Det var ett jullov. Jag åkte buss, jag åkte båt, jag åkte tåg. Jag promenerade ur all rastlöshet kroppen fylls av när jag inte kan gymma och jag sökte rytm och ro i andra sorters fokus när jag inte ägnade mig åt att arbeta.
Det var en bra tid för böcker, jag läste några stycken.
Kollaps: livet vid civilisationens slut av David Jonstad har tretton år på nacken men mycket av innehållet handlar om sådant som hände för tusentals år sedan. Det är en populärvetenskaplig bok om vad som brukar känneteckna civilisationers fall. Mayariket. Romarriket. Vid många tillfällen genom historier har det funnits högt utvecklade och komplexa civilisationer som successivt nedmonterats och följt av tider med mindre komplexa system. Jonstad argumenterar för hur kriser vi står inför i vårt samhälle delar många av de drag som är gemensamma för dessa civilisationers fall (som ofta skett under många decennier och århundranden, snarare än Hollywoodfilmernas apokalyptiska akuta kollaps).
Det är något jag tänkt mycket på. Hur man å ena sidan i alla tider och i just sin tillvaro kan känna att man lever i åren när stora saker händer, att världen är på väg åt fel håll. Men att det å andra sidan finns tider när den upplevelsen är alldeles sann! Och hur vet man, förstår vad som kännetecknar de tiderna. Det var intressant att fördjupa sig i men tyckte inte det kändes så ångestframkallande, som man kanske tror, det fanns något hoppfullt i tanken på det gradvisa, på hur det trots allt är vad det så många gånger är att vara människa: veta att förändringar är på väg, hantera dem när de kommer. I det stora och det lilla.
Det hände något när jag läste Kollaps. Jag fick en idé till en bok, egentligen var det en syntes av idéer, och som egentligen var en syntes av idéer, det var gammalt idéskräp som jag kastat undan eftersom jag inte förstod var det skulle passa in.
Jag skulle skreva ner några korta noteringar för att inte glömma bort idén, på två dagar var de korta anteckningarna 5000 ord och en ton, ett sug, en längtan efter projektet som var länge sedan jag kände.
Det hade egentligen ingenting med boken att göra, man hade inte kunnat dechiffrera att det var gnistan som tände branden.
Långfredagen av Carina Bergfeldt och Sofie Sarenbrant.
När jag skriver intensivt på något eget vill jag läsa bladvändare.
I det första vilda intensiva, när man ska kräkas ur sig en värld och verklighet.
När jag skrev mina korta anteckningar som blev långa läste jag därför Långfredagen, och en bladvändare var det sannerligen! Perspektiv, timing, tempo, vändningar att läsa och studera för att fundera hur man kan jobba för att skapa den där magin som är att inte sluta läsa, att stanna i flödet.
I bakhuvudet förläggarens ord, det där mötet om Sjukdomen som handlade om ifall jag kunde tänka mig att skriva något annat än Sjukdomen. Eftersom den – tydligen – visar att jag är en berättare. Om jag hade kunnat skriva spänning, till exempel.
Men jag ville ju skriva något annat, något annat som ändå var spännande.
Scenerna av Josephine Kvarnhjelm.
Satt om kvällen vid granen när de andra somnat, läste Scenerna av Josephine Kvarnhjelm. En debutroman om kärlek och läkning från det värkande hjärtat, om att söka sig in i fiktion och fantasi som en del av den läkning. Och om att vara riktigt ung vuxen. Nätt och jämnt så gammal att man inte längre är ett barn, men fortfarande med den där bedövande intensiteten av att upplevelser är de första. Om tjugoåriga Florence som blir lämnad av den tjugo år äldre fotografen Stephanie och smärtan efteråt. Ligger mig särskilt varmt om hjärtat för att det är den första bok jag läst som manus som sedan finns i tryck. Men den var väldigt färdig när jag läste den, som jag minns det, det är inte stora ändringar i den färdiga versionen, bara det omsorgsfulla varsamma.
Tycker så mycket om den, i sin enkelhet. Det där skenbart enkla, att dess stil och ton är så tydlig.
Väldigt behaglig textur på omslaget också.
Att föda ett barn av Kristina Sandberg.
Låg på soffan och läste denna första del av Maj-trilogin, om en kvinna som blir oplanerat gravid i slutet av trettiotalet och vars levnadsöde man genom trilogin får följa över trettio år. Majs personliga berättelse i förgrunden med ett samhället i förändring i bakgrunden. Ibland är perspektivet nära Maj, vid enstaka zoomar berättarrösten ut och blir en tydlig allvetande berättare med en författarröst som blir närvarande, kommenterar. Har hört en hel del om boken när den kom för femton år sedan men just berättarperspektivet och hur författaren arbetade med det intresserade mig!
Även en otrolig studie för den skrivande i hur man kan skapa spänning genom närstudien av någons inre liv och kontrasten mot det utanför, hur det kan finnas spänning i vad läsaren vet om Maj kontra vad Maj berättar. Vilken konst det är att skapa lässug, vilken magi det är att få en läsare att läsa snabbare och intensivt vända blad i väntan på att få veta om gäddan ska bli uppskattad på släktbjudningen. Ska läsa de andra två också!
Yarden av Kristian Lundberg.
Den första dagen på det nya året läste jag Yarden och jag förstod att ingen bok jag läser under resten av året kommer att mäta sig med den läsupplevelsen för mig, och det gör ingenting.
När jag läst klart den bläddrade jag till början och började läsa på nytt, jag kommer att läsa den många gånger som man lyssnar på en låt för att komma i en stämning, den påminde mig om att det fortfarande är möjligt att få bli fullkomligt hänförd.
Sedan kom vi hem, och vardagen tog vid, men läsningen slutade inte.
Av 2026 önskar jag mig många långa stunder av obrutet fokus, att komma tillbaka till att tänka tankar klara, och jag har börjat hitta sätt för att det faktiskt ska bli så. Det tror jag kommer att göra under för läsningen!
Men mer om det en annan dag.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om böcker.
Följ mig gärna på Facebook eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
