att skriva

min helg. oktober 2024.

oktober 13, 2024

(Citatet är från Lina Wolff när hon intervjuades i Tidningen Skriva.)

På fredagseftermiddagen gymmar jag med Storasystern efter jobbet. En till två gånger i veckan gör vi det hon och jag, sitter i sofforna utanför omklädningsrummet och äter mellanmål först. Det gör under för mina skrivaraxlar att gå dit, det gör under för disciplinen att hon kommer med.

Sedan går jag till jobbet, ordnar pappersarbete, ser ut över hösten och viken, tänker att detta är den ljuvligaste årstiden, varje del av den, det intensiva sprakande röda och alltings gråa mörker.
Äntligen får jag vila från all värme och ljus.

Cyklar och handlar tacogrejer, tänder levande ljus till middagen. Hela huset kan vara stökigt men man kan alltid tända ljusen.
Efter middagen ser vi på His dark materials-teveserien (baserat på Philip Pullmans böcker), det första avsnittet, och enas om att det här är något vi vill fortsätta se. Jag är glad över att dela en serie med barnen, sist var det A series of unfortunate events.
Barnen leker tills det är läggdags.
Jag skriver.

Skrivandet nu är som den kärlek jag skriver om: en uppslukande helhet, det större mot vilket allting förankras.
Jag undrar vad jag ska skära bort för att få vara mer i det.
Jag låter annat blekna, jag måste reducera resten av livet till sin absoluta essens men inte mer.
Som när jag en gång var ensamstående med barn som var så mycket mindre än nu. När jag cyklade och drömde och kämpade och ibland greps av en stor hopplöshet, en oro att jag inte skulle klara det, och samtidigt var uppfylld av en mycket tydlig uppfattning om vad som måste göras och hur det måste göras och hur allt annat fick falla undan.

Det blir lördag. Jag går upp vid sju för att skriva. Jag vaknar med kaffe och mörker och min roman, precis som förra hösten. Jag skriver bättre i mörker och höst. Den ljusa årstiden blottar allt, det blir svårare att gå in i inre rum.
Om vardagsmorgnarna skriver jag i trettio minuter, på helgen i  en timme.
Men romanen har börjat komma till mig vid andra tidpunkter, sippra in i mitt medvetande som det gör när jag låter den vara dagligt och ständigt aktuell. När jag hänger tvätt, när jag cyklar till affären i dimmig oktoberluft. Jag tänker på dess händelser som man tänker på skvaller om bekanta, gamla minnen från förr.

Jag och Storasystern fortsätter vår gemensamma hallrensning. En helg i taget har vi rensat bland skor, sedan jackor, nu vantar och mössor och paraplyer. Hon är systematisk och tålmodig på ett sätt jag är med text och studier men inte med livets praktikaliteter. Hon ordnar högar för slängas, spara, prova, Emmaus. Jag ger henne hyllningar och kassar att lägga sakerna i och sedan åker vi hela familjen till Emmaus och lämnar av sakerna.

Vi åker dit varje vecka i en rensningsiver, och varje vecka undrar jag om jag någonsin ska bli en harmonisk bilförare. Jag tror jag har en nedsättning i min visuospatiala förmåga, på samma sätt som en dyslektiker har svårt att få ihop orden. Mängdträning ger något, det är ju bättre nu än förr, men ständigt utmattande.

Ge mig ord, inte parkeringsplatser.
Ge mig cyklar, inte motorfordon.

Det blir lördag eftermiddag och jag cyklar till stan. Jag är lättad över att slippa köra bil. Bara jag och min cykel på öde cykelbanor, tills jag – givetvis – hamnar i en korsning med en annan cyklist där jag vänligt stannar, och han också.
”Tack”, säger jag.
”Det är inget att tacka för, det är högerregeln”, säger han.
Den bästa sortens trafik är att promenera.

Jag promenerar i stan med en vän. Vi har den sortens samtal där man går direkt på djupet. En gång i våras sågs vi som hastigast, hon på väg till dagis och jag på väg till mataffären. Vi frågade hur det var med varandra och hon berättade att det varit mycket död i livet just nu och jag berättade att det var en stor jävla livskris att bli färdig specialist i psykiatri, att jag trodde jag skulle vara lättad men att jag istället fick en djup existentiell ångest och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Först när vi skiljts åt slog det mig att det inte är det vanliga sortens småpratssamtal man ropar till varandra lutad över cykeln.

Efter promenaden får jag ett mail från en av testläsarna till min bok. Det är en läsning som har läst in precis allt jag försökt skriva, in i minsta subtila detalj, och som kommer med tankar och förslag om hur jag skulle kunna gå vidare.
Jag har fått så fina läsningar, de har satt ord på saker och de har sett saker och de har hittills utgjort en lättnad. De skiljer sig åt på sättet jag hoppades att de skulle göra. Det finns nyanser i texten man kan tolka på olika sätt, men det finns inte en gemensam svaghet som alla läsare påpekar.
Det här mailet, den här eftermiddagen, får mig att tänka det jag tänkt flera gånger den senaste tiden, med ett växande rus i huvudet:
det här kommer verkligen att bli.
Det är här det händer, mitt i denna stillsamma tillvaro, där rörelserna på ytan är så små.

Det blir lördag kväll, vi ser på His dark materials och äter choklad.  Kan inte låta bli att se ett extra avsnitt för att det är så spännande. Och stämningarna!
Sedan leker barnen, tills det blir läggdags.
Jag läser om mailet, tankarna om hur berättelsen skulle kunna röra sig. Jag ser boken växa, i mitt huvud, jag ser de sista trådarna kunna knytas ihop, problem jag kan lösa, jag går och tar en varm dusch för i duschen finns alltid utrymme att tänka och jag blundar under det heta vattnet och för varje ögonblick byggs min berättelse.

Det blir söndag morgon. Jag går upp vid sju. Jag skriver. Jag undrar hur jag ska kunna frigöra mer tid för att skriva.
Jag tänker igen på tiden när jag var ensam, som nu, men barnen var så mycket mindre.  På dryga två år utan smartphone. Mitt i en pandemi när jag ändå inte skulle åka någonstans. Mitt i ett liv där jag sällan hade utrymme för musik och podcasts oavsett.
Jag tänker att jag ska börja leka den tiden igen, se om det går utan att ta bort fördelarna med att ha den telefon jag redan har. Inte lika extremt.
Jag bestämmer mig för att bara använda telefonen för musik och podcast, fotografier. Och meddelanden när jag är borta från hemmet. När jag är hemma ska jag ta fram datorn om jag vill ”använda internet” och då behöver det finnas en tanke där, vad är det jag ska göra?
Om jag kunde leva så, tills boken är klar.

Tills boken är klar.
Kanske i slutet av november.
Innan årsskiftet, åtminstone.

Det känns som att vänta ett barn.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

+50
3 Comments
att skriva

Onsdag morgon

oktober 2, 2024

Det är en morgon. Jag sitter på Stockholms central. Jag ska åka till Örebro. Jag ska presentera mitt forskningsprojekt som jag gjorde i våras som det sista av min specialisering. Mest ska jag lyssna på de andra föredragen på konferensen.

Jag har lämnat mina barn och mina föräldrar i mitt hem, gått upp i ottan.
Jag har köpt en cappucino på Vetekatten för att jag tycker det är så gott, jag har skämts lite som jag alltid gör när jag tillåter mig att välja det dyra alternativet.
Har varit så sparsam förr. Alla dessa små saker, de får mig fortfarande att känna mig som en miljonär.

Tåget går först om en timme. Jag ska skriva och iaktta platsen och människorna som finns här. Jag skriver inte så bra på offentlig plats, jag går inte in i den skrivna världen utan ut i den omkring mig. Men jag betraktar bra.
Det går in i alla texter sedan. Alla saker man har sett. Varje detalj intressant. Det starka ljuset över bullarna, samarbetet mellan flickorna i caféet. Duvan som gick över golvet just, pickade efter smulor.
Mannen som ropade, någonstans på den här våningen, hur hans rop skapade en rörelse bland alla oss som befinner oss här. Alla mellan-tåg-människor, morgonpendlare, centralstationsjobbare med laptopar. Spänningen i våra axlar, huvudena när de rörde sig, de huvuden som faktiskt rörde sig, för alla försökte inte titta varifrån ljudet kom, vissa gjorde det som också är en reaktion i kris: spela död.

Ropade han hjälp eller ropade han släpp mig? Var är han nu?
Vi hörde bara hans rop, men vi såg honom inte. Några reste sig upp och gick, kanske skulle de gå ändå, men det kändes som att det var hastigare, det plötsliga beslutet när man är rädd.
Trots att de stora farorna kanske är de som inte hörs, sådant som bara händer.

Nej nej nej, ropade han, och fortfarande såg vi honom inte. Sedan blev ljudet av hans röst allt mer avlägset.
Duvan kom närmare, gick under min stol. Sedan kom två till.
Vi hör inte mannen ropa mer.

Att höra någon vara instabil, att ana ljudet av en kritisk situation, utan att vara på ett sjukhus och ha mina sjukhuskläder och vara läkare, känns naket. Som att alltid ha en handväska med och glömt den, som att gå hemifrån och ha lämnat telefonen på köksbordet.

På arbetsresor finns det alltid där, känslan av att ha glömt något. Mitt yrke, mina barn, platser och roller där det spelar någon roll vad jag gör.
Där man vänder sig till mig.
Ingen på den här platsen vänder sig till mig, inte mer än för att fråga om jag vill ha havremjölk eller vanlig i min cappucino.

En befrielse och en förbannelse, den stora världens anonymitet.
Världen när den passerar förbi.
Nu ska jag försöka skriva något, mitt i världen, nu ska jag försöka göra något med en roman som också bara pågår men som kanske aldrig blir.
Jag ville bara formulera något här först, ut i världen som en flaskpost.
Jag ville bara säga hej.

 

+70
1 Comment
att skriva

kostnader

september 23, 2024

Jag börjar skriva det här inlägget medan middagen är igång. Klyftpotatisen är i ugnen och zucchinibiffarna i stekpannan och datorn står på köksbordet. Vegobiffar blir alltid bättre när jag inte är där och petar, när jag glömmer bort dem lite så de hinner få yta innan jag vänder dem. Då kan man hinna skriva några rader.

Det är den första dagen av en vecka tjänstledigt för att skriva. Jag fick ett stipendium från Svenska kulturfonden, jag tar ut det som enstaka veckor här och där. I september, november, december. Kanske något på andra sidan årsskiftet också.

Det är den första dagen, av den första veckan. Jag har skrivit i omgångar, fyrtiofem minuter i stöten, jag har tagit raster då jag gör något fysiskt, handfast. Plockar fallfrukt i trädgården. Rensar ett avlopp.

Jag har låtit händerna arbeta medan jag tänker på skrivandet, och vad det kostar.
Något om det ville jag berätta idag. Att i en period som den här hösten, när jag vill låta skrivandet ta en så stor plats, huvudrollen, så finns det inte oändligt med rum.

Alla sakerna som inte blir, jag ville säga något om dem,  kanske syns annars mest det som blir.
Man undrar hur alla hinner allt, glömmer bort att det gör de inte.

Mitt skrivande kostar pengar. Även med stipendiepengarna kostar dessa lediga veckor mig femhundra euro per vecka jämfört med om jag hade jobbat på mitt vanliga jobb istället.

Mitt skrivande kostar mig ordning. Jag är ingen naturlig plockare och fixare hemma, det krävs ganska mycket energi och kraft för mig för att hindra ett hem från att flyta ut i kanterna till ett band av saker strödda omkring mig så att man kan följa spåren som med smulorna i Hans och Greta. När jag skriver så här intensivt som med boken den här hösten får det vara.

Mitt skrivande kostar mig skönhet. Jag går i alldagliga kläder som inte passar ihop i ett hem med alldagliga saker som inte passar ihop och det är inget vackert att vila blicken på men det går att sätta sig i sängen ändå, blicka ut mot utsikten från sovrumsfönstret, en höst som händer därutanför, och skriva.

Mitt skrivande kostar mig äventyr. Jag tackar nej, jag låter bli. Jag rör mig i min lilla bubbla. Jag stannar hemma om kvällen. Jag lägger mig tidigt, ska upp på morgonen till orden. Jag missar samtalen när det ringer. (Jag ringer upp sen och ber om ursäkt). Jag vänder mig inte utåt, mot världen, jag går djupt in, mot ett slags mittpunkt. Jag omvandlar min tillvaro till en repetitiv tristess på ett begränsat utrymme tills allt som finns kvar är att låta kreativitetens kraft bända upp det.

Mitt skrivande kostar mig den här bloggen. Just nu, menar jag. Allt det här är just nu. Skrivandet finns ju med hela tiden, men inte på det här sättet. Nu är det som en förälskelse, när man drunknar i en relation och låter den uppsluka en.
Jag har tänkt ofta den sista månaden på om jag är en idiot som slutat skriva här,  och som fyller den här platsen med halvfärdigt och oredigerat när jag väl gör det. Kanske vore det fint att ha kvar en läsarskara som är intresserad av ens skrivande om man någon gång får ge ut en bok. Och jag har så många idéer. Så mycket jag hade velat göra här.
Men till och med detta behövde jag välja bort.

Det var länge sedan livet tillät mig att uppslukas på det här sättet.
Det var länge sedan jag kunde ta kostnaderna.

Nu är middagen uppäten sen länge, jag skriver det sista på mina rader. Alla barn är hemma från sina vänner, det ska läsas läxor, förhöras inför prov. Någon ska i duschen, någon annan ska hitta rena strumpor, en tredje, ska påminnas att packa en gympapåse.
Sedan, när allt är i sin ordning, ska jag sätta mig och skriva.

Kanske var det bara det jag ville berätta, igen.
Att det är skriva jag ska göra nu.

 

+89
8 Comments
att skriva

bitar och delar.

september 19, 2024

Septemberklar luft, årets bästa tid, och jag skriver.
Vad mer finns att berätta än det, inte mycket. Och kanske var jag tvungen att komma till en sådan punkt, för att komma in i ett skrivande igen. En plats där inget händer, en tid för att stänga in sig i sitt eget huvud.

Nästa vecka lyfter jag lite stipendietid. Är tjänstledig och skriver på dagarna. Vi får se hur det går. Ska försöka att inte pressa på för hårt.
Men efter det tänkte jag att det kanske är dags att ta in någon annan i texten.
Är ni någon annan?
Det är inte hela bokmanuset som är redo för andras ögon, men det kommer att vara kanske 25 000-30 000 ord, beroende på hur långt jag kommit i nästa vecka. Hela boken ska bli 50 000, kanske 60 om den drar iväg lite, har jag tänkt. Så halvvägs ungefär.

Vill inte säga för mycket om den, för en sak jag vill veta är just hur man läser den om man inte vet hur jag tänkt mig den. Söker inte feedback på språk och formuleringar och detaljer i det här läget, utan den större strukturen, hur man uppfattar tempo och teman och de olika händelserna och personerna.
Skriv en kommentar eller skicka ett mail om ni vill läsa! Så kan vi ju byta texter om ni har nåt.

Här är några urklipp, lite bitar och delar, om man vill få en känsla. (Bilderna är alltså olika urklipp, det är en massa text mellan utdragen.)

 

***

 

 

***

***

+46
18 Comments
att skriva

liv i huvudet.

september 15, 2024

Livet pågår utan att jag skriver om det. Jag skriver om andra sorters liv, de fiktiva.
Boken går långsamt men den går. Jag lever i den lite hela tiden. Det är samma overkliga känsla som så många gånger förut när jag varit i ett skrivprojekt, att jag är i den här världen där jag är alldeles ensam, att det finns ett eget rum som är så stort för mig. Mitt liv blir som mitt hus – jag bor i ett suterränghus, från vägen tror man att det bara finns ett plan och kanske någon liten källare. Sedan kommer man in och upptäcker att under oss finns en hel värld av vindlande rum, gästlägenheten. Sådant är mitt liv när jag skriver roman – man tror att det bara är jobbet och barnen och kvällspromenaderna, men inuti mitt huvud bor en helt ny våning.

… och det gör det svårt att skriva om det andra. Min kraft befinner sig redan där. Jag förstår inte hur jag ska kunna skriva här utan att berätta för er om alla de där scenerna jag arbetat med sedan sist, om vinternatten och om Nils. (Så heter han, huvudpersonen). Om att förvandla bekanta platser till ett nästan mytologiskt landskap, om hur en lärare på skrivkursen jag var på i somras berättade om just det. Om hur hon skrev en bok som för första gången (hon hade skrivit tre böcker tidigare) utspelade sig på på en verklig plats. Att enda sättet för henne att kunna göra det var att göra den så upphöjd, närmast mytologisk, att det både var den verkliga platsen och inte alls.
Så känner jag med det här projektet, när det är som bäst, jag har heller aldrig skrivit om en plats som är på riktigt, i en tid som är så väldefinierad, och ändå är det alltid en saga.

Jag gör en massa andra saker också förstås. Jag jobbar, jobbar, jag läser läxor,  jag gör en radiointervju om Åländsk bokmässa, jag klappar marsvinen, jag kramar ungar, jag går till gymmet med min äldsta dotter och pratar om livet och hur det är när man är snart tretton år, jag pratar om aktier med min son när han frågar för han har läst om det i Kalle Anka – man kan lära sig många intressanta saker av Joakim von Anka! – och jag ser min minsting lyssna på en låt på repeat som jag lyssnade på om och om igen när jag var gravid med henne och tentapluggade till en tenta om neurologi och ögon och ÖNH och psykiatri. Hör musiken you can’t own me i’m like a dolphin och hon hånar mig när jag sjunger you can’t hold me i’m like a dolphin för jag har alltid tänkt att det var mer logiskt för att delfiner är hala och jag tänker herregud min älskling det är alldeles nyss men du fanns inte då och jag tänker herregud det var en annan tid och jag levde ett annat liv och jag vet att det snart är tio år sedan.

Och jag ser på de första säsongerna av SVT:s Född 2010, jag ser det och jag är en mamma till barn som föddes mellan 2011 och 2015, jag ser det som någon som hade små barn som tittade på andra program än barnen tittar på nu.
Jag ser det som någon som hade småbarn för tio år sedan, medan alla jag växte upp med skaffar sina småbarn nu.

Jag ser det med en molande oro om att mina vänner som har barn nu befinner sig där livet är, och jag i ett tomrum.
Det där var mitt liv då, men inte längre.
Mina ungar klänger inte på mig, jag blir inte ständigt avbruten.
Hela existensen framför mig i sin överväldigande gränslöshet.

Sedan gör jag det som alltid varit gränsen, ramen, som ett tyngdtäcke för oroliga nattsjälar, som en tröja som sitter tight så man vet var konturerna av ens kropp finns, var man slutar och världen börjar:
jag skriver.

Vi hörs, sen.

 

 

+57
8 Comments
att skriva

höstskrivet.

augusti 16, 2024

Allt jag vill den här hösten är att skriva klart min roman.
Det är förstås inte sant, det är bara en överdrift till inledningsmening för att understryka hur gärna, hur mycket jag skulle vilja det. För att skriva mig själv in i en övertygelse, nu när jag börjar arbeta igen, när skolan börjar igen, när jourpass och AW:s och läxor och gympapåsar och vardagspussel kommer tillbaka.
När det finns så många andra saker som verkar vettigare att ägna sig åt.
Att också få ägna sig åt sådant vanvett.

Hur långt är det kvar?
Går det ens att räkna längre, jag vet inte.
Jag har ett antal ord läsbart genomarbetat material, jag har så mycket mer som händer i huvudet, en annan känsla för vart det är på väg än vad jag en gång hade, en annan relation till texten.
Man blandar ihop ingredienser till en deg, allt är löst och kladdigt, mina första utkast är som kalljästa degar man lämnar över natten, så lösa att de knappt kan röras eller formas.
De andra utkasten är något annat, det är sådant man kan knåda och knåda, känna hela brödets – romanens – helhet mellan sina fingrar.

Kommer det att bli bra?
Om jag visste det.
Om jag hade ett kvitto på att det skulle bli något som skulle ge något till en annan, en läsande.
Men innan jag vet det måste jag skriva klart.

Jag vill skriva om morgnarna, jag hoppas jag lyckas.
Jag ska skriva enstaka ströveckor på dagtid, då jag lyfter mitt skrivstipendium. Det vet jag att jag kommer att kunna.

Kommer jag att bli klar?
Ja.
I november, tänkte jag.
Av ingen annan anledning än att jag måste tänka, när jag sitter dag efter dag, att det kommer en annan dag, längre fram, när det här är så mycket mer.
Och att jag inte vill fastna i en text för evigt, drunkna där. Och att jag mår bra av en deadline.
Jag tror det är lite för snäv tidsmarginal, egentligen.
Sådant mår jag också bra av.

Ska det bli så måste tiden, skrivlivet, prioriteras.
Kanske blir det tystare här i höst, glesare mellan inläggen.
Jag tror det är så det måste bli.

Vi hörs.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+48
14 Comments
familj

den 6 augusti 2024.

augusti 6, 2024

För nio år sedan födde jag ett barn.
Jag visste inte då att hon skulle bli mitt sista barn.

(Vet man någonsin? Innan kroppen otvivelaktigt sätter stopp, och inte ens det verkar den göra på samma sätt längre nuförtiden för den som är beredd att gå mycket långt.
Men kanske vet jag något om vad det är att ha lämnat ett tillstånd bakom sig.
Kanske vet jag något om vad det innebär att fatta beslutet att inte vilja ha en ny småbarnstid, att inte ge sig in i konsekvenserna det skulle innebära att sträva efter det.
Kanske vet jag något om vad det är att inte längta efter nya barn, utan detta: att längta efter sina egna barn, att vilja ha dem i sitt liv om och om igen, på alla sätt möjliga.)

Det var en säregen höst, ett slags vändpunkt, ett osannolikt tempo, hur saker ställdes på ända. Flöden av vandrande människor genom Europa, knivmord på Ikea och asylboenden i brand, terrordåd i Paris, massövergrepp i Köln på nyårsnatten. En gång stod jag i kön vid den lilla kiosken i centralhallen i sjukhuset i Umeå och skulle köpa mellanmål, alltid hungrig av att amma och skriva uppsats. Nyheten hade just kommit om den skolattack som utförts i Trollhättan, med ett svärd. Tjejen i kön framför mig sa till sin vän jag förstår inte hur man kan vilja sätta barn till den här världen, vände sig sedan mot mig där jag stod med vagnen, det sovande barnet, sa alltså förlåt, det är inget personligt.

Kanske fanns det ett eget klimax i den tiden, min näst sista termin på läkarprogrammet, när jag skrev uppsats fast jag ville skriva romaner, när jag reste mig och gick vidare för att det var det enda sättet jag visste hur man gick.

Jag skrev om den tiden då, i den sortens krönika man skriver när man är tjugotvå och har ett skrivande som aldrig var lämpat för det tilltal som behövs i krönikor i en dagstidning, när det man behöver skriva är andra texter.
Jag skriver om den tiden nu. Jag skriver en text för en antologi om akuta kejsarsnitt, jag skriver om att vandra runt med en kropp man vet att någon skurit i.
Jag skriver en roman om första halvan av 10-talet, om någon med ett annat liv men i samma miljöer, jag skriver om eftermiddagarna och kvällarna, jag skriver om hur de alltid var så mörka.

Allt kan bli fiktion till slut, så avlägset som om det hände någon annan.
Men barnet var mitt, och hon blev kvar.
I den högsta grad så verkligt, oerhört levande.

Mitt yngsta barn, min nioåring, min unge som lugnats och sansats från den vilda hettan, från det okontrollerbart explosiva till en glödande värme. Min unge som alltid är redo att slåss mot orättvisor, slåss för sina syskon. Som vill prata om Gud och liv och hela världen. Som läser och leker och tänjer språkets gränser. Som retas och uppfinner och tänjer mina gränser.
Med blixtrande svar, snabba rörelser, en ständig överraskning.
Ett stort och eldigt tänkande, en hjärna som behöver få växa ikapp sig själv.

Det finns mycket jag inte vet om den här världen, många saker som andra omkring oss kommer att få lära henne.
Men om detta – att behöva växa ikapp sitt eget tänkande – vet jag mycket.
Jag ska lära henne allt jag kan.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+59
6 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juli 2024

augusti 5, 2024

 

 

Min vän bjuder över oss en kväll på soppa och bröd. Vi cyklar till andra änden av stan, är det där vi hämtade jordgubbar en gång och fick varm choklad frågar barnen, och jo, åt samma håll men inte samma hushåll, de vet inte att jag skrev en text om det en gång, minns bara regnet och den varma chokladen, och jag
jag minns hur det var att just ha blivit själv, att inte veta, ett frenetiskt trampande i backarna, alla vägar är framåt, det är det enda och det avgörande, och nu
varje barn på egen cykel,
att bli ombedd att hålla avstånd så de kan leka ifred,
ingen som klagar över att det är för långt,
alla hem som står öppna för oss.

*

Lilla Gubben en stor gubbe, borta en vecka hos en kompis.
Rapporter från en annan mamma, bilderna och texten: dagläger, husmålning, glass runt munnen.
Sova gott om natten, gå på poolparty.
På ön jag och mina flickor, vi går på bio en dag när ingen orkar bada mer, kvällen nästan tropisk, svalt inomhus. Popcorn, mörker, ensamma i salongen.

*

Moster, familjevänner, syskonbarn, Uppsalakompisar, kusiner, kompisars föräldrar, så många roller människor kan ha i ens liv.
Hur de alla är välkomna att bo i gästlägenheten i vårt hus, den jag haft uthyrd men inte mer, för att jag tänker att detta är en ny tid då huset ska fyllas av besök, då besöken har barn  – stora och små – och jag vill ge dem plats.

Monopol i vardagsrummet, trädgården full av ungar, huset och dess hörn och trädgården och dess skrymslen betraktas med annan blick, andra människor hittar andra favoritplatser och favoritsaker här.
Denna sommar av att bjuda in, av att släppa taget, samma processer som när man för första gången blir älskad.
Att lägga fram sig själv för någon, allt detta skamliga, och se någon plocka fram ens delar som skatter, som strandfyndssnäckor i ett barns blick, sedd med en helt annan längtan.
Att lägga fram sitt hem för någon, att inte längre se det som en manifestation av allt man ännu inte gjort, att låta det bli en plats som fylls av allt man klarar av.

Gäster – att låta sitt hem bli en allmän angelägenhet, inte ett utställningsföremål.
Att vara ensam med ungarna i ett enormt hus, själva grundpremissen är klar: egentligen klarar jag det inte.
Kom hit och bo, vi gör det tillsammans.

Gäster som grillar i trädgården, lagar skruvar på en gunga, gäster som busar med mina barn, gäster som lär dem allt jag inte vet, gäster som lagar veganskt och får mina barn att vänligt anmärka så vegetarisk mat behöver inte vara äcklig, det är bara det här vår mamma gör, du kanske borde ge henne recept och några tips.

*

Vi ska åka med en skärgårdsfärja, hem från en av de mindre öarna bortom huvudön. Vi har besökt vänner som har stuga här. Barnen leker vid lekplatsen vid färjeläget, förutom Lilla Gubben, han sitter på en bänk i skuggan och läser en bok. Jag ropar att det är dags att gå, alla barn börjar röra på sig, vi gör oss redo att gå på, det är avslappnat, vi har åkt förut och färjan går ofta, men kanske för avslappnat. Plötsligt ropar Storasystern att Lilla Gubben sitter ju kvar!
Och det gör han, han har rest sig och gått när alla de andra barnen började gå men medan han gått har han fortsatt läsa i boken och bara förflyttat sig till nästa bänk, satt sig ned på den och fortsatt.
jag blir tokig, säger jag, och det blir jag ju, men förstår ju samtidigt att det kanske är den mest massiva glashussten jag skulle kunna kasta att sucka över någon som ständigt är fast i en bok.

*

Jag sitter i det lilla pentryt i en av 1700-talsflyglarna på Biskops-Arnö. Jag är alldeles ensam. Det är kvällen innan skrivkursen börjar, mina barn är i Dalarna, ingen kommer att leta efter mig här, ingen kommer att bestämma över mig den här kvällen.

Det är bara jag och mina fantasier, det är skymningen.
Det är inget hisnande, det är ensamhetens olust, förändringens obehag, men det är också en stillsam hoppfullhet.

Jag äter mina tortelloni och ser ett avsnitt av en teveserie. Jag promenerar runt ön och simmar i sjön tills kroppen är trött. Jag gör en kopp te.
Jag läser ett kapitel ur en bok.
Jag sätter mig vid bordet, och jag skriver.

Och jag kan se att på andra sidan, efter alla somrar som fortfarande väntar, alla terminer och läxor och aktiviteter, kommer det att komma en tid då de flesta dagar bara tillhör mig.
Och även det kommer jag att lära mig att hantera.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.

+62
1 Comment
att skriva

orden

augusti 3, 2024

Det är den tredje augusti 2024. Jag sitter vid skrivbordet i det gröna sovrummet i mina föräldrars hus och jag ser ut mot träden, fälten. Det är min systers rum, var min systers rum, jag tycker bättre om skrivbordsutsikten här, här satt jag en gång en sommar för tjugo år sedan när jag var elva skulle fylla tolv, när det regnade så mycket och vänskap hjärtekrossade mig mer – eller åtminstone på ett annat sätt – än vad kärlek någonsin kan göra, och jag skrev.

Jag skrev alltid, om somrarna.
Det finns berättelser och bilder som matats om i nya varianter i mina texter i decennier, ett helt och hemligt liv som skett i text och som var lika verkligt, stundtals verkligare, än livet jag på riktigt skulle leva.

Jag har varit en vecka på min skrivkurs och jag kommer att ägna månader och år åt att förhålla mig till vad som satts i rullning.
Som böcker och människor kan möta en i avgörande tider i ens liv och rubba dess riktning, möttes jag av ett sätt att tänka på skrivandet.
Jag började undra om jag ägnat åratal åt att finslipa min teknik och försöka förgöra min fantasi.

Många av oss har en berättelse vi skriver, och en annan vi skulle vilja skriva (ofta vår egen, såriga).
Jag har ingen lust att skriva mer om mitt liv än den här bloggen utgörs av, jag har ingen kärnhistoria som är min som jag längtar efter att få ut, jag trodde att jag skriver vad jag vill och ska skriva.

Kanske gör jag det.
Eller kanske finns det vissa texter som är uppvärmningar, övningar för att kunna skriva det som brinner på ett sätt som är begripligt nog för att nå någon annan.

Men det fanns något med de här dagarna. Med textsamtalen och hur en ögonöppnande analys av en texts minsta mekanik kan ge mig gåshud, hjärtklappning. Med att möta en värld där text kan få vara bisarr och transcendental på samma gång.
Med tystnaden i huset när jag satt i köket och skrev, känslan av att ha gått i kloster. Med skymningspromenaderna och natten: grävlingen, älgkon och kalven, den längsta vandringsstigen som tog mig både genom snår av rosenbuskar och mitt in i en grupp av stirrande kor.
Den här platsen utanför mitt liv, utanför alla händelser som lagt sig på ytan, kanske gömt rötterna.

Det väckte en längtan efter rösten, efter de märkligaste av texter som ingen någonsin begrep, en insikt att det finns en värld där jag skulle kunna skriva text som sjunger i hela registret även om vissa toner skär i någons öron, att för någon annan skulle det kunna vara just det som utgör den omvälvande upplevelsen.
Att kanske har jag ägnat tjugo år åt att lära mig att skriva som när jag var tolv, och trettiotvå, på samma gång.

Kanske handlar det om större saker.
Som att alla ens förflutna jag inte måste tvättas bort, som att allt man någonsin varit inte måste förintas och glömmas, att man inte måste hantera alla forna varianter av sig själv som Karthago, salt i jorden så att inget ska kunna växa upp igen.

Alla dessa tankar ska jag resa hem med, ta med mig i hösten,
Medan jag tömmer diskmaskiner, fyller diskmaskiner, dammar lister, hackar lök, skriver journaler, går till gymmet, läser läxor, håller möten, svarar på mail, krattar löv, skriver på en roman som kanske är en förberedelse, ett övningsstycke, en uppvärmning inför det som ska komma sen.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

 

+44
0 Comments
att skriva

Sista dagarna

juli 29, 2024

Sista dagarna av juli. Regnen faller hastigt och explosivt, ibland mitt i solen. Jordskred och vägar som rasar. när det blir solregn får man önska sig något, så lärde jag mig när jag var liten, är det klimatförändringarna som ger så många tillfällen att önska. En gång önskade jag en hel sommar, det var förra sommaren men känns som ett annat liv, det var ett annat liv.

Jag var så trött då och det fanns inga garantier.
Jag bar min trötta sorg med varsamhet och tänkte: om jag aldrig återhämtar mig mer än såhär kommer jag ju ändå att fungera. Jag kommer bara inte göra de självförverkligande grejerna mer, som att skriva.
Som att förlora ett finger men få behålla handen.

Nu är det måndag i slutet av juli ett annat år och jag ska gå första dagen på en sommarkurs i att skriva roman, på Biskops Arnö. En del av mitt pris, i den där tävlingen. Kom igår kväll och försjönk i ensamheten. Promenerade genom solnedgång och skymning, doppade mig i vattnet omgiven av tystnaden. Och sedan ljudet av syrsorna, doften av tall, ute på fältet en älgko och hennes kalv.
Först saknade jag barnen, som ett hål i huvud och hjärta, men det finns inget i livet som inte är lättare efter tusentals steg, man kan gå och gå tills ens längtan är en rytm, inte ett stopp i musiken.

Det blir lättare idag, när allting börjar.
När dagen fylls av innehåll, inte bara avsaknaden av farten.

Och det finns så mycket att berätta.
Om det här, och om annat.
Det finns så många saker jag inte hunnit skriva.
Det finns så mycket liv jag var upptagen med att leva.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+52
6 Comments