att skriva

Människor, möten

oktober 3, 2026

Jag skrev en bok som – bland mycket annat – berörde det skeva och svåra med att följa någon på avstånd. Att iaktta små hållpunkter, fylla resten med sin fantasi, vad det kan göra med en inre värld som redan är på väg att glida en ur händerna.
Det boken gjorde för mig var att visa allt det bästa med att finnas i text.
Man sträcker ut sina ord, flaskpost i världen, och gamla bekanta från decennier sedan dyker upp. Nya människor kommer. Ingen kontakt är någonsin verkligt död. Så länge man lever kan man mötas.

*

En barndomsvän jag inte träffat på femton år skriver en kväll i augusti. Hon skriver att hon läst mina texter. Hon är så glad att det blev en bok till sist. Hon vet, hon minns, att det alltid var tänkt att det skulle bli en bok till sist.
Hon undrar om det ska vara någon release. Jag bjuder in henne till Stockholmsreleasen. Jag frågar: ska du inte komma tidigare och hjälpa mig att sätta upp 2010-talstipspromenaden. Vi möts i ett gathörn efter att jag har gått vilse, jag undrar om jag kommer att känna igen henne, om hon kommer att ha samma utstrålning, en både mjuk och kompromisslös, nej inte kompromisslös utan integritetsfylld, åratala emellan oss och just därför är det henne jag frågar inför denna release som är en logistisk mardröm och som jag är så nervös inför. Hon har sett och acceptera mig i ett mycket mer livsoerfaret skick än detta. Det här är väl ingenting, i jämförelse.

*

Det är Stockholmsrelease och jag sammanför männniskor som jag inte mött förut men som jag talat skrivande med på internet och det känns i dessa ögonblick av sensommarkvällen som om det är mitten av 00-talet och vi är internetkompisar som ska träffas, presentera oss med våra nicknames, inte mingla och försöka placera någon för att veta varför den är viktig, utan veta att alla är viktiga för att de är här och vi hade något gemensamt som gjorde att vi sökte oss hit. Jag grips av en önskan att det inte hade behövt handla om boken, den är så sekundär i sammanhanget, låt oss skita i boken och bara möta varandra, låt oss strunta i allt som är att bli något stort och låta det stora vara något vi skapar själva, med omedelbar verkan.

*

Det är min Ålandsrelease. Någon jag inte träffat sedan 2007 reser över för att delta. Vi har haft kontakt på internet, till och från, spanat på varandras liv genom åren. När hon hörde av sig sa jag kom, kom, och sedan: du kanske vill komma tidigare? Och hjälpa mig att sätta upp 2010-talstipspromenaden?
Det är Ålandsrelase, en man jag inte känner igen (man känner igen de flesta här till slut, så det är värt att nämna) kommer fram och ber att få boken signerad. Det är till min fru, säger han, du kan signera den ”Till en superhjälte” och efteråt undrar jag vem den här frun var, hur han visste att det här var en bok hon skulle vilja ha, och vad hon genomfört för superhjältedåd.
(Och undrade oroligt, i alla denna förundran, om jag råkat skriva till en superhjälte men glömt att skriva min signatur, och hoppas så att detta inte är fallet och att superhjältehustrun i så fall hör av sig).

*

Jag får en möjlighet att göra ett författarsamtal i Umeå som sedan inte blir av. Jag står med chansen att ta ledigt från jobbet, ha barnvakt för de små barnen, ta med min stora dotter som vill resa till platsen där hon är född och som hon har minnen från. Allting finns på plats utom möjligheten att också göra något för boken däruppe. Man kan åka förstås ändå. Men tänk att få prata om den, på platsen den handlar om! (På platsen där mer än 40 personer står i kö på biblioteket för att låna den).
Jag mailar till olika platser. Bokhandlar och bokcafé och bibliotek. Men alla höstprogram är ju klara. (Och när jag mailade innan sommaren fick jag inga svar; så är det att komma ut med böcker om man inte befinner sig på de mer etablerade förlagen, det ges ut så mycket och det är så svårt att bedöma om det är intressant att någon annans sållning behövs).
Det här är en stad som spelar hard to get.
Men till skillnad från kärlek, som man inte kan kontrollera – det är ju boken ett tydligt exempel på – så kan man ordna sådana här möjligheter. Jag får napp på en lokal, på Ålidhem där så många scener i boken utspelar sig. Jag skriver till min vän däruppe, som jag möter sällan men chattar med många gånger i veckan:
Du gillar ju att vara på scen, ska du inte intervjua mig på ett författarsamtal den 15:e oktober? Och kan jag få beställa hem 50 böcker till dig så jag kan sälja på samtalet och lagra det som blir över i ditt förråd för framtida Umeå-behov?
Utan en tvekan tackade hon ja.
Den 15:e oktober klockan 19-20 är det författarsamtal och boksignering på Klossen!

*

Det är en fredagskväll och jag signerar på Mariehamns bokhandel.
Signeringar är långa tomrum om man inte är en sådan folk köar för (jag är ännu inte en sådan författare som har köer som ringlar sig ut på gatan). Jag köper en bok och läser när det är glest i butiken. Det är en sådan trygg och lugn miljö, jag hade kunnat stå där varje dag. Människor som bläddrar bland böcker. Att komma in, att andas ut.
Någon har åkt in till stan bara för att få boken signerad.
En annan har redan läst den, men kommer fram till mig bara för att berätta vilken bladvändare det var, att hon rekommenderat den till alla sina väninnor. Jag läste den på tre dagar, och ibland på natten. En natt vaknade jag och kunde inte somna om. Jag låg mellan 2-4 och läste om Nils, och tänkte på HANS ångest om nätterna!
Någon kommer med sitt redan köpta exemplar som är halvvägs läst, ber att få det signerat, och säger samtidigt: Men berätta inte hur det slutar!
Strax innan stängning vandrar en ung kvinna, flicka, sena tonåren – kanske Nils ålder, när boken börjar? – runt i affären. Rory Gilmore-känsla, går med en pojkvän som kanske inte älskar böcker lika mycket som hon men älskar den här bokälskande tjejen och därför vet att tålamod är av största vikt när den man älskar ska gå runt och bläddra och leta. Tvekar, letar sig fram till mitt bord så småningom. Frågar vad boken handlar om. Ifall man får titta på den, bläddra i den.
Jag säger något om kärlekens besatthet, om kärleken som nästan är en sjukdom.
Tänker på hur mycket närmare den upplevelsen kan kännas när man är sexton, sjutton, arton, nitton. Hur en del sedan mattas av, glesas ur, förträngs.
Hon köper boken.
Jag kommer att undra hur den landar i hennes liv, i hennes tid.
Jag kommer att undra hur den landar i alla de andras.

Läs mer:

 

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min instagram för att inte missa nya inlägg.
Här kan du köpa min debutroman Sjukdomen.

0 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Min tid

september 30, 2026


Jag skriver till er från en lycklig plats. Den är stilla, det är tid som är min.
Jag sitter på Mariehamns stadsbibliotek. Jag har semester och jourkompledigt för att forska. Det här är dagar jag sparar i sinnet, hjärtat, att gå tillbaka till. På morgonen skjutsar jag min stora dotter, min niondeklassare, till praoplatsen på andra sidan stan. Sedan sitter jag på biblioteket. Jag ägnar mig åt den sortens tänkande och skrivande processer som man måste styra och driva själv, blandningen av disciplin och tröskande och lek. Det påminner om romanskrivandet på olika sätt. Det är lätt utifrån att tro att man mest gör kreativa saker och drabbas av revolutionerande insikter, när sanningen är att väldigt mycket tid läggs på att inte ge upp vid motstånd. Motstånd i tänkandet och förståndet, motstånd i något it-system, motstånd i finansiering, motstånd när man inser att man rört sig längs en irrväg och inte kommit framåt.
Det liknar romanskrivandet i att det känns som att man hållit på i en evighet och inte kommit någonstans. Men om man fortsätter att hålla på, att lägga tid efter bästa förmåga och göra vad man kan med den tid man har, så kommer man ändå framåt.

Ägnar den här hösten åt att gång på gång påminna mig, i olika sammanhang: det händer något om man håller på.
Med den oskrivna romanen, med den oforskade forskningen, med det ostädade huset, med den oskötta trädgården.
I morse steg jag upp tidigt och klippte undan ogräs som växer ut från under trappan in till mitt hus. Det är ett träd som tror att det ska växa där, gång på gång måste det klippas ned. Det otillfredställande i det, att det aldrig tar slut, får mig att skjuta upp det. Varje dag kommer jag hem och tänker på hur det får huset att se övergivet ut.
I klar morgonluft, den sista dagen i september, tänkte jag: nu håller jag på, det tar ju inte ens tio minuter. Och så var det borta.

Jag skriver till er från en lycklig plats: de dagliga luskamningarnas tid är över. Mina kvällar har återvänt till mig. Min son har visat sig älska att studera språk på samma sätt som jag gör, med samma sätt att begripa och systematisera världen och grammatiken som jag gör, vi sitter med finskan om kvällen och jag behöver inte förklara den för någon som begriper världen på ett annat sätt än jag, jag kan säga precis som det är. En lycklig plats: jag läser så mycket böcker just nu, jag läste Nattsäsong av Karolina Ramqvist och Kapitalet av Therese Bohman och jag läser Slå rot av Amanda Rudelius och jag läser populärvtenskapliga böcker om allt och inget och tidskrifter jag har lånat från biblioteket. En lycklig plats: det kommer fler sådana här veckor under hösten.
Jag älskar mitt arbete men jag älskar också detta. Den andra sortens arbete.
Tankarna som blir klara, som löper vidare, som blir något ytterligare.
Att hinna tänka med näsan över vattenytan.

Solen är så vacker, den här tiden på året.
Luften så klar att andas.

1 Comment
att skriva

söndag den 20 september, 2026.

september 20, 2026

Det är den 20 september 2026 och som så många gånger förut ifrågasätter jag skrivandet.
Jag ifrågasätter värdet av att berätta det. För den som inte skriver kan det tyckas som om skrivande människor ägnar oändlig tid åt att älta varför de drabbats av denna lust och behov. Kom igen, kan man säkerligen känna, det är inte SÅ speciellt. Alla människor har hobbys de inte hinner med. 
Jag tänker inte ifrågasätta ett sådant påstående, på vissa sätt är det sant och på andra inte, men jag ville berätta för er som skriver, de som drömmer att bli utgivna med tanken att det är det ögonblick som förändrar hela spelplanen.
Det är både sanning och lögn.

Det här har hänt mig av att ge ut en bok: människor i min omgivning tar skrivandet ännu mer på allvar. De ytliga bekanta, ni vet, de man småpratar med.
De tar för givet att jag behöver lägga tid på mitt skrivande, frågar om jag ska gå ner i tid nu när jag är författare. De accepterar det som en av yrkesidentiteterna, trots att tiden det tar att skriva boken, arbetet man måste lägga, har varit detsamma hela tiden.

Det här har hänt mig av att ge ut en bok: jag lär känna människor och får höra historier jag aldrig fått höra annars. Den har åkt ut i världen och skickar tillbaka berättelser till mig. Det är en närvaro som pågår, utan att jag behöver göra något alls.

Det här har hänt mig av att ge ut en bok: det finns en stress som har lättat. Trots allt arbete jag gjort med att ge skrivandet plats i livet, bara för att jag behöver det, så har det malt och gnagt att inte vara utgiven. Det har funnits en sådan längtan att få göra detta sista med en text, det som möjliggör att texten når läsare, det har varit så märkligt att bära alla dessa skönlitterära världar för sig själv när de varit tänkta att läsas.

Det här har inte hänt: mitt liv har inte förändrats.
Förutsättningarna för mitt skrivande har inte förändrats.
Kanske tvärtom, för jag försöker fortfarande hitta sätt för Sjukdomen att få nå ut till fler, och att ägna sig åt det tar oundvikligen tid som jag hade kunnat lägga på att skriva.
Kanske tvärtom… om man jämför med åren då jag skrev Sjukdomen har livet blivit mer intensivt. Jag arbetade med boken i en ljuvlig lucka i tiden när jag hade sådan luft i schemat på jobbet att jag kom hem i tid, när barnen var i en ålder då de var stora nog att vara självständiga men så små att de inte drabbats av tonårsblivandets mörka svängningar. Jag hade inte börjat doktorera.

Om den andra boken ska bli skriven, den som jag vet så mycket om, den som pockar på, behöver något förändras.
Men hur ändrar man sitt liv? Och till vilket pris?
Och det är ett liv fullt av vettiga, viktiga, värdefulla saker.

Man måste inte skriva. Det har alltid slutat med att jag gör det ändå.
Man ger ut en bok, vissa saker förändras, men annat är kvar, och jag tänker, som så många gånger förut: om jag hade kunnat rikta om all kraft som läggs på att skapa en bok.
Om jag hade kunnat använda den för allt det andra.

Läs mer:

Och om ni vill att det ska bli fler böcker, får ni hemskt gärna hjälpa den första att hitta platser i världen.
Fast inget förändras i ett ögonblick är det trots allt så skrivandet får mer utrymme – att ha råd med skrivtid på ett annat sätt, att ha en annan legitimitet för den tiden. Köp gärna boken eller tipsa om den, eller lämna inköpsförslag till ert bibliotek, eller tipsa om mig och min bok för författarsamtal i olika sammanhang. Jag kan inte alltid resa, men ibland går det faktiskt! Man får gärna fråga.

Boken hittar ni här. 

0 Comments
att skriva familj

Sjukdomen, sjukdomarna.

september 6, 2026

Jag skriver till er från en sjukstuga. Dagar som känts som det här citatet ur Sjukdomen, men det är inte tusentals sidor av fakta som ska memoreras utan tusentals minuter av att vårda och visa omsorg, och av hår som ska luskammas ner till varje enskilt strå. Femton år hann jag vara förälder innan vi för första gången fick löss, och jag hade gärna låtit femton år till pågå. Alla mina tre barn har tunga tjocka hår som aldrig tar slut. Jag blir odödlig de här åren, med kammen genom stråna, en unge i badrummet på ett vitt lakan. Med de yngsta lyssnar vi på Harry Potter medan vi kammar, de lyssnar igenom hela serien. Kanske kommer vi att ha hört alla sju böckerna innan detta är över.
Med den äldsta lyssnar vi på det åländska mästerverket Katrina, som de ska läsa för skolan.
Axlarna värker av obekväm arbetsställning, jag tänker på alla de som ägnar sina dagar och sina kroppar åt att vårda andra.
Kammen genom hår efter hår och berättelsen som läses för oss och plötsligt tänker jag på min nya roman, den som ska skrivas, på ön och klipporna, på ljuset i norr, på vapnet i handen, jag tänker på hur allt blir material när sinnet är öppet som det är i en skrivprocess. Att man vandrar genom intryck vidöppen, på samma sätt som att vara mycket ung och leta efter kärlek varhelst man kan hitta den.

Och sedan: halsontet och glassen, illamåendet och tröttheten, mina sjuka ungar med förkylningen jag väntat på eftersom ingen på den här ön tycks ha gått utan den, att själv vara sjuk men ändå behöva se till att vi får hem vad vi behöver och att andra är ombäddade och omhändertagna, hur mycket vårdande kraft har man i sig, och den skamliga tanken: allt blir mycket jobbigare för att jag tänkte att det här var över!
Som om föräldraskapet är över för att alla ens barn är elva år och uppåt. Men jag behöver vårda, vaka, veta så många år till.
Bara med den tanken blir det lättare, att bestämma sig för att så är det ju, så måste jag fortsätta att planera mitt liv. Om min tillgämnglighet är regeln istället för undantaget blir det inte lika tröttande.

Och barnet som har brutit en tumme på höger hand. Måste duschas av mig, som ett litet barn.
Jag ägnar mig åt den märkligaste av jämförelsesjukor: jag jämför med mig själv som yngre. Hur kan du tycka att det här är något, testa då att vara ensamstående med tre barn på fem och sex och åtta!
Som om det gjordes av en annan, starkare människa.

Är tacksam för att de trots allt inte alla är små, samtidigt, och för att det inte pågår en pandemi.
Minns hur det kunde vara när de var sjuka, och jag var sjuk, och ändå behövde jag komma iväg på lådcykeln, handla saker, på med ett munskydd och hoppas att inte möta någon. Var man någonsin så damned if you do damned if you don’t som under pandemin.

Man kan bygga meningsfulla sagor av många saker i sitt liv, det är lika sant som att välja ett annat slag berättelse.
Vandrar till affären med stor ryggsäck på ryggen redo att packa förnödenheter enligt sjuklingarnas önskemål och lyssnar på I’ll make man out of you från Mulan och är redo att besegra hunnerna eller åtminstone livsmotgångarna.

Mellan alla dessa utmaningar händer det otroliga med att ha skrivit en bok och fått ge ut den.
Den fortsätter leva trots att jag inte gör någonting. Recensioner kommer (ingen självklarhet för en bok, men att min har fått det är jag oändligt tacksam för). Meddelanden kommer. Människor diskuterar Nils och Vera med mig. Jag får det jag vill – jag får prata om de här människorna, de här berättelsen, vi får skvallra gemensamt och spekulera! Hur tänkte det då? Vad hände sedan!

Jag får förslag om att göra författarbesök. Till en avlägsen skärgårdsö och upp i norr.
Jag kikar, planerar med barnen. Om de små kan åka ut med mig i skärgården. Om den äldsta och jag kan resa norrut på höstlovet.
”Det kunde vara användbart för mitt skrivande”, säger min Habanero till mig när jag frågar om hon och hennes bror kan resa fyra timmars skärgårdsfärja enkel väg med mig i november och bo på hotell i alltings avlägsnhet. ”Jag kan få intressanta idéer.”

Jag kammar deras hår, slinga efter slinga till odödligheten. En dag kommer jag att sakna den här tiden, dess intensitet, precis som jag kan sakna de intensiva åren med alla små utan att tro mig vara kapabel att göra dem igen. Dessa ögonblick tillsammans bär vi gemensamt. Detta liv tillsammans, som under dessa år ska levas tillsammans, innan de ska bygga egna.

I duschen, om kvällen, förstår jag till slut hur min nya roman ska sluta, ögonblicket jag sökt som allt till slut ska leda fram till.
Som om all monotoni gett ett utrymme för mina tankar.
Min första tomma tysta tid på dagen. Jag sätter mig ned och skriver.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Här kan du köpa min debutroman Sjukdomen. 

11 Comments
familj

Känslor i Käringsund

augusti 20, 2026

Jag skriver till er från en sensommarmorgon. Det är den första helgen i augusti.
Jag sitter på uteplatsen till stugan vi hyr ett par nätter i Käringsunds stugby. En halvtimme från oss, och den bästa semestern på länge.
”Det här är det som passar vår familj”, sa Storasystern, denna fjortonåring som på många sätt drömmer om ett liv för någon som vore tjugo år äldre (och definitivt inte på Sex and the city-sättet). Hon drömmer om att göra det hon just gjort. Planera enkla trevliga måltider för en stugsemester. Skriva inköpslista. Storhandla med bil. Packa en kylväska med mat. Packa de andra väskorna, med upprepade förmaningar till sina syskon (fast i drömmen är det hennes små barn).
Stuva in allt i bilen, informera mig:
”Jag fällde ned ett säte, så vi fick gott om plats, det är okej, syskonen kan sitta bredvid varandra. De har det bra, de har det bekvämt.”

När jag väntade mitt första barn – hon som igår packade upp maten ur kylväskan och organiserade den överskådligt i stugans kyl – minns jag att jag tänkte: du behöver inte ha något slags särskild begåvning, jag kan ha begåvning så att det räcker för den här familjen, jag vill bara att du ska få vara en alldeles vanlig människa, alldeles väl anpassad för den vanliga verkligheten. Det var kanske pretentiöst, och kanske förmätet, och naturligtvis sa det mest om mig själv. Men jag var bara nitton år. Jag hade en uppfattning om att det fanns ojämnheter i mig som väckte stora förväntningar och ledde till besvikna överraskningar när jag kunde klara så mycket och så lite på samma gång. Jag lärde mig hantera det, alla blir bättre med åldern, hjärnan växer ikapp och erfarenheter formar, men ändå.
Nu är jag snart trettiofyra, det är en kväll i Käringsund, jag går hem från stranden. Tung hetta, sprött gräs.  I vissa delar av området en sandig karghet som gör att man hade kunnat leka att tallarna var pinjeträd och att det här var en medelhavskväll. Sedan når man björkarna kring stugan, befinner sig så tydligt i norra Europa, i det slags sommar jag kan.
Mitt första barn har stormat hem från stranden. När känslorna blev för stora, som det kan vara när man trots allt bara är fjorton. Jag kommer hem för att prata med henne. Hon har prydligt hängt sin blöta handduk och baddräkt på tork på räcket. Till och med i emotionellt virrvarr – kanske allra mest då – vet hon att det praktiska livet måste ha sin gång.

I soffan, hennes huvud i mitt knä.
Vi ser på reality-tv.
”Jag tycker om”, säger hon medan mina fingrar masserar hennes hårbotten, ”att vi ändå fungerar ganska bra tillsammans.

*

Vi hyr en trampbåt. Ut i viken, trampar mot en glasskiosk. Jag och Storasystern trampar. Storasystern styr.
”Det är bäst det”, säger hennes småsyskon där frmaifrån, ”om mamma styr vet man aldrig vad som händer.”
”Nämen alltså till och med jag kan styra en trampbåt”, säger jag, och tar över spaken mellan mig och Storasystern. Håller exakt samma kurs som hon just gjort.
Sekunder senare har vi gått på grund. En stor sten, just under ytan, jag ska senare med bestämdhet hävda att ingen av oss kunde se den och att det endast var otur att jag blev den som höll i spaken när vi körde på den. Jag kommer att bli emotsagd.
Två ungar hoppar ur båten och puffar på. Jag förlorar min tillåtelse att styra. Vi når glasskiosken. Jag äter citronsorbet. Sensommaren omkring oss, en tid som blickar både framåt och bakåt, som den här tiden med barnen, som den här tiden i mitt liv.

*

Efteråt badar vi i havet, efteråt simmar jag i poolen, efteråt i bilen på vägen hem säger Storasystern till mig med samma vänligt uppmuntrant röst hon använder till sina syskon när de visar henne sina senste pyssel:
”Du kanske vill skriva om den här semester, i din blogg? Du kan skriva att det var ett bra ställe. Trevligt för en famij med stora barn, eller små. Men skriv att man kan skippa pizzabuffén. Det var inte så många pizzor och det tog slut på Margherita och man fick vänta länge på att det skulle komma mer av den och det är inte bra, eftersom det är den barnvänligaste pizzan. Man kan lika gärna beställa från den vanliga menyn i restaurangen, om man vill ha en kväll då man inte lagar mat i sin stuga. Det tycker jag att du ska skriva.”
Så jag gör som hon säger, denna drottning av praktiska realiteter, detta barn som inte är som jag. Inte ständigt så uppslukad av de tider som flytt och de som komma skall att man snubblar över de ögonblick som ligger alldeles framför en.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Min debutroman Sjukdomen är ute nu och hittas här. 

2 Comments
att skriva

Lager av historier

augusti 18, 2026

Det finns berättelser som skvalpar runt i mig.
Sådant jag hört andra berätta, och sådant som jag har sett. Jag vet inte om allas skrivande är sådant, men mitt är sådant – en ständig insamling, över åratal, ett liv. Genom alla år, i alla tider och tvivel. Kanske är det därför jag hela tiden tappar bort mina saker, och missar att hälsa på helt bekanta människor som viftar och ropar hej och i efterhand tror att jag ignorerat dem. Det finns scener rakt framför mig och när jag ser dem utspela sig vävs de vidare, liksom instinktivt, till berättelser.
Sedan ligger de där och skvalpar i medvetandet, provas i texter, förkastas och provas igen, tills ursprungsbilderna är så förvrängda att de knappt skulle kännas igen.
Jag skriver skönlitteratur, inte sanning.

Här är några saker jag sett och hört som rör sig i huvudet. Kanske blir de en dag delar i en bok. Kanske känner ni inte längre igen dem. Kanske tar ni dem och gör dem till era egna berättelser. Det är det vackraste med insamlingen, man kan vara samma människor som plockar samma saker och ändå blir det helt skilda berättelser.
(PS inget av detta är såklart saker jag hört eller sett i mitt jobb. Jobbar ju under sekretess. Tänker det är självklart, men det måste ändå påpekas, det utgör ju själva grunden för att mitt jobb ska fungera att allt jag hör stannar med mig).

En dag i november när dimman smetat ut alla kontraster. Eckerölinjens buss mellan Grisslehamn och Uppsala. Vi närmar oss Hallstavik. Det är inte en plats man instinktivt uppfattar som en metropol.
En man går för att stiga av. Stort leende mot busschauffören.
”Är detta Hallsta city?”, frågar han, med samma tonfall som om det vore första gången han skulle se New York.
Busschauffören gör en tveksam paus. Ser ut över de grå byggnaderna, kommunal betongkänsla, mataffär, parkering.
”Ja. Eller… Hallstavik.”
Mannen ler, tackar, liksom skuttar av bussen, som ett barn, och där kommer hon längs trottoaren, den han är här för att möta, som gjort detta till metropolernas metropol. Hon springer de sista stegen, hon kastar sig i hans armar, han håller om henne och han kysser henne, när bussen rullar iväg och lämnar allt detta bakom sig har kyssen fortfarande inte upphört.

*

Det är 1950-tal, eller kanske är det ett annat decennium och jag har förvrängt historien, är det 40-tal, är det 70-tal. Två 15-åriga flickor reser till Stockholm för att bo ensamma i en lägenhet för sitt första sommarjob. Det är den första gången i tillvaron de ska klara sig själva. Det är som upptakten till en historia om allt som kan gå fel, och är inte populärkulturen fylld av sådana berättelser som ett sätt att ge valfri kvinnlig karaktär skenbar komplexitet. Att en gång var hon femton, gav sig ut i staden, och staden svalde henne hel med ett formativt trauma.
De är femton och tänker: Nu kan vi – nu får vi – göra vad som helst. 
Gränsen mellan barndom och resten av ens liv.
De går tillsammans till ett konditori och köper en prinsesstårta. Delar den på mitten, äter varsin halva till middag.

*

En blind man som hälsr på människor genom att dra sina händer längs konturerna av deras kroppar.
Där är du ju, det var länge sedan.

*

Toaletten är låst så länge. Det blir orolig stämning i kön.
Kvinnan som till slut kommer ut är blek, mager, långsam. Livet utsuget ur hennes ansikte. Hon bär på ett barn som är bara några månader gammalt. Hon sätter sig vid ett av caféborden. Fatet med bullen hon inte äter. Rullar vagnen fram och tillbaka. När barnet somnar är hon fullt fokuserad på en chatt på mobilen som verkar stressa henne, det syns i blicken.

*

Det är mitten av 90-talet. En pojke på gränsen mellan barn och tonår reser till grannstaden för att köpa en poster för en av Terminatorfilmerna. Det är flera år sedan just den filmen kom ut. Han går in i butiken. Expediten är vacker men ouppnåelig som vuxna kvinnor är när man är i detta gränsland. Hon kommer fram till honom.
”Jag är ledsen”, säger hon utan att han har sagt ett ord till henne om vad som är hans ärende bland dessa hundratals posters. ”Vi har inga Terminator-posters mer. Vi sålde slut de sista för mycket länge sedan.”

*

Fyra amerikaner på ett tåg mellan Falun och Stockholm. De är två par. Ett av dem har en bebis. De ser alla så unga ut, vad kan de vara? Max 25. Bebisen ett halvår. De åker första klass. Bebisen är lugn, föräldrarna trygga med den, stressas inte av dess enstaka ljud. De utan barn är varsamma som man är mot någon man älskar som har en svaghet. Lämnar plats, hämtar kaffe. Ett yngre och vildare liv ligger fortfarande nära, kanske har de ännu inte trätt ur det. Pappan till barnet berättar för den andra mannen om en natt på en klubb i Chicago.
”I den stunden”, säger han, ”var jag övetygad om att det skulle bli skottlossning. Men sedan lugnade allt ner sig.”
Bebisen somnar i hans famn.

*

En man hotar en kvinna på telefon. Den sortens hot som senare polisanmäls. Det är en av alla historier om gränsöverskridande.
Jag känner till alldeles för många sådana.
Kvinnan är en skrivande kvinna. (Jag känner till många sådana, också.)
Mitt i hoten hejdar han sig, inte på grund av hennes obehag utan på grund av sin egen oro.
”Kommer du att skriva om det här?”, frågar han. ”Du kommer väl inte att skriva om det här?”
”Nej”, säger hon.
Kanske tänker hon att det finns så många andra berättelser.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min instagram för att inte missa nya inlägg.
Här kan du köpa min debutroman Sjukdomen.

1 Comment
att skriva

Sjukdomen: releasedagen.

augusti 14, 2026

 

Idag släpps min debutroman Sjukdomen.

Ni kan köpa den här på Adlibris, här på Bokus och i er bokhandel (man kan behöva be dem ta in den).
Eller lämna som inköpsförslag till ert bibliotek!

Är så oändligt glad för detta.
Nu ser vi vart det bär.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

3 Comments
att skriva

Sjukdomen: releaseveckan

augusti 11, 2026

Det finns så mycket att berätta.
Jag skriver till er från Biskops Arnö. Här samlas debutanter från olika nordiska språkområden. Färöiska, isländska, norska, danska, svenska är representerat. Från Finland en finlandssvensk författare, och från Åland… ja vad jag nu är. Språk och förståelse och lärdomar om de andra länderna, från förlagskultur till skrivtraditioner till rent språkliga detaljer. Så mycket intressant som finns att upptäcka så nära!
För två år sedan kom jag hit och gick en sommarskrivkurs som jag vunnit i Solveig-von-Schoultz-tävlingen. Till kursen skulle man skicka textudrag, att diskutera i samtalen. Jag skickade de första tre kapitlen av Sjukdomen.

Jag skulle vilja berätta om för några dagar sedan, jag kom till barnens farföräldrars hus, där kartongerna med böckerna fanns (eftersom tryckeriet ligger i närheten och jag ville posta de signerade exemplaren i Sverige istället för dyr frakt över havet). Hur jag rörde vid boken. Pappret, så behagligt under fingrarna. Hur den har en textur man kan blunda och njuta av. Hur jag slog upp och läste, hur texten tidvis var både välbekant och främmandeför mig och jag kunde se att denna främmande text hade jag kunnat tycka om, även om den kommit någon annanstans.

Jag ville berätta om hur jag satt och signerade så många böcker, till de som förbeställt signerade ex, om hur jag skrev adresser och satte utlandsporto där det behövdes, om hur jag var slut av logistiken men tacksam över intresset och hur jag läste namnen på era gator och städer och fantiserade om era platser och era liv och i vilka miljöer och ögonblick den här boken kommer att nå er, vilka liv ni kommer att leva medan ni läser den.

Jag ville berätta om de oroliga nätterna innan jag skulle resa hit till Biskops Arnö. Hur sömnen for som den aldrig gör för mig, och aptiten, jag ville berätta att det inte bara är guld och gröna skogar, inte bara den där stora drömmen som uppfylls, att det också är såhär: det här är något väldigt annat än att skriva. Man kan älska att skriva och vilja sin bok det allra bästa i världen och samtidigt känna att den här delen verkligen tar, utöver att ge.

 

Jag ville berätta om när jag gått av tåget i Stockholm, och insåg att jag börjat vänja mig vid att bo på en plats där man liksom bara behöver följa strömmen om man går av en buss, på en färja, alla ska åt samma håll, det finns inte olika vägar man kan ta. Där gick jag på centralen och tänkte: jaha, jag kan inte bara följa efter människorna som går, jag måste själv ta reda på vart jag är på väg.
Så mycket bättre jag har varit på det metaforiskt, att gå i en egen riktning, än i den praktiska verkligheten.

Ville berätta om hur jag rört mig genom världen som ett spektakel, jag och en resväska med trettio böcker och min koffeinstinna sömnbristkropp när jag innan byte från tåg till buss i Stockholm tog dem till den fina lokalen jag får låna för releasen och mötte den värdiga lugna människa som stod där medan jag drällde alla mina grejer över golvet, huvudet fullt av tågtider och busstider och livstider och en oro över att lämna barnen och kanske: en hemlängtan.

Jag ville berätta om hur de första signerade exemplaren började nå läsare redan på tisdag eftermiddag, dagen efter att de postades. Att det var en utandning, att tänk att posten ändå fungerar, de flesta kommer att få sin bok.
Hur det är mycket likt mig att fastna i dessa små praktiska detaljer och orosmoln när stora saker händer för att de stora sakerna är abstrakta obegripligheter. Vad gör man av en debutroman, av att det skönlitterära skrivandet man ägnat decennier åt plötsligt når till läsare, bortom ens kontroll. Hur förhåller man sig ens till något sådant?
Den där hösten för flera år sedan då jag levde i sorg ägnade jag mycket tid åt att läsa försäkringsvillkoren för vårt hyrda hus i Uppsala. Jag ville förvissa mig om att vi inte skulle nå ruinens brant om jag hade sönder deras dyra golv. Blockets försäkring täckte skador upp till en miljon kronor. Självrisken låg på tusen. Vi skulle klara oss.
Nu tänker jag på brev och beställningar, jag tänker på den digitala nyckeln för att komma in i releaselokalen på fredag, jag tänker på om lokalen på Åland för veckan efter borde pyntas och hur, men jag tänker inte på boken i en läsares hand, jag tänker inte på recensioner, det finns inga hållpunkter i de tankarna, de tillhör inte den praktiska verkligheten.

Jag ville berätta om hur jag kom hít, till Biskops Arnö igen. Två år senare, med boken i handen.
Vi fick våra nycklar. Jag hamnade i precis samma rum som då.
Jag lade min bok i fönstret.

På natten sov jag djupt och länge, tungt och utan drömmar. På morgonen bläddrade jag i boken och det gick för några ögonblick att föreställa sig att någon annan skulle kunna läsa det här, och finna något här som skulle ge något slags resonans, avtryck. Jag påmindes om att det är stort att ge ut bok, att jag har velat det så länge, men att det trots allt inte är hela världen. Att det är hela min värld endast  under denna märkliga vecka som handlar bara om mitt skrivande och inget om allt det där andra jag är.
Det ville jag berätta för er. Att det kan få vara alltihop. Ljuvligt och spännande och gruvlig anspänning. Det skenbart viktigaste och bara en del av ett liv, bland andra delar.

Det, och att nu kan ni beställa min debutroman Sjukdomen på adlibris!

uppdatering: fast tydligen inte längre, det verkar nog bara ha varit ett fel hos adlibris? (Gick ut mail till alla som bevakat den också att den gick att köpa…) ni får vänta till fredag!

 

3 Comments
familj

Elva år.

augusti 6, 2026

Det var en gång på vintern. Ni skulle åka skridskor med skolan dagen därpå. Vi packade kassen. Du gick fram och tillbaka över golvet i vardagsrummet, gestikulerade, och höll ett brandtal.
”Jag förstår inte varför skridskor ska vara obligatoriskt i skolan. Hur är det nödvändig kunskap man måste ha med sig i livet?”
”Det är väl bra att ha provat på”, sa jag, ”så man vet vad det innebär.”
En konstpaus. En blick av förakt.
”Jag menar inte prova på. Det kan jag acceptera. Jag har ’provat på'” – och du sa det som om det handlade om något annat, som om jag föreslog att ni skulle ”prova på” droger och prostitution under er mellanstadietid – ”jag har gått i skolan många år. Jag har åkt till Islandia. Jag har tagit på mig mina skridskor. Jag har lärt mig basen. Jag vet att jag inte tycker om det.”
”Okej”, sa jag.
Det var en gång på vintern, din bror var sjuk, din syster var ledsen, mitt jobb hade bytt journalsystem och sjunkit ned i ett hål av kaos, min tid var otillräcklig, mitt bokmanus blev refuserat, jag kämpade mot ett evigt mörker, jag längtade bort.
Du var dig lik fast äldre.
I din blick av ursinne mot detta orimliga system såg jag dig när du var fyra, när du var sex, när du var sju. Du som annars mjuknat, mildrats, så att allt som rasat inom dig inte syntes lika tydligt på ytan nu.
”Jag kan förstå simning”, sa du. ”Simning är rimligt. Simning är överlevnad. Man kanske inte gillar att det är blött i vattnet. Man gillar inte att alla kan se en i omklädningsrummet, att duscha inför folk. Man gillar inte hur baddräkten korvar sig på kroppen. Men man kan ramla i vattnet en dag och behöva simma för att överleva! Jag förstår att de måste tvinga en. Men skridskor? SKRIDSKOR? Vad ska hända. Ska man en dag ramla ner på isen, och säga ÅH NEJ JAG MÅSTE SKRINNA IVÄG ANNARS DÖR JAG.”
Det pågick en halvtimme. Det pågick en timme. Du varvade upp dig allt mer. Du fick mitt loja medhåll men var inte nöjd. Det var svårt att veta vad jag skulle göra för att göra dig nöjd. Till slut sa jag:
”Okej, jag gillar inte att göra såhär, men jag hör vad du säger. Jag kan säga att du ska åka till tandläkaren imorgon, och så slipper du skrinna.”
Den som vill döma det kan prova att leva ett liv bredvid någon med den här intensiteten, och sedan återkomma. Det är bortom att välja sina strider, det handlar snarare om att välja sina tillfällen för total underkastelse.

Du blev tyst. Du gick in i badrummet för att borsta dina tänder. Du dröjde länge, jag tror att du blev fast och betraktade dig själv i spegeln, fast i dina tankar, fast i vad du skulle göra med denna vinst som inte kändes som en seger.
Sedan kom du ut. Rak i ryggen, stark i talet, en rättrådighet som en sann Gryffindor.
”Jag tänker inte gå med på det här”, sa du. ”Jag tänker inte göra det här. Jag är kristen. Jag ska inte ljuga.”
En misstänksam blick på mig, som om jag var ormen i paradiset som sträckt fram äpplet, som om hela syndfallet berodde på min frestelse.
”Jag ska göra det som är rätt och det som är svårt. Jag ska åka skridskor fast jag inte tycker om hur de klämmer på fötterna och fast det är helt orimligt att vi ska vara tvungna. SÅ ska vi göra.”
”Okej”, sa jag.

Det är såhär det är att leva med dig. Det är en värld av stora tankar, stora berättelser, susande tankar, eskalerande berättelser. Det är springa efter sina övertygelser, det är att skrämmas av dem. Det är de stora orden och de små, det är alla känslorna, det är behovet av någon som lyssnar, det är att ibland inte ha rum för en enda tanke till och ändå spränga fram utrymmet för att lyssna till dina.
Det är att inte glömma bort alla dina åldrar, alla dina delar, det är att vara rädd för vad som händer med någon som har möjligheten att dundra iväg i alla riktningar och att försöka vara trygg i att jag och dina syskon ska kunna vagga dig rätt.

Det kom en annan gång, det var på sommaren. Din bror var frisk och din syster var glad. Jag hade gått ned i tid och hittat en annan rytm. Min bok skulle komma ut om bara någon vecka. Jag kunde se ett liv med utrymme för mig och jag var rädd att gå för långt in i det livet och glömma hur liten du ännu var, hur mycket du behövde någon som skulle finnas intill dig fast de stora orden kunde få en att tro något annat.

Det var den sjätte augusti, det var din födelsedag, din elvaårsdag. Din syster bakade dig fudge brownie, din favorit. Din bror sa att du skulle få special treatment hela dagen och bestämma vad ni skulle spela på skärmtiden. Din mamma var tankspridd som vanligt och kanske mer än vanligt, det var boken och logistiken, allt det där, men kanske kände du ändå kärleken, hur hon älskade dig, även om du aldrig skulle kunna begripa dimensionerna.
Hon tänkte på allt du har varit och allt som kan bli, hon lyssnade på dig när du inte hade en aning, augustimörkret föll över dig medan du hoppade i studsmattan, tiden var evigheter som silades mellan fingrarna.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

3 Comments
sånt jag läser

Det blev ingenting av Katarina Soldan

augusti 3, 2026

En kväll när det var högsommar och tryckande sommarhetta började jag läsa en bok. Jag satt på en busshållplats och väntade på att min äldsta dotter skulle komma hem efter att ha varit bortrest. Jag var vilsen och trött och disträ som jag allt som oftast är i juli. Få saker griper tag om mig då, jag börjar och slutar och hittar inte hem i texterna.
Men jag började läsa den här, och sedan kunde jag inte sluta. En sträckläsning som stannade hos mig.

Det handlar om Hedvig med skådespelardrömmar. Hedvig, som inte bara haft drömmar utan delvis sett dem realiseras. När hon var arton spelade hon in den Guldbaggenominerade Flykten. Hon var så nära genombrottet, hon var i princip redan där. Men efter det har rollerna uteblivit. Antagningen till Scenskolan hela tiden fallit på sista försöket. Hon befinner sig i det limbo jag tror många av oss som satsat på en kreativ dröm och varit nära att uppnå den kan känna igen. Vi som skrivit och nått till personliga refuseringar från förlagen, vunnit någon tävling, fått ett omarbetningsförslag. Ändå inte riktigt där. Hur länge kan drömmarna hållas på paus?
Och vad händer med resten av våra liv medan vi drömmer?

I mitt kreativa liv, bland både misslyckanden och framångar, blev hela det övriga livet en räddning. Det hindrade mig från att satsa allt på skrivandet, men det skyddade mig också från att satsa allt. Man hade kunnat ta bort skrivandet från mitt liv och det hade funnits annat där. Andra identieter, andra meningsfullheter. Jag hade varit en olyckligare människa, stympad, men det hade varit ett fullgott liv.

Så verkar det inte riktigt vara för Hedvig. Åren går. Livet far förbi. Det påminner om självhjälpsboken Verklighetsglappet jag läste för många år sedan med stort intresse. Hur hanterar man att alla drömmar inte går i uppfyllelese bara man kämpar tillräckligt länge?

… och är det nåt som är lite off, som är lite opålitligt, med Hedvig? Är världen vi ser genom hennes blick verkligen världen som den ser ut?

I nästa del av boken följer vi Sophie. Nitton år, ska precis ta studenten, allt är i ordning, allt är så ordnat. De höga betygen och den duktiga pojkvännen och de ambitiösa planerna och läkarprogrammet som de kommer att komma in på och Sophie… har tröttnat.
Skriver medvetet fel på ett prov för att inte få betygen nog för att komma in på läkarprogrammet.
Låter relationen dö.
Är i kris, den sortens kris man kan vara när man är nitton år, den sortens kris som gör en sårbar i ett annars ordnat liv, den sortens kris som kommer att reda upp sig om den bara får tid nog att göra det.
Men som kan försätta en i ett tillstånd av risk, om ens livsbana korsas med fel person, om fel omständigheter rubbar en när man inte har livserfarenhet eller stabilitet nog att värna sig, att lyssna på sina instinkter.

Så möts Sophie och Hedvig på en bar, mitt i en sommar av ensamhet och krisande för dem båda. Hedvig kommer in i Sophies liv utan att egentligen vara inbjuden, och plötsligt är det som om hon aldrig kommer att gå hem. Det som följer är ett kittlande maktspel, där det skiftar mellan sidorna vem som har övertaget. Jag tror detta är en bok man kan läsa på många sätt. Faktum är att jag vill att ni ska läsa den allihopa, så vi kan diskutera den. Efter fullbordad läsnings sökte jag förgäves efter tidningsrecensioner i ett desperat försök att få processa vad jag läst. Det jag ser är en berättelse där det finns en yngre kvinna som egentligen har ett övertag; vackrare, mer fungerande, större chans att reda sig och klara sig ganska bra i sitt liv, inte beroende av en enda besatt dröm. Hennes kris är inte lika genomgående, hennes tryggheter större. Men den äldre kvinnans övertag är just det: åren. Självsäkerheten som kommer med att ha befunnit sig i samtal med många människor över lång tid, att veta vilka maktmedel man kan använda för att göra någon osäker, driva den dit man vill. Skådespeleriet. Att styra själva tillvaron i den riktning man önskar.
Här finns många scener som påminner om skildringar av destruktiva kärleksrelationer, om den krypande känslan av att något är fel men att inte veta om det är man själv som har orsakat det eller den andra.
När Hedvig bestämmer sig för att de ska spela in en film – att hon ska regissera och skriva manus och Sophie spela huvudrollen – tar berättelsen en ny riktning, susar än djupare in i sin kärna. Jag kommer på mig själv med att dra efter andan, slå händerna för ansiktet som om jag vore en skådespelare i en stumfilm.

Om vi har samma smak: läs Det blev ingenting av Katarina Soldan!

Ni hittar den här på adlibris. 

*

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  eller instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

 

13 Comments