sånt som inte får plats i andra kategorier

Dagbok från en annan stad, ett gammalt jag

december 10, 2021

(Ulrika 15 år). 

Jag sitter på ett café i Uppsala, det fanns inte när jag bodde här. Saker kommer och försvinner och det är mer än elva år sedan jag flyttade härifrån. Kanske kommer inga platser att kännas lika mycket som om de är gjorda för just mig som caféerna kändes när jag satt på dem här när jag var femton, sexton, sjutton. Mitt magnetiska schackbräde som jag alltid bar med mig, de enorma bitarna morotskaka på Café Linné, en liten morot i kristyr ovanpå. Dricka champagnete på kafferummet Storken, skriva på en roman. Uteserveringar, sommardagar, hetta när den dallrar av förväntan, att inte orka med någon, att önska att man orkade med alla. En rysk ordbok ständigt i ryggsäcken. Att tro att man är ensam för att man inte ser kontaktförsöken. Den olidliga spänning som kan finnas i ett helt vanligt lägenhetsområde, för att ingen vet vad som kan hända där. Varje ögonblick ett nytt, den darrande medvetenheten som kommer av osäkerhet, som att gå på is utan att veta om den är tjock nog eller om den när som helst brister.

Länge funderade jag på om jag skulle radera hela den här bloggens sprakande tonårliga arkiv, fylld av skam över vem jag en gång var innan jag lärt mig fler verktyg för hur man kan vara. Jag är glad att jag inte gjorde det. Det kom en dag och en tid när allt det där var så länge sedan att det inte längre känns som jag. Och när det slutade kännas som jag kunde jag se det med den milda blicken som kommer när det rör sig om någon annan. Vilken säregen liten varelse det var, Ulrika femton-sexton-sjutton år. Så full av idéer och så full av vilsenhet.
Så full av nyfikenhet, vilken otrolig egenskap ändå, nyfikenhet kan ta en vart som helst.

Sitter på ett café i Uppsala, idag har jag skrivit en tenta i en psykoterapikurs jag går för jobbet.  Den ger universitetspoäng, för första gången på mer än fem år satt jag med tentavakt och kod och mobilerna ska lämnas avstängda i värdeskåpen utanför salen och häng era jackor längst ned i salen och lägg legitimationen på anvisad plats på bänken.
Som påminde om ett annat liv, efter mitt Uppsalaliv, ett Umeåliv, kanske ligger det fortfarande för nära för att jag ska se på den Ulrika som levde det livet med samma ömhet, men det kommer, det också. Det finns preskriptionstid för allt i livet.

Det är slutet på en vecka då jag läst ut  bok för att prata om i Ålands radios bokcirkel, försökt skriva en novell till Åland skriver-novelltävlingen som hade deadline i torsdags, och tentapluggat. Hela tiden medan jag avbrutit för att gå runt i cirklar och utbrista till alla som vill lyssna och alla som inte vill det: AAAAAAAARGH VARFÖR BÖRJAR JAG ALDRIG MED SAKER I TID VARFÖR GÖR JAG ALLT INNAN DEADLINE NÄR JAG VETAT I ETT HALVÅRS TID ATT DEN HÄR VECKAN SKULLE KOMMA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH

Men jag läste ut Pesten av Albert Camus (gud vad bra den var! blev sugen på att aldrig skriva något igen för att det ändå inte kommer att bli lika bra) och jag pratade om den i radio. Jag skickade in ett bidrag till den där novelltävlingen, och det var inte det bästa jag skrivit, men det var det bästa jag kunde skriva vid den här tidpunkten i mitt liv och jag gav det tid och omsorg fast det krävde många sena kvällar och jag fick ihop ett bidrag som var bättre än vad jag trodde att jag skulle klara av. Och jag skrev den där tentan och det gick bra och nu är jag här, på ett café som inte fanns en gång men som nu finns, som många saker kan komma in i ens liv fast det inte fanns där från början och fast man kanske inte visste att man väntade på dem.
Jag dricker persikote. Jag omsluts av söt doft av kola och nybakat. Jag ska äntligen få vila.
Och tänka att kanske kommer det en dag, om elva år eller så, då jag kan titta tillbaka på den där Ulrika tjugonio år som kämpade på så bra, vilken säregen lite varelse hon var, vila kloka saker hon gjorde givet de förutsättningar hon hade.

Läs mer:

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

 

 

+21

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply Mikael Öhman december 10, 2021 at 11:26 e m

    “Det finns preskriptionstid för allt i livet”. Så trösterikt !

    0
  • Leave a Reply