan man göra åt det. Egentligen har jag nog alltid varit bättre på den sortens text än på att skriva skönlitterärt, det är bara att det skönlitterära alltid varit så roligt. Som artister som egentligen är mycket bättre dansare än sångare, men de älskar att göra helheten, och passion och playback tar dem dit.

För åtta år sedan redigerade jag ett romanmanus på påsken. Den första spretiga tvärkastliga versionen av det som skulle utvecklas till boken om Laura. Jag skrev säkert tio timmar om dagen. På caféet i Ålidhems centrum, i arbetsrummet med utsikt mot gården, vid de ödsliga borden utanför det stängda sjukhuscaféet på NUS. Jag bodde i Umeå och hade två barn, inte tre. Jag var tjugoett och skulle fylla tjugotvå. Jag hade pannlugg och prickiga klänningar, ett par lila gympaskor från Lidl. Jag pratade snabbt och långsamt, ville mycket men var för blyg för att upptäcka det, bar världar i mitt huvud som jag inte lärt mig att förklara för andra ännu.

Mycket var annorlunda, mycket är kvar.
Påskens kravlöshet som öppnar upp för att  fylla dagarna med att sträva mot det man vill åstadkomma.
Det skarpa ljuset, de skarpa skuggorna i april.
De där skorna från Lidl, ett par lila gympaskor som jag köpte den där våren 2014, som jag sprungit många mil i, i många olika städer, i många olika väder.

Jag sprang i dem häromdagen igen.
Det är visst så i livet, man kan bli överraskad över vad som står stadigt för en i alla väder. Det kanske inte blir de saker man hade förväntat sig, det kanske inte blir de dyra kvalitetsvinterskorna utan dessa oansenliga Lidl-dojor, men likväl finns de där, genom landsflyttar och höststormar, genom sommartorka och vårväder, genom dagisår och skolstarter.
Genom det pulserande flåsande svettiga euforiska, när jag springer längre än jag någonsin trodde att jag skulle orka.

Glad påsk hörrni.
Vi hörs.

Läs mer:

• Vinbären, Mercedesen. En gång om året och den man alltid är.
• Första gången. Samma berättelse tusen gånger.
• Dagbok från en annan stad, ett gammalt jag. Rätten till preskriptionstid.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

När jag skriver om mars har det redan hunnit bli april, så brukar det inte vara, men så blev det den här gången.
Tanken slår mig att jag borde gjort ett aprilskämt, men vad skulle det ha varit? Ett väldigt konsumtionsinriktat samarbete med standardfraser kanske? Ett inlägg uppenbart skrivet för att sälja länkar? En gång blev jag erbjuden det faktiskt, att jag skulle skriva inlägg som innehöll en viss länk och en viss fras, typ x är det billigaste elbolaget med en länk till ett visst elbolag (“Men utöver länken får du skriva om precis vad du vill!”). Jag skulle ha fått 1500 kronor per länk. Det är mycket pengar för något som inte kostar någon faktisk arbetstid och inga pengar alls för något som skulle innebära att smutsa ner min kreativa vision, mitt passionsprojekt, denna plats av skapande och ständiga överväganden för att mejsla fram någonting som blir vad jag vill.

Allt i världen kan inte mätas i pengar. Men det är förstås en lyx att ha möjligheterna att tacka nej.
Jag tackar ja till väldigt många saker, men jag tackar också väldigt mycket nej.
Det är det som skapar konturerna, driver fram formen.
Det hade kunnat skapa aprilskämtet, men nu blev det inte så.

Mars handlar om att återupptäcka livet, eller kanske att uppfinna det på nytt. Att sy ihop min specialisering har varit en lång och komplicerad process som involverat stora och krävande planer eftersom det både är kurser och tjänstgöringar som skulle behöva göras i Sverige. Det visar sig att delar av den plan jag spikat av olika skäl inte kommer att bli möjlig på det sätt jag tänkt. Vilket gör att jag inte kommer att bli färdig inom den tid jag tänkt mig, och att min höst och nästa vår inte kommer att se ut som jag en gång trodde.
Om jag ägnade februari åt att smälta den insikten, så ägnar jag mars åt att förvalta den. Att en plan omkullkastas innebär, trots allt, att möjligheten för andra öppnas upp.

Så jag går ned i tid, gör plats för det som tidigare gjorts på kvällar och som jag kanske inte fått ihop då heller, framförallt inte när jag behövt mer ställtid, mer återhämtning emellan de produktiva stunderna.
Jag övar mig på att säga det här kommer inte att gå, hur går det att lösa det istället? om inlämningsuppgifter, handledning på plats i en kurs, allt som jag annars alltid bara gjort och löst. Jag övar mig på att se det jag har, det jag får, istället för det jag inte fick. Det är så lätt att säga och så svårt att göra men jag har övat en hel livstid. När livet har varit lätt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, när livet har varit svårt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, år efter år har jag utökat min mentala förmåga att välja.

Så jag ägnar mars åt valet.
Solen är obönhörlig som den är om våren och höfterna värker för det blev minusgrader och cykeln frös på högsta växeln och på sju av sju dundrar jag fram och det sliter ibland.
Ingen vill äta av middagen och mammas äckliga mat och Habanero föreslår att jag kanske borde fråga dagisets kökspersonal om recept på vad de lagar – “de kan nog lära dig några saker, det skulle vara bra för dig.”
Storasystern har matlagningsdag och råkar ta dubbla mängden vatten i potatis- och purjolökssoppan så att jag, som är den som äter upp alla rester i mina matlådor, äter utspädd soppa dagligen i en veckas tid och känner mig som en fängelsefånge i en serietidning, det är bara ränder på sjukhuskläderna som saknas.

Men jag väljer, för jag har valet.
Kanske finns inte alltid något att välja, för alla, i alla liv, det vore förmätet att tro det. Eller så finns det ett val i alla ögonblick men för vissa människor räknas valutrymmet i kilometer och för andra är det mindre än ett barns lillfingernagel.

Men jag väljer det jag har, det som blir, och jag har: allt nytt jag får lära mig en vanliga arbetsvecka, jag har mina ord. Jag har yogan som jag försöker fylla mina trötta minuter med, tillfällena då jag inte orkar göra och skapa men inte heller vill sjunka ihop i en hög som väntar ut tiden. Jag har doften av nybakt bröd, om morgonen och kvällen, mina händer när de knådar och knådar. Promenaderna och det glittrande havet, det nya skrivuppdraget jag plötsligt får plats för, de nya romanorden som tveksamt och skräckslaget och sakta men säkert börjar ta plats, barncykeln jag haffar till superpris, känslan av löpning i kroppen när kroppen orkar, känsla av vila i kroppen när kroppen behöver. Jag har samtalen och mötena, de små och de stora, föreningslivet som snirklar in mig i andra sammanhang, jag har att äta en tårta med lime och citron och ljuvlig krämighet medan jag befinner mig i samtal med oerhörd skärpa, knivskarpt och högt i tak på samma gång.

Jag har vissheten i att en dag kan alltid börja om. En dag är inte dömd av sin morgon, sin förmiddag, sitt mitt-på-dagen, det finns alltid sekunder och minuter kvar som man kan fylla med någonting som är vackert, något som tröstar, något som lindrar.

Och jag har det hisnande i att min framtid ligger för mig.
Och den kommer inte att vara lätt, för det är inte vad människoliv är.
Och jag vet inte vad den kommer att utgöras av, för det är så människoliv fungerar.
Men jag vet att den kommer att vara innehållsrik, jag vet att den kommer att vara extra allt.
Att den, i slutändan, kommer att vara en resa utan dess like.

På sådant tänker jag i mars.
Och på att det här är det billigaste elbolaget.

… April april, det var bara en länk till ett gammalt favoritinlägg såklart.

Läs mer:

• Glimtar, februari 2022. Klamra sig fast i sina ord.
• Glimtar, januari 2022. Läsa kokböcker.
• 29. Vart nyfikenhet kan ta en (överallt).

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

En gång började jag skriva en samling berättelser, en novellsamling skulle det bli, jag kallade den Berättelser om mörker och ljus. Det skulle handla om just det: ögonblicken när mörkret är kompakt som i en källare men ljuset sipprar in som från det lilla fönstret högst upp på väggen som ligger i gatuplan. Ljuset som bildar mönster och kontraster. Ljuset som blir en riktning, ljuset som blir en påminnelse om att mörkret inte är det enda.

Jag kom inte så långt med mina berättelser, men jag minns att jag tänkte att det lika gärna kunde ha varit en titel för hela mitt skapande, en slogan för allt jag vill förmedla. Jag är fascinerad av det konkreta spelet mellan mörker och ljus: bilder med skuggor och skuggspel, skarpa kontraster, svartvitt. Jag är fascinerad av det mer överförda, bildliga: hur det också i det mest förödande smärtsamma kan finnas sekunder av skönhet.

I min världsdel står barn tryckta mot fönsterrutan och vinkar hejdå till sina fäder medan deras mödrar gråter och tåget börjar rulla. Varje nyhetssändning, varje viral bild är en berättelse om mörker och ljus, det är berättelsen om skräck och om kärlek och längtan. Mörkret är bara möjligt intill ljuset, skräck skapas av att det finns någonting att förlora. Smärta är en berättelse om smärtfrihet, förlust en berättelse om kärlek.

Ibland gråter jag av bilderna och nyhetssändningarna, fast smärtan inte är min. Det är förknippat med en viss sorts skam, för jag tror inte att jag egentligen har en aning. Jag blir berörd av någonting som jag inte kan föreställa mig hur det är att uppleva.
Vem är jag att stå i mitt kök och koka kikärtor med oändliga mängder vatten och ström medan jag är varm och trygg. Och gråta.
Sedan vänder jag mina tårar till handling, och skänker pengar.
Mina tårar räddar ingen, men mina slantar gör faktiskt det. Man kan ägna sig åt manifestationer och skriva sina ord och ändra sin profilbild på Facebook för att visa sitt stöd men framförallt kan man ge av det man har.

Tiden är full av rykten och analyser, farhågor och diskussioner, vad innebär allt detta för min plats i världen.
Jag läser allt och lite till. Någon annan mår bättre av att låta bli, kanske skulle jag också ha gjort det. Men det här är också mitt intresse, jag har alltid varit samhällsintresserad, samtidsintresserad, följt med noga och mycket, jag kan inte sluta nu bara för att det blir obehagligt.
Ingen vet, jag vet inte. Världen är alltid osäker, det blev bara mer påtagligt just nu. Jag ser över vår hemberedskap, följer checklistor för kris. Batterier, mat, vatten, är det i ordning? Det går att göra sådana saker utan att det ska vara kris och panik och toalettpappershamstring, det går att göra utan att skräcken ska bulta i en, utan att hänga på prepperforum och förbereda sig för extremerna. Trygghet kan bo i en låda med tetror med bönor, i ett spritkök, i en vattendunk, i en ficklampa. För stormen och elavbrottet, för att inte bli tagen på sängen.

En berättelse om mörker som kan överväldiga, berättelsen om ljus kan vara att stå ut med att möta det. Jag möter min sorg med att ge, jag möter min rädsla genom att förbereda. Och jag möter mörkret – det världspolitiska och det privata – genom att samla in ljusglimtarna:
en dag på Mariebad som aldrig tycks ta slut, när barnen utmanar varandra att under fniss rulla sig i snön intill den uppvärmda utebassängen och min värld är klordoft och kroppstyngden som kommer av timmar i en bassäng

jag och Habanero som promenerar i skogen, en rytmisk marsch, medan hon skanderar en egenskapad ramsa: 
Skogen, vi ska inte förstöra den.
Skogen, vi ska inte FÖRGÖRA den!
spricker upp i ett leende mot mig, säger:
“Som du kan märka är jag en riktig skogsvän.”

Lilla Gubben som får frågan vad han tycker om att göra när han inte går i skolan, och svarar Jag tycker verkligen om att se på väderleksrapporten.

Storasystern i min famn på fredagens filmkväll, vetskapen om att det är lånade minuter, att hon börjar bli så stor, att min famn inte är vad den en gång var för henne och samtidigt kommer den alltid att vara det, för att det är själva urögonblicket, basen, utgångspunkten – en mammafamn, oavsett hur gammal man blir, och

att ligga i soffan och läsa tidningen Skriva och äta chilimarinerade oliver, en alldeles vanlig tisdagskväll, för att göra den lite mindre vanlig

kvällspromenader, att rasta sig själv som om man är en liten hund som behöver en sista kvällsrunda runt kvarteret bara, och ovanför en stjärnklar natt, evig, ett himlavalv med så tydliga stjärnor, det evigt tidlösa i det, en himmel man delar med så många,
detta väldiga kompakta mörker och samtidigt
så många punkter av tindrande ljus.

Läs mer:

• rädslor. Jag skrev en del texter om vad jag tänkte på den tiden, du kan få läsa dem om du vill.
• Transportsträckor.  Om tiden när coronapandemin bröt ut.
• Stängning. Om att leva i historien, hur det inte är något särskilt.
• Stillhetsstunder, glädjeglimtar. Tiders obönhörliga ovisshet, glädjen mitt i det.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

God morgon, hur är lördagskänslan?
Jag skulle ha publicerat den här listan igår, med frågan hur är fredagskänslan och då skrev jag såhär:
“Nämen som den alltid är den här tiden på året, när den tidiga våren är på väg och är så rå och brutal i sitt ljus och världen är fylld av glädje över ljuset som återkommer och det jag känner är hur det där ljuset river i kroppen och huvudet och hur det blottar allting som är dammigt, smutsigt och fult. Den här tiden på året är alltid kluven för mig, fördelen med att åldras är att veta att det är så och det passerar, som regn och stormar och sommarlov, som mensvärk och förkylningar och glädjebesked, att inget är för evigt.
Så är fredagskänslan, ett bevis på hur lättsam och munter jag är.”
Men sedan kom ett krig och det kändes märkligt att publicera den här listan och jag skrev det här inlägget istället och nu gäller nog samma känsla som då men med tillägget jag lätt misstroget betraktar samtiden och försöker informera mig om sådant jag egentligen vet alldeles för lite om.

Vad jobbar du med just nu?
Jag jobbar som läkare inom psykiatrin, på väg att specialisera mig till specialist i psykiatri. Sedan gör jag skrivjobb också, skriver bokrecensioner och krönikor ibland, håller på att rikta in mig på att skriva en del populärvetenskaplig text om psykiatri och psykologi. När en dröm om att översätta också, men den är trevande och inte så konkretiserad just nu. Skrev ett inlägg i höstas om mina jobb. 

Vad ser du fram emot mest jobbmässigt?
Jag tror att det är många saker på gång i skrivjobben som sker de närmaste åren, nya riktningar jag så sakteliga orienterar mig mot, överlag tror jag att det är på väg att hända mycket spännande i hur mitt yrkesliv ser ut men har svårt att säga så mycket mer om det just nu, det är mer en känsla av en viss sorts rörelse just nu, att jag är i ett skifte fast jag vet inte vad jag skiftar mellan egentligen, mer känslor och stämningar än något konkret.

Aw eller träning efter jobbet?
Träning, alltid träning.  Är tyvärr funtad så att jag vet att träningen alltid kommer att göra mig gladare efter än innan, den kicken så nära och uppenbar, medan de sociala sammankomsterna är fulla av intryck och funderingar och förknippade med en ansträngning som är så mycket mindre villkorslös.

Vad har du jobbat med genom åren?
Utöver ett par somrar med forskningsstipendium under studietiden (ganska vanlig läkarstudentgrej tror jag) så har jag jobbat som läkare, och med att skriva. Det hade säkert varit bra om jag jobbat med något annat, inte minst för att jag tror att min studietid hade gynnats av att jag hade kunnat ha en tydligare bild av vad det är att ha ett jobb. Hade upplevelsen att de på läkarprogrammet som gjort något annat först var mycket duktigare på att plocka ut de saker de skulle ha användning för ur utbildningen. Men kanske är det en personlighetsfråga också. Som läkare jobbar man hur som helst på ganska många ställen innan man landar någonstans, det är ett sådant yrke.

Så jag har jobbat på vårdcentral och på kirurgen, på internmedicin och på akuten, inom geriatrik och rehabilitering, och så inom psykiatrin. Och under studietiden gjort praktik inom alla de specialiteterna samt inom gyn, barn, infektion, onkologi, hud, neurokirurgi, vet egentligen inte vad man inte har sett i något skede. Så har sett otroligt många arbetsplatser. Och minns hur annorlunda en arbetsplats känns när man kommer och är lägst i hierarkin som man faktiskt kan vara som läkarstudent. Att vara det är en blandning av att vara på väg mot ett högstatusyrke och att inte kunna något och bara vara praktikant och i vägen och den kontrasten kan ta fram det värsta ur folk, de är så trötta på dessa drivor av läkarstudenter. Har kommit till flera arbetsplatser där jag blivit runtvisad med hälsningsfrasen och här är kaffemaskinen men den är bara för den fasta personalen så ta absolut inte ditt kaffe här för när ni läkarstudenter gör det är ni i vägen. Skrev en krönika om det för typ en miljon år sedan när jag fortfarande var student. 

Vilka jobb är du mest stolt över?
Jag är mest stolt över mitt läkaryrke för det har varit mycket svårare för mig, mycket mer utanför min comfort zone än vad skrivandet någonsin varit. Jag har gått med konstant impostor syndrome sedan utbildningens första dag. Sättet yrket är upplagt på har dessutom gjort att jag inte kunnat välja att bara göra det jag är mest bekväm i utan behövt utmana mig om och om igen. Att det nu är snart sex år sedan jag började arbeta som läkare, att jag stått ensamma jourer på akuten och lett ronder och sytt sår är fortfarande obegripligt för mig.
Tyvärr verkar mitt impostor syndrome vara av en kronisk karaktär, så jag är också stolt över att gång på gång trotsa det, ett slags dagligt hoppande från tian.

Vad ville du bli när du var liten?
Författare. Jag sa alltid att jag skulle sitta på caféer och skriva. Sedan förlorade jag mig ibland i att i detalj beskriva alla goda bakverk jag skulle äta, men efter att jag ätit dem skulle jag skriva igen. Varje gång jag är kompledig från jobbet och sitter på caféer och äter chokladbollar och skriver romaner lever jag drömmen.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?
Det beror på hur min framtid ser ut. Jag tror inte att man helt styr sådant, även om man kan önska och sträva efter saker. Är inte samtiden om något ett exempel på hur ovisst allting är?
Mycket av det jag vill ha i livet gör jag redan: jag skriver, jag lär mig saker. Ibland drömmer jag om att skriva mer skönlitterärt, ibland tänker jag att jag redan har rätt proportioner. Ibland drömmer jag om ett jobb där jag inte ständigt känner mig otillräcklig, ibland påminner jag mig om att känslan av otillräcklighet finns inbyggd i min personlighet, det finns nog inget arbete där jag skulle slippa den.
Men om man hade hunnit allt hade jag velat få jobba mer med språk, kanske översätta. Skriva mer och prova att skriva nya saker i nya genrer. Ge ut böcker och bli läst. Ha annat som inte handlar om det kreativa för att liksom hålla en bas. Typ så. Tror jag.
Facebook öser dock på reklam om att jag ska omskola mig till programmerare i en massa olika bootcamps. Det är kraftfulla reklamer, en dag kanske jag faller för trycket.
Det enda som är säkert är att fortsättning följer.

Lista från Sandra Beijer. 

Läs mer:

• Vad jag jobbar med. Hösten 2021.
• Att skriva krönikor, del 4: Jobba med att skriva krönikor.
• Höstlistan.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

PS Jag känner, liksom många, att det känns konstigt att skriva om helt banala vanliga saker i en värld där det sker så mycket just nu. Samtidigt ser jag inte att jag gör världen bättre, snarast sämre, genom att inte skriva om helt vanliga saker – vi står inte ut med osäkerhet bättre genom att bara tänka på den och tappa kontakten med allt vardagligt och vanligt. Jag skrev ett inlägg här om Ukraina men annars är det inte temat eller styrkan för min blogg. Man kan tänka flera tankar, det svåra och det ytliga kan få plats samtidigt, det här är en plats för att få vila i annat och jag hoppas att ni kan uppskatta den för vad den är.

Det är en torsdag, dagen då jag vaknar till rubriker om att Ryssland har invaderat Ukraina och det är krig i Europa. En sportlovstorsdag, en slaskig smältande torsdag som vissa torsdagar i februari är. Snöstormens drivor förvandlade till vattenpölar.  Snökojor sammanfallna, skor som blir dyngsura.
Jag gör min morgongröt. Havremjölk, frysta hallon, cashewnötter. Jag läser kokböcker. Jag dansar Just dance med lediga barn. Jag äter hamburgare med lediga barn. Jag går på museum med lediga barn. Och där, i Sjöfartsmuseets källare, medan jag ser på en videofilm av någon som dyker i ett fartyg och barnen leker i lekrummet intill, där tänker jag på skräck.

Jag vet inte hur det är att befinna sig i krig; jag kan försöka föreställa mig och det skulle ändå inte vara i närheten av det överväldigande, smutsiga, genomgripande, tillvarosomvälvande det måste innebära. Men jag vet någonting om hur det kan vara att vara rädd, att vara så rädd att man egentligen är skräckslagen, att vara så rädd att man inte längre är andfådd och pulshöjd utan vandrar i en avslagen domnad upplevelse av att detta är stormens öga, här står man alldeles stilla, tills man ser ner på sina händer och ser hur de darrar.

Jag vet hur det är att uppleva rädsla som är total frånvaro och total närvaro på samma gång.
Jag har haft privilegiet att inte behöva uppleva sådan rädsla många gånger i mitt liv.

Skräcken är till sin natur plötslig. Den sortens rädsla handlar om sådant man inte hade förutsett – det plötsliga raset, fallet, sjukdomen, förlusten, hotet. Skräcken är overkligheten som uppstår när ett vanligt liv förbyts till något annat, när allt som var vardag tycks främmande och samtidigt var alldeles nyss, i skräcken är situationen så absorberande att allting vanligt glider undan.

Jag kommer hem, äter middag, läser böcker, lägger barn.
För jag har en vanlig vardaglighet, idag är skräcken inte min.

Sedan dricker jag citronfanta och tittar på nyhetssändningar, vi har alla sett klippen eller kommer att se dem, gråtande ansikten och skriken, bilköerna med de som vill bort, intervjuerna med de som vill vara kvar. Jag ser en kvinna intervjuas, hon sitter i Kiev, hon får frågan what are your plans for tonight, for tomorrow? och hon svarar to survive.
Jag tänker på sekunderna när skräcken fattar besluten åt en, när inget annat alternativ längre finns, när viljan att överleva överröstar allt annat.
Jag sitter i mitt trygga hem med min goda läsk och min sköna soffa och jag tänker att kanske vet jag något om att vara rädd, men kanske vet jag ändå ingenting om skräck, kanske finns det nivåer så djupa att jag inte har någon aning.

Sedan skriver jag det här blogginlägget, undrar vad jag egentligen ville berätta, för vem behöver ytterligare en berättelse om en världshändelse som bara vänds till att handla om det egna livet?
Är inte våra flöden alltid fulla av det när något händer, som om vi lever i en tid där alla vore offentliga personer som måste ge en kommentar när något stort händer, som om vi tror att det spelar en avgörande roll eller som om vi är så oförmögna att inte göra oss hörda så att alla får veta att något har berört oss.
Och jag tvekar.

Tänker sedan: kanske frågar någon mig någon gång, något av barnen eller så, hur det var under de där åren. De där konstiga pandemiåren och sedan när det blev krig i Europa på ett så omskakande sätt. Och kanske kommer jag att svara att det man inte förstår om stora omvärldshändelser innan man lever när de pågår är hur de smälter samman med ens eget liv, ens egna upplevelser, hur filtret man betraktar dem genom påverkas av ens egna erfarenheter, att det inte behöver innebära egoism utan också kan vara ett verktyg för empati, att plocka fram det man kan begripa i någon annans situation även om det mesta kan tyckas ofattbart.
Och så kommer jag att säga:
Jag skrev en del texter om vad jag tänkte på den tiden.
Du kan få läsa dem om du vill.

Läs mer:

• I detta, nu. en text från pandemins början.
• Bokrecension: Mina ryska vänner av Johanna Mellén.
• Bokrecension: Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.
• Stängning. Att leva i historien är alla ögonblick som inte är något särskilt.
• Glimtar, september 2020. Historisk tristess, avvaktans anspänning.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.