Nettelblad

sånt som inte får plats i andra kategorier

en påsk. april 2026.

april 10, 2026

Det faller snöblandat regn. Min äldsta dotter är fjorton år och betraktar mig som kanske bara en fjortonåring flicka kan göra med sin ensamstående mamma: ibland med den glasklara kritiska blick som kommer av att försöka bli vuxen men ännu inte veta hur komplext vuxenskapet kan vara. Ibland som en växt som vänder sig mot ljuset, som ett litet barn som strävar efter famnen. Låt mig förakta dig med allt jag har men lämna mig inte när jag ångrar mig.
Så måste man få vara fjorton år.

Vi gömmer påskägg i skogen i slutet av gatan. En påsk gömde jag också godis här, jag hade just blivit ensamstående, det var den första pandemivåren, världen och livet stod på ända, jag hade blivit pollenallergisk i vuxen ålder men förstod det inte än utan trodde att det bara var så det kändes att bli gammal. (Det var först senare jag började ifrågasätta varför jag bara kände mig gammal om våren.) Jag var så trött, jag glömde bort var jag hade lagt godiset. Ett tag trodde jag inte att vi skulle hitta det. Dramatiken var stor. Barnen minns det fortfarande, påminner gärna. Minns du när godiset var försvunnet på riktigt. Vi hittade det till slut.

En långfredagsmorgon och en annadag påsk går jag in till sjukhuset och ger akut ECT-behandling. Det här är inte platsen att skriva om mitt yrke, annat än detta: många av de mest meningsfulla ledigheterna håller jag kontakten med arbetet. Att få vara delaktig i något som är meningsfullt och känns viktigt och som inte handlar om mig. Att ha något som drar upp mig på morgonen när små barn inte längre kräver det av mig, när ledigheter är flytande med både inga och alla möjligheter samtidigt. Jag har gått ned i tid, det behövs för familjen och för det andra, men jag är så tacksam att jag inte har behövt sluta. Att jag får och kan ha mitt yrke trots att jag är själv med barnen. Att jag får arbeta på en plats där verksamheten är så liten att jag får följa förloppen, att patienter inte utgör ögonblicksbilder men aldrig hela historien. Avdelningen och mottagningen, det akuta och det långvariga. En tidig morgon en påskhelg när man väntar på narkosen.
Jag tänker inte längre att familjelivet kommer att dra mig ur skrivandet, men ibland undrar jag om arbetet kommer att göra det.

Andra halvan av bokmanuset, utskrivet på papper. Jag matar in alla orden på nytt i ett dokument. Sida för sida. Det finns ett antal scener, i början av manusets andra halva, som inte flyter. Jag har väl tvekat när jag skrivit, trevat i det gradvisa, orolig för om jag kommer att hitta rätt. När jag är mitt i dessa scener vill jag kasta hela manuset. Allt jag kan höra är gamla refuseringar och bara det negativa de skrev. Varför ska du tvinga den här boken ut i världen, tänker jag, fast min förläggare inte direkt antagit den under pistolhot. om någon ville läsa det här hade väl någon annan redan skrivit det.
Men lagom till annandagen är jag igenom. Jag ser ett ljus. Meningar flödar och flyter.

Ändå känns det som en obegriplig fantasi att någon kommer att kunna läsa den här boken och tycka om den. Jag ser en redan utgiven författare publicera utdrag av positiva läsningar på sin instagram och blir så avundsjuk att själen vrids om. De tycker om hennes bok men ingen tycker om min, tänker de mörkaste tankarna. Men ingen har ju haft chansen att läsa din bok! tänker den del av författarhjärnan som fortfarande har kontakt med verklighet, fakta.

Det vore lättare att tycka att den var dålig, rakt igenom. Det dåliga hade jag kunnat försöka förbättra. Det är vad jag gör – jag skriver text, jag förfinar den.
Men jag har älskat och älskar den här boken. Det är inte den största litteratur som skrivits, för jag är inte där än, men det finns en ton och en tid och en tanke i den som är den sortens text jag tycker om. Jag har inrett min bok som jag skulle inrett mitt hus om jag kunnat inreda och inte bara använt min bostad som en plats för funktion, inte estetik. Med sådant jag tycker om, men inte nödvändigtvis sådant som passar allas smak.
Det är det smärtsammaste i rädslan. Om ingen tycker om boken är jag ensam i vad jag älskar. Jag är så udda att jag dras till sådant som inte är för någon annan människa i hela världen.

Jag vänder blad, jag fortsätter skriva in text.

Dammsuger ett golv. Fyller en diskmaskin. Broccoli/blomkålssoppa, våfflor med riven potatis och morot i smeten, ät er soppa först så kommer våfflorna sedan. Bakar ett bröd. Putsar en spegel. Vardagens monotona upprätthållande, också under lediga dagar, det finns flera slags arbeten och det hemma har alltid varit det svåraste.
Läser böcker, gamla och nya. Undrar, igen: kommer jag att kunna nå ut med min. Kanske kommer problemet inte vara att den inte blir omtyckt, kanske kommer det vara att den över huvud taget inte blir läst.
Bakar egna tacobröd. Rör ihop en äggröra. Haricots vert i soja och olja på hög värme. Sötpotatisstrips i ugnen med vitlökspulver på. Sätta igång en tvätt. Vika andra kläder.
Ser något som återvänt i blicken, en glimt av ork hos barnet som inte orkat.

Tillbaka till texten. En dag kommer jag att behöva släppa taget, en dag kommer den inte längre att tillhöra mig, den måste hitta sina egna vägar i världen, som när man släpper ut sina barn i världen, ut ur boet, med kisande ögon och rädslan för att de inte ska flyga utan falla.

Läs mer:

Glimtar, februari 2026. En stilla, stökig vår.
Glimtar, januari 2026. Vändpunkter, körsbärsglass.
Min debutroman Sjukdomen.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

1 Comment

att skriva

Morgnar dagar kvällar

mars 24, 2026

Befinner mig i texten, om och om igen. Städar bort smuts. Tvivlar på dess värde. Genomlider krisen som är att låta något ta sig ut i världen. Vet att det kommer ett efteråt som är enklare.
Det kommer att komma en dag då jag inte är mitt inne i texten och kan tänka det blev en ganska bra bok, det är den sortens bok jag tycker om.
Och framförallt: den dagen kommer textens otillräcklighet vara en språngbräda in i nästa projekt. Att läka från en text genom att skriva en annan.

Att trösta sig, i liv och i text, med att det inte gör något, allt det jag inte klarar av att formulera ännu.
Det kan komma en annan tid när jag bättre hittar orden.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

2 Comments

familj

15 år senare.

mars 14, 2026

Min äldsta dotter söker på mitt namn. Hon är fjorton år gammal och hon letar efter något; kanske är det själva essensen av att vara fjorton år. Inte är det egentligen mig, hon söker väl efter berättelsen om sig själv.
Man växer upp, man drar i sina rötter, man rör sig ovan jord men vill kontrollera om man är förankrad i något eller kan blåsas iväg av en storm, spolas bort av ett väldigt regn.

Hon hittar en youtube-kanal jag hade när jag var sexton till arton. Någon skämtvideo jag bara spelade in för skojs skull för att kunna skicka till någon annan, en mängd videor med låtar som jag gjorde covers på och som jag skrev själv, spelade in med min digitalkamera med en ljudkvalitet som inte ens var värdig sent 00-tal och tidigt 10-tal.
En gång har jag försökt kontakta youtube för att få bort alla filmerna. Jag kom inte åt kontot mer. Det är jag, försökte jag skriva i någon anmälan, och jag vill inte finnas där mer.
Det är säkert tio år sedan nu. När jag var tjugotre och den jag var som sexton-sjutton-artonåring fortfarande låg tillräckligt nära i tiden och minnet för att jag skulle vilja utradera alla minnen av det hon gjort då som hon inte skulle göra senare, när det fortfarande gick att skämmas. Men nu har för mycket vatten runnit under broarna, flickan på filmerna är ju på många sätt ett barn, även om hon tror något annat. Hon är bara några år äldre än min dotter men så många år yngre än jag själv.

Min fjortonåring skickar en print screen från en av filmerna på snap chat, mitt i en håltimme en skoldag.
kolla skriver hon.
jaha ja tänker jag. Vilken tur att jag inte lämnat värre saker efter mig på internet för min tonåring att hitta.

Hon och hennes syskon sitter i vardagsrumssoffan på kvällen. De skrattar åt mitt minspel i en av filmerna. De är synnerligen imponerade av youtubekanalens 41 följare.
”De måste undrat vad som hände”, säger min dotter. (Jag tror inte att någon av dem har undrat.) ”Man kan inte kommentera på den längre, det är så synd! Annars skulle vi kunna gå in och skriva en kommentar. hej hej det här är Ulrikas barn som skriver. det här är vad som hände, 15 år senare.”
Jag är på vippen att protestera mot formuleringen, det låter som att det skulle vara direkt kopplat till barnen att jag slutade med de där ganska naiva (och lite slarviga) försöken att kasta ut ”min musik” som flaskpostfilmer ut i världen, men det var väl mer så att det rann ut i sanden och sedan – men så ser jag, det sista filmklippet, det är publicerat den 4 mars 2011.
Nio månader och sexton dagar senare födde den där unga lilla människan i filmen en dotter. Min dotter.

Det här är vad som hände, det är femton år senare.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

11 Comments

att skriva

Redigeringen

mars 8, 2026

”Jag kan börja”, säger jag. Sedan berättar jag vad tror måste göras. Jag berättar om scenen jag skrev redan, den ändrade klimaxscenen. På tåget på väg upp till Umeå, när jag skulle åka för att gå genom dagen och natten och betrakta bekanta gamla platser som jag nu befolkat med främmande nya berättelser.
Jag sitter i ett möte med min förläggare. Att ha en förläggare som brinner för ens manus är som att ge sin bok en omdömesgill mor. Hon ser sitt barns svagheter, var det kan stärkas upp och stöttas, men hjälpen till förändring bottnar i en grundkärlek.
Att låta sin text bli älskad så är som att själv bli älskad så. Man kan börja förlåta det man själv föraktar.

Klimaxscenen.
Förlåt, Nils.
Det var tvunget att bli på det här sättet.
Ett offer jag inte klarade att göra, en gräns jag inte stod ut med att låta honom träda över, men det var tvunget. Fortfarande gråskalorna, fortfarande inte det väldiga och fortfarande inte ett svar serverat till läsaren. Men ett annat slags svärta i det grå.

Den scenen. De kanske tio sista kapitlerna som behöver lugnas, pyntas, förankras i samma språk och tempo som de andra, vissa av dem för skissartade, det behöver tas till samma språkliga nivå som resten av manuset.
Gå igenom scener genom hela manuset och fundera över vad som är sådant man kan se, om man står nere på gatan och blickar in i någons fönster, och vad som är fantasier utifrån vad man ser.
Någon scen jag tvivlar på om den tillför något.

Några referenser till tiden som jag måste testa på fler – är de för svåra att plocka, blir de ett pussel som stör istället för att tillföra?
Några sceners justeringar – ett abrupt slut, förläng lite. Låt en yttre blick förstärka det avvikande i det han gör. Låt honom göra vissa saker istället för att tänka dem.

Det är den övergripande redigeringen. Det är sakerna jag ska skriva om i den här boken som ska bli en bok. Det kommer jag att klara av. Jag vet det, för jag har skrivit den här boken, fast det känns främmande som en gammal relation efter att man har slutat älska och vara varandras närmaste, jag skapade den här världen och den här tonen, den byggdes av mig.

Trots det känns redigeringen ödesdiger.
Till slut förstår jag varför, under en kvällspromenad under en måne som ligger så väldig och nära trädtopparna att den ser ut som en kupolformad lampa högst upp på någon byggnad, inte en himlakropp långt borta. Det är så många förändringar på andra sidan den här redigeringen. Den här boken ska ut i världen. Det kommer att kräva och kosta saker av mig. Att synas. Att svara på frågor om den. Att bli tolkad bortom den egna kontrollen.

Att bli ifrågasatt, som i vissa av refuseringarna: varför skriva om just detta, om just honom.
Varför berätta en sådan berättelse.

Att motstå lusten att propagera för bokens plats i världen, varför jag tror att det finns ett värde i att berätta just en sådan berättelse, eftersom jag tror att en sådan programförklaring förtar läsningen.
Det är en berättelse som måste få fullbordas i läsaren, så är väl många berättelser, men kanske särskilt den här.

Att den här boken ska ut i världen, och att det kan hända att världen över huvud taget inte kommer att intressera sig för den. Att några enstaka människor läser den och glömmer den, att den drunknar bland floden av andra böcker, att den inte skapar ett enda avtryck.

Jag ska minnas då att den redan gjort det.
Att det fanns någon som älskade den, från början: för vad den var, för vad den kunde bli.

Läs mer:

Alla inlägg om min debutroman Sjukdomen, från skrivprocess till antagning and beyond.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

12 Comments

sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, februari 2026

februari 24, 2026

Ljuset är en nåd. En äkta vårvinter. Jag önskar att det aldrig ska bli varmt och att snön inte ska smälta. Ge mig vit kyla medan ljuset värmer kinden, inte smutsig jord.
Det blir en stilla, stökig vår.

Det händer saker av att få ett bokkontrakt, till slut, efter alla drömmar.
Inte med skrivandet, för det fanns ju redan där, en del av min berättelse har ju varit att tillåta skrivandet i sin egen rätt, att undvika förlagsantagning som biljetten som krävs för att få fortsätta.
Men med omvärlden. Andra tar kontakt, människor från förr. Stora sorger och stora glädjeämnen kan göra sådant med relationen till andra. Jag tror att det var likadant när barnens pappa dog, men jag minns inte allt, jag stod i mitt hyrda hus fullt av dödens blommor och lagade morgongröt och kvällsgröt och lät min kropp ätas av mina barns sorg, jag var så trött då att jag inte minns allt, men jag minns en vän från tonåren som skickade ett mail, frågade om hon kunde göra något, vi hade en plan att hon skulle komma och hjälpa mig med att byta ugnslampan, jag minns inte varför men det måste varit jag som bett om det för att det kändes oöverstigligt, och sedan blev det inte så och det var nog också på grund av mig, men det spelade ingen roll, det som stannade var värmen över att hon kunde tänka sig att göra en sådan sak fast vi vid den tidpunkten inte hade setts på femton år.

Nu skriver folk vänliga saker till mig och jag kommer att komma ihåg dem.
Det dyker upp fragment från förr, människor från alla mina liv som jag levt, och jag upptäcker att jag blir överraskad, som om jag hade förväntat mig att alla dessa människor innerst inne inte tyckt om mig eller aldrig mints mig, som om det vore oväntat – trots att jag vet att det är en konsekvens av skrivandet, av att skildra sitt liv! – att de fortsätt läsa mina texter.
En överraskning med alla dessa människor man mött, avtryck man lämnat, att det funnits personer som så innerligt velat att det ska gå bra för en.

Jag brukade vilja glömma och förinta alla mina tidigare jag och liv, eftersom man blir bättre med tiden på det mesta och det var svårt att kännas vid allt som varit jag när jag var ung och oerfaren av livet. Jag ville gräva ned dem, salt i jorden, förinta sig själv som Kartago.
Men jag har levt tillräckligt länge nu för att det ska finnas något slags preskriptionstid, och för att känslorna ska smetas ut, den loja medelåldern, vad spelar det för roll om jag en gång var odräglig, var vi inte det allihopa, och har vi inte glömt bort det mesta ändå.

Ett av mina barn är sjukt. Det ofarliga och det livsomvälvande på samma gång. Det började i september. Alla barnen fick en infektion, de blev trötta och illamående, en slutade aldrig vara det. Utredningar gjordes. En postviral trötthet, som postcovid eller den förlamande tröttheten vissa drabbas av efter en körtelfeber. Infektionen har dragit vidare men kvar är kroppens utmattade svar. Skolgången, fritiden, livet påverkat. Det har nästan gått ett halvår och det är först nu jag kan tala om det. Det har gjort för ont att behöva möta någon annans empati, jag är sådan, slickar helst mina sår ifred. När vi skaffade marsvin läste jag att man måste vara vaksam på om de får sår eller skador, kontrollera det själv genom att stryka genom deras päls, för de är utpräglade bytesdjur och gör allt för att undvika att signalera svaghet. De döljer sin smärta så inte rovdjuren ska ta dem.
Jag vet inte hur jag blev ett bytesdjur men så bär jag mina sorger.

Jag har varit tillräcklig och otillräcklig, jag har gjort som jag brukade göra när barnen var små, under den sista tomma timmen på dagen som bara är min. Jag har suttit i duschen, det finns en liten avsats i min dusch där man kan sitta, och låtit vattnet skölja över mig och vattnet har fått rensa mina tankar och jag har lutat huvudet mot duschkabinens vägg och blundat och andats och jag har vetat hur lite jag räcker till för allt jag behöver klara och att ändå behöver jag gång på gång välja rätt riktning.
Jag har gjort något av det svåraste: att tillåta mig glädje ibland även när ett barn har det svårt. Jag har behövt göra det på samma sätt som man tvingar sig att äta när aptiten inte finns.

Glädje, små äventyr mitt i stormens öga.
Jag åker till Uppsala och håller ett seminarium för att presentera vad jag tänker göra under mina doktorandstudier.
Det finns förstås ett visst vansinne i att jag vill göra detta, också.
Men ingenting så läkande som detta: nyfikenheten, projekten, rörelsen.

En dag på Medicinska biblioteket i Umeå, när jag är på researchresa för boken. Det är jag och min vän, vi smyger runt på sjukhuset och tar fotografier, vinklar och vrår jag vill kontrollera och minnas för att de ska stämma med scener i boken, små detaljer men viktiga för att inte ruska någon ur magin, jag är rädd att någon ska tro att vi är spioner, denna besynnerliga dokumentation av till synes obetydliga detaljer.
Vid hyllan med nyinkommet skyltar de med Ärr-antologin.

En bok, med en text av mig! På den här platsen, där jag tillbringade så många timmar i den tid i livet som texten handlar om.

Alla olika jag, alla olika liv, alla olika tider.
Hur de smälter samman.

Läs mer:

Glimtar, januari 2026. Vändpunkter, körsbärsglass.
Glimtar, november 2025. Livet som ett regnväder, hitta paraply.
Glimtar, oktober 2025. Visshet, flaskpost från förr.

Här hittar du alla mina inlägg i övrigt-kategorin.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

8 Comments

att skriva

2016/2026.

februari 10, 2026

Idag blir det långläsning. Brygg en kopp kaffe, ta en liten pralin vetja, och ge dig själv en stund för text.

Det är inte min första refusering, men det är en av de värsta.
Det är april 2016 och mitt skrivande är så ungt och så gammalt, precis som jag.
Jag är tjugotre. Det är sju år sedan jag första gången skickade in en roman till förlag. Två år sedan jag satt på kanten till en sandlåda medan mitt första barn grävde i den och mitt andra barn sov i vagnen och mitt tredje inte var fött än och det kom ett mail från ett stort förlag om mitt tredje romanmanus där det stod att de tyckte mycket om det men att de hade redigeringsförslag, kunde jag arbeta om det efter sommaren och skicka en ny version?
Ett år sedan en förläggare ringde mig om den tredje versionen av det manuset och sa orden jag läste ditt manus och jag skulle vilja ge ut det, men med en sådan betoning och ett sådant tonfall att jag förstod att det skulle komma ett men. Men ändå är du inte riktigt där, jag skulle vilja att du skrev en till version. Man debuterar bara en gång, det är viktigt hur den gången blir.

Det är våren 2016 och det jag vet inget annat än att vara en skrivande människa. Ändå har skrivandet ingen given plats i mitt liv. Det måste rättfärdigas, det måste försvaras.
Idén om att man borde skärpa sig. Att kasta ut sina texter i världen som man köper trisslotter. Blunda och hoppas, utgivningen hägrande som en oväntad miljonvinst, men man kan inte fortsätta spela för evigt. Oddsen är emot dig, huset vinner, bli en vuxen människa, gör riktiga vuxna saker.

Skrivandet förvandlat till statistik och matematik, om man tänker så.
Om böckerna ska ut till varje pris för att skrivande ska tillåtas existera, snarare än som en del av ett konstnärskap. Viljan att bli antagen men inte en bild av vad man vill bli antagen med och varför.
Ett slags räknande av ansträngning och millimetrar. Om jag skrev en bok och den nästan var tillräcklig, och jag skriver om den och lägger tid på att göra den lite bättre, visst måste den bli helt tillräcklig då?

Det är 2016 och för ett av de stora förlagen har jag bearbetat min bok, men utan att ha en fast helhet i mina händer.
Min bok har varit som bröddegarna jag ska knåda långt senare, när jag följer recepten i kokböckerna alla de långa eftermiddagarna när jag inte kan lämna hemmet för att jag är ensam med barnen, alltid ensam, och matlagningen och matplaneringen kommer att vara det som ger känslan av att skapa något eftersom det inte finns utrymme för att skriva.
I recepten är det alltid för lite mjöl. Jag vet inte varför, kanske är det skillnad på svenska och finska mjöler eller kanske knådar jag delarna för dåligt, men om jag följer recepten blir bröden så kletiga att de inte går att forma, löst men inte smidigt, klumpar av deg som fastnar på fingrarna och måste skrubbas bort med diskborsten ner i hon.
2016 är mitt romanskrivande sådant. Jag har hällt in ingredienser och blandat dem till något som liknar en deg. Kanske hade man kunnat klicka ut deg-smeten till frallor på en plåt och grädda dem, men det hade blivit ett otillfredsställande resultat, ojämnt och ofärdigt och utan en slät yta.

Långt senare ska jag förstå vad det innebär att tänka på vad det är man vill förmedla, vilket tema man vill utforska.
Det är att skriva en roman som blir en brödklump mellan ens händer, tydlig och formbar, något som är större än de enskilda ingredienserna.
Men inget av det vet jag nu. Mina studier är snart färdiga, mina barn är mycket små, jag ska börja arbeta. Jag har en familj som kräver något, jag har en karriär som kräver något, och jag har ett skrivande som inte har blivit något.
Jag förstår inte hur jag ska kunna tillåta mig att välja orden.

Om man nu väljer dem, orden. Eller om det är orden som har valt en.
Det blir 2017 och jag tar ledigt ibland från jobbet, övertid och jourkomp, koncentrerade sjok av tid jag köpt mig.
Det är inte beteenden som är självklara för någon i min omgivning. Jag är inte omgiven av skrivande människor, jag är omgiven av personer som är fascinerade av min förmåga att skriva men blir förbryllade när de förstår vilken tid och kraft det tar.

Jag börjar på en berättelse om det tidiga 2010-talet, och om kärlek.
Jag vet något om vad som ska vara i den, men jag vet inte hur bitarna ska fogas samman. Här är en hög med ingredienser, men proportionerna är fel, eller är det fel ingredienser?
Det blir 2018 och jag skriver till förläggaren som skickade den förra refuseringen, jag frågar om hon vill läsa innan det är klart.
Det är en längtan född ur desperation, det är inte för att texten är redo. Hon säger ja, får ett synopsis och de första kapitlen och några månader senare mailar hon och tackar nej.
Jag försöker sluta skriva, det känns som ett omöjligt uppdrag jag aldrig bett om att få axla.

Det är 2019, det är 2020, mitt liv förändras. Jag blir ensamstående med barnen. Jag börjar skriva ibland om kvällarna, när de somnat, jag skriver varannan helg när de är hos sin pappa. Jag skriver i caféet på badhuset när de är på simskolan, jag tänker på skrivandet när jag sitter i lekparkerna och på stränderna och läser böcker, jag tänker på det när jag cyklar till förskolan i alla väder och alla sinnestillstånd eftersom jag varken har körkort eller bil.
Drar in skrivandet i min tillvaro som en självklarhet som inte kräver andras godkännande. Lika lite som någon behöver tillåta att man borstar sina tänder eller drar igång en plats.
Frågan är inte längre om orden ska ha en plats, det är: var ska jag just nu hitta den platsen?
Den som letar finner.

Jag återvänder till det gamla refuserade manuset, skär bort hälften och skriver lika mycket nytt. Jag skickar till förlag igen. Jag refuseras i omgångar, berättelsen om refuseringarna blir en egen tråd, en berättelse om livet.
De lär mig mycket om att knåda roman som en bröddeg, de lär mig något om att äga sin längtan som egen historia, att använda skrivandet som ett skydd mot till och med skrivandets besvikelser.
Om berättelsen om mina misslyckanden är en egen historia, behöver jag inte längre skämmas över allt jag så gärna vill.

Det är 2021, 2022, mitt liv förändras mer. Det finns inget varannan-helg-skrivande mer, men det finns många möten. Det finns ingen plats för att skriva, även om jag försöker, jag skriver fragment men är för trött för att läsa dem. Den enda litteratur jag läser är kokböcker. Det är våren 2022, anfallskrig i Europa, gränser som inte betyder någonting. Det som varit självklart är upplöst.
Det blir sommar, det blir höst. Vi flyttar till en annan stad. Mina barns pappa går bort. Jag har tankar utan ord.
Inga ord kan reda upp det bottenlösa.

Jag är övertygad om att jag aldrig kommer att skriva mer.
Mitt i allt annat mörker är det också en sorg, men jag tröstar mig, jag tänker: det finns människor som aldrig levt ett skrivande liv.
De lever helt goda, fullvärdiga liv. Jag har förlorat en del av mig själv men det finns de som förlorar större delar. Jag har en frisk kropp, jag har en trött hjärna men den fungerar. Jag arbetar. Jag tar hand om mina barn. Jag promenerar. Jag lägger mig på kvällen. Jag drömmer. Jag lagar gröt, jag lagar soppa. Jag samtalar med andra människor utan att de märker hur trött jag är. Allt detta är stora framgångar.
Vad mer kan jag begära, vem är jag att ställa krav på något annat efter allt som hänt.

Det är en kväll i juni i vårt hyrda hus, i en ordlös tid där jag famlar.
Jag borde äta min kvällsgröt och gå och lägga mig, istället skriver jag en novell om ett tåg.
Det är de sista timmarna innan deadline. Ju längre jag skriver, desto hungrigare blir jag, maten letar sig in i texten.
Tre månader senare får jag ett samtal. Jag har vunnit ett stort pris.
Vunnit 5000 euro, äran, men allra viktigaste: jag har vunnit tillbaka mina ord.

Det är oktober 2023, dagen efter att jag varit på prisutdelningen. Jag sitter på ett lekland i ett shoppingcenter i utkanten av Helsingfors. Mina barn leker själva, så stora nu, jag dricker kaffe.
Jag behöver ett nytt projekt för att skydda mig från det gamla.
Man läker från gammal text genom att skapa ny.
Jag plockar fram den gamla idén jag kastade bort, den jag försökt skriva så många gånger med fel ingredienser eller fel proportioner eller fler förutsättningar.
Om kärlek på gränsen i tidigt 2010-tal.

Det är juli 2024, jag plockar fram det lösa utkastet till roman jag har skapat, det har fått vila flera månader. Ens första kärlek är en sjukdom, kanske blir man aldrig frisk, jag ser det nu, något jag inte sett förut. En idé om vad jag vill förmedla, en övertygelse om vilka teman den här berättelsen ska utforska. Jag kan betrakta romanen som man ser på den där sortens synvillor där en bild innehåller två bilder samtidigt. Blicken har öppnats, jag kan se den både som min egen text och en främmande, med utifrånblicken, samtidigt.
Jag bestämmer mig för att det är nu det är dags, på riktigt. Nu ska jag leva intill och med mitt manus. Inte stulna sjok utan ett dagligt skrivande. Min halvtimme på morgonen, mitt utrymme på veckorna, jag söker ett skrivstipendium och under några månader har jag en hel vecka i månaden för att skriva på heltid.
Nu lever jag mitt skrivande liv, jag lever det för att jag har bestämt mig för det, för att det här är vad jag vill göra med mina dagar och mina timmar. Jag får leva så trots att jag inte vet om någon kommer att vilja ha det här manuset, jag får göra så med det här manuset och jag får göra så med nästa, jag får göra så för att det är för att det är vad jag bestämde mig för att göra och det skadar ingen annan.
Gudarna ska veta att det finns värre föräldraskap att leva med än att ha en mamma som skriver till sitt morgonkaffe för att bättre stå pall för föräldraskapets utmaningar resten av dygnet.

Jag tar in andra som får läsa under processen, sådana jag litar på. Får många ovärderliga kommentarer, men en läsning står ut. Någon som får läsa när jag är halvvägs, och omedelbart delar min vision för boken, förstår den intuitivt. Ser vad den är men ännu viktigare: vad den kan bli. Feedbacken blir ledande i det fortsatta arbetet och när samma läsare har fått läsa helheten och tycker om det har jag på många sätt redan nått mitt mål: någon har fått läsa den här boken och uppleva det jag ville förmedla, någon älskar den för de saker jag vill att den ska ge.
Jag tänker att om boken någon gång blir utgiven, och jag får omarbetningsförslag, kommer jag att rådfråga den här läsaren först. Hon vet vad den här romanen behöver, hon har samma idé som jag om vad den skulle kunna bli.

Det blir maj 2025, och min roman Sjukdomen är klar.
Jag börjar skicka den till agenter och förlag. Det skrivande livet är på paus och jag känner sådan tomhet. Jag fick mitt skrivande liv, nu är det på paus, jag vill ha det tillbaka!

En agent tar ett möte med mig, hon vill tala om mitt skrivande men hon vill inte ha den här boken. Tekniskt skicklig, men inte för henne, en känsla av att hon borde tycka om den men inte gör det. I samma möte namedroppar hon engagerat några andra böcker man ”borde” gilla men som hon avskyr: Detaljerna och Jävla karlar.

Jag får standardrefuseringar och undrar om jag skrivit något som är sämre än manuset som aldrig blev. Jag får personliga refuseringar som är väldigt mycket it’s not you it’s me, förklaringar om varför min bok är bra men att den som läst inte älskar den tillräckligt för att ta sig an den.

Det är december 2025, en förläggare hör av sig. Hon skriver att hon läst Sjukdomen med stor behållning men att hon inte tror på utgivning. Ändå önskar hon ha ett möte med mig.
Möten, man sitter i möten!
Hur många gånger till ska jag sitta i dessa möten.

Vi tar det på distans. Det hon säger ger en insikt, en annan förståelse för alla refuseringarna och varför det inte räcker att skriva en duglig debut. Den sortens roman jag skrivit säljer inte. Om man ska ta sig an en roman som inte säljer, räcker det inte med att den är duglig. Man måste älska den så att man kastar de kommersiella aspekterna åt sidan.
”Du kan verkligen berätta”, säger hon, ”och på en glasklar prosa! För tio år sedan hade jag gett ut det här utan tvekan.”
För tio år sedan hade jag inte kunnat skriva det här, jag kunde inte knåda bröddegen tills den gick att flytta mellan händerna.
”Men marknaden har förändrats. Bred litterär roman är jättesvårt. Men du har ju verkligen dramaturgin i ryggraden, du är en berättare! Du har inte funderat på att använda det? Skriva mer genrebok, med en tydligare krok, en deckare till exempel?”
För tio år sedan hade jag kanske sagt: jag skriver vad som helst bara säg vad du vill ha! Bara säg vad du vill ha så jag kan visa upp något som ett kvitto på att jag har rätt att skriva.
Men jag har min försörjning, jag har min tid, jag har mitt skrivande liv, jag har mina ämnen som intresserar mig och det är om dem jag vill skriva mina berättelser.
Det är tio år senare och jag säger nej, inte nu, just nu är allt jag tänker på Sjukdomen.

Jag förstår att det här är ett bröd jag vill servera, den här berättelsen är så klar för mig att jag vill få samtala om den med andra, jag vill sätta den i händer på de som redan läser det jag skriver. De behöver inte tycka om den, det är inte en bok för alla! Men jag vill se den i världen som ett färdigt verk.
Förlagssamtalet blir en bekräftelse på att refuseringarna inte främst handlar om hål och brister och att inte ha redigerat färdigt. Det är inte en bok som de älskar, fine, men det är boken jag ville skriva.
Jag bestämmer mig för att om alla till slut säger nej, då ger jag ut den själv.
Man läker från ett skrivprojekt genom att låta det löpa färdigt, hela linan ut.

Det är julen 2025.
Jag har skrivit ett inlägg på instagram, om roman-romaner och böcker som hade blivit utgivna för tio år sedan men inte nu.
Hon som en gång läste mitt manus, som såg allt det var och allt det kunde bli, skickar mig ett mail.
Vi borde ses, skriver hon, och prata. Om breda litterära romaner och sådant som man skulle ha vågat ge ut förut men inte nu. Det måste finnas vägar, också för dem.
I periferin har jag uppfattat att hon har startat ett litet förlag. Ändå förstår jag inte.

Vi ses i Stockholm dagen före nyårsafton.
Svidande minusgrader, äntligen en äkta vinter. Gamla minnen spökar i staden, som det blir med platser man besöker sällan och alltid av särskilda skäl. Vi dricker te. Vi talar om böcker, förlag, om hennes lilla nystartade, om svaren jag väntar på, vi talar om text.
Hon säger:
”Jag skulle gärna ge ut Sjukdomen, om du vill.”
”Jaha”, säger jag, och inuti mig fryser allt till is. Så har jag alltid reagerat i livet när de stora sakerna sker, de bra och de dåliga. När barn föds och älskade dör, när jag vunnit priser och fått jobb jag velat ha, när jag har fruktat för mitt eget liv.
Alla känslor dör och det enda jag kan är att hålla mig neutral och rädda andras ansikten. Jag tänker att hon kan ha råkat säga det av misstag, att jag måste ge henne en väg ut.
”Jaha”, säger jag, ”ja, oj, det ska jag tänka på. Vi får väl tänka båda två.”
Efter att vi setts, i väntan på tåget, köper jag en saffransbulle och äter den med en sådan intensitet, som om saffran och sötma är allt som ska skaka mig ur det här frusna tillståndet, tvinga mig in i mina sinnens fulla bruk. hur gick mötet skriver min vän, inget särskilt bara lite prat och hon kan tänka sig att ge ut Sjukdomen på sitt förlag skriver jag, vaddå inget särskilt skriver min vän, jamen man vet ju aldrig det kan vara en total missuppfattning eller kanske är det helt enkelt så att jag hörde fel.

Men jag hörde inte fel.
Vi gick hem och tänkte båda två och tänka fritt är stort men tänka rätt är större och vi tänkte rätt och nu händer det.

Hösten 2026 kommer min debutroman Sjukdomen på Lejon förlag.
Till slut hamnade vi – både den och jag – precis där vi ska vara.

Läs mer:

Om min debutroman Sjukdomen.
Bokprojektet om Laura. Berättelser om en bok som aldrig blev (och aldrig skulle bli, det var rätt, Laura-projektet gick för att Sjukdomen skulle få springa osv).
Refuseringarna. Nej på nej på mitt förra manus, livet när det händer bredvid skrivandet.
Vinbären, Mercedesen. Om konstanter i livet: Att vara en skrivande, att vara en mamma.
Ett instagraminlägg om mötet med agenten om Sjukdomen.
Ett instagraminlägg om förlagsmötet om att skriva genre-litteratur istället för breda litterära romaner som inte längre säljer.

PS! Om ni tycker om de här texterna om skrivandet, om ni tycker om mina texter om annat, om ni tror att det finns en plats för romaner som utforskar något även om de inte är storsäljande genrelitteratur – hjälp mig att nå ut! Tipsa någon om en text jag skrivit ni tror att den skulle tycka om. Be era biblioteket att köpa in Sjukdomen när den kommer. Låt mina texter leva trots att de inte är algoritmvänliga. Lämna någon rad ibland för att berätta att ni läser. Allt ni gör, allt ni läser, allt ni hejar på – det är allt. Det gjorde att målet redan är uppnått med mina texter, långt innan jag fick antagningsbesked. De rör sig ut i världen och det finns ett gensvar. Tack för det!

Alla mina inlägg om skrivandet finns här.

54 Comments

att skriva

Väntans tider, väntans slut.

januari 24, 2026

Mitt i minusgraderna finns det så vackra saker jag vill berätta för er. Den varma klara lyckan i det som ska bli, tomheten i att inte kunna ta in eller tro på att det faktiskt kommer att bli så.

Jag vill ge er hela berättelsen om det.

Snart är det dags.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

23 Comments

sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, januari 2026.

januari 21, 2026

En kula pepparkaksglass, en kula körsbärsglass, chokladsås.
Efterrätten på en middag man tagit sig till genom snöstormen för att gå på ett styrelsemöte. På vägen dit tänkt: jag hinner ju inte, jag måste hoppa av till våren. Till efterrätten upplyft av att få tänka på andra saker än sitt eget lilla liv.
Man löser inte problem genom att ständigt sitta och fundera över dem.
Släpp in sötma, tina upp, gör något annat.
Säger det är klart att jag fortsätter, hoppar in i en arbetsgrupp.

Skriver till henne, hon som väntar på något slags besked, det jag inte kan tro på och det jag inte kan se förrän jag håller resultatet i mina händer.
Visst är det dags att ta ett möte?
Det är dags att ta ett möte. På fredag.

Alla måsten jag inte hinner gör ont, jag skäms över dem, men det jag saknar mest är alla onödigheter som är nödvändigheter.
Kanske egentligen mest att skriva.
Det finns ju plats för det om man tar sig den, det är så svårt att ta sig den när annat är i oordning.
Hur ska man kunna bottna i en berättelse.

Saker kommer att vända.
Sitter i väntrummet med ett barn och tar blodprov, igen. Får en remiss, igen.
Har gjort telefonen svartvit och apparna oscrollvänliga och klumpiga. Det är så nära att vara utan smartphone igen det går utan att behöva leva med allt det opraktiska det skulle innebära. Skärmtiden har minskat. Det var nödvändigt.
Allting ska reduceras till det mest basala, igen.

Det är goda tider för den som är intresserad av omvärldspolitik och nyhetshändelser, att grotta ned sig och nörda in sig i dem, det är goda tider för den som kan använda fördjupningen i det som sker i stora vida världen som ett slags eskapism, att uppleva sig vara mitt i det väldiga och avgörande när ens liv blir mycket litet.
En gång hade jag tre små barn och en lådcykel utan el och jag var ensam med de tre små barnen och det kom en pandemi.
Jag såg på presskonferenser och lyssnade på Studio ett och jag cyklade till lekparker och jag läste böcker och det var så stökigt, på de få bilderna kan jag se det, tvätthögarna och leksakerna, men jag minns bara känslan av att befinna sig i en klarhet, självklarheten i en snöstorm rakt i ansiktet på väg till dagis, euforin i den trampande svetten, befrielsen som kommer i att det bara finns en enda väg framåt och alla alternativ har berövats en.

Och jag läste om världen och hur den förändrades, jag undrade vad det skulle bli av den, och jag var en del av den och levde i dess utkant.
Nu har allt varit lite för mycket och jag känner mig synnerligen otillräcklig och jag läser tidningar, jag städar och lyssnar på The rest is politics, geopolitiken mitt slags true crime.

Saker kommer att vara som de är mitt i det som det är att leva och senare kommer bara vissa minnen att finnas kvar, korta ögonblick som jag kommer att jämföra mig med i en avlägsen framtid. Varför är jag inte lika bra på att njuta av livet nu som jag var då, kommer jag att tänka, för jag kommer att ha glömt bort alla gånger de våndades.
Min vän köper en t-shirt i present åt mig, bit of a mess but doing my best står det på ryggen. Den är lila och mjuk att sova i. Habanero ser den när jag står och fixar helgfrukost, hon skrattar åt presenten, DET DÄR är någon som känner dig väl. Jag kommer hem från ett jullov och i brevlådan finns bekräftelse på att jag kommer att få ett litet arv, som om posten för ett ögonblick vore Monopolkort istället för räkningar och reklam.
Ett vykort från Svalbard. For a very special friend from a very special place.

En resväska full med begagnade Kalle Anka-pocketar, full av julklapparna från släktingarna till en tolvårig pojke som önskat sig just det. Papperstidning, jag börjar prenumerera och läser om eftermiddagen när jag kommer hem från jobbet som om jag vore en 50-talsman, honey i’m home, som om jag skulle sätta mig med cigarren och en konjak och läsa medan någon annan ordnar middagen.
Men det är ju, alltid, jag som ordnar middagen. Matlådor att njuta av. Provencalsk kikärtsgryta. Vitt vin, spenat, lökpulver, små körsbärstomater när de blir varma..Tofu stroganoff, grädden och riset. En mustig chili med blandade bönor, rökig smak, tortillabröd penslade med olja och värmda i ugnen så de blir knapriga, bryta i bitar över, blandningen av konsistenser.
Mat som mening, ordning och tröst.

Texten, som är så nära att faktiskt bli en bok.
Är det dags nu.
Tänk, något från alla dessa dagar och tider, att hålla sig i när man slipar det till perfektion, att hålla i handen sedan när allt det andra sedan länge är över.

Läs mer:

7 Comments

sånt som inte får plats i andra kategorier

Jullovsläsningen.

januari 10, 2026

Det var ett jullov. Jag åkte buss, jag åkte båt, jag åkte tåg. Jag promenerade ur all rastlöshet kroppen fylls av när jag inte kan gymma och jag sökte rytm och ro i andra sorters fokus när jag inte ägnade mig åt att arbeta.
Det var en bra tid för böcker, jag läste några stycken.

Kollaps: livet vid civilisationens slut av David Jonstad har tretton år på nacken men mycket av innehållet handlar om sådant som hände för tusentals år sedan. Det är en populärvetenskaplig bok om vad som brukar känneteckna civilisationers fall. Mayariket. Romarriket. Vid många tillfällen genom historier har det funnits högt utvecklade och komplexa civilisationer som successivt nedmonterats och följt av tider med mindre komplexa system. Jonstad argumenterar för hur kriser vi står inför i vårt samhälle delar många av de drag som är gemensamma för dessa civilisationers fall (som ofta skett under många decennier och århundranden, snarare än Hollywoodfilmernas apokalyptiska akuta kollaps).
Det är något jag tänkt mycket på. Hur man å ena sidan i alla tider och i just sin tillvaro kan känna att man lever i åren när stora saker händer, att världen är på väg åt fel håll. Men att det å andra sidan finns tider när den upplevelsen är alldeles sann! Och hur vet man, förstår vad som kännetecknar de tiderna. Det var intressant att fördjupa sig i men tyckte inte det kändes så ångestframkallande, som man kanske tror, det fanns något hoppfullt i tanken på det gradvisa, på hur det trots allt är vad det så många gånger är att vara människa: veta att förändringar är på väg, hantera dem när de kommer. I det stora och det lilla.

Det hände något när jag läste Kollaps. Jag fick en idé till en bok, egentligen var det en syntes av idéer, och som egentligen var en syntes av idéer, det var gammalt idéskräp som jag kastat undan eftersom jag inte förstod var det skulle passa in.
Jag skulle skreva ner några korta noteringar för att inte glömma bort idén, på två dagar var de korta anteckningarna 5000 ord och en ton, ett sug, en längtan efter projektet som var länge sedan jag kände.
Det hade egentligen ingenting med boken att göra, man hade inte kunnat dechiffrera att det var gnistan som tände branden.

Långfredagen av Carina Bergfeldt och Sofie Sarenbrant.

När jag skriver intensivt på något eget vill jag läsa bladvändare.
I det första vilda intensiva, när man ska kräkas ur sig en värld och verklighet.
När jag skrev mina korta anteckningar som blev långa läste jag därför Långfredagen, och en bladvändare var det sannerligen! Perspektiv, timing, tempo, vändningar att läsa och studera för att fundera hur man kan jobba för att skapa den där magin som är att inte sluta läsa, att stanna i flödet.

I bakhuvudet förläggarens ord, det där mötet om Sjukdomen som handlade om ifall jag kunde tänka mig att skriva något annat än Sjukdomen. Eftersom den – tydligen – visar att jag är en berättare. Om jag hade kunnat skriva spänning, till exempel.
Men jag ville ju skriva något annat, något annat som ändå var spännande.

Scenerna av Josephine Kvarnhjelm.
Satt om kvällen vid granen när de andra somnat, läste Scenerna av Josephine Kvarnhjelm. En debutroman om kärlek och läkning från det värkande hjärtat, om att söka sig in i fiktion och fantasi som en del av den läkning. Och om att vara riktigt ung vuxen. Nätt och jämnt så gammal att man inte längre är ett barn, men fortfarande med den där bedövande intensiteten av att upplevelser är de första. Om tjugoåriga Florence som blir lämnad av den tjugo år äldre fotografen Stephanie och smärtan efteråt. Ligger mig särskilt varmt om hjärtat för att det är den första bok jag läst som manus som sedan finns i tryck. Men den var väldigt färdig när jag läste den, som jag minns det, det är inte stora ändringar i den färdiga versionen, bara det omsorgsfulla varsamma.
Tycker så mycket om den, i sin enkelhet. Det där skenbart enkla, att dess stil och ton är så tydlig.
Väldigt behaglig textur på omslaget också.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg.
Låg på soffan och läste denna första del av Maj-trilogin, om en kvinna som blir oplanerat gravid i slutet av trettiotalet och vars levnadsöde man genom trilogin får följa över trettio år. Majs personliga berättelse i förgrunden med ett samhället i förändring i bakgrunden. Ibland är perspektivet nära Maj, vid enstaka zoomar berättarrösten ut och blir en tydlig allvetande berättare med en författarröst som blir närvarande, kommenterar. Har hört en hel del om boken när den kom för femton år sedan men just berättarperspektivet och hur författaren arbetade med det intresserade mig!
Även en otrolig studie för den skrivande i hur man kan skapa spänning genom närstudien av någons inre liv och kontrasten mot det utanför, hur det kan finnas spänning i vad läsaren vet om Maj kontra vad Maj berättar. Vilken konst det är att skapa lässug, vilken magi det är att få en läsare att läsa snabbare och intensivt vända blad i väntan på att få veta om gäddan ska bli uppskattad på släktbjudningen. Ska läsa de andra två också!

Yarden av Kristian Lundberg.
Den första dagen på det nya året läste jag Yarden och jag förstod att ingen bok jag läser under resten av året kommer att mäta sig med den läsupplevelsen för mig, och det gör ingenting.
När jag läst klart den bläddrade jag till början och började läsa på nytt, jag kommer att läsa den många gånger som man lyssnar på en låt för att komma i en stämning, den påminde mig om att det fortfarande är möjligt att få bli fullkomligt hänförd.

Sedan kom vi hem, och vardagen tog vid, men läsningen slutade inte.
Av 2026 önskar jag mig många långa stunder av obrutet fokus, att komma tillbaka till att tänka tankar klara, och jag har börjat hitta sätt för att det faktiskt ska bli så. Det tror jag kommer att göra under för läsningen!
Men mer om det en annan dag.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker.
Följ mig gärna på Facebook eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

8 Comments

att skriva familj

Den sista dagen, och den första.

januari 1, 2026

Årets sista dag åker jag med min fjortonåring till Stockholm för att handla på Blue Fox.
Det är en av hennes julklappar, bara hon och jag. Till affären hon brukar prata om, hennes vän handlar där, det passar vår stil.
Hennes huvud lutat mot min axel, redan på tåget. Det här borde vi göra oftare, du och jag.
Ja, min lilla stora flicka, det borde vi.
Hon hittar ett halsband som passar hennes stil, ber mig att hjälpa henne att sätta på det direkt. När hon klär på sig det klär hon på sig ett självförtroende. Vi går till ett café efteråt och hon vågar fråga personalen saker om fikat, hon som annars blivit blyg. Hon rör sig med en annan hållning, en annan stolthet.
”Jag är mig själv”, säger hon, ”inte som någon annan. Jag är på mitt sätt, med min stil.”
När vi står och väntar på tåget hem ser jag hennes blick på mina stora lila tumvantar som jag i hast plockat i en låda hemma hos mina föräldrar.
”Jag kör också min egen stil”, säger jag, ”jag är inte som någon annan.”
”Det är inte som min stil. Du ser ju ut som en mamma.”
”Ja. Det är vad jag är.”

På tåget börjar jag läsa Yarden av Kristian Lundberg. När jag lade upp min bokshopping på instagram var det många som skrev till mig om just den, vilken läsning jag hade framför mig.
När jag börjar läsa förstår jag. Jag måste spara den till morgondagen.
Att få börja ett nytt år med att läsa ett sådant verk i en sittning.
Språkets smärtsamma klarhet, att verkligen nå kärnan utan att behöva harva genom lagren utanför den.

Vi väntar in ett nytt år i stillhet. Kanske börjar mina barn växa ur dessa stillsamma snälla nyårsfiranden som varit vår kokong under flera år, snart vill min stora fira med vänner istället, vara hemma på Åland. Det blir ett annat slags rörelse, ett annat slag stillhet. Vi sitter i mitt barndomshus i doften av äkta gran och av hyacinter. Vi äter småkakor och saffransbulle. Vissa läser, andra gamear, jag och en tolvåring spelar Finans. Han kallar till bolagsstämma och brädar mig genom att tvångsköpa mina företagsgrupper. Skrattgroparna, hans tindrande ögon.

En melankoli inför det nya året, jag har varit så upptagen med det gamla, det känns som att gå för att skriva en tenta och känna att man hade kunnat plugga så mycket mer.
Bara dagar och konstruktioner, det är alla de vardagliga vardagarna som blir intressantast, jag gör mig inte bra på undantagsdatum men jag gör mig bra en tidig vanlig skrivmorgon i november.
Det måste väl få vara så.

Det har kommit en öppning kring manuset, boken, Sjukdomen. Vet inte hur mycket jag kan, vill, ska säga i det här skedet. Det finns ett litet förlag, och det finns större.
Det blir allt tydligare att det här är en bok som kommer att bli, på ena eller andra sättet kommer den att bli, men innan jag kan berätta för er när och hur infinner sig ingen eufori, att tala om det blir som att tala om en mycket tidig graviditet.
Och ändå. Såhär nära har det aldrig varit.

På kvällen, på årets sista dag, kollade jag mailen.
Där fanns ett mail från mig själv. Jag var med på något digitalt event som Kugge höll i, i början av 2025, man skulle planera sitt skrivår. En uppgift innehöll att skicka ett mail till sitt framtida jag, tidsinställt så att det skulle anlända på nyårsafton. Såhär hade jag skrivit:

Det är årets sista dag. Jag skriver till dig från den 6 januari 2025. N:s födelsedag. Den sista dagen på jullovet. Jag ska snart vara skrivledig några dagar, jag ska arbeta med Sjukdomen. Jag vill det så gärna och det är bortom min kontroll. Men jag förstår också att en del är att jag vill få paus, att jag vill få vila, att jag har arbetat så hårt.

Kan jag påminna dig om att vila mer?

Att leka mer?

Att undvika spurten ibland?

Konsten att tro på sig själv.

Fick du den antagen till sist, boken?
Var du lycklig en vecka för att sedan tappa engagemanget? För att sedan börja med något nytt, eller ha en stor existentiell kris? Behövde du skapa massor för att hantera den eller kändes allt helt dött?

Eller blev det ingenting?
Hur hanterade du det, om det inte blev?
Insatserna är så höga nu.

Om du klarade det, oavsett hur du klarade det:
var stolt en liten stund.
Allt det här har du gjort.

Det blir årets första dag. Jag har druckit kaffe och ätit avocadosmörgåsar i ett kök där jag brukade plugga ryska när jag var sexton, skriva väldigt tonåriga tonårsnoveller med ett språk som var större än innehållet, ett köksbord där jag brukade sitta när jag var sexton och skriva på min första roman. Utanför är snöfallet, jag vet inte ännu om vädret kommer att göra att jag inte kan skjutsa min tonåring till Uppsalakompisarna för kvällens övernattning. Det värker i mitt hjärta men är en del av vardagens små bekymmer.
Tonåringen som satt här i huset och drömde om att skriva, som skrev, hade aldrig kunnat föreställa sig att ha ett sådant självklart ansvar för en annan människa.

Snart ska jag läsa ut en bok jag läste när den bara var ett manus. Jag tycker om den nu, och jag tyckte om den då. Den sjätte januari släpps den, så ska jag visa den för er.

Det blev en tillvaro av text och trygghet.
Kanske inte så storslagen och ta-över-världen-mässig som jag föreställde mig, men är det inte en befrielse att livet inte blir exakt som man föreställer sig när man är sexton. Man vet så lite om det då, hur ska man kunna föreställa sig det man verkligen vill ha.

Nu ska jag spela Finans.