Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Vinbären, Mercedesen

En gång, i ett annat liv, bodde vi i en lägenhet på bottenvåningen i Umeå. Utanför oss fanns asfalt och studenter och tomma lekplatser och utanför vardagsrumsfönstret en grillplats som omgärdades av röda-vinbärsbuskar.
Jag brukade skriva vid bordet som stod vid det fönstret, det som också var matbord eftersom köket var så litet att man inte kunde äta där.

Jag var höggravid och rastlös och jag skrev. Jag  satt med ett sovande ammande barn i min famn och jag skrev. Ibland fick jag nog av ljudet av tre barn under fyra år, packade ihop mina saker, gick till det lilla caféet i Ålidhems centrum och struntade i att kaffet smakade bränt och att det inte fanns någon toalett, och skrev.

Ibland var det sommar och alla andra åkte hem och studierna hade uppehåll och utanför fönstret mognade de röda vinbären, och jag skrev.
Under de år vi bodde i lägenheten födde jag två av mina barn och skrev tre utkast av en och samma roman.

Och varje år, precis när de röda vinbären mognade, såg jag en man komma åkande i sin vita Mercedes. Han bodde inte i närheten och jag såg honom aldrig någon annan gång än just då. Han parkerade sin bil precis utanför vardagsrumsfönstret, steg ur, drog upp kavajärmarna och grabbade tag i de röda vinbären. Jag säger grabba tag, för han plockade inte, här fanns inget ta-bären-ett-och-ett-och-undersöka-om-de-är-mogna eller plocka-några-bär-till-en-paj-och-lägga-dem-i-en-burk, här fanns bara att ta nävar, handfullar, trycka in i munnen som om det var hans sista måltid och snart skulle de komma och föra honom till avrättningsplatsen.
Så åt han tills busken var gles på bär. Det brukade ta honom ungefär tjugo minuter. Sedan drog han ned kavajärmarna, satte sig vid ratten och for iväg, för att komma tillbaka ett år senare igen.

Tre gånger skickade jag in den där boken till en förläggare som trodde att det kunde vara något, som såg en kärna i den som var bra, och tog sig tiden att försöka hjälpa mig att hitta den.
Sedan sa hon att det inte nådde hela vägen fram. Att det blev inget mer med den där boken, ingen utgivning, inget något. Då var min sorg över det enorm, nu kan jag knappt minnas hur det kändes. Som med förlossningarna, som med allt annat som värkt i en tid som inte var nu, att hur ont det än gjorde kommer det en dag när smärtan har gått över i sådan grad att man inte längre minns.

Aldrig trodde jag att jag skulle röra den där boken igen, tills jag gjorde det, och hittade det jag inte hittade då, såg det jag inte såg då, skrev den som den alltid borde ha varit och som jag aldrig var förmögen att skriva den.
Och nu finns den där, redo att skicka till förlag att läsa, bara jag klarar av att ta det sista steget, trycka på några knappar, lämna den ifrån mig.

Idag gick jag med barnen på deras sommarlovstomma dagisgård och vi plockade vinbär från buskarna där. Nävar fulla, jag föste in i munnen, lät tungan leka med dem, kände explosioner av sött och surt som varvas med varann.
Undrade om buskarna där uppe fortfarande finns kvar.
Om bären har mognat än.
Om han snart sätter sig i bilen och kör dit.
Så att det enda som är konstant i den här världen av föränderlighet är att jag är mamma, att jag skriver, och att vinbärsmannen kommer körande en gång om året i sin vita Mercedes.

Föregående

Söndagsplock vecka 30

Nästa

Monopol

9 kommentarer

  1. déa

    oj sånt fint inlägg ulrika! läste det flera gånger & tror alldeles bestämt att jag läst din roman flera gånger också, bara för att inte missa några av dina formuleringar. så glad över att du uppdaterat bloggen oftare igen.

  2. Jag har också bott i Umeå. Hatade tiden där. Men kan sakna röda vinbär.

    • Den var nog både upp och ned för min del, men väldigt annorlunda från nu. Men mööörka vintrar… röda vinbär däremot <3

      • Tyckte mörkret var mysigt. Tycker det fortfarande och tyckte Umeå var duktiga på att lysa upp med typ ljus-konst. Men träffade så otrevliga människor där, gjorde slut med kille, var olycklig, hade det allmänt ensamt, längtade hem men var inte välkommen dit… usch får ont i magen av att tänka på det.

  3. Härligt inlägg! Och wow så fint kämpat med så många barn och hårt arbete med en roman på en och samma gång. Lycka till med sista jobbet av boken! Dina texter är alltid så välformulerade och gripande, så jag hoppas och tror att det kommer att gå bra med romanen den här gången!

  4. Det här inspirerar mig så himla mycket. Och jag är så glad för din skull och för ditt manus skull! Längtar tills dagen jag får hålla dina ord i handen. <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén