sånt jag läser

Böcker jag läste. mars 2022.

april 18, 2022

Bokhög med Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling, Löpa varg av Kerstin Ekman, Hälsovikt för ditt barn av Paulina Nowicka, Babetta av Nina Wähä, Cykelbudet av Anders Teglund

Vi hann komma långt in i april innan jag hann skriva om böckerna i mars. Kanske hade jag någon gång en tanke om att recensera några av dem enskilt också, och sedan länka till dem i det här inlägget, men mest var det väl bara livet som hände som vanligt, dundrade och malde iväg bort från mars utan att lämna utrymme för att jag skulle berätta om sådant jag läst och vad jag tänkte om det.  Men nu, en annandag påsk medan solljuset flödar genom kvällen utanför fönstret framför köksbordet där jag sitter och skriver, tänkte jag att det var dags.

Mars var en bra läsmånad, böckerna tog emot mig, som polster när man lägger om ett sår, bäddar in för att det inte ska skava, ord och ord och ord och det fantastiska med böcker är att det krävs så lite för att de ska finnas där, man måste inte ens kunna lämna rummet, huset, platsen.
Så användbar den funktionen har varit för mig.
Nu.
Vidare till böckerna.

Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling

Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling

Sista boken i en bokserie som knappas behöver så mycket presentation, va? Snubblade en gång över en gammal, gammal artikel om J.K Rowling, när Harry Potter fortfarande var en bokserie bland andra som börjat sälja ganska bra för att vara barnbok, men inte var ett fenomen. Och det var en så märklig upplevelse att läsa böckerna beskrivna på det sättet, som om det var något man aldrig hört talas om.

Hur som helst fick jag sug att sträckläsa många ord men ändå känna att det var välbekant, och det brukar Harry Potter vara bra för.  Det var härligt, men jag märker att jag blivit äldre, läst så mycket mer sedan jag var en trettonårig Harry Potter-nörd av rang ,och kanske också sedan jag var en ung vuxen som läste om böckerna. Länge var det liksom inte en bok, det var HARRY POTTER, men nu kunde jag både se det omvälvande i upplevelsen och det som var… bra och dåligt, som en bok kan vara. Det var som när man återvänder till en plats man lekte på som barn för att upptäcka att det är en helt vanligt bakgård och inte en värld av äventyr.

Var inte lika anti epilogen nu som när jag var femton, tycker fortfarande inte om den, men kan bättre förstå behovet av att berätta om en tid när allt bara får vara lite lugnt och skönt. Familjesplittringar och svek, död och förödelse, förtvivlan och förstörelse, allt det stora och såriga som krig och konflikter driver upp och som genomsyrar den här boken… man förstår det på ett annat sätt med livserfarenhet. Och vill få andas ut lite mer och tänka på den stilla tiden när allt är ljust, den som alltid kommer efteråt.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Löpa varg av Kerstin Ekman

70+-man med många år som jägare ser en varg på nära håll i skogen, det blir katalysatorn för stillsam molande livskris med reflektioner om stort och smått, mycket om åldrandets olika aspekter. Vi läste och diskuterade i Ålands radios bokcirkel (är såååå trött i det här inslaget, men som tur var säger mina meddiskuterare en hel del matnyttigt). Jag fastnade för hur väl bokens sätt att vara skriven på speglade huvudpersonen. Det kortfattade, sparsamt sakliga, men med underfundiga observationer. Mycket bok per sida, en bok för tystlåtna män tror jag var utlåtanden i bokcirkeln. Slutet tyckte jag inte så mycket om, tyckte inte det passade.

Hälsovikt för ditt barn av Paulina Nowicka

Hälsovikt för ditt barn: vetenskap, verktyg och vägen framåt av Paulina Nowicka

Nyutkommen populärvetenskaplig handbok om hur man kan tänka kring övervikt hos barn. Läser ju ganska mycket sånt här bara för att jag tycker det är intressant att se olika vinklar om hur man kan skriva populärvetenskapligt om saker, för att få inspiration till egna skrivjobb jag gör eller hur jag kan förklara komplicerade koncept för patienter. Men här var det intressant på ett personligt plan eftersom jag har ett barn med övervikt som vi jobbar med, men det är lätt att köra fast. Det är enkelt om det är läsk till maten och godis dagligen som är problemet det, svårare när det är en mängd andra faktorer som inte är så enkla att bara kapa typ. Tyckte i alla fall mycket om denna, fick inspiration till några saker på förändringslistan och genomför dem en efter en.

Babetta av Nina Wähä

Babetta av Nina Wähä

Nina Wähä skrev hajpade Testamente för ett par år sedan. Jag gillade den, men inte slutet, och har haft en ambivalent känsla kopplat till den sedan. Tyckte det var en bok som var härlig att dras med i, en läsupplevelse, men den slog lite för mycket på stora trumman om att NU HÄNDER SNART ETT FANTASTISKT SLUT och jag tyckte inte den levererade hela vägen helt enkelt. Nåväl, nu var det ju inte Testamente jag skulle skriva om utan Wähäs nya, Babetta.

Något jag gillade – men som kan göra många besvikna om man mest vill läsa den för att man älskade Testamente – är att den här boken är helt annorlunda. Språket stilla, avskalat, nästan kallt. Istället för en myllrande släkt och en berättelse som sträcker sig genom decennier är huvuddelen av boken förlagd till en tryckande het sommar i lyxig miljö med få aktörer.

Det är berättelsen om Lou och Katja. Ungdomsvänner sedan teatergymnasiet, men medan Lou blev internationell skådespelerska som slog igenom tio år tidigare i den historiska storfilmen Babetta har Lou mest hankat sig fram, fortsatt hålla sig i filmvärlden men genom akademiska studier, inte blivit något storslaget stjärnglänsande. Den här sommaren har Lou bjudit Katja till sin äldre pojkväns lyxiga villa vid franska rivieran. Berättelsen drivs av den märkliga stämningen i huset, av den oklara relationen mellan Katja och Lou (är de vänner? beundrar Katja henne så mycket som hon själv skriver, är Katja ens en trovärdig berättare?) och så småningom av ytterligare spänningar som utvecklar sig i huset.

Första halvan av boken var jag förbryllad av det tafatta språket, det kändes ibland som om jag läste ett manus av en ung och osäker debutant (hur många gånger ska jag läsa att Katja eller Lou öppnar en flaska Evian som om boken vore sponsrad av produktplaceringar), det tafatta och tvekande… Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är en konsekvens av medvetna val, ett sätt att bygga upp Katja. Boken är skriven ur ett jagperspektiv och efter ett tag känns det verkligen som om jag läser något som skrivs av Katja. Det är intressant, men räcker inte hela vägen. En intressant bok, för mig på många sätt intressantare än Testamente, men det lyfter inte. Tycker den här recensionen var spot on.

Cykelbudet av Anders Teglund

Cykelbudet av Anders Teglund

Pianisten och kulturmångsysslaren Anders Teglund tog jobb som Foodora-cykelbud när pandemin kom och massa grejer ställdes in. Dels för att tjäna extrapengar, dels för att kunna skriva något om det.
Jag hade nog förväntat mig en bok som liksom skulle vara… en reportagebok om Foodora, en tydliga agenda och kanske en dramaturgi, men det här är helt enkelt dagboksanteckningar från mars -20 till sommaren -21. En berättelse som får tuffa fram på eget vis och i egen takt om hur det är att jobba med kultur när man behöver återuppfinna sina sätt att nå ut och ha en plats, och om hur det är att vara cykelbud. Och hur det skiljer sig att vara cykelbud för Foodora om man är en person med annat yrke med viss status och som kan säga att man gör detta av ett annat skäl än att man behöver det för att få överleva och stanna i landet.
Hur som helst var det en oväntat mysig bok, liksom trivsam att bara lunka med i. Eftersom jag cyklar extremt mycket, ofta tungt och i extrema väder, tyckte jag det var mysigt att ligga och läsa om cykelturer i olika backar i Göteborg och alla mackor man sen måste äta efter de hårda träningspassen. Väldigt bra läsa-innan-man-somnar bok. Intressant, stundtals mysig, ingen handling man på det sättet måste hänga med i, lagom korta avsnitt. Plus för att omslaget är i nåt slags vattentålig struktur, lite som skyddskläder när man cyklar eller ett sadelskydd.

Det var det! Hoppas april i slutändan kommer kännas lika läsningsfyllt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+18
sånt som inte får plats i andra kategorier

Påskdagen. april 2022.

april 16, 2022

Tiden går och jag skriver inte, kanske på andra platser men inte här.  Det finns så mycket jag hade kunnat berätta men berättelsen är inte min. Jag tror inte på att man har rätt till alla berättelser för att man skriver, tror inte på de som säger att vikten i att dokumentera väger tyngre än vilka komplikationer det berättandet skapar. Jag tror på fiktionens kraft, på att vi skulle kunna sluta med vår dyrkan av de sanna berättelserna, of course it’s happening inside your head, Harry, byt why on earth should that mean that it is not real? Jag behöver inte berätta någonting som verkligen hände, jag kan låta världar skapas i mitt eget huvud och låta dem fylla någon annans. Det är skönlitteraturens magi.

Påsksolen kastar skuggor, bländar rakt i ögonen på kvällspromenaden i dagens sista döende ljus, glimmar i havsviken jag kan se från fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Jag längtar efter lövverket som silar ljuset, jag längtar efter mjukheten i maj. Jag längtar efter det som inte är hårt och skarpt och ofrånkomligt, jag längtar efter att inte behöva försvara en enda princip. Jag längtar efter havsvatten i juni, jag längtar efter cykelturer utan tider att passa, efter böcker på bryggan medan fötterna plaskar i vattnet och barnen leker intill.  Jag längtar efter tiden, den som läker. Efter friden, som gör samma sak.

Den här påsken har jag tid att göra sådant som måste göras, så jag gör det.
Jag skriver inlämningsuppgifter i min psykoterapikurs, jag får alla mina papper i ordning. Jag skriver på ett skrivuppdrag jag skaffat mig under våren, den andra sortens skrivande, brödskrivandet, att skapa text som ska fungera och förmedla men som inte är så konstnärlig och kreativ som det skönlitterära skrivandet. Det är tillfredsställande, som att baka bröd istället för kakor, det är så handfast. Jag skriver texter om depression och om stress, om ångest. Vad händer i hjärnan. Vad kan man göra åt det. Egentligen har jag nog alltid varit bättre på den sortens text än på att skriva skönlitterärt, det är bara att det skönlitterära alltid varit så roligt. Som artister som egentligen är mycket bättre dansare än sångare, men de älskar att göra helheten, och passion och playback tar dem dit.

För åtta år sedan redigerade jag ett romanmanus på påsken. Den första spretiga tvärkastliga versionen av det som skulle utvecklas till boken om Laura. Jag skrev säkert tio timmar om dagen. På caféet i Ålidhems centrum, i arbetsrummet med utsikt mot gården, vid de ödsliga borden utanför det stängda sjukhuscaféet på NUS. Jag bodde i Umeå och hade två barn, inte tre. Jag var tjugoett och skulle fylla tjugotvå. Jag hade pannlugg och prickiga klänningar, ett par lila gympaskor från Lidl. Jag pratade snabbt och långsamt, ville mycket men var för blyg för att upptäcka det, bar världar i mitt huvud som jag inte lärt mig att förklara för andra ännu.

Mycket var annorlunda, mycket är kvar.
Påskens kravlöshet som öppnar upp för att  fylla dagarna med att sträva mot det man vill åstadkomma.
Det skarpa ljuset, de skarpa skuggorna i april.
De där skorna från Lidl, ett par lila gympaskor som jag köpte den där våren 2014, som jag sprungit många mil i, i många olika städer, i många olika väder.

Jag sprang i dem häromdagen igen.
Det är visst så i livet, man kan bli överraskad över vad som står stadigt för en i alla väder. Det kanske inte blir de saker man hade förväntat sig, det kanske inte blir de dyra kvalitetsvinterskorna utan dessa oansenliga Lidl-dojor, men likväl finns de där, genom landsflyttar och höststormar, genom sommartorka och vårväder, genom dagisår och skolstarter.
Genom det pulserande flåsande svettiga euforiska, när jag springer längre än jag någonsin trodde att jag skulle orka.

Glad påsk hörrni.
Vi hörs.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+25
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, mars 2022

april 1, 2022

När jag skriver om mars har det redan hunnit bli april, så brukar det inte vara, men så blev det den här gången.
Tanken slår mig att jag borde gjort ett aprilskämt, men vad skulle det ha varit? Ett väldigt konsumtionsinriktat samarbete med standardfraser kanske? Ett inlägg uppenbart skrivet för att sälja länkar? En gång blev jag erbjuden det faktiskt, att jag skulle skriva inlägg som innehöll en viss länk och en viss fras, typ x är det billigaste elbolaget med en länk till ett visst elbolag (“Men utöver länken får du skriva om precis vad du vill!”). Jag skulle ha fått 1500 kronor per länk. Det är mycket pengar för något som inte kostar någon faktisk arbetstid och inga pengar alls för något som skulle innebära att smutsa ner min kreativa vision, mitt passionsprojekt, denna plats av skapande och ständiga överväganden för att mejsla fram någonting som blir vad jag vill.

Allt i världen kan inte mätas i pengar. Men det är förstås en lyx att ha möjligheterna att tacka nej.
Jag tackar ja till väldigt många saker, men jag tackar också väldigt mycket nej.
Det är det som skapar konturerna, driver fram formen.
Det hade kunnat skapa aprilskämtet, men nu blev det inte så.

Mars handlar om att återupptäcka livet, eller kanske att uppfinna det på nytt. Att sy ihop min specialisering har varit en lång och komplicerad process som involverat stora och krävande planer eftersom det både är kurser och tjänstgöringar som skulle behöva göras i Sverige. Det visar sig att delar av den plan jag spikat av olika skäl inte kommer att bli möjlig på det sätt jag tänkt. Vilket gör att jag inte kommer att bli färdig inom den tid jag tänkt mig, och att min höst och nästa vår inte kommer att se ut som jag en gång trodde.
Om jag ägnade februari åt att smälta den insikten, så ägnar jag mars åt att förvalta den. Att en plan omkullkastas innebär, trots allt, att möjligheten för andra öppnas upp.

Så jag går ned i tid, gör plats för det som tidigare gjorts på kvällar och som jag kanske inte fått ihop då heller, framförallt inte när jag behövt mer ställtid, mer återhämtning emellan de produktiva stunderna.
Jag övar mig på att säga det här kommer inte att gå, hur går det att lösa det istället? om inlämningsuppgifter, handledning på plats i en kurs, allt som jag annars alltid bara gjort och löst. Jag övar mig på att se det jag har, det jag får, istället för det jag inte fick. Det är så lätt att säga och så svårt att göra men jag har övat en hel livstid. När livet har varit lätt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, när livet har varit svårt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, år efter år har jag utökat min mentala förmåga att välja.

Så jag ägnar mars åt valet.
Solen är obönhörlig som den är om våren och höfterna värker för det blev minusgrader och cykeln frös på högsta växeln och på sju av sju dundrar jag fram och det sliter ibland.
Ingen vill äta av middagen och mammas äckliga mat och Habanero föreslår att jag kanske borde fråga dagisets kökspersonal om recept på vad de lagar – “de kan nog lära dig några saker, det skulle vara bra för dig.”
Storasystern har matlagningsdag och råkar ta dubbla mängden vatten i potatis- och purjolökssoppan så att jag, som är den som äter upp alla rester i mina matlådor, äter utspädd soppa dagligen i en veckas tid och känner mig som en fängelsefånge i en serietidning, det är bara ränder på sjukhuskläderna som saknas.

Men jag väljer, för jag har valet.
Kanske finns inte alltid något att välja, för alla, i alla liv, det vore förmätet att tro det. Eller så finns det ett val i alla ögonblick men för vissa människor räknas valutrymmet i kilometer och för andra är det mindre än ett barns lillfingernagel.

Men jag väljer det jag har, det som blir, och jag har: allt nytt jag får lära mig en vanliga arbetsvecka, jag har mina ord. Jag har yogan som jag försöker fylla mina trötta minuter med, tillfällena då jag inte orkar göra och skapa men inte heller vill sjunka ihop i en hög som väntar ut tiden. Jag har doften av nybakt bröd, om morgonen och kvällen, mina händer när de knådar och knådar. Promenaderna och det glittrande havet, det nya skrivuppdraget jag plötsligt får plats för, de nya romanorden som tveksamt och skräckslaget och sakta men säkert börjar ta plats, barncykeln jag haffar till superpris, känslan av löpning i kroppen när kroppen orkar, känsla av vila i kroppen när kroppen behöver. Jag har samtalen och mötena, de små och de stora, föreningslivet som snirklar in mig i andra sammanhang, jag har att äta en tårta med lime och citron och ljuvlig krämighet medan jag befinner mig i samtal med oerhörd skärpa, knivskarpt och högt i tak på samma gång.

Jag har vissheten i att en dag kan alltid börja om. En dag är inte dömd av sin morgon, sin förmiddag, sitt mitt-på-dagen, det finns alltid sekunder och minuter kvar som man kan fylla med någonting som är vackert, något som tröstar, något som lindrar.

Och jag har det hisnande i att min framtid ligger för mig.
Och den kommer inte att vara lätt, för det är inte vad människoliv är.
Och jag vet inte vad den kommer att utgöras av, för det är så människoliv fungerar.
Men jag vet att den kommer att vara innehållsrik, jag vet att den kommer att vara extra allt.
Att den, i slutändan, kommer att vara en resa utan dess like.

På sådant tänker jag i mars.
Och på att det här är det billigaste elbolaget.

 

… April april, det var bara en länk till ett gammalt favoritinlägg såklart.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+30
att skriva

Refuseringen, del 9

mars 31, 2022

Den nionde refuseringen kommer på en torsdag i mitten av januari 2022.  Jag är så trött, jag läser kokböcker. Får kontakt med mina ord och min hjärna igen på samma sätt som man vänjer sig med vattnets kyla en sommardag om man går sakta i, låter tårna vänja sig, sedan vaderna.

Jag tycker om att kasta mig från bryggan och omslutas av allt iskallt hisnande havsvatten, jag hade velat kasta mig tillbaka i mina ord som jag är van att slunga mig. Men det finns tillfällen när livet måste gå i annan takt. Jag läser Det veganska köket medan jag äter frukost, smakar på orden som någon som ska lära sig tala på nytt. Linspastej. Mannagrynsfisk. Känslan av boksidor under fingertopparna när man bläddrar.

Försöker delta i en skrivkurs med dagliga skrivövningar, fullföljer den inte för att orden rinner så trögt i huvudet, för att lättnaden när stockningen är över inte kommer.
Snart kommer jag att fatta ett avgörande beslut för att ge livet plats att återhämta mig, snart kommer jag att gå ned i arbetstid, sluta försöka pressa in mer och mer livsbagage i en alldeles för liten resväska. Snart kommer jag att läsa igen, snart kommer jag att skriva igen, det kommer inte att gå fort, men det kommer att gå.
Men det vet jag inte nu.

Jag öppnar mailet utan förhoppningar. På riktigt utan förhoppningar, inte som de gånger jag öppnat ett refuseringsmail och intalat mig att det inte spelar någon roll om det är en standardrefus men ändå översköljts av besvikelse.
Jag är inte så intresserad längre. Jag har gått igenom en höst och en vinter av det slag som rubbar något, det som tycks förankrat förflyttar sig, de nya positionerna är ännu okända för mig. Jag öppnar mailet och jag vet att en gång skrev jag en bok, sedan skrev jag om den tusen gånger, sedan skrev jag om den igen tills jag trodde att jag inte skulle kunna göra något mer av den än det här. Att det här var sista gången. Skickade den överallt.
Allt det vet jag.
Men om det spelar någon roll längre?
Hur vet man sådana saker.

Mailet är från en förläggare på ett mindre förlag som är en del av en stor bokförlagskoncern. Jag har aldrig skickat något till dem förut, men jag känner igen namnet. Hon har varit förläggare för en bok jag älskar, jag minns henne från Tack från författaren-delen i slutet. Hon skriver:

Tack för att du skickat ditt manus Laura till oss. Jag måste börja med att be om ursäkt för att vi tagit lång tid på oss. Det beror delvis på att ditt manus höjer sig över mängden och därför är vi fler som har läst, men också för att vi fått in många manus under hösten.

Laura är en originell barndomsskildring, en riktig utvecklingsroman. Du har ett särpräglat och sparsmakat språk, en effektiv språklig ekonomin. Med Laura som guide blir läsaren medbjuden in till en värld som är barnens egen. Fantasigrundad. Gränslös och fri. Och komplicerad och väldigt emotionell och grym ibland, eftersom det fortfarande handlar om människor. Jag skrattade högt flera gånger men framför allt känner jag med Laura. Du lyckas väl med skildringen av de här unga människorna samt den ensamma miljön på Ön.

Att du har talang är avgjort men tyvärr lämnar läsningen mig med känslan att det är en liten historia. ”Blev det inte mer än så här?” Jag får känslan av att det här bara är en del i en större historia eller ett större berättande som du har i dig, antingen om Laura, det finns ju mer än en gång antydningar om annat som hänt henne både före och efter dessa somrar, eller om något helt annat.

Du är mer än välkommen att återkomma till oss med detta eller något annat.

Det är, utan tvekan, den bästa refuseringen. Inte bara för att den så tydligt uppmuntrar att skicka en ny version av manuset om det skulle bli någon sådan. Utan också för att den rimmar så väl med min egen upplevelse av vad det är jag har skapat. Det här är någon som har läst texten som jag tror att jag skulle kunna läsa den om den inte var min egen, och det utgör hela skillnaden.

Det finns tidigare refuseringar där jag inte hållit med, både om det positiva och det negativa. Inte för att någon har fel och någon annan rätt, utan för att vi inte läser texten på samma sätt. En sensommardag förra året fick jag en refusering som talade om tonen i min text – att den trots sin innerlighet blev distanserad, nästan avmätt – och det var tydligt för mig att den texten inte var rätt text för den läsaren. Jag förstod vad hon menade, men jag tyckte att den här texten, det här jaget, skulle uttrycka sig med en sådan ton. Andra refuseringar har burit glimtar av sådant jag tänkt stämmer, sådant som vore värt att försöka nå och ändra.

Men den här refuseringen.
Den slår an.
Nog blev det kanske en för liten berättelse, till sist. Genom alla genomarbetningar försvann delar av det som hände sedan, utom den här berättelsens ramar, det fanns en halva som inte blev, för den var inte livskraftig nog då, den hittade inte sin form in i den här boken.

Men nu.
Kanske nu.

Jag svarar och tackar och säger att av alla refuseringar jag fått, så är det denna jag känner bäst har förstått och hittat till kärnan och visionen i det jag ville skapa. Att om jag någonsin skriver om den här berättelsen igen kommer deras förlag bli ett av de första jag skickar till.
Sedan, i februari, börjar jag att skriva.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+24
sånt jag läser

Böcker jag läste. februari 2022.

mars 6, 2022

Störst av allt av Malin Persson Giolito, Alla orden i mig av Karin Erlandsson, Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth, Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid I februari försökte jag ta tillbaka mina ord. Jag började skriva mer, och jag började läsa mer. Det gick framåt, jag har sjunkit in i ett nytt skrivprojekt och jag läste lite mer än kokböcker. Fast just nu har jag en seg förkylning, inte corona utan det finns även andra besvärliga luftvägsinfektioner som jag hade kunnat säga om jag jobbade för public service och corona var ett företag, en sådan där som får det att känna som att man har snor i hela hjärnan. Så jag ligger mest i sängen och läser Harry Potter, och ömmar med alla föräldrar snarare än tonåringarna.

Detta läste jag i alla fall i februari.

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Hardcore fans till denna blogg minns att jag läste den här senast i juli! Nu skulle vi prata om den i Ålands radios bokcirkel så det blev en omläsning. Inte mig emot, förbannat bra bok, och jag läser ju gärna om böcker för stämningar, studier av berättartekniken, och för att man möter en bok på olika sätt beroende på vilken plats i livet man befinner sig på. Här kan ni höra radioprogrammet.

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Apropå omläsningar förresten. Hur många gånger dyker den här boken upp i bloggen som något jag läst? Typ varje gång jag börjar på ett större skrivprojekt? Eller varje gång jag inte skriver och vill minnas hur det känns? Har skrivit om den förr, men detta är alltså en tvådelad bok med dels en samling essäer om skrivandet, dels utdrag ur några års skrivdagbok. Författat av Karin Erlandsson som skrivit brett, produktivt och blandat – österbottniska deckare, barnboksserien Legenden om ögonstenen, nyutkomna kollektivromanen Hem om åländska kvinnor genom historien. Med mera.
Vi har på många sätt liknande skrivprocesser, det snabba intensiva flödet när första utkastet ska fram, det stundtals besatta blandat med det extremt vardagliga för att väga upp. Blandningen av det intensiva och det väldigt vardagliga gör det så relaterbart för mig, och därför blir det lätt att läsa om och minnas – just det, såhär känns det att vara inne i ett stort skrivprojekt. Som att lyssna på en peppig låt för att komma igång med ett löppass.

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

Hypead debutroman från 2018, det snackades en del om den då, ni kanske minns? Glad att jag inte läste den då, för man blir så lätt besviken när något är som mest upphaussat.
Det är hur som helst en berättelse om besatthet och fixering, om en viss sorts svartsjuka. Johanna blir besatt av sin pojkväns exflickvän Nora, besatt tills Nora kanske blir intressantare än pojkvännen själv. Jag läste en text i Vi Läser där Johanna Frid själv skriver om boken, om hur hon ville skildra en svartsjuka som inte är så väldokumenterad litterärt. Svartsjukan som blir en besatthet, närmast som en förälskelse i sig. På något sätt handlar det inte längre om att äga, eller dominans, eller kanske ens om att vara älskad, utan att känna sig så underlägsen jämfört med någon annan. Johanna blir så fixerad vid Nora, hennes instagramkonto och mammans instagramkonto där Nora kan figurera, att pojkvännen nästan förflyttas ut i periferin, han blir ointressant i jämförelse. Det gör också den här svartsjukan mer toxisk, för det handlar inte längre om att vara den mest älskade, eller ens att känna sig trygg i relationen.
Boken överträffade mina förväntningar, den var skarp och välformulerad och rolig. Men så är jag också väldigt svag för skeva karaktärer precis på gränsen till när det är så flippat att det är helt bortom anständighetens gränser, och här rör det sig i gränslandet. Det är en berättelse om att gå över gränsen, fast gränsen ligger nära vad många av oss skulle kunna göra.Om att hänge sig åt det förbjudna som ligger nära till hands.

Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth

Malin Lindroth skrev Nuckan för ett par år sedan, om ofrivillig ensamhet som kvinna, hur det lägsta kan vara att inte befinna sig i en kärleksrelation. Om att så mycket annat i vad som ses som ett bra liv bleknar i jämförelse med det. Det var en rasande välskriven bok, exakt och smärtsamt precis. Nu återkommer samma författare med det lustiga greppet att ta frågor ur kärleksfrågespalter och besvara dem med samma ton och tankar som genomsyrade Nuckan. En bok som vrider och vänder på vad som betraktas som ett gott liv och goda relationer i vårt samhälle. Vad händer om man bara slutar bry sig, om man bara slutar foga sig – vad blir perspektivet då? Tankeväckande men framförallt oerhört välskriven (och rolig, den här också).

Jahopp, det var februaris böcker. Nu åter till sängen och sjunde Harry Potter-boken medan våren händer utanför och jag tillåter mig att missa den, också dagar av strålande sol kan man ibland behöva tillbringa inomhus, det gör inte så mycket, den här årstidens ljus har ändå alltid överväldigat mig, denna obönhörliga dammblottande leriga skärpa. Det blir bättre när det mildras av lövverk, det blir bättre när luften är ljum.
Just nu får det mest bli.
Med många ord – lästa och skrivna – under tiden.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+16
sånt som inte får plats i andra kategorier

berättelser om mörker och ljus

mars 5, 2022

En gång började jag skriva en samling berättelser, en novellsamling skulle det bli, jag kallade den Berättelser om mörker och ljus. Det skulle handla om just det: ögonblicken när mörkret är kompakt som i en källare men ljuset sipprar in som från det lilla fönstret högst upp på väggen som ligger i gatuplan. Ljuset som bildar mönster och kontraster. Ljuset som blir en riktning, ljuset som blir en påminnelse om att mörkret inte är det enda.

Jag kom inte så långt med mina berättelser, men jag minns att jag tänkte att det lika gärna kunde ha varit en titel för hela mitt skapande, en slogan för allt jag vill förmedla. Jag är fascinerad av det konkreta spelet mellan mörker och ljus: bilder med skuggor och skuggspel, skarpa kontraster, svartvitt. Jag är fascinerad av det mer överförda, bildliga: hur det också i det mest förödande smärtsamma kan finnas sekunder av skönhet.

I min världsdel står barn tryckta mot fönsterrutan och vinkar hejdå till sina fäder medan deras mödrar gråter och tåget börjar rulla. Varje nyhetssändning, varje viral bild är en berättelse om mörker och ljus, det är berättelsen om skräck och om kärlek och längtan. Mörkret är bara möjligt intill ljuset, skräck skapas av att det finns någonting att förlora. Smärta är en berättelse om smärtfrihet, förlust en berättelse om kärlek.

Ibland gråter jag av bilderna och nyhetssändningarna, fast smärtan inte är min. Det är förknippat med en viss sorts skam, för jag tror inte att jag egentligen har en aning. Jag blir berörd av någonting som jag inte kan föreställa mig hur det är att uppleva.
Vem är jag att stå i mitt kök och koka kikärtor med oändliga mängder vatten och ström medan jag är varm och trygg. Och gråta.
Sedan vänder jag mina tårar till handling, och skänker pengar.
Mina tårar räddar ingen, men mina slantar gör faktiskt det. Man kan ägna sig åt manifestationer och skriva sina ord och ändra sin profilbild på Facebook för att visa sitt stöd men framförallt kan man ge av det man har.

Tiden är full av rykten och analyser, farhågor och diskussioner, vad innebär allt detta för min plats i världen.
Jag läser allt och lite till. Någon annan mår bättre av att låta bli, kanske skulle jag också ha gjort det. Men det här är också mitt intresse, jag har alltid varit samhällsintresserad, samtidsintresserad, följt med noga och mycket, jag kan inte sluta nu bara för att det blir obehagligt.
Ingen vet, jag vet inte. Världen är alltid osäker, det blev bara mer påtagligt just nu. Jag ser över vår hemberedskap, följer checklistor för kris. Batterier, mat, vatten, är det i ordning? Det går att göra sådana saker utan att det ska vara kris och panik och toalettpappershamstring, det går att göra utan att skräcken ska bulta i en, utan att hänga på prepperforum och förbereda sig för extremerna. Trygghet kan bo i en låda med tetror med bönor, i ett spritkök, i en vattendunk, i en ficklampa. För stormen och elavbrottet, för att inte bli tagen på sängen.

En berättelse om mörker som kan överväldiga, berättelsen om ljus kan vara att stå ut med att möta det. Jag möter min sorg med att ge, jag möter min rädsla genom att förbereda. Och jag möter mörkret – det världspolitiska och det privata – genom att samla in ljusglimtarna:
en dag på Mariebad som aldrig tycks ta slut, när barnen utmanar varandra att under fniss rulla sig i snön intill den uppvärmda utebassängen och min värld är klordoft och kroppstyngden som kommer av timmar i en bassäng

jag och Habanero som promenerar i skogen, en rytmisk marsch, medan hon skanderar en egenskapad ramsa: 
Skogen, vi ska inte förstöra den.
Skogen, vi ska inte FÖRGÖRA den!
spricker upp i ett leende mot mig, säger:
“Som du kan märka är jag en riktig skogsvän.”

Lilla Gubben som får frågan vad han tycker om att göra när han inte går i skolan, och svarar Jag tycker verkligen om att se på väderleksrapporten.

Storasystern i min famn på fredagens filmkväll, vetskapen om att det är lånade minuter, att hon börjar bli så stor, att min famn inte är vad den en gång var för henne och samtidigt kommer den alltid att vara det, för att det är själva urögonblicket, basen, utgångspunkten – en mammafamn, oavsett hur gammal man blir, och

att ligga i soffan och läsa tidningen Skriva och äta chilimarinerade oliver, en alldeles vanlig tisdagskväll, för att göra den lite mindre vanlig

kvällspromenader, att rasta sig själv som om man är en liten hund som behöver en sista kvällsrunda runt kvarteret bara, och ovanför en stjärnklar natt, evig, ett himlavalv med så tydliga stjärnor, det evigt tidlösa i det, en himmel man delar med så många,
detta väldiga kompakta mörker och samtidigt
så många punkter av tindrande ljus.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+25
att skriva

Refuseringen, del 8

februari 27, 2022

Det har funnits tider i mitt liv när balansen mellan att ge av sig själv till andra och att få något tillbaka har varit så rubbad att helt vardagliga artigheter, eller kanske bara avsaknad av oartigheter, har känts som stora varma gester av vänlighet. Kassören som önskar en bra dag och till och med ler när han säger det. Någon som håller upp en dörr några sekunder extra istället för att låta den smällas igen över ens fötter. Bibliotekspersonal som hjälper en att hitta boken man söker. Kollegan som frågar om man också ville ha mjölk i sitt kaffe innan kartongen ställs in i kylen igen.

I tider av brist blir allt som inte brister ett glödande hopp.
Det lilla vänliga plötsligt det väldiga.

Den åttonde refuseringen kommer på en måndag i januari, precis i slutet av jullovet. Den känns på samma sätt som kassörernas vänliga leenden och tanken att jag vill ha mjölk i mitt kaffe. Det har varit så sparsamt med uppmuntran på sistone att jag kan leva länge på den här, trots att jag har fått så mycket mer faktiskt betydelsefulla refuseringar tidigare.

Den åttonde refuseringen kommer från ett mellanstort förlag som jag aldrig har skickat ett manus till tidigare.
De skriver:

 

Hej Ulrika,

Tack för att vi fick läsa ditt manus Laura. Tyvärr har vi nu kommit fram till att vi måste tacka nej till utgivning.
Eftersom vi får in en stor mängd manus kan vi bara i undantagsfall ge mer utförliga omdömen. Men vi vill samtidigt betona att vi har läst ditt manus med betydligt större intresse och mer eftertanke än vad som oftast är fallet, och ser därför gärna att du återkommer om du skriver någonting nytt.

 

Den åttonde refuseringen kommer i en tid när jag inte skriver, det kommer i en tid som på många sätt är dimmig, mest läser jag kokböcker.
Den kommer när det lilla vänliga behövs som det väldiga. När jag behöver bli påmind om att det jag gjorde alla de hundratals tusentals timmar som ledde fram till att jag skickade manuset de har läst, att det var viktigt för mig.
Och de läste det med betydligt större intresse och mer eftertanke än vad som oftast var fallet.

Och jag häller mjölk i mitt kaffe – det är ingen som erbjuder sig att göra det åt mig men det gör inget, jag klarar mig – och dricker det långsamt. Ser ut över januariträdgården från fönstren utanför köksbordet, lyssnar till ljudet av jullovsbarn och läser mailet igen.

Jag har haft något, kanske har jag det fortfarande, även när allt svajar.
Jag har mina ord, jag hade alltid mina ord, jag kommer att klamra mig fast i dem.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+31
sånt som inte får plats i andra kategorier

Jobblistan

februari 26, 2022

God morgon, hur är lördagskänslan?
Jag skulle ha publicerat den här listan igår, med frågan hur är fredagskänslan och då skrev jag såhär:
“Nämen som den alltid är den här tiden på året, när den tidiga våren är på väg och är så rå och brutal i sitt ljus och världen är fylld av glädje över ljuset som återkommer och det jag känner är hur det där ljuset river i kroppen och huvudet och hur det blottar allting som är dammigt, smutsigt och fult. Den här tiden på året är alltid kluven för mig, fördelen med att åldras är att veta att det är så och det passerar, som regn och stormar och sommarlov, som mensvärk och förkylningar och glädjebesked, att inget är för evigt.
Så är fredagskänslan, ett bevis på hur lättsam och munter jag är.”
Men sedan kom ett krig och det kändes märkligt att publicera den här listan och jag skrev det här inlägget istället och nu gäller nog samma känsla som då men med tillägget jag lätt misstroget betraktar samtiden och försöker informera mig om sådant jag egentligen vet alldeles för lite om.

Vad jobbar du med just nu?
Jag jobbar som läkare inom psykiatrin, på väg att specialisera mig till specialist i psykiatri. Sedan gör jag skrivjobb också, skriver bokrecensioner och krönikor ibland, håller på att rikta in mig på att skriva en del populärvetenskaplig text om psykiatri och psykologi. När en dröm om att översätta också, men den är trevande och inte så konkretiserad just nu. Skrev ett inlägg i höstas om mina jobb. 

Vad ser du fram emot mest jobbmässigt?
Jag tror att det är många saker på gång i skrivjobben som sker de närmaste åren, nya riktningar jag så sakteliga orienterar mig mot, överlag tror jag att det är på väg att hända mycket spännande i hur mitt yrkesliv ser ut men har svårt att säga så mycket mer om det just nu, det är mer en känsla av en viss sorts rörelse just nu, att jag är i ett skifte fast jag vet inte vad jag skiftar mellan egentligen, mer känslor och stämningar än något konkret.

Aw eller träning efter jobbet?
Träning, alltid träning.  Är tyvärr funtad så att jag vet att träningen alltid kommer att göra mig gladare efter än innan, den kicken så nära och uppenbar, medan de sociala sammankomsterna är fulla av intryck och funderingar och förknippade med en ansträngning som är så mycket mindre villkorslös.

Vad har du jobbat med genom åren?
Utöver ett par somrar med forskningsstipendium under studietiden (ganska vanlig läkarstudentgrej tror jag) så har jag jobbat som läkare, och med att skriva. Det hade säkert varit bra om jag jobbat med något annat, inte minst för att jag tror att min studietid hade gynnats av att jag hade kunnat ha en tydligare bild av vad det är att ha ett jobb. Hade upplevelsen att de på läkarprogrammet som gjort något annat först var mycket duktigare på att plocka ut de saker de skulle ha användning för ur utbildningen. Men kanske är det en personlighetsfråga också. Som läkare jobbar man hur som helst på ganska många ställen innan man landar någonstans, det är ett sådant yrke.

Så jag har jobbat på vårdcentral och på kirurgen, på internmedicin och på akuten, inom geriatrik och rehabilitering, och så inom psykiatrin. Och under studietiden gjort praktik inom alla de specialiteterna samt inom gyn, barn, infektion, onkologi, hud, neurokirurgi, vet egentligen inte vad man inte har sett i något skede. Så har sett otroligt många arbetsplatser. Och minns hur annorlunda en arbetsplats känns när man kommer och är lägst i hierarkin som man faktiskt kan vara som läkarstudent. Att vara det är en blandning av att vara på väg mot ett högstatusyrke och att inte kunna något och bara vara praktikant och i vägen och den kontrasten kan ta fram det värsta ur folk, de är så trötta på dessa drivor av läkarstudenter. Har kommit till flera arbetsplatser där jag blivit runtvisad med hälsningsfrasen och här är kaffemaskinen men den är bara för den fasta personalen så ta absolut inte ditt kaffe här för när ni läkarstudenter gör det är ni i vägen. Skrev en krönika om det för typ en miljon år sedan när jag fortfarande var student. 

Laptop i skarpt ljus på hotellsäng. Svartvit bild.
Vilka jobb är du mest stolt över?
Jag är mest stolt över mitt läkaryrke för det har varit mycket svårare för mig, mycket mer utanför min comfort zone än vad skrivandet någonsin varit. Jag har gått med konstant impostor syndrome sedan utbildningens första dag. Sättet yrket är upplagt på har dessutom gjort att jag inte kunnat välja att bara göra det jag är mest bekväm i utan behövt utmana mig om och om igen. Att det nu är snart sex år sedan jag började arbeta som läkare, att jag stått ensamma jourer på akuten och lett ronder och sytt sår är fortfarande obegripligt för mig.
Tyvärr verkar mitt impostor syndrome vara av en kronisk karaktär, så jag är också stolt över att gång på gång trotsa det, ett slags dagligt hoppande från tian.

Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock i hotellsäng. Svartvit bild, skarpt solljus.

Vad ville du bli när du var liten?
Författare. Jag sa alltid att jag skulle sitta på caféer och skriva. Sedan förlorade jag mig ibland i att i detalj beskriva alla goda bakverk jag skulle äta, men efter att jag ätit dem skulle jag skriva igen. Varje gång jag är kompledig från jobbet och sitter på caféer och äter chokladbollar och skriver romaner lever jag drömmen.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?
Det beror på hur min framtid ser ut. Jag tror inte att man helt styr sådant, även om man kan önska och sträva efter saker. Är inte samtiden om något ett exempel på hur ovisst allting är?
Mycket av det jag vill ha i livet gör jag redan: jag skriver, jag lär mig saker. Ibland drömmer jag om att skriva mer skönlitterärt, ibland tänker jag att jag redan har rätt proportioner. Ibland drömmer jag om ett jobb där jag inte ständigt känner mig otillräcklig, ibland påminner jag mig om att känslan av otillräcklighet finns inbyggd i min personlighet, det finns nog inget arbete där jag skulle slippa den.
Men om man hade hunnit allt hade jag velat få jobba mer med språk, kanske översätta. Skriva mer och prova att skriva nya saker i nya genrer. Ge ut böcker och bli läst. Ha annat som inte handlar om det kreativa för att liksom hålla en bas. Typ så. Tror jag.
Facebook öser dock på reklam om att jag ska omskola mig till programmerare i en massa olika bootcamps. Det är kraftfulla reklamer, en dag kanske jag faller för trycket.
Det enda som är säkert är att fortsättning följer.

Lista från Sandra Beijer. 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

PS Jag känner, liksom många, att det känns konstigt att skriva om helt banala vanliga saker i en värld där det sker så mycket just nu. Samtidigt ser jag inte att jag gör världen bättre, snarast sämre, genom att inte skriva om helt vanliga saker – vi står inte ut med osäkerhet bättre genom att bara tänka på den och tappa kontakten med allt vardagligt och vanligt. Jag skrev ett inlägg här om Ukraina men annars är det inte temat eller styrkan för min blogg. Man kan tänka flera tankar, det svåra och det ytliga kan få plats samtidigt, det här är en plats för att få vila i annat och jag hoppas att ni kan uppskatta den för vad den är.

+30
sånt som inte får plats i andra kategorier

rädslor

februari 25, 2022

Det är en torsdag, dagen då jag vaknar till rubriker om att Ryssland har invaderat Ukraina och det är krig i Europa. En sportlovstorsdag, en slaskig smältande torsdag som vissa torsdagar i februari är. Snöstormens drivor förvandlade till vattenpölar.  Snökojor sammanfallna, skor som blir dyngsura.
Jag gör min morgongröt. Havremjölk, frysta hallon, cashewnötter. Jag läser kokböcker. Jag dansar Just dance med lediga barn. Jag äter hamburgare med lediga barn. Jag går på museum med lediga barn. Och där, i Sjöfartsmuseets källare, medan jag ser på en videofilm av någon som dyker i ett fartyg och barnen leker i lekrummet intill, där tänker jag på skräck.

Jag vet inte hur det är att befinna sig i krig; jag kan försöka föreställa mig och det skulle ändå inte vara i närheten av det överväldigande, smutsiga, genomgripande, tillvarosomvälvande det måste innebära. Men jag vet någonting om hur det kan vara att vara rädd, att vara så rädd att man egentligen är skräckslagen, att vara så rädd att man inte längre är andfådd och pulshöjd utan vandrar i en avslagen domnad upplevelse av att detta är stormens öga, här står man alldeles stilla, tills man ser ner på sina händer och ser hur de darrar.

Jag vet hur det är att uppleva rädsla som är total frånvaro och total närvaro på samma gång.
Jag har haft privilegiet att inte behöva uppleva sådan rädsla många gånger i mitt liv.

Skräcken är till sin natur plötslig. Den sortens rädsla handlar om sådant man inte hade förutsett – det plötsliga raset, fallet, sjukdomen, förlusten, hotet. Skräcken är overkligheten som uppstår när ett vanligt liv förbyts till något annat, när allt som var vardag tycks främmande och samtidigt var alldeles nyss, i skräcken är situationen så absorberande att allting vanligt glider undan.

Jag kommer hem, äter middag, läser böcker, lägger barn.
För jag har en vanlig vardaglighet, idag är skräcken inte min.

Sedan dricker jag citronfanta och tittar på nyhetssändningar, vi har alla sett klippen eller kommer att se dem, gråtande ansikten och skriken, bilköerna med de som vill bort, intervjuerna med de som vill vara kvar. Jag ser en kvinna intervjuas, hon sitter i Kiev, hon får frågan what are your plans for tonight, for tomorrow? och hon svarar to survive.
Jag tänker på sekunderna när skräcken fattar besluten åt en, när inget annat alternativ längre finns, när viljan att överleva överröstar allt annat.
Jag sitter i mitt trygga hem med min goda läsk och min sköna soffa och jag tänker att kanske vet jag något om att vara rädd, men kanske vet jag ändå ingenting om skräck, kanske finns det nivåer så djupa att jag inte har någon aning.

Sedan skriver jag det här blogginlägget, undrar vad jag egentligen ville berätta, för vem behöver ytterligare en berättelse om en världshändelse som bara vänds till att handla om det egna livet?
Är inte våra flöden alltid fulla av det när något händer, som om vi lever i en tid där alla vore offentliga personer som måste ge en kommentar när något stort händer, som om vi tror att det spelar en avgörande roll eller som om vi är så oförmögna att inte göra oss hörda så att alla får veta att något har berört oss.
Och jag tvekar.

Tänker sedan: kanske frågar någon mig någon gång, något av barnen eller så, hur det var under de där åren. De där konstiga pandemiåren och sedan när det blev krig i Europa på ett så omskakande sätt. Och kanske kommer jag att svara att det man inte förstår om stora omvärldshändelser innan man lever när de pågår är hur de smälter samman med ens eget liv, ens egna upplevelser, hur filtret man betraktar dem genom påverkas av ens egna erfarenheter, att det inte behöver innebära egoism utan också kan vara ett verktyg för empati, att plocka fram det man kan begripa i någon annans situation även om det mesta kan tyckas ofattbart.
Och så kommer jag att säga:
Jag skrev en del texter om vad jag tänkte på den tiden.
Du kan få läsa dem om du vill
.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+33
att skriva familj

Köksbordet

februari 24, 2022

På det väldiga vita köksbordet finns ett stort runt brännmärke efter en stekpanna jag ställde ned där en gång när middagen var bråttom och alla skrek. Det finns färgfläckar från någon som målat världar och vidunder som sträckt sig utanför pappret, det finns områden där bordets färg börjat skavas av. Här hamnar alltid böcker och flörtkulor, frukostdisk och gem.

Men bordet ligger centralt i huset, man kan sitta här och skriva en text och ha ett öra på span efter ljudet när barnlek övergår i barnbråk, man kan sitta här och skriva och se dörren öppnas när barn kommer hem från parken, trädgården, kompisarna, med håret fuktigt av svett och snö. Man kan sitta här och skriva och avbryta sig för att plocka fram mackor, smör, gröt och höra berättelserna som väller fram ur mumsande munnar.

Köksbordet vetter mot stora fönster, vid det här bordet kommer ljuset in, allt ljus som går att fånga kan fångas här, om vintern är ljuset försiktigt och man kan bli sittande och betrakta snöflingors virvlande, om vårarna flödar solen, om vårarna brinner kvällar som aldrig tar slut, skymningsskådespel, vid köksbordet kan man sitta och skriva medan vårljuset händer utanför.

Vid köksbordet händer middagar och kvällsmål, frukostar och syskonbråk, läxläsning och livsgråt, kaffe och kaka och vänner och gömma sig under bordet och säga att man inte vill vara med. Vid köksbordet står ungar redo och brer picknickmellanmål och packar sommarsallader innan vi cyklar till havet, semestern innan semestern, vid köksbordet dricks kvällsteet när barnen har somnat, vid köksbordet skrivs de sista raderna på romanversioner vid midnatt i juli innan jag skickar till förlag och sedan går ut på balkongen och drar in sommarnattsluften som luktar fukt och gräs och ligger ljum mot mina armar, vid köksbordet pluggar jag ryska glosor och dricker jordgubbste, vid köksbordet hackar jag fram blogginlägg och nya skönlitterära försök en februarimånad när jag försöker ta tillbaka orden jag tappat, vid köksbordet gråter jag när jag får beskeden jag inte vill ha, vid köksbordet tröstar jag mig med orden, vid köksbordet händer det som är vårt liv.

Vårt stora liv, vårt lilla liv, livet tillsammans med barnen, livet som inte alls handlar om dem.
Sida vid sida lever alla dessa liv, bordet är stort, vi makar på grejerna, trycker ihop böckerna och gemen och flörtkulorna i hörnet, låter liven bre ut sig över fläckarna och färgen, njuta av ljuset och utsikten.
På den här platsen har allt slags liv ett utrymme.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj, och här hittar du alla mina inlägg om skrivande. Här finns mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+25