Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: sånt som inte får plats i andra kategorier (Sida 1 av 179)

Mjukgörande för eksemsjälar: böcker om acceptans, känsloreglering och mindfulness

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Mjukgörande för själseksem

Jag har skrivit förut om hur man kan tänka på lidande och psykisk sårbarhet som man tänker på en flagande eksemhud, och idag kommer jag att skriva om det igen.
Allas hud är olika känslig för belastning. Vissa smörjer aldrig in sig efter en dusch och använder starka parfymerade produkter utan att reagera det minsta. Andra måste smörja med mjukgörande hudkräm flera gånger per dag, undvika alltför mycket vattenexponering, annars får de eksem. Ytterligare andra måste utöver det smörja med kortisonkräm återkommande, annars får de eksem. Och ytterligare andra – fast det börjar röra sig om en väldigt liten del – kommer dessutom att behöva mer komplicerade och specialiserade behandlingsmetoder mot hudsjukdom.

På samma sätt finns det folk som sällan har något psykiskt lidande, trots att de sover oregelbundet, aldrig tränar och inte har funderat på sina tankar eller känslor typ en dag i sitt liv. Det är som de där som aldrig skulle smörja hudkräm efter duschen men aldrig blir torra ändå. Och så finns det de som inte heller har något stort lidande, men som behöver jobba lite mer för det. Regelbundna vanor, träning, kanske en stunds meditation eller en go självhjälpsbok ibland, att pyssla om sig själv lite extra när det är svårt. Sköter man inte de rutinerna börjar man må sämre, själens torra armbågar spricker upp och börjar flagna, det är dags att smörja lite extra.
Så finns det de som utöver egenvården kanske behöver något av de vanliga psykiatriska läkemedlen, typ vanligt antidepp  (SSRI), det är kanske motsvarande att smörja kortisonkräm. Och precis som när man smörjer kortison på eksemhud, så kan medicinen bara hjälpa fullt ut om man också har sin rutin med mjukgörande på plats.
Så finns det den lilla gruppen som behöver mer specialistgrejer. Här pratar vi antipsykotika och tricykliska och ECT och stämningsstabiliserare och sådana saker. Men även för den som lider på ett sådant sätt att det behövs, har man nytta av att smörja hudkrämen när det flagar, egenvårda själen lite när det skaver.

Idag tänkte jag tipsa om tre välskrivna, varma, konkreta och lättlästa böcker som handlar om tekniker som man kan använda som själens hudkräm.

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om mindfulness av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Psykiatern Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro eller mindfulness från mitten av 00-talet är en klassiker. Strunta i allt du hört om mindfulness från käcka typer som säger att om du bara njuter av ögonblicket kommer du att bli smal, framgångsrik och lycklig, och läs välformulerat och koncist om vad det egentligen handlar om. Med tydliga exempel och metaforer beskrivs hur man kan öva sig i att rikta uppmärksamheten dit man vill lägga sitt fokus i just det här ögonblicket och den här situationen. Boken går igenom exempel på vad man kan använda förmågan i medveten närvaro till, något som jag tror är viktigt. Att vara medvetet närvarande handlar om så mycket mer än att kunna njuta av hur tekoppen känns i handen för stunden. Det kan vara hela utgångspunkten för att förstå vad som händer i situationer när man agerar på ett sätt som inte blir bra för en. Och först när man förstår utgångslägets mekanismer kan man arbeta med att förändra det man vill ska bli annorlunda.
Dessutom är den så mysig och gul. Jag gillar ju gula böcker. 

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. Av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver är en systerbok till Åsa Nilsonnes bok, och de säljs ofta tillsammans. Boken handlar om acceptans, vilket innebär förmågan att förhålla sig till saker just så som de är. Inte nödvändigtvis nöja sig med det, eller låta bli att åtgärda, men att först se dem, precis som de är just nu. Att sluta kämpa mot faktum, och istället se faktum och därefter fundera vad man ska göra åt det. Det kan låta simpelt, framförallt om man inte reflekterat över det, men det finns så många vardagshandlingar vi människor ägnar oss åt där vi helt uppenbart inte förhåller oss till verkligheten så som den ser ut: köper kläder i en storlek som passade för tjugo år sedan, intalar oss själva att vi är feströkare fast det går åt ett paket cigaretter dagligen, blir förbannade på oss själva när vi är ledsna istället för att ge oss själva tröst. Tydligt och lättfattligt beskriver Anna Kåver vad acceptans innebär, hur vi kan arbeta med det för att få en tydligare blick av situationen som hjälper oss att fatta mer ändamålsenliga beslut, och konkreta tekniker för att öva vår acceptans.

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist kom ut 2018 och är ett fint komplement till de övriga två böckerna i det här inlägget. Fokus för boken ligger på känslor. Den första delen handlar om känslornas funktion och vad forskning säger om känslor, därefter djupdyker boken i olika problemsituationer man kan hamna i med känslolivet och handfasta strategier för att hantera dem. Matigt, gediget, och otroligt praktiskt tillämpbart. För alla som känner att känslolivet ibland flödar över, eller tvärtom bara ligger och sjuder inuti utan att någonsin få komma ut. Känslor är varken farliga eller obegripliga, tvärtom är de oerhört användbara, men man kan behöva hjälp att hitta rätt modeller för att hantera dem.
Jag har även skrivit om boken här, och mer om känslor har jag skrivit här.

Det var allt för idag.
Skaffa nu lite mjukgörande, och applicera rikligt morgon och kväll tills det flagar lite mindre, eller livslångt.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

Glimtar, september 2020

Svartvitt sepia flicka i trädgård med äppelträd i förgrunden.

Coronapandemin börjar kännas som att vara gravid med barn som föds i december. Man kämpar på med något som är jobbigt under våren, får liksom ihop det hela vägen fram till semestern, vilar ut. Upptäcker sedan när sommaren är slut att det fortfarande är lång väg kvar att gå. Det är något särskilt med saker som varar över sommaren och fortsätter hösten därefter, de känns mycket längre. Med två barn födda i december och ett i augusti vet jag. Decembergraviditeterna varar en evighet, en vårvinter och en vår och en sommar och en höst och en vinter igen, men det där sommarbarnet liksom bara kom av rena farten, graviditeten försvann i påsk och kristi himmelsfärd och sommarlov och sen var allting över.
Men med decemberbarn har man ändå något slags deadline, även om det finns osäkerhet i exakt leverans.
I en värld med ständigt stillestånd inför det som kanske kan hända, en avvaktan inför sådant som kan bli men inte får, är det som att ständigt vara i de där dagarna när man gått över tiden för beräknat förlossningsdatum. En anspänd tristess. Tiden utsträckt kletig, men man får inte bli uttråkad, så att man tappar greppet och inte är beredd när det verkligen gäller.

September 2020. Allting händer, ingenting händer. Jag cyklar med barnen till dagis genom soliga klara morgnar när luften är sval mot ansiktet och man tvekar i morgonstunden om det börjar bli dags att packa med vantar eller inte, lyssnar till deras röster när de leker där i vagnen, Habanero och Lilla Gubben, alla denna långa sommar tillsammans har gett en särskild sorts samkördhet, en repertoar av lekar som alltid finns redo att gripa tag i. Jag är på jobbet,dricker mynta-limete och dikterar efter ett patientbesök, ser plötsliga skyfall spräcka vattenytan i Svibyviken utanför mitt fönster, och tänker på hur det är såhär all tid som vi tänker på som historisk måste ha tett sig. En massa dagar när ingenting särskilt sker fast i bakgrunden hela tiden något alldeles särskilt.

September 2020. Jag äter choklad och läser om dopamintransportörer och alkoholberoende. Städar min hall och sorterar alla vinterns kläder, fyller kassar av urväxt som ska till Emmaus. Tränar på min crosstrainer i garaget medan jag ser på teveserier. Läser om Fight Club av Chuck Palahniuk och märker att jag läser den på ett annat sätt än när jag var femton. Skriver blogginlägg om kvällen när barnen somnat och tvekar över vad jag egentligen har att säga men landar nästan alltid i att tonen bär. Öppnar min mail varje dag med vetskapen om att ett förlag skulle kunna höra av sig med respons på min roman, men lyckas inte uppbåda den spänning jag vet att jag borde känna, det känns avlägset som en dröm att jag har skickat det där projektet till någon annan, det känns som att det bara ligger vilande och väntar på att jag ska redigera det i en evighet till. Går på bokklubb och njuter av att ha hittat ett sammanhang för ett litterärt samtal, skäms inte ens för hur pretentiös den meningen låter.

Pratar familjeliv med Storasystern medan hon målar sina naglar. Blir dricksad med monopolpengar av Habanero när hon sätter sig till bords vid middagen. Upptäcker hur bra Lilla Gubben kan läsa, i smyg, han verkar besvärad av det för att det inte är perfekt, jag bara läser lite enkelt, med tankekraft, säger han avfärdande och vill inte diskutera saken mer. Vabbar. Har tacokväll. Kryper ned i nytvättade helglakan och läser Anna Järvinens Dröm natten till idag. Livet ständigt pulserande, flödande, händelser som fogas till händelser som fogas till händelser och de pågår, de är viktiga, de är mitt liv och de är fulla av liv.

Men i all historisk tristessartad anspänning en längtan efter någonting som spräcker den ytan, det som den här tiden saknar, det som skapar dynamiken, det som kontrasterar alla dessa lugna ögonblick.
Efter stormarna mellan det spegelblanka.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

2 comments

Reboot

Det blev inte skrivet den här veckan på sättet som jag hade tänkt, det var visst en sådan vecka. En vecka av tassande Habanerosteg i natten, av känslan av en femåring som kryper in under ens täcke, pressar sig mot ens rygg. Det hade kunnat vara mest mysigt om det inte vore för den vilda energin som finns i Habanero, också vid midnatt. Runt, runt kan hon snurra och rulla när hon smugit sig ned i ens säng, sedan plötsligt muttra saker i ens öra som hon är missnöjd med, som om detta är det optimala tillfället att debattera. Som Mamma, varför har du inte köpt ett annat lördagsgodis, jag gillar inte sorten vi har eller mamma, VARFÖR tog du bort nattlampan från mitt rum? och svaret för att du riktade den rakt i ditt ansikte så den skulle lysa på dig som om natten var en solsemester, du vaknade mer när du hade den duger liksom inte, och plötsligt i midnattslakanens snurr väser hon du fattar väl att jag har sett var du lagt den. Den är på den högsta hyllan. Om jag ställer en låda på en stol och ställer mig på den kan jag nå den. Fattar du inte det?


Om dagarna tänker jag om Habanero att hon är en liten flicka som måste växa ikapp sin egen hjärna.
Om nätterna tänker jag på säkerhetstjänster och förhör, hur de håller människor sömndepraverade för att de ska tappa garden, bryta samman och berätta allt, korsa sina egna gränser många gånger om i den dimma som uppstår när man aldrig riktigt sover men inte heller orkar vara vaken.

Men även om hon är typ KGB älskar jag ju henne till döds, förstås, det vet ni ju, det vet ju jag också fast kanske vet jag det ännu mer nu när jag har fått sova en hel natt i natt och dessutom en powernap efter att jag kom hem från jobbet idag. Glöm aldrig varför det heter sova på saken. Det är för att man ska krypa ned under täcket och försjunka i tung koma innan man försöker få något vettigt gjort, eller fattar ett enda beslut större än vilken pyjamas man ska ha på sig. Ångra aldrig en sovstund i småbarnslivet, det har jag ju alltid sagt. 

Och så är det plötsligt fredagskväll, och alla andra i huset sover utom jag. Jag äter frusna hallon som små karameller och dricker blåbärste och läser romaner. Upplever skymningen på balkongen och drar in doften av när sensommar går över i höst. Av fuktigt gräs, äpplen som fallit till marken, röken från någon i grannskapets skorsten, luftens råhet, vindarnas salt, jord.

Och dessa stilla ögonblick som är bara mina är också liv, kanske inte den sortens som går till historien men kanske den sortens som är exempel på varför jag inte vill leva mitt liv med intentionen att bli historisk.

Och när tekoppen är urdrucken, hallonskålen tom, kapitlet slut, då går jag in, lite frusen, ställer mig i duschen med värmen så hett jag tål och lite till, sköljer av mig den här veckans tyngd, tvättar bort allt som blir lösa trådar i hjärnan när sömnen inte är på plats, tillåter sinnet att i imman och ångan bli till något annat.

Sveper in mig i morgonrocken, och känner mig förvissad om att orden, orden på sättet jag vill ha dem, orden på sättet som är det bästa jag vet, de kommer tillbaka.
En sovmorgon eller två, så kommer de att flöda igen som om det aldrig hade känts trögt.

2 comments

Att cykla med lådcykel utan el

Sensommaren, ett sådant pulserande tillstånd av förväntan. Nytt skolår, nya rutiner, nya aktiviteter på väg, matplaner och logistik men kvar ligger sommaren med sin drömska hetta som inbjuder till lättja.
Nu när vardagspusslet åter ska pusslas är det många som börjar fundera över hur de egentligen vill att det där pusslet ska se ut. Jag kommer att skriva några inlägg framöver om saker som har gjort att min pusselbild ser mer ut som jag vill ha den. Först ut: den älskade lådcykeln utan el.

Lådcykel/lastcykel utan el

(Notera att vagnen står stilla, hon är på väg ur. Hon åker alltså inte hjälmlös i livsfarlig ställning.)

 

Vad är en lådcykel och vilken lådcykel ska man välja?

Okej. Så först och främst – vad är en lådcykel (eller lastcykel, som de också kallas) och vad finns det för olika alternativ? Lådcyklar är alltså de här cyklarna med en låda framtill där man kan sätta till exempel barn eller matvaror. De finns med olika antal hjul – två eller tre – och med olika antal platser i lådan. Dessutom finns de med eller utan el.

Fördelen med tvåhjuliga lådcyklar är att de väger mindre. Nackdelen är att det förstås krävs en viss fart och teknik för att hålla balansen. Det har jag dock bara läst mig till, och jag vet att vissa tycker att de trehjuliga cyklarna känns instabila i höga hastigheter, åtminstone i billigare märken. Jag har anat den känslan någon gång i en riktigt rejäl nerförsbacke, men annars kommer jag inte upp i så höga farter att det är ett problem.

Jag har en trehjulig lådcykel med plats för totalt fyra barn (eller två barn och matkassar, badkassar och ett paket med typ 1 kg recensionsex-böcker, om det är vad man vill stoppa i vagnen). Den är utan el. Märket är Cargobike och den är några år gammal, från 2016 tror jag. Det är ett av de billigaste märkena och jag har läst lådcykelkännare hävda det ska vara dålig kvalitet, att den är tungt och klumpigt byggd och därför hopplös att ha utan el. Jag är ingen kännare och jag har aldrig provat en annan lådcykel. Det här inlägget handlar därför inte om vilken cykel som är bäst i test, utan kanske är mer för dig som till exempel funderar på att införskaffa en lådcykel utan el och undrar om det är möjligt.

Lådcykel/Lastcykel utan el

Platt, nära och ingen brådska: våra förutsättningar

När jag började cykla lådcykel hade jag två barn som skulle transporteras och ett som skulle cykla själv. (Numera är de två som kan cykla själva och den tredje övar dagligen.) Sträckorna vi färdas i vardagen är korta: vi har dagis, flera affärer och några favoritstränder inom två kilometer från bostaden. En vanlig jobbdag blir det längre totalsträcka eftersom dagis inte ligger på vägen till jobbet, utan jag cyklar först till dagis och sedan tillbaka till jobbet, så då cyklar jag ungefär 8 km totalt under dagen.

De korta sträckorna gör att långsam takt inte leder till så många minuters försening. Dessutom har jag försökt ordna morgnar och eftermiddagar så att vi inte ska ha bråttom. (Det går väl sisådär, men det är sällan på några få minuter det hänger i alla fall).

De vägar vi cyklar är överlag ganska platta, även om det finns några sega backar. Där har jag å andra sidan haft nytta av en mentalitet jag haft sedan start, och som möjliggjorts av att det är en trehjuling och inte tvåhjuling, det vill säga man kan cykla extremt långsamt och ändå hålla balansen. Jag kallar mentaliteten man hoppar aldrig av i en backe. Det blir liksom bättre träning så. Men mer om den senare.

Lådcykel/Lastcykel utan el

Vad är fördelarna med att ha lådcykel?

Många väljer att ha lådcykel för att det är mer miljövänligt. Jag tycker också att det är mysigt, med barnen där fram i lådan får man en fin kontakt, man hör deras samtal så nära. Det är samma känsla som när jag brukade köra dem i barnvagn. Jag tycker även om att man får vara ute mer jämfört med i en bil, känna dofter och väder och vind i sin vardag.

Har man som jag större barn som kan cykla själva är det ett bra sätt att skapa en naturligt aktiv vardag med mycket rörelse. Det är mer motion för en själv jämfört med att ta bilen, och har man en tung lådcykel utan el som jag är det en riktigt grym träning. Så raskt vidare till varför jag har valt att ha cykeln utan eldrift.

Varför välja en lådcykel utan eldrift?

En lådcykel utan el är betydligt billigare, vilket kan vara avgörande för många. Är det en viktig faktor ska man dock ha med sig att den dyraste cykeln är den som inte alls används, så för de flesta är det sannolikt betydligt klokare att vänta tills man hittar en bra lådcykel med eldrift begagnat än att köpa en ny cykel utan el.

Jag har ju aldrig cyklat med el, men jag har förstått att det är helt olika upplevelser. Med el kan man ta sig långa sträckor utan bekymmer och utan att det blir betungande. Med en lådcykel utan el, och framförallt en så stor och tung som jag har, så är cyklingen rejäl träning, framförallt i början. För någon annan vore det orsaken till att den skulle bli stående oanvänd i garaget. För mig är det själva tjusningen.

Lådcykel/lastcykel utan el

Lådcykel utan el som transportträning

Och här kommer vi till det som liksom är själva vardagshacket för mig. Den där cykeln är min rejäla dagliga vardagsmotion. Jag har aldrig haft så bra kondition och jag har aldrig haft så starka lår.  Jag har aldrig heller behövt äta så mycket för att hålla vikten, inte ens när jag ammade. Det här är träning som bara kräver några extra minuters investering av mig, för vi skulle ju ändå ha behövt ta oss någonstans, men den ger mig stora mängder träningseffekt tillbaka. Det är transportträningens stora tjusning, att när man väl fått in vanan har den redan sin naturliga plats i pusslet, man behöver inte spränga in den mellan allt annat som ska hinnas med.

Det svåraste, som med all träning, är i början. Då var det riktigt tungt, också i de korta vardagssträckorna. Men det där bygger man upp, nu är det inte lika tungt längre, och jag märker att jag gärna förlänger våra utflykter för att få mer träningsrus av cyklandet. Och numera är viktiga sträckor som vägen till dagis inte tyngre för mig än att jag skulle klara det om jag var förkyld, sovit dåligt eller liknande – bara jag väljer ett lugnare tempo. Men väljer jag att trampa det snabbaste jag kan jag få ett skönt intervallpass på väg hem från jobbet.

Det finns så många saker att säga om vilken lycka den här cykeln har gett mig. Eller snarare, all den utomhusträning den har tillfört i mitt vardagsliv, och vad det har gett mig. Men mer om det en annan dag.

Nu har jag sagt allt jag ville säga om lådcyklar utan el.

Liknande inlägg:

– Sluta med smartphone – går det?

– “Jaha, ska vi äta idag också?” – Tre kokböcker jag använder i min matplanering

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

7 comments

Sluta med smartphone – går det?

Gammal nokiatelefon

Jag är mätt på kakor nu: att sluta med smartphone

Jag har tvekat inför att skriva den här texten, för folk tar ofta saker så dogmatiskt och principiellt. Man slutar göra någonting och plötsligt är det en fråga om dygd och principer, man är tjejen som inte har någon smartphone och om man sedan bestämmer sig för att skaffa en igen reagerar folk på ett av två sätt: antingen nickar de förnumstigt och säger att det visste de väl hela tiden att det inte går, eller så blir de besvikna för att man inte har upprätthållit sitt ideal.

Men den här texten om att inte ha smartphone handlar inte om något alla borde göra eller hur folk borde leva. För mig har den här tiden, det här experimentet, det här beslutet eller vad man nu väljer att kalla det varit lika okomplicerat som att ibland vill man ha en kaka till kaffet, och ibland vill man inte det. Det senare betyder inte att man är en principiell kakmotståndare, eller tycker att ingen människa någonsin borde få äta kakor igen.
Det betyder bara att just nu är jag mätt, tack.

barn med gammal telefon

Det snurrar för fort, och för långsamt: varför jag slutade med smartphone

Och när min förra telefon en dag bestämde sig för att inte starta mer, då märkte jag att jag var mätt. Det var i början av mars. Några veckor senare skulle land efter land i Europa stänga ned på grund av det nya coronaviruset. Skolorna här skulle stänga, alla mina kurser i Sverige skulle bli inställda, barnens aktiviteter upphörde, och resten av våren domineras av helt andra saker än min telefon. Men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag gick med en naggande känsla av att livet snurrade för fort fast på ett alldeles för långsamt sätt. En kletig känsla av att hela tiden göra någonting litegrann, men utan att komma någonvart. Som när man sover så ytligt och oroligt att man inte riktigt vet om man sovit eller dagdrömt.

Det fanns många förklaringar till att det kändes så. Jag hade väldigt mycket att göra. Men jag anade också att problemet inte var att jag hade så mycket att göra, utan att jag inte vilade på sätt jag mådde bra av däremellan.
Och när den där telefonen lade av satt jag med den i handen, stirrade på den svarta skärmen och tänkte: men jag orkar inte. Jag vill ju inte ha det här. Varför ska jag betala en massa pengar för något jag inte vill ha?
Jag ville inte ha det lättillgängliga bara-scrolla-lite-och-titta-om-någon-sagt-något när hjärnan var för trött för att komma på en bättre idé. Ville inte ha de ständigt pågående halvkonversationerna utan fokus.
Ville få vara ifred när jag är ifred.

Svartvit kvinna pratar i telefon

“Men Swish då?”: Problem utan smartphone och hur jag löste dem

Så jag fattade beslutet att inte köpa någon ny telefon. På många sätt var det enkelt, eftersom det var ett slags icke-beslut. Jag orkar inte köpa en ny telefon idag, men imorgon kanske jag får lust. Och i väntan på lusten, eller behovet, fanns en del praktiska omständigheter som behövde lösas.

Jag rotade fram en gammal knapptelefon. Knallorange. Går endast att ringa och skicka sms med. Det är viktigt för mig att ha en telefon med mig när jag är ute med barnen, ifall något skulle hända. Jag tror att jag inte hade blivit så trött på min smartphone till att börja med om jag inte hade haft det behovet. Då hade jag kanske bara lämnat den hemma.

Det här är några av anpassningarna jag behövde göra för att det skulle fungera rent praktiskt:

  • Jag bytte några chattappar till sådana som finns i desktopvariant (gick från Whatsapp till Telegram med några internetkompisar, till exempel). Fortsatte hålla kontakten med folk jag mest chattade med, men vid datorn istället, vid en given tidpunkt.
  •  Räkningar och ekonomiska ärenden skötte jag redan vid en given tidpunkt, inte lite hela tiden, vilket gjorde det lätt att börja göra det vid datorn.
  • Kalender har jag analogt, jag kör något slags variant av Bullet Journal, så inga anpassningar av det.
  •  Poddar: efter ett tag rotade jag fram en gammal iPod och började lyssna på podcasts som jag laddade ned och förde över. Lite meckigt kanske, men det fanns också ett lugn i att välja vilka podcasts jag skulle lyssna på närmaste tiden och inte ständigt veta att jag rastlöst kunde byta, och byta, och byta om det jag började lyssna på inte passade mig just då.
  • Musik: i början saknade jag att alltid lyssna på musik. Men efter ett tag började jag trivas med att inte göra det jämnt. Inte fundera om jag ska lyssna eller inte lyssna och vad jag ska lyssna på. Där jag bor är det oftast ganska tyst (förutom barnen…) så jag har inte så mycket ljud jag behöver stänga ute. Om jag skriver har jag oftast datorn och då har jag musik där. Om jag läser på typ café och vill ha det lite tystare brukar jag stoppa i hörselproppar.
  • “Men Swish då?”, vet jag att många tänker. Använde inte det förut eftersom det inte finns här. Numera finns en tjänst som heter Siirto som jag tror är motsvarande funktion, men även när jag hade smartphone hade aldrig kommit igång att använda den. Folk använder kontanter mer här än i Sverige, så på typ loppisar antar jag att jag skulle använda det, även om jag i ärlighetens namn inte minns senast jag loppisshoppade. Om jag äter ute med kompisar splittar vi ofta notan som mitt liv ser ut nu, eftersom det rör sig om folk med ungefär samma vanor och inkomstnivå. (Superviktigt att inte i alla lägen utgå från att folk kan splitta en nota, men det är ju ett helt annat inlägg).
  • Om jag ska hem till någon kollar jag vägen innan, skriver upp adressen och kollar på karta att jag förstår vägen, istället för att utgå från att jag ska kunna titta på en liten plupp på en skärm som visar var jag befinner mig hela tiden. Ni vet, som folk gjorde innan typ 2012…
  • Och om jag ska träffa någon försäkrar jag mig om att jag har deras telefonnummer, så jag kan ringa eller sms:a om jag blir sen, och säger att jag inte ser om de skickar något på Messenger utan ber dem höra av sig på telefon istället.
  • Jag har inte rest utan smartphone än, eftersom corona kom. Jag var på väg på flera kurser i Sverige under våren och då hade jag tänkt att jag skulle göra som punkten ovan – kolla vägen till ställen vid dator på hotellet, kanske skaffa en turistkarta, fråga folk vid behov. Men sedan mars har jag ju mest cyklat runt, runt runt inom tre kilometers radie så jag vet inte hur det kommer att funka än.

Jag hör fåglarna och sensommarvinden: Effekter av att vara utan smartphone

Varför göra något som kräver en massa anpassningar av livet? Tja, för att jag kände för det.
Men varför fortsätta? För att det ger mig något, och vad det ger mig överväger just nu vad det kostar.
Att inte ha smartphone har gett mig min läsning tillbaka. Jag läser som jag gjorde när jag var yngre. Jag läser… som folk använder sina smartphones. Alla de här småstunderna. När man står i en kö. På toaletten. På en parkbänk med en kopp kaffe i en lekpark när alla tre barnen leker och är nöjda samtidigt. Då drar jag inte fram min telefon, jag drar fram en bok. Jag räknar inte hur mycket jag läser, för jag känner inte det behovet, men det är nog minst en bok i veckan, ibland mer. Och i mitt läsande bottnar jag, i mitt läsande kommer hjärnan ned i varv, på ett helt annat sätt än vad den gjorde med telefonen.
Och i mitt läsande föds mitt skrivande.
Det bästa jag vet är ord, och bara det att jag fått orden tillbaka hade räckt som argument för mig att fortsätta med det här.

Men så är det annat också. Jag märker att jag uppfattar mer av allt omkring mig. Jag ser hur vackra molnformationerna är när jag ligger i sanden på stranden, för trött för att läsa och utan något slöare att distrahera min hjärna med, när jag blickar upp mot skyn och verkligen ser. Jag hör ljudet av fåglarna, hur det skiftar mellan vår och sommar och sensommar, för jag har inte ständigt musik i öronen. Jag hör ljudet av sensommarvinden – visst är det ett särskilt ljud? Jag minns plötsligt att det är något jag tänkt förut, och glömt bort, att vinden låter annorlunda i augusti än i april, är det mängden löv på träden, ett mjukare ljud?
Jag kan fokusera länge och intensivt på det jag vill få gjort. När det snurrar fort får det snurra och däremellan går det långsamt. Inget mer klet.
Det har varit en speciell vår, och allt beror knappast på att jag är utan den där telefonen, men jag står på något sätt stadigare, mer förankrad i min verklighet.
Och därför känner jag mig fortfarande inte så kaksugen.

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

 

11 comments

Glimtar, juli 2020

De två första veckorna av semestern. Ingen hetta, bara sommar som jag vill ha den. Ambivalent och oförutsägbar, sådan att man packar med både tjocktröja och regnjacka och shorts och sandaler, bäst att doppa sig även om det är tretton grader i luften och gud-vet-vad-i-vattnet, för vem vet om bättre tillfällen kommer.

I sista stund fick vi plats på en simskola på Gröna Udden för de två minsta barnen. Varje förmiddag  i två veckor lagar vi pastasallad, brer mackor, packar ihop oss och cyklar iväg.
“Mot gröna hoodien!”, ropar Habanero, döv för indignerade rättelser från Lilla Gubben. Sedan ligger jag på stranden på en filt, känner doften av gräset under mig, av havet och av sanden, lyssnar på Storasystern som berättar hemligheter för mig med bara det allvar en åttaåring kan uppbåda, och på finska turister som pratar medan de packar ihop sina tält. Medan småttingarna är ute med sina simlärare i vattnet traskar jag och Storasystern till caféet, hon köper en kopp te och jag en kopp kaffe, jag tar med min tillbaka till stranden och hon får stanna kvar på caféet en liten stund. Jag försöker ge henne det som är svårt att få i den här familjen, men som jag  vet att hon tycker så mycket om: en stund som bara är ens egen. En tid då ens tankar får löpa färdigt.
Och när hon en stund senare kommer springande tillbaka till mig över gräsmattan bubblar de ur henne, tankarna, så många att de liksom snubblar över varandra på vägen ut ur munnen.

Jag läser: en bok om känsloreglering (som jag redan skrivit om). En bok om språk och historia och hur språken format historien och hur historien format språken (som jag kanske kommer att skriva om). Samlade verk av Lydia Sandgren (jag kommer att skriva om den så fort jag har bestämt mig för vad jag egentligen har att säga.)

Jag skriver: blogginlägg. Alt-texter till mina bloggbilder som ett led i att ha gått Jennifers SEO-kurs (som jag också skrev om här). Omarbetning av krångliga kapitel i min roman, jag gnager mig igenom de besvärliga delarna som inte flyter lika lätt som resten av den.

Jag påminner mig: om att göra saker utan annan funktion än att vara behagliga. Tar regnkvällsliga fotbad med doft av lavendel. Bokar in en ansiktsmassage.

Jag springer: fort och till havet. Har baddräkt under shortsen, hoppar ur dem, kastar mig i, simmar mot vågor, springer lika fort hem igen.
Tänker i duschen på hur stor del av mitt liv som rör sig inom typ tre kilometers radie.
Om hur mycket av en tillvaro som helt uppenbart inte handlar om mängden utrymme, utan vad utrymmet fylls med.
Sedan äter jag jättemånga räkor och ler.

1 comments

Spurten


Jag gillar att spurta, gillar allt som är att vrida ett extra varv när man hade kunnat tro att det skulle sakta ner. Avsluta löppasset med att springa så snabbt att hjärtat dunkar i bröstkorgen som om det vill spränga sig ut hela vägen in i duschen. Få för mig att göra en glasyr sista minuterna kakan är i ugnen. Och påbörja alla projekt jag vill ägna mig åt under semestern, sista veckorna av jobb, för att då är ju allt redan i rullning när semestern väl är här.

Det är inget fel på mitt spurtande i sig, det har lett mig till många saker man bara når om man tycker om att lägga på de sista procenten som ingen annan orkar.
Men jag måste lära mig tajmingen. Börjar alltid lite för tidigt eller när det inte är läge. Så att det absolut blir resultat, men inte triumf: kutar sista biten till dörren men så långt ifrån hemma att jag ändå måste gå de sista metrarna. Gör glasyr som inte hinner stelna innan jag ska på fest med min tårta och anländer med det som en gång var en glaserad tårta, men nu är en varm kakform med intorkad glasyr på sidorna. (True story). Och kör lite för mycket rakt in i kaklet sista veckorna in i semestern, går in i den tröttare än jag hade planerat.

Men är van. Som tur är. Jag har övat på livet efter spurten. Samlar på den sortens ögonblick som får en att resa sig ny och återhämtad, utan att kunna förstå hur hårt man nyss just ansträngde sig. Iskallt vatten mot springsvettig hud och morgonrocken efteråt. Starkt kaffe till söta kakor, med eller utan glasyr. Att fira in en semester med en helg av att läsa väldigt mycket bok, äta väldigt mycket räkor, äta ännu mer getost och åstadkomma ungefär ingenting alls som hade kunnat mätas och räknas som prestationer.
Påminner mig ofta om det där. Vikten av att ha aktiviteter som inte syftar till något annat än att upplevas. Allt man gör i livet behöver inte lämna spår.

Och nu – nu – nu!
Nu ska jag ha en mycket efterlängtad semester. Inför den lovar jag mig själv att komma ihåg följande:

att det viktiga inte är att undvika konflikterna…

utan att unna sig försoningen.

0 comments

Aftonen

Hej, jasså, idag är det visst midsommar. Jag tycker om att helgen får en extra dag. Jag är så glad att jag har fått helgerna att bli något att längta till, och njuta av, när det var som mest hektiskt i tillvaron kändes det inte alltid så.
Jag ska klippa gräset, veckostäda och plantera om växter. Sedan äter vi väl något gott, men det gör vi ju de flesta dagar. Vi åker till stranden och picknickar, men det gör vi också de flesta dagar. I något skede tar jag mig säker ut i trädgården med en kopp kaffe och en bok, men det gör jag ju verkligen de flesta dagar.
Och när alla sover ska jag skriva, igen.

I en sådan enkelhet kan också en midsommarafton passera, och det kan få vara alldeles fint så. De bästa dagarna har jag alltid tyckt är de lediga med en produktiv stillsamhet, de där bara min inre motors längtan efter att få ordna och skapa styr vad som blir gjort.
Så kan man också få ha det.

 

Här skrev jag förresten för ett par år sedan om midsommarafton och alla andra aftnar man faktiskt inte behöver fira.

 

2 comments

Söndagsplock

Hej. Söndag kväll. Därute regnar det. Jag älskar regn. Ofta när det regnar drabbas jag av samma samvetstyngda instinkt att gå ut och njuta av vädret som man gör om man sitter inne en solig dag.
Jag dricker myntate. Just lagt barnen. Jag hör dem prata fast de tror de är diskreta. Fnissen avslöjar dem, fniss är aldrig tysta.
Snart är det dags att börja planera, lägga saker i ordning, ny vecka, dagis igen, utebyxor och vantar, allting redo, allt det där.

Tänkte bara visa några saker som jag tyckt om på sistone först. Vet att det, för många av oss, behövs än mer ljusglimtar i vardagens monotoni än förr.

En podcast:
Podcasten Kapitalet lyckas alltid hitta intressanta ämnen om hur världens kugghjul snurrar, utan att det blir tungt. Här lärde jag mig om maffian som tjänar pengar på avokado som de tjänar pengar på knark, om hur flygbranschen kan existera trots att resorna är så billiga och om varför asfalt är den perfekta produkten om man vill bilda en kartell. Avsnitt som ger perfekt med lagom oväntad info för att man ska kunna låta intressant när man småpratar.

(Nämen kolla, är det your’s truly som sitter och matplanerar med stans piggaste blick! Portionen under tians första kokbok på bilden, förresten. Köp den. Gör det bara.)

En maträtt:
Barnen har varsin dag i veckan då de får önska maträtt och sedan hjälpa till att laga den. Smart och idylliskt tänkte jag, tills veckan då alla önskade samma sak och vi följaktligen åt pannkakor måndag/tisdag/onsdag. (Efter det har vissa restriktioner i valet införs. Som i all skendemokratier finns ett starkt inslag av auktoritär fascism under ytan). Men ska man laga pannkakor 24/7 är det ju tur att det finns sådana med lite mer mättnad och andra näringsämnen. Som de här plättarna med gömda linser till exempel.


Ett blogginlägg:
Skrivs så himla mycket bra blogg nu va? Det bästa med världsläget, typ. Men blev väldigt svag för Egentligen skulle vi köpa en björnbärsbuske av Katarina Wohlfart på Äntligen Vilse. Katarinas blogg har länge inspirerat mig eftersom jag ser den som en bättre version av samma genre jag vill närma mig i min blogg – att utnyttja bloggformatet till max, dess möjlighet till längre texter, ett litterärt berättande om livet. Dessutom med ljuvliga, mäktiga bilder. Katarina är alltid bra men nu när bloggen lever igen är det som om hon har blivit ännu bättre. Läs och njut.



En bok:
Tycker Maria Brobergs debut Bakvatten, en komplex berättelse i glesbygd och i flera tidsplan, är så imponerande bra. Äkta romanhantverk som sitter. Kräver sitt fokus dock. Rekommenderar ej att man läser som jag försökte göra när bilden togs, det vill säga på en picknickfilt medan barn kommer springande till en från sin skogslek, drar i ens jacka och säger SKA MAN FÅ EN TILL PIROG ELLER???????


( Jamen titta där var your’s truly IGEN!  Som sitter uppkrupen i ett hotellfönster i Åbo och läser Jeanette Winterson.)

En spellista:
Vi gjorde en Spotifylista med låtar som hela familjen tycker är härliga att dansa till. En sjukt trevlig idé faktiskt, för man blir alltid på bra humör av den, och så är det som att vi har något mysigt projekt tillsammans. Man hör någon bra låt och då kan ett barn ropa  den här måste vi ha till familjelistan!, till exempel.
Sedan kan jag ju önska att det var jag som hade lagt till en låt med La Roux, och åttaåringen som lagt till Copacabanana med Sean Banan, och inte vice versa. Men man kan inte va creddig i allt, det har jag ju skrivit om förut. Brukar lyssna på Sean Banan på vägen in till sjukhuset om jag är jour och blir inringd typ 4 på morgonen. Behöver nåt som ruskar om mig då och sätter mig i annan stämning än att allt jag vill är att sova.

En uppfinning:
Nedan ser ni ett armskydd, tillverkat av en halverad toalettpappersrulle. Uppfinnaren demonstrerar användningen på bilden. “Man kan använda det om man är en mamma, som har varit väldigt otrevlig mot sitt barn. Då kanske barnet vill hålla ihop sin hand, såhär, och slå på mamman väldigt hårt! Då tänker mamman: haha! jag har ett JÄTTEVACKERT armskydd!!!”
Jag tror detta kan bli årets julklapp 2020.

ps Jag tror det ska gå att kommentera igen nu. Fast jag modererar kommentarerna, så det kan dröja ett slag innan de kommer upp. Det blev ju så mycket spam annars, ni vet.

Men släng iväg en rad vetja, nu när det går! älskar sånt. ds

 

8 comments

I detta, nu

Om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag, idag, plantera mitt äppelträd, sjöng vi i kanon i barnkören för vad som känns som en evighet sedan och citerade på samma gång Martin Luther, eller åtminstone tillskrivs citatet honom men Wikipedia säger att det inte är autentiskt, men vad är egentligen autenticitet i slutändan, om det är orden man vill åt och inte personen bakom dem.

Jag tyckte melodin var vacker men i hemlighet förstod jag inte orden. Jag förstod att de hade en klang som fick dem att beröra, och att det var ord som ingav vuxna människor hopp, men då, när jag var tretton-fjorton-femton år med den sortens svartvita tänkande som kan genomsyra hela tillvaron i den åldern,  begrep jag verkligen inte varför.
Varför skulle man vilja plantera ett träd som inte blir nåt?
Varför skulle man vilja göra något, över huvud taget, om man vet att det ändå bara ska ta slut?

Den sortens tankar man kan tänka innan vuxenblivandet kommit ifatt, mognaden hunnit ikapp, frontalloberna vuxit färdigt.
Innan man får reda på hemligheten som alla som kommit längre i livet hade kunnat berätta för en, men som man kanske ändå inte skulle ha lyssnat på:
Det tar alltid slut.
Det kommer alltid att vara ändligt.
Vår tröst är inte att det kommer att vara för evigt. Vår tröst är att just nu, i detta ögonblick, är det i alla fall inte över.

Och i alla dessa ögonblick som pågår innan det slutar bildas en tillvaro, alla dessa ögonblick tillsammans bildar en tid som är liv. Utanför rasar en värld och som genom en glasruta ser vi den hända, men här, mellan oss, är det ju fortfarande bara liv. Samma sort som alltid.
Här lär sig en sexåring läsa, sitter på golvet och ljudar med läpparna, rättar till glasögonen och fnissar till när han stöter på något särskilt spännande ord.
Här bär jag en snorig femåring i famnen när hon bråkat i sina storasyskons koja i sådan grad att hon blivit utkastad, känner hennes små fingrar snurra in sig i håret i min nacke, hennes tårar falla mot mitt nyckelben.
Här lagar jag mat med min åttaåring, rödbetssaft som blod över skärbrädan, ljudet av lök när den fräser i stekpannan, hennes mun som hon håller öppen när hon koncentrerar sig, hennes visslingar när hon känner att hon börjar få rutin, hon är en mästare på att vissla min åttaåring, hon visslar som en hel vuxen karl.

Här planterar jag inget äppelträd, men jag hittar en gammal skrumpnad chilifrukt längst bak i kylen, plockar ut fröna, googlar: odla chili hemma.
Det står att i mitten av mars är i senaste laget för att börja odla chili, då får man mogen frukt så sent på säsongen.
Jag tänker: jag har nog tid att vänta.

Och inget av de här ögonblicken kommer att gå till historien.
Det är just det som gör dem så värdefulla.

 

1 comments

Sida 1 av 179

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén