att skriva

Skrivandet. Skrivandet!

juni 23, 2021

Citat ur Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Citat ur Alla orden i mig av Karin Erlandsson

(Ur Alla orden i mig av Karin Erlandsson.)

"Art: the indisputable transcendental function." Citat från The journals of Joyce Carol Oates 1973-1982

(Ur The journals of Joyce Carol Oates 1973-1982)

Det är när en vabbdag övergår i eftermiddag som jag inser betydelsen av att få vänta och få längta utan att känna att man är ansvarig för nästa steg. Att kunna hoppas på det förändrande, utan att längre vara den som ska åstadkomma det. Det är först när jag släppt taget som jag för en stund kommer att få ron i ett avslutat projekt. Och är det något jag kan unna mig, så är det en stunds ro.
Ro och förväntan.

Sätter mig med en kopp kaffe på balkongen. Den tryckande hettan, de sista korrfelen, och jag.
Skriver följebrev.
Dubbelkollar bilagor.

Undrar om pulsen borde gå upp nu. Stirrar bara på skärmen. Vill egentligen inte släppa taget, jag har levt med den här berättelsen så länge, jag kan leva med den för alltid.
Vill egentligen inte släppa taget, för allt jag trodde att jag ville ha har tappat i betydelse.
Länge trodde jag att jag ville få ge ut en bok för att det skulle ge mig rätten att skriva, men den rätten har jag ju redan, jag har tagit mig den.
Ännu längre trodde jag att jag ville få ge ut en bok för att bli läst, för att få uppleva hur min värld blev en annan värld i någon annans huvud.
Men det har jag också redan fått uppleva. Jag skickade manuset till människor som fick läsa,  de läste. Världen på mina sidor väcktes till liv i deras sinnen, de reflekterade kring människorna jag skapat, de tog del av en upplevelse. Det var gåshudsintensivt att få se sitt skrivna ord göra sådana saker.

Jag fick det, jag fick vad jag ville, i en liten skala, men större blir inte alltid bättre, i det stora finns kravet på att växa och bli mer.
I det lilla finns bara essensen.

Jag fick det som jag ville, jag tänker på det på balkongen, jag dricker av mitt kaffe, jag dröjer med att skicka mailet.
Länge ville jag få en bok utgiven för att jag trodde att det skulle förändra mitt liv, men jag har slutat att drömma om en förändring, vill jag ha en förändring ordnar jag den själv. Jag behöver inte vänta på någon annans svar för det.
Och ändå har jag gjort mig redo att skicka iväg den här berättelsen.
Varför?

Påminner mig hur Gun-Britt Sundström skriver i sina dagböcker från tidigt 60-tal, när hon får en romandebut antagen av Bonniers och tvekar. Att ett fullgott skäl att ge ut en bok är för att se vad som händer.
Det behöver inte vara större än så, det behöver inte vara en längtan efter det livsomvälvande, det kan också bara vara detta:
min kopp kaffe, och de sista korrfelen, och jag. En het dag på balkongen, den första fria stunden från barnens larm den här dagen, och min längtan efter att något ska hända, något vad som helst, som skakar om mig.

Att lägga in en spänning jag inte kontrollerar.
Så jag hänger mig åt ovissheten, och skickar iväg.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+4
familj

Glada vabben

juni 22, 2021

Jag brukade se fram emot när jag kom till en fas i mitt yrkesliv då det skulle bli enklare för mig att ta vabben. Borta från utbildningens obligatoriska moment som det blev ett jäkla pussel om man missade (i övrigt är jag mycket nöjd med barn-under-studierna-konceptet, men det är en egen historia). Borta från AT-läkartidens behov av att inte missa för mycket på varje placering och en känsla av att behöva lära sig allt om allt för att jag ännu inte visste vilket slags läkare jag ville bli. Jag längtade efter den tid som är nu, hur flexibel jag skulle kunna vara för familjen, hur trygg och liksom etablerad i livet jag skulle känna mig.
En sansad stabil människa med trygg anställning, skinn på näsan. Trebarnsmorsigt härdad. Inget skulle röra mig i ryggen. Lugn, harmonisk och stadig skulle jag badda små febriga barns pannor, inte läsa kurslitteratur medan jag gjorde det, aldrig ha bråttom någonstans i världen.

Sedan kom den här tiden och jag befann mig i en verklighet. Förutom att verkligheten visade sig vara som verklighet är och inte som fantasier, var det coronapandemi och barn hölls hemma med minimala symptom i väntan på provsvar. Dagispigga, men fast i hemmet. Och det var typ trettio grader varmt, en tryckande fuktig drypande hetta, en disig hetta. Hela tiden hotande att trycka ihop mitt huvud, spänningshuvudvärk redo att övergå i migrän som en ständig möjlig besökare runt hörnet, jag är liksom bara ingen sommartjej.

Som tur var stod ju barnen för lugnet och kärleken, så helande det är att få vara mor! Hur det stabiliserar tillvaron!

“Det värsta som har hänt i mitt liv”, sa exempelvis Storasystern, smittad av min livsetablerade harmoni och kärlek, “är att jag behöver vara här med er.”
Sedan rusade hon in i sitt rum och smällde igen dörren.
“DET VÄRSTA SOM HAR HÄNT I MITT LIV”, skrek Habanero till den stängda dörren, “ÄR ATT DU ÄR EN PRUTTFIS FÖR FAN.”
En så oerhört verbal flicka, sannolikt för att jag har varit en så harmonisk mor som tillbringat så mycket tid med mina barn och läst så mycket för dem, även om jag just nu mitt i den dånande tryckande hettan hade svårt att minnas i vilken bok vi lärt oss ord som pruttfis och för fan.
“Det värsta som hänt i mitt liv”, sa Lilla Gubben med den mörka uppgivna sorg som bara Lilla Gubben kan åstadkomma, och som säkert beror på att jag varit en så fantastisk pedagogisk mor som lärt honom att man får ha alla känslor, “är att alla mina systrar låter så  mycket att jag inte kan lyssna på min ljudbok.”
Stilla började tårar att rinna nerför hans kinder. Jag var på väg att gå och berätta för honom att det är lättare att höra ljudboken om man inte sitter alldeles intill de skrikande systrarna  utan till exempel i sitt rum, men då sprang Habanero förbi mig och ut på balkongen och ställde sig och skrek för allt hon var värd.
“FUCK FÖR FAN ALLA IDIOTERNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”
Jag tänkte på grannar som hemarbetar, grannar som har semester, jag tänkte på all grannskapets kvava junitystnad och hur hennes röst skar genom den.

“Jag tänker inte kalla dig min mamma”, sa hon med den hotfullaste ton en Habanero kan uppbåda (och den är inte nådig, det är chilins hetta all over the place). “Jag tänker kalla dig Ulrika och ingenting mer.”
Jag tänkte just säga åt henne att hon fick kalla mig vad som helst, bara hon kom in från balkongen och slutade skrika. Men då hörde jag hur kylen pep, den var tydligen inte ordentligt stängd.
“HÅLL KÄFTEN”, sa jag till kylen, och om en näsvis läsare vill påpeka att det inte är konstigt att min dotter har så ovårdat språk när jag pratar så med hemelektroniken vill jag meddela att det var inte jag som började prata så, det var Habanero.
Jag pressade igen kylen och försökte minnas vilken front jag skulle kriga på först.
“Mamma”, hördes det stilla från Lilla Gubben, “varför säger du fula ord till vårt kylskåp?”
“Det finns vissa vuxensaker som bara vuxna förstår”, sa jag.
“Okej”, sa Lilla Gubben, såg på mig mörka tankfulla ögon. En liten tankepaus, sedan: “Jag lärde mig ett ord som har att göra med att ha barn, jag lärde mig det från en Sune-bok.”
“Mhmm”, sa jag medan jag försiktigt öppnade kylen, som nu faktiskt skrämts till tystnad av mina hårda ord, och började möblera om därinne.
Knulla“, sa Lilla Gubben välartikulerat. “Det har med att skaffa barn att göra. Håkan sa det i en Sunebok.”
“Använd inte det ordet”, sa jag, “det är inte för barn.”
“VILKET ORD?”, ropade Habanero från balkongen, “VILKET ORD SA HAN SOM INTE BARN SKA FÅ ANVÄNDA?”
“VILL NÅGOT BARN HA GLASS NU!?”, skrek jag.

Sedan åt de sina glassar, under tystnad.
Ljuv ljuvlig själsräddande tystnad.
Och sedan kom svaret på coronatestet: negativt.

Aldrig har morgoncyklingen till dagis varit så vacker som dagen därpå.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+11
sånt som inte får plats i andra kategorier

Först på festen

juni 21, 2021

Då var det dags.
Nu är vi här.
Tillbaka till ursprunget, fast ursprunget har blivit något annat.

Det finns grejer jag vill fixa till, som det blir när man flyttar. Småfix och pyssel, sådant jag vet hur jag ska åtgärda och sådant jag inte har en aning om.  Märker ni några konstigheter får ni gärna säga till.  Blir de inte åtgärdade får ni gärna ha tålamod. Jag har inga killarna på IT att maila till och muttra över hur långsamma de är, jag har ingen som bygger min plats på smarta sätt, jag har ingen jag kan gå till med mina önskemål och säga är detta möjligt.

Jag har mig själv, Google och min envishet.
Nog så användbart, förstås.
Och nog ska detta bli en plats där vi kan trivas.

Välkomna hit, välkomna åter.
Nu kör vi.

Läs mer:

 

 

+25
sånt som inte får plats i andra kategorier

R.I.P den långa svarta.

juni 20, 2021

Jag köpte klänningen för en begravning, den enda jag varit på i vuxen ålder. Den måste ha varit i början av maj det året, eller om det var slutet av april. Man var tvungen för att klä sig för värme såväl som för kyla.
Klänningen erbjöd sådana möjligheter. Kortärmad så att man inte behövde svettas i solen, enkel att kombinera med en kofta. Ankellång, så att man kunde se städad ut både med och utan strumpbyxor.
Och svart. Den behövde ju vara det.

Det var året innan corona kom. Ingen visste ännu att det skulle komma en tid då man inte fick sitta tätt. Vi var många i begravningslokalen, nära inpå varandra, min sorg hade inte störst rätt att ta plats, men visst kröp den under huden ändå. Om några år är skulle jag vara äldre än vad han någonsin blev. Så märkligt, detta liv, att det innebär att man kommer att överleva andra.
Utanför glittrade en insjö i vårljuset. Klänningen låg mjuk omkring mig, som en omfamning, det var ytterligare en av de saker som skulle visa sig vara otroliga med denna klänning, hur mjuk och trösterik den var.

Jag sov inte mycket dygnen kring begravningen, det är något med ung död som skakar om i märgen. Sinnena var förstärkta, varje ögonblick fyllt av intensiteten som bara finns i ändlighetens närhet. Vårsolens värme mot mina bara armar, vindens kyla. Smaken av brända mandlar som någon bjöd mig på efteråt, de smakade som de frasiga kanterna på pannkakor stekta i mycket smör. Tyngden av en famn. Svart kaffe som smakade bränt. Pennan i min hand, ett skrivblock i mitt knä, för att i alla lägen är det i orden jag bottnar.
Och klänningen, runt mig, mjuk.

Snart skulle jag märka att det var den perfekta klänningen, inte bara för begravningar. För jag fortsatte använda den efteråt. Jag behöver inte en särskild klänning i min garderob bara för begravningar, jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska dröja länge innan det är ett återkommande inslag i mitt liv.
En klänning för alla sammanhang, den lilla svarta fast jag tänkte på den som den långa svarta för all dess längd bidrog till hur mångfacetterad den var. Det var en klänning som funkade för begravningar och för finmiddagar, men också för långa cykelturer till äventyr och havsbad. Följsamt låg den kring benen, aldrig behövde man stressa över att den skulle blåsa upp. Kortärmad så att den fungerade i värme, men inte axellös så hade man slarvat med att raka sig under armarna syntes det inte. Inte så urringad så man brände inte dekolletaget de första varma dagarna. En klänning som fungerade med en keps, med en hatt, med en håruppsättning. En klänning som tålde att jag växlade tio kilo i vikt och smickrade mig oavsett. En klänning som jag grät i, skrek i, skrattade i, hoppade i, dansade i, reste i, kysstes i, festade i, arbetade i, hoppades i, grälade i, försonades i, längtade i, stoltserade i.

Det finns inte många bilder på oss tillsammans, mig och långa svarta klänningen. Jag var för upptagen av att leva i den, snarare än att dokumentera det. Men i den rörde jag mig alltid med styrka, den höll mig alltid om ryggen och ville mitt bästa.
Och så kunde en sådan kärlek besegras av en unken måsskit.
Måsarna! Dessa måsjävlar.

Från skyarna föll den, skiten, en dag när jag cyklade hem från Gröna Udden. Den träffade klänningen på låret, en vit ond fläck som inte går bort i tvättmaskinen.
Klänningen lika mjuk, lika perfekt i längd, i armformat, i urringning, i flexibilitet, men ohjälpligt nedsmutsad, tillintetgjord.

Och jag stryker sakta med händerna över den, oförmögen att slänga den, och jag är tacksam för livet vi levde ihop.
För att det var sprudlande och förödande, omoget och ansvarstagande, smärtsamt och euforiskt.
För att det var liv.
Dagar av liv som jag fick.
Och det kommer alltid den långa svarta påminna mig att vara tacksam över.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin (ett brokigt men fint gäng av inlägg!) och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+5
familj

Lamaliv

juni 19, 2021

Barnen älskar den här låten, sjunger på den hela sin vakna tid. Happy llama, sad llama, mentally disturbed llama, super llama, drama llama, BIG FAT MAMA LLAMA. Om och om igen sjunger de. I kör sjunger de. Medan de dansar sjunger de. Och man kan förstå varför. Trots allt handlar den ju om vårt liv.

Är happy llamas. Åker till havet, kastar oss i vattnet, svalt runt huden, hett i luften. Lagar fredagstacos, äter med balkongdörren öppen, låter kvällssvalka komma in. Storasystern som ser middagsbordet som en plats för att undervisa mindre barn.
“Visste du att människokroppen är gjord av 80% vatten?”, säger hon till Lilla Gubben.
“Åh, nej”, säger Lilla Gubben storögt, alltid fascinerad av all kunskap en kunskapskälla besitter.
“Visste du att Maxinge byggdes år 2013? Det är samma år som du föddes!!! Du är lika gammal som Maxinge!!!”
“Åh, ja”, säger Lilla Gubben, stolt över att ha något gemensamt med Ålands första köpcenter.
“Visste du att Pikachu är Mona Lisas skapare?”
“Åh, nej -“, börjar Lilla Gubben, men där måste jag gripa in för att korrigera fakta, även om jag förstår hur tankevurpan gått till. (Da Vinci och Picasso är båda konstnärer, Picasso och Pikachu är nästan samma ord, så varför ska det vara så noga?)
Dansar Just dance, kollar gradantalets växlingar under dagen, äter fredagsgodis, myser i soffan. Somliga somnar i en hög mellan sina syskon, somliga läser bok så sent in på natten att man måste påminnas om att det är en dag imorgon också, somliga målar sina naglar med öppet fönster och en blodröd solnedgång därutanför. Sådant som glada lamor gör.

Är sad llamas.
Till exempel om man är Lilla Gubben, och i vredesmod har tagit bort Storasysterns ljudbok från appen på barnens gemensamma ipad. Hennes favoritbok. Som hon nästan lyssnat klart på.
Och nu, när vreden lugnat sig, drabbats med full kraft av insikten om det moraliskt förkastliga i detta.
På sättet som onda gärningar smärtar alldeles särskilt om man är en liten gubbe, med osviklig och okuvlig känsla för rätt och sen, för principer och alltings ordning.
Står så, blek om nosen, stilla tårar ned för kinderna, mörka ögonbryn i djupa bekymmersrynkan, mörka ögon med glimrande sorg, gör sig redo att erkänna sin synd.

Är drama llamas.
“DU GJORDE VAD?”, skriker Storasystern med alla sina nio-och-ett-halvtåringskänslor till denna sorgsna lillebror som bekänner en synd. “MED MIN FAVORITBOK OCH DEN VAR NÄSTAN KLAR!?!?!??!?! AAAAAAAAAAAAAAAAARGH JAG ÖNSKAR ATT JAG ALDRIG HADE FÅTT NÅGRA SYSKON.”
“Du kommer aldrig att förlåta mig”, säger Lilla Gubben, en ton som förlorat all glädje, en ton som förlorat all kämpaglöd, tonen hos generalen som inser att slaget är förlorat, undergången är här.
“Eller i alla fall önskar jag att det bara fanns TVÅ barn”, säger Storasystern efter en stund. Hon har väl funderat och kommit på hur jobbiga föräldrar är i jämförelse med syskon. De fattar om möjligt ännu mindre, så ETT syskon hade väl varit värt att ha.
Och Habanero skuttar fram, opportunisten, alltid redo för en bra deal.
“Och vilka två syskon skulle det vara? Vem är det lilla syskonet som får vara kvar???”

Men sedan: föreningar, försoningar, uppbrott och nya tag. Ljudböcker som laddas ner igen, jag spolade fram den en bit i alla fall. Utflykter och irrfärder. Cyklar, cyklar.
Är super llamas, kämpar i backar, urstarka ben. Några dagar är Storasysterns cykel på reparation, jag provar att lasta i också henne i lådcykeln, den totala lasten barn är mer än vad jag själv väger, jag trampar hela sega backen hem utan något bekymmer. Mer super llaama än så blir det inte. Det finns en känsla av att bära på en skatt att gå runt i en så segt råstark urkraftig kropp.

Cyklar, cyklar, cyklar.
Till stan, till mat, till glass.
Äter pizza på Nonna Rina och efterrättsglass på Glada Muu, jag blir BIG FAT MAMA LLAMA med besked, orkar knappt resa mig ur stolen efteråt.

Får migrän. Minns inte när det sist hände, det är åratal sedan. Den har aldrig kommit ofta. Men nu kommer den, det är något med hettans fukt, det tryckande i luften, som om ett åskväder hade krävts för att rensa ut allt och få det att börja på nytt.
Ligger instängd i mörkt rum, hörselskydden på eftersom varje ljud känns tusenfalt förstärkt i mitt huvud.
Och så. På hörselskyddet. En knackning. BOM BOM BOM säger den i huvudet.
Öppnar ögonen, ser ett Habaneroansikte millimeter ifrån mitt eget.
För att sådan är en Habanerokärlek: alltid millimeter ifrån.
“Ursäkta får jag säga en sak”, säger Habanero och drar undan hörselskyddet, så att bara ena örat blottas. “Jag ville bara säga FÖRLÅT för att vi skrek och lät så mycket när du hade så ont i ditt lilla huvud. Jag ville bara säga allting kommer att bli bra. Om du bara ligger här och vilar och lite tänker på alla dina fina barn och vi bara går runt och tänker lite på dig och du tänker på att det är viktigt att du har det ALLDELES TYST ja alltså UTAN NÅGRA SOM HELST LJUD ja liksom SÅ ATT DU FÅR LUGN OCH RO…”
Och så fortsätter det.
Jag tänker: nu blir jag mentally disturbed llama.
Men jag är åtminstone i gott sällskap.

 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+4
Enklare liv

ett litet arkiv, ett litet Ålandsliv.

juni 18, 2021

Idag hade jag tänkt skriva ett inlägg om att bo på Åland. Kanske mest om hur det är att vara jag och bo på Åland, för jag tror egentligen inte att mitt Ålandsliv är särskilt representativt för platsen. Det var en av sakerna jag skulle skriva om. Och om att bo på en annan plats som en inflyttad, och om svårigheterna att skilja på vad som är kulturskillnader som handlar om det geografiska, och vad som snarare handlar om skillnaden mellan stad och landsbygd. Och om att ha barn på Åland, och kanske om dubbelheten i att se dem ha det så bra men samtidigt känna att det känns främmande att de växer upp i en annan miljö, ett annat sammanhang än det man själv växte upp i.
Det skulle ha blivit ett fantastiskt inlägg, det hör ni ju, helt mirakulöst. Men också ett delikat ämne. Många nyanser som ska rymmas i ett kort format. Och gärna passa både den som kan den här platsen utan och innan och aldrig besökt den.
Och jag har en uppseglande migrän, så det får vänta. Men inte ska jag lämna er utan läsning, även om det är en fredagskväll i juni och ni förhoppningsvis ska göra sådant ni tycker om att göra fredagskvällar i juni utöver att läsa min blogg. Så jag plockade fram ett gäng inlägg från arkivet där Ålandslivet fladdrar förbi. (Vissa är typ fyra år gamla, så det får ni leva med, men till min förvåning upptäckte jag att också tjugofyraåriga Ulrika kunde skriva).
Här kommer de.

Det var allt för idag, over and out.

+2
sånt som inte får plats i andra kategorier

Sist kvar på festen

juni 17, 2021

En efter en flyttar bloggarna bort från den här platsen, som ju stänger helt efter sommaren. Jag känner mig som att vara sist kvar på festen när värden demonstrativt gäspar och städar och hoppas att man ska fatta vinken, kvar på restaurangen när de börjar släcka. Lite förskräckt vill jag säga att jag inte är redo, jag har ingenstans att ta vägen, men det är inte sant. Jag har min egen domän som ligger och väntar på mig. Precis som man har ett hem som väntar på en efter festen, restaurangbesöket. Det är bara att festen var kul och restaurangmaten god och hemma är det stökigt och i kylen ligger skrumpnande morötter och ett paket mjölk som har gått ut och disktravarna tornar i diskhon, det är känslan, det var så fint och verklighetflyktigt på festen och restaurangen och nu ska man tillbaka till sitt vanliga lilla liv.

Dragit ut på det, drar fortfarande ut på det. Det är så typiskt min perfektionism, den som jag under många år inte förstod existerade och som kanske får ett eget inlägg en dag nu när juniutmaningen får blogginläggen att bubbla ut mer vilt och yvigt och okontrollerat än vanligt. Jag vill så gärna att flytten tillbaka till den egna hemsidan ska bli imponerande och helt enligt min vision. Att det ska vara lika snyggt som den här platsen, helst ännu snyggare, ha alla funktioner jag drömt om. Bloggen som ett eget universum att fastna i. Jag tänker den här platsens stilrenhet och rejäla plats för text och bild, jag tänker Underbaraclaras sätt att jobba med att lyfta fram materialet kontinuerligt, ett arkiv som lever. In på den här fantastiska Nettelblad-bloggen ska man halka, ut ifrån den ska man aldrig vilja gå.

Fast både den här platsen och Underbaraclara har haft webbyråer som har byggt deras hemsidor. Medan jag bara är ett vanligt litet skrutt som bloggar om kvällarna ibland.

Perfektionismen, den som gör att saker inte blir gjorda för att de blir så oöverstigliga. Den som gör att så mycket ratas för att det inte håller måttet. Om ni visste hur många texter till den här bloggen jag slänger bort. Om ni visste hur många gånger jag skrivit en dålig text timmarna före deadline för att jag väntat med att skriva den i förhoppning att kunna få ur mig den när flytet är som starkast och texterna blir som bäst. Det här är en orsak till att jag gör så många saker, de ständiga hoppen från ett projekt till ett annat gör att det inte finns tid att kräva det sista finslipet. Ibland funkar det, ibland leder det bara till en gnagande känsla av att aldrig göra något riktigt bra. Men om jag bara skulle släppa igenom det som håller standard skulle jag ju aldrig få något gjort.

Så jag jobbar mina dagar, jag skriver mina kvällar, jag pluggar mina glosor, jag cyklar på min cykel, jag tar mina pauser, jag badar i mitt hav, jag dricker min jordgubbsläsk.

Och sedan sätter jag mig ned vid datorn, motvilligt, läser det här inlägget om att välja WordPresstema, och börjar söka efter det som ska bli mitt.

Festen är över, snart har alla har gått, jag ska cykla hem sent genom natt på väg att bli gryning, ställa mig i köket i mitt stökiga hem, röja undan disken. Och kanske blir det inte storslaget, men det kan i alla fall bli fint.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin (ett brokigt men fint gäng av inlägg!) och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+3
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juni 2021

juni 16, 2021

Juni blir semestern innan semestern, vi packar vår sommarmat och drar.
Våra stammisstränder ligger en och en halv kilometer bort, två kilometer bort, fyra kilometer bort. Våra ben fylls av kraften från cykeltramp, våra sandaler fylls av sand. Picknick varenda varm dag. Barn som doftar av salt och sand och solskydd. Fetaost och soltorkade tomater, pastaskruvar. Zucchini stekt i massor av olja, champinjoner. Äppelbitar med jordnötssmör ringlat ovanpå. Doppa huvudet, tunga blöta flätan över ryggen, kroppen när den badar sig riktigt kall, kroppen när den blir varm igen under cykelfärden hem.

Jag läser Eufori av Elin Cullhed, jag läser Hufvudstadsbladet. Jag läser Vänligheten av John Ajvide Lindqvist, jag läser ryska glosor. Jag läser (igen) Alla orden i mig av Karin Erlandsson, jag lovar mig själv att inte skriva på ett nytt stort projekt igen innan hösten är här.
Trots att något i mig längtar, något som vägrar att förstå vad man orkar, något som har svårt att minnas hur nyss jag blev klar, något som vägrar inse hur mycket jag försakade.

Men vet att det inte blir bra text av att bara mata på, vet att skriv stärks av liv, att jag måste tillåta mig att landa i en verklighet för att klara av all tid i fiktion.
Sätter mig på balkongen, lyssnar på min skrivspellista i sommarkvällens brutala skira sköra väldiga flyktighet, dricker pepparmynta-chokladte och drar in doften av nyklippt gräs, tillåter alla känslor att finnas utan att sättas på pränt, tillåter varje vild och velig del av mig finnas utan att det behöver göra mig bekymrad.

Det fanns många år då jag trodde att en dag måste jag växa ur all känslighet jag har i mig, att det var det som var slutmålet. Så mycket lättare det blev när jag förstod att det var vad jag hade att spela med, att det var instrumentet som var jag, att det går mycket bättre när man använder rätt teknik för att göra det bra. Det kan bli ljuv musik, den kan bli förtrollande, men det är mycket lättare om man fattar att man är en harpa snarare än ett par bongotrummor.

Juni, hetta och sommarregn, hopp från bryggan och ryggen på filten och blicken upp i klarblå himmel.
I hemlighet längtar jag till sensommaren, jag har ju aldrig varit någon sommarmänniska, men visst går det ändå, bättre för varje år. Man måste inte göra sin sommar till en sådan alla andra verkar vilja ha, man kan fortsätta göra samma saker man gör alla årstider, sådant som gör en lycklig i alla sorters ljus.
Man kan cykla. Man kan läsa.
Ända in i semestern, och bortom den.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+2
Enklare liv

Kvalitetspausen

juni 15, 2021
Svartvit kvinna i fönster.

Jag tillbringar de sista veckorna innan semestern med att tänka på pausen.
Den goda pausen, den medvetna och välavvägda pausen, kvalitetspausen.
Den som inte kommer som ett desperat resultat av att man kört på så hårt att det är omöjligt att fortsätta, utan för att man planerat in den så att man börjar återhämta sig medan man fortfarande orkar välja kloka sätt att göra det på.
Den goda pausen sker när man fortfarande är tillräckligt pigg och fokuserad för att välja sådant som är återhämtning, inte bara flykt.
Att ta paus i tid och bestämma sig i förväg för vad man ska göra med sin vila är som att planera vad man ska äta innan man är vrålhungrig. Det blir beslut som känns bättre i kroppen och huvudet.

Jag tänker på hur ofta min paus handlar om något jag tror jag behöver, när det jag egentligen är ute efter är något annat. Något som kommer på köpet.
Som med kaffet. Så många gånger jag traskat iväg till kafferummet och hämtat en kopp, när det jag behöver inte är mer koffeinstirrighet och halsbränna, utan kroppsrörelsen och uppresningen. Att gå ifrån journalläsandet på datorn och få sträcka på sig. När jag insåg det började jag gå och hämta ett glas vatten istället för en kopp kaffe. Började sova bättre, blev mindre oroligt darrig om eftermiddagarna, fick mindre magsyra.

Jag tänker på alla gånger jag sätter mig och småpratar med kollegor när jag har något pappersarbete som ligger kvar efter dagens patientbesök, och det jag mest skulle behöva är vila från sociala intryck efter en lång dag av möten. Ibland är det bästa att välja att meditera fem minuter eller läsa några sidor i en bok, bara för att rensa huvudet från alla intryck det kan innebära att arbeta med människor och behöva plocka upp de minsta signalerna. Först då återfår jag energin som krävs för att slutföra det sista tunga.

Och ibland, förstås, tvärtom. Alla gånger jag suttit med pappersarbete och trott att den paus jag behöver är att läsa nyheter några minuter på datorn, fast det jag behöver är socialt sammanhang, att prata med någon annan om väder och vind och trädgårdsskötsel.

Kvalitetspausen lämnar utrymme för kreativitet. Fler olika sätt att återhämta sig ger flexibilitet för olika sorters situationer.
En strävan efter att kontrastera mot det man behöver varva ned från, eller hämta igen energi efter. Ibland är det svårt att säga vad som är paus och vad som är aktivitet. Allt är bara ett samspel mellan olika sorters aktiviteter, olika sorters ansträngning. Efter springturen vill jag återhämta mig med att se på teveserier, efter den stökiga dagishämtningen vill jag stänga in mig i sovrummet och läsa böcker, efter ensamhet vill jag fylla minuterna med samtal.

Jag märker att de små fluktuationerna gör stora saker för energin. Jag brukade tänka att dagen var till för att gasa på 120%, och kvällarna till för att vila. Då räckte inte energin hela vägen. Med ganska små förändringar hålls flödet jämnare. Att planera in något lugnt efter något som är tungt. Att tillåta några minuters reflektion för att samla sig innan nästa lilla del av dagen kör igång. Det kan vara den där bokläsningen i sovrummet efter dagishämtning, helig tid då ingen får störa, och så är jag en mycket trevligare person hela kvällen sen. Eller att sitta kvar vid middagsbordet en stund efter att barnen ätit färdigt, pusta ut och planera innan det är dags för disken och kvällsbestyren.

Tänker på hur mycket trevligare man blir av att känna till de små tricken som hjälper en att varva ned när det snurrar för fort, som vissa dagar helt enkelt bara gör.
Att kunna säga:
Absolut, det där kan vi prata om. Men ge mig fem minuter först.
Veta vad man kan göra av de fem minuterna för att bli lite mer grundad.
Återkomma som en klokare och bättre version av sig själv.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSC_0818-1024x681.jpg

Mer om pauser:

https://open.spotify.com/episode/3vcM54cRxer3IbaOxe8D0d?si=a6f26cff6ef94ef5

Vad har ni för paustips?

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+2
sånt jag läser

Bokrecension: Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

juni 14, 2021
Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén
Citat ur Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén

Jag har en fascination för Ryssland som jag burit med mig länge. Det skrev jag om redan när jag recenserade Johanna Meléns Mina ryska vänner. Blandningen av elegans och misär. Känslan av extra allt, finkultur och smaklöshet, en annorlunda berättartradition, ett annat alfabet, ett språk där några ord kan betyda sådant som skulle ta en lång mening att uttrycka på svenska. (Ett språk som jag tycker mycket om att studera). Och någonting med likheten, trots att det är så stor skillnad. Att det känns så nära men ändå inte.

Många av er tipsade om Sammetsdiktaturen när jag recenserade Mina ryska vänner, och det är förstås begripligt. Båda böckerna nyutkomna nu under våren, båda skrivna av journalister, båda präglade av djup kännedom och personlig erfarenhet av att leva i Ryssland och av rysk kultur. Men de är väldigt olika verk, och behållningen skiljer sig åt.

Finlandssvenska journalisten Anna-Lena Laurén har bott i Ryssland sedan 2006. Hon skriver regelbundet för bland annat Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter och har gett ut en tidigare bok om ryssar och rysk kultur, sett genom hennes finlandssvenska blick. Och det är en skarp blick. Sammetsdiktaturen är en samling med kortare texter på olika ämnen om Ryssland och rysk kultur. Om den ryska instinkten att säga njet, nej, oavsett vad frågan är. Om omöjligheten att få ur ett ryskt intervjuobjekt ett detaljerat svar, hur man kan behöva pressa för att få svar på de enklaste frågor trots att incitamentet för att inte ge svaret är tveksamt. Om relationen till litteraturen, och litteraturens roll i det ryska samhället i jämförelse med till exempel det finska eller det svenska.

Sammetsdiktaturen är en rolig bok, åtminstone om man som jag har en humor där människors mest karakteristiska drag är kul. Och den är skriven med värme, genomsyras av en road fascination över kulturskillnaderna. Språkligt gör den vad den ska, det som ska berättas kommer fram, men tonen är betydligt mer rak och snabb och journalistisk än den drömska, närmast skönlitterära tonen i Mina ryska vänner. Någon gång kan det snabba göra att texterna känns lite slarviga, som om de inte fått mogna till sig. Å andra sidan gör det inte mycket när observationerna är pricksäkra och inblicken något som är svårt att få på annat sätt, om man inte lever i Ryssland.

Medan Mina ryska vänner nog gör sig väl av att läsas i ett svep är Sammetsdiktaturen perfekt för att plocka upp och njuta av då och då. En text här, en text där – den sortens bok jag brukar kalla toalettläsning utan att det på något sätt säger något om bokens kvalitet. Vi kan kalla det pastan ska koka i åtta minuter-läsning också, eller pizzan är klar om femton minuter en kvart-läsning. Lättlästa texter med driv på några sidor, allmänbildande och underhållande, och utan krav på att ha föregående text färskt i minnet för att kunna gå vidare till nästa.

Man läser den och blir underhållen, lite mer allmänbildad, och får en lite klarare blick för att det egna sättet att se på världen inte är det enda.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+1