Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: sånt som inte får plats i andra kategorier (Sida 1 av 180)

Svarta veckan

kvinna går i solnedgång

Nu är det black week, jag lärde mig uttrycket i år, känner mig tusen år gammal. Black Friday kändes som en nymodighet och nu är den en hel vecka.
Jag cyklar genom hällregn som känns varmt trots att det är november och tänker att det finns så många saker jag hellre gör än att konsumera. Jag har distanskurs med jobbet, steker tunnbröd medan jag ser på föreläsningar om neuroanatomi, och tänker att det finns så många oväntade livskickar som inte handlar om att köpa sig till att bli någon annan. Jag spelar vändtia med Lilla Gubben,kortleken har vi köpt på Emmaus för 50 cent, han blir så exalterad att han ställer sig på knäna på stolen och nästan ramlar av, och jag tänker att det finns mycket i ett gott liv som inte behöver kosta.

Jovisst kan det vara så att man i förväg tänkt ut något man behöver köpa oavsett, har kollat vad normalpriset är, jämför det med  reapriset på den så kallade black week, och kanske köper.
Precis som det finns de som kan dricka ett halvt glas vin och sedan är det bra så och de som alltid dricker på ett sätt som gör eftersmaken allt för bitter.
Precis som vissa tar en kaka till kaffet och andra alltid tio, trots att de mår illa sen.

Men visst är det många som kommer att handla något man egentligen inte visste att man ville ha, för att få uppleva känslan av att någonting händer, den där stunden som glimrar till, ett tomtebloss i hjärnan i ett november som annars är så grått.

Det finns en frihet i att känna att man kan köpa vad man vill.
I den friheten ingår också att ha råd att välja bort, att veta att man redan har det man behöver.
Med friheten att välja bort kommer andra friheter. Att inte vara beroende av sin inkomst för att hela tiden kunna köpa grejer. Att veta att man kan leva på mindre. Det ger ett oberoende. Att kunna lämna ett jobb, en relation, en bostadssituation. Många har aldrig ett sådant val för att den inkomst man har faktiskt är precis vad man klarar sig på, alltså existensminimum-klarar-sig-på. Men om inkomsten ökar och basbehoven är tillfredsställda måste man inte fortsätta skapa sig ofrihet genom att konsumera bort sitt överskott.

Så det är black week och jag kickar på att avstå. Det är inte sakerna jag behöver.
Det är känslan av att komma in i värmen med ett regnväder i håret, det är att gnugga näsa med en femåring, det är att läsa en bok i soffan, det är frysta hallon som karameller i munnen, pistaschglass, mjölksyra i låren i den tuffaste backen, andfåddheten som stillnar när man är uppe på krönet.
Det är allt som är ett liv, och vad reklamen än hävdar så är det inte genom grejerna du köper det.
Vad annonsbilderna än försöker få dig att tro så kan valet vara ditt.

Liknande inlägg:

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

2 comments

också en sådan dag

Mamma med hörselskydd läser Diva av Monika Fagerholm omgiven av barn. Karta i bakgrunden.

Också en grå lördag i november – när allt som finns är mulen fukt och man tror att det redan hunnit börja mörkna – kan man gå på promenad med en femåring. Upptäcka att det är som det alltid är när man går ut i gråmulen höst, att är man väl ute är det så mycket ljusare än man först tänkte sig. Känna en liten habanerohand krama om ens egen, låta en liten mammahand krama tillbaka. Ingen hand med vante för det var visst inte så kallt som vi trodde, det har vi redan enats om.
Och hud värmer, det värmer mer än man tror.

Också en klar och kall vabbmåndag i november, med skarp sol flödande in genom vardagsrumsfönstren. Med friska barn susande omkring sig, rastlöst klättrande på allt som går och allt som inte går att klättra på i väntan på tillräckligt lång tid av symptomfrihet. Med hörselskydden på för en dämpning av höga plötsliga utrop som NU TAR DE ÖVER STADEN och BOM BOM BOM TILL ATTACK när de sista barrikaderna är förgäves och en kojvärld raseras i tragiska slutstrider. (Och plötsligt, helt osökt, är den enda låt jag har på hjärnan Die Russen Kommen med Berlin Express, och jag går en hel dag och mumlar achtung achtung alarm för mig själv).
Också en sådan dag kan äppelteet ha dragit så att det nådde maximal smak utan att bli beskt, bokens meningar vara vackra, skrivandet rulla fint när barnen äntligen sover.
Också en sådan dag kan sluta i stjärnklar natt, kyla som skapar andedräktsrök, något som biter i kinderna på kvällspromenaden så man känner att man lever och inte bara överlever.

Också en becksvart onsdagsmorgon i november, när man cyklar till dagis för första gången på länge efter ett negativt coronatest, och småbarn muttrar och grufsar som småbarn gör när rutinen plötsligt är bruten, kan man överväldigas av hur gott morgonluft kan dofta. Också i november. Av hur skönt det kan vara att få trampa ur sig allt spring i benen, känna pulsen pumpa och flåset väckas, känna vinden i ansiktet och håret, få tjuvkiken in i andra människors liv genom upplysta villafönster man passerar på vägen.
Känna friheten i förflyttning, om så bara längs en välbekant väg från en välbekant plats annan,

för att ingen dag och tid är helt välbekant
för att varje ögonblick är nytt.

*

Fler inlägg om dessa märkliga tider:

Vill du läsa ännu mer? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

Vägval

Take-awaykaffemugg i keramik och silikon, två dumlekolor.

Mitt skrivande novemberliv är så anpassat för en andra våg att jag först knappt märker att den händer. Eller kanske snarare: att jag tillåter mig att ignorera den. Jag går till jobbet, följer restriktionerna där, kommer hem, skriver. Träffar inga andra än familjen som det är. Handlar redan för två veckor i taget när jag handlar, ofta tider när det är glest i affären. Jag unnar mig att glömma för att det är så lite jag behöver förändra.

I kalendern dyker det upp en påminnelse en dag. Boka bord för bokklubben. Just det. Nästa vecka, det var min tur att hålla i det, vi ska läsa latinamerikanska författare, vi skulle ses på restaurang den här gången. En snabb förfrågan till de övriga i bokklubben. Hur många blir vi?
Huvudet upp ur min skrivbubbla, och när en deltagare mycket vänligt tackar nej med tanke på den rådande situationen möter jag plötsligt verkligheten igen.
Sätter mig och läser kring smittläget på Åland, de olika faser den finska regeringen delat in smittspridningen i och vad varje fas innebär.
Funderar kring vilka beslut jag kan stå för, vad jag kan känna mig stolt över, oavsett hur smittan senare utvecklar sig.
Kommer fram till att bokklubb på Zoom blir en utmärkt idé.

Senare tänker jag på kraften i att dela sitt eget val, snarare än i att skälla på andras. Jag vet att det är svårt. Jag vet att man blir arg av att se respektlöshet hos andra, eller det man upplever som respektlöshet. Samtidigt som jag vet hur lätt det är att råka göra fel, tänka fel, inte veta bättre. Och jo, jag vet att skam kan vara ett bra sätt att få andra människor att rätta sig i ledet – trots allt är det hela känslans ursprungliga funktion. Gör rätt eller bli utesluten ur flocken.

Men jag vet också att det är tungt att ha skam som sin primära drivkraft för beteenden. Det blir tungt att bara göra rätt för att man annars skulle skämmas så över att man gjorde fel. Så jag försöker träna mig i att göra goda val, kloka val, för att det får mig att känna mig stolt. För att det får mig att känna att jag gör vad som är rätt. Jag väljer att belöna mig för de valen, trösta mig när de känns svåra, ge mig en klapp på axeln i min strävan. Det blir lättare  i längden än att banna mig själv för när det inte blir bra.

Kvinnan i min bokklubb sa inte: Ni borde inte ses. Hon sa bara: Jag har gjort ett val att avstå.
Kraften i en sådan enkel, avväpnande ståndpunkt kan vara oerhörd.

Idag valde jag att stanna hemma från jobbet, fast barnen var friska (de hade ännu inte haft ett fullt symptomfritt dygn) och jag själv hade minimala symptom (för minimala symptom är också symptom). Jag struntade i att jag känner mig lat när jag inte jobbar, för andra saker är viktigare nu. Jag valde att gå och ta coronaprov fast det är obehagligt. Jag belönade mig efteråt, med en kopp kaffe och två dumlekolor på balkongen.  Jag sa till mig själv: nu gjorde du något bra, nu gjorde du det du skulle.

Vad valde du idag?

7 comments

why are you wearing that man suit?

Svartvit bild på skribenten i vit skjorta och jeans med kamera framför ansiktet. Sitter på en säng.

Jag bestämde mig för att klä ut mig till en mer välvårdad människa, jag kände att det var dags. Alla mina kläder var för stora, för små, för trasiga, för smutsiga med fläckar som inte gick bort trots diverse husmorstips och strategier.
Så jag tog mig an problemet som jag tar mig an alla problem: jag skapade ett system.

Jag har inget intresse för kläder, egentligen inte för konsumtion över huvud taget. En av de största friheter jag vet är att kunna gå genom en stad, ett köpcentrum, en affär och veta att inga lockpriser och inga skyltningar spelar någon roll eftersom jag aldrig kommer att köpa något. Som en populärtolkning av buddhismen: gör dig av med dina begär, och du är fri.
Men när jag åkte på kurs i tio dagar och fick tvätta kläderna i hotellbadkaret för att alla kläder jag äger inte var tillräckligt för att räcka den tiden, tänkte jag att ett visst – och kontrollerat – begär kanske ändå kan vara användbart.

Jag tänkte på ett avsnitt jag hörde av podden This American Life. Om blackjack. Om hur det är spelet där man kan vinna mot kasinot, om man bara lär sig rätt strategi, och håller sig till den.
Hur det där att huset alltid vinner gäller om man dras med i de snabba kickarna, men inte om man själv bara räknar korten och håller sig lugn.
Jag  bestämde mig för att  tillämpa samma strategi på konsumtion. Inte svepas iväg i Las-Vegas-glamouren och de blinkande ljusen, sitta nykter och noggrann och hålla mig till planen.

Jag skrev en lista på vilka plagg jag ville äga, enkla saker som funkar i alla lägen, som om året var 2006 och jag skrev av checklistan för den perfekta basgarderoben från Ebba von Sydows bok Ebbas stil. 
En vit skjorta. En svart skjorta. Ett par ljusa jeans. Ett par mörka jeans. En svart långärmad tröja. En svart kortärmad tröja. En svart kortärmad klänning, en svart långärmad klänning. En svart polotröja. En tjock tröja i någon annan färg jag tycker om.
Jag bestämde mig för att det var ett långsiktigt projekt, och satte en maxbudget per månad att hålla mig inom. För att inte riskeras att dra med i någon belöningskänslelängtande shoppingeufori.

Jag gick med i en välskött Facebookgrupp där folk säljer begagnade märkeskläder, för jag var så trött på att kläder jag köpte på kedjorna gick sönder, att så fort jag äntligen hittat plagg att trivas i var de trasiga och måste ändå ersättas. Ville prova om detta skulle hålla bättre.
Snabbt upptäckte jag att de begagnade märkeskläderna såldes till nästan motsvarande priser som nyköpskläderna på kedjorna. Många kläder var över huvud taget inte använda. Som en turist i en exotisk verklighet av konsumtion som intresse upptäckte jag den här världens egna språk. Jag lärde mig att priserna är bäst dagarna innan den 25:e och att NWT står för new with tags, alltså felköp man ångrar men inte lämnat tillbaka till butiken utan säljer vidare istället.

I ett flöde av fynd, kläder till en bråkdel av nypriset, kände jag för några sekunder ett begär väckas. En lust att frossa.
Påminde mig om varför jag njuter av att vara sparsam. Om längtan efter friheten när jag kontrollerar mina pengar, och mina pengar inte kontrollerar mig.
Det är ett privilegium att över huvud taget ha det valet. Det kräver att ekonomin för det basala redan finns, annars kommer det skriande behovet av ekonomiska medel oundvikligen kontrollera tillvaron, det är inte val utan faktum. Men jag har valet, och jag gör det.
Jag tänkte kasinot vinner inte, jag vinner och höll mig till strategin.

När jag hade köpt för min uppsatta månadsbudget hade jag avverkat halva min lista. Jag hade inte bråttom. Jag pausade Facebookgruppen från mitt flöde i 30 dagar för att inte matas med ett begär efter något jag inte planerat att köpa.

Inväntade leveranserna.
Öppnade paketen.
Provade kläderna.

De är precis vad jag har letat efter.

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

14 comments

kedjan, hoppet

Lådcykel/Lastcykel utan el

En dag hoppar lådcykelns kedja ur efter ett plötsligt gupp i vägen.
Morgonen är disig och fuktigt grå. Det är på väg att ljusna. Jag har just lämnat på dagis, sitter på huk i lyktstolpsskenet vid sidan av cykelbanan, halvvägs till jobbet, och försöker få på kedjan igen medan mina händer blir allt svartare och mina fingrar allt ömmare.
Helvete också, jag skulle ju ha lämnat den på service,
tänker jag. Det är klart att det här hände, eftersom jag bara skjutit på det.

För så är det, det borde jag ju ha gjort, en check att allting funkade på detta färdmedel jag använder dagligen. Men allt kom emellan. Och så länge det funkar låter man det funka och när kraschen kommer är det så lätt att se det som något man förtjänade i sin slarvighet.
I läkarjobbet har jag sett och hört det så många gånger, fast om andra saker än cyklar. Om kroppar, om hjärnor.
Jag får väl skylla mig själv, jag visste att jag borde ta tag i det och jag lät det vara. Sen sket det sig och det är rätt åt mig.

Och ofta är det väl så, man borde ha tagit itu med det förut, och kanske hade de akuta problemen inte hänt då. Eller så hade de drabbat en i alla fall, sådant vet man aldrig säkert. Men man kan veta att det egna livet inte är något rättssystem, man måste inte utkräva sig själv på ansvar, en utskällning från den egna hjärnan blir sällan hjälpsam. En bestraffning mot en själv ännu mindre.

Därför blir den där svarthandade stunden i morgondiset också en övning i acceptans.
Vad jag än borde ha gjort förut, så är kedjan urhoppad nu. Hur mycket jag än vill sparka på cykeln, skälla på mig själv, susa till jobbet istället för att stå här med svarta händer så behöver jag förhålla mig till det som är. Och ska jag stå här och muttra över min egen idioti blir jag sannolikt sämre på att lösa just den här situationen.

Jag ger upp försöket att få tillbaka kedjan, leder cykeln till jobbet, skrubbar rent mina i handflator i tvållöder och värmande vatten, träffar förmiddagens patienter. Sedan leder jag cykeln till verkstaden på lunchen. För några ögonblick får jag en aning om vad vissa patienter måste uppleva stunden innan de ska träffa en.
När man skäms över att inte ha tagit hand om sin cykel ordentligt. När man skäms över att inte ha tagit hand om sig själv ordentligt.
Man tänker att man ska. Men man tänker så många saker.

“Cyklar du ofta på grus?”, säger han på cykelverkstaden medan han fixar min kedja (och lagar mitt cykellås, visar hur jag ska sätta lamporna bättre, pumpar ett däck).
“Jo, litegrann, varje dag”, säger jag och skäms igen över denna stackars cykel som jag inte vårdar med den kärlek den förtjänar. “Är det dåligt?”
“Nja. Man ser på kedjan att det är så. Tvätta av den ibland, så blir det bra. Jag kan förklara hur du ska göra.”
Och när jag lämnar verkstaden är jag lättad. Över att som var så svårt för mig att lösa blev så lätt med hjälp av någon annan. Över att det finns saker jag kan göra som kan minska risken att det händer igen. Över att det finns hopp för mig och min älskade cykel.

Över att hur skitig livsskiten än kan kännas när den händer, så finns det alltid hopp.
Oavsett om man tycker sig ha förtjänat det eller ej.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

Mjukgörande för eksemsjälar: böcker om acceptans, känsloreglering och mindfulness

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Mjukgörande för själseksem

Jag har skrivit förut om hur man kan tänka på lidande och psykisk sårbarhet som man tänker på en flagande eksemhud, och idag kommer jag att skriva om det igen.
Allas hud är olika känslig för belastning. Vissa smörjer aldrig in sig efter en dusch och använder starka parfymerade produkter utan att reagera det minsta. Andra måste smörja med mjukgörande hudkräm flera gånger per dag, undvika alltför mycket vattenexponering, annars får de eksem. Ytterligare andra måste utöver det smörja med kortisonkräm återkommande, annars får de eksem. Och ytterligare andra – fast det börjar röra sig om en väldigt liten del – kommer dessutom att behöva mer komplicerade och specialiserade behandlingsmetoder mot hudsjukdom.

På samma sätt finns det folk som sällan har något psykiskt lidande, trots att de sover oregelbundet, aldrig tränar och inte har funderat på sina tankar eller känslor typ en dag i sitt liv. Det är som de där som aldrig skulle smörja hudkräm efter duschen men aldrig blir torra ändå. Och så finns det de som inte heller har något stort lidande, men som behöver jobba lite mer för det. Regelbundna vanor, träning, kanske en stunds meditation eller en go självhjälpsbok ibland, att pyssla om sig själv lite extra när det är svårt. Sköter man inte de rutinerna börjar man må sämre, själens torra armbågar spricker upp och börjar flagna, det är dags att smörja lite extra.
Så finns det de som utöver egenvården kanske behöver något av de vanliga psykiatriska läkemedlen, typ vanligt antidepp  (SSRI), det är kanske motsvarande att smörja kortisonkräm. Och precis som när man smörjer kortison på eksemhud, så kan medicinen bara hjälpa fullt ut om man också har sin rutin med mjukgörande på plats.
Så finns det den lilla gruppen som behöver mer specialistgrejer. Här pratar vi antipsykotika och tricykliska och ECT och stämningsstabiliserare och sådana saker. Men även för den som lider på ett sådant sätt att det behövs, har man nytta av att smörja hudkrämen när det flagar, egenvårda själen lite när det skaver.

Idag tänkte jag tipsa om tre välskrivna, varma, konkreta och lättlästa böcker som handlar om tekniker som man kan använda som själens hudkräm.

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om mindfulness av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Psykiatern Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro eller mindfulness från mitten av 00-talet är en klassiker. Strunta i allt du hört om mindfulness från käcka typer som säger att om du bara njuter av ögonblicket kommer du att bli smal, framgångsrik och lycklig, och läs välformulerat och koncist om vad det egentligen handlar om. Med tydliga exempel och metaforer beskrivs hur man kan öva sig i att rikta uppmärksamheten dit man vill lägga sitt fokus i just det här ögonblicket och den här situationen. Boken går igenom exempel på vad man kan använda förmågan i medveten närvaro till, något som jag tror är viktigt. Att vara medvetet närvarande handlar om så mycket mer än att kunna njuta av hur tekoppen känns i handen för stunden. Det kan vara hela utgångspunkten för att förstå vad som händer i situationer när man agerar på ett sätt som inte blir bra för en. Och först när man förstår utgångslägets mekanismer kan man arbeta med att förändra det man vill ska bli annorlunda.
Dessutom är den så mysig och gul. Jag gillar ju gula böcker. 

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. Av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver är en systerbok till Åsa Nilsonnes bok, och de säljs ofta tillsammans. Boken handlar om acceptans, vilket innebär förmågan att förhålla sig till saker just så som de är. Inte nödvändigtvis nöja sig med det, eller låta bli att åtgärda, men att först se dem, precis som de är just nu. Att sluta kämpa mot faktum, och istället se faktum och därefter fundera vad man ska göra åt det. Det kan låta simpelt, framförallt om man inte reflekterat över det, men det finns så många vardagshandlingar vi människor ägnar oss åt där vi helt uppenbart inte förhåller oss till verkligheten så som den ser ut: köper kläder i en storlek som passade för tjugo år sedan, intalar oss själva att vi är feströkare fast det går åt ett paket cigaretter dagligen, blir förbannade på oss själva när vi är ledsna istället för att ge oss själva tröst. Tydligt och lättfattligt beskriver Anna Kåver vad acceptans innebär, hur vi kan arbeta med det för att få en tydligare blick av situationen som hjälper oss att fatta mer ändamålsenliga beslut, och konkreta tekniker för att öva vår acceptans.

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist kom ut 2018 och är ett fint komplement till de övriga två böckerna i det här inlägget. Fokus för boken ligger på känslor. Den första delen handlar om känslornas funktion och vad forskning säger om känslor, därefter djupdyker boken i olika problemsituationer man kan hamna i med känslolivet och handfasta strategier för att hantera dem. Matigt, gediget, och otroligt praktiskt tillämpbart. För alla som känner att känslolivet ibland flödar över, eller tvärtom bara ligger och sjuder inuti utan att någonsin få komma ut. Känslor är varken farliga eller obegripliga, tvärtom är de oerhört användbara, men man kan behöva hjälp att hitta rätt modeller för att hantera dem.
Jag har även skrivit om boken här, och mer om känslor har jag skrivit här.

Det var allt för idag.
Skaffa nu lite mjukgörande, och applicera rikligt morgon och kväll tills det flagar lite mindre, eller livslångt.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

2 comments

Glimtar, september 2020

Svartvitt sepia flicka i trädgård med äppelträd i förgrunden.

Coronapandemin börjar kännas som att vara gravid med barn som föds i december. Man kämpar på med något som är jobbigt under våren, får liksom ihop det hela vägen fram till semestern, vilar ut. Upptäcker sedan när sommaren är slut att det fortfarande är lång väg kvar att gå. Det är något särskilt med saker som varar över sommaren och fortsätter hösten därefter, de känns mycket längre. Med två barn födda i december och ett i augusti vet jag. Decembergraviditeterna varar en evighet, en vårvinter och en vår och en sommar och en höst och en vinter igen, men det där sommarbarnet liksom bara kom av rena farten, graviditeten försvann i påsk och kristi himmelsfärd och sommarlov och sen var allting över.
Men med decemberbarn har man ändå något slags deadline, även om det finns osäkerhet i exakt leverans.
I en värld med ständigt stillestånd inför det som kanske kan hända, en avvaktan inför sådant som kan bli men inte får, är det som att ständigt vara i de där dagarna när man gått över tiden för beräknat förlossningsdatum. En anspänd tristess. Tiden utsträckt kletig, men man får inte bli uttråkad, så att man tappar greppet och inte är beredd när det verkligen gäller.

September 2020. Allting händer, ingenting händer. Jag cyklar med barnen till dagis genom soliga klara morgnar när luften är sval mot ansiktet och man tvekar i morgonstunden om det börjar bli dags att packa med vantar eller inte, lyssnar till deras röster när de leker där i vagnen, Habanero och Lilla Gubben, alla denna långa sommar tillsammans har gett en särskild sorts samkördhet, en repertoar av lekar som alltid finns redo att gripa tag i. Jag är på jobbet,dricker mynta-limete och dikterar efter ett patientbesök, ser plötsliga skyfall spräcka vattenytan i Svibyviken utanför mitt fönster, och tänker på hur det är såhär all tid som vi tänker på som historisk måste ha tett sig. En massa dagar när ingenting särskilt sker fast i bakgrunden hela tiden något alldeles särskilt.

September 2020. Jag äter choklad och läser om dopamintransportörer och alkoholberoende. Städar min hall och sorterar alla vinterns kläder, fyller kassar av urväxt som ska till Emmaus. Tränar på min crosstrainer i garaget medan jag ser på teveserier. Läser om Fight Club av Chuck Palahniuk och märker att jag läser den på ett annat sätt än när jag var femton. Skriver blogginlägg om kvällen när barnen somnat och tvekar över vad jag egentligen har att säga men landar nästan alltid i att tonen bär. Öppnar min mail varje dag med vetskapen om att ett förlag skulle kunna höra av sig med respons på min roman, men lyckas inte uppbåda den spänning jag vet att jag borde känna, det känns avlägset som en dröm att jag har skickat det där projektet till någon annan, det känns som att det bara ligger vilande och väntar på att jag ska redigera det i en evighet till. Går på bokklubb och njuter av att ha hittat ett sammanhang för ett litterärt samtal, skäms inte ens för hur pretentiös den meningen låter.

Pratar familjeliv med Storasystern medan hon målar sina naglar. Blir dricksad med monopolpengar av Habanero när hon sätter sig till bords vid middagen. Upptäcker hur bra Lilla Gubben kan läsa, i smyg, han verkar besvärad av det för att det inte är perfekt, jag bara läser lite enkelt, med tankekraft, säger han avfärdande och vill inte diskutera saken mer. Vabbar. Har tacokväll. Kryper ned i nytvättade helglakan och läser Anna Järvinens Dröm natten till idag. Livet ständigt pulserande, flödande, händelser som fogas till händelser som fogas till händelser och de pågår, de är viktiga, de är mitt liv och de är fulla av liv.

Men i all historisk tristessartad anspänning en längtan efter någonting som spräcker den ytan, det som den här tiden saknar, det som skapar dynamiken, det som kontrasterar alla dessa lugna ögonblick.
Efter stormarna mellan det spegelblanka.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

3 comments

Reboot

Det blev inte skrivet den här veckan på sättet som jag hade tänkt, det var visst en sådan vecka. En vecka av tassande Habanerosteg i natten, av känslan av en femåring som kryper in under ens täcke, pressar sig mot ens rygg. Det hade kunnat vara mest mysigt om det inte vore för den vilda energin som finns i Habanero, också vid midnatt. Runt, runt kan hon snurra och rulla när hon smugit sig ned i ens säng, sedan plötsligt muttra saker i ens öra som hon är missnöjd med, som om detta är det optimala tillfället att debattera. Som Mamma, varför har du inte köpt ett annat lördagsgodis, jag gillar inte sorten vi har eller mamma, VARFÖR tog du bort nattlampan från mitt rum? och svaret för att du riktade den rakt i ditt ansikte så den skulle lysa på dig som om natten var en solsemester, du vaknade mer när du hade den duger liksom inte, och plötsligt i midnattslakanens snurr väser hon du fattar väl att jag har sett var du lagt den. Den är på den högsta hyllan. Om jag ställer en låda på en stol och ställer mig på den kan jag nå den. Fattar du inte det?


Om dagarna tänker jag om Habanero att hon är en liten flicka som måste växa ikapp sin egen hjärna.
Om nätterna tänker jag på säkerhetstjänster och förhör, hur de håller människor sömndepraverade för att de ska tappa garden, bryta samman och berätta allt, korsa sina egna gränser många gånger om i den dimma som uppstår när man aldrig riktigt sover men inte heller orkar vara vaken.

Men även om hon är typ KGB älskar jag ju henne till döds, förstås, det vet ni ju, det vet ju jag också fast kanske vet jag det ännu mer nu när jag har fått sova en hel natt i natt och dessutom en powernap efter att jag kom hem från jobbet idag. Glöm aldrig varför det heter sova på saken. Det är för att man ska krypa ned under täcket och försjunka i tung koma innan man försöker få något vettigt gjort, eller fattar ett enda beslut större än vilken pyjamas man ska ha på sig. Ångra aldrig en sovstund i småbarnslivet, det har jag ju alltid sagt. 

Och så är det plötsligt fredagskväll, och alla andra i huset sover utom jag. Jag äter frusna hallon som små karameller och dricker blåbärste och läser romaner. Upplever skymningen på balkongen och drar in doften av när sensommar går över i höst. Av fuktigt gräs, äpplen som fallit till marken, röken från någon i grannskapets skorsten, luftens råhet, vindarnas salt, jord.

Och dessa stilla ögonblick som är bara mina är också liv, kanske inte den sortens som går till historien men kanske den sortens som är exempel på varför jag inte vill leva mitt liv med intentionen att bli historisk.

Och när tekoppen är urdrucken, hallonskålen tom, kapitlet slut, då går jag in, lite frusen, ställer mig i duschen med värmen så hett jag tål och lite till, sköljer av mig den här veckans tyngd, tvättar bort allt som blir lösa trådar i hjärnan när sömnen inte är på plats, tillåter sinnet att i imman och ångan bli till något annat.

Sveper in mig i morgonrocken, och känner mig förvissad om att orden, orden på sättet jag vill ha dem, orden på sättet som är det bästa jag vet, de kommer tillbaka.
En sovmorgon eller två, så kommer de att flöda igen som om det aldrig hade känts trögt.

2 comments

Att cykla med lådcykel utan el

Sensommaren, ett sådant pulserande tillstånd av förväntan. Nytt skolår, nya rutiner, nya aktiviteter på väg, matplaner och logistik men kvar ligger sommaren med sin drömska hetta som inbjuder till lättja.
Nu när vardagspusslet åter ska pusslas är det många som börjar fundera över hur de egentligen vill att det där pusslet ska se ut. Jag kommer att skriva några inlägg framöver om saker som har gjort att min pusselbild ser mer ut som jag vill ha den. Först ut: den älskade lådcykeln utan el.

Lådcykel/lastcykel utan el

(Notera att vagnen står stilla, hon är på väg ur. Hon åker alltså inte hjälmlös i livsfarlig ställning.)

 

Vad är en lådcykel och vilken lådcykel ska man välja?

Okej. Så först och främst – vad är en lådcykel (eller lastcykel, som de också kallas) och vad finns det för olika alternativ? Lådcyklar är alltså de här cyklarna med en låda framtill där man kan sätta till exempel barn eller matvaror. De finns med olika antal hjul – två eller tre – och med olika antal platser i lådan. Dessutom finns de med eller utan el.

Fördelen med tvåhjuliga lådcyklar är att de väger mindre. Nackdelen är att det förstås krävs en viss fart och teknik för att hålla balansen. Det har jag dock bara läst mig till, och jag vet att vissa tycker att de trehjuliga cyklarna känns instabila i höga hastigheter, åtminstone i billigare märken. Jag har anat den känslan någon gång i en riktigt rejäl nerförsbacke, men annars kommer jag inte upp i så höga farter att det är ett problem.

Jag har en trehjulig lådcykel med plats för totalt fyra barn (eller två barn och matkassar, badkassar och ett paket med typ 1 kg recensionsex-böcker, om det är vad man vill stoppa i vagnen). Den är utan el. Märket är Cargobike och den är några år gammal, från 2016 tror jag. Det är ett av de billigaste märkena och jag har läst lådcykelkännare hävda det ska vara dålig kvalitet, att den är tungt och klumpigt byggd och därför hopplös att ha utan el. Jag är ingen kännare och jag har aldrig provat en annan lådcykel. Det här inlägget handlar därför inte om vilken cykel som är bäst i test, utan kanske är mer för dig som till exempel funderar på att införskaffa en lådcykel utan el och undrar om det är möjligt.

Lådcykel/Lastcykel utan el

Platt, nära och ingen brådska: våra förutsättningar

När jag började cykla lådcykel hade jag två barn som skulle transporteras och ett som skulle cykla själv. (Numera är de två som kan cykla själva och den tredje övar dagligen.) Sträckorna vi färdas i vardagen är korta: vi har dagis, flera affärer och några favoritstränder inom två kilometer från bostaden. En vanlig jobbdag blir det längre totalsträcka eftersom dagis inte ligger på vägen till jobbet, utan jag cyklar först till dagis och sedan tillbaka till jobbet, så då cyklar jag ungefär 8 km totalt under dagen.

De korta sträckorna gör att långsam takt inte leder till så många minuters försening. Dessutom har jag försökt ordna morgnar och eftermiddagar så att vi inte ska ha bråttom. (Det går väl sisådär, men det är sällan på några få minuter det hänger i alla fall).

De vägar vi cyklar är överlag ganska platta, även om det finns några sega backar. Där har jag å andra sidan haft nytta av en mentalitet jag haft sedan start, och som möjliggjorts av att det är en trehjuling och inte tvåhjuling, det vill säga man kan cykla extremt långsamt och ändå hålla balansen. Jag kallar mentaliteten man hoppar aldrig av i en backe. Det blir liksom bättre träning så. Men mer om den senare.

Lådcykel/Lastcykel utan el

Vad är fördelarna med att ha lådcykel?

Många väljer att ha lådcykel för att det är mer miljövänligt. Jag tycker också att det är mysigt, med barnen där fram i lådan får man en fin kontakt, man hör deras samtal så nära. Det är samma känsla som när jag brukade köra dem i barnvagn. Jag tycker även om att man får vara ute mer jämfört med i en bil, känna dofter och väder och vind i sin vardag.

Har man som jag större barn som kan cykla själva är det ett bra sätt att skapa en naturligt aktiv vardag med mycket rörelse. Det är mer motion för en själv jämfört med att ta bilen, och har man en tung lådcykel utan el som jag är det en riktigt grym träning. Så raskt vidare till varför jag har valt att ha cykeln utan eldrift.

Varför välja en lådcykel utan eldrift?

En lådcykel utan el är betydligt billigare, vilket kan vara avgörande för många. Är det en viktig faktor ska man dock ha med sig att den dyraste cykeln är den som inte alls används, så för de flesta är det sannolikt betydligt klokare att vänta tills man hittar en bra lådcykel med eldrift begagnat än att köpa en ny cykel utan el.

Jag har ju aldrig cyklat med el, men jag har förstått att det är helt olika upplevelser. Med el kan man ta sig långa sträckor utan bekymmer och utan att det blir betungande. Med en lådcykel utan el, och framförallt en så stor och tung som jag har, så är cyklingen rejäl träning, framförallt i början. För någon annan vore det orsaken till att den skulle bli stående oanvänd i garaget. För mig är det själva tjusningen.

Lådcykel/lastcykel utan el

Lådcykel utan el som transportträning

Och här kommer vi till det som liksom är själva vardagshacket för mig. Den där cykeln är min rejäla dagliga vardagsmotion. Jag har aldrig haft så bra kondition och jag har aldrig haft så starka lår.  Jag har aldrig heller behövt äta så mycket för att hålla vikten, inte ens när jag ammade. Det här är träning som bara kräver några extra minuters investering av mig, för vi skulle ju ändå ha behövt ta oss någonstans, men den ger mig stora mängder träningseffekt tillbaka. Det är transportträningens stora tjusning, att när man väl fått in vanan har den redan sin naturliga plats i pusslet, man behöver inte spränga in den mellan allt annat som ska hinnas med.

Det svåraste, som med all träning, är i början. Då var det riktigt tungt, också i de korta vardagssträckorna. Men det där bygger man upp, nu är det inte lika tungt längre, och jag märker att jag gärna förlänger våra utflykter för att få mer träningsrus av cyklandet. Och numera är viktiga sträckor som vägen till dagis inte tyngre för mig än att jag skulle klara det om jag var förkyld, sovit dåligt eller liknande – bara jag väljer ett lugnare tempo. Men väljer jag att trampa det snabbaste jag kan jag få ett skönt intervallpass på väg hem från jobbet.

Det finns så många saker att säga om vilken lycka den här cykeln har gett mig. Eller snarare, all den utomhusträning den har tillfört i mitt vardagsliv, och vad det har gett mig. Men mer om det en annan dag.

Nu har jag sagt allt jag ville säga om lådcyklar utan el.

Liknande inlägg:

– Sluta med smartphone – går det?

– “Jaha, ska vi äta idag också?” – Tre kokböcker jag använder i min matplanering

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

8 comments

Sluta med smartphone – går det?

Gammal nokiatelefon

Jag är mätt på kakor nu: att leva utan smartphone med smartphone

Jag har tvekat inför att skriva den här texten, för folk tar ofta saker så dogmatiskt och principiellt. Man slutar göra någonting och plötsligt är det en fråga om dygd och principer, man är tjejen som inte har någon smartphone och om man sedan bestämmer sig för att skaffa en igen reagerar folk på ett av två sätt: antingen nickar de förnumstigt och säger att det visste de väl hela tiden att det inte går, eller så blir de besvikna för att man inte har upprätthållit sitt ideal.

Men den här texten om att leva utan smartphone handlar inte om något alla borde göra eller hur folk borde leva. För mig har den här tiden, det här experimentet, det här beslutet eller vad man nu väljer att kalla det varit lika okomplicerat som att ibland vill man ha en kaka till kaffet, och ibland vill man inte det. Det senare betyder inte att man är en principiell kakmotståndare, eller tycker att ingen människa någonsin borde få äta kakor igen.
Det betyder bara att just nu är jag mätt, tack.

barn med gammal telefon

Det snurrar för fort, och för långsamt: varför jag slutade med smartphone

Och när min förra telefon en dag bestämde sig för att inte starta mer, då märkte jag att jag var mätt. Det var i början av mars. Några veckor senare skulle land efter land i Europa stänga ned på grund av det nya coronaviruset. Skolorna här skulle stänga, alla mina kurser i Sverige skulle bli inställda, barnens aktiviteter upphörde, och resten av våren domineras av helt andra saker än min telefon. Men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag gick med en naggande känsla av att livet snurrade för fort fast på ett alldeles för långsamt sätt. En kletig känsla av att hela tiden göra någonting litegrann, men utan att komma någonvart. Som när man sover så ytligt och oroligt att man inte riktigt vet om man sovit eller dagdrömt.

Det fanns många förklaringar till att det kändes så. Jag hade väldigt mycket att göra. Men jag anade också att problemet inte var att jag hade så mycket att göra, utan att jag inte vilade på sätt jag mådde bra av däremellan.
Och när den där telefonen lade av satt jag med den i handen, stirrade på den svarta skärmen och tänkte: men jag orkar inte. Jag vill ju inte ha det här. Varför ska jag betala en massa pengar för något jag inte vill ha?
Jag ville inte ha det lättillgängliga bara-scrolla-lite-och-titta-om-någon-sagt-något när hjärnan var för trött för att komma på en bättre idé. Ville inte ha de ständigt pågående halvkonversationerna utan fokus.
Ville få vara ifred när jag är ifred.

Svartvit kvinna pratar i telefon

“Men Swish då?”: går det att leva utan smartphone och hur löser man problemen det kan leda till?

Så jag fattade beslutet att inte köpa någon ny telefon. På många sätt var det enkelt, eftersom det var ett slags icke-beslut. Jag orkar inte köpa en ny telefon idag, men imorgon kanske jag får lust. Och i väntan på lusten, eller behovet, fanns en del praktiska omständigheter som behövde lösas.

Jag rotade fram en gammal knapptelefon. Knallorange. Går endast att ringa och skicka sms med. Det är viktigt för mig att ha en telefon med mig när jag är ute med barnen, ifall något skulle hända. Jag tror att jag inte hade blivit så trött på min smartphone till att börja med om jag inte hade haft det behovet. Då hade jag kanske bara lämnat den hemma.

Det här är några av anpassningarna jag behövde göra för att det skulle fungera rent praktiskt:

  • Jag bytte några chattappar till sådana som finns i desktopvariant (gick från Whatsapp till Telegram med några internetkompisar, till exempel). Fortsatte hålla kontakten med folk jag mest chattade med, men vid datorn istället, vid en given tidpunkt.
  •  Räkningar och ekonomiska ärenden skötte jag redan vid en given tidpunkt, inte lite hela tiden, vilket gjorde det lätt att börja göra det vid datorn.
  • Kalender har jag analogt, jag kör något slags variant av Bullet Journal, så inga anpassningar av det.
  •  Poddar: efter ett tag rotade jag fram en gammal iPod och började lyssna på podcasts som jag laddade ned och förde över. Lite meckigt kanske, men det fanns också ett lugn i att välja vilka podcasts jag skulle lyssna på närmaste tiden och inte ständigt veta att jag rastlöst kunde byta, och byta, och byta om det jag började lyssna på inte passade mig just då.
  • Musik: i början saknade jag att alltid lyssna på musik. Men efter ett tag började jag trivas med att inte göra det jämnt. Inte fundera om jag ska lyssna eller inte lyssna och vad jag ska lyssna på. Där jag bor är det oftast ganska tyst (förutom barnen…) så jag har inte så mycket ljud jag behöver stänga ute. Om jag skriver har jag oftast datorn och då har jag musik där. Om jag läser på typ café och vill ha det lite tystare brukar jag stoppa i hörselproppar.
  • “Men Swish då?”, vet jag att många tänker. Använde inte det förut eftersom det inte finns här. Numera finns en tjänst som heter Siirto som jag tror är motsvarande funktion, men även när jag hade smartphone hade aldrig kommit igång att använda den. Folk använder kontanter mer här än i Sverige, så på typ loppisar antar jag att jag skulle använda det, även om jag i ärlighetens namn inte minns senast jag loppisshoppade. Om jag äter ute med kompisar splittar vi ofta notan som mitt liv ser ut nu, eftersom det rör sig om folk med ungefär samma vanor och inkomstnivå. (Superviktigt att inte i alla lägen utgå från att folk kan splitta en nota, men det är ju ett helt annat inlägg).
  • Om jag ska hem till någon kollar jag vägen innan, skriver upp adressen och kollar på karta att jag förstår vägen, istället för att utgå från att jag ska kunna titta på en liten plupp på en skärm som visar var jag befinner mig hela tiden. Ni vet, som folk gjorde innan typ 2012…
  • Och om jag ska träffa någon försäkrar jag mig om att jag har deras telefonnummer, så jag kan ringa eller sms:a om jag blir sen, och säger att jag inte ser om de skickar något på Messenger utan ber dem höra av sig på telefon istället.
  • Jag har inte rest utan smartphone än, eftersom corona kom. Jag var på väg på flera kurser i Sverige under våren och då hade jag tänkt att jag skulle göra som punkten ovan – kolla vägen till ställen vid dator på hotellet, kanske skaffa en turistkarta, fråga folk vid behov. Men sedan mars har jag ju mest cyklat runt, runt runt inom tre kilometers radie så jag vet inte hur det kommer att funka än.

Jag hör fåglarna och sensommarvinden: Effekter av att vara utan smartphone

Varför göra något som kräver en massa anpassningar av livet? Tja, för att jag kände för det.
Men varför fortsätta? För att det ger mig något, och vad det ger mig överväger just nu vad det kostar.
Att inte ha smartphone har gett mig min läsning tillbaka. Jag läser som jag gjorde när jag var yngre. Jag läser… som folk använder sina smartphones. Alla de här småstunderna. När man står i en kö. På toaletten. På en parkbänk med en kopp kaffe i en lekpark när alla tre barnen leker och är nöjda samtidigt. Då drar jag inte fram min telefon, jag drar fram en bok. Jag räknar inte hur mycket jag läser, för jag känner inte det behovet, men det är nog minst en bok i veckan, ibland mer. Och i mitt läsande bottnar jag, i mitt läsande kommer hjärnan ned i varv, på ett helt annat sätt än vad den gjorde med telefonen.
Och i mitt läsande föds mitt skrivande.
Det bästa jag vet är ord, och bara det att jag fått orden tillbaka hade räckt som argument för mig att fortsätta med det här.

Men så är det annat också. Jag märker att jag uppfattar mer av allt omkring mig. Jag ser hur vackra molnformationerna är när jag ligger i sanden på stranden, för trött för att läsa och utan något slöare att distrahera min hjärna med, när jag blickar upp mot skyn och verkligen ser. Jag hör ljudet av fåglarna, hur det skiftar mellan vår och sommar och sensommar, för jag har inte ständigt musik i öronen. Jag hör ljudet av sensommarvinden – visst är det ett särskilt ljud? Jag minns plötsligt att det är något jag tänkt förut, och glömt bort, att vinden låter annorlunda i augusti än i april, är det mängden löv på träden, ett mjukare ljud?
Jag kan fokusera länge och intensivt på det jag vill få gjort. När det snurrar fort får det snurra och däremellan går det långsamt. Inget mer klet.
Det har varit en speciell vår, och allt beror knappast på att jag är utan den där telefonen, men jag står på något sätt stadigare, mer förankrad i min verklighet.
Och därför känner jag mig fortfarande inte så kaksugen.

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

 

12 comments

Sida 1 av 180

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén