sånt som inte får plats i andra kategorier

29.

december 2, 2021

Något jag aldrig förstod när jag var yngre, när jag var tretton-fjorton-femton och försökte förstå hur jag skulle orka växa upp, var hur intressant vuxenlivet kan vara.
Jag tänkte att vuxenlivet antingen skulle vara lätt eller så skulle det vara svårt. Om det blev svårt fattade jag inte hur man skulle orka med det, och lätt kunde jag inte föreställa mig att det skulle bli om man var som jag.

Världen blir så ödesdiger om den bara byggs av dikotomier, om allt som finns är svärta och längtan efter ljus. Jag trodde aldrig på de som sa att det finns en njutning i gråskalor och nyanser, jag trodde det var något folk sa för att låtsas att det inte var hemskt att åldras. Jag trodde det var lögn lika mycket som jag trodde att det var lögn när jag var barn och vuxna påstod att de inte tyckte om en efterrätt för att den var för söt. Uppenbart fejkuttalande för att lura barnen att inte äta, ingenting kan väl någonsin vara för sött?

Men idag fyller jag tjugonio och älskar mustiga efterrätter med bara lite sötma. Kräver något surt som balanserar upp något om det är för sockrigt, vill ha starkt kaffe till om det är för sött. Jag känner nyanserna i mellanrummen, ögonblicken då det varken är det allra mörkaste eller det allra ljusaste, det är som att ha lärt sig att känna smaker i mat man aldrig anade förut. Det är djupet som tar maten till nästa nivå. Det är att kunna sörja och samtidigt veta att det kommer att bli bra, att skratta och ha vettet att njuta av det,  att kunna bli rörd. 
Det är att kunna få ron att iaktta andra när man är mindre upptagen med hur man själv betraktas.

Något jag aldrig förstod när jag var yngre var hur långt nyfikenhet kan ta en i livet. Hur mycket det kan kompensera för andra saker – bristande organisationsförmåga, blygsel, ett oroligt sinnelag, sådant som är svårt. Nyfikenhet ger underhållning på vilken plats man än hamnar, nyfikenhet ger nya livssspår man aldrig väntat sig.
Det finns många saker jag fått som jag borde vara tacksam över, många saker jag hoppas att jag aldrig glömmer att de inte är en självklarhet att få i ett liv, många saker som blev så mycket bättre än vad jag känner att jag hade kunnat begära.
Men kanske är jag mest tacksam över nyfikenheten. Den är ett sådant ess i rockärmen, en sådan skattgömma i garderoben.

I tider som är oklara, i en värld som ständigt påminner om hur svårt det är att planera för någonting, i mörka morgnar som aldrig tycks gry innan de skymmer, finns en tröst i det.
Att det som ligger framför kanske inte kommer att vara lätt.
Men det kommer inte att vara ointressant.

Läs mer:

  1. 28. Ung&begåvad aldrig så viktigt ändå.
  2. 25. Alla scenerna som inte var vändpunkter, bara liv.
  3. Pang pang blåste du tills bubblan sprack. (Ett inlägg från dagen jag fyllde femton, var tvungen att ta med det för att det var så gulligt och exalterat och osammanhängande och känslostormande på ett sätt som får mig att uppskatta gråskalorna i att vara vuxen ännu mer…)

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+15
familj

Mammerikommissionen

november 29, 2021

Mamma med hörselskydd läser Diva av Monika Fagerholm omgiven av barn. Karta i bakgrunden.

Barnen har uppfunnit ett eget ord som de utbrister när jag gör något tokigt, igen: ETT MAMMERI!
Jag tror att själva formen på detta nyskapande ord är inspirerad av trolleri, som är ett ord jag vet att de kan. Men jag gillar dess snarlikhet med haveri, som är ett ord jag tror att bara deras föräldrar kan (fast det är svårt att avgöra var begränsningarna ligger i ordförrådet hos barn som vrålar DU ÄR SJÄLVISK till varandra när syskonen inte lyder ens exakta order, eller KOM INTE NÄRA MIG MED DIN SKRÄCKINJAGANDE STANK till ett efter-träningen-svettigt syskon på väg mot duschen).
Haveri är nämligen vad fenomenet mammeri ligger närmast.

Det är ett mammeri när man springer runt i huset på morgonen i jakt på ett barns glasögon och skriker till alla och ingenting OM NÅGON I DET HÄR HUSET KUNDE TÄNKA SIG ATT HÅLLA ORDNING PÅ SINA SAKER UTOM JAG SKULLE DET HÄR LIVET VARA LIIITE LÄTTARE och barnet i fråga stillsamt betraktar en och sedan säger Ursäkta mamma, men varför har du satt mina glasögon på ditt huvud som ett diadem?

Det är ett mammeri när jag är på Mariebad och är så nöjd för att barnens färgstarka simglasögon och badkläder gör dem lätta att känna igen. Så att de kan leka i barnpoolen medan man själv kan sitta i bubbelpoolen och bli varm och mör och lycklig, till exempel.
Men glömmer bort nackdelen med att köpa dessa färgstarka simglasögon och badkläder på en ö: utbudet är inte så stort.
Så att jag sitter där i bubbelpoolen, ser en pojke som simmar så fantastiskt, dessa otroliga starka tag, min älskade Lilla Gubben som blivit så stor!
Stiger ur bubbelpoolen, vadar ut i vattnet, smeker min underbara pojke över ryggen just som han ska stiga upp ur vattnet och säger Min otroliga pojke, vad du simmar!
Och upp ur vattnet en främlings ansikte, som stirrar på mig i skräck.
Efteråt barnens förfärade förtjusning: ETT MAMMERI!
Och: han måste verkligen ha tyckt att du var skräckinjagande. 

När jag träffar en ny kollega, vill inge lite förtroende och verka som en klok och erfaren läkare med koll på läget. Och passligt snubblar på mina fötter, så att nyckelknippan glider ur fickan, och jag i min jakt på att fånga den råkar slå till en nyckel som hänger på ett band så att den flyger upp i luften och träffar mig rakt i ögat, jag skriker AAAARGH och sedan ett hastigt (medan tårarna rinner) det gjorde absolut inte ont det är ingen fara med mig.
Solklart mammeri.

När jag lämnar ett samtal som gått över förväntan och glömmer att dörren jag just nu rycker upp öppnas inåt, och utrymmet jag rycker upp den till upptas av mitt ansikte. Så att jag smäller en dörr i mitt eget ansikte, så att jag får ett sår i pannan och en bula jag får bära hela dagen som en symbol för min förnedring.
Mammeri, utan tvekan.

Hela mitt liv har varit fullt av mammerier, långt innan jag blev en mamma. Som den gången när jag var fjorton och steg på en buss som inte alls var bussen hem vid den enda hållplatsen som den busslinjen och min vanliga hembuss hade gemensam. Samma dag som min mobil råkat bli alldeles urladdad. Och samma dag som det blåste novemberstormar och regn gränsande till snö. Så att jag någonstans mitt ute på den uppländska landsbygden blev tvungen att fråga busschauffören var jag egentligen befann mig och sedan låna en främlings mobil för att be mina föräldrar hämta mig mitt ute i ingenstans, och sedan stå på denna busshållplats mitt ute i ingenstans medan kylan sakta kröp under kläderna och bara hoppas att föräldrarna skulle hitta rätt, eftersom det var omöjligt att kontakta mig.
Överlever jag detta överlever jag allt, tänkte jag, och det gjorde jag ju, sedan åkte vi och åt thaimat, kroppen värmdes upp, allt svårt var glömt, bara berättelsen fanns kvar.

Och det det är ju  just det som är grejen med mammerier, att sedan – efteråt – är bara den goda berättelsen kvar.  Och lärdomen, det jag hoppas ska bli insikten barnen får ta med sig:
det intressantaste är inte hur klumpigt man faller, det är med vilken överraskande kraft man kan resa sig igen.

Få saker är förlorade för att man misslyckas på första försöket.
Det finns andra som kan poängtera var glasögonen finns, det går att hitta rätt pojke i bassängen, man kan göra ett första intryck tusen gånger och inte bara en, bulor kan baddas.
Man kan stiga av bussen och hitta en annan väg hem.
Man kan fylla sitt liv med människor som hjälper en att ta sig dit.

Läs mer:

  • Lamaliv. Mentally disturbed llama.
  • Glada vabben. “FUCK FÖR FAN ALLA IDIOTERNA!!!”
  • Radio Barn. “Är du så gammal att du är beredd att dö?”

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+23
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, november 2021

november 21, 2021

Svartvit bild på tre barn på snurrgunga i lekpark.

Den här hösten bär nyanser av kris, av sjukdom och ovisshet, av att planera för tid man inte vet något om, om att vakna utan att veta vilka dagar som väntar. Det finns ett lugn i de stora kriserna som jag aldrig hittar i de små, jag har sett det hos andra som liksom jag ständigt oroar sig. I vanligt vardagligt liv är vi ständigt på helspänn, vi tänker igenom scenarion för tusen katastrofer samtidigt. När de svåra tiderna väl är här finns bara ett scenario, det finns bara tiden som pågår, i sin svårhet men också sin skönhet, all annan oro får stiga åt sidan, livet upplevs med förhöjd medvetenhet.

Under den här hösten är jag inte samma människa som jag brukade vara. I små betydelselösa detaljer, i stora saker. Gamla beteenden som känns främmande. Jag vill inte äta den goda gröten, jag kan inte förstå att jag någonsin velat äta jordnötssmör. Jag ägnar mig inte åt mitt nyårslöfte om att göra egna halvfabrikat, istället köper jag riktiga halvfabrikat, frysdisken min vän, upptäcker stora områden av affären som jag aldrig över huvud taget kastat en blick på för jag har haft mina vanor och system och de har innefattat att jag lagar grejer själv. Jag sparar mindre pengar, spenderar mer, kanske en av de största ekonomiska utmaningarna jag haft på länge: att förstå att det är nu jag ska använda mina resurser, att det är nu de kan hjälpa mig och inte när de växt om tjugo år.

Och jag skriver inte. Tänker knappt på att skriva, på samma sätt som jag inte tänker på att ha jordnötssmör i gröten – som om det tillhör en annan tid, ett annat liv, en berättelse jag hörde om som liknade min egen men som inte handlade om mig. Mitt skrivande känns som kärleken till en expojkvän för länge sedan, eller som förlossningssmärta. Man kan beskriva att man älskade något oerhört, man kan beskriva att det gjorde så jävla ont, men man kan inte känna det i kroppen.
Jag älskar att skriva, skulle jag kunna säga.
Eller snarare: att skriva är basen, essensen, det är vad jag alltid gjort, jag vet inte vad det är att leva utan att forma berättelser, alla sätt att beskriva det blir pretentiösa och högtravande men det finns inget annat sätt jag kan se det på. Skulle jag kunna säga. Veta att det är sant.
Men inte, just nu, känna det i kroppen.

Som om någon lagt lokalbedövning kring min kreativitet. Jag kan vidröra den och känna att något är där, men det är trubbigt och domnat, all skärpa saknas.
Men det gör åtminstone inte ont.

Och ändå: även detta liv, detta märkliga bedövade bomullsliv, är fyllt av skönhet. Det är stunderna när grå himlar byts mot vita byts mot himlar som spricker upp och solen flödar mitt i en alldeles vanlig eftermiddag. Det är att spurta med lådcykeln på väg till jobbet och slå nya rekord på hur snabbt jag kan ta mig från dagis till sjukhuset. Det är Lilla Gubben som vänder blicken upp mot himlavalvet i jakt på stjärnor och planeter och allt han läst om i sin bok om rymden, och säger: Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ska bli forskare.

Det är doften av råkall novemberkväll, det är frosten om morgnarna. Det är kalla barnfötter som med bestämdhet värmer sig mot mina lår när jag till hälften sover, till hälften är vaken. Det är att ta hand om sig själv och sin stressaptitförlust och äta: citronmarängpaj, kardemummabullar, morotskaka. Det är de mjukaste kläderna och litteratur i soffan, svartvinbärste, kvällspromenader vid havet, doften av salt, vind in under jackan, skrivlåtarna på repeat trots att inget skrivs.

Det är människors värme, kanske allra mest den, de som frågar och de som kommer, de som lyssnar och de som pratar, det är att jag har fått så mycket vackert i livet som jag aldrig trodde att jag skulle få när jag var yngre, att jag aldrig trodde att andra så självklart skulle hjälpa när det är svårt. Att det i varje dag finns en njutning, en värme, och så många skratt.

Och jag tänker att kanske har jag haft fel om vad jag trodde var kärnan och essensen, kanske handlar det inte om att skriva ned ord, kanske är kärnan att av vad som helst kunna forma en berättelse, och att det ger makten att forma berättelsen om sitt eget liv.
Förmågan att kunna välja perspektivet i den här historien. Att även när jag inte kan bestämma dess innehåll kan jag bestämma vilka tongivande detaljer jag plockar upp, vilken handling jag väljer att trycka på, och i det finns all makt i världen.
I det kan en berättelse om svåra saker omvandlas till en berättelse om livets outgrundliga skönhet.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

+33
tips

5 x läsning

oktober 23, 2021

Svartvit bild på kvinna som läser bok i hytten på en färja.

Text, text, text.
Finns det något mer centrerande än ord.
Här är några saker jag läst på sistone att tipsa om. Vackra, knäppa, nostalgiska och kul. Ska du bara läsa en av dem – läs reportaget från Vi. Men bäst är att läsa allt för en blandad kompott.

När jag tänker på henne av Malin Wollin

En bok: När jag tänker på henne av Malin Wollin

En dag satt jag på en bänk i en lekpark omgiven av kyliga vindar med doft av hav. Solen värmde frusenheten när den tittade fram bland molnen. Barnen hittade kompisar och leken fortsatte i timmar utan att någon bröt samman och i termosmuggen hade jag vaniljte. Då läste jag ut Malin Wollins nya bok i en sittning. Så kanske är jag färgad av att jag fick läsa den under optimala det-händer-bara-en-gång-om-året-att-allt-klaffar-såhär-bra-omständigheter, men det var en sällsam liten bok i sin enkelhet. När jag tänker på henne berättar om att växa upp som den duktiga lillasystern med en trasig storasyster, om hur en familjedynamik kan trasas sönder när personerna i familjen inte kan möta varandra. Kapitlen är korta, språket självklat och rakt, finstämt men med Wollins typiska humoristiska observationer som lättar upp tyngden. Det går snabbt att läsa, och är svårt att lägga ifrån sig. Porträttet av den äldre systern blir i slutändan lite anonymt, och själva händelseförloppet kanske något förutsägbart, men det gör egentligen inte särskilt mycket. Blicken för de små händelserna, de ömsinta karaktärsskildringarna, och skickligheten i att skapa en bok som både är lättläst och allvarsam, varm och sorglig räcker gott. Mycket bra bok att läsa om man vill komma igång med läsningen efter ett uppehåll men ändå vill ha substans.

Läs mer om trasig familjedynamik: recension av Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. 

Ett nyhetsscoop: Biblioteksklockan går fel.

För ett år skickade jag artikeln Biblioteksklockan går fel till alla mina icke-åländska vänner på Facebook och sa: vi har minsann problem på Åland också. En upprörd radiolyssnare hade då tipsat Ålands radio om att den biblioteksklocka som vetter åt sydväst gick fem minuter för fort, något som orsakat lyssnaren onödig stress.
Det visade sig att misären inte skulle sluta där.
Ett år senare läser jag till min bestörtning en artikel i Ålandstidningen med rubriken Fel tid på biblioteksklockan
Vi vet att den går fel och vi håller på att fixa det, säger biblioteks- och kulturledaren på Mariehamns stad, men jag anar ett problem som fått gro i samhället redan under ett års tid. Kanske måste jag skriva en rafflande reportagebok om det hela, tänk Diamant Salihus Tills alla dör eller Alexandra Pascalidous Mammorna fast med annat tema, så det blir väl Tills alla kommer för tidigt ellerVisarna. 

Storebror läser för lillasyster

En blogginlägg: Tankar över soppan hos Underbaraclara

När jag lagar middag och när jag vaknar klockan tre på natten och inte kan somna om brukar jag tänka att snart är mina barns barndom över och jag har inte haft vett att göra det bästa av den och nu är snart deras ungdomstid här och den kommer jag att missa eftersom jag ältar hur jag svikit dem hela deras barndom. Välkommen till Ulrikas hjärna, det är den mest paradisiska platsen på jorden.
Hur som helst tyckte jag om Underbaraclaras inlägg om de vemodiga nostalgiska tankarna som kan fara förbi i huvudet, de som vi alla kan ha när barnen växer upp och solen drar sig undan och tiden flyr ifrån oss och det kanske är omöjligt, åtminstone med ett visst sinnelag, att man gjorde det man borde med den.
Fastnade framförallt för de här raderna:

Tiden går så fort och så långsamt. Dagarna är långa men veckorna är korta. Barnen växer medan jag dricker upp mitt avsvalnade kaffe och nyper bruna blad från pelargonen.

Ett reportage: Min syster har flyttat 57 gånger.

Markus Wilhelmson skriver i tidningen Vi om sitt liv och om sin systers. Hans som rört sig längs en bana av trygghet och fortsatt så, hans systers som rört sig längs rastlös rotlöshet istället. Det är ömsint och inkännande, stilistiskt skickligt med en tydlig egen ton och en text som lämnar många tankespår att fundera vidare kring efter avslutad läsning. Som att läsa en riktigt bra novell. Gillade till exempel detta citat:

Min syster säger att det är sjukt. Jag säger att det är som det är.

En goding ur arkivet: Triss

Häromdagen dök det upp som ett Facebookminne att det är fyra år sedan jag publicerade det här inlägget. Om en skara om tre, om fördelarna med att mängden gör att det oftast finns någon som är glad även om de andra är förbannade. Jag tyckte det var fint för det är så länge sedan och det går att se att jag skriver annorlunda (och bättre) idag, men att det samtidigt finns så mycket som är sig så likt. Att jag iakttog dem redan då, att jag såg deras små personligheter redan då, att jag älskade att de var tre och hur de var just de tre de är redan då, även om jag har glömt det sedan. Även om jag ligger vaken om natten sedan, och har glömt, ligger vaken och tror att jag har missat alla ögonblick som var deras småbarnstid bara för att den har passerat.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

+13
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, oktober 2021

oktober 17, 2021

Sjukdom löper som en mörk rand längs den här hösten, svärtar ljuset som med glaset som blev bränt i mitt doftljus som brann med för hög intensitet, plötsligt är allting sotigt i kanten. Som flera gånger förut påminns jag om att läkaryrket inte ger mig kontroll över liv och död. Ger mig kunskaper för att påverka, men gör mig inte till beslutsfattare. Kontrollen ligger inte i hos mig, det är en yrkesskada att ibland glömma bort det.
Som i en ljudboksversion av sagan om Törnrosa som jag lyssnade på om och om igen på ett kassettband när jag var liten. Fen kunde inte upphäva den onda fens trollformel, men hon kunde mildra den. Så att Törnrosa inte faller död ned, bara sover i hundra år.
Jag har inte oändligt kraftfull magi.

I allvarets närhet är tiden förvriden.
Tiden fylls av stunder av hypnotiserande närvaro, som om sinnena vandrar nyförlösta, varje ögonblick ett nytt på stapplande ben. Ett flödande ljus mellan gulnande trädkronor i lekparken, en råkall vind med doft av hav in under min jacka, smaken av klistrig varm kolasås på vaniljglass. En sång jag spelar på repeat, kanske kommer jag när den här tiden är över inte kunna lyssna på den igen.

Tiden fylls av timmar som faller bort, som ett hack i berättelsen, som att sova fast man är vaken. I allvarets närhet finns anspänning, men ingen befinner sig i anspänning hela tiden, ibland domnar man. Som när man noppar ögonbryn, vaxar ben, det smärtar i början men sedan dövas smärtan. Kvar är bara beröringen.

I bedövning tappar banalare motgångar sin skärpa. Jag begår misstag, blir refuserad, snubblar över mina egna fötter. Men ibland gör det inget, för tankarna är inlindade i tjocka lager bomullsvadd.

Jag köper en adventskalender med te fast december är långt borta, jag öppnar den och börjar dricka för att det är nu jag behöver något varje dag. Jag brygger te i termosmuggen, sitter i lekparken och lyssnar till ljudet av barn som leker, läser böcker. Stunder av stillhet, värme i min hals. I varje dag finns ögonblick att uppleva. Även i allvar kan sinnen väckas till liv. Även i mörker finns gnistrande ljus. Även sorg är en del av att leva.
Det är först när man rört sig i sorg och allvars landskap som man vet hur mycket skratt och värme som finns, också där.

Jag slutar skriva på mitt nya romanprojekt, för nu är inte en tid när jag når mina fantasier. Jag saknar det, men det oroar mig inte. Det kommer en tid för text, för den texten eller för andra.
Jag läser några rader i en dikt av Tomas Tranströmer:
det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret hos pantlånaren

jag tänker att det kanske är en sådan tid,
men att det kommer en tid för eget guld.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+32
att skriva

Refuseringen, del 5

oktober 15, 2021

Ulrika Nettelblad läser en bok på balkong. Svartvit bild.

Den femte refuseringen kommer på en fredag. Egentligen skulle jag plugga ryska.
Refuseringen kommer från ett stort förlag som en gång, för många år sedan, kallade mig för en begåvad tonåring i ett refuseringsbrev.
Men jag vill ju vara bra absolut sett, inte med nåt slags brasklapp om att man är tonåring, tänkte jag i min lillgamla envisa tonårighet. Begrep nog inte då vilken ära det är att få personliga svar från förlagen, begrep inte att vara ödmjukt tacksam över den feedback jag fått. Eftersom jag visserligen var begåvad, men framförallt en tonåring. Uppstudsigt arrogant, ena sekunden övertygad om min egen briljans, i nästa uppslukad av förtvivlan.

Begåvning är mindre intressant för mig nu, jag vill inte ha med det att göra. Att ha en begåvning är som att ha pengar, det finns en förväntan om att man ska förvalta sina resurser klokt. It’s only after we’ve lost everything that we’re free to do anything, som Fight Club-citatet, ibland vill jag kasta av mig all så kallad begåvning som ett gammalt ormskinn. Gör mig till ett blankt blad, inte ett där det finns nedskrivet en berättelse om förväntningar.

När jag egentligen ska plugga ryska, jag skulle bara leta reda på ett datum jag hade någonstans i ett mail i min inkorg. Och så i förbifarten, refuseringen.

Tack för att vi fick ta del av ditt manus Laura. Du skriver väldigt bra och delar av manus är en fröjd att läsa. Tyvärr känner vi att det blir något manierat över manus, att det är svårt att landa i berättelsen, i karaktärerna, utifrån hur den är berättad.

Vi skulle gärna läsa ett annat manus av dig framöver, ett där du använder det du lärt dig under denna process, men där du får chansen att börja om helt från början. Att du är begåvad råder det ingen som helst tvekan om.

Jag sparar undan mailet i mappen med feedback från testläsarna och förlagsrefuseringar. Jag tänker att för varje refusering blir det lite lättare, på samma sätt som det med åren blivit lättare att acceptera felen jag gör på jobbet, blivit lättare att acceptera alla gånger jag inte räcker till som mamma. Det handlar inte om att jag har slutat att bli besviken, men jag dras inte lika ofta iväg av min besvikelse. Reaktionen sköljer över mig och sedan är den borta.

Sedan gör jag sådant som jag alltid gör, som jag alltid gjort. Realiserad begåvning eller ej.
Jag studerar mina ryska glosor, jag läser skönlitteratur. Äter ostar och oliver, mumsar chokladpraliner. Springer i skogen, tränar på ett utegym i råkall dimma i höstluft som doftar rök och löv.
Bär trötta barn i min famn, stryker med fingertoppar över hud.

Allt delar av ett liv, begåvat eller obegåvat, alla konstanter som förankrar mig där.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+21
familj

vi har alla känt den ibland

oktober 13, 2021

En kväll hör jag henne be till jultomten. Min Habanero, med de stora känslorna. Min Habanero, med de stora orden.
“Kära Jultomten”, säger Habanero, “hörde du förut när jag sa de fula orden? Jag menade det inte kära jultomten, du måste förstå, det händer bara så med mina känslor ibland. De blir så stora, i en liten kropp.”
Knäpper händerna, blicken i knäet, rösten mjuk och lugn.
“Kära Jultomten, min mamma läser böcker om barn med stora känslor för att få tips, men jag tycker inte tipsen verkar vara så bra, kanske hon måste gå till bokaffären och säga att de ska ge pengarna tillbaka.”
Böjer huvudet, hakan mot bröstet, blundande uppfylld av ögonblicket.
“Kära Jultomten, jag ska berätta en sak, jag fick inte precis exakt allt det jag hade på min önskelista förra julen. Och jag förstår, jag sa de dumma sakerna, jag tog mina syskons leksaker, jag var inte alltid ett snällt barn, men tomten, det är den där känslan, vi har alla känt den ibland. Kanske har du känt den, tomten? Kanske har du också blivit JÄTTEJÄTTEARG? Och sen tomten. Sen kanske du har ångrat dig?”
Lägger sig på rygg i sängen, breder ut kroppen, suckar.
“Kära jultomten, jag menar bara, du måste ju inte lyssna på precis exakt allt.
Tystnar en stund, tankfull, och sedan:
“Och Jultomten, en sak till. Om du träffar Tandfen, kanske att du kan prata med henne om pengarna? Att kanske hon borde ge alla barn lite mer. Jag menar, för en hel tand. En euro är inte så mycket då.”
Somnar sedan, lugn.
Som man blir när man fått prata om sådant som är viktigt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+28
sånt jag läser

Böcker jag läste i september.

oktober 12, 2021

September var en plottrig läsmånad som kännetecknades av att jag impulsläste sådant jag fick syn på – på biblioteket på jobbet, i hyllan med böcker för föräldrar bredvid barnböckerna på stadsbiblioteket, i min egen bokhylla. Som när jag var barn och läste allt som dök upp, ett oselekterat bokslukande. Så kan man också få läsa, det behöver inte finnas en plan eller en lista över allt man vill hinna läsa innan man dör. Ibland vill man bara ha ett stadigt flöde av ord.

Hälsogåtan av Anders Wallensten

Mysig bok om vad man ska göra för att leva ett långt liv, skriven av biträdande statsepidemiologen Anders Wallensten, ni vet han som folk pratade om var den snygga killen med käkbenen på Folkhälsomyndighetens presskonferenser på ett sätt som aldrig hade varit okej om han hade varit en kvinna. Men kontraktet på boken skrevs tydligen långt innan han blev coronapresskonferenskändis. Hur som helst är det här en bok som är befriande i sin avsaknad av någon ny metod eller särskilt koncept. Den säger sådant de flesta av oss hört förut: det är bra att röra på sig, ensamhet är dåligt, ät inte för mycket och fel saker. Kommer inte ihåg något nytt jag lärde mig från den, men just därför var den behagligt ångestbefriande att läsa, perfekt innan man skulle sova. Det är bra att ta trapporna, sötsaker är bra men inte jämnt, zzzzz så somnade man sött mitt i det mysigt behagliga språket och ibland är det allt man behöver.

Maken av Gun-Britt Sundström

Läste om denna moderna klassiker från 70-talet om evighetslångt on/off-förhållande som dissekeras i moralfilosofiska diskussioner mellan superintellektuella huvudpersoner. Med den beskrivningen fattar man inte hur rolig och underfundig den här boken är. Rolig att återvända till när man läst den förut eftersom man tänker annorlunda kring huvudpersonernas kärleksbryderier andra gången, men framförallt tycker jag om att vara i den här puttrande mysiga nyfikna tillvaron som Sundström skriver fram, och som också går igen i hennes dagboksanteckningar från 60- och 70-talet som jag tidigare skrivit om. Ni kan höra mig diskutera boken i radio här. (Även om jag var märkligt nervös den här gången, tror jag gjorde bättre ifrån mig förra månaden när vi diskuterade Om snö och guld av Inger Edelfeldt.)

Om snö och guld av Inger Edelfeldt

Den här läste jag också för vår radiobokcirkel (och kom på just nu när jag skrev att jag läst, hur ska man hålla koll på böckerna? Kanske måste sluta med de här inläggen, det blir för mycket att minnas för en stackars hårt arbetande hjärna). Om snö och guld är hursomhelst en utvecklingsroman om en mycket känslig flickas uppväxt och väg in i vuxenlivet. Lättläst och poetiskt skrivet, men för min smak lite långdraget ibland trots att de enskilda kapitlen var lätta att följa och boken gick snabbt att komma igenom. Kanske var jag inte i rätt fas för boken, för det klickade inte riktigt för mig, trots att den var välskriven. Här pratade vi om den i radiobokcirkeln.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist

Kör ett litet Karolina Ramqvist-tema i min läsning just nu, det blir någon bok av henne per månad (läste ju Alltings början i augusti och nu håller jag på med More fire.) Det finns vissa aspekter av hennes författarskap jag tycker mycket om, och annat som inte passar min smak, men hur som helst tyckte jag det kändes trevligt att liksom gå in i ett författarskap som har ett lagom antal böcker och jämföra likheter och skillnader mellan dem. Björnkvinnan har jag läst förut, men då hade jag trettionio graders feber, så det kändes rimligt att ge den en mer fokuserad läsning. Det här är fiktion i gränslandet till essä, en berättelse om historiska skeenden men också om författaren som gör research kring de historiska skeendena. Författarens fascination för berättelsen hon söker är kanske mer intressant än själva berättelsen i sig. Det är en text med pretentioner och kanske är den pretentiös, men det finns något i tonen och exaktheten i hur små ögonblick beskrivs som gör att texten bär upp sig själv. Jag tycker om att befinna mig i Ramqvists ton.

Vardagshjälte 24/7 – om att vara ensamförälder

På stadsbiblioteket finns en hylla bredvid bilderböckerna med böcker om föräldraskap. Där landar jag alltid medan barnen väljer böcker att låna hem och läsa. På det sättet har jag kommit att läsa om alltifrån att adoptera och ofrivillig barnlöshet till att vara tonårsförälder eller singelmorsa. Föräldraskap som koncept intresserar mig bortom de egna erfarenheterna. Att förhålla sig till reproduktionen och familjerelationernas vindlande värld känns allmängiltigt intressant, inte bara som en del av berättelsen om mitt eget liv utan som en del i de många berättelser det finns om att vara människa.
Just den här antologin från olika föräldrar som var mer eller mindre ensamma med sina barn var fylld av kulturmammor och journalister. Kändes som 75% var typ mamman i Alltings början eller i Diva.
Men intressant att läsa deras olika berättelser, rakt upp och ner från olika liv.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Välskriven (och hypead) självbiografi om att växa upp i hemskolande familj med psykiskt sjuk paranoid pappa. Om att använda jakt på kunskap och sin egen intelligens för att slå sig fri. Intressant och målande beskrivet, men ibland lite tungt som jag tycker att självbiografier kan bli – passade mycket bra att varva med annan skönlitteratur och ta ett kapitel här och där tyckte jag.

Så. Det var allt! Vilken knäppt spretig läsmånad det blev. Men ganska trevlig.
Har ni läst något särskilt bra på sistone? Skriv en kommentar i så fall vet ja.

 

 

Läs mer:

 

 

 

+13
sånt som inte får plats i andra kategorier

vad jag jobbar med. hösten 2021.

oktober 10, 2021

gravid läkarstudent

(En gång i november 2013 när jag snart skulle fylla 21, var läkarstudent, och väldigt mycket gravid med Lilla Gubben. Och skrev på en roman, men det är en annan historia.)

Ni är några stycken varje vecka som söker i bloggen på saker som läkare, läkarstudent, jobba som läkare.
Det här kan vara en av de sämsta platserna att hitta information om det. Jag skriver sällan om mitt yrke, det är ett medvetet val. Jag bor på en så liten plats;  det vore svårt att skriva om något som hänt på jobbet utan att ryktet genast skulle dra igång om vem som var inblandad. Men det största skälet är att min blogg är min oas och jag har en kreativ vision för dess berättelse. Och det är en berättelse som handlar om andra delar av mitt liv.

Men ibland när jag skriver om alla de andra delarna av livet nämner jag mitt yrke, och då är det bra att kunna hänvisa till något. Så här kommer en sammanfattning om mitt yrkesliv som det ser ut just nu, hösten 2021. Jag jobbar ju mest som läkare, men också med att skriva; jag har delat upp det i båda delarna.

En sak innan jag börjar, förresten. När man radar upp alla saker här låter det så självklart, som om jag vetat precis vad jag håller på med och tyckt det är givet att gå i den riktningen. Sanningen är att jag krisar mig igenom mitt yrkesliv. Jag ifrågasätter om jag har gjort rätt val, googlar och fastnar i forumdiskussioner om allt från bli hemmafru på heltid till jobba som läkare i USA (det verkar som att dygnetrunt-dagis och reservnanny om den vanliga nannyn blir sjuk är viktiga komponenter för att få ihop det med familjelivet) och läsa systemvetenskap och jobba inom med tech.  Jag har insett att det har att göra med min personlighet mer än mitt jobb. Jag är ständigt nyfiken men också ständigt velig. Dessutom perfektionistisk, självkritisk och fylld av en skam över att mitt läkaryrke inte är min stora livsdröm på samma sätt som för många av de jag pluggade med. Att regelbundet livskrisa om yrkesvalet är något som hjälper mig att hålla gnistan i mitt yrkesliv. Som när folk säger att deras äktenskap är lyckligt för att vi väljer varandra varje dag, jag vill välja mitt jobb varje dag. Det gör jag genom att flörta med andra yrken och inse att jag har det bäst där jag har det.

(Har typ noll bilder på mig i sjukhuskläder, men här är en gammal bild från när jag fortfarande pluggade.)

Jobba som läkare

Jag jobbar som läkare inom psykiatrin. Jag gör en ST-tjänstgöring, vilket innebär att jag kommer att bli specialist i psykiatri. I en specialisering ingår att jobba på andra ställen än på psykiatrin, det kallas för randningar. Därför jobbar jag just nu på en akutmottagning för kroppsliga sjukdomar, och jag har det senaste året även arbetat på barn- och ungdomspsykiatrin, geriatriken och internmedicinska avdelningen. Från december kommer jag att arbeta på psykiatrin igen.

Arbetsuppgifterna som läkare i psykiatrin beror på var man jobbar – om man jobbar på en mottagning eller sluten avdelning, om det är brett med många patientgrupper eller specialiserat. Innan jag gick ut på mina randningar jobbade jag 1,5 år på en allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Med andra ord träffade jag patienter med alla möjliga tillstånd, från autism till bipolaritet till schizofreni. Min uppgift var att samla rätt information för att kunna sätta diagnos och upprätta en vårdplan för behandlingen. Jag ordinerade medicin och följde upp de behandlingarna. För att kunna göra allt det finns en ocean av kunskap under ytan. Jag har åkt på kurser om psykofarmakologi och specifika sjukdomstillstånd, plöjer böcker, och framförallt: arbetar med samtalet som verktyg. Om en kirurg är skicklig med operationsinstrumenten behöver en psykiater vara skicklig med samtalet. Jag har övat mig i hur jag får människor att berätta, jag har övat mig i hur jag sätter samman deras berättelser till en begriplighet som de kan känna igen sig i. Jag har lärt mig hur man kan ta ned de stormande känslorna i en situation, jag har lärt mig att stå pall för för andras upprördhet. Mitt jobb innebär att ha rätt att ställa frågor för att försöka förstå.

Jag började plugga till läkare för tio år sedan, tog examen 2016 och flyttade till Åland. Här gjorde jag min AT-tjänstgöring. AT-tjänstgöringen är ett jobb som alla läkare gör efter examen, jag brukar beskriva det ungefär som en traineetjänst för att få en grund i yrket. Man har en lön och man jobbar, man är inte student. Men det finns reglerat inom vilka områden man ska jobba (internmedicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin) och att man ska ha tillgång till handledning. Läkaryrket är fullt av sådana här reglerade steg – först AT-tjänstgöring, sedan ST-tjänstgöring, sedan är man specialist. Efter varje steg ökar lönen radikalt och man får papper på att man har klarat av det som påverkar vad man kan göra därefter. Men jag tror egentligen inte att det här är så annorlunda från många andra jobb – att man går från junior till mer senior, att man utbildar sig och skaffar nya kompetenser – det är bara mer formellt reglerat. AT-tjänstgöringen är ungefär ett och ett halvt år, ST-tjänstgöringen fem år. Jag har kommit halvvägs i min ST.
För den som börjar plugga till läkare nu är systemet annorlunda, med BT istället för AT. Men hur det funkar får ni läsa någon annanstans. Grundprinciperna – ett yrke med flera steg och regleringar kring stegen – är detsamma.

I min ST-tjänstgöring ingår olika obligatoriska kurser som jag åker på ibland. Det ingår också en grundläggande utbildning i psykoterapi som sträcker sig över 1,5 år, det var den jag nämnde här.

Det bästa med mitt läkaryrke är att det är varierande, stimulerande, dynamiskt och tryggt och att det finns många vägar att ta. Och att man kan gå jour och sen ta ut kompensationen i ledig tid så att man inte är låst till ett visst antal semesterdagar om man behöver vara ledig.
Det sämsta är det statiska och lite tradiga i att behöva samla rätt kompetens på papper oavsett hur mycket man redan kan, det ger mig ibland en flashback till skolgången när det var viktigt att man satt av tid snarare än bevisade kunskaper. Och att man är omgiven av så många ambitiösa människor att valmöjligheterna ibland känns som plågsamma påminnelser av allt man inte gör, att det är så lätt att känna sig otillräcklig. Jag kan också sakna det kreativa och att arbeta i projekt, men det får jag ju i mitt skrivande.

Läs mer:

Jobba med att skriva

Jag skriver texter och får betalt för dem, så jag antar att jag även jobbar med att skriva.
Jag skulle inte kunna leva heltid på det skrivande jag gör. Då skulle jag behöva skriva mycket mer som jag får betalt för och mycket mindre gratis. (Obs – skriver aldrig gratis för någon som borde ha resurser att betala, dvs har annonsintäkter eller på annat sätt en kommersiell produkt. Men den här bloggen och mitt skönlitterära skrivande tjänar jag ju inga pengar på).
Just nu skriver jag mest bokrecensioner, i en tidskrift som heter Affärsmagasinet Forum och Folkbladet Västerbotten ibland. Tidigare har jag skrivit krönikor i Läkartidningen, Folkbladet Västerbotten, Nya Åland. (Min guide till att skriva krönikor hittar man här.)

Väldigt länge har jag haft en känsla av att jag vill skriva, men inte försörja mig på det. Jag tror att ett skrivande för att klara mina omkostnader skulle ge mindre energi till mitt kreativa skapande än vad jag får nu. Ibland känner jag mig som en kung som håller sig med en fritt skapande konstnär vid hovet, bara det att jag är både kungen och konstnären. Jag fattar mina beslut kring skrivprojekt grundade i lust och rätt ton. Jag skulle aldrig ta emot ett erbjudande kring något kommersiellt kopplat till den här bloggen, till exempel, som skulle störa visionen jag har för den. (Jag är inte nedlusad med erbjudanden, men någon gång har det hänt, och aldrig har det hittills varit värt det). Jag tackar nej till skrivuppdrag för att de är för tråkiga i relation till betalningen. Eller för att jag vill ha tid att skriva romaner och plugga ryska.

Men jag tycker om att ha betalda skrivuppdrag, några stycken då och då, lagom. De utmanar mitt skrivande, ungefär som att träna andra muskler än de man är starkast i på gymmet, bort från bekvämligheten. Och framförallt utgör de ett slags alibi. Om någon säger jag hörde att du skriver, vad skriver du? kan man snabbt hänvisa till det som är jobb och på det sättet socialt legitimt. Det kreativt sårbara kan man spara till konversationer med någon som på allvar är intresserad, och förstår.

För mig är blandningen av de två världarna just nu det bästa. Någon annan gång kanske jag tänker annorlunda. Men nu är det hösten 2021 och just nu är det här vad jag gör.
Nu ska jag avsluta det här mastodontinlägget. Om ni har några frågor, ställ dem gärna i kommentarsfältet, så ska vi se om jag kan ge några kloka svar.

Läs mer:

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+28
att skriva

Refuseringen, del 4

oktober 8, 2021

Utsikt från Miss Voon, Uppsala

Den fjärde refuseringen kommer på en måndag. Den femte ska komma på en fredag, samma vecka, men det vet jag inte än.
Jag är på ett hotellrum, jag är på en kurs i psykoterapi. Upplyft av känslan av att göra något värdefullt. Det har varit en bra kursdag, jag utvecklas.
Man skulle kunna tro att jag är på kurs mest hela tiden, på hotellrum har jag blivit refuserad förut. Det är mycket kurser i en specialiseringstjänstgöring som läkare, men mellan refuseringarna finns en andra coronavåg, och en tredje, som ingen visste skulle komma under den där resan. Jag har suttit på Zoom i timmar och försökt lyssna till föreläsningar istället för att uppfyllas av mötet med livs levande kollegor.
Mellan refuseringarna har manuset rivits ut, arbetats om, fyllts med 50 000 nya ord istället för de gamla som rök.
Mellan refuseringarna har livet hänt.
Som så många gånger i livet är det som ser likadant ut på ytan fundamentalt annorlunda under den.

Den fjärde refuseringen kommer från ett av Sveriges största förlag, de som gav mig den feedback som fick mig att arbeta om hela manuset. De skriver:

Hej Ulrika,
Tack för att vi har fått läsa Laura.

Manuset har många styrkor. Det är vemodigt berättat: sällsamt, romantiskt och allvarsamt, och dessa drag återkommer på flera sätt. I språket, i gestaltningen, i valen av de romantiska namnen, i familjernas historier och beteenden. Språket är fullt av finstämda betraktelser – rösten besitter barnets iakttagelseförmåga som filtrerats ytterligare en gång genom en vuxen person, från ett tydligt efteråt.

Men samtidigt upplever vi att texten – genom det lätt högstämda språket – lovar mer än den håller, liksom bäddar för något större som aldrig riktigt infinner sig. Som om relationerna beskrivs som djupare och viktigare än vad de faktiskt grundas i läsaren.

Vi har därför beslutat oss för att tacka nej till utgivning, men skickar med ett lektörsutlåtande här nedan så att du kan få en tydligare förståelse för hur vi har resonerat.

De bifogar ett lektörsutlåtande. Det är en A4 långt. Det pekar på styrkor, svagheter, förbättringsmöjligheter i mitt manus. Det är värdefull information; jag vet att jag kommer att läsa det senare.
Jag sparar undan refuseringen i en särskild mapp, vill inte se den högst upp i min inkorg, har lärt mig hur jag bäst slickar sår – genom att först låta dem vara ifred en stund.
Hur allting vinner på att läsas många gånger, så att man ser lovorden och uppmuntran, inte bara det som inte blir.

Jag dricker drinkar med en vän och ser ut över staden. Den här staden har burit många märkliga delar av mitt jag. Den har burit att vara sexton, att vara tjugofem. Jag har aldrig levt här som vuxen, bara kommit på besök.  Jag har varit här och velat skriva, jag har varit här och velat sluta.

Jag tänker på att alkoholfria drinkar ska vara syrliga, annars blir de inte tillräckligt komplexa i smaken.
Jag tänker på att det finns så mycket ljuvligt man kan ägna sitt liv åt som inte är att skriva romaner.
Jag tänker på att kanske är idén om att jag ska använda mina ord just till böcker som ett gammalt klädesplagg jag en gång har älskat så mycket att jag inte ser hur det blivit för litet, urtvättat och blekt. Att minnet av hur mitt skrivande hållit mig längtande och uppfylld får mig att tro att just romanförfattande är vad jag alltid skulle göra.
Jag tänker på hur ofta vi delar berättelsen av att “aldrig ge upp” som ett självändamål i sig men mer sällan berättelsen om att välja att rikta om, göra annat, hitta rätt längs andra vägar.

Ord, jag tänker på allt man kan göra med sina ord.
Bedriva psykoterapi, till exempel.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+25