Den här hösten bär nyanser av kris, av sjukdom och ovisshet, av att planera för tid man inte vet något om, om att vakna utan att veta vilka dagar som väntar. Det finns ett lugn i de stora kriserna som jag aldrig hittar i de små, jag har sett det hos andra som liksom jag ständigt oroar sig. I vanligt vardagligt liv är vi ständigt på helspänn, vi tänker igenom scenarion för tusen katastrofer samtidigt. När de svåra tiderna väl är här finns bara ett scenario, det finns bara tiden som pågår, i sin svårhet men också sin skönhet, all annan oro får stiga åt sidan, livet upplevs med förhöjd medvetenhet.
Under den här hösten är jag inte samma människa som jag brukade vara. I små betydelselösa detaljer, i stora saker. Gamla beteenden som känns främmande. Jag vill inte äta den goda gröten, jag kan inte förstå att jag någonsin velat äta jordnötssmör. Jag ägnar mig inte åt mitt nyårslöfte om att göra egna halvfabrikat, istället köper jag riktiga halvfabrikat, frysdisken min vän, upptäcker stora områden av affären som jag aldrig över huvud taget kastat en blick på för jag har haft mina vanor och system och de har innefattat att jag lagar grejer själv. Jag sparar mindre pengar, spenderar mer, kanske en av de största ekonomiska utmaningarna jag haft på länge: att förstå att det är nu jag ska använda mina resurser, att det är nu de kan hjälpa mig och inte när de växt om tjugo år.
Och jag skriver inte. Tänker knappt på att skriva, på samma sätt som jag inte tänker på att ha jordnötssmör i gröten – som om det tillhör en annan tid, ett annat liv, en berättelse jag hörde om som liknade min egen men som inte handlade om mig. Mitt skrivande känns som kärleken till en expojkvän för länge sedan, eller som förlossningssmärta. Man kan beskriva att man älskade något oerhört, man kan beskriva att det gjorde så jävla ont, men man kan inte känna det i kroppen.
Jag älskar att skriva, skulle jag kunna säga.
Eller snarare: att skriva är basen, essensen, det är vad jag alltid gjort, jag vet inte vad det är att leva utan att forma berättelser, alla sätt att beskriva det blir pretentiösa och högtravande men det finns inget annat sätt jag kan se det på. Skulle jag kunna säga. Veta att det är sant.
Men inte, just nu, känna det i kroppen.
Som om någon lagt lokalbedövning kring min kreativitet. Jag kan vidröra den och känna att något är där, men det är trubbigt och domnat, all skärpa saknas.
Men det gör åtminstone inte ont.
Och ändå: även detta liv, detta märkliga bedövade bomullsliv, är fyllt av skönhet. Det är stunderna när grå himlar byts mot vita byts mot himlar som spricker upp och solen flödar mitt i en alldeles vanlig eftermiddag. Det är att spurta med lådcykeln på väg till jobbet och slå nya rekord på hur snabbt jag kan ta mig från dagis till sjukhuset. Det är Lilla Gubben som vänder blicken upp mot himlavalvet i jakt på stjärnor och planeter och allt han läst om i sin bok om rymden, och säger: Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ska bli forskare.
Det är doften av råkall novemberkväll, det är frosten om morgnarna. Det är kalla barnfötter som med bestämdhet värmer sig mot mina lår när jag till hälften sover, till hälften är vaken. Det är att ta hand om sig själv och sin stressaptitförlust och äta: citronmarängpaj, kardemummabullar, morotskaka. Det är de mjukaste kläderna och litteratur i soffan, svartvinbärste, kvällspromenader vid havet, doften av salt, vind in under jackan, skrivlåtarna på repeat trots att inget skrivs.
Det är människors värme, kanske allra mest den, de som frågar och de som kommer, de som lyssnar och de som pratar, det är att jag har fått så mycket vackert i livet som jag aldrig trodde att jag skulle få när jag var yngre, att jag aldrig trodde att andra så självklart skulle hjälpa när det är svårt. Att det i varje dag finns en njutning, en värme, och så många skratt.
Och jag tänker att kanske har jag haft fel om vad jag trodde var kärnan och essensen, kanske handlar det inte om att skriva ned ord, kanske är kärnan att av vad som helst kunna forma en berättelse, och att det ger makten att forma berättelsen om sitt eget liv.
Förmågan att kunna välja perspektivet i den här historien. Att även när jag inte kan bestämma dess innehåll kan jag bestämma vilka tongivande detaljer jag plockar upp, vilken handling jag väljer att trycka på, och i det finns all makt i världen.
I det kan en berättelse om svåra saker omvandlas till en berättelse om livets outgrundliga skönhet.
Läs mer:
- Glimtar, oktober 2021. Hack i berättelsen, sova fast man är vaken.
- Glimtar, september 2021. Stilla eller stormande, varje dag en ny.
- Glimtar, augusti 2021. Rötmånad, lycka i lukten av klor.
- Glimtar, november 2020. Sådant som inte är inställt.
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.
