Jag sitter på ett tunnelbanetåg i Helsingfors en dag i början av juli med mina kryckor i famnen när några paranta Helsingforsdamer börjar förklara att kvinnan med en barnvagn en bit bort i vagnen borde ha fått min plats. Senare ska jag inse att deras problem nog inte är jag och mina kryckor, utan att Habanero har satt sig ner bredvid mig,  så egentligen har de ju helt rätt. Men jag är ensam på semester i Helsingfors med tre barn och jag har ramlat utanför hotellet så jag inte kan gå på min fot och lyckats skaffa mig ett par kryckor genom en otrolig receptionist och hotellets upphittat-avdelning, och det är trettio grader varmt och jag förstår bara hälften av vad Helsingforstanterna säger och jag är så trött, och jag stirrar på dem och de fortsätter prata och jag fortsätter att stirra.

En finsk man, den sorten som ser ut att ha byggt en bastu med sina bara händer efter att ha dödat en björn i skogen, går fram emot dem, ställer sig mellan mig och tanterna.
“Can’t you see?”, säger han, och först efteråt inser jag att han måste ha talat på engelska bara för att göra mig mindre obekväm, för han och tanterna har ju gemensamt modersmål, det är bara jag som är utanför. “THIS WOMAN IS BROKEN. Let it sit.”

Så börjar juli, så fortsätter kanske juli, en rad av oväntade händelser och nya lösningar, ett pärlband av att hitta fotfästet när det känns som att vara i ett jordskred. Det är svårt att berätta om tillvaron när tillvaron är fylld av berättelser som inte är ens egen. Det är svårt när man ibland berövas sin egen berättelse. Det är svårt när man blir tvungen att berätta den för andra människor så många gånger att den till slut känns främmande, som om man återberättar något som hände någon annan. Det är svårt att skriva utan tillgång till orden, det är svårt att vara en skrivande människa som inte skriver.

Men juli är också annat än det som är svårt.
Juli är utsikten över Tölöviken från bastun på hotellet, de där timmarna innan jag stukade foten, juli är en ljummen kväll och en skaldjurspasta som är så god att jag måste blunda när jag äter den. Juli är ett tidigt morgontågs tystnad, att resa själv, det är jag och min kopp kaffe och Gift av Tove Dietlevsen.

Det är att gå med min vän genom Umeå och se platserna där jag en gång levde och att de inte ser ut som när jag en gång levde där. Det är att se att det som ser ut som när jag en gång levde där inte är så upphöjt och särskilt som jag mindes det. Det är att förstå att den där sinnligheten och totala upplevelsen av närvaro i verkligheten som jag känt så många gånger inte har så mycket med egenskaper hos platserna att göra utan med egenskaper hos mig själv.

Det är röklukt i håret av att grilla korv vid vid Nydalasjön, den svala morgonluften när man vandrar uppför ett berg. Det är att läsa Madame Bovary på en balkong på Ålidhem om kvällen medan kvarterets barn cyklar runt och skriker, det är brieostens strävhet och rödvinets sötma.

Det är samtal. Det är när man pratar så mycket och länge och så många dagar i sträck att man gräver sig ned till nya lager, som de olika nivåerna i ett reningsverk, att man filtrerar fram något annat och renare ur det stora klegget av tankar som var alltings ursprung.

Det är alla människor jag hade velat tacka, som om det vore ett Oscarstal, fast jag inte har vunnit någonting.
Och kanske just därför: för att i verkligheten är människorna som funnits mitt i förlusterna viktigare än de man kan tacka i framgångarna.

Och jag vill tacka en modig finsk man på ett tunnelbanetåg.
Trots att jag blev så sur sedan, när de finska tanterna fortsatte att muttra, att jag ändå reste mig, stod och vinglade på ett ben med kryckorna i en hand och en hålla-i-sig-stång i den andra, medan folk drog efter andan och trodde att jag skulle falla.
Och jag vill tacka all träning med Pamela Reif för att koordination och core hjälpte mig att hålla balansen, så att jag stod stadigt, trots allt.
This woman, it is broken.
Men tydligen inte fullständigt nedbruten, trots allt.

Och sedan var juli över, och det blev augusti.
Och vi flyttade till Uppsala. För här ska vi bo ett år så jag kan göra de placeringar i Sverige som jag behöver för att kunna bli specialist i psykiatri.
Men det är en annan berättelse.

Läs mer:

• Glimtar, juni 2022. Sommarpokalypsen.
• Glimtar, maj 2022 (och april). I spegeln träder ett annat ansikte fram.
• Glimtar, mars 2022. Det billigaste elbolaget, valet.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

Juni är övergång och förändring, juni är stillastående stiltje.  Förra året var juni semesterlivet före semestern, nu är den riktiga semestern redan här. Den kommer att pågå länge, så länge att man hinner forma sommaren till ett eget litet liv, ett sommarliv. Jag är tacksam att jag hade möjligheten att göra så, det behövdes för att få ihop den här sommaren, jag är tacksam över så många val jag har kunnat göra för att få ihop allt när jag verkligen har behövt det.

Jag sitter mycket på bryggor och läser, vi får besök. Jag samtalar i solnedgången när hettan fortfarande ligger tropisk och tryckande, jag cyklar i trettio graders gassande sol. Jag försöker förhålla mig till sommarens rotlöshet, det nästan apokalyptiska med den här årstiden som bara vissa upplever, känslan av att världen som man känner den kastas omkull och att man plötsligt ska förhålla sig till detta nya stilla. Vardag passar så bra för mig, kyliga höstar och duggregn i ansiktet om morgonen, baka ett bröd och skjutsa till aktiviteter, komma ihåg vilken veckodag det är.

Jag sorterar papper och lyssnar på musik, samma låtar tusen gånger, Bedshaped med Keane och U&Me med Alt-J.
Jag letar ord och hittar dem inte, vill formulera något som kryper under huden men inte blir en enda text.
Vår värld blir så liten, det är cyklarna och sommarmaten, väskan full med böcker, sol och skugga, glass och korv med bröd.

Det är Lilla Gubben som ber mig att han också ska få ha med sig en bok till stranden, det är att sitta där sida vid sida på Lilla Holmens brygga och läsa medan hans systrar hoppar och skriker bredvid. Det är Habanero som hittar ett litet bärbart Alfapet vi har hemma och använder det för att försöka forma meningar, alltid mer intresserad av att själv få uttrycka sig än av att få läsa. Genom kamp lär hon sig skriva Vi ska köpa glass. Visar upp det som om det vore ett avtal, nu när det finns i skrift.
Det är Storasystern som är övertygad om sin egen medicinska kunskap. När barn ramlar på lekplatsen går hon fram, klämmer där de slagit sig, säger det är inte brutet, inspekterar skrapsår och säger såret är inte djupt. Och med en sådan stämma att vem som helst skulle lita på henne.

Juni är alla sätt som jag inte räcker till på.
Till allt jag hade velat vara, och allt jag hade velat göra.
Det är att välja att stå ut i den otillräckligheten, om och om igen
Det finns mycket som är utom min kontroll.
Väder och värme, mygg och myror, liv och lidande.

Men jag kan sitta i solnedgången i doften av fuktig och solvarm brygga, och läsa sida efter sida medan barn och fiskmåsar skränar om vartannat, och det är ett liv.
Kanske ett litet, men det är mitt.

Läs mer:

• Glimtar, maj 2022. (Och april.) Ögonblick som tycks oändliga medan man sakta förvandlas till någon annan än den man en gång var.
• Glimtar, mars 2022. Välja valet, den billigaste elen.
• Glimtar, februari 2022. Ta tillbaka sina ord.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

För ett år sedan bestämde jag mig för att jag ville börja fixa själv med våra cyklar.
Jag har alltid levt med uppfattningen att jag har tummen mitt i handen, eller att jag kanske inte ens har tummar utan att mina händer har typ två lillfingrar i stället. Jag har aldrig varit övertygad om att mina händer skulle kunna utföra några stordåd, medan jag brukade tro att mitt tänkande skulle kunna göra det.

Men jag hade gått igenom en utbildning och arbetat med saker som tvingat mig att lära mig att använda mina händer, beordra dem att göra saker jag aldrig hade trott att de skulle klara av. Och jag hade börjat upptäcka i allt fler sammanhang hur många saker man kan lära sig genom att träna på dem, att fortsätta och fortsätta tills det inte längre är lika svårt. Kanske är det nackdelen med att ha haft lätt för många saker: hur sent jag upptäckte att så mycket kan vara en övningsfråga.

Och jag tycker så mycket om att cykla.

Så jag låg på kvällarna och tittade på youtubevideor om hur man skulle ta hand om sin cykel, jag påminde mig om att inte bli överväldigad. Så många saker i livet slutar att vara roliga om man ska jämföra sig med den som kan mest. Jag behövde inte börja med att rikta hjul och byta ut varenda del i en gammal skrotcykel. Det skulle räcka så långt att smörja kedjan och byta slang i däcket när jag fick punktering.

Det var hetta den där kvällen, då som nu. Jag rullade cykeln till baksidan av huset, delen av trädgården utan insyn. Jag ville inte att någon skulle se min oförmåga. Lyckligast i livet är jag när jag får lära mig något utan att någon ska se på.

Det var bara jag och Cyklotekets avsnitt Däck och slang, det var den dallrande heta luften och doften av torrt gräs, det var att se på en cykel som jag aldrig sett en cykel förut. Man upptäcker så många nya saker i tillvaron om man faktiskt ser efter.

Jag svor och funderade, jag förstod och det fungerade. Om ett träd faller i skogen, kan någon höra det falla, om en kvinna lagar en punktering i det skymda hörnet av trädgården när ingen ser, existerar misslyckanden? Eller existerar bara nya försök, tills man fattar grejen?

Efteråt, när slangen i däcket var bytt, lade jag mig på uteplatsens trägolv och lyssnade på Cola på maxvolym. Kände svetten längs min kropp, såg på mina svartfläckiga oljiga fingrar. Och luften doftade varmt trä och grannars grillrök, himlen var så blå, och ögonblicket var mitt.
Och jag fick tänka det jag så sällan tänker: att jag klarar mycket mer än jag tror.

Sedan skaffade jag en gammal skrotcykel, trots att jag inte skulle bli vild i mina cykelfixarambitioner, ställde den i garaget.
Tänkte att jag skulle rusta upp den och genom den processen lära mig allt om cyklar.
Det skulle bli en bra höst, tänkte jag, en som inte bara hände i huvudet utan också i händerna.

Men hösten blev inte som jag tänkt mig. Året blev inte som jag tänkt mig.
Det här året bor som en tyngd i mig. Det var ofrånkomligt att bli någon annan. En annan blick som möter mig i spegeln, en annan rytm i stegen.
Skrotcykeln står orörd i garaget, och ändå har jag bevisat det om och om igen: att jag klarar mer än jag trodde.

Och jag har semester, och här är hettan, och jag dricker cola zero på min balkong och undrar om att ha blivit någon annan kommer innebära att jag vill göra andra saker. Vet inte om jag vill skriva böcker, vet inte längre om jag har så många saker jag själv vill uttrycka. Kanske räcker det med att läsa dem.
Men jag tycker fortfarande om att cykla. Och igår upptäckte jag en punktering på en av våra cyklar.

Jag tror att jag ska cykla genom hettan och köpa en ny slang.

Läs mer:

• Why are you wearing that man suit? Att försöka bli respektabel som ett system.
• R.I.P den långa svarta. Begravningsklänningen, måsskiten.
• Transportsträckor. Vakna upp som någon annan.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Jag ville skriva om april, men april tillät inte beskrivningar. Tiden rann ifrån mig medan jag började om, tappade fotfästet och fann det under nya förutsättningar, om och om igen. Vårsolen var så skarp innan träden fick löv, ett ljus som inte förlåter någonting. Blottad smuts. Jag skrev ett betalt skrivjobb med faktatexter om olika psykiska problem och åt en miljon Werthers-original-karameller ur ett påskägg, explosioner av sött i min mun, det bedövande och dövande i smaker. Ett rum att träda in i och förlora sig i, precis som skrivandet, som jag hörde Karolina Ramqvist tala om i en intervju om Bröd och mjölk. Skrivandet och ätandet som rum där man får vara ifred. Och jag började läsa hennes bok och fann något slags tröst i den, att få läsa någon annan beskriva hur det är att golvas av smaker med en sådan kraft, att kunna gå in i dem och vakna upp ur dem som ur en hypnos.

Jag skrev en tenta i en psykoterapikurs. Jag åkte buss och lyssnade på radio och drömde om att resa långt, långt, bara för att få fortsätta uppleva detta: att passivt vara på väg. Någon annan som kör, inte mina beslut, inte mina svängar, inte min väg, bara luta sig tillbaka i sätet och försvinna iväg.

Jag läste fantasyböcker och böcker om ett enklare liv, jag bakade olika sorters bröd. Jag sköt upp att göra pappersarbete och drunknade i min egen perfektionism. Jag tröstade den som grät och bannade den som nöps och jag tog emot den sedvanliga feedbacken på min middagsmatlagning: att jag kanske borde fråga dagisets kök om de kunde ge mig några bra recept.

Jag upptäckte plötsligt att april hade blivit maj, gränserna så flytande trots att de borde vara absoluta, en dag var ljuset mjukare trots att vindarna fortfarande var kalla. För att det har varit en så kylig vår, det är vad alla säger, och visst har jag märkt att vinden är kall om händerna när jag cyklar om morgnarna, men jag hade nog glömt att den kan vara på ett annat sätt. Det har räckt med havet som gnistrar i ljuset och mjuka skuggor när bladverken kommer fram, det har räckt med doften av ett vitsippshav i kvällspromenaden i skymningen. Jag har aldrig tyckt om värmen ändå, man måste ta av sig så mycket kläder, det kommer en dag i maj varje år när försommarhettan verkligen är här och varenda gång dyker det upp som en överraskning. Varenda gång undrar jag vad jag haft på mig hela förra sommaren.
Och ändå, som så mycket annat man inte minns hur man rodde i hamn, så måste det ju ha gått. Jag har varit klädd en sommar och en till och det kommer väl att gå ytterligare en sommar i längtan och väntan efter att långbyxor och strumpbyxor ska åka på.

Alla pratar om att de är stressade i maj och jag är inget undantag. Till slut slutar jag att prata och bara gör. Det finns tider när det inte längre är någon idé att fundera på hur man ska få ihop det. Analysen kommer sedan, varför blev det så mycket, varför blir det alltid så mycket, varför fyller jag bara ut min tid tills den sprängs, varför skjuter jag upp saker för att jag vill att de ska bli bra tills jag måste göra dem snabbt och dåligt för att de över huvud taget ska bli gjorda.

Jag fattar avgörande beslut för att jag måste.
Jag lagar ärtsoppa och den värmer magen som en kram.

Jag skriver inte och vet inte om det är ett problem. Kanske är det för att jag är så trött, kanske är det för att jag har förändrats.
I spegeln träder ett annat ansikte fram. Nya linjer, andra strukturer. Jag hinner tänka: vad det här året har fått mig att åldras innan jag ser det naiva i tanken. Jovisst, kanske, men samtidigt: det är ju vad varje år får en att göra.

År efter år av samma cykler, ljuset och bladen, vindarna och havet, tiden som försvinner i ögonblick som tycks oändliga, medan man sakta omvandlas till någon annan än den man en gång var.

Läs mer:

• Glimtar, mars 2022.
• Glimtar, februari 2022.
• Glimtar, januari 2022.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Förresten! Igår var ni jättemånga fler besökare på den här bloggen än vad ni brukar vara. 400% av vad ni normalt sett är . 🙂 hej! Är det någon som har länkat någonstans ifrån får ni gärna tipsa mig. Vill gärna tacka i så fall!

Tiden går och jag skriver inte, kanske på andra platser men inte här.  Det finns så mycket jag hade kunnat berätta men berättelsen är inte min. Jag tror inte på att man har rätt till alla berättelser för att man skriver, tror inte på de som säger att vikten i att dokumentera väger tyngre än vilka komplikationer det berättandet skapar. Jag tror på fiktionens kraft, på att vi skulle kunna sluta med vår dyrkan av de sanna berättelserna, of course it’s happening inside your head, Harry, byt why on earth should that mean that it is not real? Jag behöver inte berätta någonting som verkligen hände, jag kan låta världar skapas i mitt eget huvud och låta dem fylla någon annans. Det är skönlitteraturens magi.

Påsksolen kastar skuggor, bländar rakt i ögonen på kvällspromenaden i dagens sista döende ljus, glimmar i havsviken jag kan se från fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Jag längtar efter lövverket som silar ljuset, jag längtar efter mjukheten i maj. Jag längtar efter det som inte är hårt och skarpt och ofrånkomligt, jag längtar efter att inte behöva försvara en enda princip. Jag längtar efter havsvatten i juni, jag längtar efter cykelturer utan tider att passa, efter böcker på bryggan medan fötterna plaskar i vattnet och barnen leker intill.  Jag längtar efter tiden, den som läker. Efter friden, som gör samma sak.

Den här påsken har jag tid att göra sådant som måste göras, så jag gör det.
Jag skriver inlämningsuppgifter i min psykoterapikurs, jag får alla mina papper i ordning. Jag skriver på ett skrivuppdrag jag skaffat mig under våren, den andra sortens skrivande, brödskrivandet, att skapa text som ska fungera och förmedla men som inte är så konstnärlig och kreativ som det skönlitterära skrivandet. Det är tillfredsställande, som att baka bröd istället för kakor, det är så handfast. Jag skriver texter om depression och om stress, om ångest. Vad händer i hjärnan. Vad kan man göra åt det. Egentligen har jag nog alltid varit bättre på den sortens text än på att skriva skönlitterärt, det är bara att det skönlitterära alltid varit så roligt. Som artister som egentligen är mycket bättre dansare än sångare, men de älskar att göra helheten, och passion och playback tar dem dit.

För åtta år sedan redigerade jag ett romanmanus på påsken. Den första spretiga tvärkastliga versionen av det som skulle utvecklas till boken om Laura. Jag skrev säkert tio timmar om dagen. På caféet i Ålidhems centrum, i arbetsrummet med utsikt mot gården, vid de ödsliga borden utanför det stängda sjukhuscaféet på NUS. Jag bodde i Umeå och hade två barn, inte tre. Jag var tjugoett och skulle fylla tjugotvå. Jag hade pannlugg och prickiga klänningar, ett par lila gympaskor från Lidl. Jag pratade snabbt och långsamt, ville mycket men var för blyg för att upptäcka det, bar världar i mitt huvud som jag inte lärt mig att förklara för andra ännu.

Mycket var annorlunda, mycket är kvar.
Påskens kravlöshet som öppnar upp för att  fylla dagarna med att sträva mot det man vill åstadkomma.
Det skarpa ljuset, de skarpa skuggorna i april.
De där skorna från Lidl, ett par lila gympaskor som jag köpte den där våren 2014, som jag sprungit många mil i, i många olika städer, i många olika väder.

Jag sprang i dem häromdagen igen.
Det är visst så i livet, man kan bli överraskad över vad som står stadigt för en i alla väder. Det kanske inte blir de saker man hade förväntat sig, det kanske inte blir de dyra kvalitetsvinterskorna utan dessa oansenliga Lidl-dojor, men likväl finns de där, genom landsflyttar och höststormar, genom sommartorka och vårväder, genom dagisår och skolstarter.
Genom det pulserande flåsande svettiga euforiska, när jag springer längre än jag någonsin trodde att jag skulle orka.

Glad påsk hörrni.
Vi hörs.

Läs mer:

• Vinbären, Mercedesen. En gång om året och den man alltid är.
• Första gången. Samma berättelse tusen gånger.
• Dagbok från en annan stad, ett gammalt jag. Rätten till preskriptionstid.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

När jag skriver om mars har det redan hunnit bli april, så brukar det inte vara, men så blev det den här gången.
Tanken slår mig att jag borde gjort ett aprilskämt, men vad skulle det ha varit? Ett väldigt konsumtionsinriktat samarbete med standardfraser kanske? Ett inlägg uppenbart skrivet för att sälja länkar? En gång blev jag erbjuden det faktiskt, att jag skulle skriva inlägg som innehöll en viss länk och en viss fras, typ x är det billigaste elbolaget med en länk till ett visst elbolag (“Men utöver länken får du skriva om precis vad du vill!”). Jag skulle ha fått 1500 kronor per länk. Det är mycket pengar för något som inte kostar någon faktisk arbetstid och inga pengar alls för något som skulle innebära att smutsa ner min kreativa vision, mitt passionsprojekt, denna plats av skapande och ständiga överväganden för att mejsla fram någonting som blir vad jag vill.

Allt i världen kan inte mätas i pengar. Men det är förstås en lyx att ha möjligheterna att tacka nej.
Jag tackar ja till väldigt många saker, men jag tackar också väldigt mycket nej.
Det är det som skapar konturerna, driver fram formen.
Det hade kunnat skapa aprilskämtet, men nu blev det inte så.

Mars handlar om att återupptäcka livet, eller kanske att uppfinna det på nytt. Att sy ihop min specialisering har varit en lång och komplicerad process som involverat stora och krävande planer eftersom det både är kurser och tjänstgöringar som skulle behöva göras i Sverige. Det visar sig att delar av den plan jag spikat av olika skäl inte kommer att bli möjlig på det sätt jag tänkt. Vilket gör att jag inte kommer att bli färdig inom den tid jag tänkt mig, och att min höst och nästa vår inte kommer att se ut som jag en gång trodde.
Om jag ägnade februari åt att smälta den insikten, så ägnar jag mars åt att förvalta den. Att en plan omkullkastas innebär, trots allt, att möjligheten för andra öppnas upp.

Så jag går ned i tid, gör plats för det som tidigare gjorts på kvällar och som jag kanske inte fått ihop då heller, framförallt inte när jag behövt mer ställtid, mer återhämtning emellan de produktiva stunderna.
Jag övar mig på att säga det här kommer inte att gå, hur går det att lösa det istället? om inlämningsuppgifter, handledning på plats i en kurs, allt som jag annars alltid bara gjort och löst. Jag övar mig på att se det jag har, det jag får, istället för det jag inte fick. Det är så lätt att säga och så svårt att göra men jag har övat en hel livstid. När livet har varit lätt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, när livet har varit svårt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, år efter år har jag utökat min mentala förmåga att välja.

Så jag ägnar mars åt valet.
Solen är obönhörlig som den är om våren och höfterna värker för det blev minusgrader och cykeln frös på högsta växeln och på sju av sju dundrar jag fram och det sliter ibland.
Ingen vill äta av middagen och mammas äckliga mat och Habanero föreslår att jag kanske borde fråga dagisets kökspersonal om recept på vad de lagar – “de kan nog lära dig några saker, det skulle vara bra för dig.”
Storasystern har matlagningsdag och råkar ta dubbla mängden vatten i potatis- och purjolökssoppan så att jag, som är den som äter upp alla rester i mina matlådor, äter utspädd soppa dagligen i en veckas tid och känner mig som en fängelsefånge i en serietidning, det är bara ränder på sjukhuskläderna som saknas.

Men jag väljer, för jag har valet.
Kanske finns inte alltid något att välja, för alla, i alla liv, det vore förmätet att tro det. Eller så finns det ett val i alla ögonblick men för vissa människor räknas valutrymmet i kilometer och för andra är det mindre än ett barns lillfingernagel.

Men jag väljer det jag har, det som blir, och jag har: allt nytt jag får lära mig en vanliga arbetsvecka, jag har mina ord. Jag har yogan som jag försöker fylla mina trötta minuter med, tillfällena då jag inte orkar göra och skapa men inte heller vill sjunka ihop i en hög som väntar ut tiden. Jag har doften av nybakt bröd, om morgonen och kvällen, mina händer när de knådar och knådar. Promenaderna och det glittrande havet, det nya skrivuppdraget jag plötsligt får plats för, de nya romanorden som tveksamt och skräckslaget och sakta men säkert börjar ta plats, barncykeln jag haffar till superpris, känslan av löpning i kroppen när kroppen orkar, känsla av vila i kroppen när kroppen behöver. Jag har samtalen och mötena, de små och de stora, föreningslivet som snirklar in mig i andra sammanhang, jag har att äta en tårta med lime och citron och ljuvlig krämighet medan jag befinner mig i samtal med oerhörd skärpa, knivskarpt och högt i tak på samma gång.

Jag har vissheten i att en dag kan alltid börja om. En dag är inte dömd av sin morgon, sin förmiddag, sitt mitt-på-dagen, det finns alltid sekunder och minuter kvar som man kan fylla med någonting som är vackert, något som tröstar, något som lindrar.

Och jag har det hisnande i att min framtid ligger för mig.
Och den kommer inte att vara lätt, för det är inte vad människoliv är.
Och jag vet inte vad den kommer att utgöras av, för det är så människoliv fungerar.
Men jag vet att den kommer att vara innehållsrik, jag vet att den kommer att vara extra allt.
Att den, i slutändan, kommer att vara en resa utan dess like.

På sådant tänker jag i mars.
Och på att det här är det billigaste elbolaget.

… April april, det var bara en länk till ett gammalt favoritinlägg såklart.

Läs mer:

• Glimtar, februari 2022. Klamra sig fast i sina ord.
• Glimtar, januari 2022. Läsa kokböcker.
• 29. Vart nyfikenhet kan ta en (överallt).

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.