att skriva

Refuseringen, del 6

januari 13, 2022

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som skriver på laptop i motljus.

Den sjätte refuseringen kommer på en tisdag, det är oktober. Snart kommer jag inte att vilja skriva mer, kanske vet jag det redan. Det kommer inte att vara refuseringarna, det har aldrig varit refuseringarna, det kommer att vara att jag inte har tillgång till mina ord. Mitt skrivande kommer att vara så långt borta från mig att jag inte saknar det, att jag inte letar efter det, som om det tillhörde en annan tillvaro, som människor ser på saker de gjorde när de var berusade eller unga.  Ett undantag från verkligheten, inte själva fundamentet för att uppleva den.

Den sjätte refuseringen, jag ser den på jobbet, jag ska bara öppna mailen och hitta en hjärnanatomiföreläsning som någon skickade till mig en gång. Någon gång borde man organisera sina papper istället för att ha ett system i huvudet för var alla grejer finns, någon gång borde man organisera sitt liv. Istället letar jag efter kunskap, hittar ett nej.

Det är ett av de två största förlagen. De skickade den första refuseringen på den förra versionen av det här manuset, det var hösten 2020, mellan två pandemivågor, när man fortfarande trodde att pandemin kanske kom en vår och ebbade ut över en sommar och sedan var besegrad med gemensamma kraftansträngningar. Kort efter den första refuseringen fick jag den andra, från det andra stora förlaget, och från den fick jag en ny blick på mitt manus, en väg att arbeta om det. Jag skrev om hela boken till något nytt och starkare, det är det jag skickat iväg nu.

Det är en standardrefusering. Alldeles utan krumbukter. 
Hej Ulrika!
Tack för att du skickade in ditt manus Laura till oss. Efter läsning och granskning måste vi tyvärr meddela att vi tackar nej till ditt erbjudande om utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. Lycka till med ditt fortsatta skrivande!

Jag blir besviken men inte så besviken som jag brukade bli.
Som om besvikelsen också tillhörde en annan tillvaro, ett liv jag levde en gång och sen inte mer.

Men jag tänker: det här måste jag berätta om. De här refuseringarna också, de som inte är något. Det är så många som har uppskattat att läsa om mina refuseringar, fler än vad jag hade trott. Att få exempel på hur de kan se ut. Det här vill jag också visa, det som ser ut som refuseringar gör mest. Hur olika reaktioner ett och samma bokmanus kan ge.
Om det ska jag berätta någon gång, tänker jag.

Men sedan tappar jag orden.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+21
sånt jag läser

sånt jag läste. 2021.

januari 11, 2022

Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus.

2020 blev året då jag hittade tillbaka till mitt läsande, 2021 har jag fortsatt så. Jag har inte räknat hur många böcker jag läste, och jag är inte så intresserad av det. Under mars-september sammanfattade jag alla böcker jag läst den månaden i blogginlägg, men sedan kom livet emellan med det mesta. Oavsett har jag ingen lust att räkna och lista på det sättet mer, det kändes inte helt bra redan när jag skrev inläggen. Jag ville visa upp många olika böcker, även de jag inte hann recensera mer utförligt, eftersom jag vet hur svårt det är att nå ut med böcker så att någon ens vet att de finns. Jag ville visa att ett intensivt läsintresse inte behöver betyda att man ska läsa en viss sorts litteratur, eller vara särskilt “litterär”, att man kan få sluka böcker för slukandets skull, som många av oss läsande gjorde som barn. Att man kan få välja en bok för omslaget, för att den råkade ligga i en bokbyteshylla, för att titeln lät knäpp.
Men formatet höll inte för det riktigt, det kändes som perfekt format för att ge någon ångest för att den inte hinner läsa så mycket, att man scrollar och bara ser antalet titlar och tappar läslusten innan den ens fått en chans att växa.
Klurar som bäst på aptitligare sätt att presentera böcker på den här bloggen, men bejaka det jag ville från början – visa bredden i läsandet, ta bort en del av prestationen. Vi får se hur det går.

Tills dess får ni hålla till godo med en lista om 2021:s läsande. Den kommer från Julia Eriksson.

Café Lokstallarna Falun

Antal lästa böcker under 2021:
Ingen aning. Många!

Vilken typ av böcker läste du?
Romaner och facklitteratur, barnböcker för barnen, kurslitteratur för jobbet. Och pyttelite poesi.

Vilken månad läste du flest böcker?
I juli. Semester, hade just avslutat ett stort skrivprojekt, kände mig rotlös och rastlös som jag gör när strukturerna försvinner. Då fick läsningen grunda mig. Här är listan med julis lästa böcker. 

Vilken månad läste du minst?
Läste inte så mycket i april, vet inte varför. Kanske bara för att jag tycker april är en så deppig månad så att jag inte orkade. December läste jag också mindre än vanligt.

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

(Ur Maskrossång av Hilde Hagerup.)

En ny genre för året?
Poesi! Försiktigt och trevande. Är med i styrelsen i Ålands litteraturförening och vi arrangerar något som heter Poesirondellen varje månad. Som en bokcirkel fast för en dikt – man träffas en timme och läser en dikt tillsammans, flera gånger och på olika sätt, och pratar om olika aspekter av den. Det är ett otroligt sätt att läsa poesi på, och känns som en flykt från hela vår tid på något vis. Lugnet, fokuset, det blir ett slags kulturell medveten närvaro. Mycket inspirerande för skrivandet!

Några omläsningar?
Ja! Läser ofta om böcker. Några i år var Diva av Monika Fagerholm, Alla orden i mig av Karin Erlandsson, Maskrossång av Hilde Hagerup, Störst av allt av Malin Persson Giolito, Man kan inte säga allt av Peter Pohl.

En bok som fick dig att gråta?
American dirt av Jeanine Cummins. Men hade feber också, oftast då jag gråter mest när jag läser.

En bok som fick dig att skratta?
Öhm, min ryska grammatik kanske? Kan fnissa lite för mig själv när något komplicerat djävulskap klarnar när jag pluggar ett språk. Helt normalt beteende givetvis.

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som läser bok på en balkong

Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.
Alla orden i mig av Karin Erlandsson.
Störst av allt av Malin Persson Giolito.
Maskrossång av Hilde Hagerup.
Diva av Monika Fagerholm.
Den stora skrivboken av Agota Kristof.

Ett fint läsminne från 2021:
När jag tog in på hotell för att få läsa och skriva ifred. Julikvällsläsning på mina föräldrars balkong. All högläsning med barnen, alla gånger jag fått känna att vi verkligen är en familj där man läser. (Nej, det gick visst inte att välja bara ett minne…)

Bästa läsplatsen 2021?
2021 har jag njutit av att så många platser kan vara läsplatser, att man alltid kan ha en bok med i väskan som kan hjälpa en att rota sig var man än hamnar.

Citat ur Eufori av Elin Cullhed

(Ur Eufori av Elin Cullhed.)

(Ur Diva av Monika Fagerholm.)

I vilken form läste du böcker 2021?
Vanliga fysiska böcker, utom Pesten av Albert Camus som jag skulle läsa för bokcirkeln i Ålands radio och behövde få tag på snabbt, så den läste jag som e-bok.

Vilken var den första boken du läste 2021?
Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen. Gillade skarpt!

Och vilken var den sista?
Ett träd med vida grenar: de indoeuropeiska språkens historia av Ola Wikander! Gillade också skarpt!

En bok du köpte men aldrig läste?
Har nog läst alla böcker jag köpt, men jag köper inte jättemycket böcker eftersom jag får en del recensionsexemplar.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2021?
Skönlitteratur:
Vi röstar om vi saknar mamma
av Nina Pascoal.
Maskrossång av Hilde Hagerup.
American dirt av Jeanine Cummins.
Den stora skrivboken av Agota Kristof.

Facklitteratur:
Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen.
Ett träd med vida grenar: de indoeuropeiska språkens historia av Ola Wikander.
Mina ryska vänner av Johanna Melén.
Sammetsdiktaturen av  Anna-Lena Laurén.

Och om du måste välja en?
Maskrossång av Hilde Hagerup. Facklitterärt vet jag inte, de är jämnbra tycker jag!

Citat ur Maskrossång av Hilde Hagerup

(Ur Maskrossång av Hilde Hagerup.)

Vad har du för förväntningar på bokåret 2022?
Att mitt läsande fortsätter. Att jag får skriva några bokrecensioner i tidningar men läsa mycket fritt förutom det. Att jag hinner lyfta fler böcker här och hittar ett sätt för det.

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Har otroligt dålig koll på vårens utgivning jämfört med vad jag brukar. Tipsa mig!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+10
sånt som inte får plats i andra kategorier

2021.

januari 4, 2022

2021 är ett år som innehåller två olika liv. Den här hösten har varit oändligt svår, jag har skrivit om det här och här, jag har skrivit om hur kris skapar en fullständig närvaro. Suddar ut allt det andra som är ens liv, äter upp dagar tills det som är kvar av ens tillvaro är någonting som förändrats till något mindre, bara det inzoomade och lilla. Det livet som var mitt den här våren och den här sommaren är fascinerande och avlägset. Kanske gör det en sådan här sammanfattning svårare än vanligt. Och samtidigt hoppfull. Det livet jag levde då var knäppt och neurotiskt och orsofyllt och hattigt och bombastiskt på alla sätt som ett Ulrika-liv är, men det var levande och fantastiskt och det var mitt. Att skriva om det påminner mig om att så kan det också vara att leva. Och för första gången på mycket länge förstår jag varför det kan vara intressant att läsa min blogg, när jag för en gångs skull ser alltihop utifrån. Det var ett säreget litet liv jag levde en gång, det var så sprakande. En gång kanske jag lever det igen.

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut?

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag skaffade mig ett dagligt skrivande, som jag höll i under stora delar av året. Det var så jag blev klar med min roman.
Men har svårt att minnas nu om det var så revolutionerande, även om det kändes så då.

Svartvit bild på flicka som tittar ut genom fönster på hytt på Eckerölinjen.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! En av de få vänner som någonsin nämnts på bloggen i modern tid och som alltid känts som en storasyster i vänskapsform, den som står för verklighetsförankringen och insikterna om hur världen utanför mitt huvud är funtad. Så glad att just hon har fått ett barn, det kommer att bli toppen.

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas?
22 oktober.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, men nästan.

Svartvit bild på två syskon. Av det ena ses ryggsäck och keps, av det andra mest ett par fötter i sandaler.

Vilka länder besökte du?
Sverige.

Bästa köpet?
En begagnad prickig klänning från Baum und Pferdgarten, omlott i tunt tyg som sveper in mig, något att bo i under heta sommardagar och ändå känna sig lite fin. Den jag har högst upp i inlägget. Den är mörkblå med lite gulaktiga prickar, sånt ser man ju inte hos folk som envisas med att ha bloggen i svartvitt.
Och städhjälp, under hösten.

Tre barn framför fönster med hjärtan på. Ett barn får stå på ett annat barns knä för att kunna titta in i ett fönster. Svartvit bild.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja. Nybakat bröd och doften av gräs i maj, snöfall och mörkerkurragömma, långa springturer i sommarhetta runt en sjö medan jag lyssnade på podcaster om skrivande, att läsa dagstidningar, att skriva, att plugga ryska, att se barnen lyckliga och lugna.

Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022?
Ja, mycket.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit pauser. Skrivit. Borstat håret. Gått till frisören. Yogat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Skjutit upp att ta tag i disken. Det blir ju alltid mycket värre om matresterna hinner torka in? Ska man (jag) bli över trettio år innan man förhåller sig till det?

Ulrika Nettelblad läser Eufori av Elin Cullhed.

Favoritserier från året som gått? 
Ni vet ju vid det här laget att jag är mer av en boktjej. Men den här hösten har jag faktiskt sett en del på teveserier, fast inget golvade mig. (Inte ens Maid, som alla verkar hylla, jag tyckte den hade en hel del som var riktigt bra men också en massa som mest kändes som skum utfyllnad?) Men jag såg för första gången på Gilmore girls och gillar. Bra att se på och studera för att lära sig hur man kan jobba med karaktärsbyggande.

Bästa boken du läst i år?
Facklitteratur: Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen.
Skönlitteratur: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal.

Här finns alla mina inlägg om böcker. 

Största musikaliska upptäckten?
Vet inte. Det var kanske inget år av hisnande upptäckter. Men jag behåller min skrivspellista som jag lade in här redan förra året. Det är inget mjukt med instrumental musik och lugnt klassiskt, det är en lista med allt som gett mig mycket känslor, som spelats på repeat, som skapar nåt som drar igång nåt i huvudet på mig. Den är spretig och knäpp och blandad och för många kanske den inte skulle funka att skriva till, men det är en plats att hitta mycket bra och mycket märklig musik.

Vad var din största framgång på jobbet 2021?
Jag jobbade två månader på akuten (alltså inte psykakuten utan akutmottagningen för kroppsliga tillstånd) som en sidotjänstgöring i min specialisering. Det var utanför min bekvämlighetszon helt klart – det är två år sedan jag jobbat inom akutsjukvård på den kroppsliga sidan, jag gick alltid med ett konstant imposter syndrome då och att komma tillbaka som lite sämre och okunnigare än när jag var på topp var inte något som gjorde gott för mitt ego. Däremot gjorde det gott för mina kunskaper. Att våga göra något som blottar mina sämsta sidor för att det ger så mycket mer att utveckla dem än att göra något jag redan kan var en framgång.
Här har jag skrivit om vad jag jobbar med. 

Största framgång på det privata planet?
Har övat mycket på flexibilitet, att hitta nya planer när andra går i stöpet.

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som läser bok på en balkong

Största misstaget?
Det klarnar nog med mer perspektiv.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

Vad spenderade du mest pengar på?
Saker som skulle underlätta. Jag är ju i normalläget sparsam,  men tänker att det är viktigt att få ha ett läge där spar-mode minskas, att man utnyttjar marginalerna när det där extra verkligen behövs. (Förstås omöjligt att göra/tänka så om man redan lever på marginalen från början, det fattar jag också.)

Eufori av Elin Cullhed, vattenflask från Klean kanteen, ett exemplar av Hufvudstadsbladet, skrivblock och penna samt tallrik med ostsmörgåsar, allt på en picknickfilt. Svartvit bild.

Något du önskade dig och fick?
Många långa lässtunder.
Mycket tid utomhus.
Många lediga dagar.
Ett färdigskrivet manus. (Igen, fick exakt samma sak förra året, men jag arbetade ju om det och skickade in på nytt, här kan ni läsa alla inlägg om den där förbannade boken.)

Något du önskade dig och inte fick?
Ett antaget bokmanus. Att alla skulle få må bra.

Ulrika Nettelblad läser en bok på balkong. Svartvit bild.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021?
Tentapluggade till min psykoterapitenta. Oroade mig. Åt kardemummabulle på café.
Här är inlägget jag skrev på min födelsedag.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En höst som var som våren.

Vad fick dig att må bra?
Cykla, springa, simma, träna till Pamela Reif.
Plugga ryska.
Läsa böcker.
Dricka cola zero och känna burkmetall mot läpparna och kolsyra i munnen och veta att nu är det helg.
Det var jätteroligt att blogga också, älskade så att hålla på med den här platsen, hoppas att jag kan göra det på samma sätt igen.

Vem saknade du?
Många.

De bästa nya människorna du träffade?
Tyckte jag träffade otroliga människor hela tiden. Flyttade runt mellan många olika arbetsplatser som en del av min specialisering, imponerades av så många kollegor. Åkte på kurs och imponerades av hur duktiga blivande specialister det finns i psykiatri. Pratade med min bank i telefon och var imponerad över otrolig service. Kanske var det bara ett år där vanlig mänsklig värme betydde särskilt mycket.

Mest stolt över?
En massa blogginlägg jag skrev, att jag skrev bokrecensioner om facklitteratur för Affärsmagasinet Forum en gång i månaden hela året, att jag lärde mig fixa punktering på en cykel., att jag hittade på nya lösningar, ständigt soppkokande på spikar.

Högsta önskan just nu?
Som för alla som befinner sig nära sådant som är svårt: att det svåra ska gå över.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Det beror på vad nästa år tänker göra annorlunda med mig.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+29
sånt som inte får plats i andra kategorier

Dagbok från en annan stad, ett gammalt jag

december 10, 2021

(Ulrika 15 år). 

Jag sitter på ett café i Uppsala, det fanns inte när jag bodde här. Saker kommer och försvinner och det är mer än elva år sedan jag flyttade härifrån. Kanske kommer inga platser att kännas lika mycket som om de är gjorda för just mig som caféerna kändes när jag satt på dem här när jag var femton, sexton, sjutton. Mitt magnetiska schackbräde som jag alltid bar med mig, de enorma bitarna morotskaka på Café Linné, en liten morot i kristyr ovanpå. Dricka champagnete på kafferummet Storken, skriva på en roman. Uteserveringar, sommardagar, hetta när den dallrar av förväntan, att inte orka med någon, att önska att man orkade med alla. En rysk ordbok ständigt i ryggsäcken. Att tro att man är ensam för att man inte ser kontaktförsöken. Den olidliga spänning som kan finnas i ett helt vanligt lägenhetsområde, för att ingen vet vad som kan hända där. Varje ögonblick ett nytt, den darrande medvetenheten som kommer av osäkerhet, som att gå på is utan att veta om den är tjock nog eller om den när som helst brister.

Länge funderade jag på om jag skulle radera hela den här bloggens sprakande tonårliga arkiv, fylld av skam över vem jag en gång var innan jag lärt mig fler verktyg för hur man kan vara. Jag är glad att jag inte gjorde det. Det kom en dag och en tid när allt det där var så länge sedan att det inte längre känns som jag. Och när det slutade kännas som jag kunde jag se det med den milda blicken som kommer när det rör sig om någon annan. Vilken säregen liten varelse det var, Ulrika femton-sexton-sjutton år. Så full av idéer och så full av vilsenhet.
Så full av nyfikenhet, vilken otrolig egenskap ändå, nyfikenhet kan ta en vart som helst.

Sitter på ett café i Uppsala, idag har jag skrivit en tenta i en psykoterapikurs jag går för jobbet.  Den ger universitetspoäng, för första gången på mer än fem år satt jag med tentavakt och kod och mobilerna ska lämnas avstängda i värdeskåpen utanför salen och häng era jackor längst ned i salen och lägg legitimationen på anvisad plats på bänken.
Som påminde om ett annat liv, efter mitt Uppsalaliv, ett Umeåliv, kanske ligger det fortfarande för nära för att jag ska se på den Ulrika som levde det livet med samma ömhet, men det kommer, det också. Det finns preskriptionstid för allt i livet.

Det är slutet på en vecka då jag läst ut  bok för att prata om i Ålands radios bokcirkel, försökt skriva en novell till Åland skriver-novelltävlingen som hade deadline i torsdags, och tentapluggat. Hela tiden medan jag avbrutit för att gå runt i cirklar och utbrista till alla som vill lyssna och alla som inte vill det: AAAAAAAARGH VARFÖR BÖRJAR JAG ALDRIG MED SAKER I TID VARFÖR GÖR JAG ALLT INNAN DEADLINE NÄR JAG VETAT I ETT HALVÅRS TID ATT DEN HÄR VECKAN SKULLE KOMMA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH

Men jag läste ut Pesten av Albert Camus (gud vad bra den var! blev sugen på att aldrig skriva något igen för att det ändå inte kommer att bli lika bra) och jag pratade om den i radio. Jag skickade in ett bidrag till den där novelltävlingen, och det var inte det bästa jag skrivit, men det var det bästa jag kunde skriva vid den här tidpunkten i mitt liv och jag gav det tid och omsorg fast det krävde många sena kvällar och jag fick ihop ett bidrag som var bättre än vad jag trodde att jag skulle klara av. Och jag skrev den där tentan och det gick bra och nu är jag här, på ett café som inte fanns en gång men som nu finns, som många saker kan komma in i ens liv fast det inte fanns där från början och fast man kanske inte visste att man väntade på dem.
Jag dricker persikote. Jag omsluts av söt doft av kola och nybakat. Jag ska äntligen få vila.
Och tänka att kanske kommer det en dag, om elva år eller så, då jag kan titta tillbaka på den där Ulrika tjugonio år som kämpade på så bra, vilken säregen lite varelse hon var, vila kloka saker hon gjorde givet de förutsättningar hon hade.

Läs mer:

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

 

+18
sånt som inte får plats i andra kategorier

29.

december 2, 2021

Något jag aldrig förstod när jag var yngre, när jag var tretton-fjorton-femton och försökte förstå hur jag skulle orka växa upp, var hur intressant vuxenlivet kan vara.
Jag tänkte att vuxenlivet antingen skulle vara lätt eller så skulle det vara svårt. Om det blev svårt fattade jag inte hur man skulle orka med det, och lätt kunde jag inte föreställa mig att det skulle bli om man var som jag.

Världen blir så ödesdiger om den bara byggs av dikotomier, om allt som finns är svärta och längtan efter ljus. Jag trodde aldrig på de som sa att det finns en njutning i gråskalor och nyanser, jag trodde det var något folk sa för att låtsas att det inte var hemskt att åldras. Jag trodde det var lögn lika mycket som jag trodde att det var lögn när jag var barn och vuxna påstod att de inte tyckte om en efterrätt för att den var för söt. Uppenbart fejkuttalande för att lura barnen att inte äta, ingenting kan väl någonsin vara för sött?

Men idag fyller jag tjugonio och älskar mustiga efterrätter med bara lite sötma. Kräver något surt som balanserar upp något om det är för sockrigt, vill ha starkt kaffe till om det är för sött. Jag känner nyanserna i mellanrummen, ögonblicken då det varken är det allra mörkaste eller det allra ljusaste, det är som att ha lärt sig att känna smaker i mat man aldrig anade förut. Det är djupet som tar maten till nästa nivå. Det är att kunna sörja och samtidigt veta att det kommer att bli bra, att skratta och ha vettet att njuta av det,  att kunna bli rörd. 
Det är att kunna få ron att iaktta andra när man är mindre upptagen med hur man själv betraktas.

Något jag aldrig förstod när jag var yngre var hur långt nyfikenhet kan ta en i livet. Hur mycket det kan kompensera för andra saker – bristande organisationsförmåga, blygsel, ett oroligt sinnelag, sådant som är svårt. Nyfikenhet ger underhållning på vilken plats man än hamnar, nyfikenhet ger nya livssspår man aldrig väntat sig.
Det finns många saker jag fått som jag borde vara tacksam över, många saker jag hoppas att jag aldrig glömmer att de inte är en självklarhet att få i ett liv, många saker som blev så mycket bättre än vad jag känner att jag hade kunnat begära.
Men kanske är jag mest tacksam över nyfikenheten. Den är ett sådant ess i rockärmen, en sådan skattgömma i garderoben.

I tider som är oklara, i en värld som ständigt påminner om hur svårt det är att planera för någonting, i mörka morgnar som aldrig tycks gry innan de skymmer, finns en tröst i det.
Att det som ligger framför kanske inte kommer att vara lätt.
Men det kommer inte att vara ointressant.

Läs mer:

  1. 28. Ung&begåvad aldrig så viktigt ändå.
  2. 25. Alla scenerna som inte var vändpunkter, bara liv.
  3. Pang pang blåste du tills bubblan sprack. (Ett inlägg från dagen jag fyllde femton, var tvungen att ta med det för att det var så gulligt och exalterat och osammanhängande och känslostormande på ett sätt som får mig att uppskatta gråskalorna i att vara vuxen ännu mer…)

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+19
familj

Mammerikommissionen

november 29, 2021

Mamma med hörselskydd läser Diva av Monika Fagerholm omgiven av barn. Karta i bakgrunden.

Barnen har uppfunnit ett eget ord som de utbrister när jag gör något tokigt, igen: ETT MAMMERI!
Jag tror att själva formen på detta nyskapande ord är inspirerad av trolleri, som är ett ord jag vet att de kan. Men jag gillar dess snarlikhet med haveri, som är ett ord jag tror att bara deras föräldrar kan (fast det är svårt att avgöra var begränsningarna ligger i ordförrådet hos barn som vrålar DU ÄR SJÄLVISK till varandra när syskonen inte lyder ens exakta order, eller KOM INTE NÄRA MIG MED DIN SKRÄCKINJAGANDE STANK till ett efter-träningen-svettigt syskon på väg mot duschen).
Haveri är nämligen vad fenomenet mammeri ligger närmast.

Det är ett mammeri när man springer runt i huset på morgonen i jakt på ett barns glasögon och skriker till alla och ingenting OM NÅGON I DET HÄR HUSET KUNDE TÄNKA SIG ATT HÅLLA ORDNING PÅ SINA SAKER UTOM JAG SKULLE DET HÄR LIVET VARA LIIITE LÄTTARE och barnet i fråga stillsamt betraktar en och sedan säger Ursäkta mamma, men varför har du satt mina glasögon på ditt huvud som ett diadem?

Det är ett mammeri när jag är på Mariebad och är så nöjd för att barnens färgstarka simglasögon och badkläder gör dem lätta att känna igen. Så att de kan leka i barnpoolen medan man själv kan sitta i bubbelpoolen och bli varm och mör och lycklig, till exempel.
Men glömmer bort nackdelen med att köpa dessa färgstarka simglasögon och badkläder på en ö: utbudet är inte så stort.
Så att jag sitter där i bubbelpoolen, ser en pojke som simmar så fantastiskt, dessa otroliga starka tag, min älskade Lilla Gubben som blivit så stor!
Stiger ur bubbelpoolen, vadar ut i vattnet, smeker min underbara pojke över ryggen just som han ska stiga upp ur vattnet och säger Min otroliga pojke, vad du simmar!
Och upp ur vattnet en främlings ansikte, som stirrar på mig i skräck.
Efteråt barnens förfärade förtjusning: ETT MAMMERI!
Och: han måste verkligen ha tyckt att du var skräckinjagande. 

När jag träffar en ny kollega, vill inge lite förtroende och verka som en klok och erfaren läkare med koll på läget. Och passligt snubblar på mina fötter, så att nyckelknippan glider ur fickan, och jag i min jakt på att fånga den råkar slå till en nyckel som hänger på ett band så att den flyger upp i luften och träffar mig rakt i ögat, jag skriker AAAARGH och sedan ett hastigt (medan tårarna rinner) det gjorde absolut inte ont det är ingen fara med mig.
Solklart mammeri.

När jag lämnar ett samtal som gått över förväntan och glömmer att dörren jag just nu rycker upp öppnas inåt, och utrymmet jag rycker upp den till upptas av mitt ansikte. Så att jag smäller en dörr i mitt eget ansikte, så att jag får ett sår i pannan och en bula jag får bära hela dagen som en symbol för min förnedring.
Mammeri, utan tvekan.

Hela mitt liv har varit fullt av mammerier, långt innan jag blev en mamma. Som den gången när jag var fjorton och steg på en buss som inte alls var bussen hem vid den enda hållplatsen som den busslinjen och min vanliga hembuss hade gemensam. Samma dag som min mobil råkat bli alldeles urladdad. Och samma dag som det blåste novemberstormar och regn gränsande till snö. Så att jag någonstans mitt ute på den uppländska landsbygden blev tvungen att fråga busschauffören var jag egentligen befann mig och sedan låna en främlings mobil för att be mina föräldrar hämta mig mitt ute i ingenstans, och sedan stå på denna busshållplats mitt ute i ingenstans medan kylan sakta kröp under kläderna och bara hoppas att föräldrarna skulle hitta rätt, eftersom det var omöjligt att kontakta mig.
Överlever jag detta överlever jag allt, tänkte jag, och det gjorde jag ju, sedan åkte vi och åt thaimat, kroppen värmdes upp, allt svårt var glömt, bara berättelsen fanns kvar.

Och det det är ju  just det som är grejen med mammerier, att sedan – efteråt – är bara den goda berättelsen kvar.  Och lärdomen, det jag hoppas ska bli insikten barnen får ta med sig:
det intressantaste är inte hur klumpigt man faller, det är med vilken överraskande kraft man kan resa sig igen.

Få saker är förlorade för att man misslyckas på första försöket.
Det finns andra som kan poängtera var glasögonen finns, det går att hitta rätt pojke i bassängen, man kan göra ett första intryck tusen gånger och inte bara en, bulor kan baddas.
Man kan stiga av bussen och hitta en annan väg hem.
Man kan fylla sitt liv med människor som hjälper en att ta sig dit.

Läs mer:

  • Lamaliv. Mentally disturbed llama.
  • Glada vabben. “FUCK FÖR FAN ALLA IDIOTERNA!!!”
  • Radio Barn. “Är du så gammal att du är beredd att dö?”

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+24
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, november 2021

november 21, 2021

Svartvit bild på tre barn på snurrgunga i lekpark.

Den här hösten bär nyanser av kris, av sjukdom och ovisshet, av att planera för tid man inte vet något om, om att vakna utan att veta vilka dagar som väntar. Det finns ett lugn i de stora kriserna som jag aldrig hittar i de små, jag har sett det hos andra som liksom jag ständigt oroar sig. I vanligt vardagligt liv är vi ständigt på helspänn, vi tänker igenom scenarion för tusen katastrofer samtidigt. När de svåra tiderna väl är här finns bara ett scenario, det finns bara tiden som pågår, i sin svårhet men också sin skönhet, all annan oro får stiga åt sidan, livet upplevs med förhöjd medvetenhet.

Under den här hösten är jag inte samma människa som jag brukade vara. I små betydelselösa detaljer, i stora saker. Gamla beteenden som känns främmande. Jag vill inte äta den goda gröten, jag kan inte förstå att jag någonsin velat äta jordnötssmör. Jag ägnar mig inte åt mitt nyårslöfte om att göra egna halvfabrikat, istället köper jag riktiga halvfabrikat, frysdisken min vän, upptäcker stora områden av affären som jag aldrig över huvud taget kastat en blick på för jag har haft mina vanor och system och de har innefattat att jag lagar grejer själv. Jag sparar mindre pengar, spenderar mer, kanske en av de största ekonomiska utmaningarna jag haft på länge: att förstå att det är nu jag ska använda mina resurser, att det är nu de kan hjälpa mig och inte när de växt om tjugo år.

Och jag skriver inte. Tänker knappt på att skriva, på samma sätt som jag inte tänker på att ha jordnötssmör i gröten – som om det tillhör en annan tid, ett annat liv, en berättelse jag hörde om som liknade min egen men som inte handlade om mig. Mitt skrivande känns som kärleken till en expojkvän för länge sedan, eller som förlossningssmärta. Man kan beskriva att man älskade något oerhört, man kan beskriva att det gjorde så jävla ont, men man kan inte känna det i kroppen.
Jag älskar att skriva, skulle jag kunna säga.
Eller snarare: att skriva är basen, essensen, det är vad jag alltid gjort, jag vet inte vad det är att leva utan att forma berättelser, alla sätt att beskriva det blir pretentiösa och högtravande men det finns inget annat sätt jag kan se det på. Skulle jag kunna säga. Veta att det är sant.
Men inte, just nu, känna det i kroppen.

Som om någon lagt lokalbedövning kring min kreativitet. Jag kan vidröra den och känna att något är där, men det är trubbigt och domnat, all skärpa saknas.
Men det gör åtminstone inte ont.

Och ändå: även detta liv, detta märkliga bedövade bomullsliv, är fyllt av skönhet. Det är stunderna när grå himlar byts mot vita byts mot himlar som spricker upp och solen flödar mitt i en alldeles vanlig eftermiddag. Det är att spurta med lådcykeln på väg till jobbet och slå nya rekord på hur snabbt jag kan ta mig från dagis till sjukhuset. Det är Lilla Gubben som vänder blicken upp mot himlavalvet i jakt på stjärnor och planeter och allt han läst om i sin bok om rymden, och säger: Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ska bli forskare.

Det är doften av råkall novemberkväll, det är frosten om morgnarna. Det är kalla barnfötter som med bestämdhet värmer sig mot mina lår när jag till hälften sover, till hälften är vaken. Det är att ta hand om sig själv och sin stressaptitförlust och äta: citronmarängpaj, kardemummabullar, morotskaka. Det är de mjukaste kläderna och litteratur i soffan, svartvinbärste, kvällspromenader vid havet, doften av salt, vind in under jackan, skrivlåtarna på repeat trots att inget skrivs.

Det är människors värme, kanske allra mest den, de som frågar och de som kommer, de som lyssnar och de som pratar, det är att jag har fått så mycket vackert i livet som jag aldrig trodde att jag skulle få när jag var yngre, att jag aldrig trodde att andra så självklart skulle hjälpa när det är svårt. Att det i varje dag finns en njutning, en värme, och så många skratt.

Och jag tänker att kanske har jag haft fel om vad jag trodde var kärnan och essensen, kanske handlar det inte om att skriva ned ord, kanske är kärnan att av vad som helst kunna forma en berättelse, och att det ger makten att forma berättelsen om sitt eget liv.
Förmågan att kunna välja perspektivet i den här historien. Att även när jag inte kan bestämma dess innehåll kan jag bestämma vilka tongivande detaljer jag plockar upp, vilken handling jag väljer att trycka på, och i det finns all makt i världen.
I det kan en berättelse om svåra saker omvandlas till en berättelse om livets outgrundliga skönhet.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

+34
tips

5 x läsning

oktober 23, 2021

Svartvit bild på kvinna som läser bok i hytten på en färja.

Text, text, text.
Finns det något mer centrerande än ord.
Här är några saker jag läst på sistone att tipsa om. Vackra, knäppa, nostalgiska och kul. Ska du bara läsa en av dem – läs reportaget från Vi. Men bäst är att läsa allt för en blandad kompott.

När jag tänker på henne av Malin Wollin

En bok: När jag tänker på henne av Malin Wollin

En dag satt jag på en bänk i en lekpark omgiven av kyliga vindar med doft av hav. Solen värmde frusenheten när den tittade fram bland molnen. Barnen hittade kompisar och leken fortsatte i timmar utan att någon bröt samman och i termosmuggen hade jag vaniljte. Då läste jag ut Malin Wollins nya bok i en sittning. Så kanske är jag färgad av att jag fick läsa den under optimala det-händer-bara-en-gång-om-året-att-allt-klaffar-såhär-bra-omständigheter, men det var en sällsam liten bok i sin enkelhet. När jag tänker på henne berättar om att växa upp som den duktiga lillasystern med en trasig storasyster, om hur en familjedynamik kan trasas sönder när personerna i familjen inte kan möta varandra. Kapitlen är korta, språket självklat och rakt, finstämt men med Wollins typiska humoristiska observationer som lättar upp tyngden. Det går snabbt att läsa, och är svårt att lägga ifrån sig. Porträttet av den äldre systern blir i slutändan lite anonymt, och själva händelseförloppet kanske något förutsägbart, men det gör egentligen inte särskilt mycket. Blicken för de små händelserna, de ömsinta karaktärsskildringarna, och skickligheten i att skapa en bok som både är lättläst och allvarsam, varm och sorglig räcker gott. Mycket bra bok att läsa om man vill komma igång med läsningen efter ett uppehåll men ändå vill ha substans.

Läs mer om trasig familjedynamik: recension av Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. 

Ett nyhetsscoop: Biblioteksklockan går fel.

För ett år skickade jag artikeln Biblioteksklockan går fel till alla mina icke-åländska vänner på Facebook och sa: vi har minsann problem på Åland också. En upprörd radiolyssnare hade då tipsat Ålands radio om att den biblioteksklocka som vetter åt sydväst gick fem minuter för fort, något som orsakat lyssnaren onödig stress.
Det visade sig att misären inte skulle sluta där.
Ett år senare läser jag till min bestörtning en artikel i Ålandstidningen med rubriken Fel tid på biblioteksklockan
Vi vet att den går fel och vi håller på att fixa det, säger biblioteks- och kulturledaren på Mariehamns stad, men jag anar ett problem som fått gro i samhället redan under ett års tid. Kanske måste jag skriva en rafflande reportagebok om det hela, tänk Diamant Salihus Tills alla dör eller Alexandra Pascalidous Mammorna fast med annat tema, så det blir väl Tills alla kommer för tidigt ellerVisarna. 

Storebror läser för lillasyster

En blogginlägg: Tankar över soppan hos Underbaraclara

När jag lagar middag och när jag vaknar klockan tre på natten och inte kan somna om brukar jag tänka att snart är mina barns barndom över och jag har inte haft vett att göra det bästa av den och nu är snart deras ungdomstid här och den kommer jag att missa eftersom jag ältar hur jag svikit dem hela deras barndom. Välkommen till Ulrikas hjärna, det är den mest paradisiska platsen på jorden.
Hur som helst tyckte jag om Underbaraclaras inlägg om de vemodiga nostalgiska tankarna som kan fara förbi i huvudet, de som vi alla kan ha när barnen växer upp och solen drar sig undan och tiden flyr ifrån oss och det kanske är omöjligt, åtminstone med ett visst sinnelag, att man gjorde det man borde med den.
Fastnade framförallt för de här raderna:

Tiden går så fort och så långsamt. Dagarna är långa men veckorna är korta. Barnen växer medan jag dricker upp mitt avsvalnade kaffe och nyper bruna blad från pelargonen.

Ett reportage: Min syster har flyttat 57 gånger.

Markus Wilhelmson skriver i tidningen Vi om sitt liv och om sin systers. Hans som rört sig längs en bana av trygghet och fortsatt så, hans systers som rört sig längs rastlös rotlöshet istället. Det är ömsint och inkännande, stilistiskt skickligt med en tydlig egen ton och en text som lämnar många tankespår att fundera vidare kring efter avslutad läsning. Som att läsa en riktigt bra novell. Gillade till exempel detta citat:

Min syster säger att det är sjukt. Jag säger att det är som det är.

En goding ur arkivet: Triss

Häromdagen dök det upp som ett Facebookminne att det är fyra år sedan jag publicerade det här inlägget. Om en skara om tre, om fördelarna med att mängden gör att det oftast finns någon som är glad även om de andra är förbannade. Jag tyckte det var fint för det är så länge sedan och det går att se att jag skriver annorlunda (och bättre) idag, men att det samtidigt finns så mycket som är sig så likt. Att jag iakttog dem redan då, att jag såg deras små personligheter redan då, att jag älskade att de var tre och hur de var just de tre de är redan då, även om jag har glömt det sedan. Även om jag ligger vaken om natten sedan, och har glömt, ligger vaken och tror att jag har missat alla ögonblick som var deras småbarnstid bara för att den har passerat.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

+13
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, oktober 2021

oktober 17, 2021

Sjukdom löper som en mörk rand längs den här hösten, svärtar ljuset som med glaset som blev bränt i mitt doftljus som brann med för hög intensitet, plötsligt är allting sotigt i kanten. Som flera gånger förut påminns jag om att läkaryrket inte ger mig kontroll över liv och död. Ger mig kunskaper för att påverka, men gör mig inte till beslutsfattare. Kontrollen ligger inte i hos mig, det är en yrkesskada att ibland glömma bort det.
Som i en ljudboksversion av sagan om Törnrosa som jag lyssnade på om och om igen på ett kassettband när jag var liten. Fen kunde inte upphäva den onda fens trollformel, men hon kunde mildra den. Så att Törnrosa inte faller död ned, bara sover i hundra år.
Jag har inte oändligt kraftfull magi.

I allvarets närhet är tiden förvriden.
Tiden fylls av stunder av hypnotiserande närvaro, som om sinnena vandrar nyförlösta, varje ögonblick ett nytt på stapplande ben. Ett flödande ljus mellan gulnande trädkronor i lekparken, en råkall vind med doft av hav in under min jacka, smaken av klistrig varm kolasås på vaniljglass. En sång jag spelar på repeat, kanske kommer jag när den här tiden är över inte kunna lyssna på den igen.

Tiden fylls av timmar som faller bort, som ett hack i berättelsen, som att sova fast man är vaken. I allvarets närhet finns anspänning, men ingen befinner sig i anspänning hela tiden, ibland domnar man. Som när man noppar ögonbryn, vaxar ben, det smärtar i början men sedan dövas smärtan. Kvar är bara beröringen.

I bedövning tappar banalare motgångar sin skärpa. Jag begår misstag, blir refuserad, snubblar över mina egna fötter. Men ibland gör det inget, för tankarna är inlindade i tjocka lager bomullsvadd.

Jag köper en adventskalender med te fast december är långt borta, jag öppnar den och börjar dricka för att det är nu jag behöver något varje dag. Jag brygger te i termosmuggen, sitter i lekparken och lyssnar till ljudet av barn som leker, läser böcker. Stunder av stillhet, värme i min hals. I varje dag finns ögonblick att uppleva. Även i allvar kan sinnen väckas till liv. Även i mörker finns gnistrande ljus. Även sorg är en del av att leva.
Det är först när man rört sig i sorg och allvars landskap som man vet hur mycket skratt och värme som finns, också där.

Jag slutar skriva på mitt nya romanprojekt, för nu är inte en tid när jag når mina fantasier. Jag saknar det, men det oroar mig inte. Det kommer en tid för text, för den texten eller för andra.
Jag läser några rader i en dikt av Tomas Tranströmer:
det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret hos pantlånaren

jag tänker att det kanske är en sådan tid,
men att det kommer en tid för eget guld.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+33
att skriva

Refuseringen, del 5

oktober 15, 2021

Ulrika Nettelblad läser en bok på balkong. Svartvit bild.

Den femte refuseringen kommer på en fredag. Egentligen skulle jag plugga ryska.
Refuseringen kommer från ett stort förlag som en gång, för många år sedan, kallade mig för en begåvad tonåring i ett refuseringsbrev.
Men jag vill ju vara bra absolut sett, inte med nåt slags brasklapp om att man är tonåring, tänkte jag i min lillgamla envisa tonårighet. Begrep nog inte då vilken ära det är att få personliga svar från förlagen, begrep inte att vara ödmjukt tacksam över den feedback jag fått. Eftersom jag visserligen var begåvad, men framförallt en tonåring. Uppstudsigt arrogant, ena sekunden övertygad om min egen briljans, i nästa uppslukad av förtvivlan.

Begåvning är mindre intressant för mig nu, jag vill inte ha med det att göra. Att ha en begåvning är som att ha pengar, det finns en förväntan om att man ska förvalta sina resurser klokt. It’s only after we’ve lost everything that we’re free to do anything, som Fight Club-citatet, ibland vill jag kasta av mig all så kallad begåvning som ett gammalt ormskinn. Gör mig till ett blankt blad, inte ett där det finns nedskrivet en berättelse om förväntningar.

När jag egentligen ska plugga ryska, jag skulle bara leta reda på ett datum jag hade någonstans i ett mail i min inkorg. Och så i förbifarten, refuseringen.

Tack för att vi fick ta del av ditt manus Laura. Du skriver väldigt bra och delar av manus är en fröjd att läsa. Tyvärr känner vi att det blir något manierat över manus, att det är svårt att landa i berättelsen, i karaktärerna, utifrån hur den är berättad.

Vi skulle gärna läsa ett annat manus av dig framöver, ett där du använder det du lärt dig under denna process, men där du får chansen att börja om helt från början. Att du är begåvad råder det ingen som helst tvekan om.

Jag sparar undan mailet i mappen med feedback från testläsarna och förlagsrefuseringar. Jag tänker att för varje refusering blir det lite lättare, på samma sätt som det med åren blivit lättare att acceptera felen jag gör på jobbet, blivit lättare att acceptera alla gånger jag inte räcker till som mamma. Det handlar inte om att jag har slutat att bli besviken, men jag dras inte lika ofta iväg av min besvikelse. Reaktionen sköljer över mig och sedan är den borta.

Sedan gör jag sådant som jag alltid gör, som jag alltid gjort. Realiserad begåvning eller ej.
Jag studerar mina ryska glosor, jag läser skönlitteratur. Äter ostar och oliver, mumsar chokladpraliner. Springer i skogen, tränar på ett utegym i råkall dimma i höstluft som doftar rök och löv.
Bär trötta barn i min famn, stryker med fingertoppar över hud.

Allt delar av ett liv, begåvat eller obegåvat, alla konstanter som förankrar mig där.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+21