att skriva familj

Vinbären, Mercedesen

juli 28, 2020

En gång, i ett annat liv, bodde vi i en lägenhet på bottenvåningen i Umeå. Utanför oss fanns asfalt och studenter och tomma lekplatser och utanför vardagsrumsfönstret en grillplats som omgärdades av röda-vinbärsbuskar.
Jag brukade skriva vid bordet som stod vid det fönstret, det som också var matbord eftersom köket var så litet att man inte kunde äta där.

Jag var höggravid och rastlös och jag skrev. Jag  satt med ett sovande ammande barn i min famn och jag skrev. Ibland fick jag nog av ljudet av tre barn under fyra år, packade ihop mina saker, gick till det lilla caféet i Ålidhems centrum och struntade i att kaffet smakade bränt och att det inte fanns någon toalett, och skrev.

Ibland var det sommar och alla andra åkte hem och studierna hade uppehåll och utanför fönstret mognade de röda vinbären, och jag skrev.
Under de år vi bodde i lägenheten födde jag två av mina barn och skrev tre utkast av en och samma roman.

Och varje år, precis när de röda vinbären mognade, såg jag en man komma åkande i sin vita Mercedes. Han bodde inte i närheten och jag såg honom aldrig någon annan gång än just då. Han parkerade sin bil precis utanför vardagsrumsfönstret, steg ur, drog upp kavajärmarna och grabbade tag i de röda vinbären. Jag säger grabba tag, för han plockade inte, här fanns inget ta-bären-ett-och-ett-och-undersöka-om-de-är-mogna eller plocka-några-bär-till-en-paj-och-lägga-dem-i-en-burk, här fanns bara att ta nävar, handfullar, trycka in i munnen som om det var hans sista måltid och snart skulle de komma och föra honom till avrättningsplatsen.
Så åt han tills busken var gles på bär. Det brukade ta honom ungefär tjugo minuter. Sedan drog han ned kavajärmarna, satte sig vid ratten och for iväg, för att komma tillbaka ett år senare igen.

Tre gånger skickade jag in den där boken till en förläggare som trodde att det kunde vara något, som såg en kärna i den som var bra, och tog sig tiden att försöka hjälpa mig att hitta den.
Sedan sa hon att det inte nådde hela vägen fram. Att det blev inget mer med den där boken, ingen utgivning, inget något. Då var min sorg över det enorm, nu kan jag knappt minnas hur det kändes. Som med förlossningarna, som med allt annat som värkt i en tid som inte var nu, att hur ont det än gjorde kommer det en dag när smärtan har gått över i sådan grad att man inte längre minns.

Aldrig trodde jag att jag skulle röra den där boken igen, tills jag gjorde det, och hittade det jag inte hittade då, såg det jag inte såg då, skrev den som den alltid borde ha varit och som jag aldrig var förmögen att skriva den.
Och nu finns den där, redo att skicka till förlag att läsa, bara jag klarar av att ta det sista steget, trycka på några knappar, lämna den ifrån mig.

Idag gick jag med barnen på deras sommarlovstomma dagisgård och vi plockade vinbär från buskarna där. Nävar fulla, jag föste in i munnen, lät tungan leka med dem, kände explosioner av sött och surt som varvas med varann.
Undrade om buskarna där uppe fortfarande finns kvar.
Om bären har mognat än.
Om han snart sätter sig i bilen och kör dit.
Så att det enda som är konstant i den här världen av föränderlighet är att jag är mamma, att jag skriver, och att vinbärsmannen kommer körande en gång om året i sin vita Mercedes.

*

 

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du alla mina inlägg om att skriva. Mina bästa inlägg i alla kategorier hittar du här. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+1

You Might Also Like

17 Comments

  • Reply déa juli 28, 2020 at 10:52 e m

    oj sånt fint inlägg ulrika! läste det flera gånger & tror alldeles bestämt att jag läst din roman flera gånger också, bara för att inte missa några av dina formuleringar. så glad över att du uppdaterat bloggen oftare igen.

    0
    • Reply Ulrika juli 28, 2020 at 10:59 e m

      <3 <3 <3 hoppas du har det fint!

      0
  • Reply Alex i münchen juli 30, 2020 at 4:37 e m

    Jag har också bott i Umeå. Hatade tiden där. Men kan sakna röda vinbär.

    0
    • Reply Ulrika juli 30, 2020 at 5:50 e m

      Den var nog både upp och ned för min del, men väldigt annorlunda från nu. Men mööörka vintrar… röda vinbär däremot <3

      0
      • Reply Alex i münchen augusti 2, 2020 at 11:09 e m

        Tyckte mörkret var mysigt. Tycker det fortfarande och tyckte Umeå var duktiga på att lysa upp med typ ljus-konst. Men träffade så otrevliga människor där, gjorde slut med kille, var olycklig, hade det allmänt ensamt, längtade hem men var inte välkommen dit… usch får ont i magen av att tänka på det.

        0
  • Reply Amanda augusti 1, 2020 at 2:51 e m

    Härligt inlägg! Och wow så fint kämpat med så många barn och hårt arbete med en roman på en och samma gång. Lycka till med sista jobbet av boken! Dina texter är alltid så välformulerade och gripande, så jag hoppas och tror att det kommer att gå bra med romanen den här gången!

    0
  • Reply Linnea augusti 3, 2020 at 5:00 e m

    Det här inspirerar mig så himla mycket. Och jag är så glad för din skull och för ditt manus skull! Längtar tills dagen jag får hålla dina ord i handen. <3

    0
    • Reply Ulrika augusti 3, 2020 at 5:06 e m

      tack linnéa! då skickar jag signerat ex såklart <3!

      0
  • Reply Meny vecka 36 och 37: Snabblagad vegetarisk veckomeny för två veckor med inköpslista - Nettelblad augusti 31, 2020 at 10:04 e m

    […] morgondagen innan du går och lägger dig kommer du att bli en harmonisk människa: räds inte. Melodramatiska inlägg om liv och tid och barn och skrivande kommer alltid att vara kärnkonceptet för den här platsen. De flödar bara inte lika snabbt och […]

    0
  • Reply Att skriva krönikor, del 4: Jobba med att skriva krönikor - Nettelblad september 5, 2020 at 1:17 e m

    […] Vinbären, Mercedesen […]

    0
  • Reply Att skriva krönikor, del 3: Språk och gestaltning - Nettelblad september 9, 2020 at 7:17 f m

    […] Vinbären, Mercedesen […]

    0
  • Reply Att skriva krönikor, del 2: Struktur med treaktsmodellen - Nettelblad september 9, 2020 at 7:18 f m

    […] Vinbären, Mercedesen […]

    0
  • Reply Att skriva krönikor, del 1: Idéer och ämnen - Nettelblad september 11, 2020 at 3:29 e m

    […] Vinbären, Mercedesen […]

    0
  • Reply Glimtar, januari 2021 - Nettelblad januari 16, 2021 at 7:35 e m

    […] och tjugo minus utanför, amma och läsa om fysiologi, vardagsrumsgolvet ett myller av leksaker. De åren lever i mig som en annan tid som också var min. Samma men helt annan: samma barn, samma […]

    0
  • Reply Skrivandet? Skrivandet. - Nettelblad augusti 1, 2021 at 1:11 e m

    […] Vinbären, Mercedesen. Skrivandet som konstanten. […]

    0
  • Reply Påskdagen. april 2022. - Nettelblad april 16, 2022 at 11:33 f m

    […] av det som skulle utvecklas till boken om Laura. Jag skrev säkert tio timmar om dagen. På caféet i Ålidhems centrum, i arbetsrummet med utsikt mot gården, vid de ödsliga borden utanför det stängda sjukhuscaféet […]

    0
  • Leave a Reply