sånt jag läser

Det blev ingenting av Katarina Soldan

augusti 3, 2026

En kväll när det var högsommar och tryckande sommarhetta började jag läsa en bok. Jag satt på en busshållplats och väntade på att min äldsta dotter skulle komma hem efter att ha varit bortrest. Jag var vilsen och trött och disträ som jag allt som oftast är i juli. Få saker griper tag om mig då, jag börjar och slutar och hittar inte hem i texterna.
Men jag började läsa den här, och sedan kunde jag inte sluta. En sträckläsning som stannade hos mig.

Det handlar om Hedvig med skådespelardrömmar. Hedvig, som inte bara haft drömmar utan delvis sett dem realiserars. När hon var arton spelade hon in den Guldbaggenominerade Flykten. Hon var så nära genombrottet, hon var i princip redan där. Men efter det har rollerna uteblivit. Antagningen till Scenskolan hela tiden fallit på sista försöket. Hon befinner sig i det limbo jag tror många av oss som satsat på en kreativ dröm och varit nära att uppnå den kan känna igen. Vi som skrivit och nått till personliga refuseringar från förlagen, vunnit någon tävling, fått ett omarbetningsförslag. Ändå inte riktigt där. Hur länge kan drömmarna hållas på paus?
Och vad händer med resten av våra liv medan vi drömmer?

I mitt kreativa liv, bland både misslyckanden och framångar, blev hela det övriga livet en räddning. Det hindrade mig från att satsa allt på skrivandet, men det skyddade mig också från att satsa allt. Man hade kunnat ta bort skrivandet från mitt liv och det hade funnits annat där. Andra identieter, andra meningsfullheter. Jag hade varit en olyckligare människa, stympad, men det hade varit ett fullgott liv.

Så verkar det inte riktigt vara för Hedvig. Åren går. Livet far förbi. Det påminner om självhjälpsboken Verklighetsglappet jag läste för många år sedan med stort intresse. Hur hanterar man att alla drömmar inte går i uppfyllelese bara man kämpar tillräckligt länge?

… och är det nåt som är lite off, som är lite opålitligt, med Hedvig? Är världen vi ser genom hennes blick verkligen världen som den ser ut?

I nästa del av boken följer vi Sophie. Nitton år, ska precis ta studenten, allt är i ordning, allt är så ordnat. De höga betygen och den duktiga pojkvännen och de ambitiösa planerna och läkarprogrammet som de kommer att komma in på och Sophie… har tröttnat.
Skriver medvetet fel på ett prov för att inte få betygen nog för att komma in på läkarprogrammet.
Låter relationen dö.
Är i kris, den sortens kris man kan vara när man är nitton år, den sortens kris som gör en sårbar i ett annars ordnat liv, den sortens kris som kommer att reda upp sig om den bara får tid nog att göra det.
Men som kan försätta en i ett tillstånd av risk, om ens livsbana korsas med fel person, om fel omständigheter rubbar en när man inte har livserfarenhet eller stabilitet nog att värna sig, att lyssna på sina instinkter.

Så möts Sophie och Hedvig på en bar, mitt i en sommar av ensamhet och krisande för dem båda. Hedvig kommer in i Sophies liv utan att egentligen vara inbjuden, och plötsligt är det som om hon aldrig kommer att gå hem. Det som följer är ett kittlande maktspel, där det skiftar mellan sidorna vem som har övertaget. Jag tror detta är en bok man kan läsa på många sätt. Faktum är att jag vill att ni ska läsa den allihopa, så vi kan diskutera den. Efter fullbordad läsnings sökte jag förgäves efter tidningsrecensioner i ett desperat försök att få processa vad jag läst. Det jag ser är en berättelse där det finns en yngre kvinna som egentligen har ett övertag; vackrare, mer fungerande, större chans att reda sig och klara sig ganska bra i sitt liv, inte beroende av en ända besatt dröm. Hennes kris är inte lika genomgående, hennes tryggheter större. Men den äldre kvinnans övertag är just det: åren. Självsäkerheten som kommer med att ha befunnit sig i samtal med många människor över lång tid, att veta vilka maktmedel man kan använda för att göra någon osäker, driva den dit man vill. Skådespeleriet. Att styra själva tillvaron i den riktning man önskar.
Här finns många scener som påminner om skildringar av destruktiva kärleksrelationer, om den krypande känslan av att något är fel men att inte veta om det är man själv som har orsakat det eller den andra.
När Hedvig bestämmer sig för att de ska spela in en film – att hon ska regissera och skriva manus och Sophie spela huvudrollen – tar berättelsen en ny riktning, susar än djupare in i sin kärna. Jag kommer på mig själv med att dra efter andan, slå händerna för ansiktet som om jag vore en skådespelare i en stumfilm.

Om vi har samma smak: läs Det blev ingenting av Katarina Soldan!

Ni hittar den här på adlibris. 

*

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  eller instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

 

2 Comments
Resor

Helsingforshistorier, del 4: Oro och ordning

juli 19, 2026


Det är jag och hon, hon som snart kommer att fylla femton. Vi har lämnat hennes syskon på ett Fazer-café i Kampenköpcentret där de sitter och spelar Unstable Unicorns och äter chokladtårta, lyckliga med varandra som ett gift gammalt par, och skickar enstaka meddelanden i familjechatten som ett sätt att maximera sin frihet:
får vi ta varsin bit chokladtårta istället för att dela på en om vi lovar att vi inte blir för mätta?
jag vill köpa en pepsi max till oss så vi stöttar caféets ägare!
Vi gör det hon vill göra på en familjesemester: besöka en butik för alternativa kläder. Och vara själv med sin mamma. Vi är tidiga, butiken öppnar först 13, vi sitter på ett café och dricker smoothies.
”Fråga mig något”, säger hon, ”jag svarar på vad som helst.”
Vi talar om livsdrömmar om framtid. Allt hon längtar efter, drömmer om, är att få bli mamma. Hon har drömt om det ända sedan hon var ett litet barn. Jag tror det är svårare för henne än för mig att hennes syskon blivit så stora, växt upp, att hon inte ens har de små som kräver hennes omsorger mer.
Tänk att vara född med en sådan vilja och längtan efter att ta om hand. Att bäras av den. Som ett kall.

Vi går till affären som heter Morticia, vi är de enda kunderna. Ägarinnan visar sig vara synnerligen begåvad – när det gäller att läsa av en tonårings trevande längtan och när det gäller att med bara en blick se vilken storlek någon har, vilka kläder i affären som skulle passa henne, vad som är en styling som kommer att ta fram det bästa av henne samtidigt som hon får känna sig bekväm.
Tänk det! Att vara fjorton år, vilsen och längtande i världen. Varit överviktig hela sitt liv med vad det innebär när det gäller att stå i provrum och hitta bekväma kläder. Att få gå in i en butik, bli sedd och klädd och inom en kvart stå stadig cool och bekväm inför spegeln.

”Du ser ut som överlevaren i en skräckfilm”, säger butiksinnehavaren fast på engelska med en finsk accent som bara gör engelskan tydligare, och på något sätt mer goth,  och min fjortonåring tar det till sitt hjärta, vänder sig mot henne och berättar historier om när hon och hennes vänner blivit retade eller illa behandlade och hur de kämpat för att stå upp för sig själva i den krigszon som är att gå i högstadiet.

*

Jag rör mig genom staden i jakt på en kvarglömd ryggsäck, min kvarglömda ryggsäck. På hur många platser, i hur många städer, har jag inte rört mig efter kvarglömda föremål?
Hur många möten, hur många andra människor har jag låtit delta på alla platser jag besöker i jakten på kvarglömda föremål?
”Oh my god”, säger butiksinnehavaren till Morticia med genuin oro när min ryggäsck inte är där, och jag lugnar henne med att jag ännu ska leta på caféet på hörnet av gatan.
”People are very honest in this city”, säger hon och det är sant, Helsingfors kommer ständigt i topp när det gäller städerna i världen med minst korruption och störst chans att få igen en tappad plånbok på gatan, ”I think you will find it.”
Och på caféet ligger den, vid samma bord där vi satt. Jag vill inte att någon ska tro att jag är den som stjäl en ryggsäck så jag ropar högt till butiksinnehavaren och den enda kunden i caféet att jag har glömt min ryggsäck här och nu kommer tillbaka för att hämta den och det här är en very honest city så ingen har trott att jag ska stjäla den och de förstår inte varför jag står där och skriker men verkar nöjda när jag går därifrån och lugnet återuppstår.

*

I hotellrummet finns ett badkar. Jag har bokat just detta rum specifikt för det. Att resa med tre barn, ganska stora barn, att vara både den som bestämmer och den som är på väg att förlora makten och måste pejla in allas viljor. Det behövs ett bad om kvällen.
Det blir ett bad om kvällen. När man släpper ut allt badvatten svämmas hela golvet över. Vi felanmäler i receptionen. House keeping har gått hem för dagen, de ska komma klockan nio nästa morgon. Jag väntar in dem, beredd att man ska behöva förklara sitt problem igen och sedan lite ställtid medan de ansvariga funderar över rätt sätt att hantera problemet.
Två stora starka finska män med poker face och redo-att-försvara-gränsen-mot-ryssen-vilken-dag-som-helst-aura dyker upp följande morgon.
”We are here to fix”, säger de.
Jag börjar förklara att badrummet blir översvämmat om man släpper ut vattnet, men blir avbruten. Inte otrevligt, men sakligt otåligt, som om de kommit för ett militärt uppdrag de redan briefats för och jag står här och förklarar vem fienden är.
”Yes. We will fix. We will clean and then problem will be solved.”
Inom tio minuter har de lämnat rummet. Vattnet när man badar rinner undan som ingenting. De ger sig av mot nya uppdrag.

*

Jag sitter på en restaurang på Borgbacken och äter lunch med mina barn efter ett par timmar av fritt fall och berg-och-dalbanor och slänggungor och min tacksamhet över att inte längre behöva åka allt det värsta för att de vågar själva. Jag har just ätit en tryffelpasta. Barnen har gått ut för att åka nåt, jag tar en kaffe på maten och plockar fram instagram. En notfikation. tryffelpasta har börjat följa dig på instagram.
Min lunch. Har min lunch börjat följa mig på instagram? Det är såhär den börjar, psykossjukdomen, med tecken och samband som är hjärnan som spelar en spratt, sinnena som glider över i varandra. Men jag är förbi åldern då man insjuknar i schizofreni.
Vi har en gemensam vän som just tipsat om mitt konto. Det är bara en person med ett namn och ett liv och en slump.
Ännu lite till är jag vid mina sinnens fulla bruk.

*

Är semestern med dessa barn ett slags simulering av tiden när de var mindre, när de behövde ens närvaro hela tiden?
Att tvinga sig att vara nära varandra. Inte alltid bara roligt, definitivt inte enkelt, men att forma något tillsammans.
Jag hoppas det blir bra.
Om det bara var jag, om det bara var för mig, skulle jag mest bli hemma.

*

På färjan hem sitter jag en stund vid ett bord bredvid två kvinnor, en vuxen mamma och en dotter. Ett stort barnbarn är också med på resan, nämns bara i föregående, det framgår att det är en tonåring som inte hade lust att äta middag med dem. Plötsligt får en av dem ett sms: välkommen till Estland.
Oro utbryter.
”Nämen gick vi på fel färja. Kom vi på fel färja trots allt?”
Det var kaos när vi gick på, så jag kan förstå deras oro. Men jag vet att vi är rätt, det är Gabriella, det är den här tiden, jag kan de här båtarna, alla kan de här båtarna om man bor där jag bor.
”Vi kan inte göra något åt det nu”, säger den vuxna dottern. ”Nu får vi njuta av vår måltid, och är det så så är det så, då får vi ta en extra semesterdag och så ordnar det sig.”
De begrundar detta en stund.
”Men vi blandar inte in någon utomstående nu och frågar någon”, säger en av dem. ”Det blir så pinsamt. Vi får ta det som det kommer.”
Jag har aldrig relaterat till någonting mer än denna konversation. Vad består mitt liv av annat än denna kombination av förmågor: att röra till det och sedan lösa det med acceptans av mitt öde och hoppas att ingen får reda på hur virrigt det blev? Men jag kan inte låta dessa stackars två kvinnor tillbringa hela natten fram tills ankomst till Stockholm med att tro att de kanske är på väg till Tallin. Jag gör det man inte ska göra när man tjuvlyssnar, ett slags brytande av den fjärde väggen, ursäktar mig och lägger mig i.
Tillfälligt estniskt vatten, jo, men fel båt nej. De är på rätt plats.
”Vilken tur!”, säger kvinnorna, och konstaterar att fel färja och en resa till Tallin inte hade varit det mest kaotiska som hänt dem under denna resa.
Jag hade velat höra deras Helsingforshistorier.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

6 Comments
att skriva

Dygdens dagar

juli 16, 2026

Så blir det ändå en njutbar sommar, kanske för att jag släppt taget om idén att den ska vara underbar. Kanske för att jag arbetar halvdagar med ett schema som faktiskt tillåter halva dagar, för att jag får hålla i strukturen som ger mig skelett och stadga som fullkomlig ledighet inte gör och ändå räcka till för mina barn.

Jag stiger upp. Jag går till mitt arbete. Jag dricker kaffe. Jag gör vad jag ska. Jag går hem och lagar lunch, jag tar hand om de ungar jag bara har till låns. Det finns en ordning.

Ett lekland, en badstrand, ett hopptorn, en pizzeria. Second hand-affären med fjortonåringen. Mina syster och mina syskonbarn på besök. Andra gäster som väntar. Gästlägenheten i källarvåningen, den perfekta möjligheten att bjuda in utan att behöva vara värd för allt och alla, att kunna mötas utan stora ansträngningar.

Gymmet, dagstidningen. Böckerna, texten som vill skrivas. Väntan, längtan. Det är inte en sommar som andra sommar, det känns som att vänta på att få ett barn och kanske det första. Jag vet att en debutroman är störst för en själv, att för många som släpper böcker blir det ett antiklimax att det har betytt allt och sen blir det så lite, det är inte som att få ett barn som med sådan självklar obönhörlighet rubbar ens värld.

Men det känns som om jag väntar på något stort, och ovisst.
Kanske är det som att vara tonåring och vänta på att bli vuxen. Det är inte säkert att det blir något stort av en. Men man har det på känn (jag hade det alltid på känn, kanske slutade jag aldrig).

Får beställningar på signerade ex. Får visshet om ytterligare någon som vill recensera. Får ett meddelande från någon, några, okända som blir kända: jag har följt ditt skrivande så länge. Jag ser så fram emot debutromanen.

Det hade inte behövt bli något. Men om det skulle bli något! Om vi skulle få trycka en andra upplaga. Om den skulle nå längre än vad roman-romaner på små förlag oftast gör.

Kanske också det något som ger just den här sommaren stadga. Tanken på boken. Som det en gång var tanken på barnet. Somrarna jag bar dem i min mage. Varje dag, vad man en gör av den, är tid som tar en närmare något annat. (Men så är förstås alla dagar i våra liv.)

En dag är jag i Helsingfors, på resa med mina barn, tagit en långhelg ledig, tar oss bort till något både nära och avlägset. Vi sitter på ett pendeltåg. Semestern med barn är som semestern med barn är, även med de stora: det är inte att uppfylla mina behov som är det primära syftet.

Det kommer tre bilder. Där är min bok. I verkliga världen, ett fysiskt ting, där är mina ord när de lämnar min kropp och oktett längre tillhör mig, där de snart ska överlämnas till andra.

Det är 29 dagar kvar, men vem räknar?

0 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Årets sämsta månad.

juli 2, 2026

Det är den andra dagen på årets sämsta månad.
Det är lättare om vi kallar den för det, ett Nettelbladskt november, låt oss sänka förväntningarna så går det att har roligt sedan. Sommaren är ett slukhål och det har den varit i evigheter.  Det är inte synd om mig. Mina små barn som inte är små är på badhuset tillsammans, de cyklar dit och är där i timmar. Min tonåring och jag är ensamma hemma, hon lagade middag åt oss. Gnocchi med fyllning och vegetarisk korv som steks i en och samma panna. Jag har haft två veckors semester och nu ska jag arbeta halvdagar. Jag övar på att sätta gränser för att halvdagarna inte ska bli hela och idag kom jag hem i tid. Barn som vaknar, äter frukost, dräller, sedan kommer man hem och lagar lunch, det är två liv i ett. Det är en struktur i sommarens ändlösa slukande.

De ger sig av till badhuset, in till tonårsrummet.
Jag går till gymmet, jag går promenader, jag städar.
Ingenting har någon ordning. Vad är ett måste och vad är en vilja?

En vän sa att hon älskade att resa till värme, att det var först i den väldiga hettan när det liksom är omöjligt att göra något annat än att vila som vilan kommer.
Jag tänker på sådan hetta som att vara förlamad, att fortfarande vilja men inte kunna, det finns ingen sådan vila för mig, att ligga still och släppa taget. Vila är växlingen mellan de olika världarna.

Allting är ljust. Natten grå. Om sommaren rannsakar jag ofta mina livsval: om jag inte känner mig lyckligare än så här, denna bästa av tider på året, vad har jag då gjort med mitt liv?
Det är naturligtvis falskt, det är därför vi ska kalla det för årets sämsta månad, vi som fungerar såhär.
För vissa av oss är juli mer som årets pms. Det kommer vackrare, lugnare dagar. Det kommer en alldeles vanlig vardag i september, en klar och hög dag när tankarna är konkreta och fritt svävande på samma gång. Det kommer ett samtal på en restaurang i den dunkla belysningen en vinterkväll, det kommer ett snöfall som täcker allt. Det kommer vardagens ordning, raka timmar av arbete och fritid, ingen oordning, inga undantagstillstånd.

Det är den andra dagen, axlarna sjunker ner, och jag släpper taget. Jag sätter mig på balkongen med maten min dotter lagat och lyssnar på fåglarna. Solnedgångens hetta. Allt är grönt, allt är stilla.
Inte en dålig kväll, trots allt, inte för att vara juli.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

3 Comments
att skriva familj

Glimtar, juni 2026

juni 13, 2026

Vi går på teatern till sist, den vi planerat sedan många månader.
Det är så det blir av, genom att bestämma det innan man är där, i tiden när allt annat rasar så fort. Andhämtningen man slutar tro att man kommer att behöva. Jag är sen som alltid men jag kommer åtminstone dit. Den hypnotiska närvaron när man betraktar något på scen, när upplägget är att inget annat ska kalla på ens uppmärksamhet och att inget annat ska göras.
Mitt i pjäsen sker ett avbrott. Regissören kommer fram och säger lika stilla som om han skulle informera om en kaffepaus Nu verkar vi ha drabbats av ett sjukdomsfall, på riktigt. Livet är en direktsändning. Vi hoppas påbörja pjäsen igen om tio minuter.
Avbrottet genomförs. Skådespelarna kommer åter till scenen och påbörjar scenen några minuter innan avbrottet och som publik kan man pussla samman att uppehållet uppkommit på grund av dåligt mående hos en av skådespelarna mitt i en scen. De genomför hela pjäsen. De får stående ovationer. Vi ger oss ut i junikvällen.
Direktsändningen fortsätter.

*

Läser korrektur.
Min förläggre har lärt mig ett trick för att läsa utan att vara blind för texten. Man kan läsa bakifrån. Man läser meningarna rätt, från stor bokstav till punkt, men man börjar med den sista meningen i boken, sedan tar man den näst sista meningen, och så fortsätter man så tills man når bokens inledningsmening. Då förleds man inte av sammanhanget, av att ha läst texten tusen gånger förut.
Kanske är det att lära sig läsa dyslektiskt. Inte låta orden flyta förbi, vara tvungen att smaka på dem ett och ett.
Det går långsamt, det sker om kvällarna, det sker om kvällarna i juni när jag ligger efter med jobbet efter en hektisk maj som jag alltid gör den här tiden på året. Det har blivit bättre, tror jag, att jag lär mig år för år, men framförallt har jag kanske slutat anklaga mig så mycket, accepterat att det är så det blir ibland. Jag hinner inte jobba övertid som jag brukar, den här tiden på året, det utgör både en belastning och ett skydd. Att behöva värna om sina gränser, som när jag hade småbarn och måste till dagis för att hämta.
Jag läser hela boken bakifrån och fortfarande tycker jag om den.

Det måste väl betyda något.

*

Jag säger till min dotter, hon som är fjorton snart femton:
”Det där borde du faktiskt kunna ta ansvar för, du är fjorton år.”
Hon har ropat åt sin syster att gå och lösa en sak istället för att själv orka resa sig från stolen och göra det. Bekväm på sin tron, med katterna och datorn och tonårsrumslivet, och jag är som generationer av tonårsföräldrar före mig.
Hon far upp från stolen.
”OCH DU ÄR SNART TRETTIOTRE” – och jag vill rätta henne, jag är snart trettiofyra, men det är inte läge för detaljer – ”och vad har du någonsin kunnat ta ansvar för i ditt liv? HAR DU NÅGONSIN HÅLLIT KOLL PÅ ETT VIKTIGT PAPPER? Har du tagit ansvar?”
Det fortsätter så en stund. Tydligen har mina barn i princip uppfostrat sig själva, de har behövt växa upp utan tillsyn ungefär som Mowgli i djungeln eller åtminstone ett gatubarn i en Dickensroman, det är egentligen ett under att de har klarat av någonting eftersom jag har varit en så frånvarande mamma.
Frontalloberna är inte utvecklade, det här är inte den känsloreglering hon ska bära med sig resten av sitt liv. Hon rusar in i sitt rum med katterna.
Jag dricker kaffe och läser tidningen och skriver till henne på snapchat att jag inte menade som det kändes.
Det är så många dagar som jag inte är den förälder jag skulle önska (även om jag har en känsla av att jag inte låtit mina barn uppfostra sig själva utan någon form av tillsyn). Men den där stunden, med kardemummakaffe och dagstidning medan tonåringen får slicka sina sår ifred, befinner jag mig i läget jag drömmer om. Trygg och tråkig som ett paket med linser. De är folket, jag är presidenten. Allt det där, fast på steroider, tonårsversionen.
När jag druckit upp går jag in i rummet och stryker hennes hår och frågar om vi ska ta bilen till second hand-affären och leta begagnade dvd-filmer. Det är en försoningsgåva. Hon älskar att köpa dvd-filmer istället för att ha många streamingtjänster, och hon älskar att ta bilen istället för att cykla. Man får välja sina strider.
I bilen kommer det, det som alltid kommer, det som är en del av att vara mitt i känslorna som drar en åt alla håll utan att man själv får vara den som styr.
”Jag menade inte riktigt så”, säger hon. ”Inte riktigt allt jag sa.”
”Jag vet”, säger jag, och är stolt över att jag kan köra bil och prata samtidigt numera. Snart trettiofyra, men visst kan det stämma att jag inte riktigt haft koll på allt i sitt liv.
”Du passar väldigt bra i den där klänningen som du fick av mig”, säger hon, mjuk och len i rösten, som ett djur som böjer ned huvudet för att klappas.
”Du är ju väldigt duktig på att se vad andra passar i.”
”Ja. Det är jag faktiskt.”
… haft koll på allt, har koll på allt, nä det har jag inte.
Men nog har jag tagit mitt ansvar.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Läs mer:

 

2 Comments
att skriva

Sjukdomen.

juni 5, 2026

Den fjortonde augusti släpps min debutroman Sjukdomen.
Såhär ser den ut.
Hjälp den till en plats i världen! Jag vill så gärna att den ska hitta ett utrymme. Det är inte självklart att en bok som inte ges ut på de stora förlagen köps in av bokhandlarna, når ut på bibliotek. Än mindre att den får någon recension någonstans. Om ni frågar er bokhandel eller bibliotek om de tar in den, ber bokcirkeln att läsa den, berättar om den för en kompis, allt det där… det spelar en enorm roll! Det gör att boken får en chans att nå ut.

Ord kan inte beskriva hur glad jag är över detta, trots att orden är det som alltid har varit lättast för mig.

Vill ni beställa ett signerat exemplar? Maila mig.
Och vill ni komma på releasemingel 14/8 i Stockholm kan ni också maila mig! Det blir rätt lugnt, typ som en AW. Vi skålar och kör ett 10-talsquiz och det signeras lite böcker och är trevligt. Centralt.
Och vill ni hellre komma på boksläppsfirande 21/8 på Åland kan ni också maila mig! Där förväntar jag mig lite mer folk och lite mer drag. Det är på ön det händer.

unettelblad@gmail.com är min mail. Instagram (@unettelblad) och kommentarer här går också bra.

Nu gör vi oss redo för att släppa ut Sjukdomen i världen! (Inte på biovapen-ny-pandemi-sättet 🙂 )

Läs mer:

20 Comments
sånt jag läser

Vi Föräldrar. 1997.

maj 27, 2026

En ny fas i skrivandet närmar sig. Tiden när man befinner sig i början av ett projekt. Världen är full av tecken och dragningskraft. Sådant som inspirerar, som jag anar kommer att ha att göra med min nya berättelse. Jag rör mig fritt. Det finns ingen färdig form. Det är som att gå ur en lång relation och veta att alla mänskliga möten kan vara sådana som kommer att föra en in i en ny framtid. Jag läser, lyssnar, tittar, brett.

I en second hand-affär hittar jag några nummer av Vi Föräldrar från 1997. Jag vill köpa dem och läsa dem för mitt nya bokprojekt. Av skäl som är klara för mig, och av skäl som är dunkla. Av skäl som inte kommer att vara klara för den som läser den färdiga romanen. Det här tidiga skedet är som tidig attraktion, kemin när man befinner sig i samma rum som någon som höjer sig över mängden. Man skulle kunna försöka sätta ord på vad som får en att närma sig, men kanske är inte orden viktiga. En stämning, en doft, en ton, en känsla.
Jag hittade en del av vad jag sökte efter för nästa roman, i tidningarna. Ett slags portal till gamla minnen och gamla känslor som kan hjälpa mig djupare in i den berättelsen.  Kanske kommer jag att skriva mer om det någon gång om flera år när den berättelsen är något annat än bilder och idéer.
Men idag tänkte jag bara visa er några saker för att de var fina att titta på, ett minne från en tid som är länge sedan och ändå inte.
Tänk att år 1997 var det lika länge sedan 1968, som det idag är sedan 1997. (Vilken lång mening.)
Vad intressant det är med tid.

Råd om pappans uppgift efter förlossningen: hjälp mamman säga nej så hon kan hushålla med sina krafter.

En tid när man kan marknadsföra cornflakes som en sund frukost som höjer koncentrationen.

När fotografierna är analoga och man jämför fotopåsar i konsumenttestet, alltså sådana man skickade på posten med oframkallad film. Så kom bilderna i retur.

 

En tid när solskydd för barn innebär SPF 15.

Och annonserna innehåller telefonnummer till alla butiker. Men vissa affärer finns nu även på internet!

Fiskbullar är många barns favorit, men vill man piffa upp dem kan man använda tipset från storkökskocken Kjell-Henry: äpple, curry och banan.

Hisnande artiklar om pappor på heltid! Det innebär alltså inte ensamstående pappor, utan pappor som är föräldralediga (även om mamman känner sig tveksam när hon går ut genom dörren).
Han till vänster är förresten lika gammal på bilden som jag är nu, 33 år.  Vad hände alla decennier efter artikeln? Vad gör den lilla bebisen idag? (TILLÄGG: en läsare har tagit reda på att det nog stod fel i tidningen, pappan var 43 och inte 33. Och bebisen jobbar på bank!)

En lycklig och lyckad fembarnsfar, 1997.

Annons i jakt på föräldrakompisar i en tid innan algoritmerna drev oss alla allt längre in i subkulturs-kaninhål. Vem vill inte bara ha ”allmänna intressen”, finns något mer sympatiskt?

Åh, mamma i Linköping med barn födda -94 och -95. Vad jag hoppas att allt gick bra! Vad jag hoppas att barnen växte upp och blev friska och glada och att ni bar era sorger och era glädjeämnen och att åren var fyllda av hinder du inte visste att du skulle klara och lyckoämnen du aldrig hade anat att du skulle få uppleva. Kanske har barnen egna barn nu. Kanske väntar du och hoppas på det. Och mamma i Linköping, vad jag hoppas att du fick många svar på din annons, den där gången 1997 när du kände dig ensam. Vad jag hoppas att du fick en riktig vän.

Tid? Det är dagar. Att dagarna går.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  eller instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

 

6 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Mjuka maj

maj 23, 2026

En veckas semester i maj. Ansträngningarna inför den. En generalrepetition inför sommaren, saker betas av inför den lilla semestern så att färre saker lämnas kvar till den stora.
Arbetets administration: sammanställandet av de diagnostiska intervjuerna. Journalerna.
Arbetet med min debutroman: gå igenom redaktörskommentarerna. Kvällar i soffan och på balkongen, väga ord och formuleringar. Vilka komman måste få vara kvar i meningar som rör sig i ett oupphörligt flöde? När är det dags att sätta punkt? Hur långt får en liknelse glida iväg? Vad måste stå som det står, för att det var så formuleringen måste vara, för att jag känner det i kroppen?
Omslagsförslagen. Vi är så nära nu. Jag vet hur min debutroman kommer att se ut, det är de sista finjusteringarna, jag vet när den kommer.
Den fjortonde augusti! Då slutar texten, för alltid, att tillhöra bara mig.

En veckas semester i maj. Allt det där andra kan man glömma bort. Det är händernas arbete, inte tankarnas, även om tankarna arbetar bättre när man är upptagen med sina händer.
Saker som aldrig blir gjorda görs. Köper en gräsklippare. Målar en flagnande vägg. Rensar ogräs. Tar hand om mitt hem som om det är en plats som är min, som om det är mer än förvaring för våra kroppar.

Ljuset så mjukt när det finns löv på träden. Solnedgång över viken på väg till affären, ljum luft i ansiktet. De enkla sakerna det största begäret. En varm kardemummabulle. Kaffe i morgonsolen. Att läsa dagstidningen från början till slut.
Det som är störst av allt.

Läs mer:

1 Comment
att skriva familj

skymta skönhet

maj 9, 2026

Jag har sagt nej, och nej, och nej. De har önskat sig i flera år. Framförallt min äldsta. Min mjuka men taggiga tonåring. Min stora flicka som blev stor så tidigt och därför har behövt vara så liten, som är fjorton år och ska revoltera mot sina föräldrar men som bara har en att revoltera mot. Som måste utföra omöjlig akrobatik: klamra sig fast, slita sig loss.
De har bett om en katt, hon och hennes syskon. Jag har nekat eftersom jag är ensam ansvarig för tre barn. Livrädd att vara fatta beslut som tar oss vatten över huvudet, blir översvämningen som drar iväg med oss alla.
Men nu, efter denna mörka höst och vinter.
Det är dags. Två omplaceringsragdolls flyttar in. En mamma och en son, en modigare och en skörare, trygga i varandras sällskap.

Min tonåring tar emot dem som någon som längtat barn i många år och äntligen får sin bebis. Jag ser det jag alltid vetat om henne. Det som gjorde att hon hette Storasystern när jag ofta skrev om barnen, när de var så små att deras berättelser tillhörde mig.
Ett behov av att få ta om hand. En kraft. Det liknar mitt behov av att skriva. Utan att få utlopp för sina omsorger krymper hon. När hennes småsyskon blev större behövde de henne inte lika mycket, det var inte en lättnad från ansvar utan en tomhet. Med katterna får hon . Hon tinar upp. Jag trodde de skulle bli hennes sällskap i tonårsrummets isolering, men de blir hennes möjlighet att söka sig ut från den.
En lördagskväll ser jag på film med hennes syskon. Telefonen ringer, jag väntar mig katastrofer, vem ringer mig en lördagskväll om något annat. Men det är bara hon som ringer mig på videosamtal, viskar att en av katterna har somnat i en famn och vill visa mig det utan att väcka honom.

*

Min son som har varit så sjuk, en post-covid, den eviga tröttheten, uttröttbarheten, det förkrympta livet.
När han börjar dansa Just Dance, med passion, som om han vore sju år gammal igen och det var en annan tid i våra liv.
När han hoppar på studsmattan med sin syster, sin ler och långhalm, sin närmaste i världen.
När han tar en andra portion av maten, låt mig få se honom äta med aptit, jag kan inte se mig mätt!

En kväll på väg hem från gymmet. Uppfylld av skulden som slår mig när jag lämnar hemmet, trots att mitt liv innehåller en annan frihet nu. Arbetet, skrivandet, forskningen, gymmandet, jag kastar mig in i dessa saker och tror att mina barn saknar mig, att jag sviker dem. Snabba steg på vägen hem. På avstånd ser jag två barn . Lika långa, klädda i nästan likadan kläder, i intensivt samspråk. De skrattar. Uppslukade av varandra. Inga skärmar i händerna. Där är någon annans välartade ungar, tänker jag, någon som har haft en bra och närvarande förälder, ordning och reda...
Sedan vinkar de och hejar glatt, min snart elvaåring och min tolvåring,  min Habanero och min Lilla Gubbe, mina yngsta två på väg till parken.

*

Går igenom redaktörskommentarer för min debutroman. Så märkliga de är, de stora drömmarna. De är svåra att hålla i, de glider undan. Oförmågan att veta om det är glädje eller sorg, allt en stor känsla bara. Det kommer en roman. Den kommer att bära mitt namn. Efter det kommer jag alltid att vara någon som skrev en bok som blev utgiven, som jag drömde om. Samtidigt: den kommer att drunkna i mängden. Det är vad som händer för de flesta romaner på mycket små förlag. Det är vad jag försöker intala mig, som om det skulle bromsa besvikelse, men det bromsar ingen besvikelse, så jag ändrar mig. Jag fantiserar om allt det oväntade den kommer att leda till. Nu eller om flera år, utskickad i världen som flaskpost, jag fantiserar om alla omöjliga och möjliga saker som kan ske.
Jag har alltid trivts bäst som underdog. Låt mig nå ut som en överraskning. Allt kommer att vara en vinst.
Skillnaden mellan verklighet och fantasi är godtycklig.
Vad spelar det för roll om ljuset sipprar in i huvudet eller genom fönstret?

 

*

Det är svanen. Hon har byggt bo igen. Ruvar sina ägg när jag går till affären om kvällen för att köpa mjölken jag alltid glömmer.
För ett år sedan gick jag förbi henne och drömde om att någon skulle ta sig an min bok.
Tiden går i cirklar.

 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

16 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

en helg. vecka 17, 2026.

april 28, 2026

Det är veckan som Rusta öppnar på Åland. Människor har längtat sedan planerna på att de skulle komma avslöjades. Man behöver inte åka till fastlandet för shoppingresor mer sägs det, när det finns Rusta och Jysk inom behändigt avstånd och Ikea levererar så smidigt till ön. (Att leva på Åland är att leva med att majoriteten av sådant man vill beställa på internet helt enkelt inte ska beställas på internet. Det fastnar i tullen, det krånglar med momsen, det är straffet för att kunna ha tax free-försäljning på färjorna, att vi inte riktigt är en del av EU, att vi är som Storbritannien efter Brexit, att det känns som Kina-import när man försöker beställa något från alldeles närliggande fastland.)
När jag promenerar till mataffären för att handla fredagsmiddagen ser jag dem, köerna, den fulla parkeringen, längtan efter specialerbjudandena. Det ser ut som när den första McDonalds-restaurangen öppnade i Sovjet, en ivrig längtan efter njutningen från väst.

*

På fredagskvällen går jag på stand-up med österbottniska komikern Alfred Backa. Det är som det ofta blir med kulturupplevelser – andra har dragit en dit, det blir av för att någon frågar. Man ojar sig för att det finns en tid att passa, barn som ska ha mat i magen, ett brott i den vanliga vardagslunken och den vanliga vardagslunken har en inneboende ljuvlig trygghet, men sedan går man och skrattar tills man gråter, kanske tänker man att humor är den största konstformen. Så tänker jag ofta, det finns inget större än att på smarta sätt få folk att skratta och det finns ingen komplimang jag värderar högre än att någon kallar mig rolig.
Blir som det ofta blir, att det blir inspirerande att se någon som gör det den gör med sådan ypperlig bravur, att jag ångrar att jag inte gör det oftare.
Man behöver någon som drar en, hjälper en att släppa det där andra, disken och dammsugningen och skärmen och barnen. Det finns andra kvällar för det.
I juni ska jag på teater.

*

… att vara rolig.
Jag lever i tiden mellan min slutredigering av boken och att få redaktörskommentarer. Helheten sitter, finjusteringarna är kvar. Det är en bok med så mycket mörker, det har behövt vägas upp av ljus, under läsningen skrev min förläggare att hon skrattade åt en scen så att hennes sovande barn vaknade, och bland allt tvivel jag har kring den här romanen nu och all oro över om den är värd att ge ut håller jag i sådana uttalanden som en livboj.
Jag fick åtminstone någon att skratta. Det största av allt.

*

På lördagen ägnar jag den tidiga morgonen åt att arbeta. Sjukintyg, journalanteckningar, receptförnyelser, journalgenomgånar, brevskrivande, provsvar har hopat sig och jag har bestämt mig för att acceptera det istället för att kämpa emot. Avsätta en timme på lördagen och en timme på söndagen, kanske varje helg nu fram till sommaren, det gör mig egentligen ingenting, ibland är det så att arbetet hänger starkare i huvudet om man ska försöka skjuta bort det hela helgen än om man vet att det finns ett utrymme som får det gjort. Kanske ger det till och med en struktur i helgens flytande ovisshet. Arbete är en konsistensgivare,  tuggmotståndet i dagen, hindrar timmarna från att flyta ut till gelé.
Kanske är det annars skrivandets funktion – en ordning i dagen, tillvarons hållpunkt.
Och nu, när jag är mellan text, mellan den version jag just släppt ifrån mig och nästa när allt ska slipas ytterligare, nu måste jag hålla hårt i allt annat som kan bygga dagarnas ordning.

Ordningen var något utsökt, när jag var ensamstående med ganska små barn istället för ganska stora. När de var 8, 6 och 4, och tillvaron var alldeles överväldigande men strukturen var min att hålla. Jag var den enda som byggde dagarnas rutnät. Man åt lunch strax efter tolv. Städade köket och lekte. Gav sig av vid ett-halv två, på utflykt, det var badhuset eller stranden eller lekparkerna, det var helgdagens ordning, man kom hem, man gjorde middag.
Halvstora barn är en ständig samarbetsövning, det är att leva med personer som inte är vuxna och ska ha vuxet ansvar men som är tillräckligt stora för att deras vilja måste tas i stor beaktande. Man måste komma överens, inte bara styra.
Vi kommer överens. Jag bygger egna ordningar för mig själv men kan inte kräva att de alltid är en del av dem. Jag försöker utnyttja min frihet.

*

Mellan texter. Jag köper böcker för att belöna mig för att jag gjorde redigeringen, att jag rodde det i hamn till sist. Monika Fagerholms Döda trakten/Kvinnor i revolt, det var bestämt sedan länge, men i affären hittar jag Frida Bloms Saker jag lärt mig om sorg på rea och språket fångar mig när jag bläddrar och den slinker med.
Några veckor tidigare har jag stått i en second hand-butik med min yngsta dotter, min lilla flicka som snart blir elva och har en blick och en hjärna som skär som en skarp kniv genom världen. Jag ska inte köpa mer böcker nu, jag har redan allt jag behöver!, sa jag då, och så som ett infall: hjälp mig nu, om jag börjar köpa böcker idag så blir jag skyldig dig en fika. När jag har redigerat klart min roman ska jag köpa en bok som belöning, men annars vill jag faktiskt beta av läslistan först.

Nu hittar hon mig i soffan, när jag läser Saker jag lärt mig om sorg och hisnar över hur välskriven den är, hur väldisponerat materialet är, formen.
”Jaha”, säger hon, ”när köpte du den där?”
”Jamen häromdagen. För att fira att jag skrivit klart romanen!”
”Samtidigt som du köpte den andra boken? Den andra nya boken, som jag sett här på vardagsrumsbordet?”
”Eh, ja. Men den här var på rea, den -”
Leendet hos en förhandlare.
”Du sa en bok. Du sa en bok, när du skrivit klart din roman! Den där kanske var på rea, men den andra kostade 31 euro. Jag såg prislappen! Det är mycket mindre än vad min fika kommer att kosta dig.”

*

Lyfter tunga saker på ett öde gym och sätter personliga rekord.
Tänk vad sent i livet jag förstod att det inte är farligt att gå upp i vikt om man bygger nya muskler, att de också kan behöva ha sin tyngd. Vad mycket roligare det blev när jag förstod det.
Siffrorna på skivstången också en struktur, en hållpunkt i denna flytande verklighet. Man håller på, med skrivande och med tyngd, man ger det sina stunder vecka efter vecka, och bara i genomförandet föds något, även i det halvdana genomförandet, det trötta, det man inte vet om det ska bli något av, det blir alltid mer av att göra än att låta bli.

Jag har gjort många misstag i livet, som det är att leva, men jag har inte varit någon som låter bli.

*

En helg i ett hålrum, dagar mellan text.
Snart sätter vi datumet. En extra kontroll med tryckeriet bara, kanske blir det redan någon vecka efter min dotters födelsedag, ungefär ett år efter att kejsarsnittsboken kom ut, när det fortfarande är sensommar, mitt i skolstarterna, kanske kommer jag då hålla min bok i handen, och lägga den i andras händer. Räcka över mina ord och veta att det här är en berättelse jag skrev en gång, då var den min, men nu tillhör den inte längre mig, nu släpper jag taget, nu sker det som är den slutgiltiga magin i berättandet.
Nu blir min historia färdig i alla de andras tankevärldar.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

7 Comments