att skriva

Väntans tider

maj 17, 2025

Jag skickar iväg en roman, till förlag och till agenter, och efter det är jag i väntans tider. Det är som att vara höggravid. En lång uttråkning i konstant, okontrollerbar anspänning.
Något stort ska hända, det man ville, ett möte mellan världen och det man har skapat.
Något mycket smärtsamt ska ske, man kanske är livrädd.
Jag minns dagarna som höggravid som en rädsla för hur jag skulle klara smärtan, tills det gått så längre att uttråkningen trumfade, att allt jag ville ha var smärtan, vad som helst utom denna väntan.

Smärta kan vara att återfå kontrollen.
Smärta är något som händer, som måste hanteras.
Det ohanterliga kan vara när ingenting pågår. Det finns människor som behöver hantera hela livets ohanterlighet genom att tillfoga sig själva smärta.
I jämförelse med det är naturligtvis denna loja uttråkning, denna stillsamma kontrollförlust, ingenting.

Jag skickar iväg en roman, det går två veckor, sakta börjar jag glömma bort den.
I romanen återkommer huvudpersonen till ett nästan magiskt tänkande kring kvinnan han är fixerad vid, en tanke som många av oss som varit förälskade drabbats av: det är när jag släpper taget som hon kommer att höra av sig, när jag inte tänker på henne hela tiden som hon kommer att bli min. Samma omöjlighet som när någon säger att man kommer få orgasm eller bli gravid om man bara slappnar av och inte fokuserar så mycket på målet. Tänk inte på hur gärna du vill det, det är då det kommer att hända. 
Men om jag inte längre vill det, vad spelar det då för roll.

Mina förlossningar, de som fick starta av sig själva, kom igång när jag hade slutat tro att det skulle komma ett barn, när jag gett upp min förväntan.
Men det handlade ju inte om att jag slutade tänka på det, det var inte en kausalitet, bara en korrelation. Jag slutade tänka på det för att det hade gått så lång tid att jag inte längre orkade tänka varje minut på att föda barn. Jag började föda för att det hade gått så lång tid.
Den tredje förlossningen fick jag aldrig vänta på, hon togs ut för att det inte gick att vänta, hur kommer jag att vilja göra om jag får ett barn till, tänkte jag veckorna och månaderna och åren efter det, jag visste inte att hon skulle bli min sista, jag visste ingenting om vad jag hade att vänta, men kanske visste jag redan då att jag skulle skriva om den dagen och den tiden.

Jag skriver klart en roman och jag tappar min rytm. Det går två veckor och jag förstår att det är det svåraste.
Det viktigaste är inte vad som händer med texten jag skapade, det viktigaste är att hålla fast vid mitt skrivande.
Jag försöker ha en paus, jag tror att det är viktigt, jag tror att jag behöver vila från att vara i ett stort projekt, men jag backar, jag tvekar, vad gör man med sina egna konturer när de flyter ut i kanterna om man inte har rutiner och ordning och ord.

Jag plockar fram min kamera, jag lägger undan mobilen. Jag går utan hörlurar, långa kvällspromenader, lyssnar på försommarfåglarnas sång. Jag handlar om kvällen och på vägen till affären ligger svanen och ruvar sina ägg. Ibland sover hon, ibland är hon vaken. I sommar kommer jag att gå förbi henne och se henne simma med sina ungar. Tiden fortsätter gå, timmar och dagar i taget. Solnedgångar. Kvällsljus som säger att det inte är dags att sova. Doften av fuktig skymning, rådjur som springer förbi en i förbigående. På en lunchrast börjar jag anteckna dikter, scener, ord, det är som det varit år efter år, tänk att jag glömmer, att jag varje gång tror att målet är att bli klar och sedan inte behöva göra det mer. Jag slutar inte. Vilan består inte i att låta bli att skriva. Vilan består i att tillåta sig att skriva.

Jag väntar på något gammalt.
Jag börjar på något nytt.

Läs mer:

 

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

 

 

+19
att skriva familj

Mars, april, maj.

maj 6, 2025

Det är en förmiddag i mars, jag har skrivstipendium. Jag sitter i den gröna soffan i vardagsrummet, på en av mina skrivplatser. Min nioåring, min Habanero, sitter i andra änden.
Jag kommer att veta exakt vilken dag det är, det är den här dagen, på morgonen skrev jag ett inlägg om hur skönt det är att få skriva i lugn och ro. Strax därefter ringde telefonen, om magknipet hos barnet, magsjukorna som går, andra dagen i rad, hon fick komma hem.
Här,  i soffan, är hon oförskämt pigg.
”Jag vill ju inte störa dig om du ska skriva, förstås, det ska du faktiskt veta, det ska du KÄNNA mamma, jag vet hur mycket du tycker om din lilla bok.”
”Mhm. Men det är ingen fara. Det kommer andra dagar.”
”Men jag kan vara alldeles tyst. Jag sitter här så tyst, så tyst!”
Det blir tyst en stund. Hon läser en bok . Sedan:
”Märker du mamma, hur tyst jag är?”
”Mm.”
”När du skriver din bok. Vad handlar den om?”
”Nämen om en kille och en tjej.”
”Blir de ihop?”
”Inte riktigt. Först är han, jamen typ kär i henne, men hon vet inte ens att han finns. De har inte träffats. Och sen… träffas de.”
”Och blir ihop?”
”Nja, alltså inte riktigt. Hon ringer honom ibland, men… Ja.”
”Varför ringer hon honom bara ibland?”
”Det är inte inte riktigt en barnbok.”
”Ringer hon honom när hon är BERUSAD?”
”Ja.”
”ÄR DET EN SNUSKIG BOK?”
Jag lägger undan datorn.

*

Jag ser en annons om att de söker läkare till psykiatrin på Grönland.
Jag har dagdrömt mycket om att arbeta på Grönland, jag tar mig till ensliga platser och längtar till de ännu ensligare, jag drömmer om att möta de människor som befinner sig vid världens ände.
Förr om åren dagdrömde jag mycket när det var svårt, för att få vila, men nu är min tillvaro en stillsam plats.
Dagdrömmarna om att skapa ett nytt slags kalabalik, röra om i grytan.
Kasta mig på ett plan till Nuuk,  låt mig hamna med mina barn bland isberg och permafrost och låt mig lösa det som det kommer.

Storasystern, min trettonåring, kommer hem från skolan och ser mig djupt försjunken i läsningen om grönländsk grundskola och sjukförsäkringssystem. Hon frågar vad jag gör, och jag svarar att jag läser om att flytta till Grönland.
”Ska vi flytta dit?”, säger hon med den axelryckning bara en tretton-fjorton-femtonåring kan uppbåda inför något sådant. När allt i livet är att kastas mellan extremer, men man är så ung att man saknar perspektiven. En förälskelse, ett matteprov, en familjeflytt till Grönland skulle kunna vara lika livsomvälvande upplevelser.
”Nej, jag är inte galen. Du vet bara hur jag kan fastna i konstiga grejer ibland.”
”Jag är 100 % ok med Grönland”, säger hon, och jag förstår att det finns frågor att ställa om hennes dag. Vad har gjort att 100 % vart som helst i världen är ok för henne?

Och jag tänker att vi rör oss i samma sorts livsfas – en ny tid i livet där allting öppnar sig, där man vill att vad som helst ska skölja över en och dra en med sig.
Men en av oss har perspektiven, den andra inte.
En av oss förstår att det räcker med äventyr i lagom doser, att de kan vara hisnande i sin enkelhet.

*

Vi sitter och väntar på att en konsert med blåsinstrument ska börja.
Med min lilla Habanero, som själv hittade till musikinstitutets Blåskarusellen som lät barn testa olika blåsinstrument en hel termin för att därefter önska sina tre favoriter.
Som förälskade sig i trumpet och talade ett helt jullov om hur hon hoppades att hon skulle få det instrumentet. Som grät stora tårar när hon fick klarinett. Som fick en reservplats på trumpet när ett annat barn hoppade av. Som har varit så stolt över att ha sin egen grej, en egen värld som inte syskonen har.

Fem minuter innan konserten skulle börja hörde Storasystern ett rykte av ett barn från en annan grupp.
”Din syster vet väl att hon ska ha vit tröja och svarta byxor”, lät ryktet.
Så nu sitter jag här och läser informationsmailen om och om igen. Inget om en klädkod. Ändå måste jag ha missat något. Är det såhär det alltid ska vara, att jag tror att jag har läget under kontroll, att jag släpper taget och kastar mig in i det mest frenetiska romanskrivande, att jag hänger mig åt mina egna intressen som en total oansvarig mor utan intresse för mina barn och –
”Men det där barnet”, säger jag till Storasystern och pekar på en pojke som kikat ut ur kulisserna, ”han är ju inte klädd så.”
”Herregud mamma, sluta stirra och peka på främmande barn.”

Konserten börjar. Habaneros grupp är först ut. Ryktet var false news, det gällde någon annan grupp. Habenero blåser i sin trumpet för allt vad hon är värd.
Det är slutet på historien, slutet på dramatiken, det här är livet som kommer efter svåra saker.
Det största orosmomentet att allt ska bli bra med trumpetkonserten, huvudet tomt på andra tankar, här sitter jag och ser min minsta flicka spela, här sitter jag och gör precis vad jag ska.
Vi behöver inte finnas på någon annanstans i världen. Det räcker så här.

*

Det blir maj, jag skriver klart en bok.
Vi firar hela familjen, tillsammans. Varje familjemedlem får välja var sin Amalias Limonad. Vi skålar i dem till middagen.
Att de är så stora nu, att de lever bredvid mitt skrivande. Att de förstår något om vad det innebär, att de fick följa med mig på utdelningen när jag vann pris.
”Vet ni vad”, säger Habanero till sina syskon och tar en klunk av sin päronlimonad.
Hon har det lystna i blicken som hon får när hon tror att hon ska kunna chockera dem.
”Vet ni vad boken handlar om.”
”Nä”, säger Storasystern, lakoniskt.
”Nej berätta!”, säger Lilla Gubben, med mellanbarnets diplomatiska artighet.
”Det finns en tjej”, säger Habanero, och låter mig fascineras av hur väl hon minns sådant hon uppfattar som skandalöst i relation till hur sällan hon minns mina förmaningar, ”det finns en tjej som bara ringer en kille när hon är berusad. OCH VET NI SEN. SEN GÖR DE BARNFÖRBJUDNA SAKER.”
”Grattis mamma”, säger Lilla Gubben, ”och skål.”

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook  eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+60
att skriva

”Nu var allt bara reflexer och föraningar.”

maj 2, 2025

Det känns som om det är evigheter sedan jag skrev till er för att berätta att jag nästan var klar med min bok.
Men tydligen är det mindre än en vecka sedan.
Det är så svårt att förutsäga hur lång tid saker tar. Alltid i skrivprocessen, och framför allt på slutet. Energin i att vara så nära, energin i att skriva en upplösning och ett klimax, är en oförutsägbar kraft.

Igår satte jag punkt.
Min bok heter Sjukdomen. Den är 72508 ord lång.
Den handlar om 19-årige Nils som flyttar hemifrån för att studera till läkare och upplever vuxenlivet som mer grått och meningslöst än vad han förväntat sig. Han längtar efter något som ska ruska om honom, gripa tag. Gång på gång hör han talas om den tio år äldre livsstilsbloggaren Vera Nikander. Sakta utvecklar han ett slags fascination på avstånd.
Tills det inte är på avstånd mer.

Den handlar om kärlek när den rör sig på gränsen.
Var går gränsen mellan att vara hypnotiskt kär som man är när man är ung, göra knäppa grejer som man gör när man är ung, och att gå över gränsen, att göra något sjukt?

Och så handlar den jättejättejättemycket om det tidiga 2010-talet.
Tiden som en ton.

Ni kan läsa lite utdrag ur den om ni är nyfikna:

Och min spellista för boken låter såhär, och kanske säger det inte någon annan någonting, men det är i alla fall så jag tänker mig att den här boken låtit om den istället varit musik.

Nå. Det är vad den är nu, vi får väl se vad det blir av den. Lite i taget släpper jag iväg den till sådana som har makt över dess framtid.
Nu ska jag försöka bygga något annat slags ryggrad för mina dagar, något annat som håller tankarna i skick.
Och vila.

Sedan ska jag äntligen försöka skriva något annat till er, berätta andra slags berättelser igen, sådana som inte handlar om att skriva en bok.

Läs mer:

 

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+46
att skriva

lördag, söndag, avslut

april 27, 2025

Lördag, en timme innan midnatt, skrev jag den sista scenen.
Söndag förmiddag började jag redan googla gå i kloster, plugga 100 % medan man jobbar 100 %, jättehårda träningsprogram. 
All energi och kraft man lägger på att skriva en roman, och framförallt i ett slutskede som varit som det här slutskedet, när det äntligen flödar, när man jagar varje vaken sekund.
Som det snabbaste andfåddaste slutet av en löptur, men spurten pågår i flera veckor och stå-i-duschandet efteråt måste man kanske tvinga sig att hålla på med i månader.

Den sista delen har jag skrivit för hand, med datorskrivna scenanvisningar och struktur.
Jag var tvungen att skriva för hand för att det inte skulle kännas för allvarligt, var tvungen att skriva för hand för att inte slarva bort det.
Jag har tjugo A4 handskriven text som ska renskrivas och det betyder att texten kommer att bearbetas en gång till, medan meningarna matas in prövas de åter en gång.
Mycket av min skrivprocess ser ut så, att på olika sätt imitera hur det måste ha varit att skriva när man satt med skrivmaskin. Texten får inte bara drälla runt, den ska förtjäna sin plats, om och om igen.

Tjugo handskrivna A4, en korrekturläsning av helheten, kanske ser jag där några scener som ska putsas eller filas efter det, visst – det är en bit kvar.
Men det går inte att komma ifrån att det är en mycket liten bit.
Snart är det dags att lämna den här berättelsen.
Om jag håller i den för länge nu börjar jag klippa den i bitar, fila ned den till oigenkännlighet.

På andra sidan ska jag hitta något annat som ger rytmen, meningsfullheten. Det finns massor av saker att göra, det är inte det. Det är bara att sortera tvätt och städa badrum inte fyller samma funktion i mitt liv som att skriva romaner.
Jag tänkte att jag skulle ta hand om bloggen – äntligen – skriva och skapa här mer på riktigt igen.
Finns det något särskilt ni vill läsa, undrar, drömmer om att jag ska skriva om?
Ordet är fritt, kommentera bara så ser vi vad jag gör av det.

Och så ska jag greja med mina instagram också har jag tänkt, har precis börjat efter år och år och år av att ha låtit bli.
Vet inte vad jag ska tycka än, det är roligt att arbeta i ett annat format. Kortare, snabbare, mer omedelbara facit kring vad som flyger och inte, men också en ensammare plats.
Bloggen är alltid bloggen, det är en annan trygghet här.
Men ni får såklart gärna följa mig där också.

Vi ses på andra sidan detta sista.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+50
Resor

En påskhelg i södra Belgien

april 21, 2025

 


Det är jag och min vän, en annorlunda påskhelg.
Rummet ligger ovanpå ett bageri. Tunn dörr i trä, först är vi oroliga att man ska höra ljud från korridoren, men här finns bara sex rum. Det rör sig inte många i trappan och när vi rör oss gör vi det alla med gemensam respekt.
Ovanför sängen finns ett takfönster, en kväll faller regnet mot det, en annan ser man stjärnorna.

Till frukost bageriets egna croissanter, surdegsbröd, en liten bit aprikoskaka, cappucino.
Öppnar takfönstret efter frukost medan jag skriver. Utanför gal tuppen.

*

En vandring längs en flod i en skog. Floden Ourthe börjar som två tvillingfloder som går ihop till en och vandringen rör sig hela tiden nära flodbanken, upp i skogen intill den, på broarna över den. Fjolårets höstlöv på marken är fortfarande dovt röda, träden har hunnit få nya löv, skogen är full av färger. Dov trötthet i vaderna när vi gått i över en mil. Croissant från bageriet på en av utsiktspunkterna högt uppe. Sol som tränger fram ur molntäcket och glittrar i vattnet.

Tystnad.
Det stilla tänkandet som kommer av att gå.

*

En annan dag, en annan flod, en annan pausplats för croissanten.
Kajak på floden Lesse. Skog, branta klippor, slott längs vägen. Benen får vila, armarna jobba.
Ljudet av paddeln i vattnet. Sol i ansiktet, doft av solkräm. Man kommer så nära omgivningen när man rör sig på vattnet, skalar av ytterligare en barriär.
Känns ovärdigt att röra sig till fots när man paddlat. Varför ska man använda denna klumpiga friktionsfyllda mark när man kan glida fram på vattenytan?

*

Min vän kommer från Belgien, kör hundratio på motorvägen och fickparkerar i små belgiska byar som om det vore ingenting. Växlar mellan språk som man gör på platser där språken inte är givna och man får använda dem pragmatiskt. Jaha vi tar det på franska nähä nu svarar du mig på flamländska, man rör sig mellan, orden är bara ett sätt att göra sig förstådd.
På restaurangen frågar jag om en av rätterna på engelska och skäms över att jag inte övar på min franska, får svaret på franska och är stolt över att jag förstår.

Språket ett verktyg, inte konstverket i sig.
Jag sparar den tanken och undrar vad den betyder för min roman.

*

Det är svårt att skriva om resorna. Det känns som att berätta om drömmar man haft om natten.
Omvälvande upplevelser för en själv, bilder som kan dröja och mogna och gro.
För någon annan bara en samling händelser utan sammanhang.
Man kände inte dofterna, man hade inte stegen i kroppen, roddtagen i armarna, timmarna av att inte göra något annat än just det här.

*

Jag hämtar mina barn, de har varit hos mina föräldrar, lika ointresserade av mina äventyr som jag alltid hoppas att de ska vara.
På resan hem är jag så trött, det gör inget, jag känner igen det, att det kommer efter att ha rest.
Som att faktiskt vara yrvaken efter drömmen, behöva gnida ut gruset ur ögonen, snubblande stiga ur till sin vanliga verkliga värld.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg.
Här finns min  Facebook-sida för skrivandet och här finns min instagram.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+51
att skriva

Lilla skrivlivet

april 12, 2025

Bredvid datorn och pappren fulla med handskrivna anteckningar ligger Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. En av mina favoritböcker de senaste femton åren. Jag tipsar sällan andra om den när de ber om boktips, jag väljer säkrare tips, bra böcker men inte de som krupit in i mitt hjärta, de som ligger närmast de egna världarna i mitt huvud. Jag läste den när jag var så ung, jag ville skriva så. Det var en tid i mitt liv när mitt skrivande gav mig mer problem än kontakt med andra människor.
Kanske föddes jag gammal.

Jag läser boken som uppvärmning, några rader bara. Var som helst slår jag upp en sida.
En kontakt med språkets skönhet, klarhet.
Det är den enda vackra skönlitteratur jag klarar av att läsa just nu, den alldeles välbekanta. Annars läser jag facklitteratur, tidningar om resor och halvbra svenska debutanter som har potential i sitt berättande men inte skapat något som hänför mig. Jag är så djupt inne i mitt skrivande och mitt manus, det rör sig och utvecklas hela tiden nu, även när jag inte skriver. Jag behöver läsa, vill läsa, men har inte utrymmet att engagera mig.
Matar text utan att minnas den.

Lördag morgon, mailar över några porträttbilder för boken som kommer i augusti, den om kejsarsnitt.
Verkar som om den ska bli ljudbok också, fick meddelande om vem som nog blev skådespelaren.
Releasefest för den både i Malmö och i Stockholm om det blir som de sagt.
Barnvaktsdatum, morföräldrar och farföräldrar, vill vara med på allt som bara går.

Läser era kommentarer om inledningen till min bok, för fjärde femte sjätte gången. Tror inte ni förstår hur mycket det betyder att bli läst på det sättet, det betyder allt. Inledningskapitlen har funnits så länge nu, och varit så svåra. Att få dem lästa av er som inte sett dem förut, och få ändringsförslag och feedback (och uppmuntran) betyder massor.
Texten ska ut i världen, den behöver härdas.
Jag behöver hjälp att läsa den på nytt.

Grips av lusten att publicera kapitel två, och tre, och fyra, att bara låta berättelsen rulla ut här.
Jag skrev så en gång, som tonåring, man lade ut text på forum, andra läste, det var innan bloggen till och med. Jag och Hanna Johansson var med i samma gäng som skrev Harry Potter-fan fiction online.  Har fortfarande inte läst hennes böcker fast jag tror att jag skulle älska dem, för att jag helt enkelt varit så avundsjuk.
Ambitionen ett långsamt gift, javisst, men avundsjukan är nog värre.

Jag har en plastmapp med vita A4. Jag tar fram dem och skriver med en gul stiftpenna, 0.7 mm, det måste vara just den, jag fick en våg av inspiration när jag skrev med just den och nu tror jag att det är pennan och inte jag som har kapacieteten.
Jag skriver de sista femton kapitlen, de jag skissat upp, för hand. Det är ett sätt att komma åt både prestationsångesten och slarvet. Det här är bara en lång rad handskrivna anteckningar, det måste inte bli bra, det är ingen bok, men också: det här måste skrivas rent, in på datorn, när jag gör det kommer jag att redigera.

Jag bär med mig min hög med papper överallt.
Jag skriver i väntrum, hålrum, fickor av tid.

Det fanns en tid då jag skämdes över att jag inte var lika besatt av mitt jobb som av mitt skrivande. Och då älskar jag ändå mitt jobb.
Sedan förstod jag att det var som att skämmas över att man inte älskar sin partner lika mycket som man älskar sina barn.
Ännu senare insåg jag att många människor inte känner så starkt för varken sitt jobb eller sitt fritidsintresse.
Kanske föddes jag fixerad.

Lördag morgon, idag vill jag arbeta med kapitel 55, jag tror det blir färdigt. I kapitel 56 börjar en nedåtspiral som leder till klimax, att skriva de kapitlen kommer att vara en jävla resa.
När jag är klar med kapitel 63 har jag nått en milstolpe, då är det avrundningen kvar, som jag nästan redan skrivit. Då är det som att ha gått upp för ett berg och ned för det och nu bara gå den sista sträckan till busshållplatsen för att åka hem från vandringsområdet.
När jag skrivit kapitel 63 ska jag köpa en Amalias Limonad med körsbärssmak och tänka på alla stunder som tog mig dit.

Att jag fick ett skrivliv som blev så självklart, så tillåtet, till sist.
Alla gånger jag tvivlar igen ska jag tänka på den här våren.
Tystnaden i mina skrivutrymmen, morgnarna och kvällarna, hur jag tillät orden.

Inga framgångar krävs som facit på att det var rätt beslut.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+36
att skriva

en inledning, en söndag.

april 6, 2025

Det är söndag och jag borde städa men egentligen vill jag bara skriva.
Jag ska fylla diskmaskinen, snart.
Men innan det tänkte jag dela något med er: inledningen till mitt bokprojekt, som den ser ut just nu. Sjukdomen heter det, i alla fall just nu. Bloggens format är kanske inte det bästa för att publicera en så här lång text, men vi testar.

Vilken ynnest det är att ha alla er som läser här, för övrigt. Vad det får ett skrivprojekt att kännas mindre ensamt, trots att det förutsätter enorma mängder ensamhet (som också är njutbar).
Vad mycket det ger att redan ha läsare. Trots allt är det ju de som läser som fullbordar texten.

Hur som helst.
Så här börjar det.

1

Den första gången han hörde talas om Vera Nikander var på en nyårsfest i Uppsala, när han fortfarande bodde hemma men inte länge till.
   Han gick dit för att träffa en tjej han måste göra slut med. Eller berätta att ingenting skulle kunna börja. Men han trodde inte att han skulle kunna göra det i natt. Kunde inte börja ett nytt år, ett nytt decennium, med att låta någon annan bryta ihop.
   Med att undra varför det aldrig var han som bröt samman.
   Han skulle inte veta efteråt att han hade hört talas om Vera. I själva verket skulle han höra talas om Vera många gånger innan han blev medveten om det. Kanske var det så det föddes i honom. Att hon smög sig in som en närvaro man aldrig förstått att man sagt ja till, som man vänjer sig vid ljudet av hushållsmaskinerna tills strömavbrottet kommer och tystnaden är allt man hör.
   Det var den kallaste vintern på trettio år. De berättade om det på radion, på teve, i tidningarna. Bländande kyla, snöfall, frusna växlar på cykeln, inställda bussar. Men här inne var det hett. Här, i en villa i Norby hos hans kompis Emma. En gång när de var femton trodde de att de skulle förlora oskulden med varandra, under några veckor av hångel och spänd förväntan, men sedan fick de körtelfeber istället. När de kom tillbaka till skolan efter en månad var attraktionen förbi men något annat fanns kvar. Ett band som gjorde att de ständigt befann sig i samma kretsar, cirklade i varandras periferi.
   När Emma fick syn på honom gav hon honom en puss på vardera kinden. Det var en hälsningsfras hon lagt sig till med efter ett utbytesår på svenska skolan i Madrid. Hon brukade säga att det var så folk gjorde där borta, och sen kommer man hem och har blivit så osvensk, glömmer bort att man inte gör så här, men han förstod att det var en högst medveten strategi för att få folk att fråga mer om tiden i Spanien.
   Hon drog med honom ut i köket, tog fram en burk Fanta Exotic ur kylen och en flaska Jelzin, den där polska vodkan folk köpte från en kille som hade det i bakluckan på sin bil. Hon blandade dryckerna i två glas och räckte honom det ena.
   “Det här är så jävla gott”, sa hon, och höll upp sitt glas mot hans för en skål. “Fucking 10-talet! FUCKING 10-TALET, Nils. Fattar du att det är tio år sedan millenieskiftet? Vi är gamla nu!”
   Han hade just fyllt arton.
   Alla han kände och inte kände verkade vara i Emmas vardagsrum, alla utom hans tjej, eller vad man nu kallade någon man höll på med innan det riktigt börjat. Det luktade svett och öl och sprit och klor och vissa var klädda i badkläder och handdukar för Emmas föräldrar hade pool och bastu i sin källare. Det var därför man alltid hade fest hemma hos Emma, för att känna sig som miljonärer i en film.
   De senaste veckorna var första gången han hade hört folk använda uttrycken 00-talet och 10-talet på ett sätt som inte lät ironiskt.
   Att tiden faktiskt skulle gå, att den skulle behöva ett namn.
   FUCKING 10-TALET!!! hade varit namnet på Facebook-eventet för festen, och i beskrivningen: ta med vem du vill, det blir kul. Men han hade kommit ensam.
   Han satte sig i Emmas soffa med sin vodkafantadryck, spritens brännande, sötman, han betraktade festen utan att delta i den. Han tänkte på en fras alla satte i sina msn-namn ett par år tidigare, från den där filmen med Jake Gyllenhaal om en psykotisk kille som hallucinerade fram en stor kanin.
   every living creature dies alone.
   Men han var ju inte död.
   Det var då det hände. Som om ingenting, den första gången. En av Emmas vänner sprang fram till henne och skrek att hon älskade hennes outfit. Emma var inte klädd i badkläder, hon hade en mintgrön klänning i femtiotalssnitt, tyllunderkjol och allt. Pillerburkshatt, långa vita handskar i siden. Han hade sett att Emma och hennes vänner klädde sig så på festerna nuförtiden, som om livet var en maskerad.
   “Ja gud alltså jag trodde aldrig att jag skulle ha råd med klänningen”, hörde han Emma säga. “Jag såg den hos Videung och ba: om den här kommer på mellandagsrean…”
   Det här vardagsrummet var som om bastun flyttat upp hit, han kunde se mörka fläckar i armhålorna på klänningens tunna tyg.
   Videung, for det genom hans huvud, var det någon ny klädaffär? Men namnet lät mer som en affär för barnböcker.
   Mer var det inte, den första gången. Det hade kunnat vara den enda gången, det hade kunnat vara en enda detalj i en stor helhet, något som drunknade och aldrig blev något mer.
   Någon vred upp volymen på musiken, dränkte konversationen mellan Emma och hans vän. Kanske borde han leta reda på någon annan han kände. Kanske borde han bara bli väldigt full.
P-P-P-oker face på max i Emmas föräldrars högtalare, musik när den vibrerade i kroppen, kunde den här natten få vara ett undantagstillstånd, ett sammanbrott bortom den egna kontrollen, p-p-poker face och några av bastukillarna pekade på honom, gymkillar som gick runt i bara badbyxorna och visade upp sina sexpack.
   “POKER FACE DET ÄR JU DU”, brölade en av dem och pekade på honom. “Killen ingen vet vad han tänker!”
   Nils lutade sig fram mot Emma, bröt upp henne och vännens klänningskonversation.
   “Har du sett Hanna?”, sa han.
   Det var Hanna han kommit hit för att träffa.
   Det luktade svartvinbär när han kom så nära Emmas ansikte. Hon älskade Läkerol med svartvinbärssmak, där de var yngre åt hon minst fem paket om dagen, nu visste han inte mer.
   “Hon stack till nån fest i Fålhagen.”
   “Va?”
   “Hon sa att du kommer att göra slut med henne. Hon sa att fy fan för att göra slut på nyår.”
   “Men vi är inte ens ihop. “Jag har inte gjort något.”
   Han svepte det sista av sin vodkafanta. En slinga av Emmas hår nuddade hans nuddade vid hans kind.
   “Emma!”, ropade en av gymkillarna från trappan, “kom och bada!”
   Hon satte sitt glas i hans hand, som om han var en avlastningsmöbel.
   “Det är just de som är problemet! Man måste göra nåt, man måste bry sig.”
   Och sedan stack hon ned till poolen, sedan drack han det som fanns i hennes glas och andras, sedan blev han så full att han spydde inne på den lilla toaletten med de gröna kakelväggarna, inredningstidningarna på bordet bredvid toalettstolen, doftljuset på tvättstället i doften mandarin-kanel vars syrliga ton blandades med det sura i lukten av hans spyor. Sedan gick de ut i natten och den knastrande snön och den klara himlen och nyårsraketerna, sedan var det för första gången i hans liv ett nytt decennium utan att det samtidigt blev ett nytt millenium, sedan somnade han på Emmas soffa, sedan vaknade han och det var en vit och värkande förmiddag, han och Emma och Emmas vänner som köpte pizza, ett sms till Hanna där han skrev att det var över och det kändes ingenting, sedan uppslukades han av smaken av flott och ananas och runt honom talade de om vad som hänt på festen igår och vem som legat med vem men inget av det bekom honom, en känsla av att han redan lämnat den här platsen, att det här redan utgjorde hans förflutna fast han befann sig mitt i det.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+50
att skriva sånt som inte får plats i andra kategorier

Vardagen.

april 5, 2025

Sardellen gjorde en lista om vardagen. Kanske en av mina favoritsaker att tänka på. Jag älskar vardag. Jag är inte så bra på att göra saker bara för att de är roliga, det stressar mig och blir inte så kul. (Jag är inte så kul, på det sättet). Men jag tycker mycket om att hitta något vackert i något väldigt alldagligt, att bli hänförd av färg mitt i något grått.

Med det sagt är min vardag lite ur led, och det tar upp väldigt mycket av min tankekraft. Småbarnstiden är över, så det finns utrymme att göra annat – men jag har fortfarande barn, jag kan inte göra precis vad som helst och hur som helst. Jag har inte riktigt hittat till vad som blir rätt grad av utmaning och nytt. Kanske är jag lite understimulerad, men rädd för att bli överbelastad om jag gör för mycket för att ta mig ur det.

Det ska nog lösa sig, det är kanske världens mest bortskämda problem, men jag ger ju inte någon annan ett bättre liv genom att inte ta vara på mitt.
Här är i alla fall mina svar på listan.

Hur ser en oplanerad, vanlig vardagskväll ut hemma hos dig?
Jag jobbar mycket på hur jag ska lägga upp mina vardagskvällar. Kanske är det hela nyckeln till att vänja mig vid hela mitt nya liv.
Till exempel har jag lagt mycket tankekraft det senaste året med hur jag ska använda timmen mellan 16 och 17. Det är ett lyxproblem som ingen småbarnsförälder kan relatera till.
Under många år var det en timme som inte fanns. Nu är den där – för trött efter jobbet för att sätta mig och skriva, för tidigt för att börja laga middag.

Så här brukar det oftast se ut i alla fall: jag slutar jobbet vid fyra. Det är fem minuters promenad hem från jobbet. Det är för lite tycker jag, så jag brukar promenera en omväg hem, så jag får gå en halvtimme eller så efter jobbet. Ibland går jag förbi affären i samma vända. Eftersom jag har två affärer på promenadavstånd och barn jag inte längre måste dra med till affären för att kunna handla så föredrar jag att småhandla flera gånger i veckan framför en storhandling. Man glömmer ändå alltid nåt och måste till affären i alla fall.

Nåväl. 16.30 är jag hemma. Kanske har promenaden gjort att jag orkar sätta mig och skriva, då skriver jag. Kanske sitter jag i läshörnan och läser en bok. Kanske är det tomt när jag kommer hem, för att barnen är hos kompisar, och jag ser en teveserie. Kanske sitter jag på motionscykeln i garaget en stund.
Kanske scrollar jag bort mitt liv.

Sedan lagar jag middag. Den är klar någon gång mellan 17.30 och 18.30 beroende på om jag måste städa köket först och hur lång tid det tar för mig att samla ihop energin. Efter middagen gör barnen läxor, blir förhörda för prov, jag försöker städa undan i köket men tappar sugen för att de är så tråkigt. Jag kanske läser en bok. Tränar något om jag inte gjort det tidigare under dagen.

Lägger barnen vid nio, tar en kvällspromenad, äter något litet så man slipper somna hungrig, läser en bok, kommer på att jag är på väg att förlora min Duolingostreak och gör en lektion, försöker somna typ kvart över tio.

Vilken tid går du upp på morgonen?
06.15, varje dag. 06.30 är målet att sitta med kaffet och datorn och en halvtimmes skrivtid framför mig.

Vad äter du till frukost?
Just nu bara kaffe, det är en sådan period bara. Annars, till exempel: mackor med avokado, bovetegröt med torkade fikon och cashewnötter. En period mackor med rökt tofu och surkål men det föråt jag mig på, mår illa bara jag tänker på det.

Hur dricker du ditt kaffe?
Med baristahavremjölk och kanel pudrat på toppen för morgonskrivandet hemma,  på jobbet oftast med mjölk men ibland svart och försöker gå mot det senare för att jag hörde att det var bra för tänderna och för att det känns onödigt att dricka massa mjölk.

Vilken tid går du hemifrån och när kommer du hem på eftermiddagen?
Går någon gång mellan 07.30 och 8 beroende på om jag tar snabbaste vägen eller inte och om jag har något pappersarbete jag vill göra ostört (då kommer jag hellre lite tidigare till jobbet än jobbar över, jag funkar mycket bättre på morgnarna).

Vad har du alltid med dig i väskan när du går ut genom dörren?
Telefon, nycklar och en bok. Jag läser oftast flera böcker samtidigt och ibland har jag en bok som är min ”väskbok” för att den helt enkelt får plats i handväskan.

Vad är det bästa och det sämsta med din vardag?
Det bästa är att jag skriver. Att jag redan nu lever ett skrivande liv och att det – i de bästa stunderna – minskar stressen kring att nå nästa steg med mitt skrivande. Att jag inte behöver debutera skönlitterärt för att få tid att skriva. Jag har redan bestämt att det är vad jag gör, jag behöver ingen annan tillåtelse.

Det sämsta är att jag har alla förutsättningar för att ha ett riktigt trevligt liv men inte riktigt listat ut hur man gör det än. Att jag är så mycket bättre på att hantera kris och kalabalik och behovet av att kavla upp ärmarna än att vara en som njuter av livets goda.

När barnen var mindre och jag just blivit ensamstående var vardagen hela tiden ett äventyrsspel, en dundrande jakt på överlevnad, och det kunde vara ångestfyllt och oroligt men också befriande i sin tydlighet. Det går att sakna den känslan, utan att vilja göra samma sak igen.

Om du hade fått ändra något med din vardag, vad hade du då ändrat?
Jag är på väg att lista ut det, och förändra den. Det var en del av mitt nyårslöfte att ändra vardagen.
Några grejer som gått i den riktningen är att börja träna varje dag och att prova fler nya saker. Sedan finns lite andra ess i rockärmen. Jag kan berätta om dem någon annan gång, när jag utvärderat om de var nåt att ha. Fast kanske vore det inget att ha för er. Jag tror det finns många människor som inte skulle trivas i min vardag, som skulle behöva andra saker. Och kanske är det den bästa grejen med min vardag, då. Att den är byggd för någon som funkar som jag.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+43
att skriva

Den sista sträckan

mars 30, 2025

Att skriva en bok är så många stunder. Man sitter som på bilden här ovanför, hyperfokuserad med gamnacke som ett litet fån.
I skrivhörnan, i soffan i vardagsrummet, i arbetsrummet, på ett café, på en bänk vid havet. På ett hotellrum i Lund, i Uppsala, i Helsingfors. På en båt. På ett tåg.

Om morgnarna, morgnarna, morgnarna.
Samma rutin, dag efter dag.
Kvällar, nätter.
Sommarlov, jullov.

Nu gick det trögt ett tag, på den här sidan året, februari kanske allra värst. Det kändes som om jag ägnat mig åt att skriva den sista lilla biten en evighet. Så länge att jag blev rädd att det skulle sluta med att jag upptäckte att det var omöjligt, att min bok var en patiens som inte skulle gå ut.
Visste du inte hur det ska sluta? kanske vän av ordning frågar nu, och det vet man inte alltid när man skriver en bok, ibland är det en del av processen. Men jag visste det, och ändå fanns skräcken där.
Att veta vad man har tänkt sig betyder inte att man vet hur man ska lyckas skriva sig fram dit.

En annan del av skräcken var detta: vad kommer efteråt.
Det tog mig tid att förstå det.
Så länge har jag längtat efter att bli klar, men plötsligt var det svårt att minnas varför.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Möjligheten att bli utgiven, att låta boken bli något riktigt i världen, få möta andra.
Men också, med större sannolikhet: möjligheten att inte räcka till. Att behöva vänta på besked, leva i förhoppningar, veta varje gång man öppnar mailkorgen att man kan mötas av stor glädje och enorm besvikelse. Jag har varit där förut. Det tar så oerhört mycket kraft.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Tid då man inte skriver, då det är för tidigt att kasta sig in i något nytt.
Något slags tid för att vila?
Men jag längtar inte bort från att skriva.
Jag har byggt den här tillvaron, med alla de här stunderna, för att jag vill ha dem.
Tillvaron utan dem, efter dem, är så rotlös.

Sedan hände några saker.
Det ena var att jag gick in i duschen en kväll och kom ut med en ny romanidé som vecklade ut sig, gjorde piruetter i hjärnan och drog iväg mig på äventyr när jag tänkte på den. Ett löfte om att på andra sidan finns något annat att befinna sig i, en ny värld att ta del av.
Det andra var att jag satte mig ned i min tomma tysta undervåning och spaltade upp kurvan för det här allra sista jag kört fast med. Det som utgör kanske 10 000 ord av totalt 70 000 och som har varit så svårt att förhålla sig till. Rörelsen och spänningen och dynamiken och tonen och sedan skissade jag upp scenerna och vad de ska innehålla och lite mer än så och jag såg att det går ju, det blir ju, patiensen går ut, jag vet varje steg, det kommer att bli.

Nu finns vägen hela vägen fram, nu återstår bara att gå den.
Det är som en islossning, först sprickor, sedan lossar allt, stora flak, smältning, forsar, det kommer att gå.
Det kommer att gå, det kommer att bli.

Sent om kvällen firar jag, med Amalias limonad i blåbärssmak, mustighet syra sötma.
Att jag gjort det här i så många ögonblick, att det är så lite kvar, att all denna massa av värld och text och scener ligger i mina händer, att det är min skapelse.

Nu gör jag det bara, nu spurtar jag hela vägen fram.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

+53
familj

Molnen är borta och månen och stjärnorna är där istället.

mars 29, 2025

Jag har aldrig förväntat mig att mina barn ska skriva. Kanske finns det familjer där drömmarna om vad ens barn ska åstadkomma är större, på gott och på ont.
Kanske är jag fortfarande för upptagen med mina drömmar om vad jag ska åstadkomma.
Det som kan se ut som en tolerans – gör vad ni trivs med, så länge ni är glada – kan reflektera ett slags självupptagenhet. Gör vad ni vill, så länge ni när glada, och jag får ägna mig åt mina satsningar.
Gör vad ni vill, så länge ni är glada, och jag får skriva romaner.

Jag har aldrig förväntat mig att de ska skriva, men jag har önskat att de kunde få saker att försjunka i som blir en vila från det som är krångligt.
Det är bra att ha ett intresse, det känns så skönt i kroppen

Jag har önskat att de ska få dagar och stunder när livet plötsligt känns stort och fyllt av oväntade glädjebesked.
Har önskat dem ögonblicken då ens grej, vad det än må vara, blir tagen på ett stort allvar.

Av de skälen och av tusen andra stora, odefinierade, blev jag så glad när min minsta flicka kom hem och berättade att hon vunnit en skrivtävling i skolan. Så glad över den fint formulerade motiveringen som mötte upp hennes text.
Blev rörd av att se henne använda orden – de skrivna – för att försöka förmedla en upplevelse.

Det skrivna ordet, som på många sätt definierat mitt liv.

Jag frågade om jag fick visa hennes text för hela världen, och det fick jag. Så jag visade hennes text för hela världen, på den plats som är min, utan att själv ha en slutkläm, något eget att berätta, utan att vilja säga något större än: jag har en flicka som skriver, jag är så glad för hennes skull.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

+60