En ny fas i skrivandet närmar sig. Tiden när man befinner sig i början av ett projekt. Världen är full av tecken och dragningskraft. Sådant som inspirerar, som jag anar kommer att ha att göra med min nya berättelse. Jag rör mig fritt. Det finns ingen färdig form. Det är som att gå ur en lång relation och veta att alla mänskliga möten kan vara sådana som kommer att föra en in i en ny framtid. Jag läser, lyssnar, tittar, brett.
I en second hand-affär hittar jag några nummer av Vi Föräldrar från 1997. Jag vill köpa dem och läsa dem för mitt nya bokprojekt. Av skäl som är klara för mig, och av skäl som är dunkla. Av skäl som inte kommer att vara klara för den som läser den färdiga romanen. Det här tidiga skedet är som tidig attraktion, kemin när man befinner sig i samma rum som någon som höjer sig över mängden. Man skulle kunna försöka sätta ord på vad som får en att närma sig, men kanske är inte orden viktiga. En stämning, en doft, en ton, en känsla.
Jag hittade en del av vad jag sökte efter för nästa roman, i tidningarna. Ett slags portal till gamla minnen och gamla känslor som kan hjälpa mig djupare in i den berättelsen. Kanske kommer jag att skriva mer om det någon gång om flera år när den berättelsen är något annat än bilder och idéer.
Men idag tänkte jag bara visa er några saker för att de var fina att titta på, ett minne från en tid som är länge sedan och ändå inte.
Tänk att år 1997 var det lika länge sedan 1968, som det idag är sedan 1997. (Vilken lång mening.)
Vad intressant det är med tid.
Råd om pappans uppgift efter förlossningen: hjälp mamman säga nej så hon kan hushålla med sina krafter.
En tid när man kan marknadsföra cornflakes som en sund frukost som höjer koncentrationen.
När fotografierna är analoga och man jämför fotopåsar i konsumenttestet, alltså sådana man skickade på posten med oframkallad film. Så kom bilderna i retur.
En tid när solskydd för barn innebär SPF 15.
Och annonserna innehåller telefonnummer till alla butiker. Men vissa affärer finns nu även på internet!
Fiskbullar är många barns favorit, men vill man piffa upp dem kan man använda tipset från storkökskocken Kjell-Henry: äpple, curry och banan.
Hisnande artiklar om pappor på heltid! Det innebär alltså inte ensamstående pappor, utan pappor som är föräldralediga (även om mamman känner sig tveksam när hon går ut genom dörren).
Han till vänster är förresten lika gammal på bilden som jag är nu, 33 år. Vad hände alla decennier efter artikeln? Vad gör den lilla bebisen idag? (TILLÄGG: en läsare har tagit reda på att det nog stod fel i tidningen, pappan var 43 och inte 33. Och bebisen jobbar på bank!)
En lycklig och lyckad fembarnsfar, 1997.
Annons i jakt på föräldrakompisar i en tid innan algoritmerna drev oss alla allt längre in i subkulturs-kaninhål. Vem vill inte bara ha ”allmänna intressen”, finns något mer sympatiskt?
Åh, mamma i Linköping med barn födda -94 och -95. Vad jag hoppas att allt gick bra! Vad jag hoppas att barnen växte upp och blev friska och glada och att ni bar era sorger och era glädjeämnen och att åren var fyllda av hinder du inte visste att du skulle klara och lyckoämnen du aldrig hade anat att du skulle få uppleva. Kanske har barnen egna barn nu. Kanske väntar du och hoppas på det. Och mamma i Linköping, vad jag hoppas att du fick många svar på din annons, den där gången 1997 när du kände dig ensam. Vad jag hoppas att du fick en riktig vän.
Tid? Det är dagar. Att dagarna går.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
6 Comments
Vilken tidsresa! Väldigt fint med sista bilden: Tid är dagar som går, och på kvällen är tiden slut <3 Så himla fint det där med allmänna intressen också. Fick mig att inse hur vi gärna poserar med diverse unika specialintressen (iaf på sociala medier). Så befriande med någon som inte försöker vara speciell, men kanske låg det lite mer i tiden då, att inte försöka "vara någon", och ligger mycket i tidsandan nu, att vara speciell/unik…
Ja, jag tror ju att algoritmer och alltings kompartmentalisering gör att det här väldigt specifika subkulturella hamnar i tidsandan mer och mer. men samtidigt också typiskt en blick som tittar bakåt att tro att nåt råkar vara representativt för en viss tid – kan ju lika gärna vara en formulering som skulle framstått som lite speciell även då!
Underbart inlägg!! Och svindlande att 1997, som för mig född 1989 ändå låter som ett årtal i modern tid, ser väldigt avlägset ut när man iakttar det såhär… (bra första tips till pappor, förresten! Mvh relativt nyförlöst som absolut behöver hjälp av min partner att säga nej till allt möjligt den här första tiden…)
<3! så roligt att du gillade! och både avlägset och nära på samma gång... det kittlar att ägna sig åt perspektiven.
härligt att du gillade tipsen, försökte skriva så neutralt som möjligt kring det, alltså varken DE VISSTE MINSANN HUR MAN SKA GÖRA PÅ 90-TALET eller GUD SÅ DÄR KAN MAN JU INTE TÄNKA eftersom lite annorlunda perspektiv kan vara givande eller oanvändbara beroende på den egna sitsen. skönt med någon som sett till att säga nej när det behövs!
Känner mig så gammal och samtidigt så svårt att relatera till tid, tyckte jämförelsen med hur långt det var till 60-talet då som 90-talet nu visade på det.
jaa! stod även i en artikel där de nämnde tips om man var nybliven heltidsensamståendemamma att man kunde vara tacksam för att en ensamstående mamma ”för bara några decennier sedan ansågs lösaktig” och att man ju inte tänkte så -97. och det var då det där perspektivet att 60-talet då var lika nyss som 90-talet nu blev extra tydligt för mig!