Mitt lilla skrivande liv är ingen lång resa. Ingen Medelhavsskymning som utsikt framför mitt skrivbord, ingen ljummen gryning på balkongen i doften av blommande apelsinträd, ingen hotellrumsdröm.
Det är inga långa middagar med vänner efter dagens skrivpass, inga glas rött, ingenting som sprakar på ytan.
Inget särskilt allt och ändå precis allt.

Det är Mariehamns stadsbibliotek, dagar i november. Studierum där man kan låsa om sig, boka och komma in med en kod. Ostörda timmar som ingen vill ha en. Utsikt över en bensinmack, och det är alldeles lagom. När orden tryter kan jag titta upp och betrakta människor och bilar. Där är någon som kollar lufttrycket i däcken. Där är någon som har köpt en korv. Aldrig är det för spännande, aldrig distraherar det för länge så att jag glömmer bort vad jag letade efter, att det var orden.

Tröga ord och ord som lossnar.
Att skriva sig till idéerna, det är det enda sätt jag vet.
Jag önskar att jag hade kunnat veta att de skulle finnas där, men mitt skrivande är som kärlek. Det går inte att veta från början hur allt ska sluta, om det ska bli något över huvud taget, det enda möjliga är att fortsätta hålla på, att försöka.
För att alternativet – att vara utan – är otänkbart.

Kanske har jag alltid valt passion, dold under en alldaglig yta.

En julmust från snabbköpet, en te från bibliotekets automat, pausläsning i en diktsamling, kväll som faller utanför. Rufsigt hår, inget smink, inga andra människor.

Det är själva essensen, den går att utföra på så många platser, den kräver så lite och samtidigt en envis beslutsamhet, att tillåta sig att ta det på allvar.
Trots undran över vem man är, som lägger så mycket tid på något för sitt eget höga nöjes skull.

Men människor bygger bomber och släpper dem på varandra –
vad är det då, i jämförelse, om jag sitter några timmar i studierummet på Mariehamns stadsbibliotek och är lycklig.

*

Här är förresten en spellista som utgör soundtracket för min romanvärld. För så är mitt skrivande, musiken som representerar världen blir ett sätt att bygga tonen. Flummigt kanske, men det får de tvara.

Det var bara det jag ville berätta. Vi hörs en annan dag.

Läs mer:

• köpa tid. (om en skrivledighet för många år sedan).
• Låtar, 2023: Into the fire. Om att sätta igång med det här projektet.
•  bitar och delar. små utdrag ur mitt skrivprojekt.
• min helg. oktober 2024.
• höstskrivet.

Det är lördag kväll och jag ska alldeles strax skriva på min bok.
Jag gör andra saker också, även om man inte skulle tro det. Idag har jag burit bort en dubbelsäng och tunga garderober från Habaneros rum.  Barnens farmor och farfar är här. Deras farfar behöver ett renoveringsprojekt när de kommer. Förra hösten fixade han Storasysterns rum.

Mina barn är omgivna av vuxna som var och en ger kärlek på sina sätt.
Släktdragen sipprar nedåt i generationerna, syns på olika sätt i mina barn. Vissa av dem löser problem genom att söka information i text, i böcker. Andra genom att hämta en tumstock och praktiskt undersöka vad som får plats.

Det är en dag då jag har promenerat mycket i den kyliga blåsten, den bleka novembersolen, och det har utgjort en djup, stillsam lycka. En  tacksamhet över att vara vid liv och att tycka om november. Löven som faller från träden är en lättnad. Låt allt få svalna, falna nu, låt det vara stillsamt grått så att ett litet ljus känns lika starkt som en flammande solnedgång. Ge mig mörka kvällar, vind i håret, stormigt hav, dimma.

Nästa vecka har jag skrivledigt igen, stipendiet jag fick från Svenska kulturfonden.
Jag är förväntansfull och jag gör tusen avväganden. Jag vet inte hur mycket jag ska pressa mig igenom de ögonblick där jag står och stampar, vet inte om jag ska söka inspirationen i annat eller gräva mig ännu djupare in i texten.
Fördelen med att skriva på dagarna ett tag är att man hinner båda. Jag kan läsa den där boken, och se den där filmen man tänker kan inspirera. Jag kan skriva.

Jag sitter med 36 000 ord. Vissa scener är så redigerade att jag inte vågar röra dem, ungefär som när man klipper luggen och vet att en millimeter till som bara ska ordnas lite kan bli det som istället får helheten att falla.
Annat ser ut såhär:

Nu ska jag försöka göra något med det.

(Citatet är från Lina Wolff när hon intervjuades i Tidningen Skriva.)

På fredagseftermiddagen gymmar jag med Storasystern efter jobbet. En till två gånger i veckan gör vi det hon och jag, sitter i sofforna utanför omklädningsrummet och äter mellanmål först. Det gör under för mina skrivaraxlar att gå dit, det gör under för disciplinen att hon kommer med.

Sedan går jag till jobbet, ordnar pappersarbete, ser ut över hösten och viken, tänker att detta är den ljuvligaste årstiden, varje del av den, det intensiva sprakande röda och alltings gråa mörker.
Äntligen får jag vila från all värme och ljus.

Cyklar och handlar tacogrejer, tänder levande ljus till middagen. Hela huset kan vara stökigt men man kan alltid tända ljusen.
Efter middagen ser vi på His dark materials-teveserien (baserat på Philip Pullmans böcker), det första avsnittet, och enas om att det här är något vi vill fortsätta se. Jag är glad över att dela en serie med barnen, sist var det A series of unfortunate events.
Barnen leker tills det är läggdags.
Jag skriver.

Skrivandet nu är som den kärlek jag skriver om: en uppslukande helhet, det större mot vilket allting förankras.
Jag undrar vad jag ska skära bort för att få vara mer i det.
Jag låter annat blekna, jag måste reducera resten av livet till sin absoluta essens men inte mer.
Som när jag en gång var ensamstående med barn som var så mycket mindre än nu. När jag cyklade och drömde och kämpade och ibland greps av en stor hopplöshet, en oro att jag inte skulle klara det, och samtidigt var uppfylld av en mycket tydlig uppfattning om vad som måste göras och hur det måste göras och hur allt annat fick falla undan.

Det blir lördag. Jag går upp vid sju för att skriva. Jag vaknar med kaffe och mörker och min roman, precis som förra hösten. Jag skriver bättre i mörker och höst. Den ljusa årstiden blottar allt, det blir svårare att gå in i inre rum.
Om vardagsmorgnarna skriver jag i trettio minuter, på helgen i  en timme.
Men romanen har börjat komma till mig vid andra tidpunkter, sippra in i mitt medvetande som det gör när jag låter den vara dagligt och ständigt aktuell. När jag hänger tvätt, när jag cyklar till affären i dimmig oktoberluft. Jag tänker på dess händelser som man tänker på skvaller om bekanta, gamla minnen från förr.

Jag och Storasystern fortsätter vår gemensamma hallrensning. En helg i taget har vi rensat bland skor, sedan jackor, nu vantar och mössor och paraplyer. Hon är systematisk och tålmodig på ett sätt jag är med text och studier men inte med livets praktikaliteter. Hon ordnar högar för slängas, spara, prova, Emmaus. Jag ger henne hyllningar och kassar att lägga sakerna i och sedan åker vi hela familjen till Emmaus och lämnar av sakerna.

Vi åker dit varje vecka i en rensningsiver, och varje vecka undrar jag om jag någonsin ska bli en harmonisk bilförare. Jag tror jag har en nedsättning i min visuospatiala förmåga, på samma sätt som en dyslektiker har svårt att få ihop orden. Mängdträning ger något, det är ju bättre nu än förr, men ständigt utmattande.

Ge mig ord, inte parkeringsplatser.
Ge mig cyklar, inte motorfordon.

Det blir lördag eftermiddag och jag cyklar till stan. Jag är lättad över att slippa köra bil. Bara jag och min cykel på öde cykelbanor, tills jag – givetvis – hamnar i en korsning med en annan cyklist där jag vänligt stannar, och han också.
”Tack”, säger jag.
”Det är inget att tacka för, det är högerregeln”, säger han.
Den bästa sortens trafik är att promenera.

Jag promenerar i stan med en vän. Vi har den sortens samtal där man går direkt på djupet. En gång i våras sågs vi som hastigast, hon på väg till dagis och jag på väg till mataffären. Vi frågade hur det var med varandra och hon berättade att det varit mycket död i livet just nu och jag berättade att det var en stor jävla livskris att bli färdig specialist i psykiatri, att jag trodde jag skulle vara lättad men att jag istället fick en djup existentiell ångest och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Först när vi skiljts åt slog det mig att det inte är det vanliga sortens småpratssamtal man ropar till varandra lutad över cykeln.

Efter promenaden får jag ett mail från en av testläsarna till min bok. Det är en läsning som har läst in precis allt jag försökt skriva, in i minsta subtila detalj, och som kommer med tankar och förslag om hur jag skulle kunna gå vidare.
Jag har fått så fina läsningar, de har satt ord på saker och de har sett saker och de har hittills utgjort en lättnad. De skiljer sig åt på sättet jag hoppades att de skulle göra. Det finns nyanser i texten man kan tolka på olika sätt, men det finns inte en gemensam svaghet som alla läsare påpekar.
Det här mailet, den här eftermiddagen, får mig att tänka det jag tänkt flera gånger den senaste tiden, med ett växande rus i huvudet:
det här kommer verkligen att bli.
Det är här det händer, mitt i denna stillsamma tillvaro, där rörelserna på ytan är så små.

Det blir lördag kväll, vi ser på His dark materials och äter choklad.  Kan inte låta bli att se ett extra avsnitt för att det är så spännande. Och stämningarna!
Sedan leker barnen, tills det blir läggdags.
Jag läser om mailet, tankarna om hur berättelsen skulle kunna röra sig. Jag ser boken växa, i mitt huvud, jag ser de sista trådarna kunna knytas ihop, problem jag kan lösa, jag går och tar en varm dusch för i duschen finns alltid utrymme att tänka och jag blundar under det heta vattnet och för varje ögonblick byggs min berättelse.

Det blir söndag morgon. Jag går upp vid sju. Jag skriver. Jag undrar hur jag ska kunna frigöra mer tid för att skriva.
Jag tänker igen på tiden när jag var ensam, som nu, men barnen var så mycket mindre.  På dryga två år utan smartphone. Mitt i en pandemi när jag ändå inte skulle åka någonstans. Mitt i ett liv där jag sällan hade utrymme för musik och podcasts oavsett.
Jag tänker att jag ska börja leka den tiden igen, se om det går utan att ta bort fördelarna med att ha den telefon jag redan har. Inte lika extremt.
Jag bestämmer mig för att bara använda telefonen för musik och podcast, fotografier. Och meddelanden när jag är borta från hemmet. När jag är hemma ska jag ta fram datorn om jag vill ”använda internet” och då behöver det finnas en tanke där, vad är det jag ska göra?
Om jag kunde leva så, tills boken är klar.

Tills boken är klar.
Kanske i slutet av november.
Innan årsskiftet, åtminstone.

Det känns som att vänta ett barn.

Läs mer:

• min helg. Nettelblad edition. (en gammal text från 2017).
• min helg. vecka 11, 2024.
• En helg i februari 2018.
• Låtar, 2023: Into the fire. (om att börja skriva boken)
• bitar och delar. (utdrag ur bokprojektet).
• höstskrivet. (om att vilja skriva färdigt).

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna min Facebook-sida för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

Septemberklar luft, årets bästa tid, och jag skriver.
Vad mer finns att berätta än det, inte mycket. Och kanske var jag tvungen att komma till en sådan punkt, för att komma in i ett skrivande igen. En plats där inget händer, en tid för att stänga in sig i sitt eget huvud.

Nästa vecka lyfter jag lite stipendietid. Är tjänstledig och skriver på dagarna. Vi får se hur det går. Ska försöka att inte pressa på för hårt.
Men efter det tänkte jag att det kanske är dags att ta in någon annan i texten.
Är ni någon annan?
Det är inte hela bokmanuset som är redo för andras ögon, men det kommer att vara kanske 25 000-30 000 ord, beroende på hur långt jag kommit i nästa vecka. Hela boken ska bli 50 000, kanske 60 om den drar iväg lite, har jag tänkt. Så halvvägs ungefär.

Vill inte säga för mycket om den, för en sak jag vill veta är just hur man läser den om man inte vet hur jag tänkt mig den. Söker inte feedback på språk och formuleringar och detaljer i det här läget, utan den större strukturen, hur man uppfattar tempo och teman och de olika händelserna och personerna.
Skriv en kommentar eller skicka ett mail om ni vill läsa! Så kan vi ju byta texter om ni har nåt.

Här är några urklipp, lite bitar och delar, om man vill få en känsla. (Bilderna är alltså olika urklipp, det är en massa text mellan utdragen.)

***

***

***