Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: att skriva (Sida 1 av 17)

Söndagsplock vecka 48: NaNoWriMo-special del 5

(Bild från Unsplash).

Ytterligare en vecka, ytterligare en söndag. Vädret är annorlunda än när jag började skriva söndagsplocksinlägg i våras. Världsläget är sig ganska likt.
Man behöver saker att roa sig med, man behöver saker för att känna att det finns något som pågår, att allting inte är gröt. Kanske kan några tips en söndag ibland hjälpa till med det.
Detta är den sista söndagen i november, och den sista söndagen under NaNoWriMo 2020 (jag har skrivit mer om nano här.)
Därför är alla tips denna vecka skrivrelaterade, precis som de andra söndagarna under november. Nästa vecka är det vanliga spretiga tipsandet tillbaka. Fasen vete om det är bättre i en extremnischad tid, men det är min blogg och jag spretar om jag vill det.

Tidigare inlägg med skrivrelaterade tips hittar ni här:

 

Nu. Raskt vidare till tipsen.

Skriv på av Elizabeth George

En bok om skrivandets hantverk: Skriv på! av Elizabeth George

Skriv på av brittiska deckarförfattaren är som ni ser en välläst bok i min hylla. Att jag fick och läste den första gången när jag var tretton kan förstås också bidra, den här har jag bläddrat i under femton års tid. Men av goda skäl. Elizabeth George går igenom hela sin (väldigt systematiska och fyrkantiga) skrivprocess från början till slut. Boken är lika saklig och organiserad som Elizabeth George tycks vara i sitt skrivande – det är gediget, med många exempel från både de egna böckerna och annan skönlitteratur, och täcker alla viktiga aspekter av skrivandets hantverk, från karaktärsutveckling till dramaturgi. Min egen skrivprocess skiljer sig väldigt mycket från Elizabeth Georges. Hon är helt uppenbart en skrivperson som behöver förbereda väldigt mycket innan hon kastar sig in i själva skrivandet. Jag är någon som måste skriva-skriva-skriva, och sedan vaska fram det som är guld bland all skit. Båda processerna tar tid – man lägger bara tiden i lite olika delar av processen. Men boken lämpar sig väl för den som är intresserad av att börja analysera olika delar av sitt skrivande, se vad som kan förbättras, hitta orden för vad som saknas i en text som inte riktigt känns hel. Den berör alla huvudkomponenterna i en roman och på så sätt får man utgångspunkter till hur man kan fundera kring det egna skrivandet.

(Bild från Unsplash)

Instrumentell musik att skriva till: Portico Quartet

Prickly pear  har länge varit en av mina favoritlåtar, rört vid något i mig som annan musik inte kommer åt. Har skrivit om den i tidigare söndagsplock, om hur den är som det skira ljuset i årstidsväxlingar, som lugnet när man får paus mellan förlossningsvärkarna, som de få sekunderna mitt i en tid av en avgrundsdjup sorg som man känner lättnad. Trots detta är det först nu som jag på allvar börjat lyssna på andra låtar av jazzbandet Portico quartet. (Säkert finns det något mer fancy bestämningsord på vilken typ av jazz de spelar, men nu är jag inte någon musikjournalist). Här finns samma bitterljuvt sköra kombination av melankoli och lättnad, av det spröda och besinningslösa i en sällsam blandning. Djupt inne i de tyngsta och mäktigaste delarna av mitt projekt slår jag på Portico Quartet, försvinner in.

(Bild från Unsplash).

En podcast: Författarpodden

En gammal klassiker till skrivpodd är Författarpodden med författarna Agnes Hellström och Frida Skybäck. Görs inga nya avsnitt men finns ett lagom gäng att lyssna igenom. Flera av poddarna jag tipsat om den här månaden är väldigt skrivtekniskt inriktade, eller med ett visst upplägg – här har vi mer snackpodd men med skrivtema. Skön när man känner att man vill vara omgiven av ett skrivande sammanhang men kanske inte har vänner som själva skriver, det blir ett bra sällskap för den ack så viktiga pauspromenaden i ett längre skrivpass.

(Bild från Flora Wiström.)

Ett blogginlägg: 4 tips till den som skriver från Flora Wiström

Gillar ju Flora Wiströms skrivande som ni vet, framförallt när hon tar sig an den litterära potentialen i bloggberättandet. Tycker hon är bra på att skapa en atmosfär i inlägg kring skrivandet, som ger skrivsug och samtidigt en ödmjukhet inför det svåra och märkliga i skrivprocessen. Hela spektrumet ryms, precis lagom blandning av varsamhet och pepp. I det här inlägget (som har ett par år på nacken) ges fyra tips till den som vill skriva.

 

Det var allt för mig den här söndagskvällen. I nästa vecka tänkte jag skriva lite om hur det gått med skrivprojektet, om jag hinner, och så ska jag fylla tjugoåtta år. Alltid, ända sedan barnsben, känt en mycket stark koppling till Britney Spears eftersom vi har samma födelsedag (datumet alltså, inte året).
Ha nu en fin vecka. Tänd några ljus, drick lite te, ät en pepparkaka, och kanske, om det är vad ni vill: skriv.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

en skrivdagbok i stormen

Café Viktor Mariehamn Åland

Hej, här kommer ett hej från mitt skrivliv. Att skriva till er känns avlägset, som att den plats den här bloggen utgör är fjärran som ett minne.

Äntligen har något lossnat i mitt bokprojekt som jag ägnar all fritid i november till. Som när smärtan över vaderna börjar lätta efter de första löppassen när man börjar springa igen efter ett uppehåll. Det är inte mödolöst att ta sig framåt men varje litet delmoment går inte trögt.

Instinkten att fylla på i texten har börjat sätta sig. Jag sätter mig och skriver vid köksbordet medan linssoppan kokar, ugnspannkakan gräddas, lasagnen står i ugnen. Jag skriver medan barnen är på simskola. Jag vaknar 06.30 en lördagsmorgon och skriver, jag skriver innan jag ska sova.

Det är hisnande och intensivt och jag blir påmind om varför jag inte skriver med den här intensiteten under alla årets månader. Rent utöver att det kan finnas annat man vill åstadkomma med sitt liv.
Att skriva såhär är att tillåta alla intryck att flöda fram. Jag har ett väldigt detaljerat minne och känsliga sinnen och normalt lägger jag kraft på att filtrera bort det. Jag kan inte låta en doft eller ett ljud överväldiga mig för att det påminner om en plats jag besökte för åtta år sedan och sedan uppleva känslan, tillvaron, ögonblicken i minsta detalj. Man måste existera i den här världen, då kan man inte existera i varenda del av sin livshistoria samtidigt.

Att skriva intensivt på det här sättet är att släppa filtren, vrida alla kranar på max, för trots att jag inte skriver om mig själv och mitt eget liv är det minnet av små detaljer som kan ingjuta stämningar man nästan kan ta på i scenerna. Det som annars blir en översvämning av intryck att kämpa emot kommer till sin plats i skrivandet.
Men att tillåta flödet skapar en hudlöshet. Ögonblicken får en oerhörd intensitet. November ut går utmärkt, men sedan ska jag dra ned på takten, bottna i den alldeles vanliga vardagligheten, försöka njuta av alltings alldaglighet.

Igår kände jag att något var på väg att lossna i texten, men inte riktigt än, som en tand som sitter lös men inte är riktigt redo att släppa. Då tog jag en paus och gjorde helt annat. Det kan släppa lös en text som är på gång precis som att bita i ett hårt äpple kan släppa lös tanden. 

Så jag gick till badhuset och doppade mig i havet. Man kan gå från den uppvärmda utepoolen längs en trägång, till en stege, och ned i gråsvart hav. Det låg stråk av snö längs trädäcket och i luften ven snöblandat regn. På en skylt när jag köpte biljett till badet hade jag läst att vattentemperaturen i havet var 7,8 grader.

I mitt hudlösa upplevande av varje ögonblick steg jag ned i 7,8-gradersvattnet och tillät mig att uppleva varje nyans av den stunden. Det är en egen berättelse, jag ska skriva om den någon gång.

Sedan simmade jag, och badade bubbelpool, och när jag kom hem sov jag som en gris.

Dagen efteråt när jag vaknade och skrev hade tanden lossnat, orden föll på plats, med samma kraft som stormen utanför flödade de fram.
Nu ska jag gå tillbaka till dem.

 

6 comments

Söndagsplock vecka 46: NaNoWriMo-special del 3

Ulrika Nettelblad läser en bok, svartvitt, framför ett fönster.

Nu är det söndag igen. Mitt skrivande knatar på men inte i samma takt som första veckan. Det är okej, det har varit en vecka av vabb och att fixa med olika jobbgrejer, det hade varit okej även om inget särskilt hade hänt. Målet med NaNoWriMo det här november har varit att sätta ett högt mål för att hamna i vanan att hela tiden se och leta efter möjligheterna att skriva, inte nödvändigtvis att nå det målet. Behöver vara varsam med energierna.

Är så glad för alla kommentarer på inlägget med utdraget ur bokprojektet, förresten. Det är känsligt att lägga ut något, finns liksom något skört i att tänka att någon ska bry sig, och att ni är flera som tagit er tiden att skriva några rader (och så snälla saker!) betyder jättemycket.

Har ni något önskeinlägg förresten? Hojta till i så fall, så ska vi se vad jag kan ordna, om inte annat så när november är över. (Du som önskade tips på böcker med språk som griper tag, du är inte bortglömd. Lite efter i mitt bokfotande bara. Men den här serien med böcker som inspirerat mitt skrivande kommer att innehålla en del sådana).

Nu vidare till tipsen. Det är ju skrivtema på mina söndagsplockstips hela november, men det kommer ni säkert ihåg från förra veckan.

Alla bilder i dagens inlägg kommer från Unsplash.

Ett podcastavsnitt: Skrivarpodden med Nina Lykke

Skrivarpodden är full av intressanta och matnyttiga avsnitt, många med intervjuer med mina favoritförfattare. Gillade verkligen det här avsnittet med norska Nina Lykke, som på svenska gett ut Nej och åter nej samt Nästa! (min recension av den hittar du här). Så mysigt, roligt och varmt och känner att hon bjuder på sig själv. Skrattade högt, precis som åt hennes böcker. Kanske har vi samma sorts humor. Och så blir man ju glad av norska.

En kortfilm att inspireras av: Mamma av Julia Lindström

I lördags hade jag en skrivdag. Skrev i timtal och tog bara paus för att äta lunch. En sådan dag försöker jag hitta någon känslomässigt laddad film eller klipp att titta på när jag äter, något som verkligen känns, för att inte komma ur det här känsloflödande tillståndet det är att jobba med mitt bokprojekt just nu. Snubblade över kortfilmen Mamma av regissören Julia Lindström på SVT Play och den levererade precis det jag behövde för mitt skrivande. Mamma handlar om en nyårsafton i en förort. Den unga mamman Amanda bor ihop med sin mamma och sin sexåriga dotter Lana. Amanda vill gå ut och festa på nyår, men det vill Amandas mamma också. Konflikt uppstår kring vem som ska ta hand om barnet Lana. Filmen följer nyårsnatten och hur den utvecklar sig, och handlar om förhållandet mellan drömmen om vad man ville och verkligheten i hur det blev, men också om att förhålla sig till sin egen bakgrund och att upprepa det tragiska i sin egen historia eller inte. Älskar musiken, estetiken, stämningarna och vändningarna. En vecka kvar på SVT Play bara så se den nu.

Ett träningspass för en skrivande överkropp: 10 min chest workout med Fraser Wilson

Sitter vid datorn mycket på jobbet, sitter vid datorn och skriver hemma. Min överkropp behöver lite blodcirkulation, styrka och kärlek. Kör tio minuter överkroppsträning med min favorit-träningsyoutuber Fraser Wilson. Gillar honom inte för hans välsvarvade halvnakna torso utan för att hans pass är korta, så de passar bra som pausträning, men intensiva så att man får en liten kick och känner att de tar. Och för att jag gillar musiken. Och att han inte pratar, han bara kör passet, inga krusiduller. HATAR när det står typ tio minuters träning men sen är videon femton för att de pratar i fem minuter om kosttillskott eller hur deras dag har varit innan det kör igång.

En bra skrivlåt: Adeline med Alt-J

Hur många pomodoro-sessioner jag kört med Adeline med Alt-J på repeat den senaste veckan? Oräkneliga. Men så har den något hypnotiskt, stämningsfullt och starkt som hjälper mig att omedelbart komma in i känslorna jag vill åt i det här projektet, de jag beskrev lite i det här inlägget – övergångarna, visst-gör-det-ont-när-knoppar-brister-känslan, växtvärken i själen när ett nytt liv ska till.

Så, det var allt för denna vecka. Ha en fin söndagskväll.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

ett utdrag.

Svartvit bild på Ulrika Nettelblad som skriver på laptop i motljus.

När jag skrev om NaNoWriMo fick jag den här kommentaren av Jennifer, med förslag på blogginlägg under den här intensiva skrivmånaden:

Kanske kanske du kan dela ett utdrag ur något du skriver under månaden, som blogginlägg? Helt oredigerat? 🙂

Det jag jobbar med den här månaden är alltså nya scener till mitt bokprojekt, och att dela med mig av dem hade jag nog inte vågat göra om jag inte fått frågan. Hade liksom inte tänkt att det är så intressant att få se ofärdig lite halvdan text. Men kanske kan det vara intressant att se hur en scen kan se ut när jag skriver den första gången? Tycker det är oerhört svårt att veta vad som är intressant i den egna skrivprocessen. Ibland känns det som att är lika intressant för andra som när barnen i detalj ska berätta om vilken konsistens deras bajs har haft.

Men i alla fall, så här brukar det se ut. När jag ska brainstorma fram nytt material för första gången är det ofta hetsigt skrivet, långa meningar med massa komman, ibland i gränslandet mellan dikt och prosa, varvat med upprörda kommentarer till mig själv, ofta i caps lock när jag blir lite sur på mig själv. När jag senare redigerar stryker jag mycket, och lägger till annat. I det här blogginlägget med inledningen till boken kan ni se hur text i det här bokprojektet kunnat se ut när den gått genom fler redigeringsvändor.

För att hänga med i det utdraget kan det vara bra att veta något kort om handlingen. Mitt bokprojekt handlar om Laura, som växer upp isolerad på en liten ö med en sjuk mamma. Hennes ensamhet bryts när en jämnårig pojke – Tim – flyttar in i grannhuset, och han och Laura utvecklar en intensiv vänskap. Men en sommar kommer den märkliga och karismatiska Chrissy, en vän till Tims storasyster, till ön, och det leder till att spänningar uppstår i Lauras och Tims vänskap.

Berättelsen är en coming-of-age-historia, de befinner sig precis i det där tidiga-tonårs-gränslandet, och det bidrar förstås också till det spända i vänskapen, vad som händer när man varit så tighta så tighta och kroppen och huvudet sedan börjar förändras.

I den här scenen har Tim bestämt att de ska ge sig ut och springa tillsammans, deras barndomslekar har sett ut mycket på det sättet – smyga i skogen, vandra över ön och leka soldater, göra armhävningar i blåbärssnåren. Syftet med scenen i boken är just att skildra den där växande glipan mellan dem, processen när det välbekant trygga i en barndomsvänskap ska omvandlas till något annat.

Okej. Here goes.

(Bild från Unsplash)

“Kvällen var het men fadd, som ett tuggummi man tuggat så länge att det var på väg att tappa smaken, solnedgången låg under moln, den skulle inte bli blodröd och eldig, det var mörkt fast det fortfarande var ljust, som i en film när domedagen ska komma, en tyngd i luften, vi svettades redan innan vi börjat springa.
Och ändå sprang han, snabbt. Hade han alltid sprungit såhär snabbt? Jag kände att jag hade svårt att hänga med. Mitt hår i dundrande korkskruvar över ryggen, andan jag inte fick tag i, här fanns ingen luft här fanns ingen luft här fanns ingen luft, och jag bet mig i läppen och fortsatte, jag bet mig i läppen och pumpade vidare
eller var det jag som blivit trött och svag?
och medan vi sprang försökte jag möta hans blick, jag försökte få tag i det pepparkaksbruna som var min Tim (har han ens pepparkaksbruna DET ÄR VÄL OBAKT PEPPARKAKSDEG FÖR FAN), jag ville att han skulle se på mig och jag ville att hans ögon skulle vara mjuka och att han skulle säga att allt det här kommer att bli bra, jag ville
hålla hans hand ta mig genom världen säg att allt ska bli okej men
huvudet susade genom den fadda skymningen och
där var han och
ögonen såg inte ut att vara ljust bruna, i det här ljuset som redan var mörkt, de såg ut att vara gråa och hårda som sten.

Vi sprang ända till sjön, insjön på Östra sidan av Ön, den med hopptornsflotten. Det måste vara åtminstone sex kilometer. Lola, av alla människor, hade sagt till mig en gång att det var en konstgjord sjö, att den var anlagd en gång av en stadsfamilj som haft hus uppe i skogen bakom den, för att de inte hade hus med utsikt över vattnet, för att de ville ha utsikt över vattnet de också, Lola hade sagt att det var därför botten utgjordes av en sådan märklig, hopplös dy, av den sortens lersand som fötterna sjönk ned i och aldrig kom upp ur, långt bort från havets sandstränder. Men det fanns inget hus där uppe i skogen längre, och vad visste väl Lola.
Men sötvatten luktar märkligt, sötvatten luktar märkligt om man är van vid hav.
Vi nådde fram till stranden och jag kände mig redo att kräkas. Jag lutade mig mot en av tallarna i skogsbrynet tjugo meter från vattnet, kände barken mot min nacke, doften av barr, drog av mig skor och strumpor, borrade ned barfotafötter i strand, kände sand mellan mina tår, försökte känna luft i mina lungor.
Jag såg upp och han stod och såg på mig. Hans svett, sur och frän och överväldigande, den luktade som osten på Öbarens pizzor om man lämnade dem framme för länge och lät dem ruttna.
”Vi simmar väl ut till flotten?”, sa Tim.
Ett dunkande i mitt bröst jag kunde inte få luft.
”Vi kör väl försten ut till flotten?”, sa Tim, studset i fötterna, slängde av sig kläderna till bara kalsongerna, en bredare kropp än förut därunder, och jag kastade av mig shortsen men inte t-shirten, för under t-shirten var jag inte samma som jag varit bara förra sommaren, och sedan kastade vi oss ut i vattnet, simmade som om våra liv hängde på det.

Och någonstans, några meter från flotten, trodde jag faktiskt det, att livet hängde på det. Tappade luft, tappade grepp, sjönk för långt under vattenytan, så långt att min vänstra fot stack ned djupare än de decimetrar av insjövatten som solen hunnit värma upp åt oss, ner i det iskalla, hisnande, och jag drog i mig en kallsup och den smakade sött och dyigt och inte alls som mitt hav, den smakade som om illamåendet som funnits i mig hela dagen faktiskt var på väg upp i en kväljande kräkning, och jag sparkade mig upp som om jag fallit från en båt och trodde jag skulle sugas ned i djupet och drunkna, jag simmade inte de sista metrarna till flotten, jag bara sparkade plaskade mig sprattlade mig fram, och han var redan framme
hade redan klättrat upp på flotten, satt där, dinglade med benen,
såg på mig
såg ner på mig
log så skrattgroparna djupnade men ögonen glittrade inte aftonen var fadd och när jag nådde fram till det blöta träet gled jag först med händerna på det, det var halt och täckt i sjöväxter, sedan händerna i träytan, hävde mig upp knuffade ned honom på flotten, och slog honom i ansiktet, boxade honom hårt i solar plexus.
Han for ned på flotten på rygg platt av ren chock, gav ifrån sig ett ljud som var ett pip eller en inandning eller en hostning eller ett skratt, jag skulle inte hinna avgöra vilket, men sedan fann han sig snabbt, så snabbt att jag senare skulle undra om han hade varit i slagsmål förut, att det skulle påminna mig om hur lite jag egentligen visste om hans stadsliv, och också det skulle svida till, bränna som när man snuddar en eldslåga och drar undan så snabbt att det aldrig blivit någon egentlig skada men känslan ändå dröjer kvar,
och han fick mig på rygg på den hala slingerväxtliga flotten, höll mig låst så jag inte kunde komma åt honom, hans händer kring mina handleder, de pressade hårt, han höll tummarna mot insidan av handlederna och tryckte till, så att senare skulle jag se blåmärken där, ett på vardera handleden, blåmärken av tummarna
och jag sprattlade med benen, sparkade försökte komma loss, fortfarande i en upplevelse av att jag var på väg att dö, att jag måste slå mig fri, och ovanför mig fanns himlens väldiga molnighet, solen längst bort vid horisonten molnen upplysta av en solnedgång jag inte kunde se, mörka och grå men svagt tonade i rosa, som ett filter över filmen, och det fanns granarnas och tallarnas toppar, det fanns klipporna långt bort i väster, och precis ovanför mig, hans ansikte:
hans ögon som faktiskt såg på mig, rakt in i min blick, och det var Tims ögon, ändå, där var ju tims ögon
mjuka
ljusa
milda
tre prickar över näsan i ett orions bälte, en skrattgrop i vänstra kinden, och med en röst som inte sprack, som var precis min Timmys, och som vibrerade sådär som den lät när han precis var på väg att brista ut i ett misstroget skratt, sa han:
”Soldat L. Vad i helvete?”
släppte mig när jag slutat sprattla, som man släpper en döende fisk när den slutat sprattla, hal och blöt låg jag där helt slapp som om jag faktiskt varit fisken som dog, och han satte sig i skräddarställning, drog mig till sig, lade mitt huvud i sitt knä, lät mig ligga där tills andningen lugnat sig medan han försiktigt strök allt trassligt hår ur mitt ansikte, och sedan simmade vi tillbaka.
På hemvägen sa ingen av oss någonting.

*

Fler inlägg om mitt skrivprojekt:

Och här hittar du alla inlägg i kategorin skrivande, och här hittar du mina bästa inlägg inom olika kategorier.

8 comments

Söndagsplock vecka 45: Nanowrimo-special del 2

Två skrivbord framför öppet fönster med ljusslingor i fönstret och fin utsikt över hustak. En man sitter vid ett skrivbord och jobbar.

Alla bilder i det här inlägget kommer från Unsplash om inget annat anges.

Hej!
Först och främst: vad mycket kommentarer det har trillat in senaste veckan. Jag tycker varenda en är så givande och rolig. Så härligt att få ett namn på, och associationer till, de som läser. Små berättelser från andras liv. Tveka aldrig att kommentera, kör bara kör. Blir så himla glad, hurra för er.

Och nu: söndag igen. Jag har bestämt mig för att låta alla söndagsplocken under november månad ha tema skrivande. Det är ju national novel writing month, som jag skrev om mer förra veckan. Vissa av er älskar att nörda ner er i det här, och andra inte. Det är helt okej. Nu vet ni upplägget och kan scrolla undan mina söndagsinlägg resten av november om ni så vill.

Började skriva en uppdatering här kring hur mitt eget nanoskrivande går, men det blev så långt och detaljerat, så jag skriver ett eget inlägg om det istället. Sammanfattningsvis går det helt okej, men ni får läsa mer till veckan om vad som går helt och vad som går okej.

Nu: raskt vidare till tipsen.

Ett podcastavsnitt: På riktigt med Simona Ahrnstedt

Ekonomipodcasten PÅ RIKTIGT med Charlie & Mathias intervjuar romaneförfattaren Simona Ahrnstedt. Handgripligt och konkret kring författarekonomi och författarliv, att välja skrivandet som heltidsyrke och att lyckas få bokförsäljningen till det som ställer maten på bordet. Här pratas inte om genialitet och att vänta på inspirationen men desto mer om att skapa livsförutsättningar där man kan välja skrivandet. Rivigt och inspirerande.

En låt att skriva till: Arsonist’s Lullabye med Hozier

För skrivandet just nu letar jag efter låtar som är både ödesmättade och drömmande, bitterljuvt längtansfulla, mörker när det är fyllt av styrka. Som gryningsljuset efter en sömnlös natt, stunden när mensvärken lättar efter att man tagit en värktablett, den första dagen maten smakar igen efter ett brutalt breakup. Så är liksom stämningen i hela bokprojektet: bakgrundsfonden av mörker som gör att allt ljus flödar in med en sådan rå styrka.  Arsonist’s Lullabye med Hozier har hjälpt mig att komma in i den känslan den här veckan.

(min bild)

Två boktips: Skrivliv av Gun-Britt Sundström och Alla orden i mig av Karin Erlandsson

När man är inne i ett skrivprojekt kan det vara så skönt att läsa om andras erfarenheter av samma sak. Skrivliv av Maken-författaren Gun-Britt Sundström och Alla orden i mig av Karin Erlandsson (som skrivit bland annat Pärlfiskarenär två författardagböcker att inspireras av. Jag har skrivet ett längre inlägg om böckerna här. 

Bild på laptop framför gardiner i motljus.

Ett blogginlägg: hur jag skriver en roman. hos Sandra Beijer

Det finns många sätt att börja utforska själva hantverksdelen av skrivandet. Man kan gå en skrivkurs, lyssna på någon av poddarna jag tipsat om i tidigare söndagsplock (till exempel den här på svenska och den här på engelska). Man kan också gå till Sandra Beijers blogg och läsa det här gamla klassikerinlägget från 2017 om hur hon skriver sina romaner. Pedagogiskt och kortfattat. Genom att få inblick i andras skrivprocesser tror jag det blir lättare att forma sin egen.

 

Det var det för idag. Nu väntar en kopp äppelte och en pomodoro vägd för skrivande. (Lite mer om att skriva med pomodorometoden hittar ni i det här gamla inlägget med fruktansvärd bildsättning). En fin vecka tillönskas er alla!

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

3 comments

Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight Club av Chuck Palahniuk

 

Svartvit bild på Fight Club av Chuck Palahniuk.

Citat ur boken Fight Club.

Jag är tolv och jag är på ett sommarläger. Någonting i huvudet skaver, det är en sådan tid i livet, tonårsförändring och tillvarons ambivalens mellan barndom och annat, kombinerat med min lillgamla brådmognad som gjort att jag har levt med den där ambivalensen så länge jag kan minnas. Om kvällarna när de andra i stugan somnat ligger jag vaken, med ficklampa och anteckningsblock. I doften av trä och julinattsfukt skriver jag. Det enda som är konstant i en tid av föränderlighet.

En kväll när det regnar, ett varmt och mjukt sommarregn, ska några andra deltagare på lägret se på film. De är egentligen äldre än jag och egentligen inte mina vänner men på något sätt hamnar jag med, kanske i en brist på annat, kanske i en längtan efter att höra till utan att veta hur, och längst bak i rummet sitter jag och ser Fight Club för första gången.

Kan berättande få vara såhär, tänker jag, och i det ögonblicket är jag omedveten om de andra, de spelar inte längre någon roll.

Efter det fylls mina berättelser av skeva triangeldramer, opålitliga berättare, identiteter som förvrängs och förvrids och visar sig vara något annat än vad man hade föreställt sig.

 

Svartvitt citat ur boken Fight Club.

Jag är femton och har sagt till någon att Fight Club är min favoritfilm och jag får boken den är baserad på i julklapp. Samma handling som i filmen. Om en huvudperson som är intryckt i ett monotont modernt liv, en konsumtionsfixerad ytlighet där ingenting riktigt känns. Som slutar sova. Som börjar gå på stödgrupper för dödssjuka människor fast han inte är sjuk, för att få något att kännas.
Och kan sova igen, tills han upptäcker en annan dödssjuk-fejkare: den trasiga Marla Singer. Sömnlösheten är åter ett faktum.

Han  hem från en jobbresa, upptäcker att hans lägenhet och allt han äger har sprängts i luften av en bomb, och flyttar hem till sin nyfunna bekantskap Tyler Durden.
Tyler Durden, som är allt han själv inte är.
Tyler Durden, som lär honom att ett av de bästa sätten att känna att man är vid liv är att slåss. Det visar sig att det finns många män som vill mötas bara för att få slåss, de börjar mötas upp i källare till barer under Tylers överinseende det blir en enorm rörelse. Den växer på ett sätt som huvudpersonen börjar få svårt att hänga med i, vänskapen med Tyler börjar glida honom ur händerna, och samtidigt upplever han en växande svartsjuka gentemot Marla och Tyler, som ligger med varandra.
Inte för att han behöver Marla, utan för att han behöver Tyler.

Svartvitt citat ur Fight club.

Jag är femton och ligger i decembernatten ett jullov och läser den pulserande berättelsen istället för att sova. Det är ord som ett smatter, en aggressiv poesi, det är en rytm och ett flyt som går som en rasande sång i ens huvud, det är en kritik mot alltings tomhet som smälter samman så väl med en frustrerad femtonårings själ. Känslan av att vilja slå sönder allt, att man måste slå sönder allt, för att kunna skapa något nytt.

Jag tar med mig ett sätt att upprepa fraser på skilda ställen i texten, att låta meningar återkomma med ny betydelse. Jag tar med mig att man kan skriva dialoger som flödar fram, att de kan vara karaktärsgestaltande och informationsfyllda samtidigt som texten aldrig tappar sin nerv och sin laddning.

Svartvitt citat ur boken Fight Club

Jag är tjugosju och läser om boken, för jag tänker skriva om böcker som har präglat mitt skrivande, mina egna klassiker som jag tar med mig in i de ord som är mina.
Den rasande känslan av uppror, av att vilja bryta sig ur, drabbar mig inte lika hårt som när jag var femton. Kanske för att jag inte är uppfylld av hormoner. Kanske för att jag upplever att jag redan är så fri från den här världens förväntningar, att jag redan brutit mig loss.
Men orden, rytmen, nerven, pulsen drabbar mig fortfarande. Hänförande och hisnande som ett knytnävsslag i solar plexus.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

5 comments

Söndagsplock vecka 44 – NaNoWriMo-special

Nedgången öde lägenhet, man ser ut genom öppna balkongdörrar på vacker vy. Svartvit.

Bild från Unsplash.

Hej. Idag är det första november och NaNoWriMo börjar. Som i national novel writing month, som numera är allt annat än national. Folk över hela världen antar  utmaningen att skriva 50 000 ord på en månad. Det är i längd som en kortare bok. På sidan jag länkade till finns forum (fast de flesta hittar nog sin Nano-gemenskap i andra kanaler) och ett statisikverktyg för att följa sina framsteg i projektet. Älskar det statisikverktyget.

Vissa väljer att bara kasta sig in, utan att ha en aning om vad man ska skriva om, och upptäcker vad deras hjärnor skapar om man hänger sig åt detta som en lång och vild brainstormingprocess. Andra planerar minutiöst i förväg och hoppas ha ett ganska välordnat romanutkast efter att månaden är slut.

Jag ska göra både och, egentligen. Jag vet riktning och vad jag vill göra – förstärka mittendelen av min roman. Inte låta spänningen byggas upp lika snabbt, bygga ut mer sidospår och fördjupningar kring dramaturgins huvudskelett. Jag har idéer om hur det ska vara annorlunda mot vad jag redan skrivit, men inte de enskilda scenerna klara. Genom att låta det flöda fram hoppas jag hitta dit.

Jag behöver inte 50 000 ord, det kanske skulle räcka med 30 000, men jag behöver en massa av text som jag sedan kan rensa i, och jag behöver ett flöde i sådan hastighet att min självkritik inte hinner slås på.

Att jag ska skriva allt det här under den kommande månaden kommer säkert påverka bloggen. Hur vet jag inte än. Kanske skriver jag mer om skrivande, kanske mindre. Kanske hinner jag inte skriva lika många inlägg. Kanske blir inläggen jag skriver sämre. Kanske blir de fantastiska.
Vilken förändring ni än märker: var förvissad om att den är övergående.

Och eftersom NaNo startar idag så är tipsen, som vi raskt ska gå vidare till, alla med fokus skrivande.

Svartvit bild på fönster.

Bild från Unsplash.

En podcast: Writing excuses

Writing excuses är en podcast där varje avsnitt är 15 minuter långt och berör någon aspekt av skrivande och skrivteknik. 15 säsonger finns ute hittills så totalt blir många goa timmar även om det är en kvart i taget. Perfekt att slå på ett avsnitt för en kvartspromenad runt kvarteret när man behöver en skrivpaus för att axlarna inte ska värka och för att man någon gång ska känna utomhusluft och se dagsljus. Säsong 10 är upplagd som en skrivkurs, där olika teman berörs i ordning från idé till redigering.

I slutet måste jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo och dröm natten till idag av Anna Järvinen

Två boktips för skrivinspiration

Allt läsande föder mitt skrivande, som jag skrev i inlägget om hur jag hinner läsa böcker. I perioder när jag läser mycket skriver jag mer, och bättre. Men i perioder när jag skriver så mycket som jag gör under ett NaNoWriMo, när ord liksom ska explodera ur mig, kan jag ha svårt att läsa böcker som är för tjocka eller har för mycket handling. Det är som om jag inte får plats med att översköljas av någon annans litterära universum när mitt eget har tagit överhanden. Då gillar jag tunna böcker, gärna språkbetonade, ett sätt att flyta fram i ord och rytm utan att leva i någon annans värld. I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo och dröm natten till idag av Anna Järvinen är två korta prosalyriska böcker som borde fungera bra för det syftet. Jag har skrivit om båda böckerna här. 

Anteckningsbok på säng i vackert ljus.

Bild från Unsplash.

Musiktips: 3 spellistor med musik att skriva till

Att skriva 50 000 ord innebär väldigt mycket tid i skrivandet. Och det i sin tur innebär att behöva skrivmusik för olika tillfällen, om man inte är en sådan som skriver i tystnad. Jag kan dirigera vart jag är på väg i mitt skrivande med musiken – hetsigt och vilt när jag måste eskalera och ta mig framåt. Milt och mjukt när jag behöver ha text med resonans och eftertanke. Här har jag skrivit om tre spellistor med musik att skriva till.

Laptop på skrivbord framför fönster i elegant miljö. Höst utanför.

Bild från Kugge skriver.

Ett blogginlägg: Skrivretreat på en herrgård hos Kugge skriver

Älskar när bloggar jag läser lägger upp bilder på skrivmiljöer som ger skrivsug. Kugges inlägg om ett skrivretreat på en herrgård tillfredsställer både behovet av att läsa om och behovet av att titta på härliga skrivupplevelser. Underbar miljö, låter som en fantastisk tillvaro och blir så sugen på att själv hitta en plats med bra skrivbord och vacker utsikt där jag kan checka in och hänge mig åt skrivande.

 

Så. Det var tipsen för idag. Kör ni NaNoWriMo? Eller har bestämt er för någon annan skrivrutin just nu? Kommentera gärna om ni vill, annars hörs vi nästa gång jag tittar upp ur min romanvärld.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

8 comments

och nu, text

Det är januari 2020 och jag sitter i en fåtölj på övervåningen i mina föräldrar hus. Jag har just skurit bort mer än hälften av ett bokmanus och skrivit 45 000 nya ord på tre veckor. Det var en berättelse jag aldrig trodde att jag skulle återvända till och nu har jag kommit tillbaka till den, kastat mig in i den, erövrat den som den borde ha varit från början men som jag inte var kapabel till att göra den då.
Jag firar med ett glas lightjulmust och att titta på barnen när de bygger kojor i skogen. 

Det är maj och omvärlden är uppfylld av coronavåren. Livet snurrar som liv gör, mat lagas, cykelturer cyklas, tvättar tvättas och värmeböljor överraskar och man måste panikköpa sandaler.
Jag inser att jag inte har rört mitt nya bokmanus sedan jul-och-nyårsledigheten, som om jag väntar på att den rätta tiden för det ska komma. Jag inser att den tiden inte kommer att uppenbara sig av sig själv.
Jag vet att jag egentligen inte har tiden, men jag vet att jag behöver ta den.
Jag börjar arbeta med manuset en halvtimme per dag – ibland om morgonen, ibland om kvällarna.
Jag märker att alla dagar jag skriver är bättre dagar.
Jag dricker choklad-pepparmyntste och ser orden hitta sin form.

Det är juli och under en euforisk helg river jag igenom alla de sista scenerna som ska på plats. Det är midnatt och fortfarande ljust, luften på min balkong ljummen när jag går ut och drar in luft och försöker smälta känslan av att ha skrivit de sista orden.
Aldrig har jag färdigställt ett bokmanus med den här känslan i kroppen. En upplevelse av att vilja fortsätta skriva, att inte vara less på min bok, vilja stanna i de miljöer jag har skapat. Men en tanke att jag inte kommer längre än såhär i det här skedet. Det behövs andra ögon. Ska jag göra något mer behövs det en riktning,  annars kommer jag att skära och peta tills ingenting av boken finns kvar, som att råka redigera ett fotagrafi tills man inte längre ser vad det föreställer.
Jag cyklar genom natten till S-market och köper en Skumpis från Amalias Limonad. Sedan sitter jag på en stol i mitt kök, stirrar ut i sommarnatten, låter munnen fyllas av kolsyrat sött och försöker hindra mig själv från att skrika rakt ut.

Det blir september och jag blir refuserad av det första stora förlaget.
I refuseringen finns ingen kraft, för det finns ingen riktning. Komplimanger om mitt skrivande men ingen väg jag kan välja med det manuset jag har.

Det blir oktober och jag blir refuserad av det andra stora förlaget. 
I den refuseringen finns frön som börjar gro. Specifika ord om hur man kan gå vidare. Som klätterväxter brer tankarna ut sig i hjärnan, bilden av vart jag kan ta den där berättelsen härnäst.
Jag har fått hjälp att se vad som saknas. Jag kan hänge mig åt sommarens längtan att återvända in i den där texten, för jag vet vad jag vågar röra och vad som ska lämnas ifred.

Det är slutet av oktober och jag bestämmer mig för att delta i NaNoWriMo och skriva 50 000 ord på en månad. Jag ska skriva nytt på boken. Nya scener för mittendelen, låta spänningen byggas upp mer gradvis, fördjupa och förfina.
Jag planerar vilka tider jag ska hinna skriva och vad som kan prioriteras bort. Jag lyssnar igenom hela podcasten Skriv en bestseller eller en annan bok och tänker på dramaturgi. Jag läser böcker om de teman som bygger upp spänningen i min roman för att se hur andra har gjort.

Omkring mig rasar eskalerande höstmörker, eskalerande corona, eskalerande hopplöshet.
Men jag blir immun mot tröstlösheten. Mina tankar är fyllda av kraften i en berättelse som är på väg.

Jag dricker lakritste och välkomnar den.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

 

 

 

5 comments

Söndagsplock vecka 43

(Bilderna i det här inlägget kommer från Unsplash.)

Hej! Söndag igen. Jag sitter i min säng och skriver. Utanför fönstret gråskymning, björkar med gulnande löv som far i vinden, den stora stadiga tallen som aldrig svajar, ens i de värsta stormar. Jag tycker om utsikten från det här fönstret, den är behaglig att vila blicken på när man gör en paus för att tänka, som när jag skrev klart boken om morgnarna i somras. Då satt jag i sängen och skrev till morgonkaffet varje dag.
Har förresten bestämt mig hur jag ska göra med boken, efter refuseringarna, vad som är nästa steg. Men jag återkommer till det i något annat inlägg.

Annars då?
Det fantastiska med den här söndagen var att det blev vintertid. Varje år känns det som om någon har gett mig en gåva, den extra timmen jag har saknat, ett paket med lite mera liv.
Det vedervärdiga med den här söndagen var att åka till köpcentret och handla vinterskor med barnen. De skötte sig som små änglar, ett otroligt tålamod, men mitt tålamod tar slut efter fem sekunder. Att gå i affärer är något av det värsta jag vet. Kanske är jag aldrig en så osympatisk, vresig, hispig och på något sätt ständigt svettluktande och lite äcklig person som när jag går i affärer.
Men efteråt drack jag cappucino och nu är jag här, där jag trivs bäst, med den stadiga tallen i blickfånget och laptopen på ett litet kudd-bord i knäet. Nu glömmer vi den här dagens sorger och går vidare till tipsen.

En podcast: Skriv en bestseller eller en annan bok

Skriv en bestseller eller en annan bok är en podcast från 2017 med deckarförfattaren Ninni Schulman och psykologisk-thrillerförfattaren Caroline Eriksson. Men det går också att se som en skrivkurs i poddformat. Första säsongen har tydliga teman för varje avsnitt, och går att följa som en väg från bokidé till färdigt manus. Dessutom grundligt. Flera avsnitt på varje tema, från idé till dramaturgi till redigering, och då och då intervjuer med andra författare med fokus på det temat. Älskade den här podden när jag lyssnade på den 2017, och nu lyssnar jag om med lite andra öron eftersom jag varit genom andra krumbukter i skrivprocessen sedan dess. Så inspirerande, handfast och som en kär vän i höstrusket. I en tid när det kan vara svårt att känna att någonting går framåt, vad passar då bättre än att hänge sig åt ett romanprojekt som så tydligt har ett fortskridande från start till mål? 

Vill du hellre läsa om att skriva än att lyssna? Här hittar du alla mina inlägg om skrivande. 

En bok: Silver av Hanna Ylöstalo

Den här veckan läste jag Hanna Ylöstalos debutroman Silver. Om de små skiftningarna när vänskaper bryts upp och man växer iväg och bort från varandra. Om den där tiden när gymnasiet slutar och något slags vuxenliv ska börja.
Det händer inte mycket i den här boken, och det i sig är väl okej, det är den sortens roman som ska kunna bäras av det lilla och subtila, av sina stämningar och sin träffsäkra förankring av läsaren i huvudpersonens upplevelser. Men jag tror den hade vunnit på att vara mer omfattande i formatet, låta karaktärerna få byggas ut lite mer, de blir alltför diffusa för mig. Ändå är boken ett tips, just om man vill läsa något om den där uppbrottsstämningen och glida-ifrån-varandra-stämningen och vilsenheten när man ska bryta med det man varit och bli någon ny. Även om det inte håller hela vägen finns här några guldkorn där det riktigt glimmar till, och jag tar med mig inspiration när jag i min redigeringsprocess ska försöka skriva om liknande teman.

Vill du läsa om fler finlandssvenska böcker med vackert språk? Här hittar du tips på två prosalyriska finlandssvenska romaner. 

En låt: Somebody that i used to know-cover av Postmodern Jukebox

Jag är besatt av covers som sätter låtar i helt nya musikaliska sammanhang, framförallt när det görs bra. Älskar således Postmodern Jukebox på Youtube som gör 30/40/50/60-talscovers av moderna poplåtar. Stark favorit är den här 40-talsversionen av Somebody that I used to know. Älskar versionen, älskar estetiken, övertygas starkt om att jag en gång ska bo i ett hem där allting är träpanel och mörkt och ibland står ett random band i ett hörn av huset och spelar 40-talsjazz.
Lovar att bjuda in er när jag är där.

 

Ett blogginlägg: Jag tänker på skrivandet av Mirjam Ekström

Jag tänker på skrivandet

Mirjam Ekström länkar jag ju till lite titt som tätt. Tycker det är så spännande att följa hennes karriärsresa (hemskt ord, men hittade inget bättre, “livsresa” klingade inte så himla mycket bättre). Från trivsamt arbete i bokhandel men med dröm om att ägna sig åt något annat, något mer, och mer skrivande, till att börja frilansa med skrivuppdrag och säga upp sig. Det här inlägget om skrivandet har allt jag gillar i berättande bloggande – litterärt och närvarande, tillvaro skildrad med en tydlig egen språklig ton. Gillar ju sånt. Ni också kanske. In och läs!

 

Så himla bra tips den här veckan tycker jag, tycker inte ni? Kanske har ni något eget ni tycker jag borde spana in och tipsa om? Hojta till i så fall, jag vet att många av er som läser här skapar fantastiska saker själva, som det kan vara med kreativt intresserade människor.
Nu ska jag laga rotfruktssoppa. Ha en fantastisk söndag. Adjöken!

 

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

6 comments

Vykort från Åland, oktober 2020

När jag kommer hem från min resa har morgnarna mörknat, när jag lämnar på dagis cyklar jag genom mörker på vägen dit och genom gryning på vägen mot jobbet. En morgon haglar det, sedan far snett snöblandat regn i motvind mot mitt ansikte som tusen nålar, och jag tycker om det, för att det är någonting som känns.
I all tid denna tid av ovisshet och konturlöshet… vad man kan bli hänförd av vad som helst som känns.

Tillbaka på en ö som jag innan resan inte lämnat sedan februari, jag vet inte när jag kommer att resa härifrån igen. Tillvaron en lång rad av vardagar utan bortre gräns. Det som allra mest skapar den här tidens tyngd är inte avsaknaden av planer, det är avsaknaden av drömmar. Inte skulle vi alla ha åkt på solsemester när mörkret smög sig på, inte skulle jag nödvändigtvis ha bokat den där skrivkursen jag kanske blev sugen på, inte skulle våra liv varit så fyllt av hisnande äventyr över huvud taget. Så är liv oftast inte. Precis som många som bor i en storstad älskar att den är full av möjligheter och att det alltid finns nåt nytt man inte testat och sedan går man ändå i sina favoritkvarter, på sina favoritrestauranger, i samma cirklar man alltid går, och rör sig kanske inte i en större radie än någon som bor på en mindre plats.
Men det är känslan av möjligheten. Att när som helst kunna.
Att drömma om att när som helst göra.

Och ändå.
Något som känns, mer än haglet i ansiktet om morgonen.
Mitt i denna lilla min värld finns det ju, i överflöd.

Värmen.
När Lilla Gubben håller en liten föreläsning om saffran vid middagsbordet, ordagrant citerad ur en bok de har läst i förskoleundervisningen på dagis. Du kanske vill veta lite mer om saffran, mamma? Det är en av världens dyraste kryddor. Den kommer från en blomma – en VISS blomma – som heter krokus. Du kanske undrar: varför är saffran så dyrt? Saffran är så dyrt för att det finns väldigt lite saffran i varje krokus, så man måste plocka VÄLDIGT många blommor.
När Storasystern kommer hem från skolan, springer in i sin lillebrors rum, och räcker honom en hög med böcker. Jag vet att du har lärt dig läsa nu, så idag var jag på skolbiblioteket och hittade böcker som passar dig. Den här handlar om Minecraft, sånt vet jag att du tycker om.
När Habanero plötsligt ser upp på mig, mitt i sin lek, rusar fram till mig, nyper mig i kinderna och liksom ruskar om mitt ansikte och säger min fina fina fina lilla mamma!

Kylan. När vindar viner i mitt ansikte när cykeln susar nerför en backe. När jag duschar iskallt efter löpturen tills huden har domnat, innan jag sveper in mig i en morgonrock, äter choklad och tittar på städande amerikanska hemmafruar på youtube. När jag står i lekparken och ser en klump av tre ungar åka ned för en rutschkana, allihopa på en gång, medan skratten fyller oktoberskymningen.

Sältan. I en grönkålspasta, en getostsallad, den flottigaste av flottiga pizzor.
Sötman. I kolaglass, kardemummabullar, chokladmoussetårtor så krämiga att ögonen tåras i ren njutning.

Längtan. I att börja fundera igen på vad jag vill göra med min bok i nästa redigeringsrunda, var jag ska spränga in den tiden. I att tänka dramaturgi i duschen, på promenaden, när jag hackar lök.
Längtan, i att börja sätta deadlines och planering och mål.
Längtan, i alltings oförutsägbarhet. De stora världshändelsernas. Det lilla livets.

I att även när man tror sig gå i cirklar, så händer det att man plötsligt ser upp från sina egna fötter. Bara för att upptäcka att man hamnat någon helt annanstans än dit man trodde att man skulle komma.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

0 comments

Sida 1 av 17

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén