sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juni 2022.

juli 1, 2022

Liten flicka i hatt äter glass i motljus. svartvitt

Svartvitt, barn insvepta i handdukar håller om varandra på brygga

Flicka ligger på brygga insvept i handduk och simglasögon. Svartvit bild

Svartvit bild med flicka som springer mot sin storasyster, vid havet

Juni är övergång och förändring, juni är stillastående stiltje.  Förra året var juni semesterlivet före semestern, nu är den riktiga semestern redan här. Den kommer att pågå länge, så länge att man hinner forma sommaren till ett eget litet liv, ett sommarliv. Jag är tacksam att jag hade möjligheten att göra så, det behövdes för att få ihop den här sommaren, jag är tacksam över så många val jag har kunnat göra för att få ihop allt när jag verkligen har behövt det.

Jag sitter mycket på bryggor och läser, vi får besök. Jag samtalar i solnedgången när hettan fortfarande ligger tropisk och tryckande, jag cyklar i trettio graders gassande sol. Jag försöker förhålla mig till sommarens rotlöshet, det nästan apokalyptiska med den här årstiden som bara vissa upplever, känslan av att världen som man känner den kastas omkull och att man plötsligt ska förhålla sig till detta nya stilla. Vardag passar så bra för mig, kyliga höstar och duggregn i ansiktet om morgonen, baka ett bröd och skjutsa till aktiviteter, komma ihåg vilken veckodag det är.

Jag sorterar papper och lyssnar på musik, samma låtar tusen gånger, Bedshaped med Keane och U&Me med Alt-J.
Jag letar ord och hittar dem inte, vill formulera något som kryper under huden men inte blir en enda text.
Vår värld blir så liten, det är cyklarna och sommarmaten, väskan full med böcker, sol och skugga, glass och korv med bröd.

Det är Lilla Gubben som ber mig att han också ska få ha med sig en bok till stranden, det är att sitta där sida vid sida på Lilla Holmens brygga och läsa medan hans systrar hoppar och skriker bredvid. Det är Habanero som hittar ett litet bärbart Alfapet vi har hemma och använder det för att försöka forma meningar, alltid mer intresserad av att själv få uttrycka sig än av att få läsa. Genom kamp lär hon sig skriva Vi ska köpa glass. Visar upp det som om det vore ett avtal, nu när det finns i skrift.
Det är Storasystern som är övertygad om sin egen medicinska kunskap. När barn ramlar på lekplatsen går hon fram, klämmer där de slagit sig, säger det är inte brutet, inspekterar skrapsår och säger såret är inte djupt. Och med en sådan stämma att vem som helst skulle lita på henne.

Juni är alla sätt som jag inte räcker till på.
Till allt jag hade velat vara, och allt jag hade velat göra.
Det är att välja att stå ut i den otillräckligheten, om och om igen
Det finns mycket som är utom min kontroll.
Väder och värme, mygg och myror, liv och lidande.

Men jag kan sitta i solnedgången i doften av fuktig och solvarm brygga, och läsa sida efter sida medan barn och fiskmåsar skränar om vartannat, och det är ett liv.
Kanske ett litet, men det är mitt.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+13
sånt som inte får plats i andra kategorier

Cyklarna

juni 25, 2022

Sepiatonad bild på kvinna med cykelslang i handen

För ett år sedan bestämde jag mig för att jag ville börja fixa själv med våra cyklar.
Jag har alltid levt med uppfattningen att jag har tummen mitt i handen, eller att jag kanske inte ens har tummar utan att mina händer har typ två lillfingrar i stället. Jag har aldrig varit övertygad om att mina händer skulle kunna utföra några stordåd, medan jag brukade tro att mitt tänkande skulle kunna göra det.

Men jag hade gått igenom en utbildning och arbetat med saker som tvingat mig att lära mig att använda mina händer, beordra dem att göra saker jag aldrig hade trott att de skulle klara av. Och jag hade börjat upptäcka i allt fler sammanhang hur många saker man kan lära sig genom att träna på dem, att fortsätta och fortsätta tills det inte längre är lika svårt. Kanske är det nackdelen med att ha haft lätt för många saker: hur sent jag upptäckte att så mycket kan vara en övningsfråga.

Och jag tycker så mycket om att cykla.

Så jag låg på kvällarna och tittade på youtubevideor om hur man skulle ta hand om sin cykel, jag påminde mig om att inte bli överväldigad. Så många saker i livet slutar att vara roliga om man ska jämföra sig med den som kan mest. Jag behövde inte börja med att rikta hjul och byta ut varenda del i en gammal skrotcykel. Det skulle räcka så långt att smörja kedjan och byta slang i däcket när jag fick punktering.

Det var hetta den där kvällen, då som nu. Jag rullade cykeln till baksidan av huset, delen av trädgården utan insyn. Jag ville inte att någon skulle se min oförmåga. Lyckligast i livet är jag när jag får lära mig något utan att någon ska se på.

Det var bara jag och Cyklotekets avsnitt Däck och slang, det var den dallrande heta luften och doften av torrt gräs, det var att se på en cykel som jag aldrig sett en cykel förut. Man upptäcker så många nya saker i tillvaron om man faktiskt ser efter.

Jag svor och funderade, jag förstod och det fungerade. Om ett träd faller i skogen, kan någon höra det falla, om en kvinna lagar en punktering i det skymda hörnet av trädgården när ingen ser, existerar misslyckanden? Eller existerar bara nya försök, tills man fattar grejen?

Efteråt, när slangen i däcket var bytt, lade jag mig på uteplatsens trägolv och lyssnade på Cola på maxvolym. Kände svetten längs min kropp, såg på mina svartfläckiga oljiga fingrar. Och luften doftade varmt trä och grannars grillrök, himlen var så blå, och ögonblicket var mitt.
Och jag fick tänka det jag så sällan tänker: att jag klarar mycket mer än jag tror.

Sedan skaffade jag en gammal skrotcykel, trots att jag inte skulle bli vild i mina cykelfixarambitioner, ställde den i garaget.
Tänkte att jag skulle rusta upp den och genom den processen lära mig allt om cyklar.
Det skulle bli en bra höst, tänkte jag, en som inte bara hände i huvudet utan också i händerna.

Men hösten blev inte som jag tänkt mig. Året blev inte som jag tänkt mig.
Det här året bor som en tyngd i mig. Det var ofrånkomligt att bli någon annan. En annan blick som möter mig i spegeln, en annan rytm i stegen.
Skrotcykeln står orörd i garaget, och ändå har jag bevisat det om och om igen: att jag klarar mer än jag trodde.

Och jag har semester, och här är hettan, och jag dricker cola zero på min balkong och undrar om att ha blivit någon annan kommer innebära att jag vill göra andra saker. Vet inte om jag vill skriva böcker, vet inte längre om jag har så många saker jag själv vill uttrycka. Kanske räcker det med att läsa dem.
Men jag tycker fortfarande om att cykla. Och igår upptäckte jag en punktering på en av våra cyklar.

Jag tror att jag ska cykla genom hettan och köpa en ny slang.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+24
sånt jag läser

Böcker jag läste. april 2022.

maj 28, 2022

Lev lokalt Oskar och Maribel Lindberg, Grass for his pillow av Lian Hearn, Brilliance of the Moon av Lian Hearn, Across the nightingale floor (Över näktergalens golv) av Lian Hearn, Återhämtningsguiden av Niclas Almén

Jag läste saker i april, jag hann inte skriva om dem förrän nu. Kanske anar ni redan ett tema, att jag inte hinner skriva om saker som jag brukar.  Så kan det vara ibland. Våren dundrar fram och livet dundrar fram och ibland vaknar jag i vargtimmen och det är redan gryning för det har hunnit bli ljusa maj och jag går ut på balkongen och drar in doften av fuktig gräsmatta och en försommarmorgon som ännu inte vaknat till liv innan jag går in igen och försöker somna om de sista timmarna innan en ny vardagsdag börjar. Och så börjar och slutar det och börjar om igen, och jag skriver inget.

Men jag läser i alla fall, och det är jag tacksam för. Så många gånger som livet har blivit fattigt för att jag helt tappat kontakten med ord.

Det här är vad jag läste i april.

Lev lokalt av Oskar och Maribel Lindberg

Lev lokalt av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg

Oskar Lindberg eller “Fantastiske Farbror Fri” gjorde en plan med sin fru om att sänka levnadskostnaderna, spara pengar och investera sig ut från att vara beroende av lönearbete. Idag kan de leva på avkastningen av sina investeringar och arbetar endast med sådant de tycker är roligt eller stimulerande. Men framförallt hittade de till en enklare livsstil som gav dem mer livskvalitet under åren när de prövade sig fram i hur lite man kan leva på. Om detta skrev de mycket i sin första bok Ut ur ekorrhjulet som kom ut för ett par år sedan.

I den här boken fokuserar de mer på en viss aspekt av den livsstil de hittat, nämligen hur man hittar en plats där vardagslivet har det mesta av det man behöver, hur man gör den plats på jorden där man befinner sig till sin. Istället för att ständigt drömma sig bort till det extrema som kräver långa ledigheter och resor, hur hittar man det som finns precis runt knuten? Eller hittar till en plats där “runt knuten” är just rätt knut för en själv?

Mysig bok som jag läste på en kväll medan jag själv levde lokalt och upplevde livskvaliteten i en av alla lekparkerna jag brukar cykla till med barnen för att sitta och läsa medan de rör på sig och alla är nöjda. (I idealfallet, när ingen får ett utbrott och skriker hela vägen hem min mamma är en glädjedödare HON TVINGAR BARN som respons på att man inte fick stanna för alltid). Det är ju en hårfin gräns när man skriver sådana här böcker om den egna livsstilen att de blir… självgoda, typ. Men det tycker jag inte den här var. Framförallt var den systematisk och kärnfull med intressanta perspektiv. 95% av dem har jag dock glömt bort efteråt, men det var nog inte bokens fel. En feel-good-ig bok som gjorde mig inspirerad och glad.

Läs mer;

Över näktergalens golv-böckerna av Lian Hearn: Over the nightingale floor av Lian Hearn, Grass for his pillow av Lian Hearn, Brilliance of the moon av Lian Hearn

Över näktergalens golv-serien av Lian Hearn: Across the nightingale floor, Grass for his pillow och Brilliance of the moon

Är det någon annan tidig 90-talist som också läste den här serien kanske? Jag minns att jag önskade mig första boken när jag sålde jultidningar, eftersom jag hoppades att mina föräldrar skulle köpa den från jultidningarna så att jag fick bättre försäljning. (Var en så otroligt dålig jultidningsförsäljare eftersom jag hatade att sälja, och prata, men jag älskade att få komma in och titta på människors hem. Hade gärna bara fått komma in och titta utan att behöva ägna mig åt det där försäljningsmomentet.)

I alla fall, upplägget är detta: fantasy i medeltida Japan-ish. (Författaren har tagit sig kreativa friheter och miljön är klart inspirerad av denna tid och plats men utan kraven på autenticitet som om det vore uttalat). En berättelse om att höra hemma överallt och ingenstans. (En av huvudpersonerna har tre blandade bakgrunder: han bär på både krigarblod och blod från den hemliga och mäktiga organisationen Släktet, med övernaturliga förmågor som går i arv, men är uppvuxen bland en förföljd religiös minoritet som anser att man inte bör döda, något som i övrigt är främmande i kulturen.). Berättelse om tonårskärlek, profetior, eleganta miljöer med vissa riter, ett land i inbördeskrigstumult.

De här tre böckerna har väldigt fint språk som passar stämningarna och miljöerna och väl utförd dramaturgi, både som enskilda böcker och som en helhet som en trilogi. Hantverket är på plats, helt enkelt, det känns genomarbetat. Sedan finns det saker jag stör mig på som vuxen, typ en av huvudpersonerna som alltid ska vara jättesnygg och jättesmart men som mitt i allt det blir lite… personlighetslös? Men fina böcker om man bara vill befinna sig någon helt annanstans en stund, och för den skrivande personen ett sätt att studera dramaturgi när det ska hålla både genom enskilda romaner och genom en serie.

Återhämtningsguiden av Niclas Almén

Nämen nämnde jag att jag varit lite trött och stressad eller? Den här boken handlar om just hur man kan förbättra sin motståndskraft i stressiga perioder genom att öka sin återhämtning och arbeta aktivt med den. Trösterikt när stressen kanske inte går att få bort. Jag läste den för ett år sedan när den kom ut. Då skrev jag om den i det här inlägget.
Men det var inför en recension, och det är alltid lite mer anspänning att läsa böckerna då tänker jag, jag behöver både uppleva dem och tänka på vad jag ska säga om dem egentligen.
Och är inte effekten med självhjälpsböcker ibland bara att man blir påmind om sådant man redan visste är bra men har slutat göra? Så var det med den här i alla fall, läste den en kväll och planerade sedan in små saker jag kunde strössla mina dagar med för att få samla energi.

 

Sådär. Det var vad jag läste i april. Sedan kom maj, och jag läste då också. Så himla mycket bra grejer faktiskt! Men det pratar vi om en annan dag.

P.S Ni var flera som skrev efter mitt förra inlägg att ni har blivit oroliga och tänkt på mig när jag inte skrivit. Tack för det, det gjorde mig så märkligt rörd. Att det finns en massa människor därute som undrar hur man har det, inte bara med en “konsuments” otåliga väntan på ytterligare något att ta del av, utan för att man genuint undrar och vill väl. Det gjorde världen lite varmare och vackrare på något vis. Tack för det!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+25
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, maj 2022 (och april.)

maj 19, 2022

Ulrika Nettelblad läser bok på Hotell Pommern. Svartvit bild, motljus.

Jag ville skriva om april, men april tillät inte beskrivningar. Tiden rann ifrån mig medan jag började om, tappade fotfästet och fann det under nya förutsättningar, om och om igen. Vårsolen var så skarp innan träden fick löv, ett ljus som inte förlåter någonting. Blottad smuts. Jag skrev ett betalt skrivjobb med faktatexter om olika psykiska problem och åt en miljon Werthers-original-karameller ur ett påskägg, explosioner av sött i min mun, det bedövande och dövande i smaker. Ett rum att träda in i och förlora sig i, precis som skrivandet, som jag hörde Karolina Ramqvist tala om i en intervju om Bröd och mjölk. Skrivandet och ätandet som rum där man får vara ifred. Och jag började läsa hennes bok och fann något slags tröst i den, att få läsa någon annan beskriva hur det är att golvas av smaker med en sådan kraft, att kunna gå in i dem och vakna upp ur dem som ur en hypnos.

Jag skrev en tenta i en psykoterapikurs. Jag åkte buss och lyssnade på radio och drömde om att resa långt, långt, bara för att få fortsätta uppleva detta: att passivt vara på väg. Någon annan som kör, inte mina beslut, inte mina svängar, inte min väg, bara luta sig tillbaka i sätet och försvinna iväg.

Jag läste fantasyböcker och böcker om ett enklare liv, jag bakade olika sorters bröd. Jag sköt upp att göra pappersarbete och drunknade i min egen perfektionism. Jag tröstade den som grät och bannade den som nöps och jag tog emot den sedvanliga feedbacken på min middagsmatlagning: att jag kanske borde fråga dagisets kök om de kunde ge mig några bra recept.

Jag upptäckte plötsligt att april hade blivit maj, gränserna så flytande trots att de borde vara absoluta, en dag var ljuset mjukare trots att vindarna fortfarande var kalla. För att det har varit en så kylig vår, det är vad alla säger, och visst har jag märkt att vinden är kall om händerna när jag cyklar om morgnarna, men jag hade nog glömt att den kan vara på ett annat sätt. Det har räckt med havet som gnistrar i ljuset och mjuka skuggor när bladverken kommer fram, det har räckt med doften av ett vitsippshav i kvällspromenaden i skymningen. Jag har aldrig tyckt om värmen ändå, man måste ta av sig så mycket kläder, det kommer en dag i maj varje år när försommarhettan verkligen är här och varenda gång dyker det upp som en överraskning. Varenda gång undrar jag vad jag haft på mig hela förra sommaren.
Och ändå, som så mycket annat man inte minns hur man rodde i hamn, så måste det ju ha gått. Jag har varit klädd en sommar och en till och det kommer väl att gå ytterligare en sommar i längtan och väntan efter att långbyxor och strumpbyxor ska åka på.

Alla pratar om att de är stressade i maj och jag är inget undantag. Till slut slutar jag att prata och bara gör. Det finns tider när det inte längre är någon idé att fundera på hur man ska få ihop det. Analysen kommer sedan, varför blev det så mycket, varför blir det alltid så mycket, varför fyller jag bara ut min tid tills den sprängs, varför skjuter jag upp saker för att jag vill att de ska bli bra tills jag måste göra dem snabbt och dåligt för att de över huvud taget ska bli gjorda.

Jag fattar avgörande beslut för att jag måste.
Jag lagar ärtsoppa och den värmer magen som en kram.

Jag skriver inte och vet inte om det är ett problem. Kanske är det för att jag är så trött, kanske är det för att jag har förändrats.
I spegeln träder ett annat ansikte fram. Nya linjer, andra strukturer. Jag hinner tänka: vad det här året har fått mig att åldras innan jag ser det naiva i tanken. Jovisst, kanske, men samtidigt: det är ju vad varje år får en att göra.

År efter år av samma cykler, ljuset och bladen, vindarna och havet, tiden som försvinner i ögonblick som tycks oändliga, medan man sakta omvandlas till någon annan än den man en gång var.

Läs mer:

  • Glimtar, mars 2022.
  • Glimtar, februari 2022.
  • Glimtar, januari 2022.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

Förresten! Igår var ni jättemånga fler besökare på den här bloggen än vad ni brukar vara. 400% av vad ni normalt sett är . 🙂 hej! Är det någon som har länkat någonstans ifrån får ni gärna tipsa mig. Vill gärna tacka i så fall!

+40
sånt jag läser

Böcker jag läste. mars 2022.

april 18, 2022

Bokhög med Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling, Löpa varg av Kerstin Ekman, Hälsovikt för ditt barn av Paulina Nowicka, Babetta av Nina Wähä, Cykelbudet av Anders Teglund

Vi hann komma långt in i april innan jag hann skriva om böckerna i mars. Kanske hade jag någon gång en tanke om att recensera några av dem enskilt också, och sedan länka till dem i det här inlägget, men mest var det väl bara livet som hände som vanligt, dundrade och malde iväg bort från mars utan att lämna utrymme för att jag skulle berätta om sådant jag läst och vad jag tänkte om det.  Men nu, en annandag påsk medan solljuset flödar genom kvällen utanför fönstret framför köksbordet där jag sitter och skriver, tänkte jag att det var dags.

Mars var en bra läsmånad, böckerna tog emot mig, som polster när man lägger om ett sår, bäddar in för att det inte ska skava, ord och ord och ord och det fantastiska med böcker är att det krävs så lite för att de ska finnas där, man måste inte ens kunna lämna rummet, huset, platsen.
Så användbar den funktionen har varit för mig.
Nu.
Vidare till böckerna.

Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling

Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling

Sista boken i en bokserie som knappas behöver så mycket presentation, va? Snubblade en gång över en gammal, gammal artikel om J.K Rowling, när Harry Potter fortfarande var en bokserie bland andra som börjat sälja ganska bra för att vara barnbok, men inte var ett fenomen. Och det var en så märklig upplevelse att läsa böckerna beskrivna på det sättet, som om det var något man aldrig hört talas om.

Hur som helst fick jag sug att sträckläsa många ord men ändå känna att det var välbekant, och det brukar Harry Potter vara bra för.  Det var härligt, men jag märker att jag blivit äldre, läst så mycket mer sedan jag var en trettonårig Harry Potter-nörd av rang ,och kanske också sedan jag var en ung vuxen som läste om böckerna. Länge var det liksom inte en bok, det var HARRY POTTER, men nu kunde jag både se det omvälvande i upplevelsen och det som var… bra och dåligt, som en bok kan vara. Det var som när man återvänder till en plats man lekte på som barn för att upptäcka att det är en helt vanligt bakgård och inte en värld av äventyr.

Var inte lika anti epilogen nu som när jag var femton, tycker fortfarande inte om den, men kan bättre förstå behovet av att berätta om en tid när allt bara får vara lite lugnt och skönt. Familjesplittringar och svek, död och förödelse, förtvivlan och förstörelse, allt det stora och såriga som krig och konflikter driver upp och som genomsyrar den här boken… man förstår det på ett annat sätt med livserfarenhet. Och vill få andas ut lite mer och tänka på den stilla tiden när allt är ljust, den som alltid kommer efteråt.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Löpa varg av Kerstin Ekman

70+-man med många år som jägare ser en varg på nära håll i skogen, det blir katalysatorn för stillsam molande livskris med reflektioner om stort och smått, mycket om åldrandets olika aspekter. Vi läste och diskuterade i Ålands radios bokcirkel (är såååå trött i det här inslaget, men som tur var säger mina meddiskuterare en hel del matnyttigt). Jag fastnade för hur väl bokens sätt att vara skriven på speglade huvudpersonen. Det kortfattade, sparsamt sakliga, men med underfundiga observationer. Mycket bok per sida, en bok för tystlåtna män tror jag var utlåtanden i bokcirkeln. Slutet tyckte jag inte så mycket om, tyckte inte det passade.

Hälsovikt för ditt barn av Paulina Nowicka

Hälsovikt för ditt barn: vetenskap, verktyg och vägen framåt av Paulina Nowicka

Nyutkommen populärvetenskaplig handbok om hur man kan tänka kring övervikt hos barn. Läser ju ganska mycket sånt här bara för att jag tycker det är intressant att se olika vinklar om hur man kan skriva populärvetenskapligt om saker, för att få inspiration till egna skrivjobb jag gör eller hur jag kan förklara komplicerade koncept för patienter. Men här var det intressant på ett personligt plan eftersom jag har ett barn med övervikt som vi jobbar med, men det är lätt att köra fast. Det är enkelt om det är läsk till maten och godis dagligen som är problemet det, svårare när det är en mängd andra faktorer som inte är så enkla att bara kapa typ. Tyckte i alla fall mycket om denna, fick inspiration till några saker på förändringslistan och genomför dem en efter en.

Babetta av Nina Wähä

Babetta av Nina Wähä

Nina Wähä skrev hajpade Testamente för ett par år sedan. Jag gillade den, men inte slutet, och har haft en ambivalent känsla kopplat till den sedan. Tyckte det var en bok som var härlig att dras med i, en läsupplevelse, men den slog lite för mycket på stora trumman om att NU HÄNDER SNART ETT FANTASTISKT SLUT och jag tyckte inte den levererade hela vägen helt enkelt. Nåväl, nu var det ju inte Testamente jag skulle skriva om utan Wähäs nya, Babetta.

Något jag gillade – men som kan göra många besvikna om man mest vill läsa den för att man älskade Testamente – är att den här boken är helt annorlunda. Språket stilla, avskalat, nästan kallt. Istället för en myllrande släkt och en berättelse som sträcker sig genom decennier är huvuddelen av boken förlagd till en tryckande het sommar i lyxig miljö med få aktörer.

Det är berättelsen om Lou och Katja. Ungdomsvänner sedan teatergymnasiet, men medan Lou blev internationell skådespelerska som slog igenom tio år tidigare i den historiska storfilmen Babetta har Lou mest hankat sig fram, fortsatt hålla sig i filmvärlden men genom akademiska studier, inte blivit något storslaget stjärnglänsande. Den här sommaren har Lou bjudit Katja till sin äldre pojkväns lyxiga villa vid franska rivieran. Berättelsen drivs av den märkliga stämningen i huset, av den oklara relationen mellan Katja och Lou (är de vänner? beundrar Katja henne så mycket som hon själv skriver, är Katja ens en trovärdig berättare?) och så småningom av ytterligare spänningar som utvecklar sig i huset.

Första halvan av boken var jag förbryllad av det tafatta språket, det kändes ibland som om jag läste ett manus av en ung och osäker debutant (hur många gånger ska jag läsa att Katja eller Lou öppnar en flaska Evian som om boken vore sponsrad av produktplaceringar), det tafatta och tvekande… Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är en konsekvens av medvetna val, ett sätt att bygga upp Katja. Boken är skriven ur ett jagperspektiv och efter ett tag känns det verkligen som om jag läser något som skrivs av Katja. Det är intressant, men räcker inte hela vägen. En intressant bok, för mig på många sätt intressantare än Testamente, men det lyfter inte. Tycker den här recensionen var spot on.

Cykelbudet av Anders Teglund

Cykelbudet av Anders Teglund

Pianisten och kulturmångsysslaren Anders Teglund tog jobb som Foodora-cykelbud när pandemin kom och massa grejer ställdes in. Dels för att tjäna extrapengar, dels för att kunna skriva något om det.
Jag hade nog förväntat mig en bok som liksom skulle vara… en reportagebok om Foodora, en tydliga agenda och kanske en dramaturgi, men det här är helt enkelt dagboksanteckningar från mars -20 till sommaren -21. En berättelse som får tuffa fram på eget vis och i egen takt om hur det är att jobba med kultur när man behöver återuppfinna sina sätt att nå ut och ha en plats, och om hur det är att vara cykelbud. Och hur det skiljer sig att vara cykelbud för Foodora om man är en person med annat yrke med viss status och som kan säga att man gör detta av ett annat skäl än att man behöver det för att få överleva och stanna i landet.
Hur som helst var det en oväntat mysig bok, liksom trivsam att bara lunka med i. Eftersom jag cyklar extremt mycket, ofta tungt och i extrema väder, tyckte jag det var mysigt att ligga och läsa om cykelturer i olika backar i Göteborg och alla mackor man sen måste äta efter de hårda träningspassen. Väldigt bra läsa-innan-man-somnar bok. Intressant, stundtals mysig, ingen handling man på det sättet måste hänga med i, lagom korta avsnitt. Plus för att omslaget är i nåt slags vattentålig struktur, lite som skyddskläder när man cyklar eller ett sadelskydd.

Det var det! Hoppas april i slutändan kommer kännas lika läsningsfyllt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+18
sånt som inte får plats i andra kategorier

Påskdagen. april 2022.

april 16, 2022

Tiden går och jag skriver inte, kanske på andra platser men inte här.  Det finns så mycket jag hade kunnat berätta men berättelsen är inte min. Jag tror inte på att man har rätt till alla berättelser för att man skriver, tror inte på de som säger att vikten i att dokumentera väger tyngre än vilka komplikationer det berättandet skapar. Jag tror på fiktionens kraft, på att vi skulle kunna sluta med vår dyrkan av de sanna berättelserna, of course it’s happening inside your head, Harry, byt why on earth should that mean that it is not real? Jag behöver inte berätta någonting som verkligen hände, jag kan låta världar skapas i mitt eget huvud och låta dem fylla någon annans. Det är skönlitteraturens magi.

Påsksolen kastar skuggor, bländar rakt i ögonen på kvällspromenaden i dagens sista döende ljus, glimmar i havsviken jag kan se från fönstret i mitt arbetsrum på jobbet. Jag längtar efter lövverket som silar ljuset, jag längtar efter mjukheten i maj. Jag längtar efter det som inte är hårt och skarpt och ofrånkomligt, jag längtar efter att inte behöva försvara en enda princip. Jag längtar efter havsvatten i juni, jag längtar efter cykelturer utan tider att passa, efter böcker på bryggan medan fötterna plaskar i vattnet och barnen leker intill.  Jag längtar efter tiden, den som läker. Efter friden, som gör samma sak.

Den här påsken har jag tid att göra sådant som måste göras, så jag gör det.
Jag skriver inlämningsuppgifter i min psykoterapikurs, jag får alla mina papper i ordning. Jag skriver på ett skrivuppdrag jag skaffat mig under våren, den andra sortens skrivande, brödskrivandet, att skapa text som ska fungera och förmedla men som inte är så konstnärlig och kreativ som det skönlitterära skrivandet. Det är tillfredsställande, som att baka bröd istället för kakor, det är så handfast. Jag skriver texter om depression och om stress, om ångest. Vad händer i hjärnan. Vad kan man göra åt det. Egentligen har jag nog alltid varit bättre på den sortens text än på att skriva skönlitterärt, det är bara att det skönlitterära alltid varit så roligt. Som artister som egentligen är mycket bättre dansare än sångare, men de älskar att göra helheten, och passion och playback tar dem dit.

För åtta år sedan redigerade jag ett romanmanus på påsken. Den första spretiga tvärkastliga versionen av det som skulle utvecklas till boken om Laura. Jag skrev säkert tio timmar om dagen. På caféet i Ålidhems centrum, i arbetsrummet med utsikt mot gården, vid de ödsliga borden utanför det stängda sjukhuscaféet på NUS. Jag bodde i Umeå och hade två barn, inte tre. Jag var tjugoett och skulle fylla tjugotvå. Jag hade pannlugg och prickiga klänningar, ett par lila gympaskor från Lidl. Jag pratade snabbt och långsamt, ville mycket men var för blyg för att upptäcka det, bar världar i mitt huvud som jag inte lärt mig att förklara för andra ännu.

Mycket var annorlunda, mycket är kvar.
Påskens kravlöshet som öppnar upp för att  fylla dagarna med att sträva mot det man vill åstadkomma.
Det skarpa ljuset, de skarpa skuggorna i april.
De där skorna från Lidl, ett par lila gympaskor som jag köpte den där våren 2014, som jag sprungit många mil i, i många olika städer, i många olika väder.

Jag sprang i dem häromdagen igen.
Det är visst så i livet, man kan bli överraskad över vad som står stadigt för en i alla väder. Det kanske inte blir de saker man hade förväntat sig, det kanske inte blir de dyra kvalitetsvinterskorna utan dessa oansenliga Lidl-dojor, men likväl finns de där, genom landsflyttar och höststormar, genom sommartorka och vårväder, genom dagisår och skolstarter.
Genom det pulserande flåsande svettiga euforiska, när jag springer längre än jag någonsin trodde att jag skulle orka.

Glad påsk hörrni.
Vi hörs.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+25
sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, mars 2022

april 1, 2022

När jag skriver om mars har det redan hunnit bli april, så brukar det inte vara, men så blev det den här gången.
Tanken slår mig att jag borde gjort ett aprilskämt, men vad skulle det ha varit? Ett väldigt konsumtionsinriktat samarbete med standardfraser kanske? Ett inlägg uppenbart skrivet för att sälja länkar? En gång blev jag erbjuden det faktiskt, att jag skulle skriva inlägg som innehöll en viss länk och en viss fras, typ x är det billigaste elbolaget med en länk till ett visst elbolag (“Men utöver länken får du skriva om precis vad du vill!”). Jag skulle ha fått 1500 kronor per länk. Det är mycket pengar för något som inte kostar någon faktisk arbetstid och inga pengar alls för något som skulle innebära att smutsa ner min kreativa vision, mitt passionsprojekt, denna plats av skapande och ständiga överväganden för att mejsla fram någonting som blir vad jag vill.

Allt i världen kan inte mätas i pengar. Men det är förstås en lyx att ha möjligheterna att tacka nej.
Jag tackar ja till väldigt många saker, men jag tackar också väldigt mycket nej.
Det är det som skapar konturerna, driver fram formen.
Det hade kunnat skapa aprilskämtet, men nu blev det inte så.

Mars handlar om att återupptäcka livet, eller kanske att uppfinna det på nytt. Att sy ihop min specialisering har varit en lång och komplicerad process som involverat stora och krävande planer eftersom det både är kurser och tjänstgöringar som skulle behöva göras i Sverige. Det visar sig att delar av den plan jag spikat av olika skäl inte kommer att bli möjlig på det sätt jag tänkt. Vilket gör att jag inte kommer att bli färdig inom den tid jag tänkt mig, och att min höst och nästa vår inte kommer att se ut som jag en gång trodde.
Om jag ägnade februari åt att smälta den insikten, så ägnar jag mars åt att förvalta den. Att en plan omkullkastas innebär, trots allt, att möjligheten för andra öppnas upp.

Så jag går ned i tid, gör plats för det som tidigare gjorts på kvällar och som jag kanske inte fått ihop då heller, framförallt inte när jag behövt mer ställtid, mer återhämtning emellan de produktiva stunderna.
Jag övar mig på att säga det här kommer inte att gå, hur går det att lösa det istället? om inlämningsuppgifter, handledning på plats i en kurs, allt som jag annars alltid bara gjort och löst. Jag övar mig på att se det jag har, det jag får, istället för det jag inte fick. Det är så lätt att säga och så svårt att göra men jag har övat en hel livstid. När livet har varit lätt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, när livet har varit svårt har jag övat på att rikta min uppmärksamhet, år efter år har jag utökat min mentala förmåga att välja.

Så jag ägnar mars åt valet.
Solen är obönhörlig som den är om våren och höfterna värker för det blev minusgrader och cykeln frös på högsta växeln och på sju av sju dundrar jag fram och det sliter ibland.
Ingen vill äta av middagen och mammas äckliga mat och Habanero föreslår att jag kanske borde fråga dagisets kökspersonal om recept på vad de lagar – “de kan nog lära dig några saker, det skulle vara bra för dig.”
Storasystern har matlagningsdag och råkar ta dubbla mängden vatten i potatis- och purjolökssoppan så att jag, som är den som äter upp alla rester i mina matlådor, äter utspädd soppa dagligen i en veckas tid och känner mig som en fängelsefånge i en serietidning, det är bara ränder på sjukhuskläderna som saknas.

Men jag väljer, för jag har valet.
Kanske finns inte alltid något att välja, för alla, i alla liv, det vore förmätet att tro det. Eller så finns det ett val i alla ögonblick men för vissa människor räknas valutrymmet i kilometer och för andra är det mindre än ett barns lillfingernagel.

Men jag väljer det jag har, det som blir, och jag har: allt nytt jag får lära mig en vanliga arbetsvecka, jag har mina ord. Jag har yogan som jag försöker fylla mina trötta minuter med, tillfällena då jag inte orkar göra och skapa men inte heller vill sjunka ihop i en hög som väntar ut tiden. Jag har doften av nybakt bröd, om morgonen och kvällen, mina händer när de knådar och knådar. Promenaderna och det glittrande havet, det nya skrivuppdraget jag plötsligt får plats för, de nya romanorden som tveksamt och skräckslaget och sakta men säkert börjar ta plats, barncykeln jag haffar till superpris, känslan av löpning i kroppen när kroppen orkar, känsla av vila i kroppen när kroppen behöver. Jag har samtalen och mötena, de små och de stora, föreningslivet som snirklar in mig i andra sammanhang, jag har att äta en tårta med lime och citron och ljuvlig krämighet medan jag befinner mig i samtal med oerhörd skärpa, knivskarpt och högt i tak på samma gång.

Jag har vissheten i att en dag kan alltid börja om. En dag är inte dömd av sin morgon, sin förmiddag, sitt mitt-på-dagen, det finns alltid sekunder och minuter kvar som man kan fylla med någonting som är vackert, något som tröstar, något som lindrar.

Och jag har det hisnande i att min framtid ligger för mig.
Och den kommer inte att vara lätt, för det är inte vad människoliv är.
Och jag vet inte vad den kommer att utgöras av, för det är så människoliv fungerar.
Men jag vet att den kommer att vara innehållsrik, jag vet att den kommer att vara extra allt.
Att den, i slutändan, kommer att vara en resa utan dess like.

På sådant tänker jag i mars.
Och på att det här är det billigaste elbolaget.

 

… April april, det var bara en länk till ett gammalt favoritinlägg såklart.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+30
att skriva

Refuseringen, del 9

mars 31, 2022

Den nionde refuseringen kommer på en torsdag i mitten av januari 2022.  Jag är så trött, jag läser kokböcker. Får kontakt med mina ord och min hjärna igen på samma sätt som man vänjer sig med vattnets kyla en sommardag om man går sakta i, låter tårna vänja sig, sedan vaderna.

Jag tycker om att kasta mig från bryggan och omslutas av allt iskallt hisnande havsvatten, jag hade velat kasta mig tillbaka i mina ord som jag är van att slunga mig. Men det finns tillfällen när livet måste gå i annan takt. Jag läser Det veganska köket medan jag äter frukost, smakar på orden som någon som ska lära sig tala på nytt. Linspastej. Mannagrynsfisk. Känslan av boksidor under fingertopparna när man bläddrar.

Försöker delta i en skrivkurs med dagliga skrivövningar, fullföljer den inte för att orden rinner så trögt i huvudet, för att lättnaden när stockningen är över inte kommer.
Snart kommer jag att fatta ett avgörande beslut för att ge livet plats att återhämta mig, snart kommer jag att gå ned i arbetstid, sluta försöka pressa in mer och mer livsbagage i en alldeles för liten resväska. Snart kommer jag att läsa igen, snart kommer jag att skriva igen, det kommer inte att gå fort, men det kommer att gå.
Men det vet jag inte nu.

Jag öppnar mailet utan förhoppningar. På riktigt utan förhoppningar, inte som de gånger jag öppnat ett refuseringsmail och intalat mig att det inte spelar någon roll om det är en standardrefus men ändå översköljts av besvikelse.
Jag är inte så intresserad längre. Jag har gått igenom en höst och en vinter av det slag som rubbar något, det som tycks förankrat förflyttar sig, de nya positionerna är ännu okända för mig. Jag öppnar mailet och jag vet att en gång skrev jag en bok, sedan skrev jag om den tusen gånger, sedan skrev jag om den igen tills jag trodde att jag inte skulle kunna göra något mer av den än det här. Att det här var sista gången. Skickade den överallt.
Allt det vet jag.
Men om det spelar någon roll längre?
Hur vet man sådana saker.

Mailet är från en förläggare på ett mindre förlag som är en del av en stor bokförlagskoncern. Jag har aldrig skickat något till dem förut, men jag känner igen namnet. Hon har varit förläggare för en bok jag älskar, jag minns henne från Tack från författaren-delen i slutet. Hon skriver:

Tack för att du skickat ditt manus Laura till oss. Jag måste börja med att be om ursäkt för att vi tagit lång tid på oss. Det beror delvis på att ditt manus höjer sig över mängden och därför är vi fler som har läst, men också för att vi fått in många manus under hösten.

Laura är en originell barndomsskildring, en riktig utvecklingsroman. Du har ett särpräglat och sparsmakat språk, en effektiv språklig ekonomin. Med Laura som guide blir läsaren medbjuden in till en värld som är barnens egen. Fantasigrundad. Gränslös och fri. Och komplicerad och väldigt emotionell och grym ibland, eftersom det fortfarande handlar om människor. Jag skrattade högt flera gånger men framför allt känner jag med Laura. Du lyckas väl med skildringen av de här unga människorna samt den ensamma miljön på Ön.

Att du har talang är avgjort men tyvärr lämnar läsningen mig med känslan att det är en liten historia. ”Blev det inte mer än så här?” Jag får känslan av att det här bara är en del i en större historia eller ett större berättande som du har i dig, antingen om Laura, det finns ju mer än en gång antydningar om annat som hänt henne både före och efter dessa somrar, eller om något helt annat.

Du är mer än välkommen att återkomma till oss med detta eller något annat.

Det är, utan tvekan, den bästa refuseringen. Inte bara för att den så tydligt uppmuntrar att skicka en ny version av manuset om det skulle bli någon sådan. Utan också för att den rimmar så väl med min egen upplevelse av vad det är jag har skapat. Det här är någon som har läst texten som jag tror att jag skulle kunna läsa den om den inte var min egen, och det utgör hela skillnaden.

Det finns tidigare refuseringar där jag inte hållit med, både om det positiva och det negativa. Inte för att någon har fel och någon annan rätt, utan för att vi inte läser texten på samma sätt. En sensommardag förra året fick jag en refusering som talade om tonen i min text – att den trots sin innerlighet blev distanserad, nästan avmätt – och det var tydligt för mig att den texten inte var rätt text för den läsaren. Jag förstod vad hon menade, men jag tyckte att den här texten, det här jaget, skulle uttrycka sig med en sådan ton. Andra refuseringar har burit glimtar av sådant jag tänkt stämmer, sådant som vore värt att försöka nå och ändra.

Men den här refuseringen.
Den slår an.
Nog blev det kanske en för liten berättelse, till sist. Genom alla genomarbetningar försvann delar av det som hände sedan, utom den här berättelsens ramar, det fanns en halva som inte blev, för den var inte livskraftig nog då, den hittade inte sin form in i den här boken.

Men nu.
Kanske nu.

Jag svarar och tackar och säger att av alla refuseringar jag fått, så är det denna jag känner bäst har förstått och hittat till kärnan och visionen i det jag ville skapa. Att om jag någonsin skriver om den här berättelsen igen kommer deras förlag bli ett av de första jag skickar till.
Sedan, i februari, börjar jag att skriva.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+24
sånt jag läser

Böcker jag läste. februari 2022.

mars 6, 2022

Störst av allt av Malin Persson Giolito, Alla orden i mig av Karin Erlandsson, Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth, Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid I februari försökte jag ta tillbaka mina ord. Jag började skriva mer, och jag började läsa mer. Det gick framåt, jag har sjunkit in i ett nytt skrivprojekt och jag läste lite mer än kokböcker. Fast just nu har jag en seg förkylning, inte corona utan det finns även andra besvärliga luftvägsinfektioner som jag hade kunnat säga om jag jobbade för public service och corona var ett företag, en sådan där som får det att känna som att man har snor i hela hjärnan. Så jag ligger mest i sängen och läser Harry Potter, och ömmar med alla föräldrar snarare än tonåringarna.

Detta läste jag i alla fall i februari.

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Hardcore fans till denna blogg minns att jag läste den här senast i juli! Nu skulle vi prata om den i Ålands radios bokcirkel så det blev en omläsning. Inte mig emot, förbannat bra bok, och jag läser ju gärna om böcker för stämningar, studier av berättartekniken, och för att man möter en bok på olika sätt beroende på vilken plats i livet man befinner sig på. Här kan ni höra radioprogrammet.

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Apropå omläsningar förresten. Hur många gånger dyker den här boken upp i bloggen som något jag läst? Typ varje gång jag börjar på ett större skrivprojekt? Eller varje gång jag inte skriver och vill minnas hur det känns? Har skrivit om den förr, men detta är alltså en tvådelad bok med dels en samling essäer om skrivandet, dels utdrag ur några års skrivdagbok. Författat av Karin Erlandsson som skrivit brett, produktivt och blandat – österbottniska deckare, barnboksserien Legenden om ögonstenen, nyutkomna kollektivromanen Hem om åländska kvinnor genom historien. Med mera.
Vi har på många sätt liknande skrivprocesser, det snabba intensiva flödet när första utkastet ska fram, det stundtals besatta blandat med det extremt vardagliga för att väga upp. Blandningen av det intensiva och det väldigt vardagliga gör det så relaterbart för mig, och därför blir det lätt att läsa om och minnas – just det, såhär känns det att vara inne i ett stort skrivprojekt. Som att lyssna på en peppig låt för att komma igång med ett löppass.

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid

Hypead debutroman från 2018, det snackades en del om den då, ni kanske minns? Glad att jag inte läste den då, för man blir så lätt besviken när något är som mest upphaussat.
Det är hur som helst en berättelse om besatthet och fixering, om en viss sorts svartsjuka. Johanna blir besatt av sin pojkväns exflickvän Nora, besatt tills Nora kanske blir intressantare än pojkvännen själv. Jag läste en text i Vi Läser där Johanna Frid själv skriver om boken, om hur hon ville skildra en svartsjuka som inte är så väldokumenterad litterärt. Svartsjukan som blir en besatthet, närmast som en förälskelse i sig. På något sätt handlar det inte längre om att äga, eller dominans, eller kanske ens om att vara älskad, utan att känna sig så underlägsen jämfört med någon annan. Johanna blir så fixerad vid Nora, hennes instagramkonto och mammans instagramkonto där Nora kan figurera, att pojkvännen nästan förflyttas ut i periferin, han blir ointressant i jämförelse. Det gör också den här svartsjukan mer toxisk, för det handlar inte längre om att vara den mest älskade, eller ens att känna sig trygg i relationen.
Boken överträffade mina förväntningar, den var skarp och välformulerad och rolig. Men så är jag också väldigt svag för skeva karaktärer precis på gränsen till när det är så flippat att det är helt bortom anständighetens gränser, och här rör det sig i gränslandet. Det är en berättelse om att gå över gränsen, fast gränsen ligger nära vad många av oss skulle kunna göra.Om att hänge sig åt det förbjudna som ligger nära till hands.

Nuckans hjärtespalt av Malin Lindroth

Malin Lindroth skrev Nuckan för ett par år sedan, om ofrivillig ensamhet som kvinna, hur det lägsta kan vara att inte befinna sig i en kärleksrelation. Om att så mycket annat i vad som ses som ett bra liv bleknar i jämförelse med det. Det var en rasande välskriven bok, exakt och smärtsamt precis. Nu återkommer samma författare med det lustiga greppet att ta frågor ur kärleksfrågespalter och besvara dem med samma ton och tankar som genomsyrade Nuckan. En bok som vrider och vänder på vad som betraktas som ett gott liv och goda relationer i vårt samhälle. Vad händer om man bara slutar bry sig, om man bara slutar foga sig – vad blir perspektivet då? Tankeväckande men framförallt oerhört välskriven (och rolig, den här också).

Jahopp, det var februaris böcker. Nu åter till sängen och sjunde Harry Potter-boken medan våren händer utanför och jag tillåter mig att missa den, också dagar av strålande sol kan man ibland behöva tillbringa inomhus, det gör inte så mycket, den här årstidens ljus har ändå alltid överväldigat mig, denna obönhörliga dammblottande leriga skärpa. Det blir bättre när det mildras av lövverk, det blir bättre när luften är ljum.
Just nu får det mest bli.
Med många ord – lästa och skrivna – under tiden.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+16
sånt som inte får plats i andra kategorier

berättelser om mörker och ljus

mars 5, 2022

En gång började jag skriva en samling berättelser, en novellsamling skulle det bli, jag kallade den Berättelser om mörker och ljus. Det skulle handla om just det: ögonblicken när mörkret är kompakt som i en källare men ljuset sipprar in som från det lilla fönstret högst upp på väggen som ligger i gatuplan. Ljuset som bildar mönster och kontraster. Ljuset som blir en riktning, ljuset som blir en påminnelse om att mörkret inte är det enda.

Jag kom inte så långt med mina berättelser, men jag minns att jag tänkte att det lika gärna kunde ha varit en titel för hela mitt skapande, en slogan för allt jag vill förmedla. Jag är fascinerad av det konkreta spelet mellan mörker och ljus: bilder med skuggor och skuggspel, skarpa kontraster, svartvitt. Jag är fascinerad av det mer överförda, bildliga: hur det också i det mest förödande smärtsamma kan finnas sekunder av skönhet.

I min världsdel står barn tryckta mot fönsterrutan och vinkar hejdå till sina fäder medan deras mödrar gråter och tåget börjar rulla. Varje nyhetssändning, varje viral bild är en berättelse om mörker och ljus, det är berättelsen om skräck och om kärlek och längtan. Mörkret är bara möjligt intill ljuset, skräck skapas av att det finns någonting att förlora. Smärta är en berättelse om smärtfrihet, förlust en berättelse om kärlek.

Ibland gråter jag av bilderna och nyhetssändningarna, fast smärtan inte är min. Det är förknippat med en viss sorts skam, för jag tror inte att jag egentligen har en aning. Jag blir berörd av någonting som jag inte kan föreställa mig hur det är att uppleva.
Vem är jag att stå i mitt kök och koka kikärtor med oändliga mängder vatten och ström medan jag är varm och trygg. Och gråta.
Sedan vänder jag mina tårar till handling, och skänker pengar.
Mina tårar räddar ingen, men mina slantar gör faktiskt det. Man kan ägna sig åt manifestationer och skriva sina ord och ändra sin profilbild på Facebook för att visa sitt stöd men framförallt kan man ge av det man har.

Tiden är full av rykten och analyser, farhågor och diskussioner, vad innebär allt detta för min plats i världen.
Jag läser allt och lite till. Någon annan mår bättre av att låta bli, kanske skulle jag också ha gjort det. Men det här är också mitt intresse, jag har alltid varit samhällsintresserad, samtidsintresserad, följt med noga och mycket, jag kan inte sluta nu bara för att det blir obehagligt.
Ingen vet, jag vet inte. Världen är alltid osäker, det blev bara mer påtagligt just nu. Jag ser över vår hemberedskap, följer checklistor för kris. Batterier, mat, vatten, är det i ordning? Det går att göra sådana saker utan att det ska vara kris och panik och toalettpappershamstring, det går att göra utan att skräcken ska bulta i en, utan att hänga på prepperforum och förbereda sig för extremerna. Trygghet kan bo i en låda med tetror med bönor, i ett spritkök, i en vattendunk, i en ficklampa. För stormen och elavbrottet, för att inte bli tagen på sängen.

En berättelse om mörker som kan överväldiga, berättelsen om ljus kan vara att stå ut med att möta det. Jag möter min sorg med att ge, jag möter min rädsla genom att förbereda. Och jag möter mörkret – det världspolitiska och det privata – genom att samla in ljusglimtarna:
en dag på Mariebad som aldrig tycks ta slut, när barnen utmanar varandra att under fniss rulla sig i snön intill den uppvärmda utebassängen och min värld är klordoft och kroppstyngden som kommer av timmar i en bassäng

jag och Habanero som promenerar i skogen, en rytmisk marsch, medan hon skanderar en egenskapad ramsa: 
Skogen, vi ska inte förstöra den.
Skogen, vi ska inte FÖRGÖRA den!
spricker upp i ett leende mot mig, säger:
“Som du kan märka är jag en riktig skogsvän.”

Lilla Gubben som får frågan vad han tycker om att göra när han inte går i skolan, och svarar Jag tycker verkligen om att se på väderleksrapporten.

Storasystern i min famn på fredagens filmkväll, vetskapen om att det är lånade minuter, att hon börjar bli så stor, att min famn inte är vad den en gång var för henne och samtidigt kommer den alltid att vara det, för att det är själva urögonblicket, basen, utgångspunkten – en mammafamn, oavsett hur gammal man blir, och

att ligga i soffan och läsa tidningen Skriva och äta chilimarinerade oliver, en alldeles vanlig tisdagskväll, för att göra den lite mindre vanlig

kvällspromenader, att rasta sig själv som om man är en liten hund som behöver en sista kvällsrunda runt kvarteret bara, och ovanför en stjärnklar natt, evig, ett himlavalv med så tydliga stjärnor, det evigt tidlösa i det, en himmel man delar med så många,
detta väldiga kompakta mörker och samtidigt
så många punkter av tindrande ljus.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+25