Nettelblad

Den första refuseringen kommer på en torsdag. Det är grådisigt utanför fönstret. Jag har sovit oroligt, jag vabbar. Den här dagens stämning känns redan som en fond för besvikelser.
Det är en fin refusering, den sorten som är svår att få. Något annat än standardraderna, tack men nej tack, en uppmuntran, en observation av något jag hoppas finns i mitt skrivande som någon annan på ett stort förlag har sett.
För flera år sedan skulle jag ha blivit överlycklig över de här raderna. Ledsen över att bli refuserad, förstås, men glad över att bli sedd.
Men just den här dagen, den är så grå.

Det finns en återkommande berättelse om författare och deras refuseringar, den handlar om hämnd och triumf. Tänk hur många gånger Harry Potter refuserades. De ångrar sig kanske nu. Det gäller att aldrig ge upp. 
Som om förläggare och bokförlag och den som skriver är på olika sidor, där man liksom ska bevisa sig, vara ett missförstått geni, slåss för sitt lilla manus mot alla idioter som inte ser dess storhet.

Jag önskar ibland att jag tänkte mer så. Det är lättare att vara uppfylld av ilska än av besvikelse. Å andra sidan kanske mer användbart för livet att öva sig på att att hantera det senare.

Jag får min refusering och tänker: Ja, det är väl en rimlig bedömning.
Ett debutantmanus från någon som uppenbarligen kan hantera språket, kanske en känsla för detaljer, men i en jättesmal genre. Kanske sitter inte berättelsen, nu heller, på sätt som låg bortom min förmåga att kunna rätta till ens i den senaste redigeringen. Kanske är det inte det här som är Boken.
Kanske är det inte ens böcker som är mitt skrivandes rätta utlopp.
Kanske hade jag skrivit samma svar till mig själv om jag hade suttit på ett förlag och tagit emot mitt eget manus.
Kanske spelar det ingen roll, jag kommer ju ändå inte att sluta, skrivandet som en märklig instinkt som ligger utanför min egen kontroll.

Sedan stänger jag ner mailen och går i duschen.
Så mycket besvikelse som kan sköljas undan bara genom att låta sig bli varm, och ren. I det ångande heta och doften av kokos från mitt schampo finns inget som jag vill som inte blir, här finns bara vatten och hetta när de sköljer genom mitt hår, över min hud.

Sedan sover jag bredvid febriga barn i två timmar, och när jag vaknar är världen ny.
Som när man går ut i trädgården efter ett regnväder och allting doftar rent. Som när man tvättar bort fettiga fingeravtryck från barnens glasögon och de utbrister oj, vad fint jag kan se!.
Brygger pepparmynta-chokladte och sätter mig vid köksbordet.
Och så fortsätter jag att skriva.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

(Bild från Unsplash)

Vad är en berättande blogg?

Jag behövde ett namn för det jag gör, så jag skapade ett. Allt blir lättare för mig med ett koncept. Skrivandet är inget undantag.
Jag tänker att det finns ju livsstilsbloggar, och modebloggar, och träningsbloggar, och DIY-bloggar, och matlagningsbloggar. Och den här sortens bloggande, det autofiktiva där orden utgör huvudrollen, där livsberättelser får ta plats, det är berättelsebloggar eller berättande bloggar. Inläggen som små krönikor eller kapitel ur en roman. I den berättande bloggen är man inte rädd för långa texter. Men man jobbar med att de ska ge en stämning, en berättelse, att läsa bloggen ska vara som att läsa en bok eller noveller, att få försjunka i någons värld ett slag. Precis som med romaner finns det lika många stilar som det finns skribenter.

Varför ska man skriva en berättande blogg?

Ska man skriva en berättande blogg? Nja, det vet jag inte om man ska. Livet är fyllt av måsten och knappast är ett av dem att skriva den här sortens blogg. Men om man tycker om att skriva, då kan det vara otroligt roligt.
För mig innebär bloggen en plats där jag kontinuerligt får utlopp för mitt kreativa skrivande. Det gör att mitt skrivande blir bättre, eftersom jag ägnar mig åt det så regelbundet.
Det innebär också att jag har en plats där andra ser och läser mitt skrivande. Sådant spelar förstås roll för möjligheten till andra skrivuppdrag. Som jag nämner i det här inlägget om att jobba med att skriva krönikor har jag till exempel fått krönikörsjobb tack vare bloggen.
För den skrivande personen kan alltså en berättande blogg innebära ett sätt att få utlopp för sitt skrivbehov, men också att nå ut med sitt skrivande och få chansen att ägna sig mer åt det.

Hur skriver man en berättande blogg?

Jag tänker att grunden är att vilja berätta, och använda språket. Sedan finns det lika många vägar till mål, lika många sätt att göra det på, som det finns att till exempel skriva en roman.
Jag tänker också såhär: en träningsblogg kan handla huvudsakligen om träning, men också om bloggarens privatliv eller om kost. På samma sätt tänker jag att en berättande blogg kännetecknas av att språk och ton och ord får ta plats, att berättandet är viktigt. Men att det också, precis som i den här bloggen, kan finnas andra ben: böcker, skrivande, guider och så vidare. Men kärnan, åtminstone för mig, är orden.
Mer specifikt hur just jag tänker när jag skapar mina blogginlägg kommer jag att skriva om i ett senare inlägg. Så länge kan du ha nytta av mina inlägg kring krönikor, som berör sådant man har nytta av även när man skriver blogginlägg eller andra texter:

• Att skriva krönikor, del 1: Idéer om ämnen
• Att skriva krönikor, del 2: Struktur med treaktsmodellen
• Att skriva krönikor, del 3: Språk och gestaltning
• Att skriva krönikor, del 4: Jobba med att skriva krönikor

Blir du intresserad av att själv blogga och låta skrivandet ta plats? För själva den tekniska biten och att komma igång med din blogg rekommenderar jag det här inlägget om att börja blogga hos Jennifer Sandström.
Och sen när du är igång kommenterar du väl här? Så att vi hittar varandra.

Bild från Flora Wiström.

Exempel på berättande bloggar

Jag gör sällan listor över bloggar jag läser, för jag är alltid rädd att glömma någon. Jag läser otroligt mycket bloggar inom olika genrer och jag är ganska vimsig. Men här är några exempel på bloggar jag läser med bra språk, ett driv i berättandet, en tydlig ton och liksom något litterärt i inläggen. Ingen av de här bloggarna kallar sig ju “berättande blogg”, det är en term jag uppfann nyss. Men detta är i alla fall en länklista med några bloggare som jag tycker använder bloggen som medium för att låta orden ta plats på ett väldigt snyggt sätt. För mer bloggtips rekommenderar jag att ni kikar i mina söndagsplock, där jag tipsar om en blogg eller ett blogginlägg varje vecka.

– Flora Wiström

Bloggare sedan massa år som gett ut två romaner, och som verkligen låter författarådran ta plats också i blogginläggen, särskilt nu när hon gått ned till färre inlägg per vecka. Ögonblicksbilder och stämningar, skrivande och böcker, hela tiden med en känsla för språket och ordens stämningsskapande.

– Linnea Brännström

Begåvat och sinnligt skrivande från Umeå som jag tipsat om många gånger.  Här kan vi röra oss från ämnen som ursprung och adoption till ögonblicksbilder från Umeälvens strand eller i en norrländsk stuga. Alltid med känsla för både språk och textens dramaturgi och driv.

– Sardellen

Underbara K. skriver roligt och vackert, långt och fängslande om livet som underläkare i Köpenhamn, om män och äventyr, om längtan och sömnlöshet, om skrivande och böcker. Imponeras av folk som kan vara både roliga och berörande på samma gång, som kan upprätthålla ett självironiskt driv utan att tappa en djupare kärna.

– Meyer

Elsa Meyer skriver explosivt och vilt. Det är ungdom och längtan, den där andlösa precis-in-i-vuxenlivskänslan av att vad som helst kan hända, som när man blåser upp en tuggummibubbla för att se hur stor den kan bli innan den spricker. Här är det drag, och ord som griper tag.

– Äntligen Vilse

Katarina Wohlfart skriver en reseblogg, men nog kvalar den in också som berättande blogg. Coronapandemin har blivit ett utmärkt exempel på att jag inte är här för resorna, jag är här för berättandet, för jag är lika intresserad som alltid oavsett om Katarina berättar om att ta sig till andra delar av världen eller om ögonblicksbilder från sin balkong eller en timmes färd med bilen för att köpa krukväxter. Utsökt närvaro i texterna och ett öga för små detaljer. Här hittar man även bra boktips titt som tätt. Bra inspiration i hur man kan sökmotoroptimera bloggtext utan att tappa sin unika ton.

– Libertin

Libertin är det berättande bloggandets klassiker. Blivit tipsad om denna många gånger under åren, alltid med beskrivningen “det är som att läsa en bok, fast det är en blogg”. Välskrivet i kort format, det är inlägg man alltid har tid för och som alltid lämnar en lite mer litterärt inspirerad än vad man var innan läsningen.

– Fire and Joy

Australiensiska fotografen och kreatören Nirrimi Hakansson är också någon som skrivit berättande blogg sedan urminnes tider. Tyvärr inte lika mycket länge, men i arkivet finns massor av inlägg av långt och mycket och litterärt, text som får ta plats (och fantastiska bilder). Finns nu mest på Instagram, då också med mycket text, men jag saknar blogginläggen, de hade något särskilt och har inspirerat mig mycket i hur man kan använda bloggformatet för att förmedla historier.

Men är inte bloggen död?

Nä.
Men den är annorlunda än vad den en gång var. För det korta, hastiga, och utan behovet av många ord finns helt andra platser.
Men för att skapa ett digitalt berättande, som ordens sociala medium, är den oslagbar.
Inte är bloggen död.
Titta, här är den ju, och den lever.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Detta är den fjärde och sista delen i min inläggsserie om att skriva krönikor. Den kommer att handla om hur du får dina krönikor publicerade och hur du kan få betalt för att skriva krönikor. De tidigare delarna i krönikeskolan hittar du här:

• Att skriva krönikor, del 1: Idéer och ämnen
• Att skriva krönikor, del 2: Struktur med treaktsmodellen
• Att skriva krönikor, del 3: Språk och gestaltning

Hur får man sin krönika publicerad?

Du kanske har gått igenom alla delar av den här krönikeskolan och fått fram en färdig text. Eller så har du redan flera krönikor undansparade som du gärna skulle vilja att fler fick läsa. För att få någon annan att vilja publicera din krönika finns det två sätt att få uppdragsgivare att hitta till dig:

• Hör av dig till alla som kan tänkas vara intresserade av dina krönikor.
• Skaffa dig en egen plattform, till exempel en blogg, där du visar upp ditt skrivande och skaffar dig en målgrupp som tycker om att läsa vad du skriver.

Jag har använt mig av båda sätten för att få skrivuppdrag, och går igenom dem nedan.

Sälja in sin krönika till uppdragsgivare: lokal anknytning, branschkoppling eller fackkunskaper

Det finns många fler som vill skriva än vad det finns skrivjobb. Därför behöver du själv vara aktiv och höra av dig till tidningar, hemsidor, och liknande som du tror skulle vara intresserade av dina krönikor. Eftersom det finns så många som skriver är det bra att försöka hitta något som gör att du sticker ut och är extra lämpad att skriva för just den här uppdragsgivaren. Sådana saker kan vara:

• Lokal anknytning – hör av dig till lokaltidningen
• Koppling till ett visst utbildningsområde eller bransch – hör av dig till branschtidningar, studenttidningar eller liknande
• Djupgående fackkunskaper i ett visst ämne – ta vara på dina kunskaper om SEO, ekonomi, språk eller vad som nu är din grej och som du skulle kunna berätta om för en nischad tidskrift eller hemsida inom området

Jag har använt mig av alla dessa exempel under åren jag skrev krönikor. Jag kontaktade själv lokaltidningarna i Umeå och fick då frilansuppdrag att skriva krönikor för Folkbladet Västerbotten. (Lokal anknytning). När jag var läkarstudent kontaktade jag Läkartidningen och bad att få skriva krönikor för dem, något jag sedan fortsatte med i många år och som blev både ett av mina bäst betalda och mest lästa krönikörsjobb. (Koppling till utbildningsområde/bransch). När Folkbladet Västerbotten hörde av sig och undrade om jag kunde skriva krönikor med mer renodlad kulturinriktning, visste jag att jag är påläst och intresserad av böcker och berättande, och började skriva krönikor om litteratur. (Fackkunskaper i ett visst ämne.)

Få uppdragsgivare att komma till dig: skapa en egen plattform för ditt skrivande

Du kan också jobba med att visa upp ditt skrivande så att andra blir sugna på att höra av sig till dig med skrivjobb, exempelvis krönikörsjobb. Fördelen med det är att du då blir kontaktad av folk som vill ha just dig och din stil. Har du en stor mängd följare som är intresserade av ditt skrivande påverkar det förstås också arvodet du kan förhandla fram för dina krönikor, eftersom du kan bidra med ett mervärde utöver själva texten. Du kanske kan locka läsare till en tidning eller hemsida genom att dina följare vill läsa vad du skriver.  Nackdelen är förstås att det är svårt, och obetalt, att bygga upp den sortens plattform för ditt skrivande.

Ur mitt perspektiv är bloggen ett av de bästa sätten att visa upp sin talang för skrivande. Det är den plattform där berättande och ord är centrala och tar plats. Det är också en plattform som ofta rätt naturligt rankar högt på Google, och ännu mer om du jobbar aktivt med det som kallas SEO eller sökmotoroptimering. Det innebär i korthet att använda strategier som gör att det material du skapar hittas av Google, och alltså kan hittas av personer som inte känner till dig men googlar efter ett visst ämne. (För att lära sig mer om SEO tipsar jag varmt om Jennifer Sandströms SEO-kurs som jag gick i somras, de kunskaperna har gjort massor för min bloggtrafik. Sista anmälningsdatum för höstomgången snart!)

När jag började jobba mer aktivt med innehållet på min blogg tänkte jag att det skulle vara ett sätt att visa upp mitt skrivande och skaffa läsare som tyckte om det. Dels för att kunna få krönikejobb, dels för att öka chansen att få ge ut skönlitterära texter. Nu när bloggen har växt ser jag den absolut som en styrka i de sammanhangen, men framförallt har jag upptäckt hur roligt det litterära bloggandet är i sig självt, att få skriva långt och berättande och personligt i en form som är fri och som har potential att nå många. Men mer om det i ett annat inlägg.

Jag fick mitt uppdrag som krönikör och senare bokrecensent i lokaltidningen Nya Åland via bloggen. Naturligtvis spelade den lokala anknytningen stor roll här, men det var bloggtexterna som väckte intresset och visade att jag kan skriva.

Hur mycket ska man ta betalt för sin krönika?

Det är svårt att ta betalt för text. Länge kämpar man för att över huvud taget bli publicerad, och det finns många uppdragsgivare som inte erbjuder någon ersättning. Min ståndpunkt är att en kommersiell arbetsgivare alltid ska ersätta dig på något sätt för din text. De tjänar ju pengar på din text. Vill man skriva gratis för att få erfarenhet tycker jag att man i så fall ska göra det för sådant som görs ickekommersiellt – typ en kårtidning, en hemsida man gör ihop med sina kompisar, sin egen blogg.

Hur mycket kan man och ska man ta betalt? Först och främst måste man veta om man får pengarna som lön, eller om jobbet ska ske på faktura. Det innebär nämligen olika ersättning efter att jobbet är utfört. Det är vanligt att ta betalt på faktura och då kan man räkna att ungefär hälften dras i skatter och avgifter. Jag har under åren fakturerat mellan 1000-3000 kronor för krönikor som är 3000 tecken långa, och 6500 kronor en gång för en krönika på 5000 tecken som dessutom skulle skrivas med kort deadline. Se inte det som ett facit för hur mycket du ska ta betalt, men som ett exempel av många. Jag tror det bästa sättet att få upp ersättningar är att jämföra villkor och erbjudanden sinsemellan.

Här är journalistförbundets frilansrekommendation.

Det här var det sista inlägget i min serie om att skriva krönikor. Om du har gillat den här guiden får du gärna lämna en kommentar och berätta det, eller dela så att fler kan läsa. Vill du hänga med mer i mitt skrivande –  följ min Facebooksida eller följ den här bloggen på Bloglovin. Tack för att du har läst!

Alla inlägg i min krönikeskola:

• Att skriva krönikor, del 1: Idéer om ämnen
• Att skriva krönikor, del 2: Struktur med treaktsmodellen
• Att skriva krönikor, del 3: Språk och gestaltning

Fler inlägg om att skriva:

• Vinbären, Mercedesen
• Smältning

Och mina bästa inlägg i alla kategorier hittar du här!

Psst! Alla bilder i det här inlägget kommer från Unsplash. Klicka på bilden för att komma till fotografen.

Jag tänker mycket på vad det innebär att skriva så mycket om sina barn som jag gör. Och för så många människor som jag gör, i takt med att den här bloggen har växt.

Det finns två sidor av myntet,  som med all form av autofiktivt skrivande. Det viktigaste handlar om vad jag är beredd att berätta utan att överskrida integritetsgränser. Det andra handlar om vilka berättelser jag tror är värda att berätta för någon annan.

Rangordningen är viktig här.
Jag vet att om den här bloggen hade varit ett fiktivt verk, om människorna den handlar om inte i högsta grad hade varit based on a true story, så hade jag skrivit annorlunda. Jag hade skrivit mer om barnens dåliga sidor (fast jag skriver ju de flesta inlägg när mina barn somnat, och det här vet alla mammor: så fort en unge har somnat, är alla dåliga sidor som bortblåsta, när man ser det där snusande runda ansiktet är det svårt att förstå att man någonsin tänkte att de fanns). Jag hade skrivit mer om mina dåliga sidor. Jag hade skrivit mer om mina sidor över huvud taget. Hade det här varit ett fiktivt verk jag skulle läsa och granska, ett gammal utkast skrivet av mig själv eller en bekant, hade jag ifrågasatt hela huvudpersonen. Jaget i den här berättelsen är väldigt otydligt, hade jag protesterat. Vad vet man egentligen om den där Nettelblad? Hon blir diffus för läsaren. Skapa lite mer fyllighet i karaktärsteckningen.
Men vi är ju inte fiktion. Inte bara.

Men jag vill att det ska kännas som fiktion. För mig är det först då jag ser en anledning att dela berättelserna med andra.
Det händer tusen saker varje dag som jag inte är obekväm med att berätta för andra. Men jag skriver inte om dem, för att jag vet att de är roliga mest för oss som är där. Oss som känner människorna det handlar om. Jag vill att det jag väljer ut till mina texter ska ha ett tema eller en tanke. Jag vill att man ska kunna läsa mina texter och aldrig ha träffat mina barn, jag vill att man ska kunna läsa dem och inte ens vara intresserad av barn.

Precis som det är naturligt för en fotograf att ta bilder av sina barn med en fotografs ögon, blir det naturligt för mig att tänka kring mina barn med en skrivande människas ord. Vissa bilder en fotografförälder tar är fantastiska för den som känner barnet, men inte för någon annan. Andra bilder har en fotografisk kvalitet som gör att de kan delas till fler. Vissa reflektioner och texter jag skapar kring mina barn har bara ett värde för oss. Andra är inte bara lösryckta tankar, utan verkliga berättelser.
Och jag delar dem, förvissad om att det finns fler än jag därute som är svaga för en god historia.

En gång, i ett annat liv, bodde vi i en lägenhet på bottenvåningen i Umeå. Utanför oss fanns asfalt och studenter och tomma lekplatser och utanför vardagsrumsfönstret en grillplats som omgärdades av röda-vinbärsbuskar.
Jag brukade skriva vid bordet som stod vid det fönstret, det som också var matbord eftersom köket var så litet att man inte kunde äta där.

Jag var höggravid och rastlös och jag skrev. Jag  satt med ett sovande ammande barn i min famn och jag skrev. Ibland fick jag nog av ljudet av tre barn under fyra år, packade ihop mina saker, gick till det lilla caféet i Ålidhems centrum och struntade i att kaffet smakade bränt och att det inte fanns någon toalett, och skrev.

Ibland var det sommar och alla andra åkte hem och studierna hade uppehåll och utanför fönstret mognade de röda vinbären, och jag skrev.
Under de år vi bodde i lägenheten födde jag två av mina barn och skrev tre utkast av en och samma roman.

Och varje år, precis när de röda vinbären mognade, såg jag en man komma åkande i sin vita Mercedes. Han bodde inte i närheten och jag såg honom aldrig någon annan gång än just då. Han parkerade sin bil precis utanför vardagsrumsfönstret, steg ur, drog upp kavajärmarna och grabbade tag i de röda vinbären. Jag säger grabba tag, för han plockade inte, här fanns inget ta-bären-ett-och-ett-och-undersöka-om-de-är-mogna eller plocka-några-bär-till-en-paj-och-lägga-dem-i-en-burk, här fanns bara att ta nävar, handfullar, trycka in i munnen som om det var hans sista måltid och snart skulle de komma och föra honom till avrättningsplatsen.
Så åt han tills busken var gles på bär. Det brukade ta honom ungefär tjugo minuter. Sedan drog han ned kavajärmarna, satte sig vid ratten och for iväg, för att komma tillbaka ett år senare igen.

Tre gånger skickade jag in den där boken till en förläggare som trodde att det kunde vara något, som såg en kärna i den som var bra, och tog sig tiden att försöka hjälpa mig att hitta den.
Sedan sa hon att det inte nådde hela vägen fram. Att det blev inget mer med den där boken, ingen utgivning, inget något. Då var min sorg över det enorm, nu kan jag knappt minnas hur det kändes. Som med förlossningarna, som med allt annat som värkt i en tid som inte var nu, att hur ont det än gjorde kommer det en dag när smärtan har gått över i sådan grad att man inte längre minns.

Aldrig trodde jag att jag skulle röra den där boken igen, tills jag gjorde det, och hittade det jag inte hittade då, såg det jag inte såg då, skrev den som den alltid borde ha varit och som jag aldrig var förmögen att skriva den.
Och nu finns den där, redo att skicka till förlag att läsa, bara jag klarar av att ta det sista steget, trycka på några knappar, lämna den ifrån mig.

Idag gick jag med barnen på deras sommarlovstomma dagisgård och vi plockade vinbär från buskarna där. Nävar fulla, jag föste in i munnen, lät tungan leka med dem, kände explosioner av sött och surt som varvas med varann.
Undrade om buskarna där uppe fortfarande finns kvar.
Om bären har mognat än.
Om han snart sätter sig i bilen och kör dit.
Så att det enda som är konstant i den här världen av föränderlighet är att jag är mamma, att jag skriver, och att vinbärsmannen kommer körande en gång om året i sin vita Mercedes.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

Tropisk natt nu, sägs det. Dessa kvällar på min balkong. Det är först till kvällen jag kan skriva, först till kvällen jag kan tänka. I hettan grumlas huvudet.

Pepparmynta-chokladte. Doften av gräs och hav, ljudet av skratt någon annanstans ifrån, kanske har grannarna fest och spelar musik, kanske skriker ett barn från en trädgård bredvid. Kanske lyssnar jag på min skrivspellista. Kanske läser jag text högt, ett rytmiskt mummel för mig själv, provar meningar för att se om studsen bär.

Det går inte fort, men så är det inte heller bråttom.
Går inte fort, men går framåt.
Jag sitter där en halvtimme om dagen. På vissa vis är den halvtimmen mer värdefull än vad många timmar hade varit.
En halvtimme som inger hopp. En halvtimme kan man alltid skaka fram, tänkte jag skriva, men det är inte sant: det finns tider i livet när inte ens en halvtimme kan skakas fram, åtminstone inte en man kan njuta av och fokusera under.

Men en halvtimme kan jag skaka fram. Också när sommaren är över. När både nätter och dagar är svala. När livet rullar i ett annat tempo.
Och är det något jag vill med min sommars skrivande är det att inte låta det ta slut.

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

Hej.
Här sitter jag och skriver, en grådisig onsdagsmorgon innan resten av familjen har vaknat. Tidiga morgnar är min bästa skrivtid. Kanske är tidiga morgnar över huvud taget den bästa tidpunkt jag vet. Det finns utrymme för så många förhoppningar i en dag som inte fått chansen att göra sig själv besviken.

Just den här morgonen tänkte jag att jag skulle dela inledningen till det jag håller på och skriver. Det är en roman som är nästan klar, som jag borde se till att bara göra klart och släppa iväg till någon annan, låta stå på egna ben ett tag, försöka flyga även om vingslagen kommer att vara vingliga till en början.
Istället drar jag ut på det, kanske för att jag har svårt att släppa taget, för att jag trivs så bra i den där romanens universum och språkdräkt, kanske för att allt det där inte känns lika viktigt längre, det viktiga är bara att få skriva.
Men i alla fall. Jag tänkte att idag delar jag inledningen till den där boken, de allra första sidorna, som ett steg för mig själv. Det är dags att släppa taget, lilla bok, det är dags att börja öva på att flyga.

Inledningen

Pappas hår måste ha varit rött. Rött och vilt och fullständigt oregerligt. Jag vet det, för mitt var likadant. Vet det, för att jag såg det i mammas blick när hon fastnade. Fastnade, med kammen i mitt vilda röda trassel. Fastnade, i håret och i tanken och i rörelsen, blev stående där med handen krampaktigt kring den vita plastkammen som fungerade utmärkt i hennes tunna silkeslena skandinaviska hår, men aldrig i mitt vilda. Hur hennes blick först mörknade inför den här ungens omöjlighet, och sedan veknade, bleknade, in i något annat. I hennes ögon glimrade minnen som skärvor glittrar i ljus, som det där fatet med silverfärg hon kastade i golvet en gång när hon blev rädd för demoner jag inte kunde begripa och lät marsljuset spräcka världen i tusen bitar och jag stod i dörröppningen och inte vågade säga någonting men tänkte på hur vackert det var. I hennes blick anade jag någonting hon hade älskat, någonting hon hade saknat, och ibland, i det där mjuka, tänkte jag: kanske någonting hon fortfarande älskade. Det fanns en del av honom i mig och den delen kunde hon älska. Det fanns en del av honom i mig och kanske skulle han ha kunnat älska den, om han träffat mig, om jag hade fått visa den för honom.

Mitt ansikte var vitt, som äggskalsfärgade tapeter. Och precis som äggskalsfärgade tapeter var det neutralt, som en bakgrundsfond för något vackert att få existera intill, som vad som helst hade kunnat få existera intill och blomma ut intill utan att själva ansiktets utseende hade stört. Jag hittade tanken om de äggskalsvita tapeterna i en krönika i en inredningstidning min mamma köpte en gång när hon reste in till Staden (det tog bara en timme med färjan men kändes så avlägset, som om hon hade med sig artefakter från en annan värld). Min mamma läste texten högt för mig, sent i vårt kök om natten, det var den sortens sommar när det eviga ljuset höll henne uppe och luften aldrig blev kall. Krönikan handlade om människor och deras äggskalsfärgade tapeter, människor och deras elfenbensvita lister, människor och deras smutsvita kökshanddukar. Den handlade om hur en människas själlöshet kan representeras av tusen nyanser av vitt, kanske någon gång med en accentfärg av grått och beige. I ett sådant hem, skrev krönikören, kan man tänka vilken sorts tankar som helst, i ett sådant hem kan vad som helst formas för fonden är så neutral att där finns ingen personlighet som kan störa.

Min mamma förstod textens ironi. Hon skrattade medan hon läste. Slog näven i bordet ibland, som hon gjorde den sortens nätter, när hon strålade av samma ljus som morgonnattens gryningssol i havet när vi gick ut på promenader tillsammans. Dunkade näven i bordet, och sa att det här var sanning av en alldeles särskild sort. Det var den sortens natt då hon drack kamomillte, litervis, för att det skulle vara lugnande, men då hon aldrig blev lugn. Med pärlor av svett längs tinningarna. Glansiga ögon. Men mjuka smekningar över min hjässa, när hon var på det humöret. Och jag förstod inte alls textens ironi.
Jag hörde bara:
en fond för vad som helst
en fond för att bli vem som helst
tänkte:
om jag gjort mig av med det vilda håret,
hade jag då kunnat bli vad som helst?

”Vad ska man göra av ett sånt här hår”, sa min mamma, när ytterligare en tagg av kammen gick sönder. Mitt bleka ansikte i spegeln. Mina neutrala ansiktsdrag, sådana man kunde glömma i samma ögonblick man såg dem. Badrummet som luktade salt och hav och övinter, fuktigt trä, barr. Hon brukade klippa grenar från granar och ställa i vaser i badrummet som dekoration när hon var lycklig, tänkt som en kreativ inredningsdetalj men mest såg det ut som en skog i ett hus.
”Vad ska man göra med ett sådant hår”, sa min mamma, jag skulle minnas hur trött hennes röst lät, som någon som tappat nyckeln i en brunn och vet att allt som finns kvar är mörkret man stirrar ned i. Minnas det, trots att jag skulle glömma så många andra saker, att minnena skulle spräckas när tiden förvandlades till ett före och ett efter, och all tid som var före skulle bli ett dis, fragment av det som bara var verkligheten som den en gång var men som på den tiden var allt jag visste.
Utanför huset rasade vinterstormar och havets dån och väldiga vindar som aldrig blåste iväg mig fast jag trodde att det var – att det måste vara – det de försökte göra.
”Man kanske bara borde ha klippt av det, alltihop”, sa hon, och i hennes ord fanns aldrig verklig mening, verklig avsikt. Men jag såg in i mitt äggskalvita bortglömbara ansikte och jag visste att hon hade rätt.
Rensa bort något av sig själv för att något annat skulle kunna gro.
Som när hon steg upp och rensade maskrosblad ur rabatten i sommarnatten för att släppa fram rosorna.

Att sitta intill henne, dricka kamomillte, höra henne läsa. Sitta intill henne och tänka att bredvid henne fanns den sortens ljus jag ville stanna i, som jag ville suga åt mig det på samma sätt som det torra träet på verandtrappen sög i sig färgen, en annan sommar när vi skulle måla om, de torra delarna intensivare än de fuktiga så att färgen blev ojämn och hon svor och fräste och vägrade att måla färdigt.
”Laura”, kunde hon säga, stryka ut den blanka tidningssidan med smala långa eleganta fingrar, som om fingrarna i sig var en del av en föreställning, ”Laura, du måste läsa den här texten! Deras vita värld, Laura! Och man måste slå sig fri.”
Och hon drog fram en cigarett ur fickan på sitt sidennattlinne, det puderrosa, det som föll kring den magra kroppen som en prinsessrumsflickdröm.

Andra gånger, andra tider. När hon sov som förstenad, månader i sträck, utan att kunna vakna.
Då brukade jag gå in i hennes sovrum, leta i garderoben, stryka med mina fingertoppar över puderrosa siden.
Och leta efter farliga föremål i fickorna.
Tidigt i livet lärde jag mig att var tid bär på sina bekymmer.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

psst! bilden överst i inlägget kommer från  Unsplash.

Hon hade knappt fyllt fyra när hon beskrev för mig hur jag skulle gråta vid hennes barnagrav i skogen.
Jag hade just sagt åt henne att det räckte med ketchup nu. Jag är inte fanatisk, mina barn får ta ketchup på all mat, men när det är så mycket ketchup att man inte längre ser vad vi faktiskt äter, där går en gräns.
Så hon satte ned ketchupflaskan på bordet.
Spände blicken i mig. Ögonens gnistrande blå.
“Du kanske bara vill ha två barn i den här familjen”, sa hon.
Flyttade ketchupflaskan, så att den hamnade mellan oss.
“Du kanske tänker att det är bättre att jag DÖR”, sa hon.
Späd röst, men med bestämdhet utan pardon.
“Du kanske vill gå ut i skogen. Gräva en grop där. Kalla den MIN GRAV.”
Hennes blick som inte släppte mig, som följde varje reaktion för att se hur orden landade, som granskade mig som för att mäta precis hur stort mitt motstånd var i denna episka ketchupkamp.
Och obehaget ryste ju i mig, vid orden, och hon såg det, blev exalterad, började gestikulera och höjde tonläget ett snäpp till.
“Du kan sätta en sten vid min grav. Du kan rita en hjärta på den.”
Nu stod hon nästan på stolen, en talare i sitt esse, i have a dream och ich bin ein berliner och we shall fight on the beaches och min mamma vill inte ge mig ketchup så hon vill nog se mig död.
Hon riktade ett knappt fyraårigt pekfinger rakt mot mig.
“Vill du gå dit och gråta då, varje dag? Ska du gråta där och komma ihåg din lilla flicka? Eller GÅR DU INTE DIT.”
Tystnad, ridå, väntan på applåderna.
Sensommarsolens glimmande i det ljusa håret. Det lilla pekfingret. Och jag, som alltid sitter med svar på tal, för ett ögonblick brädad. På näthinnan bilden av den lilla hjärtbeprydda gravstenen och en oändlighet av tårar.
Sedan samlade jag mig, och påminde mig om det jag redan börjat ana, det jag skulle få se så mycket mer av under året som skulle komma.
Att hon bara var ett litet barn. Men med ord och tankar som egentligen var för stora för det lilla barnets känslor. På ett sådant sätt att man, om man inte tänkte sig för, skulle kunna börja behandla hennes om ett mycket äldre barn än en fyraåring.
“Nä”, sa jag till slut, “det låter väl dumt att gräva en grav. Vi äter middag istället.”
Demagogen blängde på mig för några ögonblick, övervägde fredsförslaget.
“Okej”, sa hon sen. Men jag ska sitta i ditt knä.”

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!