Nettelblad

En gång, i ett annat liv, bodde vi i en lägenhet på bottenvåningen i Umeå. Utanför oss fanns asfalt och studenter och tomma lekplatser och utanför vardagsrumsfönstret en grillplats som omgärdades av röda-vinbärsbuskar.
Jag brukade skriva vid bordet som stod vid det fönstret, det som också var matbord eftersom köket var så litet att man inte kunde äta där.

Jag var höggravid och rastlös och jag skrev. Jag  satt med ett sovande ammande barn i min famn och jag skrev. Ibland fick jag nog av ljudet av tre barn under fyra år, packade ihop mina saker, gick till det lilla caféet i Ålidhems centrum och struntade i att kaffet smakade bränt och att det inte fanns någon toalett, och skrev.

Ibland var det sommar och alla andra åkte hem och studierna hade uppehåll och utanför fönstret mognade de röda vinbären, och jag skrev.
Under de år vi bodde i lägenheten födde jag två av mina barn och skrev tre utkast av en och samma roman.

Och varje år, precis när de röda vinbären mognade, såg jag en man komma åkande i sin vita Mercedes. Han bodde inte i närheten och jag såg honom aldrig någon annan gång än just då. Han parkerade sin bil precis utanför vardagsrumsfönstret, steg ur, drog upp kavajärmarna och grabbade tag i de röda vinbären. Jag säger grabba tag, för han plockade inte, här fanns inget ta-bären-ett-och-ett-och-undersöka-om-de-är-mogna eller plocka-några-bär-till-en-paj-och-lägga-dem-i-en-burk, här fanns bara att ta nävar, handfullar, trycka in i munnen som om det var hans sista måltid och snart skulle de komma och föra honom till avrättningsplatsen.
Så åt han tills busken var gles på bär. Det brukade ta honom ungefär tjugo minuter. Sedan drog han ned kavajärmarna, satte sig vid ratten och for iväg, för att komma tillbaka ett år senare igen.

Tre gånger skickade jag in den där boken till en förläggare som trodde att det kunde vara något, som såg en kärna i den som var bra, och tog sig tiden att försöka hjälpa mig att hitta den.
Sedan sa hon att det inte nådde hela vägen fram. Att det blev inget mer med den där boken, ingen utgivning, inget något. Då var min sorg över det enorm, nu kan jag knappt minnas hur det kändes. Som med förlossningarna, som med allt annat som värkt i en tid som inte var nu, att hur ont det än gjorde kommer det en dag när smärtan har gått över i sådan grad att man inte längre minns.

Aldrig trodde jag att jag skulle röra den där boken igen, tills jag gjorde det, och hittade det jag inte hittade då, såg det jag inte såg då, skrev den som den alltid borde ha varit och som jag aldrig var förmögen att skriva den.
Och nu finns den där, redo att skicka till förlag att läsa, bara jag klarar av att ta det sista steget, trycka på några knappar, lämna den ifrån mig.

Idag gick jag med barnen på deras sommarlovstomma dagisgård och vi plockade vinbär från buskarna där. Nävar fulla, jag föste in i munnen, lät tungan leka med dem, kände explosioner av sött och surt som varvas med varann.
Undrade om buskarna där uppe fortfarande finns kvar.
Om bären har mognat än.
Om han snart sätter sig i bilen och kör dit.
Så att det enda som är konstant i den här världen av föränderlighet är att jag är mamma, att jag skriver, och att vinbärsmannen kommer körande en gång om året i sin vita Mercedes.

Tropisk natt nu, sägs det. Dessa kvällar på min balkong. Det är först till kvällen jag kan skriva, först till kvällen jag kan tänka. I hettan grumlas huvudet.

Pepparmynta-chokladte. Doften av gräs och hav, ljudet av skratt någon annanstans ifrån, kanske har grannarna fest och spelar musik, kanske skriker ett barn från en trädgård bredvid. Kanske lyssnar jag på min skrivspellista. Kanske läser jag text högt, ett rytmiskt mummel för mig själv, provar meningar för att se om studsen bär.

Det går inte fort, men så är det inte heller bråttom.
Går inte fort, men går framåt.
Jag sitter där en halvtimme om dagen. På vissa vis är den halvtimmen mer värdefull än vad många timmar hade varit.
En halvtimme som inger hopp. En halvtimme kan man alltid skaka fram, tänkte jag skriva, men det är inte sant: det finns tider i livet när inte ens en halvtimme kan skakas fram, åtminstone inte en man kan njuta av och fokusera under.

Men en halvtimme kan jag skaka fram. Också när sommaren är över. När både nätter och dagar är svala. När livet rullar i ett annat tempo.
Och är det något jag vill med min sommars skrivande är det att inte låta det ta slut.

Hej.
Här sitter jag och skriver, en grådisig onsdagsmorgon innan resten av familjen har vaknat. Tidiga morgnar är min bästa skrivtid. Kanske är tidiga morgnar över huvud taget den bästa tidpunkt jag vet. Det finns utrymme för så många förhoppningar i en dag som inte fått chansen att göra sig själv besviken.

Just den här morgonen tänkte jag att jag skulle dela inledningen till det jag håller på och skriver. Det är en roman som är nästan klar, som jag borde se till att bara göra klart och släppa iväg till någon annan, låta stå på egna ben ett tag, försöka flyga även om vingslagen kommer att vara vingliga till en början.
Istället drar jag ut på det, kanske för att jag har svårt att släppa taget, för att jag trivs så bra i den där romanens universum och språkdräkt, kanske för att allt det där inte känns lika viktigt längre, det viktiga är bara att få skriva.
Men i alla fall. Jag tänkte att idag delar jag inledningen till den där boken, de allra första sidorna, som ett steg för mig själv. Det är dags att släppa taget, lilla bok, det är dags att börja öva på att flyga.

Inledningen

Pappas hår måste ha varit rött. Rött och vilt och fullständigt oregerligt. Jag vet det, för mitt var likadant. Vet det, för att jag såg det i mammas blick när hon fastnade. Fastnade, med kammen i mitt vilda röda trassel. Fastnade, i håret och i tanken och i rörelsen, blev stående där med handen krampaktigt kring den vita plastkammen som fungerade utmärkt i hennes tunna silkeslena skandinaviska hår, men aldrig i mitt vilda. Hur hennes blick först mörknade inför den här ungens omöjlighet, och sedan veknade, bleknade, in i något annat. I hennes ögon glimrade minnen som skärvor glittrar i ljus, som det där fatet med silverfärg hon kastade i golvet en gång när hon blev rädd för demoner jag inte kunde begripa och lät marsljuset spräcka världen i tusen bitar och jag stod i dörröppningen och inte vågade säga någonting men tänkte på hur vackert det var. I hennes blick anade jag någonting hon hade älskat, någonting hon hade saknat, och ibland, i det där mjuka, tänkte jag: kanske någonting hon fortfarande älskade. Det fanns en del av honom i mig och den delen kunde hon älska. Det fanns en del av honom i mig och kanske skulle han ha kunnat älska den, om han träffat mig, om jag hade fått visa den för honom.

Mitt ansikte var vitt, som äggskalsfärgade tapeter. Och precis som äggskalsfärgade tapeter var det neutralt, som en bakgrundsfond för något vackert att få existera intill, som vad som helst hade kunnat få existera intill och blomma ut intill utan att själva ansiktets utseende hade stört. Jag hittade tanken om de äggskalsvita tapeterna i en krönika i en inredningstidning min mamma köpte en gång när hon reste in till Staden (det tog bara en timme med färjan men kändes så avlägset, som om hon hade med sig artefakter från en annan värld). Min mamma läste texten högt för mig, sent i vårt kök om natten, det var den sortens sommar när det eviga ljuset höll henne uppe och luften aldrig blev kall. Krönikan handlade om människor och deras äggskalsfärgade tapeter, människor och deras elfenbensvita lister, människor och deras smutsvita kökshanddukar. Den handlade om hur en människas själlöshet kan representeras av tusen nyanser av vitt, kanske någon gång med en accentfärg av grått och beige. I ett sådant hem, skrev krönikören, kan man tänka vilken sorts tankar som helst, i ett sådant hem kan vad som helst formas för fonden är så neutral att där finns ingen personlighet som kan störa.

Min mamma förstod textens ironi. Hon skrattade medan hon läste. Slog näven i bordet ibland, som hon gjorde den sortens nätter, när hon strålade av samma ljus som morgonnattens gryningssol i havet när vi gick ut på promenader tillsammans. Dunkade näven i bordet, och sa att det här var sanning av en alldeles särskild sort. Det var den sortens natt då hon drack kamomillte, litervis, för att det skulle vara lugnande, men då hon aldrig blev lugn. Med pärlor av svett längs tinningarna. Glansiga ögon. Men mjuka smekningar över min hjässa, när hon var på det humöret. Och jag förstod inte alls textens ironi.
Jag hörde bara:
en fond för vad som helst
en fond för att bli vem som helst
tänkte:
om jag gjort mig av med det vilda håret,
hade jag då kunnat bli vad som helst?

”Vad ska man göra av ett sånt här hår”, sa min mamma, när ytterligare en tagg av kammen gick sönder. Mitt bleka ansikte i spegeln. Mina neutrala ansiktsdrag, sådana man kunde glömma i samma ögonblick man såg dem. Badrummet som luktade salt och hav och övinter, fuktigt trä, barr. Hon brukade klippa grenar från granar och ställa i vaser i badrummet som dekoration när hon var lycklig, tänkt som en kreativ inredningsdetalj men mest såg det ut som en skog i ett hus.
”Vad ska man göra med ett sådant hår”, sa min mamma, jag skulle minnas hur trött hennes röst lät, som någon som tappat nyckeln i en brunn och vet att allt som finns kvar är mörkret man stirrar ned i. Minnas det, trots att jag skulle glömma så många andra saker, att minnena skulle spräckas när tiden förvandlades till ett före och ett efter, och all tid som var före skulle bli ett dis, fragment av det som bara var verkligheten som den en gång var men som på den tiden var allt jag visste.
Utanför huset rasade vinterstormar och havets dån och väldiga vindar som aldrig blåste iväg mig fast jag trodde att det var – att det måste vara – det de försökte göra.
”Man kanske bara borde ha klippt av det, alltihop”, sa hon, och i hennes ord fanns aldrig verklig mening, verklig avsikt. Men jag såg in i mitt äggskalvita bortglömbara ansikte och jag visste att hon hade rätt.
Rensa bort något av sig själv för att något annat skulle kunna gro.
Som när hon steg upp och rensade maskrosblad ur rabatten i sommarnatten för att släppa fram rosorna.

Att sitta intill henne, dricka kamomillte, höra henne läsa. Sitta intill henne och tänka att bredvid henne fanns den sortens ljus jag ville stanna i, som jag ville suga åt mig det på samma sätt som det torra träet på verandtrappen sög i sig färgen, en annan sommar när vi skulle måla om, de torra delarna intensivare än de fuktiga så att färgen blev ojämn och hon svor och fräste och vägrade att måla färdigt.
”Laura”, kunde hon säga, stryka ut den blanka tidningssidan med smala långa eleganta fingrar, som om fingrarna i sig var en del av en föreställning, ”Laura, du måste läsa den här texten! Deras vita värld, Laura! Och man måste slå sig fri.”
Och hon drog fram en cigarett ur fickan på sitt sidennattlinne, det puderrosa, det som föll kring den magra kroppen som en prinsessrumsflickdröm.

Andra gånger, andra tider. När hon sov som förstenad, månader i sträck, utan att kunna vakna.
Då brukade jag gå in i hennes sovrum, leta i garderoben, stryka med mina fingertoppar över puderrosa siden.
Och leta efter farliga föremål i fickorna.
Tidigt i livet lärde jag mig att var tid bär på sina bekymmer.

*

psst! bilden överst i inlägget kommer från  Unsplash.

Hon hade knappt fyllt fyra när hon beskrev för mig hur jag skulle gråta vid hennes barnagrav i skogen.
Jag hade just sagt åt henne att det räckte med ketchup nu. Jag är inte fanatisk, mina barn får ta ketchup på all mat, men när det är så mycket ketchup att man inte längre ser vad vi faktiskt äter, där går en gräns.
Så hon satte ned ketchupflaskan på bordet.
Spände blicken i mig. Ögonens gnistrande blå.
“Du kanske bara vill ha två barn i den här familjen”, sa hon.
Flyttade ketchupflaskan, så att den hamnade mellan oss.
“Du kanske tänker att det är bättre att jag DÖR”, sa hon.
Späd röst, men med bestämdhet utan pardon.
“Du kanske vill gå ut i skogen. Gräva en grop där. Kalla den MIN GRAV.”
Hennes blick som inte släppte mig, som följde varje reaktion för att se hur orden landade, som granskade mig som för att mäta precis hur stort mitt motstånd var i denna episka ketchupkamp.
Och obehaget ryste ju i mig, vid orden, och hon såg det, blev exalterad, började gestikulera och höjde tonläget ett snäpp till.
“Du kan sätta en sten vid min grav. Du kan rita en hjärta på den.”
Nu stod hon nästan på stolen, en talare i sitt esse, i have a dream och ich bin ein berliner och we shall fight on the beaches och min mamma vill inte ge mig ketchup så hon vill nog se mig död.
Hon riktade ett knappt fyraårigt pekfinger rakt mot mig.
“Vill du gå dit och gråta då, varje dag? Ska du gråta där och komma ihåg din lilla flicka? Eller GÅR DU INTE DIT.”
Tystnad, ridå, väntan på applåderna.
Sensommarsolens glimmande i det ljusa håret. Det lilla pekfingret. Och jag, som alltid sitter med svar på tal, för ett ögonblick brädad. På näthinnan bilden av den lilla hjärtbeprydda gravstenen och en oändlighet av tårar.
Sedan samlade jag mig, och påminde mig om det jag redan börjat ana, det jag skulle få se så mycket mer av under året som skulle komma.
Att hon bara var ett litet barn. Men med ord och tankar som egentligen var för stora för det lilla barnets känslor. På ett sådant sätt att man, om man inte tänkte sig för, skulle kunna börja behandla hennes om ett mycket äldre barn än en fyraåring.
“Nä”, sa jag till slut, “det låter väl dumt att gräva en grav. Vi äter middag istället.”
Demagogen blängde på mig för några ögonblick, övervägde fredsförslaget.
“Okej”, sa hon sen. Men jag ska sitta i ditt knä.”

Det här är tredje delen i min inläggsserie om att skriva krönikor. Här är del 1, om att hitta ämnesidéer för sin krönika. Här är del 2, som handlar om struktur och dramaturgiska principer när man skriver krönikor.

Idag kommer jag att skriva om språk och gestaltning. Det jag tar upp i den här delen har man stor nytta av för att lyfta alla möjliga typer av texter. Att vara skicklig på att gestalta är något man har nytta av oavsett om man skriver tal, krönikor eller romaner. Men det finns några aspekter av gestaltandet och språket som gäller särskilt för krönikor.

“SHOW, don’t tell – vad är gestaltning?”

Show, don’t tell är ett standardtips till den som vill berätta något. Det innebär Att visa en läsare (eller tittare, eller lyssnare) det man vill berätta, istället för att bara skriva folk på näsan. Och det är detsamma som gestaltning.
Att skriva på näsan är att skriva “hon blev väldigt arg”, att gestalta är att skriva “hon reste sig, lyfte tallriken från middagsbordet och slängde den i golvet så att plastmattan täcktes av krossat porslin och spagetti.” Att skriva på näsan är att skriva “det var en vacker dag på stranden”, att gestalta är att berätta om doften av salt, skavet av sand mellan tårna, hur solen gnistrade i vågorna. Gestaltning är det som lyfter en text från att vara bara ord till att bli en berättelse att sjunka in i. I en krönika har man ofta ont om plats, och gestaltning kan kräva fler ord än att skriva någon på näsan. Men ett väl gestaltat innehåll, eller ett väl gestaltat argument, är alltid mer effektivt än hundra rader av påståenden.

konkreta tips för gestaltning i olika situationer

Skulle kunna skriva en hel bok om bara gestaltning. Och kanske gör jag det en dag. Tills dess får ni några konkreta tips på hur ni kan använda er av gestaltning i olika situationer som kan uppstå när man skriver en krönika:

• Om du vill försöka övertyga andra om din ståndpunkt kan du gestalta den med en personlig berättelse. Exempelvis kan du, istället för att skriva att “det är farligt med bristen på vårdplatser på svenska sjukhus”, väva samman dina argument med berättelsen om Berit som behövde läggas in på sjukhus men blev hemskickad i brist på plats. Då får läsaren en bild att hänga upp dina argument på.
• Om du vill skildra en miljö är det effektivt att använda andra sinnen än bara synen. Dofter, ljud och känsel är starka sinnen för att väcka bilden. I den här krönikan om att vara AT-läkare på Åland använder jag mig till exempel av både doft och känsel i textens sista stycke.
• Om du vill skriva om en känsloupplevelse – fundera på vilka fysiska reaktioner den väcker och vilket kroppsspråk den leder till. Sitter ledsenheten som en klump  i magen, en tyngd i kroppen, ett surr av tankar som aldrig tar slut? Var glädjen som ett rus eller att kroppen kändes lätt? Med sådana detaljer dras läsaren med mycket starkare i din text.

konsten att stryka – vikten av att fatta sig kort

Krönikor är korta till sin natur. Det är en av sakerna som gör dem svåra att skriva. Problemet är sällan att fylla sitt utrymme. Däremot kan det vara svårt att fylla det med det som verkligen hör till ens text – och inte sväva ut.

För att bli bra på krönikor behöver man öva på att korta ned sina texter. På det viset är krönikor en utmärkt skola för att lära sig redigera även andra typer av texter. Det mesta som skrivs vinner nämligen på att kortas ned jämfört med det första utkastet.

Om en text behöver kortas mycket behöver man stryka något innehåll – ta bort det svagaste argumentet eller den tråkigaste anekdoten. Behöver den bara kortas litegrann räcker det ofta att skärpa till stringensen i språket. Stryk småord som “ju”, “verkligen”, “faktiskt. Byt längre ord till kortare. Våga göra meningar mer ofullständiga.

Jämför till exempel dessa varianter:
1. “Jag har verkligen aldrig gillat hundar. Jag har alltid tyckt att de är rätt överskattade.”
2. “Jag har aldrig gillat hundar. Alltid tyckte de är överskattade.”
3. “Har aldrig gillat hundar. Överskattade djur!”

Ingen variant är rätt eller fel, men teckenlängden skiljer sig rejält. Dessutom dras tempot upp, det blir mer schvung i texten, ju mer man kortar sina meningar.

Hur mycket ska man stryka?

Hur mycket som behöver kortas i en krönika beror förstås på vad man har för teckenbegränsning och hur långt ens första utkast är. Men jag rekommenderar starkt att skriva ett för långt första utkast, så man har en del att skära bort. Mina sämsta krönikor är de där jag har haft för tunt med material, och skrivit mina 3000 tecken redan i första utkastet. De blir ofta väl pladdriga. I julas fick jag i uppdrag att skriva en krönika på 5000 tecken. Det blev en helt okej text om att jobba inom sjukvården under helgdagar – men i efterhand har jag tänkt att det är tydligt att jag brukar skriva kortare krönikor. Det är en text som vunnit i styrka på att kortas sisådär 2000 tecken för att få lite driv.

skrivövning till nästa gång

Plocka fram krönikeutkastet du skrev efter förra delen, eller någon annan text. Det kan vara en text du skrivit, eller någon annans, men du bör ha den digitalt så du enkelt kan räkna antalet texter.

Stryk 10% av teckenmängden. Läs originaltexten och den nedkortade, jämför, vad blir skillnaden?

Så, det var allt för den här gången. Kommentera gärna om ni har frågor, sprid om ni gillar det, och ha roligt när ni skriver!
kyssar&kärlek och glad vår.

(samtliga bilder från Unsplash – klicka på bilden för att komma till fotografen).

Hej hej!
Det här är det andra inlägget i inläggsserien om att skriva krönikor. Här finns del 1, om att hitta sina idéer.

Idag kommer jag att skriva om att vidareutveckla sin idé och om struktur. Om hur man med en mall eller form för sin krönika kan ge den mer driv. Innan vi börjar ska jag bara säga två saker:

1. Ibland när man läser om tekniken bakom skrivande, får det som konsekvens att man inte skriver alls. För att man tänker att man ska göra allt tekniskt bra och snyggt. Om det blir konsekvensen av att läsa den här guiden ska du genast sluta och sätta dig och skriva istället. Sedan läser du igenom den här inläggsserien när du redan har skrivit en text, för inspiration om hur du kan göra den ännu bättre. Men det går inte att förbättra en text som aldrig blir skriven.
2. I det här inlägget kommer jag använda en egen krönika som exempel – den här om tröst, för Läkartidningen. Läs den gärna om ni inte har gjort det så blir det lättare att hänga med.

ATt vidareutveckla sin idé

Idéer är tankefrön, att vidareutveckla dem är att sätta ned dem i jorden och hjälpa dem att börja växa. Eller så kan man se idén som den första attraktionen man känner till en annan människa, och vidareutvecklingen är som att göra slag i saken och börja dejta. Man undersöker om här finns något att bygga vidare på.

Mina tidiga idéer är lösa tankar, associationer, ett intresse för ett ämne. När jag vidareutvecklar dem försöker jag sammanfatta ungefär vad jag tror att jag vill säga. Ibland är det tydligt för mig på ett tidigt stadium. När jag skrev krönikan om tröst  visste jag att jag ville skriva något om känsloreglering, och jag visste jag att jag ville ha berättelsen om min sons tårar som utgångspunkt. Min vidareutvecklade idé blev något i stil med Krönikan handlar om människors behov av att bli tröstade på olika sätt, och olika förmågor att berätta om det, med utgångspunkt i berättelsen om min son. Den vidareutvecklade idén är en sammanfattning av budskapet, en riktning för att påminna mig när jag skriver om vad jag egentligen vill säga.

Ibland går det snabbt att inse vad som är min poäng, min vidareutvecklade idé. Ibland måste jag prova att skriva några utkast till krönikor på det ämne jag tänker mig för att komma på vad jag egentligen vill säga. Men jag har de som en trygghet att jag någon gång i processen sammanfattar för mig själv vad krönikan egentligen handlar om.

krönikans struktur – DE tre delarna

När jag har min vidareutvecklade idé är det dags att faktiskt skriva en krönika. (Som sagt, ibland skriver jag krönikan först och får idén klar mig sedan, men då brukar jag skriva ett nytt utkast när jag faktiskt vet vad som hör till texten och vad som inte passar in).

När jag skriver krönikan tänker jag att den består av tre delar. Det är ganska basic dramaturgi, så det är inte direkt en innovation jag kommer med, men det är jäkla nyttigt att ha i ryggmärgen. Man kan kalla de här delarna lite olika saker – jag tycker början, mitten och slutet är enkelt och bra. Kan man sin början-mitt-slut kan man strukturera och förmedla nästan vilken typ av berättelse som helst på ett sätt som får andra att vilja ta del av den.

början

En bra början ska suga tag i läsaren, ge en känsla för vad texten kommer att handla om, sätta den språkliga tonen för texten, och få läsaren att vilja läsa vidare. (Ingen lätt uppgift, jag vet!)

Det blir ofta bra att börja i det personliga, det nära. Om du skriver om världshändelser kan din början vara att zooma in på ett enskilt människoöde i det stora politiska. Skriver du om ditt eget liv kan du börja med en anekdot därifrån. Jag tänker att man börjar med en inzoomning och sedan använder sin mittendel till att vidga perspektivet.

Ett klassiskt trick är att inleda med en personlig berättelse, men lämna den oavslutad för att återkomma till den i slutet av krönikan. Det ger lite spänning och driv i texten och knyter också fint ihop början med slutet.

Ett annat trick är att skriva början en gång till när man skrivit hela sin text, eftersom det kan vara svårt att sätta allt som en bra början innehåller första gången man skriver den.

Början i min krönika om tröst är helt enkelt anekdoten om min son.

mitten

Mitten är fördjupningen, det vidgade perspektivet. Efter den fängslande början ska läsaren vara fast och då kan man börja med lite tyngre, mindre cliffhangeraktiga grejer. Det är i mitten man öser på med argumenten, lägger in fakta om världshändelserna, berättar bakgrundshistorien till den inledande anekdoten. Här har man stor nytta av att ha vidareutvecklat sin idé – mitten är till för att berätta om det du egentligen vill säga!

I min tröstkrönika tänker jag att mitten utgörs av de två första patientberättelserna. De är olika sätt att gestalta min huvudtes: att behovet av tröst kan te sig olika, och att trösten behöver ges på olika sätt.

slutet

Här når texten ett klimax, några rader där den är som mest intensiv och träffande. I en argumenterande text kan det vara ens huvudbudskap, till exempel. I min text är klimax stycket om att träffa patienter med självskadebeteende och försöka möta deras behov av tröst. Där illustreras min tes allra bäst, och där är också språket och berättandet som intensivast.

Efter klimax kommer en avrundning, den sista efterklangen i texten. Några rader att andas ut och få smälta krönikans budskap, gärna med en punchline eller sista tanke att ta med sig och fundera på efteråt. I avrundningen är det perfekt att knyta an till krönikans inledning. Det kan man exempelvis göra genom att avsluta en berättelse man inlett sin krönika med, eller att låta den sista meningen likna den första. I tröstkrönikan avslutar jag med en ny berättelse om min son, som både påminner om den i inledningen och vidgar budskapet. Om inledningshistorien visar att man kan behöva olika sorters tröst, blir slutklämmen hur viktigt det är att få lära sig som barn att berätta vilken tröst man behöver.

skrivövning till nästa gång

Plocka fram din idé som du fick genom förra delens skrivövning. Försök sammanfatta vad du vill få sagt i en eller ett par meningar. Är det svårt, prova att skriva lite olika tankar och reflektioner kring ditt ämnen och försök plocka fram ett huvudbudskap från de tankarna.

Skriv ett första utkast utifrån din vidareutvecklade idé. Försök få till en början, mitt och ett slut. Det behöver inte vara snyggt skrivet och det behöver inte vara fullständigt. Tvärtom ska det gärna vara ett lite stökigt råutkast. För det är just hur man gör ett första utkast lite tjusigare, lite bättre, som vi ska prata om i nästa del. Då är det nämligen dags för redigering!

Tack för idag, tack för att ni läser, och om ni gillar den här inläggsserien  – lämna gärna en kommentar eller dela inlägget vidare!

Allt gott, tack och hej.

(PS Samtliga bilder i dessa inlägg är från Unsplash  – klicka på dem för att komma till fotografen).

(Bild från Unsplash)

En dag blir jag med rum.
I en egen del av huset, långt bort från ljuden av barns lek och gråt och diskmaskiner som ska fyllas och tömmas och klädhögar att sortera och leksaker att trampa på.
Väggarna är mörkt gröna, luften torr och sval. Tystnaden oändlig. Jag har önskat mig en arbetsplats, och ändå har jag inte förstått hur betydelsefull den skulle kännas.

Som att jag först skaffade mig tiden, och sedan skaffade mig rum.
Att tänka tankar färdigt. Få tänka dem så långt att jag kan börja utforska vad som finns där de tar slut, bygga nya saker jag annars inte kunnat föreställa mig.
Här, vid mitt skrivbord, vid mitt fönster, med utsikt över trädgården. Björkar och tallar som rör sig för blåsten. Enstaka kråkor och kajor som sätter sig på grenarna och ser ut på samma saker som jag. Tunga vita drivor, snöflingor som singlar ned.
En behaglig utsikt, på sättet jag behöver, men monoton, på sättet jag verkligen behöver.

I det här rummet, tänker jag, kommer det att hända saker.
Kanske kommer drömmarna jag uppfyller på den här platsen visa sig vara annorlunda än vad jag föreställt mig. Jag kan redan ana det, som en kittlande förväntan – att drömmen om mitt skrivande kanske kommer att ta sig annorlunda uttryck än vad jag en gång trodde.
Att jag kanske redan är i det skrivande jag behöver.
Tiden och rummet, att få tänka tankar färdigt och att få formulera dem på det sätt jag vill. Är inte det själva kärnan i vad jag har längtat efter?

Tänker: här kan jag få bygga ifred. Här kan mina idéer få slå rot. Växa i stillhet, få sticklingar. Här jordar jag mig mot golvet, här får jag en bas.

Tänker: här kommer jag att få se årstider komma och gå, här kan jag göra kväll, göra morgon, göra klart.

Och sedan bara gå upp för trappan igen, tillbaka till världen utanför mina tankar, den jag behöver för att inte fastna i dem för länge, för att hålla dem skarpa, för att de inte ska trassla in sig i varandra.

Leva mina två liv, intill varandra, i samma hus, i samma tid.

Det här är första delen av min guide till att skriva krönikor. Jag kommer att gå igenom det steg för steg. I den här delen går jag igenom vad en krönika är hur och man kommer på ett ämne att skriva krönikor om genom att hjälpa hjärnan på traven när det gäller att hitta idéer. I kommande delar går jag igenom hur man vidareutvecklar sin idé till ett första utkast och vilken struktur man kan använda för sin krönika, hur man kan jobba med språk och gestaltning samt hur man får jobb som krönikör.  Varje del avslutas med en skrivövning.

Jag som gjort den här guiden har skrivit krönikor för olika uppdragsgivare sedan 2013, och det är därför jag tror jag har något att säga om saken. Här kan du läsa mer om att arbeta med mig.

Nu kör vi igång!

Vad är en krönika?

En krönika är en kortare text med utgångspunkt i det personliga. Med “det personliga” menar jag inte att alla krönikor handlar om väldigt privata saker. Men skillnaden mellan till exempel en krönika och en artikel är att krönikan ska vara subjektiv medan artikeln strävar efter att vara objektiv. I en bra krönika är avsändaren tydlig. I krönikan kan språket vara friare, och man får gärna uttrycka åsikter. En krönika är vanligen mellan 1500-5000 tecken lång. De flesta krönikor jag skriver är 3000 tecken långa.

Vad är bra ämnen för en krönika?

Vad som är bra krönikeämnen beror på vad syftet med krönikan är. En del av er som läser den här guiden behöver skriva en krönika som en skoluppgift, och till er säger jag att ett bra ämne är ett ämne DU känner för, som du kan engagera dig i. En krönika blir levande av åsikter. Vad gjorde dig senaste arg, ledsen eller förvånad? I händelserna som berör oss finns fina frön till krönikeämnen. Jag kommer att skriva mer om det strax.

Andra av er som läser vill hitta ämnen för för krönikor eftersom ni vill jobba med att skriva krönikor. Då gäller först och främst samma sak som ovan: välj ett ämne som du själv blir engagerad av. Leta efter det som väcker känslor.
Men om din ambition är att tjäna pengar på dina krönikor, bör du också fundera på om du har någon särskild kunskap eller nisch som inte alla besitter.
Jag skriver till exempel krönikor om böcker, och krönikor om att jobba som läkare. Genom att ha ett eller flera områden som är just dina nyckelområden, blir det lättare i ett senare skede att pitcha in din texter till en uppdragsgivare.

Hur hittar jag idéerna till krönikeämnen?

Hur kommer man på idéer? Tja, man kan förstås sitta och vänta på att få inspiration. Men om du ska skriva en skoluppgift har du säkert ett datum när du ska vara klar, och det är inte säkert att inspirationen kommer innan dess. Och vill du få skriva krönikor återkommande i tidningar kan du inte räkna med att inspirationen ska komma varje gång lagom till deadline. Att lära sig att komma på något att skriva om månad efter månad, år efter år är en av de sakerna som skiljer en professionell krönikör mot hobbyskribent. Många människor kan skriva medryckande texter när de är inspirerade, färre kan leverera ens helt okej texter på regelbunden basis.

Därför är det smart att använda olika strategier för att hjälpa inspirationen och kreativiteten på traven. Några metoder du kan använda, som jag går ned under egna rubriker nedan, är:

• Hitta känslan
• Hitta snackisen
• Hitta mängden

De här strategierna fungerar för att hitta på krönikeämnen, och de funkar också för att komma på idéer för andra typer av texter.

Hitta känslan

Den här metoden handlar om att hitta upplevelser och situationer som berört dig starkt. Välj en känsla – ilska, sorg, glädje, förvåning och så vidare. Försök minnas när du senast kände den känslan riktigt, riktigt starkt. När blev du sist så arg att du ville skrika eller smälla igen en dörr? Så ledsen att du bara ville ligga i sängen och gråta? Så glad att att du liksom studsade fram? Så förvånad att du inte visste vad du skulle säga? Tänk igenom situationen, skriv gärna ner vad du minns av den. Chansen är stor att du har en bra ämnesidé för din krönika här.

Hitta snackisen

Den här metoden handlar om att vända sig utåt i stället för inåt. Vad talas det om just nu? Vad finns på nyheterna, på sociala medier? Vilken är serien som alla ser eller podden som alla lyssnar på? Vill du skriva krönikor regelbundet är det smart att ta del av många olika sorters intryck, gärna av många olika slag. Läsa tidningar och bloggar och lyssna på poddar och välj gärna ämnen som är utanför din sfär eller som folk omkring dig inte redan pratar om, för att fånga upp sånt som är utanför din bubbla.
Tänk på att din krönika inte är ett referat eller en artikel – fundera vad just du tycker om snackisen du vill skriva om. Vad är din personliga twist eller tolkning som sätter ett nytt perspektiv på det alla pratar om?

Hitta mängden

Ibland när vi försöker komma på idéer står det helt still. Ofta beror det på att vi förkastar idéerna så snart vi kommit på dem, ibland så snabbt att vi knappt är medvetna om dem. Det är anledningen till att brainstorming är så effektivt. Det är ett sätt att lura hjärnan att komma på idéer den annars skulle filtrera bort. En effektiv brainstorming är lättast att få till om man gör det under ganska kort tid, till exempel fem eller tio minuter. Sätt en timer och ha som mål att skriva upp så många möjliga ämnesidéer för din krönika som möjligt under den tiden. Du kan behöva påminna dig om att allt ska med, att inget ska utvärderas eller avfärdas i det här skedet. Ju fler idéer, desto bättre.

Skrivövningar: Ämnesidéer för krönikor

Här kommer två förslag på hur du kan kombinera metoderna ovan för att komma på ett ämne att skriva krönikor om:

• Tänk på något det pratas mycket om nu – en nyhet, en teveserie, en bok. Sätt en timer på tio minuter. Skriv en lista på så många saker som möjligt med den här snackisen som gör dig arg.
• Sätt en timer på fem minuter och skriv ned så många tillfällen du kan då du har varit riktigt glad.

Du kan förstås byta ut känslan eller ändra tiden då du skriver. Poängen är att du ska hitta ett sätt som får igång din kreativitet, och ger dig uppslag till vad du skulle vilja skriva om.
Håll kvar i den idén och inspirationen – i nästa del kommer jag att gå igenom hur du kan vidareutveckla din idé till ett första utkast.
Lycka till så länge!

(Psst! Alla bilder i det här inlägget kommer från Unsplash. Klicka på bilderna för att komma till fotografen.)