tips

Kommentarer

oktober 3, 2023

De där sena kvällarna, när man egentligen borde lagt sig för länge sedan, men man är för trött för att göra slag i saken. Man rör sig runt på internet istället, en värld av berättelser och främlingars ord som inte tar slut. I kommentarsfält kan man hitta de största berättelserna, små glimtar av någon som ville förmedla något men inte hade en stor plattform eller en genomtänkt strategi. De kastade ut det där, som flaskpost. Det plockades upp av någon annan.
De här tre youtubeklippen hittade jag under sådana kvällar, och fastnade för eftersom kommentarsfälten innehåller guld. En viss stämning, ett sammelsurium av historier. Här kan man gå in och fånga uppslag till romaner:

En nedsaktad version av Apocalypse med Cigarettes after sex och i kommentarsfältet samlas all den övergivna ångest det kan innebära att vara ung. Kanske att vara äldre också. Men det är något med den desperata ensamheten i det här kommentarsfältet. Känslan av att ingen annan har varit just så borttappad i världen som man själv, att det bara är musikens melankoli som kan beskriva detta alldeles unikt ynkliga som är ens liv. Det är en känsla av sorgen när man är ung, innan man levt länge nog för att inse att det finns så många andra sorgsna, det finns så många andra sorgligheter än just ens egen, och just det gör allt lite hoppfullare.
Men i kommentarsfältet strömmar andra till, för att berätta att ingen är ensam.

 

Telstar med Tornados är en låt som släpptes i början av 60-talet och är uppkallad efter den allra första kommunikationssatelliten. Nu kunde man skicka tv-bilder över Atlanten. Krigen var över, framtiden väntade, rymden väntade. Jag hittade hit för att gitarristen i bandet är pappa till Matt Bellamy i Muse, och jag läste någonstans att en del av ljudbilden i Knights of Cydonia är en referens till den här låten för att hedra pappan. (Och jag älskar den låten.) Men sedan blev jag kvar av helt andra orsaker, jag blev kvar på grund av kommentarsfältet. Jag blev kvar för de gamla 60-talsminnena, beskrivningarna av en tid och av att vara ung i relation till den. Av känslan av att växa upp som är evig, av just den plats och era man växte upp i som är det specifika. Jag blev kvar för livshistorierna och nostalgin.

Jag drömmer om att skriva texter som är som det här filmklippet. Kanske är det just vad jag försöker skapa med den här bloggen. Någonting att snubbla över som man inte visste att man ville ha. Som man inte aktivt skulle letat efter. Som inte liknar något man sett förut, men det var vackert, och det väckte något, och det gjorde ens värld större. Och just för att det inte var som allt annat bar man det med sig, som ett barn som hittar en sten på stranden som inte är som de andra, bär den i fickan som en skatt. Så är det här klippet, så skriver folk om det i kommentarerna, hit kommer de tillbaka år efter år. Och jag läser och tänker: en dag ska jag skriva något som gör samma sak.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i tips-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

0
Mat

Drömmarna, del 5: Grönsaker

oktober 2, 2023

Jag promenerade en gång om sommarnatten och greps av en plötslig lust och längtan. Det var i Sunnersta i Uppsala, det var när det närmade sig slutet av vårt Sverigeår. Ett år som var var intensivt hela tiden – samma känsla som under en nyårsfest som fortsätter för långt in på småtimmarna. Att gå under och pånyttfödas på en och samma gång.
Jag var mycket trött, jag visste att jag skulle vara trött länge än.

Jag gick genom midnattsmörkret, längs sjön och genom villakvarteren där natten gjorde husen till dockskåp att titta in i hos de som fortfarande var vakna, och det var något med att sommarnatten inte längre var så ljus som en försommarnatt, det var något med doften av fukt  som påminde mig: det kommer en höst. En alldeles vanlig höst där man får packa gympakassar och promenera i regnet och leta efter vantar och man kan stå länge om kvällen och laga mat.
En lust och en längtan, mitt i allt det trötta. Det skulle komma en höst, och jag ville ägna den åt grönsaker.

Jag hade länge mest ägnat mig åt halvfabrikat och recept som inte var längre än några rader. De sa att det var en sommar som bara regnade bort men ändå dök det upp dagar som var så heta att jag inte ville stå i köket längre än fem minuter, och de andra dagarna behövde jag ändå ägna åt att flyttpacka.

Men detta, drömmen: jag drömde om att skiva lök och steka den länge i olivolja. Jag drömde om att ugnsrosta blomkål och mixa ned den i en soppa med rosmarin och chili. Jag ville göra som på bokklubbsmiddagen en gång, pumpa som en efterrätt, söt och varm med iskall vaniljglass. Jag ville baka kalljästa frallor med rödbetor och pumpafrön, så röda och vackra mot kökshandduken när de kommer ur ugnen, det söta i kontrast mot smält smör och ostens sträva, feta.
Jag ville steka aubergine! Se den suga i sig mer olja och mer, lika mycket längtade auberginen efter att svälja olja som jag längtade efter att fylla livet med mina drömmar. Steka den, med chili och vitlök sedan de konserverade körsbärstomaterna på, koka in i varandra tills alla smaker bor tillsammans, varje tugga aubergine i grytan en värld i min mun.

Jag ville baka spetskål i ugnen, mjuk så den faller isär när man ska skära den, en kål som bjuder in till att äta! För vad skulle man annars göra med en kål. Jag ville mixa en valnötspesto och servera den till. Jag ville äta den andäktigt, som om det vore min första kål och min sista fast det förstås bara var en i raden av alla grönsaker som skulle följa denna underbara och höst och jag ville

låta resten av maten vara i periferin, som man ibland måste skjuta saker åt sidan för att något annat väller in och tar över,
låta grönsakerna dukas fram, vara festen och huvudsaken.

Jag värnade om mina drömmar; dagen därpå lyssnade jag på en podcast om lök när jag gick min kvällspromenad.
Barnen frågade när jag kom hem om jag hade haft det trevligt.
Jag sa ja, jag lyssnade i en halvtimme på några som pratade om vilken som var den bästa löken.
De föll ihop i skrattparoxysmer, den här mammavarelsen är uppenbarligen galen! På semestern går hon uppför berg och om kvällen tänker hon på schalottenlök.

Jag värnade om mina drömmar; jag köpte en bok jag drömt om ett år. Grönsaker A-Ö av Paul Svensson.
De första veckorna efter att jag flyttat hem. Nu har jag inte längre dubbla boendekostnader, tänkte jag, nu kan jag fira med att köpa mig något fint.

Om kvällarna läser jag: om jordärtskockor och gulbetor, om zucchini och blomkål. Om stjälk och blast. Om blad. Om innertemperatur och smakkamrater. Om det man kan ägna sig åt om man vill låta en stor och överväldigande värld försvinna: fördjupa sig i något, in i minsta detalj.

Jag drömde om en höst, och den kom.
Det kommer alltid en höst, den är nu.

Läs mer:

Alla mina inlägg om mat hittar du här och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+26
familj

Veckostädningen

oktober 1, 2023

Det är söndag den första oktober och mitt hem doftar svagt av lavendel efter att någon annan än jag har våttorkat golven. Det är tyst i huset. Från trädgården ljudet av barnen i studsmattan. Jag sitter i soffan och skriver. Ostörd, utan något brådskande att göra. Det är inte läggdags än, och jag har tid för annat. En sådan hoppfullhet i den tanken, som när man stiger ut en försommarmorgon och för första gången känner mildheten breda ut sig som skvallrar om mjuka dagar med sol som silas genom lövtäcket.
Jag kommer att minnas den här kvällen i all sin enkelhet, på samma sätt som jag minns vårt lördagsgodis på stranden och den där kvällen på restaurang när en sommar tog slut och den där kvällen när vi just flyttat hit första gången och jag gick ut på balkongen efter att alla mina små ungar somnat och såg upp mot en stjärnklar himmel och greps av en oförklarlig visshet om att allt skulle bli bättre än vad det var precis just då.

Men egentligen tänkte jag skriva något annat, kort och hastigt: jag tänkte skriva några rader om veckostädningen.
Vi har en ny rutin sedan en månad och än så länge gör den mig så nöjd.
Såhär fungerar det: veckostädningen är värd 15 euro. Det kan delas på tre barn, två barn, ett barn eller inget (och då städar jag istället). Detta kan sättas i relation till att veckopengen är 3, 2 och 1 euro i veckan (med lite sysslor kopplat till den),  så oftast är barnen ganska taggade på veckostädningen. Framförallt om det just kommit ut något expansion pack för något spel som de vill köpa…

Det här är vad som ingår: de tvättar handfatet och toaletten, dammsuger alla rum, våttorkar badrum/hall/vardagsrum/kök. (Jag putsar speglar och tvättar duschen, för det blir lite krångligt för dem, och jag brukar försöka plocka undan under veckan så att inte varje veckostädning ska börja med att lyfta upp ett berg av saker från golvet). Ibland städar de alla tre och njuter av att det går snabbt. Ibland, som idag, blir det bara en av dem, som njuter av en värld av ekonomiska möjligheter som öppnar sig när summan går till en och inte delas på tre. Hittills har inte alla tackat nej någon gång men det kommer väl framöver också, och då får jag helt enkelt städa.
På det här viset blir det inte så mycket tjafs. Antingen är man med, och får belöningen av det, eller så slipper man. Inte mycket att bråka om.
Jag vet att vissa inte tycker man ska lära sig att man får betalt för att göra saker hemma i en familj, det ska man bara göra ändå.
Så kan det säkert vara, men i vår familj har jag inte upplevt det som ett problem. Det som funkar, det funkar, antar jag. De är ganska rimliga och engagerar sig lagom mycket i måsten och vardagssysslor.

Som alla saker jag har att berätta om vår familjeorganisation är det ju extremt basic. Men just därför, så trevligt, för det är möjligt att upprätthålla.
Så att man kan få många söndagskvällar som doftar av lavendel, kvällar då allt som skulle göras är gjort.

*

Förresten: jag blev så inspirerade av Julia Eriksson som körde en bloggvecka, så jag tänkte göra en sådan jag också: lite fler inlägg, kanske mindre genomarbetat, lite spretigare och därför lite roligare.
Ni kan betrakta detta som det första.
Har ni önskemål om ämnen, hojta till!

*

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+45
sånt som inte får plats i andra kategorier

frågor & svar, del 4.

september 30, 2023

Höstförkylningar rasar. Gud vad trött man blir. Allt jag vill är att kunna gå upp tidigt på morgonen och träna. Jag har någon idé om att det är vad som saknas, nu när jag inte längre har ett dagisbarn som jag skjutsar i en lådcykel utan el varje morgon, hämtar varje eftermiddag. När jag inte längre automatiskt börjar och slutar varje arbetsdag med fysisk ansträngning.
Men halsen skaver och det är inte dags att hänge sig åt dundrande puls.
Istället kan vi roa oss med svar på fler frågor från frågestunden i maj. 

Om du skulle leva ett helt annat typ av liv men som du ändå tror skulle passa dig som person, hur skulle det se ut då?
Det skulle kunna se ut på tusen olika sätt, men till exempel: en lägenhet, en större stad, högst upp i huset. Jag skulle bo ensam med massor av böcker och laga middag länge om kvällarna efter att jag jobbat långa, långa dagar. Kanske skulle jag bo i ett annat land, arbeta på ett annat språk. Karriären och timmarna jag skulle lägga på den vore fonden, som livet med familjen är nu. Det ständigt krävande som utgör rytmen, inte får allt att flyta ut, och blir det som projekten och kreativiteten föds ur.

Vad skulle du jobbat med om du inte blivit läkare tror du? (Och inte skrivande heller utan något annat yrke.)
Jag var snubblande nära att söka till något civilingenjörsprogram istället. Gillade matte och tänkte att det lät bra.
Var alltid övertygad om att jag ville ha ett jobb som inte var skrivandet. Sedan hade jag länge, en tanke om att det skulle vara som skådespelarna som jobbar som servitörer, att det skulle vara fram till någon diffus framtid då jag försörjde mig på att skriva på heltid. Nu tänker jag inte riktigt på samma sätt.

Hur klarade du läkarprogrammet med 3 barn? Alltså hur klarade du tentorna?
På den tiden var vi två föräldrar. Det spelade roll, såklart. Men sen vet jag inte. Visst klarade jag tentorna men jag var ingen stjärna. Kanske fanns det potential som jag slösade bort (kanske är hela mitt liv fullt av potential som slösats bort, men ska man ägna all tid åt att samla ihop den missar man att leva.) Jag minns min studietid som ett ofokuserat sprakande av energi, krafter jag  inte lärt mig att använda till en helhet än. Som att vara ett förmaksflimmer, att man är full av intensiva impulser men de leder inte fram till en synkroniserad, funktionell kontraktion. Barnen var det minsta hindret egentligen, att vara ung var det som var svårast.

Hann du lära känna folk [på läkarprogrammet] trots att du hade 3 barn?
Jag fick vänner under den tiden som jag fortfarande har kontakt med. Men det var en bit in i programmet och jag var inte så social. Hade jag gjort det idag hade jag gjort det annorlunda; vissa saker kom tidigt för mig i mitt vuxna liv, att knyta nya kontakter kom senare. Ibland pratar folk om studietiden som att det är den enda tid  man har chans att lära känna nya människor, men jag tycker inte det är sant. Jag har lärt känna så många nya människor de senaste åren i många olika sammanhang. Det känns mer som om det handlar om att öppna sociala-kontakter-spjället, att vara redo för det.
Men barnen var inte bromsen, här heller.

När jag tänker på dig som person ser jag någon som är så självklar , det kanske är den där förmågan att fortsätta när andra slutar som gör att jag tänker att du inte ägnar dig åt “tänk om jag gjort så istället”-funderingar. Därför undrar jag: tänker du någonsin på saker som du kunde gjort annorlunda?
Så fint formulerad fråga som nästan känns genant att svara på för… vem är man om man publicerar sådana ord om sig själv i sin blogg.
Nåväl, som svar på frågan: herregud vad skenet bedrar.
Jag har levt mitt liv som en vandrande livskris. Ingenting känns självklart. Och samtidigt: framåt, framåt med raska steg. Jag tror själva skenet-bedrar-självklarheten kommer ur den ständiga tveksamheten. Om allt är ovisst blir allting möjligt. Det finns ingen självklar väg. Istället en framåtrörelse, fort fort så man ser var man hamnar.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+31
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, september 2023.

september 27, 2023

En septemberkväll packar vi tacos-pastasallad i matlådorna, en termos med blåbärste. Köper godiset på vägen, åker till stranden och har vårt lördagsmys där. Det är indiansommar. Kvällen är ljum, men den kommer att svalna snart. Snart skymmer det. Vi simmar i havet. Säsongens sista bad. Jag har känt obehag för kallt vatten så länge nu, trots att jag förr älskade att bada. Som om stress och sorg tunnat ut huden. Som om minsta obehag, minsta motstånd inte gått att genomleva för belöningen som kommer strax därefter.
Men nu simmar jag mot vågorna, det doftar salt mot mitt ansikte, jag sänker mig under ytan, allt är svalt.

Efteråt sitter vi på filten, dricker te och äter lösgodis. De vill leka på lekplatsen intill, jag blir för kall om jag sitter stilla så jag promenerar en stund. Längs vägen växer havtorn. Överväldigande beskt i min mun. De här ögonblicken utan dramatik, de här stunderna utan fara. Jag googlar bär som liknar havtorn men egentligen är jättegiftiga, som om det inte vore möjligt att tillåtas denna stillhet.

Sedan cyklar vi hem, sedan lägger jag dem. Sedan läser jag Harry Potter för dem, sedan skriver jag vid köksbordet, sedan sover vi alla som barn.

*

Jag är på en utbildningsdag med jobbet. Jag får ett sms, någon som ber att jag ska ringa upp.
För en gångs skull är det goda besked.
För en gångs skull dränks det inte i sorgebesked, kort därefter.
På lunchen måste jag ta en promenad, ensam genom höstsolen, klara skyar, för en gångs skull ville jag inte mer än vad som blev.
(Nej, jag ska inte ge ut en bok, ingen ska få ett barn. Jag ska berätta allt när tiden är inne, ska inte hålla hemligheter längre än vad som är nödvändigt.)

*

Det knackar på dörren. Jag borde byta batterierna i ringklockan men det spelar ju ingen roll, de knackar flera gånger om man inte hör dem första gången.
Det är de som använder dörrkläppen och de som mer kastar sig in i dörren med hela kroppstyngden, som en tackling. Det är de som kommer i grupp och de som kommer ensamma. Det är de som cyklat, som kanske vill ha med sig någon ut på vidare cykeläventyr längs gatorna. Det är de som sprungit hit med andan i halsen och middagsmaten fortfarande skvalpande i magen.
Ungar, ungar, ungar som vill ha någon med, och ut.
På med ett par skor, en jacka, en cykelhjälm. Kvällen tillhör leken med dem som vill dra en ut i världen.

*

Det ringer i barnens mobiler. Det är vänner i Sverige som vill spela. De har telefonen på högtalare och spelar Roblox. De pratar med varandra om hur de ska samarbeta i spelen. Lägger strategier. Diskuterar vad de upplever. Ibland sms:ar de efteråt om hur det var. Det är ett hav emellan och jag trodde att det skulle skilja dem åt så snabbt. Kanske för att jag själv haft så nära till att resa mig och gå, rädd för avsked, inte velat låta dem dra ut på tiden, inte velat ägna mig åt det tvekande sköra som längtan innebär. Jag var rädd att vår flytt gjorde deras liv dubbelt, kvalfyllt, splittrat, men vågade aldrig på allvar drömma om hur det kunde göra deras liv större.

*

Jag läser nyheter från ett land där jag inte längre bor. Allt är avlägset.
En ö i havet, alltings stillhet.

Det fanns en puls nyss, livet går i ett annat tempo här. Jag känner mig som om jag bäddat in mig i en kokong.
Men det, puppastadiet, att väva något kring sig, är en del av metamorfosen.
Man behöver en kokong för att få bli fjäril.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+51
familj

Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.

september 16, 2023

Det blev september och jag började jobba.
Morgonrusning och gympakassar, middagar som skulle lagas och aktiviteter som skulle ordnas. Allting rörde sig i motsägelser: jag ville benhårt hålla på mina arbetstider men inte göra jobbet otillräckligt. Jag ville finnas för mina barn och jag ville vara ifred. Jag ville ha ett hem som var ordnat och städat men jag ville inte plocka och skrubba: jag ville gå kvällspromenader i denna ljumma hösts milda mörker, jag ville baka bröd och laga äppelmos, jag ville cykla till havet och läsa bok på en bänk med bakgrundsbruset av vågor som gång på gång slog mot stranden, jag ville skriva. Allt detta ville jag hellre än att plocka ihop småsaker och försöka ge dem platser där de kunde höra hemma istället för att alltid vara utspridda över mitt hem som stjärnorna över natthimlen klara kvällar då jag gav mig ut.

Och i min längtan fanns ett slags skam, en fråga: varför kunde jag inte bara nöja mig.
Med att arbeta och trivas, att inte behöva oroa sig. Veckostädning och rensa bort udda strumpor, fylla diskmaskinen och tömma den, tvätten på tork. Sedan läsa bok på balkongen medan barnen hoppade i studsmattan nedanför. Svartvinbärste, en chokladbit. Varför kunde inte detta räcka. Jag visste ju, egentligen, att varje del i livet inte måste vara något spektakulärt som ruskar om en, att fyrverkerier inte inte alltid är vad man behöver, tvärtom: de kan göra en blind på ena ögat eller tvinga en att amputera lemmar om de går av för tidigt, sprakar fel.
De flesta liv är trots allt alldeles vanliga, levs alldeles utmärkt så.

Och jag oroade mig över att barnen skulle känna det, detta tudelade:
att vilja ha precis det här,
att längta bort.

För aldrig var längtan bort från dem.

Så kom min son hem från skolan med en uppgift de gjort och skulle visa föräldrarna. Min Lilla Gubbe, som blivit så stor.
Men samma noggranna, klara blick.

Det var kanske inte ett dött gammalt äktenskap, just då var jag varken knäckebröd eller röda linser, för jag hade blivit sedd. Och det var ju bara en skoluppgift, något måste man skriva om sin mamma för att svara på frågorna.
Men just vid den här tidpunkten. De där dagarna i början av september, när kroppen och huvudet skulle vänja sig vid vardagslunk efter en mycket lång sommar. Vänja sig vid tillvarons tröga tempo efter en mycket lång tid på högvarv. Då stannade orden i hjärtat, de blev en present att bära med sig när tallrikar välte i diskhon och vatten svämmade över köksbänken, när otillräckligheten gnagde i bakhuvudet. Det bästa med henne är att hon finns där. Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.

Och det blev tydligt för mig att jag kunde drömma all världens vilda drömmar, jag kunde längta vart jag ville.
Så länge jag stod kvar.

Läs mer:

  • Ett dött gammalt äktenskap. “Låt mig vara krossade tomater! Låt mig vara knäckebröd, röda linser, ett paket med havregryn.”
  • Folket. De är folket, jag är presidenten.
  • Lilla doktorn. Patient, händer det att du jobbar på natten?

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+88
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, augusti 2023

september 10, 2023

 

Oron lättar på bussen på väg från färjan.
Jag är ensam. Mina barn är i bilen med sin farmor och farfar, släpet bakom dem är fyllt med flyttlådor. Den här flytten, tillbaka till Åland efter ett år i Uppsala, hade kunnat vara ett tacktal på en Hollywoodgala. Tack till farmor och farfar som hjälpte mig att stuva in och få över alla sakerna. Tack till mormor och morfar som hämtade grejerna jag trots alla ansträngningar glömde kvar. Tack till min bror för kaffe, samtal och vika flyttlådor. Tack till min vän, också känd från sommarpratet som snygga-vänstersvängar-ut-på-stora-vägen, för att hon kom med sopsäckar och märkpennor och handlingskraft när det inte fanns något jag hellre hade velat ha.
Tack till mig själv: för att jag tog oss hit och dit, för att jag tog oss hem och hem.

Jag har varit oroad för en borttappad cykelnyckel, jag har legat sömnlös över mina livsval. Jag har studerat varje repa på golvet i huset vi hyrt och undrat om det är vi som orsakat den. Förändringen har grott i mig med en monumental växtvärk, gamla minnen har jagat mig. En skuld har krupit i kroppen. När polishelikoptern cirklade över oss när vi åt middag i det hyrda husets idylliska radhusträdgård bland mognande vinbär och jordgubbar, greps jag av en kraftig lust att erkänna. Allt är mitt fel, grip mig. Men inte var det jag som sköt in i en buss så kulorna gick genom fönstret och träffade en fjortonårig pojke. Inte finns det något att beskylla mig för mer.
Men i bussen på väg från färjan är jag inte orolig mer, Sverigetiden bleknar som ett gammalt minne. Jag är på väg till något jag har saknat, kanske i flera år utan att förstå det:
nu ska jag hem.
Bara hem och inget mer.

*

Barnen har ärvt en bil. Jag försöker få den såld men den säljs inte. (Om någon letar efter en billig gammal stabil bil på Åland vet ni var jag finns.) Den står på min uppfart och väntar på bättre tider. För ett år sedan tog jag körkort; efter det har jag knappt kört. Det jag saknar är mängdträning. Jag är skräckslagen och omotiverad. Allt jag vill är att gå och cykla. Ingenting i vårt liv räddas av en bil. Men jag vill kunna köra, om inte annat för att kunna säga att jag låter bli för att jag inte vill, inte för att jag inte kan. Habanero lär sig cykla, jag tvingar mig ut och kör. I augustikvällen möter jag mitt eget obehag, varje dag lär jag mig våga något jag inte vågat förut. Även historien om bilen hade kunnat vara ett tacktal. De senaste åren har tränat mig i att blotta mig, lägga mig platt, be om hjälp. För varje banal och fånig fråga om något jag inte kan finns hjälpen alltid bara några meddelanden, några samtal bort. Grannar, vänner, släktingar är alla involverade i  historien om mig och vår bil.
Du försöker bra, sa barnen när jag kom hem efter en tur, du anstränger dig hårt.

*

Jag rensar ut, men jag rensar inte klart.
Historien om mitt liv är att alltid överskatta hur mycket som går att åstadkomma på så kort tid.
Jag påminner mig om att riktningen är viktigare. Jag har stakat ut vägen, nu kan jag fortsätta gå den, så lång tid det tar, jag hittar.

*

Tystnaden om morgonen innan barnen har vaknat, lugnet om kvällen efter att de somnat. Kvällspromenader genom ljumma nätter, läxläsning en söndagseftermiddag. Samla fallfrukt, koka äppelmos. Cykla längs gatan tills svetten rinner. Hav och hällar. Te ur termos, en bok i en park medan barnen leker, som så många dagar så många år och hur länge till är det möjligt men just nu fortfarande: detta stillsamt förutsägbara, samma guldstunder som så många gånger förr.
Att vara ledig ett par veckor med barn som går i skolan, en verklig semester. Teveserier dagtid, storstäda ett rum utan att bli störd en enda gång.
Att låta dagarna gå mycket långsamt, att vältra sig i sin trötthet för att orka vakna upp ur den.
Kanske det jag behövt, under längre tid än vad jag förstått det:
en lång och stilla sensommar.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+67
Resor

Senja

augusti 31, 2023

Hur skriver man om en resa när den känns så långt borta från ens eget liv att man knappt vet om den har hänt?

Om en plats vid världens ände, men kanske är det inte världens ände utan världens början, vem bestämmer ordningen.
Längre norrut än vad man någonsin befunnit sig. Vita nätter, dimmiga toppar, hjortronkart, midnattssol.

Det är jag och min vän, det är mitten av juli. Sommaren har pågått så länge på sättet en sommar helt själv med barn gör. Jag har packat för läger, lagat luncher och middagar, stoppat syskonbråk och stått pall för diskussioner om valfri tandborstning som ett rimligt livskoncept.
Jag har känt mig otillräcklig. Jag har varit så trött. Jag har undrat hur jag ska orka det jag måste (packa ihop alla våra saker, ta oss över havet, tillbaka till ett liv som är både nytt och gammalt).

Och nu är det jag och min vän, bara vuxna människor, bara sådant man själv önskar, och vi reser norrut. Tiotals mil norr om polcirkeln, till Norges näst största ö Senja.

Här finns kontraster: kontrasten mellan fjäll och fjord, mellan topp och dis, mellan slitna hus och naturens skönhet. Det här är ingen polerad plats, för människorna. Man kan handla i butiker eller gå i skolan i byggnader som ser ut som Sovjet, eller åtminstone som vilken vanlig svensk betongförort som helst. Ibland ser man hus där färgen flagnar, när man åker längs de smala vägarna där man måste köra bilen åt sidan vid möte och vägen kröker så man aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Det ser ut som en plats där man skulle ha råd att bo, hinner jag tänka, och undrar som jag alltid gör på främmande platser, kanske mest de avlägsna: hur vore ett liv här, så långt bort. Och så nästa tanke, som alltid kommer: jag undrar hur långt det är till närmaste sjukhus och hur det är att arbeta som läkare här.

Ingen polerad plats, för människorna, som en skönhet som inte behöver klä upp sig. Här behöver man inte skapa något vackert, det finns ju redan här: branter som stupar ned mot fjordens intensiva blå, vit sand, som en resekatalog för tropikerna, som om någon vridit upp färgerna i bilden.

En plats av kontraster, men också: en plats av kontinuum.
Dagen går över i natten som är lika ljus som en dag. Midnattssolen över fjorden i ett ändlöst sken. En regnbåge om natten, finns det guld där den tar slut. Horisonten och fjälltopparna jag ser från den hyrda stugans altan när jag tar mitt morgonkaffe, himmel och höjd som smälter samman i dimman. Ett steg efter ett annat i vandringen uppför. Sida efter sida i boken jag läser om kvällarna. Samtalet som pågår både i replikerna och i tystnaderna, som det kan vara med goda vänner. Ett flöde av ostördhet. Ett jämntjockt vitt, en av vandringarna upp på en topp när molnen drar in.

Vi har inte haft tur med vädret, vi missar några utsikter och drömmen om en vandring i midnattssolen.
Men dessa dagar utanför mitt liv känns det som att jag har haft tur med precis allt annat.

Det obrutna, och det egna.
Inget förväntas av mig, mer än att uppleva detta: kvikk lunsj och hveteboller på toppen. Ljudet av vattenfall. Doften av en disig dag på fjället. Bilfärder där radion går av och på i takt med att den tappar täckningen, tunnlar genom berget där en varningsskylt meddelar att belysningen är tillfälligt redusert vilket innebär att det är becksvart. Galenpanna en dag vid köksbordet när det regnar, kikärtor med spagetti och pesto i stugan om kvällen. Läsa. Sova. Gå.

Hur berättar man om sin resa?
Jag vet inte. Men jag vet att trots att jag lämnat platsen stannade något av den i mig.
Mitt i en regnruskig skolmorgon när alla strumpor är udda och läxpapper försvunna och gympakassar får plötsliga revor, då bor det i mig, som en hemlighet:
vita nätter.
Ett ljus som inte upphör.

Läs mer:

  • Ett dött gammalt äktenskap. “Lugnet i kroppen som kommer när man når toppen, vad skulle hända med en om man började varje dag med att traska uppför.”
  • Glimtar, juli 2023. “Det är att påminnas om att livet inte bara består av allt som samlats bakom mig och tider som är förbi.”
  • Kapriskonceptet. “Detta märkliga lilla liv. Så lite man vet om vad som ska möta en i nästa tugga.”

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook.

 

 

 

 

+47
Enklare liv

Två och ett halvt år utan smartphone, och ett år med

augusti 27, 2023

Svartvit kvinna pratar i telefon

Om det skulle varit ett vetenskapligt experiment hade det varit de sämsta tänkbara förutsättningarna. Omständigheterna runtomkring var alldeles för exceptionella.
De där två och ett halvt åren i mitt liv, ganska nyss, som jag inte hade någon smartphone, bara en sådan där gammal knapptelefon som man kan ringa och smsa med.

Det var i tiden mellan en separation och ett dödsfall, det var tiden från en pandemis dramatiska början tills dess sakta avklingande antiklimax-slut.
Jag var ensam med barnen på heltid. De var för små för att jag skulle vara hemifrån länge utan dem med gott samvete. Vårt liv utspelade sig inom tre kilometers radie. Tillvaron kunde inte bre ut sig, den vara essensen av vad jag ville ha och inget mer än så.
Den behövde vara trippelkoncentrerad tomatpuré, inte vattniga januaritomater som fraktas för länge och ändå är så dyra.

Livet var inte så stort, men det var innerligt.
Vinden och snålblåsten i ansiktet om morgonen på väg mot dagis väckte mig till liv. Långa somrar med fötterna i vattnet, att sitta på bryggan på någon badplats medan barnen plaskade, läsa en bok. En cappuccino på en bänk i en lekpark, doften av höstfukt och vårvind och dallrande sommarhetta, skriva i ett block.

Jag skrev färdigt en ny version av en roman jag skrivit tusen gånger, jag blev refuserad och skrev den igen. Studerade ryska på distans och barnen älskade tisdagskvällar när mamma hade språkkurs för då fick man ha extra skärmtid. Stod i mitt garage på en crosstrainer och tittade på teveserier. Bakade bröd och lagade soppor. Hade alltid min kamera på axeln, vart jag än rörde mig och de få gånger jag lämnade ön tog människor det som en kontaktsignal, främst män: så du är intresserad av att fotografera, rekommenderar du din kamera och jag sa nej, det är inget jag rekommenderar men det är den enda kamera jag har och visade upp min knapptelefon och sedan återgick jag till att läsa min bok.

Det är lättare att se med skärpa, i efterhand: det fanns inte ett enskilt val som gav mig denna säregna lilla livsvärld.
Det var ett antal val, som hade det gemensamt att andra trodde de försvårade mitt liv men allt jag kunde se var att det var det enklaste sättet för just mig att göra det på.

Det fanns så många sätt jag hade kunnat bli så trött. Det fanns så många sätt den tröttheten hade kunnat driva mig att fly från den verklighet som var min.
Jag ville inte ha möjligheten att scrolla mig bort från tillvaron, eftersom frestelsen skulle vara så stor och mina tidsmarginaler var så små. Därför hade jag ingen smartphone.
Jag ville ha en kropp som orkade allt för att då blev min hjärna lugn och jag sov som ett barn. Därför levde jag mitt lådcykel-utan-el-liv.

Jag upplevde att det här gjorde mitt liv enklare. Annars hade jag inte fortsatt.
Om det var livet utan smartphone som gjorde att jag läste, fotograferade, skrev?
Nej, det var ju jag. Men att vara utan tog mig till andra beteendemönster, drev in min hjärna i andra spår.

Sedan flyttade vi till Uppsala, och jag tänkte: jag flyttar inte till en ny stad, ett nytt liv, ett nytt sammanhang och blir en person som inte kan swisha och som man inte kan nå på messenger om jag inte är hemma vid datorn. Jag vill ha google maps och appen till kollektivtrafiken.
Allt jag ville var att vara så vanlig som möjligt och att göra vad jag skulle och ingenting annat än det.

Jag köpte en smartphone, jag laddade ner mina appar.
Strax därefter kom den stora sorgen in i vårt liv. Jag satt jämnt med telefonen om kvällarna och det var inte telefonens fel, det var sorgens, och allt jag ville var vad just den kunde innebära: jag ville vända mig bort, och fick det. Jag ville slippa för en stund, och jag fick det.

Vad var det bästa med att vara utan en smartphone?
Att det fick mig att befinna mig fullt ut i mitt liv, när det behövdes.
Vad var det bästa med att ha en smartphone igen?
Att kunna ägna mig åt verklighetsflykten, då när det behövdes. Men efter det: google maps och att ha koll på kollektivtrafiken, vad vänner skrev, öppettider. Och stegräknaren.

Det sämsta?
Att jag inte fotograferar med kameran längre. Men det går ju att ändra på.
Och att telefonen går fastna i, såklart.
Men livet är ett annat nu, med andra förutsättningar.

I vårt Uppsalaliv hade jag större nytta av telefonen, men också lättare att fastna i den. Kanske hade världen fler intryck jag ville dra mig undan ifrån. Kanske var livslogistiken mer komplicerad för mig där. Eller så var det för att jag inte hade de invanda mönstren, som här på Åland. Boken i väskan, tramptagen i benen, viljan att välja och kanske framförallt att välja bort.

Även om mer får plats nu.
Kanske dubbelkoncentrerat räcker.

Men vad blev slutsatsen, sensmoralen, vad blev min predikan om det rätta sättet att leva sitt liv?
Nej, det blev ju inget sådant.

Kanske möjligen detta:
under exceptionella omständigheter kan man behöva leva ett exceptionellt liv, och det kan innebära att välja bort sådant som för andra verkar självklart.
Och sedan kommer andra exceptionella omständigheter, andra slags exceptionella liv, för de exceptionella liven är olika på samma sätt som Tolstojs olyckliga familjer.
Kanske lever vissa av oss många exceptionella liv på en enda livstid.
Och man får möta dem som de kommer, med varsamma val för att kunna leva dem.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+67
sånt jag läser

Om-vägen.

augusti 26, 2023

Jag läste en bok. Den hette Om-vägen. Den handlade om att bestämma sig för att ta sig till Nya Zealand på cykel, och om att genomföra det.
Och den handlade om envisheten: det som får en att fortsätta där andra skulle ha slutat, det som får en att fortsätta framåt för att framåt är den väg man tar.
Det var en bok om äventyr och om kärlek, om livet när det är som mest levande.
Det var ett stort berättande i korta texter, det var att tas med på en resa i coffee table-format.

Ann Johansson är kring trettio när hon bestämmer sig för att cykla till andra sidan jorden. Hon har en idrottsbakgrund, men ingen större cykelbakgrund. Men hon längtar efter ett liv som är någonting större än vardagslunken och jobbet som grafisk designer på en dagstidning. En känsla som är lätt att känna igen sig i, även om man inte har för avsikt att cykla till andra sidan jorden: det finns ett äventyr som väntar på mig, och jag har inte nått fram till det än.

Så Ann packar, planerar, sparar, säger upp sig och ger sig av.
Cykel, packning, tält. Mil efter mil efter mil i kroppen.

Boken följer två år av cykling (det blir en vända hem på grund av skada och sedan nytt försök, ny rutt). Korta, innerliga texter. Otroligt fotografi.
Det här är berättande som gör samma sak som det jag skrev om i tankarna om bloggen: det här är en berättelse man kan läsa utan att vara nörd kring de ämnen den handlar om, på ytan. Man behöver inte bry sig om långfärdscykling eller världens länder. Man behöver bara uppskatta en god historia.

Dessutom är coffee table-formatet förvånansvärt inspirerande för den som bloggar. Det är ju egentligen samma sak: korta texter som måste bära sig själva, kunna läsas fristående. Och samtidigt hänga samman. Så att helheten bildar något större än delarna, även om delarna inte är beroende av helheten.

(Så tydligen: bloggen, ett slags digital coffee table-bok. Tänk vilka insikter läsningen kan ta en till.)

Johansson förskönar inte resan. Det är nära-döden-situationer och att cykla genom skabbklådan. Långtradare och fula gubbar, magsjuka och visumstress.
Och samtidigt är det övertygelsen om att det är värt det.
Det vore inte värt det för mig, men det är det för henne, och där ligger behållningen i läsningen.

Jag tas med på en resa jag inte själv hade orkat genomföra, får njuta av dess skönhet utan att genomlida dess besvär.
Och smittas samtidigt av suget, övertygelsen:
att hitta äventyret man vill genomsyras av.
Det som får en att trampa vidare.

Du hittar boken här. Eller på Mariehamns stadsbibliotek, så fort jag har lämnat igen den.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+35