Nettelblad

någon som skriver.

Kategori: att skriva (Sida 1 av 18)

Ett till utdrag.

(Bild från Unsplash.)

När jag gick romanskrivkurs i helgen fick vi skicka in ett textutdrag från våra projekt, och sedan läsa och ge respons till varandra i smågrupper. Ni var så engagerade sist jag lämnade ifrån mig något ur det här projektet, så här kommer det utdraget också till er. En liten glimt ur det här jag skriver så mycket om.

ett utdrag

Sedan hamnade vi i soffan, Chrissy styrde, avdomnad gjorde jag som hon sa. Jag tänkte på soldater som följer order och skjuter, jag tänkte på hur allt blir lydnad till sist om man tillåter sig att vara handfallen.
Chrissy sa att vi skulle ha chips, och jag hittade i ett köksskåp. För två månader sedan skulle vi aldrig haft en sådan sak hemma. Något man köpte för att ha det trevligt. För att ens barn kanske skulle ha det trevligt. Min mamma och hennes nya tabletter. Ett nytt hem, med ny rekvisita.
Jag hällde upp chipsen i en grön glasskål, det frasade när jag hällde. Solnedgången skimrade i glaset.
Chrissy hade redan brett ut sig i soffan, den var mossgrön i sammet, enorm, man kunde sjunka ned i den och försvinna där, man kunde sitta i den och tro att man drunknade. När jag var liten var jag rädd för den. Jag trodde att jag skulle sjunka ned bland kuddarna, och att mamma inte skulle leta efter mig förrän jag hade kvävts. Men Chrissy dominerade den. Satt i ena hörnet, bredde ut armarna över ryggstödet, lät benen bre ut sig över hela soffans längd. Tunna ben, blek hud, trasiga strumpbyxor. Jag satte mig i andra hörnet, försökte hindra blicken från att fastna vid konturerna-linjerna-formen av hennes vader.
”Din vän tycker inte om mig”, sa Chrissy, ryckte åt sig en handfull chips ur skålen, tryckte i munnen, det smulade ned över soffan. Jag plockade ett chips ur skålen och slickade försiktigt på det.
Salt. Sprött.
”Jaha”, sa jag och tog en tugga.
”Din brorsa eller vad du nu kallar honom.” Hon sträckte på nacken, stretchade lite, som en katt när den vaknar till liv om morgonen. Halsens linjer var vackra, de också, åtminstone i detta flödande ljus.
”Jo”, sa jag.
”Han tror att jag ska sabba något, va? I hans ordnade lilla liv.”
Det pulserade igen, i mellangärdet. Bilder som flödade över mig, som drömmar man drömmer fast man är vaken: av att närma sig den där halsen, dra in doften av den, och försiktigt sätta sina läppar mot den. Att röra läpparna över den och sedan kyssa: hennes käke, hennes panna, den där munnen.
”I hans ordnade lilla liv, va. Han och hans systrar. Alla sjunger och man hade inte kunnat veta vem fan som var vem. Rena kläder vikta i garderoben. Håll käften så har man ingen oordning. Håll käften så håller allt sig fint. Det man inte hör behöver man aldrig vara rädd för. Sånt.”
Hon plockade upp ett chips till ur skålen, men åt det inte, höll det bara mellan pekfinger och långfinger, vippade det fram och tillbaka mellan fingertopparna.
”Men Laura”, sa hon och jag tänkte på att ta tag i hennes fingrar, låta dem röra vid mig, och mitt hjärta tryckte i bröstkorgen som en värk, ett hål av längtan som bara hennes beröring kunnat fylla. “Men Laura”, sa hon, chipset och fingrarna rörde sig i den ljumma kvällsluften som strömmade in genom den öppna altandörren, ”vet du vad.”
Och hon lutade sig fram mot mig i soffan. Det ljusa långa håret svepte över de böjda knäna. Hennes överväldigande doft av jordgubb och vanilj. Explosioner i mig, ett krig i min kropp.
”Nä”, sa jag, min röst liten och ansträngd som om jag inte fick luft.
”Det är aldrig någon annan”, sa Chrissy, ”som bryter ordningen. Ordningen är bruten redan från början. Ordningen är tillfällig. Allting i den här världen, Laura, är från början gjort för att falla sönder.”

Liknande inlägg:

 

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

6 comments

Fem minuter. och så vidare

Det är fredag, jag har dammsugit. Det här bloggåret fortsätter med rutiner, men nu en lustfylld: skrivandet.

Det är så lätt att tro att det bara är tråkiga måsten som behöver göras som vanor, att om man älskar att göra något sker det av sig självt.
Men få av de saker som jag vill fylla min tid med sker av sig själva. Att fastna i att läsa fakta om silverfiskar eller att ge boktips i en litteraturgrupp på Facebook jag är med i sker av sig självt, men att kväll efter kväll ägna tid åt mitt skrivprojekt kräver att jag bygger en struktur för att det ska ske.

I november byggde jag en sådan struktur, som ni minns, en som handlade om: så mycket som möjligt hela dagarna och hela tiden. Om att låta orden dundra fram för att få ett nytt råutkast för den andra delen av boken, den som jag liksom rev ut och renoverade om. Att uppfinna så mycket nytt, skapa hela strukturen, är en process jag gärna låter dundra fram. Men dundrandet tar energi, jag skrev om det här, det är ingen rutin att hålla över tid.

Nu ska jag ta mig an allt detta jag skrivit. Frisera det, pynta det, göra det redo för någon annan. Det kan låta som att det bara är de sista detaljerna men det är ett enormt jobb, och det måste göras med ro. Äta elefanten en tugga i taget, eller vad de säger.

Så jag byggde en annan sorts vana. Inte varje ledig minut under en kort tidsperiod, men en liten stund varje dag under en lång tidsperiod.
Målet är att bygga en vana där jag skriver varje dag, alltid, där en halvtimme varje kväll är lika självklart som att borsta tänderna.
Men jag börjar stegvis. Bokstavligen.

I januari sitter jag med mitt bokmanus minst fem minuter varje dag, direkt efter att barnen lagt sig.
I februari tio. I mars femton. April tjugo, maj tjugofem, juni trettio… och sedan resten av ett liv.
Kanske. Eller så märker jag att fem minuter varje dag är den bästa målsättningen, för att den är omöjlig att bryta, för att jag inte kommer att ge upp för att jag inte har en halvtimme och sedan tappa kontakten med texten när jag inte befunnit mig i den några dagar.

Hinner man något på fem minuter?
Ja.
Och när man redan sitter där märker man ofta att man har tio till, och då hinner man ännu mer.

En munsbit i taget bryts elefanten ned.

Liknande inlägg:

Alla mina inlägg om att skriva hittar du här.

6 comments

Mellandagar

 

Årets sista veckor handlar om fiktion. Att läsa den, att lyssna till den och allra främst om att skapa den. Jag ska inte sticka under stol med att december har varit en trött månad. Knappast är det en unik upplevelse för mig. Tidens ovisshet, avsaknaden av tuggmotstånd, den konstanta anspänningen i en historisk tristess. Och så en karantänstid med barnen på det. Jag är inte den värst drabbade i den här delen av historien, men det vore väl sjukt om man blev piggare för att andra lider. Man kan odla sin tacksamhet genom att se det hur bra man har det, och samtidigt unna sig att vara matt.

Så jag unnar mig att vara matt, och jag gör det på mitt sätt, genom att göra de saker jag tycker bäst om.

Jag läser – skönlitteratur av alla sorter och böcker om skrivandets hantverk. Jag tar duschar som är så långa att det känns som om man kokar bort hjärnans oro. Jag äter pepparkakor och dricker starkt kaffe. Jag har barn i famnen och viskningar i örat och hud mot min hud. Jag promenerar en timme, två timmar, medan jag lyssnar på Studio Ett. Spegelblankt hav, snön som äntligen kommit, doften av minusgrader, det lugn i tankar som bara uppnås genom steg, ett steg efter ett annat när kilometer läggs till kilometer och rörelsen blir lika självklar som att andas.

Jag skriver 15 000 ord på tre dagar, tar julafton som skrivpaus skriver sedan ut hela det manus jag har från början till slut för att göra en plan för hur redigeringsprocessen ska se ut. Den är stor, jag har ju möblerat om hela min roman, byggt en ny handling och ett annat djup, och därför är mittendelen av boken bara byggställningar och grund. Nu börjar processen med att sätta in väggar och golv, att måla, och till slut möblera och pynta det sista. Ändå är det en lättnad. Det kräver så mycket mer i tankekraft, fokus och sammanhängande tid för mig att skapa grunden. Det här fixandet efter är så mycket mer förenligt med vanligt liv.

Jag sitter i sovrummet med mitt manus i knäet, lyssnar till ljudet av skrikande och skrattande, bråkande och försonade barn utanför dörren, ser decemberblå skymning falla utanför fönstret. Innesluten i ord men inte ensam.
Omgiven av andra men inte utan ro.

För sådana stunder, i sådana tider, är jag tacksam.

Fler inlägg om läsande och skrivande:

 

 

 

0 comments

och text, nu

Ulrika skriver på en laptop på en hotellsäng. Svartvit bild.

Kastade mig ju in i mitt romanprojekt igen i november. Det som jag skickade in till förlag i somras, fick en personlig refusering som gav mig insikter och fick något att klicka till. Som det måste vara om man ägnar sig åt att inreda, inte skriva böcker, och plötsligt ser att det är den där stora soffan i vardagsrummet som måste ut, en vägg som måste rivas, och ja alla väggar måste få nya tapeter också.

Ändrade strukturen för hela bokens mittendel, skrev den på nytt. Oj, är det inte mycket jobb, sa någon.
Det är det absolut, men det blir bättre. Det blir bra. De svåra redigeringsändringarna är inte de som kräver tid och engagemang, det är de som kräver tid och engagemang utan att jag är säker på att jag gör det bättre.

Så i november skrev jag nya scener, till slut skrev jag 35 000 ord, sedan var jag tvungen att sluta. Att skriva så intensivt under en period gör något med mig. Det handlar inte om tiden som krävs, jag är expert på att lägga tid på målinriktade projekt, på att skapa en vision som brinner så starkt inom mig att jag går på där andra skulle slutat och att det inte spelar någon roll att ingen annan kan se målet med samma klarhet.

Men att se alla dessa scener, gräva fram dem ur sitt inre, det kräver att bryta ned en barriär och bli lite hudlös. Man brukar säga om för tidigt födda barn att de ska vara i så stimulansfria miljöer som vanligt för att deras hjärnor inte är mogna för alla intryck, och så känns det att röra sig i världen när jag är i en sådan intensiv skrivperiod. Som att mina sinnens filter är avstängt, allt går in.
Det går inte att hålla i det där alltför länge, så jag behövde en paus, och jag tog den.

Idag, den första dagen av min planerade julledighet och inte den startsträcka av karantänssittande med barn som föregick den, bestämde jag mig för att pausen var slut. Det är dags att galoppera sig fram till slutet av det här utkastet så att jag har något att redigera istället för att skriva nytt.
Och så skrev jag 6000 ord.

Allt är igång igen, som jag hade kunnat uttrycka det om min roman var Victor Schantz och jag var Saga i Alltings början av Karolina Ramqvist. Och kanske finns det likheter i det där, trots allt har jag levt med den här berättelsen lika länge som den bokens huvudperson lever med sin destruktiva kärlek som hela tiden ligger i bakgrunden när allt annat händer. Och kanske är skrivandet samma sorts besatthet som en kärlek, överväldigande och tidskrävande men också något som förser en med en riktning.

Med kontur, och struktur i en samtid som flimrar.

Liknande inlägg:

0 comments

Söndagsplock vecka 48: NaNoWriMo-special del 5

(Bild från Unsplash).

Ytterligare en vecka, ytterligare en söndag. Vädret är annorlunda än när jag började skriva söndagsplocksinlägg i våras. Världsläget är sig ganska likt.
Man behöver saker att roa sig med, man behöver saker för att känna att det finns något som pågår, att allting inte är gröt. Kanske kan några tips en söndag ibland hjälpa till med det.
Detta är den sista söndagen i november, och den sista söndagen under NaNoWriMo 2020 (jag har skrivit mer om nano här.)
Därför är alla tips denna vecka skrivrelaterade, precis som de andra söndagarna under november. Nästa vecka är det vanliga spretiga tipsandet tillbaka. Fasen vete om det är bättre i en extremnischad tid, men det är min blogg och jag spretar om jag vill det.

Tidigare inlägg med skrivrelaterade tips hittar ni här:

 

Nu. Raskt vidare till tipsen.

Skriv på av Elizabeth George

En bok om skrivandets hantverk: Skriv på! av Elizabeth George

Skriv på av brittiska deckarförfattaren är som ni ser en välläst bok i min hylla. Att jag fick och läste den första gången när jag var tretton kan förstås också bidra, den här har jag bläddrat i under femton års tid. Men av goda skäl. Elizabeth George går igenom hela sin (väldigt systematiska och fyrkantiga) skrivprocess från början till slut. Boken är lika saklig och organiserad som Elizabeth George tycks vara i sitt skrivande – det är gediget, med många exempel från både de egna böckerna och annan skönlitteratur, och täcker alla viktiga aspekter av skrivandets hantverk, från karaktärsutveckling till dramaturgi. Min egen skrivprocess skiljer sig väldigt mycket från Elizabeth Georges. Hon är helt uppenbart en skrivperson som behöver förbereda väldigt mycket innan hon kastar sig in i själva skrivandet. Jag är någon som måste skriva-skriva-skriva, och sedan vaska fram det som är guld bland all skit. Båda processerna tar tid – man lägger bara tiden i lite olika delar av processen. Men boken lämpar sig väl för den som är intresserad av att börja analysera olika delar av sitt skrivande, se vad som kan förbättras, hitta orden för vad som saknas i en text som inte riktigt känns hel. Den berör alla huvudkomponenterna i en roman och på så sätt får man utgångspunkter till hur man kan fundera kring det egna skrivandet.

(Bild från Unsplash)

Instrumentell musik att skriva till: Portico Quartet

Prickly pear  har länge varit en av mina favoritlåtar, rört vid något i mig som annan musik inte kommer åt. Har skrivit om den i tidigare söndagsplock, om hur den är som det skira ljuset i årstidsväxlingar, som lugnet när man får paus mellan förlossningsvärkarna, som de få sekunderna mitt i en tid av en avgrundsdjup sorg som man känner lättnad. Trots detta är det först nu som jag på allvar börjat lyssna på andra låtar av jazzbandet Portico quartet. (Säkert finns det något mer fancy bestämningsord på vilken typ av jazz de spelar, men nu är jag inte någon musikjournalist). Här finns samma bitterljuvt sköra kombination av melankoli och lättnad, av det spröda och besinningslösa i en sällsam blandning. Djupt inne i de tyngsta och mäktigaste delarna av mitt projekt slår jag på Portico Quartet, försvinner in.

(Bild från Unsplash).

En podcast: Författarpodden

En gammal klassiker till skrivpodd är Författarpodden med författarna Agnes Hellström och Frida Skybäck. Görs inga nya avsnitt men finns ett lagom gäng att lyssna igenom. Flera av poddarna jag tipsat om den här månaden är väldigt skrivtekniskt inriktade, eller med ett visst upplägg – här har vi mer snackpodd men med skrivtema. Skön när man känner att man vill vara omgiven av ett skrivande sammanhang men kanske inte har vänner som själva skriver, det blir ett bra sällskap för den ack så viktiga pauspromenaden i ett längre skrivpass.

(Bild från Flora Wiström.)

Ett blogginlägg: 4 tips till den som skriver från Flora Wiström

Gillar ju Flora Wiströms skrivande som ni vet, framförallt när hon tar sig an den litterära potentialen i bloggberättandet. Tycker hon är bra på att skapa en atmosfär i inlägg kring skrivandet, som ger skrivsug och samtidigt en ödmjukhet inför det svåra och märkliga i skrivprocessen. Hela spektrumet ryms, precis lagom blandning av varsamhet och pepp. I det här inlägget (som har ett par år på nacken) ges fyra tips till den som vill skriva.

 

Det var allt för mig den här söndagskvällen. I nästa vecka tänkte jag skriva lite om hur det gått med skrivprojektet, om jag hinner, och så ska jag fylla tjugoåtta år. Alltid, ända sedan barnsben, känt en mycket stark koppling till Britney Spears eftersom vi har samma födelsedag (datumet alltså, inte året).
Ha nu en fin vecka. Tänd några ljus, drick lite te, ät en pepparkaka, och kanske, om det är vad ni vill: skriv.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

en skrivdagbok i stormen

Café Viktor Mariehamn Åland

Hej, här kommer ett hej från mitt skrivliv. Att skriva till er känns avlägset, som att den plats den här bloggen utgör är fjärran som ett minne.

Äntligen har något lossnat i mitt bokprojekt som jag ägnar all fritid i november till. Som när smärtan över vaderna börjar lätta efter de första löppassen när man börjar springa igen efter ett uppehåll. Det är inte mödolöst att ta sig framåt men varje litet delmoment går inte trögt.

Instinkten att fylla på i texten har börjat sätta sig. Jag sätter mig och skriver vid köksbordet medan linssoppan kokar, ugnspannkakan gräddas, lasagnen står i ugnen. Jag skriver medan barnen är på simskola. Jag vaknar 06.30 en lördagsmorgon och skriver, jag skriver innan jag ska sova.

Det är hisnande och intensivt och jag blir påmind om varför jag inte skriver med den här intensiteten under alla årets månader. Rent utöver att det kan finnas annat man vill åstadkomma med sitt liv.
Att skriva såhär är att tillåta alla intryck att flöda fram. Jag har ett väldigt detaljerat minne och känsliga sinnen och normalt lägger jag kraft på att filtrera bort det. Jag kan inte låta en doft eller ett ljud överväldiga mig för att det påminner om en plats jag besökte för åtta år sedan och sedan uppleva känslan, tillvaron, ögonblicken i minsta detalj. Man måste existera i den här världen, då kan man inte existera i varenda del av sin livshistoria samtidigt.

Att skriva intensivt på det här sättet är att släppa filtren, vrida alla kranar på max, för trots att jag inte skriver om mig själv och mitt eget liv är det minnet av små detaljer som kan ingjuta stämningar man nästan kan ta på i scenerna. Det som annars blir en översvämning av intryck att kämpa emot kommer till sin plats i skrivandet.
Men att tillåta flödet skapar en hudlöshet. Ögonblicken får en oerhörd intensitet. November ut går utmärkt, men sedan ska jag dra ned på takten, bottna i den alldeles vanliga vardagligheten, försöka njuta av alltings alldaglighet.

Igår kände jag att något var på väg att lossna i texten, men inte riktigt än, som en tand som sitter lös men inte är riktigt redo att släppa. Då tog jag en paus och gjorde helt annat. Det kan släppa lös en text som är på gång precis som att bita i ett hårt äpple kan släppa lös tanden. 

Så jag gick till badhuset och doppade mig i havet. Man kan gå från den uppvärmda utepoolen längs en trägång, till en stege, och ned i gråsvart hav. Det låg stråk av snö längs trädäcket och i luften ven snöblandat regn. På en skylt när jag köpte biljett till badet hade jag läst att vattentemperaturen i havet var 7,8 grader.

I mitt hudlösa upplevande av varje ögonblick steg jag ned i 7,8-gradersvattnet och tillät mig att uppleva varje nyans av den stunden. Det är en egen berättelse, jag ska skriva om den någon gång.

Sedan simmade jag, och badade bubbelpool, och när jag kom hem sov jag som en gris.

Dagen efteråt när jag vaknade och skrev hade tanden lossnat, orden föll på plats, med samma kraft som stormen utanför flödade de fram.
Nu ska jag gå tillbaka till dem.

 

7 comments

Söndagsplock vecka 46: NaNoWriMo-special del 3

Ulrika Nettelblad läser en bok, svartvitt, framför ett fönster.

Nu är det söndag igen. Mitt skrivande knatar på men inte i samma takt som första veckan. Det är okej, det har varit en vecka av vabb och att fixa med olika jobbgrejer, det hade varit okej även om inget särskilt hade hänt. Målet med NaNoWriMo det här november har varit att sätta ett högt mål för att hamna i vanan att hela tiden se och leta efter möjligheterna att skriva, inte nödvändigtvis att nå det målet. Behöver vara varsam med energierna.

Är så glad för alla kommentarer på inlägget med utdraget ur bokprojektet, förresten. Det är känsligt att lägga ut något, finns liksom något skört i att tänka att någon ska bry sig, och att ni är flera som tagit er tiden att skriva några rader (och så snälla saker!) betyder jättemycket.

Har ni något önskeinlägg förresten? Hojta till i så fall, så ska vi se vad jag kan ordna, om inte annat så när november är över. (Du som önskade tips på böcker med språk som griper tag, du är inte bortglömd. Lite efter i mitt bokfotande bara. Men den här serien med böcker som inspirerat mitt skrivande kommer att innehålla en del sådana).

Nu vidare till tipsen. Det är ju skrivtema på mina söndagsplockstips hela november, men det kommer ni säkert ihåg från förra veckan.

Alla bilder i dagens inlägg kommer från Unsplash.

Ett podcastavsnitt: Skrivarpodden med Nina Lykke

Skrivarpodden är full av intressanta och matnyttiga avsnitt, många med intervjuer med mina favoritförfattare. Gillade verkligen det här avsnittet med norska Nina Lykke, som på svenska gett ut Nej och åter nej samt Nästa! (min recension av den hittar du här). Så mysigt, roligt och varmt och känner att hon bjuder på sig själv. Skrattade högt, precis som åt hennes böcker. Kanske har vi samma sorts humor. Och så blir man ju glad av norska.

En kortfilm att inspireras av: Mamma av Julia Lindström

I lördags hade jag en skrivdag. Skrev i timtal och tog bara paus för att äta lunch. En sådan dag försöker jag hitta någon känslomässigt laddad film eller klipp att titta på när jag äter, något som verkligen känns, för att inte komma ur det här känsloflödande tillståndet det är att jobba med mitt bokprojekt just nu. Snubblade över kortfilmen Mamma av regissören Julia Lindström på SVT Play och den levererade precis det jag behövde för mitt skrivande. Mamma handlar om en nyårsafton i en förort. Den unga mamman Amanda bor ihop med sin mamma och sin sexåriga dotter Lana. Amanda vill gå ut och festa på nyår, men det vill Amandas mamma också. Konflikt uppstår kring vem som ska ta hand om barnet Lana. Filmen följer nyårsnatten och hur den utvecklar sig, och handlar om förhållandet mellan drömmen om vad man ville och verkligheten i hur det blev, men också om att förhålla sig till sin egen bakgrund och att upprepa det tragiska i sin egen historia eller inte. Älskar musiken, estetiken, stämningarna och vändningarna. En vecka kvar på SVT Play bara så se den nu.

Ett träningspass för en skrivande överkropp: 10 min chest workout med Fraser Wilson

Sitter vid datorn mycket på jobbet, sitter vid datorn och skriver hemma. Min överkropp behöver lite blodcirkulation, styrka och kärlek. Kör tio minuter överkroppsträning med min favorit-träningsyoutuber Fraser Wilson. Gillar honom inte för hans välsvarvade halvnakna torso utan för att hans pass är korta, så de passar bra som pausträning, men intensiva så att man får en liten kick och känner att de tar. Och för att jag gillar musiken. Och att han inte pratar, han bara kör passet, inga krusiduller. HATAR när det står typ tio minuters träning men sen är videon femton för att de pratar i fem minuter om kosttillskott eller hur deras dag har varit innan det kör igång.

En bra skrivlåt: Adeline med Alt-J

Hur många pomodoro-sessioner jag kört med Adeline med Alt-J på repeat den senaste veckan? Oräkneliga. Men så har den något hypnotiskt, stämningsfullt och starkt som hjälper mig att omedelbart komma in i känslorna jag vill åt i det här projektet, de jag beskrev lite i det här inlägget – övergångarna, visst-gör-det-ont-när-knoppar-brister-känslan, växtvärken i själen när ett nytt liv ska till.

Så, det var allt för denna vecka. Ha en fin söndagskväll.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

ett utdrag.

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som skriver på laptop i motljus.

När jag skrev om NaNoWriMo fick jag den här kommentaren av Jennifer, med förslag på blogginlägg under den här intensiva skrivmånaden:

Kanske kanske du kan dela ett utdrag ur något du skriver under månaden, som blogginlägg? Helt oredigerat? 🙂

Det jag jobbar med den här månaden är alltså nya scener till mitt bokprojekt, och att dela med mig av dem hade jag nog inte vågat göra om jag inte fått frågan. Hade liksom inte tänkt att det är så intressant att få se ofärdig lite halvdan text. Men kanske kan det vara intressant att se hur en scen kan se ut när jag skriver den första gången? Tycker det är oerhört svårt att veta vad som är intressant i den egna skrivprocessen. Ibland känns det som att är lika intressant för andra som när barnen i detalj ska berätta om vilken konsistens deras bajs har haft.

Men i alla fall, så här brukar det se ut. När jag ska brainstorma fram nytt material för första gången är det ofta hetsigt skrivet, långa meningar med massa komman, ibland i gränslandet mellan dikt och prosa, varvat med upprörda kommentarer till mig själv, ofta i caps lock när jag blir lite sur på mig själv. När jag senare redigerar stryker jag mycket, och lägger till annat. I det här blogginlägget med inledningen till boken kan ni se hur text i det här bokprojektet kunnat se ut när den gått genom fler redigeringsvändor.

För att hänga med i det utdraget kan det vara bra att veta något kort om handlingen. Mitt bokprojekt handlar om Laura, som växer upp isolerad på en liten ö med en sjuk mamma. Hennes ensamhet bryts när en jämnårig pojke – Tim – flyttar in i grannhuset, och han och Laura utvecklar en intensiv vänskap. Men en sommar kommer den märkliga och karismatiska Chrissy, en vän till Tims storasyster, till ön, och det leder till att spänningar uppstår i Lauras och Tims vänskap.

Berättelsen är en coming-of-age-historia, de befinner sig precis i det där tidiga-tonårs-gränslandet, och det bidrar förstås också till det spända i vänskapen, vad som händer när man varit så tighta så tighta och kroppen och huvudet sedan börjar förändras.

I den här scenen har Tim bestämt att de ska ge sig ut och springa tillsammans, deras barndomslekar har sett ut mycket på det sättet – smyga i skogen, vandra över ön och leka soldater, göra armhävningar i blåbärssnåren. Syftet med scenen i boken är just att skildra den där växande glipan mellan dem, processen när det välbekant trygga i en barndomsvänskap ska omvandlas till något annat.

Okej. Here goes.

(Bild från Unsplash)

“Kvällen var het men fadd, som ett tuggummi man tuggat så länge att det var på väg att tappa smaken, solnedgången låg under moln, den skulle inte bli blodröd och eldig, det var mörkt fast det fortfarande var ljust, som i en film när domedagen ska komma, en tyngd i luften, vi svettades redan innan vi börjat springa.
Och ändå sprang han, snabbt. Hade han alltid sprungit såhär snabbt? Jag kände att jag hade svårt att hänga med. Mitt hår i dundrande korkskruvar över ryggen, andan jag inte fick tag i, här fanns ingen luft här fanns ingen luft här fanns ingen luft, och jag bet mig i läppen och fortsatte, jag bet mig i läppen och pumpade vidare
eller var det jag som blivit trött och svag?
och medan vi sprang försökte jag möta hans blick, jag försökte få tag i det pepparkaksbruna som var min Tim (har han ens pepparkaksbruna DET ÄR VÄL OBAKT PEPPARKAKSDEG FÖR FAN), jag ville att han skulle se på mig och jag ville att hans ögon skulle vara mjuka och att han skulle säga att allt det här kommer att bli bra, jag ville
hålla hans hand ta mig genom världen säg att allt ska bli okej men
huvudet susade genom den fadda skymningen och
där var han och
ögonen såg inte ut att vara ljust bruna, i det här ljuset som redan var mörkt, de såg ut att vara gråa och hårda som sten.

Vi sprang ända till sjön, insjön på Östra sidan av Ön, den med hopptornsflotten. Det måste vara åtminstone sex kilometer. Lola, av alla människor, hade sagt till mig en gång att det var en konstgjord sjö, att den var anlagd en gång av en stadsfamilj som haft hus uppe i skogen bakom den, för att de inte hade hus med utsikt över vattnet, för att de ville ha utsikt över vattnet de också, Lola hade sagt att det var därför botten utgjordes av en sådan märklig, hopplös dy, av den sortens lersand som fötterna sjönk ned i och aldrig kom upp ur, långt bort från havets sandstränder. Men det fanns inget hus där uppe i skogen längre, och vad visste väl Lola.
Men sötvatten luktar märkligt, sötvatten luktar märkligt om man är van vid hav.
Vi nådde fram till stranden och jag kände mig redo att kräkas. Jag lutade mig mot en av tallarna i skogsbrynet tjugo meter från vattnet, kände barken mot min nacke, doften av barr, drog av mig skor och strumpor, borrade ned barfotafötter i strand, kände sand mellan mina tår, försökte känna luft i mina lungor.
Jag såg upp och han stod och såg på mig. Hans svett, sur och frän och överväldigande, den luktade som osten på Öbarens pizzor om man lämnade dem framme för länge och lät dem ruttna.
”Vi simmar väl ut till flotten?”, sa Tim.
Ett dunkande i mitt bröst jag kunde inte få luft.
”Vi kör väl försten ut till flotten?”, sa Tim, studset i fötterna, slängde av sig kläderna till bara kalsongerna, en bredare kropp än förut därunder, och jag kastade av mig shortsen men inte t-shirten, för under t-shirten var jag inte samma som jag varit bara förra sommaren, och sedan kastade vi oss ut i vattnet, simmade som om våra liv hängde på det.

Och någonstans, några meter från flotten, trodde jag faktiskt det, att livet hängde på det. Tappade luft, tappade grepp, sjönk för långt under vattenytan, så långt att min vänstra fot stack ned djupare än de decimetrar av insjövatten som solen hunnit värma upp åt oss, ner i det iskalla, hisnande, och jag drog i mig en kallsup och den smakade sött och dyigt och inte alls som mitt hav, den smakade som om illamåendet som funnits i mig hela dagen faktiskt var på väg upp i en kväljande kräkning, och jag sparkade mig upp som om jag fallit från en båt och trodde jag skulle sugas ned i djupet och drunkna, jag simmade inte de sista metrarna till flotten, jag bara sparkade plaskade mig sprattlade mig fram, och han var redan framme
hade redan klättrat upp på flotten, satt där, dinglade med benen,
såg på mig
såg ner på mig
log så skrattgroparna djupnade men ögonen glittrade inte aftonen var fadd och när jag nådde fram till det blöta träet gled jag först med händerna på det, det var halt och täckt i sjöväxter, sedan händerna i träytan, hävde mig upp knuffade ned honom på flotten, och slog honom i ansiktet, boxade honom hårt i solar plexus.
Han for ned på flotten på rygg platt av ren chock, gav ifrån sig ett ljud som var ett pip eller en inandning eller en hostning eller ett skratt, jag skulle inte hinna avgöra vilket, men sedan fann han sig snabbt, så snabbt att jag senare skulle undra om han hade varit i slagsmål förut, att det skulle påminna mig om hur lite jag egentligen visste om hans stadsliv, och också det skulle svida till, bränna som när man snuddar en eldslåga och drar undan så snabbt att det aldrig blivit någon egentlig skada men känslan ändå dröjer kvar,
och han fick mig på rygg på den hala slingerväxtliga flotten, höll mig låst så jag inte kunde komma åt honom, hans händer kring mina handleder, de pressade hårt, han höll tummarna mot insidan av handlederna och tryckte till, så att senare skulle jag se blåmärken där, ett på vardera handleden, blåmärken av tummarna
och jag sprattlade med benen, sparkade försökte komma loss, fortfarande i en upplevelse av att jag var på väg att dö, att jag måste slå mig fri, och ovanför mig fanns himlens väldiga molnighet, solen längst bort vid horisonten molnen upplysta av en solnedgång jag inte kunde se, mörka och grå men svagt tonade i rosa, som ett filter över filmen, och det fanns granarnas och tallarnas toppar, det fanns klipporna långt bort i väster, och precis ovanför mig, hans ansikte:
hans ögon som faktiskt såg på mig, rakt in i min blick, och det var Tims ögon, ändå, där var ju tims ögon
mjuka
ljusa
milda
tre prickar över näsan i ett orions bälte, en skrattgrop i vänstra kinden, och med en röst som inte sprack, som var precis min Timmys, och som vibrerade sådär som den lät när han precis var på väg att brista ut i ett misstroget skratt, sa han:
”Soldat L. Vad i helvete?”
släppte mig när jag slutat sprattla, som man släpper en döende fisk när den slutat sprattla, hal och blöt låg jag där helt slapp som om jag faktiskt varit fisken som dog, och han satte sig i skräddarställning, drog mig till sig, lade mitt huvud i sitt knä, lät mig ligga där tills andningen lugnat sig medan han försiktigt strök allt trassligt hår ur mitt ansikte, och sedan simmade vi tillbaka.
På hemvägen sa ingen av oss någonting.

*

Fler inlägg om mitt skrivprojekt:

Och här hittar du alla inlägg i kategorin skrivande, och här hittar du mina bästa inlägg inom olika kategorier.

8 comments

Söndagsplock vecka 45: Nanowrimo-special del 2

Två skrivbord framför öppet fönster med ljusslingor i fönstret och fin utsikt över hustak. En man sitter vid ett skrivbord och jobbar.

Alla bilder i det här inlägget kommer från Unsplash om inget annat anges.

Hej!
Först och främst: vad mycket kommentarer det har trillat in senaste veckan. Jag tycker varenda en är så givande och rolig. Så härligt att få ett namn på, och associationer till, de som läser. Små berättelser från andras liv. Tveka aldrig att kommentera, kör bara kör. Blir så himla glad, hurra för er.

Och nu: söndag igen. Jag har bestämt mig för att låta alla söndagsplocken under november månad ha tema skrivande. Det är ju national novel writing month, som jag skrev om mer förra veckan. Vissa av er älskar att nörda ner er i det här, och andra inte. Det är helt okej. Nu vet ni upplägget och kan scrolla undan mina söndagsinlägg resten av november om ni så vill.

Började skriva en uppdatering här kring hur mitt eget nanoskrivande går, men det blev så långt och detaljerat, så jag skriver ett eget inlägg om det istället. Sammanfattningsvis går det helt okej, men ni får läsa mer till veckan om vad som går helt och vad som går okej.

Nu: raskt vidare till tipsen.

Ett podcastavsnitt: På riktigt med Simona Ahrnstedt

Ekonomipodcasten PÅ RIKTIGT med Charlie & Mathias intervjuar romaneförfattaren Simona Ahrnstedt. Handgripligt och konkret kring författarekonomi och författarliv, att välja skrivandet som heltidsyrke och att lyckas få bokförsäljningen till det som ställer maten på bordet. Här pratas inte om genialitet och att vänta på inspirationen men desto mer om att skapa livsförutsättningar där man kan välja skrivandet. Rivigt och inspirerande.

En låt att skriva till: Arsonist’s Lullabye med Hozier

För skrivandet just nu letar jag efter låtar som är både ödesmättade och drömmande, bitterljuvt längtansfulla, mörker när det är fyllt av styrka. Som gryningsljuset efter en sömnlös natt, stunden när mensvärken lättar efter att man tagit en värktablett, den första dagen maten smakar igen efter ett brutalt breakup. Så är liksom stämningen i hela bokprojektet: bakgrundsfonden av mörker som gör att allt ljus flödar in med en sådan rå styrka.  Arsonist’s Lullabye med Hozier har hjälpt mig att komma in i den känslan den här veckan.

(min bild)

Två boktips: Skrivliv av Gun-Britt Sundström och Alla orden i mig av Karin Erlandsson

När man är inne i ett skrivprojekt kan det vara så skönt att läsa om andras erfarenheter av samma sak. Skrivliv av Maken-författaren Gun-Britt Sundström och Alla orden i mig av Karin Erlandsson (som skrivit bland annat Pärlfiskarenär två författardagböcker att inspireras av. Jag har skrivet ett längre inlägg om böckerna här. 

Bild på laptop framför gardiner i motljus.

Ett blogginlägg: hur jag skriver en roman. hos Sandra Beijer

Det finns många sätt att börja utforska själva hantverksdelen av skrivandet. Man kan gå en skrivkurs, lyssna på någon av poddarna jag tipsat om i tidigare söndagsplock (till exempel den här på svenska och den här på engelska). Man kan också gå till Sandra Beijers blogg och läsa det här gamla klassikerinlägget från 2017 om hur hon skriver sina romaner. Pedagogiskt och kortfattat. Genom att få inblick i andras skrivprocesser tror jag det blir lättare att forma sin egen.

 

Det var det för idag. Nu väntar en kopp äppelte och en pomodoro vägd för skrivande. (Lite mer om att skriva med pomodorometoden hittar ni i det här gamla inlägget med fruktansvärd bildsättning). En fin vecka tillönskas er alla!

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

3 comments

Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight Club av Chuck Palahniuk

 

Svartvit bild på Fight Club av Chuck Palahniuk.

Citat ur boken Fight Club.

Jag är tolv och jag är på ett sommarläger. Någonting i huvudet skaver, det är en sådan tid i livet, tonårsförändring och tillvarons ambivalens mellan barndom och annat, kombinerat med min lillgamla brådmognad som gjort att jag har levt med den där ambivalensen så länge jag kan minnas. Om kvällarna när de andra i stugan somnat ligger jag vaken, med ficklampa och anteckningsblock. I doften av trä och julinattsfukt skriver jag. Det enda som är konstant i en tid av föränderlighet.

En kväll när det regnar, ett varmt och mjukt sommarregn, ska några andra deltagare på lägret se på film. De är egentligen äldre än jag och egentligen inte mina vänner men på något sätt hamnar jag med, kanske i en brist på annat, kanske i en längtan efter att höra till utan att veta hur, och längst bak i rummet sitter jag och ser Fight Club för första gången.

Kan berättande få vara såhär, tänker jag, och i det ögonblicket är jag omedveten om de andra, de spelar inte längre någon roll.

Efter det fylls mina berättelser av skeva triangeldramer, opålitliga berättare, identiteter som förvrängs och förvrids och visar sig vara något annat än vad man hade föreställt sig.

 

Svartvitt citat ur boken Fight Club.

Jag är femton och har sagt till någon att Fight Club är min favoritfilm och jag får boken den är baserad på i julklapp. Samma handling som i filmen. Om en huvudperson som är intryckt i ett monotont modernt liv, en konsumtionsfixerad ytlighet där ingenting riktigt känns. Som slutar sova. Som börjar gå på stödgrupper för dödssjuka människor fast han inte är sjuk, för att få något att kännas.
Och kan sova igen, tills han upptäcker en annan dödssjuk-fejkare: den trasiga Marla Singer. Sömnlösheten är åter ett faktum.

Han  hem från en jobbresa, upptäcker att hans lägenhet och allt han äger har sprängts i luften av en bomb, och flyttar hem till sin nyfunna bekantskap Tyler Durden.
Tyler Durden, som är allt han själv inte är.
Tyler Durden, som lär honom att ett av de bästa sätten att känna att man är vid liv är att slåss. Det visar sig att det finns många män som vill mötas bara för att få slåss, de börjar mötas upp i källare till barer under Tylers överinseende det blir en enorm rörelse. Den växer på ett sätt som huvudpersonen börjar få svårt att hänga med i, vänskapen med Tyler börjar glida honom ur händerna, och samtidigt upplever han en växande svartsjuka gentemot Marla och Tyler, som ligger med varandra.
Inte för att han behöver Marla, utan för att han behöver Tyler.

Svartvitt citat ur Fight club.

Jag är femton och ligger i decembernatten ett jullov och läser den pulserande berättelsen istället för att sova. Det är ord som ett smatter, en aggressiv poesi, det är en rytm och ett flyt som går som en rasande sång i ens huvud, det är en kritik mot alltings tomhet som smälter samman så väl med en frustrerad femtonårings själ. Känslan av att vilja slå sönder allt, att man måste slå sönder allt, för att kunna skapa något nytt.

Jag tar med mig ett sätt att upprepa fraser på skilda ställen i texten, att låta meningar återkomma med ny betydelse. Jag tar med mig att man kan skriva dialoger som flödar fram, att de kan vara karaktärsgestaltande och informationsfyllda samtidigt som texten aldrig tappar sin nerv och sin laddning.

Svartvitt citat ur boken Fight Club

Jag är tjugosju och läser om boken, för jag tänker skriva om böcker som har präglat mitt skrivande, mina egna klassiker som jag tar med mig in i de ord som är mina.
Den rasande känslan av uppror, av att vilja bryta sig ur, drabbar mig inte lika hårt som när jag var femton. Kanske för att jag inte är uppfylld av hormoner. Kanske för att jag upplever att jag redan är så fri från den här världens förväntningar, att jag redan brutit mig loss.
Men orden, rytmen, nerven, pulsen drabbar mig fortfarande. Hänförande och hisnande som ett knytnävsslag i solar plexus.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

5 comments

Sida 1 av 18

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén