Jag skickar iväg en roman, till förlag och till agenter, och efter det är jag i väntans tider. Det är som att vara höggravid. En lång uttråkning i konstant, okontrollerbar anspänning.
Något stort ska hända, det man ville, ett möte mellan världen och det man har skapat.
Något mycket smärtsamt ska ske, man kanske är livrädd.
Jag minns dagarna som höggravid som en rädsla för hur jag skulle klara smärtan, tills det gått så längre att uttråkningen trumfade, att allt jag ville ha var smärtan, vad som helst utom denna väntan.

Smärta kan vara att återfå kontrollen.
Smärta är något som händer, som måste hanteras.
Det ohanterliga kan vara när ingenting pågår. Det finns människor som behöver hantera hela livets ohanterlighet genom att tillfoga sig själva smärta.
I jämförelse med det är naturligtvis denna loja uttråkning, denna stillsamma kontrollförlust, ingenting.

Jag skickar iväg en roman, det går två veckor, sakta börjar jag glömma bort den.
I romanen återkommer huvudpersonen till ett nästan magiskt tänkande kring kvinnan han är fixerad vid, en tanke som många av oss som varit förälskade drabbats av: det är när jag släpper taget som hon kommer att höra av sig, när jag inte tänker på henne hela tiden som hon kommer att bli min. Samma omöjlighet som när någon säger att man kommer få orgasm eller bli gravid om man bara slappnar av och inte fokuserar så mycket på målet. Tänk inte på hur gärna du vill det, det är då det kommer att hända. 
Men om jag inte längre vill det, vad spelar det då för roll.

Mina förlossningar, de som fick starta av sig själva, kom igång när jag hade slutat tro att det skulle komma ett barn, när jag gett upp min förväntan.
Men det handlade ju inte om att jag slutade tänka på det, det var inte en kausalitet, bara en korrelation. Jag slutade tänka på det för att det hade gått så lång tid att jag inte längre orkade tänka varje minut på att föda barn. Jag började föda för att det hade gått så lång tid.
Den tredje förlossningen fick jag aldrig vänta på, hon togs ut för att det inte gick att vänta, hur kommer jag att vilja göra om jag får ett barn till, tänkte jag veckorna och månaderna och åren efter det, jag visste inte att hon skulle bli min sista, jag visste ingenting om vad jag hade att vänta, men kanske visste jag redan då att jag skulle skriva om den dagen och den tiden.

Jag skriver klart en roman och jag tappar min rytm. Det går två veckor och jag förstår att det är det svåraste.
Det viktigaste är inte vad som händer med texten jag skapade, det viktigaste är att hålla fast vid mitt skrivande.
Jag försöker ha en paus, jag tror att det är viktigt, jag tror att jag behöver vila från att vara i ett stort projekt, men jag backar, jag tvekar, vad gör man med sina egna konturer när de flyter ut i kanterna om man inte har rutiner och ordning och ord.

Jag plockar fram min kamera, jag lägger undan mobilen. Jag går utan hörlurar, långa kvällspromenader, lyssnar på försommarfåglarnas sång. Jag handlar om kvällen och på vägen till affären ligger svanen och ruvar sina ägg. Ibland sover hon, ibland är hon vaken. I sommar kommer jag att gå förbi henne och se henne simma med sina ungar. Tiden fortsätter gå, timmar och dagar i taget. Solnedgångar. Kvällsljus som säger att det inte är dags att sova. Doften av fuktig skymning, rådjur som springer förbi en i förbigående. På en lunchrast börjar jag anteckna dikter, scener, ord, det är som det varit år efter år, tänk att jag glömmer, att jag varje gång tror att målet är att bli klar och sedan inte behöva göra det mer. Jag slutar inte. Vilan består inte i att låta bli att skriva. Vilan består i att tillåta sig att skriva.

Jag väntar på något gammalt.
Jag börjar på något nytt.

Läs mer:

• Mars, april, maj. Om att skriva en snuskroman.
• ”Nu var allt bara reflexer och föraningar.” Om att ha skrivit klart och vad boken handlar om.
• ”Ta det inte som en utmaning.” Om att vilja sluta skriva, om att fortsätta.
• Smältning. Titta upp, se öppet vatten.

*

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det känns som om det är evigheter sedan jag skrev till er för att berätta att jag nästan var klar med min bok.
Men tydligen är det mindre än en vecka sedan.
Det är så svårt att förutsäga hur lång tid saker tar. Alltid i skrivprocessen, och framför allt på slutet. Energin i att vara så nära, energin i att skriva en upplösning och ett klimax, är en oförutsägbar kraft.

Igår satte jag punkt.
Min bok heter Sjukdomen. Den är 72508 ord lång.
Den handlar om 19-årige Nils som flyttar hemifrån för att studera till läkare och upplever vuxenlivet som mer grått och meningslöst än vad han förväntat sig. Han längtar efter något som ska ruska om honom, gripa tag. Gång på gång hör han talas om den tio år äldre livsstilsbloggaren Vera Nikander. Sakta utvecklar han ett slags fascination på avstånd.
Tills det inte är på avstånd mer.

Den handlar om kärlek när den rör sig på gränsen.
Var går gränsen mellan att vara hypnotiskt kär som man är när man är ung, göra knäppa grejer som man gör när man är ung, och att gå över gränsen, att göra något sjukt?

Och så handlar den jättejättejättemycket om det tidiga 2010-talet.
Tiden som en ton.

Ni kan läsa lite utdrag ur den om ni är nyfikna:

• bitar och delar.
• små bitar, stora sjok.
• ett utdrag. och Sean Banan. 
• En inledning, en söndag. 
• Min instagram (där jag också postat massa utdrag). 

Och min spellista för boken låter såhär, och kanske säger det inte någon annan någonting, men det är i alla fall så jag tänker mig att den här boken låtit om den istället varit musik.

Nå. Det är vad den är nu, vi får väl se vad det blir av den. Lite i taget släpper jag iväg den till sådana som har makt över dess framtid.
Nu ska jag försöka bygga något annat slags ryggrad för mina dagar, något annat som håller tankarna i skick.
Och vila.

Sedan ska jag äntligen försöka skriva något annat till er, berätta andra slags berättelser igen, sådana som inte handlar om att skriva en bok.

Läs mer:

• Into the fire. Starten på projektet.
• morgonrutinen. det dagliga skrivandet.
• vecka 6, 2025. bli läst, bli refuserad.
• ett utdrag, Sean Banan. tvivel, text.
• små bitar, stora sjok. utdrag ur boken.
• bitar och delar. andra utdrag ur boken.
• julsagor. Berättande, rakt in i årets slut. Låt det betyda något.
• kostnader. att ha råd.
• Den sista sträckan. Om sluttampen.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Lördag, en timme innan midnatt, skrev jag den sista scenen.
Söndag förmiddag började jag redan googla gå i kloster, plugga 100 % medan man jobbar 100 %, jättehårda träningsprogram. 
All energi och kraft man lägger på att skriva en roman, och framförallt i ett slutskede som varit som det här slutskedet, när det äntligen flödar, när man jagar varje vaken sekund.
Som det snabbaste andfåddaste slutet av en löptur, men spurten pågår i flera veckor och stå-i-duschandet efteråt måste man kanske tvinga sig att hålla på med i månader.

Den sista delen har jag skrivit för hand, med datorskrivna scenanvisningar och struktur.
Jag var tvungen att skriva för hand för att det inte skulle kännas för allvarligt, var tvungen att skriva för hand för att inte slarva bort det.
Jag har tjugo A4 handskriven text som ska renskrivas och det betyder att texten kommer att bearbetas en gång till, medan meningarna matas in prövas de åter en gång.
Mycket av min skrivprocess ser ut så, att på olika sätt imitera hur det måste ha varit att skriva när man satt med skrivmaskin. Texten får inte bara drälla runt, den ska förtjäna sin plats, om och om igen.

Tjugo handskrivna A4, en korrekturläsning av helheten, kanske ser jag där några scener som ska putsas eller filas efter det, visst – det är en bit kvar.
Men det går inte att komma ifrån att det är en mycket liten bit.
Snart är det dags att lämna den här berättelsen.
Om jag håller i den för länge nu börjar jag klippa den i bitar, fila ned den till oigenkännlighet.

På andra sidan ska jag hitta något annat som ger rytmen, meningsfullheten. Det finns massor av saker att göra, det är inte det. Det är bara att sortera tvätt och städa badrum inte fyller samma funktion i mitt liv som att skriva romaner.
Jag tänkte att jag skulle ta hand om bloggen – äntligen – skriva och skapa här mer på riktigt igen.
Finns det något särskilt ni vill läsa, undrar, drömmer om att jag ska skriva om?
Ordet är fritt, kommentera bara så ser vi vad jag gör av det.

Och så ska jag greja med mina instagram också har jag tänkt, har precis börjat efter år och år och år av att ha låtit bli.
Vet inte vad jag ska tycka än, det är roligt att arbeta i ett annat format. Kortare, snabbare, mer omedelbara facit kring vad som flyger och inte, men också en ensammare plats.
Bloggen är alltid bloggen, det är en annan trygghet här.
Men ni får såklart gärna följa mig där också.

Vi ses på andra sidan detta sista.

Läs mer:

• Lilla skrivlivet.
• En inledning, en söndag.
• Den sista sträckan
• Vardagen

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida eller min instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Bredvid datorn och pappren fulla med handskrivna anteckningar ligger Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan. En av mina favoritböcker de senaste femton åren. Jag tipsar sällan andra om den när de ber om boktips, jag väljer säkrare tips, bra böcker men inte de som krupit in i mitt hjärta, de som ligger närmast de egna världarna i mitt huvud. Jag läste den när jag var så ung, jag ville skriva så. Det var en tid i mitt liv när mitt skrivande gav mig mer problem än kontakt med andra människor.
Kanske föddes jag gammal.

Jag läser boken som uppvärmning, några rader bara. Var som helst slår jag upp en sida.
En kontakt med språkets skönhet, klarhet.
Det är den enda vackra skönlitteratur jag klarar av att läsa just nu, den alldeles välbekanta. Annars läser jag facklitteratur, tidningar om resor och halvbra svenska debutanter som har potential i sitt berättande men inte skapat något som hänför mig. Jag är så djupt inne i mitt skrivande och mitt manus, det rör sig och utvecklas hela tiden nu, även när jag inte skriver. Jag behöver läsa, vill läsa, men har inte utrymmet att engagera mig.
Matar text utan att minnas den.

Lördag morgon, mailar över några porträttbilder för boken som kommer i augusti, den om kejsarsnitt.
Verkar som om den ska bli ljudbok också, fick meddelande om vem som nog blev skådespelaren.
Releasefest för den både i Malmö och i Stockholm om det blir som de sagt.
Barnvaktsdatum, morföräldrar och farföräldrar, vill vara med på allt som bara går.

Läser era kommentarer om inledningen till min bok, för fjärde femte sjätte gången. Tror inte ni förstår hur mycket det betyder att bli läst på det sättet, det betyder allt. Inledningskapitlen har funnits så länge nu, och varit så svåra. Att få dem lästa av er som inte sett dem förut, och få ändringsförslag och feedback (och uppmuntran) betyder massor.
Texten ska ut i världen, den behöver härdas.
Jag behöver hjälp att läsa den på nytt.

Grips av lusten att publicera kapitel två, och tre, och fyra, att bara låta berättelsen rulla ut här.
Jag skrev så en gång, som tonåring, man lade ut text på forum, andra läste, det var innan bloggen till och med. Jag och Hanna Johansson var med i samma gäng som skrev Harry Potter-fan fiction online.  Har fortfarande inte läst hennes böcker fast jag tror att jag skulle älska dem, för att jag helt enkelt varit så avundsjuk.
Ambitionen ett långsamt gift, javisst, men avundsjukan är nog värre.

Jag har en plastmapp med vita A4. Jag tar fram dem och skriver med en gul stiftpenna, 0.7 mm, det måste vara just den, jag fick en våg av inspiration när jag skrev med just den och nu tror jag att det är pennan och inte jag som har kapacieteten.
Jag skriver de sista femton kapitlen, de jag skissat upp, för hand. Det är ett sätt att komma åt både prestationsångesten och slarvet. Det här är bara en lång rad handskrivna anteckningar, det måste inte bli bra, det är ingen bok, men också: det här måste skrivas rent, in på datorn, när jag gör det kommer jag att redigera.

Jag bär med mig min hög med papper överallt.
Jag skriver i väntrum, hålrum, fickor av tid.

Det fanns en tid då jag skämdes över att jag inte var lika besatt av mitt jobb som av mitt skrivande. Och då älskar jag ändå mitt jobb.
Sedan förstod jag att det var som att skämmas över att man inte älskar sin partner lika mycket som man älskar sina barn.
Ännu senare insåg jag att många människor inte känner så starkt för varken sitt jobb eller sitt fritidsintresse.
Kanske föddes jag fixerad.

Lördag morgon, idag vill jag arbeta med kapitel 55, jag tror det blir färdigt. I kapitel 56 börjar en nedåtspiral som leder till klimax, att skriva de kapitlen kommer att vara en jävla resa.
När jag är klar med kapitel 63 har jag nått en milstolpe, då är det avrundningen kvar, som jag nästan redan skrivit. Då är det som att ha gått upp för ett berg och ned för det och nu bara gå den sista sträckan till busshållplatsen för att åka hem från vandringsområdet.
När jag skrivit kapitel 63 ska jag köpa en Amalias Limonad med körsbärssmak och tänka på alla stunder som tog mig dit.

Att jag fick ett skrivliv som blev så självklart, så tillåtet, till sist.
Alla gånger jag tvivlar igen ska jag tänka på den här våren.
Tystnaden i mina skrivutrymmen, morgnarna och kvällarna, hur jag tillät orden.

Inga framgångar krävs som facit på att det var rätt beslut.

Läs mer:

• Den sista sträckan. 
• kostnader.
• en inledning, en söndag.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Det är söndag och jag borde städa men egentligen vill jag bara skriva.
Jag ska fylla diskmaskinen, snart.
Men innan det tänkte jag dela något med er: inledningen till mitt bokprojekt, som den ser ut just nu. Sjukdomen heter det, i alla fall just nu. Bloggens format är kanske inte det bästa för att publicera en så här lång text, men vi testar.

Vilken ynnest det är att ha alla er som läser här, för övrigt. Vad det får ett skrivprojekt att kännas mindre ensamt, trots att det förutsätter enorma mängder ensamhet (som också är njutbar).
Vad mycket det ger att redan ha läsare. Trots allt är det ju de som läser som fullbordar texten.

Hur som helst.
Så här börjar det.

1

Den första gången han hörde talas om Vera Nikander var på en nyårsfest i Uppsala, när han fortfarande bodde hemma men inte länge till.
   Han gick dit för att träffa en tjej han måste göra slut med. Eller berätta att ingenting skulle kunna börja. Men han trodde inte att han skulle kunna göra det i natt. Kunde inte börja ett nytt år, ett nytt decennium, med att låta någon annan bryta ihop.
   Med att undra varför det aldrig var han som bröt samman.
   Han skulle inte veta efteråt att han hade hört talas om Vera. I själva verket skulle han höra talas om Vera många gånger innan han blev medveten om det. Kanske var det så det föddes i honom. Att hon smög sig in som en närvaro man aldrig förstått att man sagt ja till, som man vänjer sig vid ljudet av hushållsmaskinerna tills strömavbrottet kommer och tystnaden är allt man hör.
   Det var den kallaste vintern på trettio år. De berättade om det på radion, på teve, i tidningarna. Bländande kyla, snöfall, frusna växlar på cykeln, inställda bussar. Men här inne var det hett. Här, i en villa i Norby hos hans kompis Emma. En gång när de var femton trodde de att de skulle förlora oskulden med varandra, under några veckor av hångel och spänd förväntan, men sedan fick de körtelfeber istället. När de kom tillbaka till skolan efter en månad var attraktionen förbi men något annat fanns kvar. Ett band som gjorde att de ständigt befann sig i samma kretsar, cirklade i varandras periferi.
   När Emma fick syn på honom gav hon honom en puss på vardera kinden. Det var en hälsningsfras hon lagt sig till med efter ett utbytesår på svenska skolan i Madrid. Hon brukade säga att det var så folk gjorde där borta, och sen kommer man hem och har blivit så osvensk, glömmer bort att man inte gör så här, men han förstod att det var en högst medveten strategi för att få folk att fråga mer om tiden i Spanien.
   Hon drog med honom ut i köket, tog fram en burk Fanta Exotic ur kylen och en flaska Jelzin, den där polska vodkan folk köpte från en kille som hade det i bakluckan på sin bil. Hon blandade dryckerna i två glas och räckte honom det ena.
   “Det här är så jävla gott”, sa hon, och höll upp sitt glas mot hans för en skål. “Fucking 10-talet! FUCKING 10-TALET, Nils. Fattar du att det är tio år sedan millenieskiftet? Vi är gamla nu!”
   Han hade just fyllt arton.
   Alla han kände och inte kände verkade vara i Emmas vardagsrum, alla utom hans tjej, eller vad man nu kallade någon man höll på med innan det riktigt börjat. Det luktade svett och öl och sprit och klor och vissa var klädda i badkläder och handdukar för Emmas föräldrar hade pool och bastu i sin källare. Det var därför man alltid hade fest hemma hos Emma, för att känna sig som miljonärer i en film.
   De senaste veckorna var första gången han hade hört folk använda uttrycken 00-talet och 10-talet på ett sätt som inte lät ironiskt.
   Att tiden faktiskt skulle gå, att den skulle behöva ett namn.
   FUCKING 10-TALET!!! hade varit namnet på Facebook-eventet för festen, och i beskrivningen: ta med vem du vill, det blir kul. Men han hade kommit ensam.
   Han satte sig i Emmas soffa med sin vodkafantadryck, spritens brännande, sötman, han betraktade festen utan att delta i den. Han tänkte på en fras alla satte i sina msn-namn ett par år tidigare, från den där filmen med Jake Gyllenhaal om en psykotisk kille som hallucinerade fram en stor kanin.
   every living creature dies alone.
   Men han var ju inte död.
   Det var då det hände. Som om ingenting, den första gången. En av Emmas vänner sprang fram till henne och skrek att hon älskade hennes outfit. Emma var inte klädd i badkläder, hon hade en mintgrön klänning i femtiotalssnitt, tyllunderkjol och allt. Pillerburkshatt, långa vita handskar i siden. Han hade sett att Emma och hennes vänner klädde sig så på festerna nuförtiden, som om livet var en maskerad.
   “Ja gud alltså jag trodde aldrig att jag skulle ha råd med klänningen”, hörde han Emma säga. “Jag såg den hos Videung och ba: om den här kommer på mellandagsrean…”
   Det här vardagsrummet var som om bastun flyttat upp hit, han kunde se mörka fläckar i armhålorna på klänningens tunna tyg.
   Videung, for det genom hans huvud, var det någon ny klädaffär? Men namnet lät mer som en affär för barnböcker.
   Mer var det inte, den första gången. Det hade kunnat vara den enda gången, det hade kunnat vara en enda detalj i en stor helhet, något som drunknade och aldrig blev något mer.
   Någon vred upp volymen på musiken, dränkte konversationen mellan Emma och hans vän. Kanske borde han leta reda på någon annan han kände. Kanske borde han bara bli väldigt full.
P-P-P-oker face på max i Emmas föräldrars högtalare, musik när den vibrerade i kroppen, kunde den här natten få vara ett undantagstillstånd, ett sammanbrott bortom den egna kontrollen, p-p-poker face och några av bastukillarna pekade på honom, gymkillar som gick runt i bara badbyxorna och visade upp sina sexpack.
   “POKER FACE DET ÄR JU DU”, brölade en av dem och pekade på honom. “Killen ingen vet vad han tänker!”
   Nils lutade sig fram mot Emma, bröt upp henne och vännens klänningskonversation.
   “Har du sett Hanna?”, sa han.
   Det var Hanna han kommit hit för att träffa.
   Det luktade svartvinbär när han kom så nära Emmas ansikte. Hon älskade Läkerol med svartvinbärssmak, där de var yngre åt hon minst fem paket om dagen, nu visste han inte mer.
   “Hon stack till nån fest i Fålhagen.”
   “Va?”
   “Hon sa att du kommer att göra slut med henne. Hon sa att fy fan för att göra slut på nyår.”
   “Men vi är inte ens ihop. “Jag har inte gjort något.”
   Han svepte det sista av sin vodkafanta. En slinga av Emmas hår nuddade hans nuddade vid hans kind.
   “Emma!”, ropade en av gymkillarna från trappan, “kom och bada!”
   Hon satte sitt glas i hans hand, som om han var en avlastningsmöbel.
   “Det är just de som är problemet! Man måste göra nåt, man måste bry sig.”
   Och sedan stack hon ned till poolen, sedan drack han det som fanns i hennes glas och andras, sedan blev han så full att han spydde inne på den lilla toaletten med de gröna kakelväggarna, inredningstidningarna på bordet bredvid toalettstolen, doftljuset på tvättstället i doften mandarin-kanel vars syrliga ton blandades med det sura i lukten av hans spyor. Sedan gick de ut i natten och den knastrande snön och den klara himlen och nyårsraketerna, sedan var det för första gången i hans liv ett nytt decennium utan att det samtidigt blev ett nytt millenium, sedan somnade han på Emmas soffa, sedan vaknade han och det var en vit och värkande förmiddag, han och Emma och Emmas vänner som köpte pizza, ett sms till Hanna där han skrev att det var över och det kändes ingenting, sedan uppslukades han av smaken av flott och ananas och runt honom talade de om vad som hänt på festen igår och vem som legat med vem men inget av det bekom honom, en känsla av att han redan lämnat den här platsen, att det här redan utgjorde hans förflutna fast han befann sig mitt i det.

Läs mer:

• Den sista sträckan.
• bitar och delar.
• små bitar, stora sjok.
• ett utdrag.
• En inledning till en roman (från ett annat romanprojekt, som inte blev.)

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Att skriva en bok är så många stunder. Man sitter som på bilden här ovanför, hyperfokuserad med gamnacke som ett litet fån.
I skrivhörnan, i soffan i vardagsrummet, i arbetsrummet, på ett café, på en bänk vid havet. På ett hotellrum i Lund, i Uppsala, i Helsingfors. På en båt. På ett tåg.

Om morgnarna, morgnarna, morgnarna.
Samma rutin, dag efter dag.
Kvällar, nätter.
Sommarlov, jullov.

Nu gick det trögt ett tag, på den här sidan året, februari kanske allra värst. Det kändes som om jag ägnat mig åt att skriva den sista lilla biten en evighet. Så länge att jag blev rädd att det skulle sluta med att jag upptäckte att det var omöjligt, att min bok var en patiens som inte skulle gå ut.
Visste du inte hur det ska sluta? kanske vän av ordning frågar nu, och det vet man inte alltid när man skriver en bok, ibland är det en del av processen. Men jag visste det, och ändå fanns skräcken där.
Att veta vad man har tänkt sig betyder inte att man vet hur man ska lyckas skriva sig fram dit.

En annan del av skräcken var detta: vad kommer efteråt.
Det tog mig tid att förstå det.
Så länge har jag längtat efter att bli klar, men plötsligt var det svårt att minnas varför.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Möjligheten att bli utgiven, att låta boken bli något riktigt i världen, få möta andra.
Men också, med större sannolikhet: möjligheten att inte räcka till. Att behöva vänta på besked, leva i förhoppningar, veta varje gång man öppnar mailkorgen att man kan mötas av stor glädje och enorm besvikelse. Jag har varit där förut. Det tar så oerhört mycket kraft.

Vad väntar på andra sidan ett färdigt bokmanus?
Tid då man inte skriver, då det är för tidigt att kasta sig in i något nytt.
Något slags tid för att vila?
Men jag längtar inte bort från att skriva.
Jag har byggt den här tillvaron, med alla de här stunderna, för att jag vill ha dem.
Tillvaron utan dem, efter dem, är så rotlös.

Sedan hände några saker.
Det ena var att jag gick in i duschen en kväll och kom ut med en ny romanidé som vecklade ut sig, gjorde piruetter i hjärnan och drog iväg mig på äventyr när jag tänkte på den. Ett löfte om att på andra sidan finns något annat att befinna sig i, en ny värld att ta del av.
Det andra var att jag satte mig ned i min tomma tysta undervåning och spaltade upp kurvan för det här allra sista jag kört fast med. Det som utgör kanske 10 000 ord av totalt 70 000 och som har varit så svårt att förhålla sig till. Rörelsen och spänningen och dynamiken och tonen och sedan skissade jag upp scenerna och vad de ska innehålla och lite mer än så och jag såg att det går ju, det blir ju, patiensen går ut, jag vet varje steg, det kommer att bli.

Nu finns vägen hela vägen fram, nu återstår bara att gå den.
Det är som en islossning, först sprickor, sedan lossar allt, stora flak, smältning, forsar, det kommer att gå.
Det kommer att gå, det kommer att bli.

Sent om kvällen firar jag, med Amalias limonad i blåbärssmak, mustighet syra sötma.
Att jag gjort det här i så många ögonblick, att det är så lite kvar, att all denna massa av värld och text och scener ligger i mina händer, att det är min skapelse.

Nu gör jag det bara, nu spurtar jag hela vägen fram.

Läs mer:

• Into the fire. Starten på projektet.
• morgonrutinen. det dagliga skrivandet.
• vecka 6, 2025. bli läst, bli refuserad.
• ett utdrag, Sean Banan. tvivel, text.
• små bitar, stora sjok. utdrag ur boken.
• bitar och delar. andra utdrag ur boken.
• julsagor. Berättande, rakt in i årets slut. Låt det betyda något.
• kostnader. att ha råd.

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min Facebooksida för mitt skrivande för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.