Nettelblad

någon som skriver.

Kategori: familj (Sida 1 av 6)

Glimtar, februari 2021

Februari fylls av förmåga och förståelse. (Skriver hon som brukade roa sig som sjuttonåring med att skriva noveller där alla ord började på f.)
Habanero lär sig att skriva mamma och använder det genast för att uttrycka missnöje mot regler som inte passar henne genom att rita en bild på en hög bajs, skriva ordet hon just har lärt sig och dra en pil mot sin bild.
Men en kväll när ärtbiffarna bränner fast i stekpannan och spagettin kokar över och jag slår min tå i en av köksstolarna så att den värker på sättet kroppsdelar gör när de blivit skadade genom skrattretande klumpighet, då ritar hon änglar och hjärtan och drar pilar mot dem istället, det är mamma mamma mamma och:
“Det här är VÅR EVIGA KÄRLEK”, säger Habanero och aldrig har jag sett den så väl gestaltad.

Vi läser i en kvällsbok om att det finns månfaser, Lilla Gubben rusar mot fönstret för att se i vilken vi är nu. Jag säger att det är mulet och inte går att se. Hans blick svartnar. Strax därpå får han syn på en bild av planeterna, i samma bok, och frågar varför de har glömt bort Pluto. Jag ger honom beskedet om hur Pluto klassificerats de senaste femton åren och det uppstår en smärre kris. Världsbilden har rubbats! Och i ett läge när man redan var så sårbar.

Förmåga och förståelse. Man kan se de stora tankarna i den lilla kroppen och fascineras över dem. Man kan tänka att man själv inte hade reagerat på samma sätt i precis samma situation, och ändå kan man förstå känslornas essens. Hur besviken man blir när man vill hänge sig åt nyfikenhet och mulna himlar begränsar en. Hur förfärad man kan bli när sådant man trodde sig veta visar sig vara en chimär.

Tänker man så kan man ha tålamod, och veta att också pojkar som gömmer sig under täcket och säger att de tänker sitta där och tjura hela natten vanligen kommer fram till sist.
Och så gör han ju det, sväljer, ser på mig med stora melankoliska ögon som någon kommer att drunkna i en dag, och säger:
“Jag blev på väldigt dåligt humör. Men nu är hjärnan glad igen.”

Och jag, jag badar badkar med Storasystern och pratar om bulldogs och om kärlek, kastas mellan alla växlingar mellan stor och liten som ryms i en enda liten nioåring. Cyklar genom tretton minus när snön gnistrar som den bara gör i rätt sorts kyla och näshåren fryser och låren bränner. Dricker svartvinbärste, lyssnar på Kao Bang med Indochine och pluggar ryska glosor och känner mig som om jag vore sexton igen. Läser ut Geir Gulliksens Bli snäll igen och tänker att jag ska recensera den för bloggen men tycks aldrig komma till skott. Tänker att jag ska dricka mer te och mindre kaffe men ingen morgon känns som den bästa att börja. Tänker att jag borde rensa bort saker jag varken vill ha eller behöver och skänka dem till Emmaus men det är så mycket mysigare att ligga i soffan och äta frysta hallon och läsa kokböcker.

Skriver text och raderar den.
Ser historiers potential och hur jag inte realiserar den.

Förmåga finns det gott om, det är bara förståelsen som saknas.
Att allt inte behöver byggas på en dag, att allt inte måste bli så särskilt bra.
Att: vem bryr sig om texters perfektion och om dvärgplaneter,

allt som räknas är vår eviga kärlek.

Liknande inlägg:

1 comments

Ett eget rum

Storasyster målar tånaglarna på småsyskon. Svartvit bild.
Storasysterns rum. Ett äventyr. Ett trygghetens centrum. En plats för ritualer.
Väggarna rosa. Drömfångaren på väggen. Pennorna och sudden sorterade, gosedjuren uppradade, sängen bäddad. Nagellacken på rad i ett hörn av skrivbordet. Trägeväret farfar snickrade åt henne när hon var liten och sa att hon var en tigerjägare upphängt bredvid en gympakasse.
Den sortens rum där det finns en filt om man fryser, en lek om man har tråkigt, en famn om man gråter.

Ibland stänger hon in sig när syskonlivet härjar utanför. Lyssnar på ljudböcker, ritar, städar. Småsyskon slänger sig på golvet utanför och skriker i förtrytelse. Hon lyssnar på Patrik och pensionärsmakten-böckerna och nynnar för sig själv. Efter en timme eller två hämtar hon dammsugaren. Dammsuger metodiskt, är den naturliga städtalang jag inte är.

Sedan öppnas dörren. Storasystern håller audiens. Syskons förbittring byts mot förundran.
I det här rummet får man bläddra genom Storasysterns gamla matteböcker medan hon berättar vad man lär sig i skolan. Här får man lyssna på ljudböcker medan Storasystern sprayar sitt leave-in-balsam och borstar ens hår. Här får man diskutera livets väsentligheter, dess ursprung och upphörande. Man introduceras till begrepp som “bubbeteten” som inträder när barn blir tonåringar och lite före det, och förstår att det på något sätt har att göra med svett och hår. Man får sätta sina fötter på ett papper för att inte fläcka ned golvet, välja färger, och så målar hon ens tånaglar.

Och allt annat är glömt. Den där gången Storasystern föste ut syskonen ur rummet med trägevärspipan i ryggen och mamman blev förbannad för att det såg för mycket ut som ett fotografi av ett krigsbrott som skulle hamna bland Times 100 mest minnesvärda foton från året. När Storasystern upptäckte att småsyskonen haft sönder en barbiedocka och med hjälp av alla sina kunskaper om bubbetet och fertilitet hävde ur sig att hon önskade att hennes mamma aldrig fått tillbaka mensen efter första barnet så att inga småsyskon kunnat bli till.
Allt är förlåtet.

Utanför det här rummet finns en annan värld. Vuxnas samtal eller oset från matlagning. En mamma som sitter vid köksbordet och skriver romaner. Blöta vantar på tork på elementet. Den är viktig, som en fond, det är ramarna allting ryms inom.
Men det är i det här rummet, i syskonskapet, som det verkliga äventyret sker.

Liknande inlägg

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

2 comments

Sju

För sju år sedan vaknade jag klockan tre på natten med värkar. Fem minuter emellan. Omedelbart regelbundna. Det hade varit en varm och slaskig vinter dittills, särskilt för att vara i Umeå. Men när vi gick in till förlossningen den natten hade snön börjat falla. När vi lämnade BB någon dag senare var världen täckt i vitt, och jag hade min son.

Han föddes in i en värld där en tvåårig Storasystern fanns, redan från start redo att överösa ett småsyskon med all sin översvallande kärlek. Ett och ett halvt år senare blev han storebror. Det är, oundvikligen, ett liv som präglas av att vara mittemellan. Men han har alltid hittat sina hörn i världen, ögonblicken för egen kontemplation. Under en rutschkana. Med böckerna i sängen om kvällen. Ovanpå klätterställningen, där man har utsikt över världen så att man kan iaktta den innan man deltar i den.

Men man behöver inte bara platser i livet där man får vara ifred, man behöver platser där man får vara alltings centrum.
Jag försöker tänka på det. Att ibland rikta allt ljus mot den pojke som inte kastar sig in i strålkastarens sken. Inte bara när han kommer i kläm mellan två systrars starka viljor eller i vardagens stress. Att rikta uppmärksamheten mot hans tankar när han är alldeles nöjd.
De ögonblicken vill jag ju också dela.

Man kan behöva dra orden ur pojken, fast dölja den dragkampen i ett stillsamt pockande.
Åh jag vet inte, det är lite svårt att förklara, säger han allt som oftast när man frågar om något.

Hans kriterier för att något ska vara värt att berätta närmar sig att det ska vara sensationella upptäckter, gärna av potentiell Nobelprisvinnarkaraktär.
En mammas kriterier för att något ska vara värt att lyssna till är av ett annat slag.

Men om man slänger fram några nyckelord, ställer några följdfrågor, väntar ut. Då kommer orden. De säregna berättelserna från ett säreget litet sinne som jag har fått leva intill under sju års tid.
Samtalsskatter som glimmar som guld genom vardagen.

Hur mycket det betyder för mig – de orden, de åren – är lite svårt att förklara,
men kanske måste inte heller alla upplevelser täckas i ord.

Liknande inlägg:

 

 

 

 

1 comments

Nio

För nio år sedan vaknade jag en morgon av att vattnet gick.
Jag var nitton år gammal och på många sätt någon annan.
Att hon föddes den dagen var ett led i att göra mig till den jag skulle bli.

Det finns mycket att säga om att vara mamma till en nioåring. Det mesta av det kommer jag inte att skriva, eftersom det är betraktelser för mina ögon men kanske inte andras.
Att ha en nioåring handlar om att mötas, i tankar och samtal. Om att se den större människan som är på väg att slipas fram ur det lilla barnet.
Det handlar om en gemensam berättelse, de små sakerna oss emellan, och den är inte bara min att berätta.

Men att det är nio år sedan den morgonen innebär också att det är nio år sedan jag blev mamma.
Den upplevelsen är bara min, och jag är tacksam för den.
Det har skärpt min blick, skapat klarhet. Förankrat mig och fått mig att mjukna.

Förstå mig rätt – glädjen i hennes existens är inte att den ledde mig till att bli bättre.
Glädjen i hennes existens ligger i att hon existerar, i egen rätt, och allt det andra är sekundäreffekter.

Men bättre, av henne, det blev jag.
En vändpunkt i min egen historia, en av de berättelser som är mina att dela.

*

Liknande inlägg:

 

0 comments

Dilemman

I en tid av karantän tillsammans under ständigt grå himmel, under dagar då det knappt blir ljust innan det blir mörkt, vet Habanero givetvis hur man håller humöret uppe: med egenskapade dilemman. Gärna som upprepas gång på gång tills någon svarar. Med fördel precis när man har vaknat på morgonen, de där trevande minuterna innan den första koppen kaffe då man knappt vet vem man själv är, än mindre vad man har för värderingar.

“Vad är viktigast”, säger Habanero när jag häller upp snabbkaffepulver i koppen och förstrött noterar att det fanns en tid i livet när jag hällde i en tesked pulver i koppen men att jag numera alltid tar två. “Att bada bubbelpool VARJE DAG eller att alla ens barn är friska?”
“Öööh friska”, säger jag, fast tänker att de där tillfällena när de är lite lagom småsjuka så att de sover länge på morgonen har sin charm.

“Vad är viktigast”, säger Habanero när vi traskar genom duggregnet på väg mot skogen för att ytterligare en dag leka kurragömma omgivna av doften av blöt jord och mossa och barr, “att vara jätterik eller att ge alla barnen mat?”
“Öööh ge barnen mat”, säger jag, och Habanero brister ut i ett gapskratt och skakar på huvudet så det ljusa håret far över jackan.
“Men om du är JÄTTERIK kan du ju ge alla barnen mat! Om du väljer jätterik kan du ge alla barnen mat och sen kan du ha KUL.”

“Vad är viktigast”, säger Habanero plötsligt inte  när vi kommit hem från skogen. Faktiskt är det alldeles tyst. Jag hinner dricka två koppar svartvinbärste. Läsa en bok. Tänka på min roman och när jag ska börja skriva på den igen.
Sedan påminner jag mig om att man aldrig ska lita på tystnad från en pratkvarn, reser mig. Letar. Hittar.

Längst in i huset, in i sovrummet dit hon inte får gå, uppkrupen i sängen där hon inte får vara, mitt uppe i att skapa ett konstverk hon gärna får skapa men inte här. Tusen pennor omkring henne. Hon är i full färd att låta tuschen flöda över ett papper.
Och tydligen också, lite, över lakanet. En grön utsmetad fläck mitt på det blåvitrandiga.
“MEN DU VET JU”, säger jag, eller kanske är utropar i förtvivlan ett mer adekvat sätt att uttrycka det. “Du får ju inte rita i sängen.”
Habaneromunnen ett runt litet o, standarminen hon antar för att vinna tid för att komma på ett svar. Låtsas förvånad som om allt som sägs är nya besked tills hon hittar en bättre metod för damage control.
Och sedan. Släpper pennan. Händerna i sidorna.
“Men mamma. Mamma jag tänker såhär. VAD är viktigast. Lite färg på ett lakan? Eller att ens lilla flicka INTE ÄR DÖD.”
Och nå jo, om det var alternativen.
Inte finns då mycket att orda om.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

3 comments

Bibliotekarien

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Jag trodde att hon skulle bli avundsjuk när han lärde sig läsa.
Storasystern, som älskar ord och berättelser men har haft svårt när de hamnar på papper. Som kan lyssna med en uppmärksamhet jag avundas och minnas muntliga instruktioner som en gud men behövt träna på att hantera själva texten, detta med bokstäver på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och så Lilla Gubben. Som har bildminnet, detaljsinnet, en sådan som kanske inte hör vad man säger för att han är upptagen med att studera någon liten detalj som ingen märker, men som suger i sig ordbilder som ingen annan.

Lilla Gubben, som ingen har tränat i läsning men som tränat sig själv. Om kvällarna har han suttit i nattlampsskenet i sitt rum och ljudat Pixiböcker för sig själv. Ingen har fått lyssna, för Lilla Gubben visar inte upp någonting innan det är färdigt.
Ingen, tills han en kväll bestämmer sig för att gå upp ur sängen och visa sin storasyster vad han kan. Jag hör det medan jag plockar med disken, den försynta knackningen på dörren till hennes rum, ett lyssna på det här.
Jag förbereder mig på avundsjuka.
Får bara höra stolthet.
“MAMMA!”, skriker hon så att Habanero kommer rusande ur sin säng för att se vad som står på, “VET DU VAD HAN KAN!!! HAR DU HÖRT VAD HAN KAN!!!”
Och sedan, med lägre röst, bara mot honom. Medan hon lägger armen om honom där i dörröppningen, med trygghetens värme leder in honom i rummet.
“Nu är du en stor pojke, en riktig läspojke. Nu ska du få titta på alla böcker för stora barn, som jag har i mitt rum.”

Och jag tänker att jag varit naiv, vad hade jag förväntat mig. Hon är ju en storasyster, hon är stolthetens själva källa.
Avundsjukan sköts kanske av småsystrar, till exempel Habanero, som lägger sig utanför sin storasysters rum och gallskriker i protest mot att hon inte kan läsa. (Men så stort kan lidandet ändå inte varit, för efter en stund tycker hon att det är obekvämt att ligga där på golvet, avbryter sitt skrik, går och hämtar en kudde och ett täcke och lägger sig sedan på golvet och börjar skrika igen under mer bekväma omständigheter.)

Redan nästa dag kommer Storasystern hem från skolan med ryggsäcken full med böcker hon tror ska passa Lilla Gubben. Med hjälp av det där otroliga hörselminnet återberättar hon i detalj sin konversation med skolbibliotekarien. Jag sa “Har ni böcker som passar en pojke i sexårsåldern som läser väldigt bra?” och då sa hon “Kanske det men det beror lite på, vad är han intresserad av ?” och då sa jag “Minecraft” och…
I en av böckerna fastnar han, sitter rak i ryggen och andas knappt medan han läser.
“Jag tänkte att den skulle passa dig”, säger Storasystern och stryker honom lätt över håret, “just att du gillar Minecraft och så. Jag har redan frågat på biblioteket om det finns fler böcker om Minecraft. De är lånade av någon annan just nu. Men om du vill kan jag ställa dig i kö.”
Tonfallet som hos en pr-kvinna, någon med kontakterna, som känner någon som känner någon som kan fixa en köplats till att bli medlem i en exklusiv klubb.
Och han ser upp ur sin värld av ord,  som väckt ur en dröm, ser på henne med de mörka ögonen som om han först nu riktigt märker att hon är där.
“Åh ja”, säger han, nickar åt sina egna ord, “det vill jag gärna.”
Och jag förstår att en bättre guide till en värld av läsande än en storasyster, det kan man tydligen inte ha.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

Glimtar, november 2020

November 2020 är en känsla av att gå i cirklar, eller snarare inte ens något så tillfredsställande som en cirkel är, november är känslan av att gå rakt fram och sedan vända. Hitta rena strumpor till sex små fötter som kastar dem av sig i all hast när de kommer hem, ytterligare en morgon. Stoppa mackbitar i morgonmagar för att undvika okvädningsord på väg till dagis, ytterligare en morgon. Inte glömma nycklarna och mobilen och lunchlådan och mina egna tankar hemma, ytterligare en morgon.

Det är att gripa tag i kvällens sista energi, den jag inte känner finns där men som jag av erfarenhet vet räcker till, och skriva. Alla dessa gånger när man så lätt hade kunnat fastna i något annat som jag egentligen inte vill. Runt runt i cirklar på internet, tills jag är längre och längre bort från en kärna jag egentligen ville till.
Att fånga kvällen, istället för att förlora den, det är svårare än att fånga dagen. Kvällar blir lätt som att småäta. Man plockar och plockar och på ett sätt är det för mycket och på ett annat är man aldrig riktigt mätt.

En kväll då jag skriver är alltid bättre än en kväll då jag inte gör det. Och ändå är det svårt. För att startsträckan tar energi. För att målen i sig kan ta energi, snarare än att sporra. Hela tiden en balans. Ett stort mål, ett stadigt arbete framåt. Men vissa dagar: mikromål, jag sätter målet att skriva tio ord, bara tio ord och sedan kommer jag att vara nöjd, och då är ju hälften redan gjort, som att sätta på sig träningskläderna för att springa femtio meter, när man redan är igång kommer man längre, men man behöver inte vara nedslagen över allt man inte hunnit.

November 2020, och skrivandet går inte i cirklar, inte ens gå-fram-och-sedan-vända-sträckor. Mitt i alltihop är jag fylld av tvivel, det finns dagar då jag skriver tusen ord men är övertygad av att inget av dem är användbart. Jag frågar mig varför jag lägger så mycket tid på något som inte blir. Jag påminner mig att det inte alltid är blivandet som är det viktigaste syftet. Det är klart att jag vill bygga min berättelse till det bästa jag kan skapa.
Men jag lever också i en tid där vad som helst att klamra sig fast i som är föränderligt, mätbart, framåtskridande och inom min kontroll är en befrielse. So what om jag skriver 1000 ord som är skit. Det är 1000 ord mer skit än igår. Det här är mina ord, och de händer, det här är mina ord och de är inte inställda.

Och mitt i allt detta grå och mitt i allt detta skrivande är det ju inte cirklar, eller gå-och-vända-sträckor, i det andra heller.
Hela tiden: små detaljer av framsteg hos mina små. Sådana man knappt märker om man är på avstånd, men som man ser om man är nära hela tiden. En av sakerna som är skillnaden mellan egna barn och andras ungar, hur imponerad man blir av utveckling för att man följt den i varje litet steg.

Storasystern som får ny färg på judobältet och är så stolt att det liksom pyr i hela kroppen på henne. Lilla Gubben som trotsar sin perfektionism och ber om hjälp av en lärare på simskolan istället för att ge upp när det inte blir rätt direkt. Habanero som stannar upp i sitt ständiga yrvädersfarande genom huset, kommer upp i mitt knä, och sitter och konverserar helt lugnt om alldagliga ämnen utan någon form av förhandling eller debatt.

Vid en ytlig betraktelse ingenting, genom mina ögon hela världar, finkarameller att suga på länge.
Mina barns liv, och det händer, mitt moderskap och det är inte inställt.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

4 comments

Godisekonomin

Tre barn tätt i ålder går i solnedgången på asfaltsväg.

Varje fredagskväll får de en godisbit eller kaka var, och varje lördag får de två.
Man hade kunnat tro att den exakt fastslagna mängden och det låga antalet skulle stänga dörren för förhandlingar, debatter och variation. Men man skulle tro fel.

När jag iakttar barnen förstår jag varför det är så svårt att enas kring vad som är ett välfungerande samhällssystem. Vad är egentligen rättvisa och jämlikhet? Är det att alla får lika mycket eller att alla äter lika snabbt? Är det att alla får lika mycket och att ingen får spara och bygga lager eller är det sedan friheten i att göra vad man vill med det man en gång fick?
Är det att ha kakan, eller att äta den?

Att hantera sitt fredags-och-lördagsgodis är som att hantera sin ekonomi. Sura nappar och kardemummabullar blir barndomens valuta.
Det finns lite olika ekonomityper, som hanterar det där med pengar på olika sätt. De verkar finnas både bland vuxna och barn, för jag har fått tre helt olika.

Storasystern är typen som ser ekonomiska resurser som ett medel för ett tryggt och gott liv, inte ett mål i sig. I vuxen variant är det här en typ som vill ha inkomster och sparande för att trygga ett trivsamt boende i ett lugnt område där barnen kan trivas, och en buffert för att inte få panik om torktumlaren går sönder. Pengar som sådana är inte så intressanta, de saknar egenvärde.
I barnvarianten är det här typen som lägger lika mycket fokus på myset och relationerna omkring sig som på godisätandet. När Storasystern väljer godis görs det under ett ständigt konverserande med småsyskonen. Jaha gillar du nappar jag gillar också nappar men allra mest tror jag att jag är en klubbtjej, men du har alltid känts lite mer som en bullpojke tror du inte det?

Lilla Gubben är typen som ser ekonomiska resurser som något som kan investeras i liten skala nu för att ge riklig belöning senare. I vuxen variant sitter den här typen med kalkylatorer för ränta-på-ränta-effekt som visar hur ett litet investerat kapital idag kan bli ett stort kapital om 25 år och om man successivt ökar sin sparkvot enligt en förutbestämd mall kommer man att bli ekonomisk oberoende och pensionera sig vid 35 års ålder.
I barnvarianten är den här typen sådan att han frågar om han kan få spara alla sina godisar, så att han kan äta väldigt många vid ett senare tillfälle när andan faller på. Här finns tyvärr ingen ränta-på-ränta-effekt, vi har inte valt att införa någon form av godisbörs där man kan handla andelar i godis och räkna med en genomsnittlig värdeökning över tid.
Det som däremot finns är systrar som förbjuder en att spara, eftersom de anar uppseglande orättvisa. Vad händer den dagen ett barn sitter med tolv godisar och de andra med sedvanliga två? Är det verkligen en jämlik fördelning av resurser?
Men han äter dem sakta, en mästare i att njuta av uppskjuten belöning, medan Habanero bevakar honom med skarp blick och ibland väser äääät! när hon tycker att det går orättvist långsamt.

Habanero är en sol-och-vårare, daytrader, mångsysslare med stil. I vuxen variant kan den här personlighetstypen vara allt från influencer som försörjer sig på patreonbidrag till finanshaj som behöver slingra sig ur den senaste ekobrottshärvan. Kännetecknande för typen är att ekonomiska resurser är till för att njuta av, men också att ständigt skaffa mer av genom smarta snabba trick snarare än nåt tålmodigt segt väntande på vad ränta-på-ränta kan göra om tjugofem år.
I barnvarianten kan det innebära att “råka” slicka på syskons godisar för att man “glömde bort vilken som var min”, och se om det innebär att man får äta upp dem. Det kan vara att äta en halv kaka och sedan komma på att den inte var god och be att få “byta till en ny”. Det kan vara att stirra på sin bror när han fortfarande sitter och slickar njutningsfullt på kanten av sina sura colaflaska, en halvtimme efter att alla andra ätit upp sitt godis, och säga:
“Du måste dela med dig. Det är inte rätt att äta godis framför andra barn, när andra barn är utan.”
Oppurtunismkommunism, omfördelning när det passar en själv.
Och mycket verksamt, för sedan ser han ner på sin stora godis, och på hennes tomma fat, ler så skrattgropen djupnar.
Och låter henne smaka.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

8 comments

Ordets gåva

Svartvitt sepia flicka i trädgård med äppelträd i förgrunden.

Habanero har en särskild teknik för att visa att hon är missnöjd på vägen till dagis. Resursbesparande och effektiv. Det skulle kunna vara något för många att ta lärdom av i det egna arbetet, att man inte måste lägga maximalt krut 100% av tiden. Man kan spara det till lägena när det verkligen ger effekt.
Därför slösar inte Habenero alla fula ord hon är så stolt över att kunna på tomma gator. Hon kastar dem ur sig först när hon ser att vi faktiskt möter någon.

“MIN MAMMA ÄR EN SKITSKALLE”, kanske hon vrålar en morgon när oktoberhimlen fortfarande är disigt svart men den mötande cyklisten syns tydligt när lyktstolparnas sken blixtrar i reflexvästen. “EN SKITSKALLE OCH EN FJANT, DET ÄR VAD JAG SÄGER.”
“Men säg inte så, det är inte fina ord att använda”, kanske jag svarar och undrar hur vi hamnade här. Hur blev att ta på någon skorna en sådan oförlåtlig oförrätt?
Nästa cyklist närmar sig i full fart, Habanero bröstar upp sig.
“OCH VEM HAR LÄRT MIG DE ORDEN? VEM LÄR ETT BARN ORD??? VEM GÖR DET, SKITSKALLE?”
Jag vill påpeka att jag faktiskt inte lärt henne ordet “skitskalle”. Jag kan inte komma på någon gång i mitt liv då jag sagt det ordet. Att säga skit också samt att kalla varandra din dumskalle är däremot farsoter som sprider sig som en löpeld genom syskonskaran, och uttryck jag starkt misstänkt utgjort influensen till att Habanero nu använder detta okvädesord.
Men nackdelen med att vara en mamma, och inte en femåring, är att femåringen får vråla ut sina argument, men att mamman sällan kommer undan med detsamma.

Habanero är skicklig med ord och uttryck, hon suger i sig dem som en svamp. Svordomar är tyvärr inte exkluderade, tvärtom verkar det vara de ord som den lilla Habanerosvampen suger i sig allra helst.

“Mamma, hon använder f-ordet igen”, ropar Storasystern ibland med samma lakoniska tonfall som en luttrad fångvaktare som försöker stävja ett bråk mellan de intagna. Tonen hos någon som sett allt, hört allt, gjort det tusen gånger förr.
“Men VILKET f-ord?”, undrar Lilla Gubben som sticker ut huvudet ur sitt rum för att se vad som står på. “Hon kan ju så många f-ord, faktiskt. HUR kan hon kunna så många?”
Och Habanero har redan pilat in på sitt rum, flytt från brottsplatsen, mycket nöjd över att ha skapat reaktion.

Men också en dag när skymforden haglar på högsta volym så att mötande trafik ska få ta del av skådespelet kommer man till dagis.
Och efter lämningen, i tystnaden, när jag cyklar genom blek gryning, finns möjligheten att tänka kring hur andra morgnar kan bli bättre.
Jag inser att hon inte ätit sin lilla morgonmacka. Den där lilla boosten av blodsockret som gör att små barnmagar klarar att vänta till dagisfrukosten.
Kanske kan ett dagligt bröd vara en mer fruktbar väg mot harmoni än att förbjuda svordomar.

Nästa morgon är smörgåsbredning det första jag gör.
“Du glömde igår”, säger Habanero när hon ser den. “Sen kom alla mina stora känslor.”
Jo.
“Du gjorde den idag”, säger Habanero. “Du kanske blev ledsen?”
Nja.
Sätter sig i min famn, tar en tugga. Ger mig en smulig puss.
“Men du vet ju. Att jag är snäll, så snäll, så snäll.”

Ja.
Det vet jag.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

7 comments

Alltings ordning

Tre barn på balkong, svartvit bild.

“Det är samma regler som gäller på simskolan”, säger simläraren, “som på dagis eller i skolan. Städa undan leksakerna när vi är klara med dem. Samlas i mitten när jag säger till. Och” – och hon ger en skarp blick åt Habanero, som tagit denna tråkiga monolog som ett tillfälle att lägga sig på rygg i poolen och se om hon kan flyta – “öronen ska vara ovanför vattnet. Så ni hör vad jag säger.”
Lilla Gubbens hand far upp i luften.
“Men på dagis”, säger han stillsamt, “finns det inget vatten. Så det är inte samma regler. På dagis finns ingen regel som säger: öronen måste vara ovanför vattnet.”
Ett ögonblick ser simläraren ut som om hon ska bli irriterad, på sättet man blir på någon som liksom sätter sig motvalls bara för sakens skull, men så ser hon på honom. Det lugna ansiktet. Den raka ryggen, uppmärksamma blicken.
Och tycks förstå att inte är detta någon som obstruerar för sakens skull. Det är ju bara en liten gubbe.

Vi har alla träffat dem, små gubbar och små gummor, som ställer uttalanden på sin spets. Inte i en önskan att argumentera för saken skull, utan bara för att verkligen veta. När de ifrågasätter menar de inget oförskämt, tvärtom visar de att de tar diskussionen på största allvar.
Dessa gubbar och gummor kan se de ologiska detaljerna som vi andra missar, universums obegripligheter hidden in plain sight.

Lilla Gubben väljer själv sina ord med noggrannhet, som en finsmakare. Rättar sig i farten.
Om känslorna. Nu mamma blev jag ganska rädd. Eller nej, jag blev nog väldigt förskräckt.
Om de egna bedrifterna. Du sa mamma att jag alltid vinner över dig i spel. (Det är nästan sant, han vinner nästan alltid, att spela mot honom är som att spela något mot datorn om man dragit upp det på högsta svårighetsgrad). Men det stämmer ju inte riktigt. Kommer du inte ihåg den där gången, på sommaren, när vi spelade fia med knuff och jag förlorade?

Samma exakthet förväntar han sig från mig. Frågar när det inte stämmer, med samma vetgirighet som när han frågar vad ett ord betyder eller hur universum skapades eller varför människor tror på gud.
“Vi ska förbi posten på vägen hem”, säger jag när jag hämtar på dagis en dag.
Detta uttalande förbryllar honom storligen. Posten ligger för det första inte på vägen hem, den ligger ju åt ett helt annat håll än hemma. Och förbi posten? Vi ska inte förbi, påtalar Lilla Gubben, vi ska ju stanna vid postkontoret och gå in där.
Kring dessa språkliga krumbukter samtalar vi hela omvägen till posten, när vi står i kön för att hämta ut vår låda med 2 kg recensionsexemplarsböcker och när jag packar ned den i lådcykeln.
Sedan glömmer jag allt, som sådana som jag gör. Och han minns allt, som sådana som han gör.

Några veckor senare kommer en avi på nya böcker.
“Vi ska förbi posten på vägen hem”, säger jag när jag stoppar ned barnen i lådcykeln, drar av blöta vantar från små barnhänder, ger dem mellanmålsmackor att hålla i istället.
Och ser min lilla gubbe skina upp, blixtra till i förtjusningen över att äntligen få använda sin kunskap.
“Ja. Du säger så, fast det inte är så. Posten är inte på vägen hem, vi ska inte åka förbi. Men du säger så, för människor pratar så ibland. För att människor säger en sak som är fel, för de vet att andra människor ändå kan förstå.”
Lutar sig  tillbaka, belåten med att ha etablerat ytterligare en universell princip.

Sitter sedan tyst under omvägsfärden, betraktar den bleka oktoberskymningen med sina mörka ögon, känner systerns tyngd bredvid, sval och salt vind över kinderna, iakttar tillvaron där den flyter förbi i all sin förunderliga vidunderlighet.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

6 comments

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén