familj

Chilins hetta

april 23, 2021

Att vara mamma till en flicka av Habanerosort innebär att göra saker som bara blir begripliga för den som känner just en sådan flicka. Sådant som för någon annan kunde verka som om man är en alldeles för hård förälder, eller för vek. Jag vet att man hade kunnat se oss tillsammans och tänka Det är klart att det blir körigt med den ungen om man bara låter henne diktera villkoren. Att man hade kunnat se oss tillsammans och tänka Men det är klart att ungen är hårdaste sortens förhandlare, mamman är ju likadan.

Att vara mamma till den här flickan har lärt mig att man inte kan döma någon förälder förrän man promenerat runt lekparken i hennes fotriktiga skor, hört ljudnivån i hennes hem vid läggdags, smakat på hettan i hennes barns äkta habaneriska temperament.

Att leva med en Habaneroflicka är att veta att varje beslut innebär en potentiell kamp, och i den måste man vara redo att slåss till sista blodsroppen. Det är essensen. Och när man väl förstår det blir slutsatsen enkel: man måste välja sina strider.
Men striderna man väljer ska man vara beredd att utkämpa till fullo.

Därför blandas det mjuka och det benhårda. Mjukt accepterar jag jackan som far av till förmån för t-shirt när graderna är på gränsen. Benhårt vägrar jag barfotafötterna i aprilleran. Mjukt accepterar jag att sovdags förlängs med tjugo minuter eftersom Habanero prompt vill konstruera en uppfinning för att slippa ta sig ur sängen för att få på sig kläderna på morgonen (hon fäster plaggen längs ett paketsnöre som hon sedan drar upp i sängen, så att allt som måste utanför täcket är en liten arm). Benhårt nekar jag henne att därefter fortsätta kvällen med munspelande varvat med egengjorda raplåtar. Mjukt accepterar jag att det vissa morgnar – många morgnar – är svårt att komma iväg till dagis den tid vi skulle önska. Benhårt skyndar jag på henne de gånger det verkligen gäller.

Benhårt, och med lögner.
För att livet som förälder till en Habanero innebär att höra sig själv säga något man aldrig hade föreställt sig att man skulle yttra.
Det är en morgon när jag har möjlighet att vara med på något på jobbet som inte händer varje dag. Läkaryrket är fullt av att samla sådana ögonblick, att skaffa sig mängderfarenheten som ger tryggheten, och jag tänker inte komma för sent och missa det.
Habaneros humör verkar dock inte ha tagit höjd för detta. Den här morgonen är strumporna fel och byxorna idiotiska och frukostmackan helt förskräcklig och hon meddelar att hon stannar hemma vare sig jag vill det eller inte.

“Okej. Då missar jag en jätteviktig sak på mitt jobb”, säger jag.
“Så att du får sparken?”, frågar Habanero.
Mjukt och benhårt, mjukt och benhårt.
Idag hårt som diamant.
“Ja”, säger jag och hennes ögon blir enorma.
“Men bara lite sparken? Bara 50%?”
Jag är specialiserande läkare i en bristspecialitet på en liten ort, intresserad av mitt område, gör vad jag ska och gör det oftast ganska bra. Min arbetssituation är inte sådan att jag kommer att bli sparkad för att jag kommer för sent efter en svettig dagislämning och missar något som egentligen inte är en del av min huvudsakliga arbetsbsekrivning.
Men det vet hon inte. Inte än.
Information är makt, bedräglighet ett verktyg.
“Nej”, säger jag. “Jättesparken. 100% jättesparken.”
Ögonen blir om möjligt ännu större. Framför hennes inre blick rasar en barndomsvärld av relativt välstånd samman.
“Så vi inte kommer att HA RÅD ATT KÖPA LÖRDAGSGODIS???”
Jag rycker på axlarna.
“Så kan det mycket väl bli.”
Några sekunders tystnad, sedan: snabba händer, snabba fötter, snabba ord:
“Okej okej OKEJ. Jag tar på mig mina byxor. Men bara idag.”
Och mot det argumenterar jag inte emot, för också detta är en sak man lär sig av att leva med en Habanero: att smalna av perspektiven.
Man måste inte tänka på alla strider som ännu finns att ta, behöver inte fundera över alla de som utkämpats. Kan alldeles vackert nöja sig med att just den här stunden, den här sekunden, är vi tillräckligt överens.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.




0

You Might Also Like

13 Comments

  • Reply Hanna april 23, 2021 at 8:29 e m

    Men hallå! Ja! Ha! Instämmer med vartenda ord För jag har fyra barn, varav den yngsta är exakt en sån där habanero. Och vet också att de är den de är. Tempo och temperament och vilja rår man inte på. Och tur är väl det!

    0
    • Reply ulrikanettelblad april 25, 2021 at 6:02 e m

      Ja, temperament är ju som de är – och en viktig orsak att man ska vara försiktig innan man funderar kring andra föräldrars uppfostran. De kanske inte har samma sorts barn som man själv… 🙂

      0
  • Reply Elin april 24, 2021 at 11:41 f m

    Underbart!
    Så bra och fint formulerat.

    0
    • Reply ulrikanettelblad april 25, 2021 at 6:02 e m

      Vad fint att du tycker det, tack!

      0
  • Reply Emma april 24, 2021 at 1:25 e m

    Herregud. En av mina föräldrar bär på precis det där draget – inte för att det inneburit problem för oss barn, annat än att min syster ärvt det och är precis likadan. Och resten av den sidan släkten är av samma skrot och korn. Fy tusan vad lugnt och tråkigt vi andra skulle haft det utan dem.

    0
    • Reply ulrikanettelblad april 25, 2021 at 6:02 e m

      Ja fy tusan vad tråkigt man skulle haft utan dessa fartgivare! De får saker att hända, det måste man verkligen säga.

      0
  • Reply Elin S april 24, 2021 at 7:21 e m

    Igenkänningen! Vad fint du sätter ord på det.

    0
    • Reply ulrikanettelblad april 25, 2021 at 6:05 e m

      åh tack!!

      0
  • Reply Klara april 25, 2021 at 6:54 f m

    Älskar så mycket hur du skriver om barnen! Så ömsint, respektfullt och roligt. En sak som jag egentligen inte har med att göra, men som jag ändå funderat på: är du ensamstående med de här tre härliga? Tack för en otroligt fin blogg!

    0
    • Reply ulrikanettelblad april 25, 2021 at 6:15 e m

      Tack! Blir så väldigt glad. Framförallt för att det upplevs som respektfullt, funderar ju ständigt kring balansen i vad som ska berättas och vad som ska vara privat.
      Förstår din fundering, det är helt enkelt så att jag valt att inte skriva om mina vuxna relationer på bloggen, skriver ju inte heller om mina vänner till exempel. kanske kan verka märkligt med tanke på att jag skriver så mycket om barnen, men att skriva om barnen blir också ett sätt att berätta om att vara mamma, medan att skriva om att vara partner eller vän skulle kännas mycket mer privat för mig. därför skriver jag oftast om situationer där jag är den enda vuxna!

      0
  • Reply Klara april 26, 2021 at 10:24 e m

    Så fantastiskt fint skrivet! Och sån igenkänning.

    0
  • Reply Glada vabben - Nettelblad juni 22, 2021 at 10:25 e m

    […] sa hon med den hotfullaste ton en Habanero kan uppbåda (och den är inte nådig, det är chilins hetta all over the place). “Jag tänker kalla dig Ulrika och ingenting mer.” Jag tänkte just […]

    0
  • Reply Med dig - Nettelblad augusti 6, 2021 at 10:18 f m

    […] Chilins hetta. Om en viss sorts barn. […]

    0
  • Leave a Reply