Nettelblad

(Bild från Unsplash).

Ytterligare en vecka, ytterligare en söndag. Vädret är annorlunda än när jag började skriva söndagsplocksinlägg i våras. Världsläget är sig ganska likt.
Man behöver saker att roa sig med, man behöver saker för att känna att det finns något som pågår, att allting inte är gröt. Kanske kan några tips en söndag ibland hjälpa till med det.
Detta är den sista söndagen i november, och den sista söndagen under NaNoWriMo 2020 (jag har skrivit mer om nano här.)
Därför är alla tips denna vecka skrivrelaterade, precis som de andra söndagarna under november. Nästa vecka är det vanliga spretiga tipsandet tillbaka. Fasen vete om det är bättre i en extremnischad tid, men det är min blogg och jag spretar om jag vill det.

Tidigare inlägg med skrivrelaterade tips hittar ni här:

• Söndagsplock NaNoWrimo-special del 1
• Söndagsplock NaNoWrimo-special del 2
• Söndagsplock NaNoWrimo-special del 3
• Söndagsplock NaNoWrimo-special del 4

Nu. Raskt vidare till tipsen.

En bok om skrivandets hantverk: Skriv på! av Elizabeth George

Skriv på av brittiska deckarförfattaren är som ni ser en välläst bok i min hylla. Att jag fick och läste den första gången när jag var tretton kan förstås också bidra, den här har jag bläddrat i under femton års tid. Men av goda skäl. Elizabeth George går igenom hela sin (väldigt systematiska och fyrkantiga) skrivprocess från början till slut. Boken är lika saklig och organiserad som Elizabeth George tycks vara i sitt skrivande – det är gediget, med många exempel från både de egna böckerna och annan skönlitteratur, och täcker alla viktiga aspekter av skrivandets hantverk, från karaktärsutveckling till dramaturgi. Min egen skrivprocess skiljer sig väldigt mycket från Elizabeth Georges. Hon är helt uppenbart en skrivperson som behöver förbereda väldigt mycket innan hon kastar sig in i själva skrivandet. Jag är någon som måste skriva-skriva-skriva, och sedan vaska fram det som är guld bland all skit. Båda processerna tar tid – man lägger bara tiden i lite olika delar av processen. Men boken lämpar sig väl för den som är intresserad av att börja analysera olika delar av sitt skrivande, se vad som kan förbättras, hitta orden för vad som saknas i en text som inte riktigt känns hel. Den berör alla huvudkomponenterna i en roman och på så sätt får man utgångspunkter till hur man kan fundera kring det egna skrivandet.

(Bild från Unsplash)

Instrumentell musik att skriva till: Portico Quartet

Prickly pear  har länge varit en av mina favoritlåtar, rört vid något i mig som annan musik inte kommer åt. Har skrivit om den i tidigare söndagsplock, om hur den är som det skira ljuset i årstidsväxlingar, som lugnet när man får paus mellan förlossningsvärkarna, som de få sekunderna mitt i en tid av en avgrundsdjup sorg som man känner lättnad. Trots detta är det först nu som jag på allvar börjat lyssna på andra låtar av jazzbandet Portico quartet. (Säkert finns det något mer fancy bestämningsord på vilken typ av jazz de spelar, men nu är jag inte någon musikjournalist). Här finns samma bitterljuvt sköra kombination av melankoli och lättnad, av det spröda och besinningslösa i en sällsam blandning. Djupt inne i de tyngsta och mäktigaste delarna av mitt projekt slår jag på Portico Quartet, försvinner in.

(Bild från Unsplash).

En podcast: Författarpodden

En gammal klassiker till skrivpodd är Författarpodden med författarna Agnes Hellström och Frida Skybäck. Görs inga nya avsnitt men finns ett lagom gäng att lyssna igenom. Flera av poddarna jag tipsat om den här månaden är väldigt skrivtekniskt inriktade, eller med ett visst upplägg – här har vi mer snackpodd men med skrivtema. Skön när man känner att man vill vara omgiven av ett skrivande sammanhang men kanske inte har vänner som själva skriver, det blir ett bra sällskap för den ack så viktiga pauspromenaden i ett längre skrivpass.

(Bild från Flora Wiström.)

Ett blogginlägg: 4 tips till den som skriver från Flora Wiström

Gillar ju Flora Wiströms skrivande som ni vet, framförallt när hon tar sig an den litterära potentialen i bloggberättandet. Tycker hon är bra på att skapa en atmosfär i inlägg kring skrivandet, som ger skrivsug och samtidigt en ödmjukhet inför det svåra och märkliga i skrivprocessen. Hela spektrumet ryms, precis lagom blandning av varsamhet och pepp. I det här inlägget (som har ett par år på nacken) ges fyra tips till den som vill skriva.

Det var allt för mig den här söndagskvällen. I nästa vecka tänkte jag skriva lite om hur det gått med skrivprojektet, om jag hinner, och så ska jag fylla tjugoåtta år. Alltid, ända sedan barnsben, känt en mycket stark koppling till Britney Spears eftersom vi har samma födelsedag (datumet alltså, inte året).
Ha nu en fin vecka. Tänd några ljus, drick lite te, ät en pepparkaka, och kanske, om det är vad ni vill: skriv.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Hej, här kommer ett hej från mitt skrivliv. Att skriva till er känns avlägset, som att den plats den här bloggen utgör är fjärran som ett minne.

Äntligen har något lossnat i mitt bokprojekt som jag ägnar all fritid i november till. Som när smärtan över vaderna börjar lätta efter de första löppassen när man börjar springa igen efter ett uppehåll. Det är inte mödolöst att ta sig framåt men varje litet delmoment går inte trögt.

Instinkten att fylla på i texten har börjat sätta sig. Jag sätter mig och skriver vid köksbordet medan linssoppan kokar, ugnspannkakan gräddas, lasagnen står i ugnen. Jag skriver medan barnen är på simskola. Jag vaknar 06.30 en lördagsmorgon och skriver, jag skriver innan jag ska sova.

Det är hisnande och intensivt och jag blir påmind om varför jag inte skriver med den här intensiteten under alla årets månader. Rent utöver att det kan finnas annat man vill åstadkomma med sitt liv.
Att skriva såhär är att tillåta alla intryck att flöda fram. Jag har ett väldigt detaljerat minne och känsliga sinnen och normalt lägger jag kraft på att filtrera bort det. Jag kan inte låta en doft eller ett ljud överväldiga mig för att det påminner om en plats jag besökte för åtta år sedan och sedan uppleva känslan, tillvaron, ögonblicken i minsta detalj. Man måste existera i den här världen, då kan man inte existera i varenda del av sin livshistoria samtidigt.

Att skriva intensivt på det här sättet är att släppa filtren, vrida alla kranar på max, för trots att jag inte skriver om mig själv och mitt eget liv är det minnet av små detaljer som kan ingjuta stämningar man nästan kan ta på i scenerna. Det som annars blir en översvämning av intryck att kämpa emot kommer till sin plats i skrivandet.
Men att tillåta flödet skapar en hudlöshet. Ögonblicken får en oerhörd intensitet. November ut går utmärkt, men sedan ska jag dra ned på takten, bottna i den alldeles vanliga vardagligheten, försöka njuta av alltings alldaglighet.

Igår kände jag att något var på väg att lossna i texten, men inte riktigt än, som en tand som sitter lös men inte är riktigt redo att släppa. Då tog jag en paus och gjorde helt annat. Det kan släppa lös en text som är på gång precis som att bita i ett hårt äpple kan släppa lös tanden. 

Så jag gick till badhuset och doppade mig i havet. Man kan gå från den uppvärmda utepoolen längs en trägång, till en stege, och ned i gråsvart hav. Det låg stråk av snö längs trädäcket och i luften ven snöblandat regn. På en skylt när jag köpte biljett till badet hade jag läst att vattentemperaturen i havet var 7,8 grader.

I mitt hudlösa upplevande av varje ögonblick steg jag ned i 7,8-gradersvattnet och tillät mig att uppleva varje nyans av den stunden. Det är en egen berättelse, jag ska skriva om den någon gång.

Sedan simmade jag, och badade bubbelpool, och när jag kom hem sov jag som en gris.

Dagen efteråt när jag vaknade och skrev hade tanden lossnat, orden föll på plats, med samma kraft som stormen utanför flödade de fram.
Nu ska jag gå tillbaka till dem.

När jag skrev om NaNoWriMo fick jag den här kommentaren av Jennifer, med förslag på blogginlägg under den här intensiva skrivmånaden:

Kanske kanske du kan dela ett utdrag ur något du skriver under månaden, som blogginlägg? Helt oredigerat?

Det jag jobbar med den här månaden är alltså nya scener till mitt bokprojekt, och att dela med mig av dem hade jag nog inte vågat göra om jag inte fått frågan. Hade liksom inte tänkt att det är så intressant att få se ofärdig lite halvdan text. Men kanske kan det vara intressant att se hur en scen kan se ut när jag skriver den första gången? Tycker det är oerhört svårt att veta vad som är intressant i den egna skrivprocessen. Ibland känns det som att är lika intressant för andra som när barnen i detalj ska berätta om vilken konsistens deras bajs har haft.

Men i alla fall, så här brukar det se ut. När jag ska brainstorma fram nytt material för första gången är det ofta hetsigt skrivet, långa meningar med massa komman, ibland i gränslandet mellan dikt och prosa, varvat med upprörda kommentarer till mig själv, ofta i caps lock när jag blir lite sur på mig själv. När jag senare redigerar stryker jag mycket, och lägger till annat. I det här blogginlägget med inledningen till boken kan ni se hur text i det här bokprojektet kunnat se ut när den gått genom fler redigeringsvändor.

För att hänga med i det utdraget kan det vara bra att veta något kort om handlingen. Mitt bokprojekt handlar om Laura, som växer upp isolerad på en liten ö med en sjuk mamma. Hennes ensamhet bryts när en jämnårig pojke – Tim – flyttar in i grannhuset, och han och Laura utvecklar en intensiv vänskap. Men en sommar kommer den märkliga och karismatiska Chrissy, en vän till Tims storasyster, till ön, och det leder till att spänningar uppstår i Lauras och Tims vänskap.

Berättelsen är en coming-of-age-historia, de befinner sig precis i det där tidiga-tonårs-gränslandet, och det bidrar förstås också till det spända i vänskapen, vad som händer när man varit så tighta så tighta och kroppen och huvudet sedan börjar förändras.

I den här scenen har Tim bestämt att de ska ge sig ut och springa tillsammans, deras barndomslekar har sett ut mycket på det sättet – smyga i skogen, vandra över ön och leka soldater, göra armhävningar i blåbärssnåren. Syftet med scenen i boken är just att skildra den där växande glipan mellan dem, processen när det välbekant trygga i en barndomsvänskap ska omvandlas till något annat.

Okej. Here goes.

(Bild från Unsplash)

“Kvällen var het men fadd, som ett tuggummi man tuggat så länge att det var på väg att tappa smaken, solnedgången låg under moln, den skulle inte bli blodröd och eldig, det var mörkt fast det fortfarande var ljust, som i en film när domedagen ska komma, en tyngd i luften, vi svettades redan innan vi börjat springa.
Och ändå sprang han, snabbt. Hade han alltid sprungit såhär snabbt? Jag kände att jag hade svårt att hänga med. Mitt hår i dundrande korkskruvar över ryggen, andan jag inte fick tag i, här fanns ingen luft här fanns ingen luft här fanns ingen luft, och jag bet mig i läppen och fortsatte, jag bet mig i läppen och pumpade vidare
eller var det jag som blivit trött och svag?
och medan vi sprang försökte jag möta hans blick, jag försökte få tag i det pepparkaksbruna som var min Tim (har han ens pepparkaksbruna DET ÄR VÄL OBAKT PEPPARKAKSDEG FÖR FAN), jag ville att han skulle se på mig och jag ville att hans ögon skulle vara mjuka och att han skulle säga att allt det här kommer att bli bra, jag ville
hålla hans hand ta mig genom världen säg att allt ska bli okej men
huvudet susade genom den fadda skymningen och
där var han och
ögonen såg inte ut att vara ljust bruna, i det här ljuset som redan var mörkt, de såg ut att vara gråa och hårda som sten.

Vi sprang ända till sjön, insjön på Östra sidan av Ön, den med hopptornsflotten. Det måste vara åtminstone sex kilometer. Lola, av alla människor, hade sagt till mig en gång att det var en konstgjord sjö, att den var anlagd en gång av en stadsfamilj som haft hus uppe i skogen bakom den, för att de inte hade hus med utsikt över vattnet, för att de ville ha utsikt över vattnet de också, Lola hade sagt att det var därför botten utgjordes av en sådan märklig, hopplös dy, av den sortens lersand som fötterna sjönk ned i och aldrig kom upp ur, långt bort från havets sandstränder. Men det fanns inget hus där uppe i skogen längre, och vad visste väl Lola.
Men sötvatten luktar märkligt, sötvatten luktar märkligt om man är van vid hav.
Vi nådde fram till stranden och jag kände mig redo att kräkas. Jag lutade mig mot en av tallarna i skogsbrynet tjugo meter från vattnet, kände barken mot min nacke, doften av barr, drog av mig skor och strumpor, borrade ned barfotafötter i strand, kände sand mellan mina tår, försökte känna luft i mina lungor.
Jag såg upp och han stod och såg på mig. Hans svett, sur och frän och överväldigande, den luktade som osten på Öbarens pizzor om man lämnade dem framme för länge och lät dem ruttna.
”Vi simmar väl ut till flotten?”, sa Tim.
Ett dunkande i mitt bröst jag kunde inte få luft.
”Vi kör väl försten ut till flotten?”, sa Tim, studset i fötterna, slängde av sig kläderna till bara kalsongerna, en bredare kropp än förut därunder, och jag kastade av mig shortsen men inte t-shirten, för under t-shirten var jag inte samma som jag varit bara förra sommaren, och sedan kastade vi oss ut i vattnet, simmade som om våra liv hängde på det.

Och någonstans, några meter från flotten, trodde jag faktiskt det, att livet hängde på det. Tappade luft, tappade grepp, sjönk för långt under vattenytan, så långt att min vänstra fot stack ned djupare än de decimetrar av insjövatten som solen hunnit värma upp åt oss, ner i det iskalla, hisnande, och jag drog i mig en kallsup och den smakade sött och dyigt och inte alls som mitt hav, den smakade som om illamåendet som funnits i mig hela dagen faktiskt var på väg upp i en kväljande kräkning, och jag sparkade mig upp som om jag fallit från en båt och trodde jag skulle sugas ned i djupet och drunkna, jag simmade inte de sista metrarna till flotten, jag bara sparkade plaskade mig sprattlade mig fram, och han var redan framme
hade redan klättrat upp på flotten, satt där, dinglade med benen,
såg på mig
såg ner på mig
log så skrattgroparna djupnade men ögonen glittrade inte aftonen var fadd och när jag nådde fram till det blöta träet gled jag först med händerna på det, det var halt och täckt i sjöväxter, sedan händerna i träytan, hävde mig upp knuffade ned honom på flotten, och slog honom i ansiktet, boxade honom hårt i solar plexus.
Han for ned på flotten på rygg platt av ren chock, gav ifrån sig ett ljud som var ett pip eller en inandning eller en hostning eller ett skratt, jag skulle inte hinna avgöra vilket, men sedan fann han sig snabbt, så snabbt att jag senare skulle undra om han hade varit i slagsmål förut, att det skulle påminna mig om hur lite jag egentligen visste om hans stadsliv, och också det skulle svida till, bränna som när man snuddar en eldslåga och drar undan så snabbt att det aldrig blivit någon egentlig skada men känslan ändå dröjer kvar,
och han fick mig på rygg på den hala slingerväxtliga flotten, höll mig låst så jag inte kunde komma åt honom, hans händer kring mina handleder, de pressade hårt, han höll tummarna mot insidan av handlederna och tryckte till, så att senare skulle jag se blåmärken där, ett på vardera handleden, blåmärken av tummarna
och jag sprattlade med benen, sparkade försökte komma loss, fortfarande i en upplevelse av att jag var på väg att dö, att jag måste slå mig fri, och ovanför mig fanns himlens väldiga molnighet, solen längst bort vid horisonten molnen upplysta av en solnedgång jag inte kunde se, mörka och grå men svagt tonade i rosa, som ett filter över filmen, och det fanns granarnas och tallarnas toppar, det fanns klipporna långt bort i väster, och precis ovanför mig, hans ansikte:
hans ögon som faktiskt såg på mig, rakt in i min blick, och det var Tims ögon, ändå, där var ju tims ögon
mjuka
ljusa
milda
tre prickar över näsan i ett orions bälte, en skrattgrop i vänstra kinden, och med en röst som inte sprack, som var precis min Timmys, och som vibrerade sådär som den lät när han precis var på väg att brista ut i ett misstroget skratt, sa han:
”Soldat L. Vad i helvete?”
släppte mig när jag slutat sprattla, som man släpper en döende fisk när den slutat sprattla, hal och blöt låg jag där helt slapp som om jag faktiskt varit fisken som dog, och han satte sig i skräddarställning, drog mig till sig, lade mitt huvud i sitt knä, lät mig ligga där tills andningen lugnat sig medan han försiktigt strök allt trassligt hår ur mitt ansikte, och sedan simmade vi tillbaka.
På hemvägen sa ingen av oss någonting.

*

Fler inlägg om mitt skrivprojekt:

• En inledning till en roman.
• Refuseringen, del 1.
• Refuseringen, del 2.
• att hinna skriva en bok. rent praktiskt.
• och nu, text.

Och här hittar du alla inlägg i kategorin skrivande, och här hittar du mina bästa inlägg inom olika kategorier.

Det är januari 2020 och jag sitter i en fåtölj på övervåningen i mina föräldrar hus. Jag har just skurit bort mer än hälften av ett bokmanus och skrivit 45 000 nya ord på tre veckor. Det var en berättelse jag aldrig trodde att jag skulle återvända till och nu har jag kommit tillbaka till den, kastat mig in i den, erövrat den som den borde ha varit från början men som jag inte var kapabel till att göra den då.
Jag firar med ett glas lightjulmust och att titta på barnen när de bygger kojor i skogen. 

Det är maj och omvärlden är uppfylld av coronavåren. Livet snurrar som liv gör, mat lagas, cykelturer cyklas, tvättar tvättas och värmeböljor överraskar och man måste panikköpa sandaler.
Jag inser att jag inte har rört mitt nya bokmanus sedan jul-och-nyårsledigheten, som om jag väntar på att den rätta tiden för det ska komma. Jag inser att den tiden inte kommer att uppenbara sig av sig själv.
Jag vet att jag egentligen inte har tiden, men jag vet att jag behöver ta den.
Jag börjar arbeta med manuset en halvtimme per dag – ibland om morgonen, ibland om kvällarna.
Jag märker att alla dagar jag skriver är bättre dagar.
Jag dricker choklad-pepparmyntste och ser orden hitta sin form.

Det är juli och under en euforisk helg river jag igenom alla de sista scenerna som ska på plats. Det är midnatt och fortfarande ljust, luften på min balkong ljummen när jag går ut och drar in luft och försöker smälta känslan av att ha skrivit de sista orden.
Aldrig har jag färdigställt ett bokmanus med den här känslan i kroppen. En upplevelse av att vilja fortsätta skriva, att inte vara less på min bok, vilja stanna i de miljöer jag har skapat. Men en tanke att jag inte kommer längre än såhär i det här skedet. Det behövs andra ögon. Ska jag göra något mer behövs det en riktning,  annars kommer jag att skära och peta tills ingenting av boken finns kvar, som att råka redigera ett fotagrafi tills man inte längre ser vad det föreställer.
Jag cyklar genom natten till S-market och köper en Skumpis från Amalias Limonad. Sedan sitter jag på en stol i mitt kök, stirrar ut i sommarnatten, låter munnen fyllas av kolsyrat sött och försöker hindra mig själv från att skrika rakt ut.

Det blir september och jag blir refuserad av det första stora förlaget.
I refuseringen finns ingen kraft, för det finns ingen riktning. Komplimanger om mitt skrivande men ingen väg jag kan välja med det manuset jag har.

Det blir oktober och jag blir refuserad av det andra stora förlaget. 
I den refuseringen finns frön som börjar gro. Specifika ord om hur man kan gå vidare. Som klätterväxter brer tankarna ut sig i hjärnan, bilden av vart jag kan ta den där berättelsen härnäst.
Jag har fått hjälp att se vad som saknas. Jag kan hänge mig åt sommarens längtan att återvända in i den där texten, för jag vet vad jag vågar röra och vad som ska lämnas ifred.

Det är slutet av oktober och jag bestämmer mig för att delta i NaNoWriMo och skriva 50 000 ord på en månad. Jag ska skriva nytt på boken. Nya scener för mittendelen, låta spänningen byggas upp mer gradvis, fördjupa och förfina.
Jag planerar vilka tider jag ska hinna skriva och vad som kan prioriteras bort. Jag lyssnar igenom hela podcasten Skriv en bestseller eller en annan bok och tänker på dramaturgi. Jag läser böcker om de teman som bygger upp spänningen i min roman för att se hur andra har gjort.

Omkring mig rasar eskalerande höstmörker, eskalerande corona, eskalerande hopplöshet.
Men jag blir immun mot tröstlösheten. Mina tankar är fyllda av kraften i en berättelse som är på väg.

Jag dricker lakritste och välkomnar den.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

När jag kommer hem från min resa har morgnarna mörknat, när jag lämnar på dagis cyklar jag genom mörker på vägen dit och genom gryning på vägen mot jobbet. En morgon haglar det, sedan far snett snöblandat regn i motvind mot mitt ansikte som tusen nålar, och jag tycker om det, för att det är någonting som känns.
I all tid denna tid av ovisshet och konturlöshet… vad man kan bli hänförd av vad som helst som känns.

Tillbaka på en ö som jag innan resan inte lämnat sedan februari, jag vet inte när jag kommer att resa härifrån igen. Tillvaron en lång rad av vardagar utan bortre gräns. Det som allra mest skapar den här tidens tyngd är inte avsaknaden av planer, det är avsaknaden av drömmar. Inte skulle vi alla ha åkt på solsemester när mörkret smög sig på, inte skulle jag nödvändigtvis ha bokat den där skrivkursen jag kanske blev sugen på, inte skulle våra liv varit så fyllt av hisnande äventyr över huvud taget. Så är liv oftast inte. Precis som många som bor i en storstad älskar att den är full av möjligheter och att det alltid finns nåt nytt man inte testat och sedan går man ändå i sina favoritkvarter, på sina favoritrestauranger, i samma cirklar man alltid går, och rör sig kanske inte i en större radie än någon som bor på en mindre plats.
Men det är känslan av möjligheten. Att när som helst kunna.
Att drömma om att när som helst göra.

Och ändå.
Något som känns, mer än haglet i ansiktet om morgonen.
Mitt i denna lilla min värld finns det ju, i överflöd.

Värmen.
När Lilla Gubben håller en liten föreläsning om saffran vid middagsbordet, ordagrant citerad ur en bok de har läst i förskoleundervisningen på dagis. Du kanske vill veta lite mer om saffran, mamma? Det är en av världens dyraste kryddor. Den kommer från en blomma – en VISS blomma – som heter krokus. Du kanske undrar: varför är saffran så dyrt? Saffran är så dyrt för att det finns väldigt lite saffran i varje krokus, så man måste plocka VÄLDIGT många blommor.
När Storasystern kommer hem från skolan, springer in i sin lillebrors rum, och räcker honom en hög med böcker. Jag vet att du har lärt dig läsa nu, så idag var jag på skolbiblioteket och hittade böcker som passar dig. Den här handlar om Minecraft, sånt vet jag att du tycker om.
När Habanero plötsligt ser upp på mig, mitt i sin lek, rusar fram till mig, nyper mig i kinderna och liksom ruskar om mitt ansikte och säger min fina fina fina lilla mamma!

Kylan. När vindar viner i mitt ansikte när cykeln susar nerför en backe. När jag duschar iskallt efter löpturen tills huden har domnat, innan jag sveper in mig i en morgonrock, äter choklad och tittar på städande amerikanska hemmafruar på youtube. När jag står i lekparken och ser en klump av tre ungar åka ned för en rutschkana, allihopa på en gång, medan skratten fyller oktoberskymningen.

Sältan. I en grönkålspasta, en getostsallad, den flottigaste av flottiga pizzor.
Sötman. I kolaglass, kardemummabullar, chokladmoussetårtor så krämiga att ögonen tåras i ren njutning.

Längtan. I att börja fundera igen på vad jag vill göra med min bok i nästa redigeringsrunda, var jag ska spränga in den tiden. I att tänka dramaturgi i duschen, på promenaden, när jag hackar lök.
Längtan, i att börja sätta deadlines och planering och mål.
Längtan, i alltings oförutsägbarhet. De stora världshändelsernas. Det lilla livets.

I att även när man tror sig gå i cirklar, så händer det att man plötsligt ser upp från sina egna fötter. Bara för att upptäcka att man hamnat någon helt annanstans än dit man trodde att man skulle komma.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.