Så blir det ändå en njutbar sommar, kanske för att jag släppt taget om idén att den ska vara underbar. Kanske för att jag arbetar halvdagar med ett schema som faktiskt tillåter halva dagar, för att jag får hålla i strukturen som ger mig skelett och stadga som fullkomlig ledighet inte gör och ändå räcka till för mina barn.
Jag stiger upp. Jag går till mitt arbete. Jag dricker kaffe. Jag gör vad jag ska. Jag går hem och lagar lunch, jag tar hand om de ungar jag bara har till låns. Det finns en ordning.
Ett lekland, en badstrand, ett hopptorn, en pizzeria. Second hand-affären med fjortonåringen. Mina syster och mina syskonbarn på besök. Andra gäster som väntar. Gästlägenheten i källarvåningen, den perfekta möjligheten att bjuda in utan att behöva vara värd för allt och alla, att kunna mötas utan stora ansträngningar.
Gymmet, dagstidningen. Böckerna, texten som vill skrivas. Väntan, längtan. Det är inte en sommar som andra sommar, det känns som att vänta på att få ett barn och kanske det första. Jag vet att en debutroman är störst för en själv, att för många som släpper böcker blir det ett antiklimax att det har betytt allt och sen blir det så lite, det är inte som att få ett barn som med sådan självklar obönhörlighet rubbar ens värld.
Men det känns som om jag väntar på något stort, och ovisst.
Kanske är det som att vara tonåring och vänta på att bli vuxen. Det är inte säkert att det blir något stort av en. Men man har det på känn (jag hade det alltid på känn, kanske slutade jag aldrig).
Får beställningar på signerade ex. Får visshet om ytterligare någon som vill recensera. Får ett meddelande från någon, några, okända som blir kända: jag har följt ditt skrivande så länge. Jag ser så fram emot debutromanen.
Det hade inte behövt bli något. Men om det skulle bli något! Om vi skulle få trycka en andra upplaga. Om den skulle nå längre än vad roman-romaner på små förlag oftast gör.
Kanske också det något som ger just den här sommaren stadga. Tanken på boken. Som det en gång var tanken på barnet. Somrarna jag bar dem i min mage. Varje dag, vad man en gör av den, är tid som tar en närmare något annat. (Men så är förstås alla dagar i våra liv.)
En dag är jag i Helsingfors, på resa med mina barn, tagit en långhelg ledig, tar oss bort till något både nära och avlägset. Vi sitter på ett pendeltåg. Semestern med barn är som semestern med barn är, även med de stora: det är inte att uppfylla mina behov som är det primära syftet.
Det kommer tre bilder. Där är min bok. I verkliga världen, ett fysiskt ting, där är mina ord när de lämnar min kropp och oktett längre tillhör mig, där de snart ska överlämnas till andra.
Det är 29 dagar kvar, men vem räknar?
No Comments