Ordets gåva

Habanero har en särskild teknik för att visa att hon är missnöjd på vägen till dagis. Resursbesparande och effektiv. Det skulle kunna vara något för många att ta lärdom av i det egna arbetet, att man inte måste lägga maximalt krut 100% av tiden. Man kan spara det till lägena när det verkligen ger effekt.
Därför slösar inte Habenero alla fula ord hon är så stolt över att kunna på tomma gator. Hon kastar dem ur sig först när hon ser att vi faktiskt möter någon.

“MIN MAMMA ÄR EN SKITSKALLE”, kanske hon vrålar en morgon när oktoberhimlen fortfarande är disigt svart men den mötande cyklisten syns tydligt när lyktstolparnas sken blixtrar i reflexvästen. “EN SKITSKALLE OCH EN FJANT, DET ÄR VAD JAG SÄGER.”
“Men säg inte så, det är inte fina ord att använda”, kanske jag svarar och undrar hur vi hamnade här. Hur blev att ta på någon skorna en sådan oförlåtlig oförrätt?
Nästa cyklist närmar sig i full fart, Habanero bröstar upp sig.
“OCH VEM HAR LÄRT MIG DE ORDEN? VEM LÄR ETT BARN ORD??? VEM GÖR DET, SKITSKALLE?”
Jag vill påpeka att jag faktiskt inte lärt henne ordet “skitskalle”. Jag kan inte komma på någon gång i mitt liv då jag sagt det ordet. Att säga skit också samt att kalla varandra din dumskalle är däremot farsoter som sprider sig som en löpeld genom syskonskaran, och uttryck jag starkt misstänkt utgjort influensen till att Habanero nu använder detta okvädesord.
Men nackdelen med att vara en mamma, och inte en femåring, är att femåringen får vråla ut sina argument, men att mamman sällan kommer undan med detsamma.

Habanero är skicklig med ord och uttryck, hon suger i sig dem som en svamp. Svordomar är tyvärr inte exkluderade, tvärtom verkar det vara de ord som den lilla Habanerosvampen suger i sig allra helst.

“Mamma, hon använder f-ordet igen”, ropar Storasystern ibland med samma lakoniska tonfall som en luttrad fångvaktare som försöker stävja ett bråk mellan de intagna. Tonen hos någon som sett allt, hört allt, gjort det tusen gånger förr.
“Men VILKET f-ord?”, undrar Lilla Gubben som sticker ut huvudet ur sitt rum för att se vad som står på. “Hon kan ju så många f-ord, faktiskt. HUR kan hon kunna så många?”
Och Habanero har redan pilat in på sitt rum, flytt från brottsplatsen, mycket nöjd över att ha skapat reaktion.

Men också en dag när skymforden haglar på högsta volym så att mötande trafik ska få ta del av skådespelet kommer man till dagis.
Och efter lämningen, i tystnaden, när jag cyklar genom blek gryning, finns möjligheten att tänka kring hur andra morgnar kan bli bättre.
Jag inser att hon inte ätit sin lilla morgonmacka. Den där lilla boosten av blodsockret som gör att små barnmagar klarar att vänta till dagisfrukosten.
Kanske kan ett dagligt bröd vara en mer fruktbar väg mot harmoni än att förbjuda svordomar.

Nästa morgon är smörgåsbredning det första jag gör.
“Du glömde igår”, säger Habanero när hon ser den. “Sen kom alla mina stora känslor.”
Jo.
“Du gjorde den idag”, säger Habanero. “Du kanske blev ledsen?”
Nja.
Sätter sig i min famn, tar en tugga. Ger mig en smulig puss.
“Men du vet ju. Att jag är snäll, så snäll, så snäll.”

Ja.
Det vet jag.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.