Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Vykort från Linköping, oktober 2020

Svartvit bild på svan som simmar i damm i Linköping.

Vägskylt av Rävkullen i Linköping.

Vattentornet i Linköping en mulen disig dag.

Hotellrummet i Linköping har badrummet som hall. Alltså så att när man öppnar dörren in till rummet kommer man rakt in på ett kakelgolv. Står i ytterskorna mellan ett tvättställ och ett badkar. Det är ett fint tvättställ, och ett fint badkar, men jag blir inte av med tanken på hur det måste vara om man bor två i det här rummet, den ena går ut och man lägger sig i badet, men ständigt ligger spänd eftersom man vet att kommer någon in står dörren öppen mot korridoren med full insyn mot ens nakna kropp.

Men för mig spelar det inte så stor roll. Jag är ju inte här främst för att bada, jag är här för att gå en kurs i beroendesjukdomar. Jag har varit i Göteborg på ätstörningskurs, ni fick ett vykort.  Suttit och väntat på försenat tåg i Katrineholm, det blev visst ett vykort av det med. Och här är ett vykort från Linköping.

Jag skriver det på många platser. Uppkrupen i fönstret i mitt hotellrum medan jag ser ut över torget. I huvudet medan jag promenerar en mil i dis och storm dagen innan kursen börjar, tittar på ekar men inte på klockan, lyssnar på ingenting annat än vind som viner. Påminns om att ord formas lättare i sällskap med monotont trampande.

Gammeldags skylt till café, Gamla Linköping.

Röd gammal telefonkiosk i Gamla Linköping.Folkskola i gamla Linköping, retrobild.

Jag skriver det medan jag promenerar runt på friluftsmuseet Gamla Linköping. Kullersten under fötterna och oktoberbersol som silas genom lövverket i trädgårdarnas träd. Inne på Apoteksmuseet med sin utställning om pandemier. Tomt därinne, en aktivitet som känns intressant utan att vara skamlig, medan allt annat jag gör den här resan är uppfyllt av tanken att jag kanske borde göra det lite mindre, som hela den här tiden är uppfylld av tanken att man kanske borde göra lite mindre. Inne i Cloettas andrahandssorteringsaffär, jag köper godis med mig till barnen.
Hela tiden, i huvudet: ord.

I mitt huvud skriver jag att Linköping är fint, en behändig stad, det är en stad där de har övergångsställen till skillnad från i Göteborg, och jag går inte vilse. Jag skriver att kanske är man svag för städer som liknar sådant man är van vid, det där som gör att folk ofta flyttar hem i slutändan. Linköping har färre invånare än Uppsala där jag är uppvuxen men samma karakteristika. Medelstor stad med universitet. Större mängd av allt jämfört med en riktig småstad – av restauranger, klädaffärer, hotell, gator – men fortfarande så litet att allting kan vara inom gång- och cykelavstånd.

Jag skriver att jag inte längtar tillbaka till en sådan stad, kanske mest för att jag inte längtar någonstans alls, men det finns något i dimensionerna som känns hemtamt, som att träffa en vän man känt så länge att man inte längre behöver ha något gemensamt för att kunna prata med varandra utan att anstränga sig.

Sushi, pistagenötter, kanelbulle, proteinpudding och mörk choklad på ett bord.

Jag skriver att hotellgymmet luktar fuktigt gummi, det är som sådana där små gymrum som finns bredvid gympasalen i skolor ibland. Det ligger en bastu bredvid, de har öppnat fönstret i gymmet för att det inte ska bli för varmt med bastun så nära, det strömmar in råkall luft som luktar fuktiga löv, jag sitter i roddmaskinen och känner mina spända datoraxlar sluta värka. Jag tänker på min andra refusering och att ju mer jag upprepar orden för mitt inre, desto mindre ser jag det som ett nedslående nej och desto mer som en uppmaning om vilka trådar jag kan gripa tag i för att göra det där manuset bättre. Tänker på behovet av att ha någonting som händer, något handfast som blir mer och annorlunda i en tid där livet är upplöst i sina konturer. Där vardagen är som texten på tidningspapper som blivit blött. Mjuk och utsuddad. Tänker – igen – på hur litet behov det finns av att skynda. På hur skrivprojekten kan få vara viktiga i sig själva, för att få ha en gnista och en längtan, inte nödvändigtvis för att det måste bli något stort.

Jag köper sushi på halva priset innan Hemköp mittemot hotellet stänger. Jag äter i sängen och ser på teve.

I huvudet skriver jag att det är lätt att inbilla sig att man behöver så mycket och så storslaget, men jag behöver ju bara små ögonblick som det här för att uppleva lyx.

Jag skriver det här på många platser, i huvudet och på papper, jag suddar ut och börjar om, jag letar ord och tappar bort.

Innan jag börjar resan hemåt tittar jag på orden jag samlat ihop. Hittar ingen röd tråd att forma texten kring, hittar bara fragment av tankar som i sig inte är stora nog att bygga en egen berättelse av.
Mitt vykort blir som bottenskrapet i en chipspåse, nog finns smaken där men strukturen  saknas.
Men det kan ju vara gott ändå, tänker jag. En del saker får bara duga som de är, för att man inte kan lägga en livstid på att göra dem till något annat, tänker jag.
Och tidsinställer mitt vykort som ett blogginlägg till en dag i framtiden, när jag kommit hem igen.

Sedan tappar jag upp hett vatten. Sjunker ned i mitt bad, tänker på ingenting alls. Och är nöjd över att ingen öppnar dörren.

Porträtt på kvinna som badar badkar.

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

Föregående

Hur får man inspiration?

Nästa

Söndagsplock vecka 42

6 kommentarer

  1. Vilken fin text, jag gillar verkligen hur du hanterar orden och språket.
    Jag tycker nog att den röda tråden i din berättelse är “lösrykta tankar”.
    Som vildhästar skjuter de fram i ett molndamm, byter riktning och har inget som helst mål mer än att löpa.
    Hoppas att barnen blev glada för sitt godis och att helgen blir fin för er del! Utanför Paris i en nordvästlig förort är det grått, fuktigt och kallt idag. Jag tänker stanna inne och sticka en mössa till min man, kanske ska jag passa på att stryka lite också?

    • Tack, blir så jätteglad! så väldigt fin liknelse med hästarna. tycker om att få rapport från en Paris-förort!

  2. fint att få se linköping från ditt perspektiv. min gamla stad!

  3. hallå Ulrika, jag har en fråga.

    Hur gjorde du rent schemamässigt för att skriva ditt manus? Jag tycker ibland det är så svårt att hitta timmar för att skriva och jag har inte ens några barn. Exakt vilka tider på dygnet skrev du? hur många timmar i veckan? Jag går runt med ständigt dåligt samvete och frustration för att sjukhuset tar alla mina smarta timmar. (och för att jag själv häller ut de som blir kvar på typ vin och killar).

    Är så impad av att du lyckats färdigställa något. håller också på. känns ibland så långt borta.

    • UNDERBAR fråga, blir mycket glad av önskemål om såna här konkreta grejer! det är ju så himla mkt skrivande som är just den där praktiska realiteten. jag vet att det känns avlägset att färdigställa något när man i det, men det händer faktiskt. jag har skrivit några manus av romanlängd (om än med varierande kvalitet och genomarbetning) genom åren. det första är det svåraste för man har svårt att fatta att det ens kan gå. jag har vid några tillfällen tagit ut jourkomp och varit sammanhängande ledig och skrivit romanutkast en månad i sträck. det har varit nice i den första delen i processen, för att få råutkastet klart, bara ösa sig ur det, men då är jag en som gärna skriver mycket och vilt och sen måste redigera forever och skriva fem utkast till typ. Senare i processen har jag tyckte det varit bättre att ha en kortare stund varje dag och vara i projektet hela tiden, man får kortare startsträcka på det sättet. Alltså per nedlagd tid får man liksom mer gjort av tjugo minuter varje dag än en hel helg en gång i månaden, tycker jag. Men finns massor att säga om detta! Gör nog helt enkelt så att jag svarar med ett helt blogginlägg. stayed tuned!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén