Nettelblad

När jag kommer hem från min resa har morgnarna mörknat, när jag lämnar på dagis cyklar jag genom mörker på vägen dit och genom gryning på vägen mot jobbet. En morgon haglar det, sedan far snett snöblandat regn i motvind mot mitt ansikte som tusen nålar, och jag tycker om det, för att det är någonting som känns.
I all tid denna tid av ovisshet och konturlöshet… vad man kan bli hänförd av vad som helst som känns.

Tillbaka på en ö som jag innan resan inte lämnat sedan februari, jag vet inte när jag kommer att resa härifrån igen. Tillvaron en lång rad av vardagar utan bortre gräns. Det som allra mest skapar den här tidens tyngd är inte avsaknaden av planer, det är avsaknaden av drömmar. Inte skulle vi alla ha åkt på solsemester när mörkret smög sig på, inte skulle jag nödvändigtvis ha bokat den där skrivkursen jag kanske blev sugen på, inte skulle våra liv varit så fyllt av hisnande äventyr över huvud taget. Så är liv oftast inte. Precis som många som bor i en storstad älskar att den är full av möjligheter och att det alltid finns nåt nytt man inte testat och sedan går man ändå i sina favoritkvarter, på sina favoritrestauranger, i samma cirklar man alltid går, och rör sig kanske inte i en större radie än någon som bor på en mindre plats.
Men det är känslan av möjligheten. Att när som helst kunna.
Att drömma om att när som helst göra.

Och ändå.
Något som känns, mer än haglet i ansiktet om morgonen.
Mitt i denna lilla min värld finns det ju, i överflöd.

Värmen.
När Lilla Gubben håller en liten föreläsning om saffran vid middagsbordet, ordagrant citerad ur en bok de har läst i förskoleundervisningen på dagis. Du kanske vill veta lite mer om saffran, mamma? Det är en av världens dyraste kryddor. Den kommer från en blomma – en VISS blomma – som heter krokus. Du kanske undrar: varför är saffran så dyrt? Saffran är så dyrt för att det finns väldigt lite saffran i varje krokus, så man måste plocka VÄLDIGT många blommor.
När Storasystern kommer hem från skolan, springer in i sin lillebrors rum, och räcker honom en hög med böcker. Jag vet att du har lärt dig läsa nu, så idag var jag på skolbiblioteket och hittade böcker som passar dig. Den här handlar om Minecraft, sånt vet jag att du tycker om.
När Habanero plötsligt ser upp på mig, mitt i sin lek, rusar fram till mig, nyper mig i kinderna och liksom ruskar om mitt ansikte och säger min fina fina fina lilla mamma!

Kylan. När vindar viner i mitt ansikte när cykeln susar nerför en backe. När jag duschar iskallt efter löpturen tills huden har domnat, innan jag sveper in mig i en morgonrock, äter choklad och tittar på städande amerikanska hemmafruar på youtube. När jag står i lekparken och ser en klump av tre ungar åka ned för en rutschkana, allihopa på en gång, medan skratten fyller oktoberskymningen.

Sältan. I en grönkålspasta, en getostsallad, den flottigaste av flottiga pizzor.
Sötman. I kolaglass, kardemummabullar, chokladmoussetårtor så krämiga att ögonen tåras i ren njutning.

Längtan. I att börja fundera igen på vad jag vill göra med min bok i nästa redigeringsrunda, var jag ska spränga in den tiden. I att tänka dramaturgi i duschen, på promenaden, när jag hackar lök.
Längtan, i att börja sätta deadlines och planering och mål.
Längtan, i alltings oförutsägbarhet. De stora världshändelsernas. Det lilla livets.

I att även när man tror sig gå i cirklar, så händer det att man plötsligt ser upp från sina egna fötter. Bara för att upptäcka att man hamnat någon helt annanstans än dit man trodde att man skulle komma.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Det kom en fråga! Här kommer ett svar. Frågan kommer från Sardellen. (Underbara Sardellen, vars blogg jag älskar, men det vet ni ju sen förut.)

Såhär skrev Sardellen (som en kommentar på det här inlägget):

hallå Ulrika, jag har en fråga.

Hur gjorde du rent schemamässigt för att skriva ditt manus? Jag tycker ibland det är så svårt att hitta timmar för att skriva och jag har inte ens några barn. Exakt vilka tider på dygnet skrev du? hur många timmar i veckan? Jag går runt med ständigt dåligt samvete och frustration för att sjukhuset tar alla mina smarta timmar. (och för att jag själv häller ut de som blir kvar på typ vin och killar).

Är så impad av att du lyckats färdigställa något. håller också på. känns ibland så långt borta.

Och här kommer mitt svar:

Hallå Sardellen, tack för frågan! Och gud vad kul att du skriver något längre! tror på dig etc.
Jag kommer att skriva ett inlägg längre fram någon gång med mer generella tips på hur man kan hitta tid för skrivande i sitt liv. Typ motsvarande det här inlägget om hur man hinner läsa böcker fast om hur man hinner skriva istället. Men du frågar ju faktiskt hur jag gjorde, rent konkret, med det här bokmanuset som jag skriver om titt som tätt. (Om refuseringar, som jag skrivit om här, eller det första kapitlet, som jag publicerade här. Och ursäkta all recap av sånt du redan vet om mitt skrivande, Sardellen, men alla har inte redan koll på vad jag snackar om, så all denna länkning är för dessa okunnigas skull). Så det ska jag berätta, men bear with me, jag fattar mig inte kort, man kan inte fatta sig alltför kort om man skriver romaner.

Den här boken har jag skrivit många gånger. Mellan det har jag skrivit andra manus av romanlängd, men det är något med den här berättelsen jag kommer tillbaka till. Första gången var jag 20, höggravid, skrev den som en sådan där NaNoWriMo-grej, när man ska skriva 50 000 ord på en månad. Redigerade den några månader senare i samband med att vi hade släktingar på besök och avlastning med barnen, en frenetisk påskvecka då jag mest satt med min bok och var oändligt tacksam för att alla runtomkring mig hade överseende med det.

På den tiden var mitt skrivande i perioder. Intensivt, massivt, i en otroligt takt. När jag skrev boken första gången pluggade jag fortfarande, men var en hel del på klinik. Jag skrev i varje stund jag kunde hitta. Jag skrev varje lunch. Jag skrev i mitt anteckningsblock på rond när överläkaren gick in i monologer som handlade om helt andra saker än patientarbetet. Jag skrev när Storasystern sov. Jag skrev ett par timmar varje lördag, varje söndag. Jag skrev så att jag fick belastningssmärtor i handlederna som höll i sig flera år sen om jag skrev på dator för mycket. Tusentals ord på en dag.

Jag skickade in den där boken till förlag första vändan då, förresten, det var ett förlag som visade intresse, jag hade en förläggare som gav mig synpunkter, vi bollade manuset fram och tillbaka i åtminstone tre redigeringsomgångar innan de slutligen bestämde sig för att trots allt inte anta boken. Men det är en annan historia, med en egen dramatik, det var då.

Sedan släppte jag den där boken under flera år. Jobbade med andra projekt. Länge trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka till den där berättelsen, men det började bli tydligare för mig vilka delar som höll och vilka som inte gjorde det, och jag ville inte riktigt släppa den. Tyvärr innebar redigeringen att jag måste skära bort mer än halva boken, och skriva ungefär lika mycket nytt.

Så i julas, förra året, bestämde jag mig för att hänge mig igen. Jag hade tre veckor av julledighet och barnen skulle vara mycket med släkten, så det fanns många fler timmar på ett dygn att hänge sig än vanligt, plötsligt fanns liksom en klan av barnunderhållare runt en.

Jag bestämde mig för att skriva 45 000 nya ord på romanen på tre veckor, och sedan gjorde jag det. Det innebar att jag kunde skriva typ fyra-fem timmar på en dag. Jag ställde klockan och gick upp på morgonen innan de andra vaknat. Jag satt och skrev på kvällarna i stället för att sitta i tevesoffan. Det var slitsamt att göra så, det funkar inte att göra så alla ledigheter, men jag ville så himla gärna att det var värt det.

Sedan blev boken liggande, för jag hade ingen sådan möjlighet till intensiv skrivfokuserad tid på länge. Boken låg, så nära färdig men ändå inte riktigt. Då blev jag tvungen att ta till en annan strategi, och arbeta lite med den varje dag. Så från maj någon gång skrev jag en halvtimme om dagen. Under våren när jag fortfarande jobbade skrev jag mellan 22-22.30 varje dag. På helgen kunde jag ofta få till en timme extra här eller där, men det var de där halvtimmarna som stod för den stora bulken. Så fort jag fick semester bytte jag den där kvällstiden till att skriva en halvtimme det första jag gjorde på morgonen istället. Kan man göra så tycker jag att det är att föredra: jag ger mycket hellre skrivandet min bästa tid, låter det komma först före alla andra måsten. När det utgör dagens sista halvtimme innan läggdags är tröskeln högre att faktiskt sätta sig och göra det.

Men jag kan verkligen rekommendera den där dagliga vanan. Det var ett mycket mindre utmattande sätt att göra det på än att skriva i de där enorma spurterna jag gjort tidigare. Framför allt gav det mig hoppet att skrivandet kunde få finnas i mitt liv oftare, inte bara när jag har chansen att hetsa mig in i det.

I allra sista slutredigeringen av boken hade jag en hel helg i somras då jag var själv och bara skrev. Det var fantastiskt för att få vara helt i flow och inne i projektet. Men det var halvtimmarna som byggde den färdigputsade boken. Och det är halvtimmarna jag tänker ta till när jag snart ger mig in i en redigeringsrunda till utifrån den feedback jag fått. Man kan komma otroligt långt på en liten stund varje dag. Startsträckan blir kortare för varje gång, för man är redan inne i sitt projekt.

Jo. Så gjorde jag. Det var supersvårt. Saker låter alltid lätta i efterhand när man har klarat av dem.
Men det gick. Så det lovar jag att det kan göra för dig också, och för en massa andra av er som läser.

Lycka till.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Plötsligt händer det – att hitta inspiration i skrivandet

De där ögonblicken när det flyter. Att blunda, låta fingrarna flyga över tangenterna, världar flöda ut ur ens inre, en obegriplighet i att det var jag själv som kunde skapa dem. När ordens rytm sjunger fram sig själv. När jag kan känna resonansen, tyngden, flödet i min text med en nästan fysisk närvaro.
När mina ord börjar kännas i min kropp och mina berättelser blir en del av mig på samma sätt som mina små barn var (och är) en del av mig fast de inte längre bodde i min mage.
Om man springer får man ibland uppleva runner’s high, om man skriver får man ibland uppleva sin writer’s high. Inspirationen och stunderna av fullständig visshet och klarhet. De utgör inte majoriteten av tiden. En maratonträning byggs inte av att bara springa när man har feeling och en bok skapas inte av att bara skriva när man får inspiration.
Men när det händer är ens skrivande värld hel.

Det finns saker man kan göra för att öka de där ögonblicken, lättare hitta till sin inspiration, och idag tänkte jag ge några tips.

“Nu bara måste jag skriva” – Hitta dina inspirationstriggers

En parfymdoft på stan, och du är tillbaka till en tonårsförälskelse. En låt på radion på gymmet, och i omklädningsrummet tänker du på den-sommaren-den-känslan-den-tiden-det-livet då du brukade lyssna på den där låten och du måste skynda dig hem för att skriva. En säregen dödsannons i tidningen som skvallrar om ett märkligt liv, och din hjärna börjar spinna berättelsetrådar kring vad det märkliga livet kan ha inneburit. Ett fotografi i ett fotoalbum du hittar på en loppmarknad, och du börjar fantisera kring historien om människorna på bilden. En gråtande tjej på bussen med mascararänder över kinderna, och du får lusten att skildra den känslan.

Inspiration till berättelser finns överallt. Ibland märker vi inte ens vad det var som fick oss sugna på att skriva. Att bli uppmärksam på i vilka situationer du oftast får lust att skriva kan vara ett sätt att hitta vad som väcker inspiration hos just dig.
Några exempel på olika kategorier av inspirationstriggers är:

• Sådant som påminner om känslomässiga perioder i ens liv. Vissa dofter från en speciell tid i livet, att besöka platser man befunnit sig på under intensiva livsskeden, att lyssna på låtar från en viss tid.
• Sådant som visar brottstycken ur andras liv. Gamla fotografier (jag gillar till exempel instagram-konton som lost in history, man kan ta vilket foto som helst i flödet och göra som skrivövning att skriva berättelsen bakom det). Dödsannonser i tidningar, som jag nämnde ovan. Små notiser i tidningar (det är ofta där inspirationen till berättelserna finns). Tjuvkika på folk på olika typer av platser. Barer, flygplatser, tågstationer är fantastiska ställen att kolla på folk som agerar och interagerar och fantisera kring deras berättelser. Nu är det ju corona med de begränsningar de innebär, så vill även slå ett slag för alla platser där man kan krypa upp i ett fönster och titta på folk som passerar utanför. Bra smittlägesavstånd och perfekt för en skrivande människas roll.
• Andras språk. Men det är en så viktig del i skrivinspirationen att det fick en egen rubrik.

Någon annans ord på hjärnan – läs dig till inspiration i ditt skrivande

Precis som man kan få en låt på hjärnan upplever jag att man kan få ett språk på hjärnan. Om jag läser en bok med tydlig ton och känsla färgar den mina tankar, och även mitt skrivande. Att läsa sitter ihop med att skriva, åtminstone för många av oss. Att läsa mycket och intensivt och varierat och slukande är ett sätt att hela tiden vara fylld av språk och text och skrivande. Dessutom kan man samla sina skrivinspo-favoriter, böcker man kan återkomma till och bara läsa några sidor ur när man vill komma in i en viss skrivkänsla. (Som jag nämnde i det här inlägget kommer jag att publicera en inläggsserie så småningom med just mina skrivinspirationsböcker, men du behöver förstås hitta de som inspirerar just dig).
Men hur ska man hinna läsa om man knappt hinner skriva? Det är svårt att hinna det man vill, och ibland kanske det helt enkelt inte går. Men min erfarenhet är att det skrivande jag hinner med blir så mycket mer njutbart om jag också hinner med att läsa. Här finns ett inlägg om hur man hinner läsa böcker.

Det är många kilometer till ett runner’s high – lägg tid på skrivandet

Man springer många kilometer som mest handlar om att nöta in spring i benen. Man skriver många tusen ord som är att slita fram texttänket i hjärnan. Om man hatar varje minut som inte är high och inspiration kanske man inte fortsätter, och det är okej. Alla behöver inte springa ett maraton, alla behöver inte skriva en bok (eller någon text över huvud taget). Men man behöver inte heller ifrågasätta sitt skrivande om man inte njuter av det varenda minut. Det tror jag att det är få som gör. Det finns många transportsträckor i en skrivprocess som i bästa fall är minst tillfredsställande, i värsta fall fyllda av frustration. Man kan jobba med sin prestationsångest för att få mer av det tillfredsställande och mindre av det frustrerande. Man kan jobba med tipsen ovan för att försöka få fler stunder av den där ljuvliga inspirationen.
Men jag tänker att hur mycket man än jobbar på att bli inspirerad, så finns det stora delar av skrivandet som inte kommer att vara på det sättet. Men precis som det är lättare att bli hög ju mer man springer, desto lättare blir det att hamna i stadium av inspiration om man skriver. Rent statistiskt måste det ju öka chansen att komma i ett skrivflow om man faktiskt sätter sig och skriver, jämfört med att inte göra det.

Så skaffa dig ett utrymme för ditt skrivande. Kanske är det tio minuter om dagen. Kanske är det en timme i veckan. Försök gärna göra det till en rutin – precis som magen lär sig när den ska vara hungrig om man äter regelbundet lär sig hjärnan när den ska vara inspirerad om man skriver regelbundet.
Bered dig på många gånger då det känns som om ingenting händer, och texten är död.
Bered dig på många gånger då det känns som om allting händer, och du lever.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Musik och mitt skrivande sitter ihop – det tror jag inte att jag är ensam om att känna. Rätt sorts musik kan dra igång mitt skrivande när inspirationen inte finns. Annan hjälper mig att fortsätta framåt när jag är trött men vill rida på en våg av inspiration bara lite till. Musiken sätter stämningar. När jag fortfarande utforskar ett projekt sätter jag samman en spellista med vissa låtar som ska passa stämningarna i texten jag vill skriva. Ibland är det instrumentellt, ibland är det långsamt, ibland är det dundrande, ibland är det lågmält, ibland är det känslor som svämmar över.

En gång i tiden hade jag en idé om att jag ville vara någon som skriver till stillsam och lugn pianomusik. Jag tänkte att det automatiskt skulle göra mig till någon som fick en vacker handstil och planerade mina böcker med en noggrant uppspaltad synopsis.
Sedan lärde jag mig att acceptera att jag inte skriver på det sättet.

Här är i alla fall tre spellistor jag brukar skriva till, beroende på vilken sorts låtar jag behöver. Ni som följer mina söndagsplock har kanske sett dem förut.

Skriva, instrumentellt elektroniskt – för när orden behöver flöda

Många instrumentella spellistor för att skriva är lugna och harmoniska och förvillande lika hotellobbymusik eller typ ett spa-soundtrack. Eftersom mitt sätt att skriva är ganska lite blanka golv och ansiktsbehandlingar och ganska mycket dundra fram som om det inte finns någon morgondag behöver min instrumentella skrivspellista matcha det. Här är det elektroniskt och hisnande, mörkt och intensivt, plottrigt blandat med monotont. Kanske smyger det sig in en enstaka sjungen fras, men instrumentellt är huvudregeln.

Melancholia – stillsamt med känsla

En isländsk musiker har lyckats samla typ de vackraste melankoliska låtarna jag vet. I den här spellistan är det lugnt, för när man vill skriva långsamt och med eftertanke, men känslosamt. Tolv timmar av låtar från blandade genrer med skört, sorgesamt och fyllt av känsla. Utmärkt lista som sällskap genom långa skrivpass när allting liksom inte kan vara dundrande electronica.

morning of the execution – mina inspirationslåtar

Behöver alltid ha en spellista som kan få igång mig när jag tror att inspirationen är död. Som är full av låtar som jag kan slå på, blunda, lyssna och så drar de igång mina ord. Ibland är det för att låtarna är så bra, ibland har jag lyssnat på dem under en viss period i livet som varit särskilt känslosam, ofta är det en kombination. Ofta fungerar samma lista ett år eller två, sedan börjar låtarna liksom sakta tappa sin effekt, och så skapar jag en ny istället. (Den här listan var min skrivinspirationslista i flera år, till exempel, men sedan hade jag lyssnat på låtarna så många gånger att det enda de gjorde för mig var att påminna om hur det var att vara Ulrika 2015/2016, inte att börja skriva).
Morning of the execution heter i alla fall min jag-vill-locka-hjärnan-att-tro-att-det-enda-den-är-skapt-för-är-att-skriva-spellista just nu. Mycket bra låtar hittas här. Den slaviska läsaren vet redan att namnet på spellistan kommer från ett favoritcitat ur en av mina favoritböcker, The Stone Gods av Jeanette Winterson:
“I was optimistic, in that morning-of-the-execution-way when, quietly reading a book, you look up to find the hangman waiting, and go with him, feeling every final step with the intensity of new life.”

Det var det. Klara, färdiga, lyssna, skriv.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.