Säsongens slut

Molnen mörkt blå över oss, sådana som ser så tunga ut att man nästan känner dropparna innan de börjat falla. Enstaka turister kvar på Gröna Uddens camping, men inte lika många som när vi var på simskolan här i juli. Radion spelar bara stillsam mjuk musik nu, José Gonzalez Heartbeats-cover, sådant, som om också musiken ska visa att nu är en tid på väg att stillsamt ta slut så att en annan kan ta vid. Vi är blöta i håret och akuthungriga efter sommarlovets sista bad, vi mumsar gårdagens mackor till halva priset och barnen meddelar euforiskt campingvärden att detta är något av det godaste de någonsin ätit.
När barnen ätit skuffar jag iväg dem, de leker i den lilla Muminhuslekstugan, springer över trädäcken, i trapporna, jag tycker om det med den här badplatsen och det här caféet, att det finns mycket att göra som bara kräver ett halvt vakande öga över barnen. Man kan ta sig sin kopp kaffe. Läsa sin bok.

Och samtidigt, kanske färgad av sensommarens övergångsmelankoli, tänker jag: är det så de ska minnas mig?  Alltid upptagen med mitt eget?
Du måste vara så närvarande med barnen, som inte har smartphone, sa någon förut och jag tänkte att så är det ju inte. Alltid sitter jag där med näsan i en bok. Kommer jag en dag plötsligt lyfta ansiktet ur boken och se på mina vuxna barn och undra vad jag skulle med alla orden till?

Samtidigt som jag påminner mig att jag ifrågasätter inte att jag blir den mamma jag vill vara om jag sover minst åtta timmar per natt, eller att jag behöver äta tre gånger om dagen, trots att det ibland tar tid från saker jag hade velat göra för mina barn. Så kanske får jag acceptera att jag inte heller kan vara som jag vill om jag inte får läsa böcker och dricka mitt kaffe.
Och att, trots allt, har den här sommaren varit fylld av ögonblick jag ser, och som jag minns:
det är Lilla Gubben som reser sig mitt i Monopolspelandet, så exalterad är han, står där bredvid köksbordet och skriker YES! YEEEEES! STUREPLANEN! JAG HAR STUREPLANEN! DET VAR DEN SISTA TOMTE JAG BEHÖVDE!
och det är när Storasystern blir så ledsen av att förlora Monopol att hon rusar in i sitt rum och slänger sig på sängen och gråter tills en förskräckt Lilla Gubben inte finner någon annan råd än att föreslå att de tillfälligt ska ändra på reglerna, trots att man ser på honom att det är bekymmersamt för han har svårt att hitta på en generell princip som ska motivera ett sådant tilltag,
och det är Habanero som patrullerar kring oss när vi spelar, ropar CASH CASH MERA CASH! när någon vunnit en skönhetstävling och får inkassera kr 1000, och viskar i mitt öra Jag har ett förslag. FUSKA! när hon blir uttråkad.

Det är tappade tänder och simskolor och myggbett. Det är den där dagen på Mariebad när vi är alldeles ensamma och ligger bredvid varandra med armarna på kanten till utepoolen, benen sparkande i vattnet, samtalen flödande i luften, och världen doftar klor och hav och sensommargräs.
Det är att trampa på i en seg uppförsbacke och höra Habaneros Är det TUNGT? och Lilla Gubbens  Jag tror det kommer en nerförsbacke snart. Det kommer väl att bli skönt för dig, mamma?

Det är allt detta syskonmyller. Detta ständiga relationsskapande mellan de här tre ungarna. Den här sommaren har de ännu starkare än förr boat in sig i den värld som är deras, men inte min, en värld som inte behöver mig, varför skulle den göra det, här finns ju redan fullt med folk.
En värld av spioner och familjekonstellationer med gosedjur och hemligheter och djursjukhus. En värld av egna ord och förkortningar jag inte känner till och som de skrattar åt att jag inte kan, när jag frågar, så självklara är de. En värld där jag är en yttre faktor. Den som hindrar leksaker från att hamna i vatten de inte tål och som meddelar att nu är det dags att städa undan för det är middag.

Och när jag sitter här, ser regntunga skyar bli tyngre, tillåter mig att dröja i min bok bara några ögonblick till, hör bakgrundssorlet av deras skratt och förhandlingar och nedräkningar och deus-ex-machina-lösningar i syskonkonflikter, hur de liksom ordnar och reder allt det där själva.
Då tänker jag att inte är det mer av mig de behöver. De är ju redan så upptagna med varandra. Ingnodda, ingrodda, inslingrade i varandra så att man ibland inte vet var det ena lilla barnnystanet börjar och det andra tar vid.

Tills den där mamman avbryter, ingriper, reder ut små barntrassel från varandra, pekar mot skyarna och säger att snart börjar det regna, nu är det slut för idag på det här äventyret.
Nu är det dags att åka hem.