Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: familj (Sida 1 av 4)

Fem

liten flicka promenerar vid havet

För fem år sedan lämnade jag blodprov på en måndag, sedan ringde en läkare på en tisdag, och sa att på torsdag ska du föda ett barn.
Mina föräldrar satte sig i en bil och körde 60 mil norrut för att vara barnvakt och jag gjorde något jag aldrig någonsin gör: köpte en enorm påse lösgodis.
Jag gillar egentligen inte godis, men jag hade hört att igångsättningar tar tid, och jag tänkte: nåt måste man ju göra med den där tiden. Så jag lånade en bok på biblioteket (Karolina Ramqvists Alltings början) och jag beväpnade mig med zoogodisar och fudge.

Den där förlossningen är den märkligaste av de förlossningar jag upplevt. Ett antiklimax-sätt att föda barn. Först en dag av att läsa bok och äta godis och få i sig cytotec lite då och då utan att något särskilt hände alls. Utanför sjukhusfönstret sensommarsolen. I min sjukhusbädd lugnet (för på den tiden hade jag ju en 3,5-åring och en 1,5-åring hemma, så alla dessa timmar av tystnad var något exotiskt i sig).
Och sedan, när jag började ha den minsta lilla känning av att förlossningen var på gång, såg de att hon inte mådde bra i magen, att såhär kunde vi inte fortsätta.

Sedan fick jag sluta äta godis, för då skulle jag fasta. Sedan var det en lokalbedövning som inte tog när det var dags för att göra kejsarsnittet, sedan var det att sova.
Sedan var det att vakna, och att ha fått ett barn.

Det var ett av mitt livs konstigaste dygn och ändå var jag alldeles lugn.
Det var ingen okomplicerad skolboksförlossning och ändå minns jag ingen dramatik.

Dramatiken, den kom sen.
Dramatiken, den kom med själva ungen.
Denna magnifika minsting som får mig att slita mitt hår i uppgivenhet inför denna rasande naturkraft av envishet och som jag aldrig, aldrig skulle vilja vara utan.

Habanero, både du och jag tog oss helskinnade ur den där märkliga dagen för fem år sedan.
Alla andra märkliga dagar som följt, de har vi klarat.
Alla märkliga dagar som kommer att följa. De ska vi klara.

 

Liknande inlägg:

  • Liv. Och jag såg att här är den ju, all livskraft i världen.
  • Två. Kanske är du vår envisaste unge.
  • Nummer N. Vilket trolleritrick, baby.
  • 37 veckor over and out. Ska jag plötsligt föda ett barn? Ja. Plötsligt ska jag det.
0 comments

Monopol

Svartvit pojke på strand

Lilla Gubben har en ojämn känslighet, en blandning av strävsamt tålig idoghet till förnuftets gräns och en prinsessan-på-ärten-förmåga att upptäcka minsta obehag.
Å ena sidan en sådan som kan få en spruta på barnrådgivningen och intresserat betrakta den utan att röra en min, å andra sidan en sådan som kan känna ett gruskorn i soffan där alla andra bara känner kuddar.

Å ena sidan så tålig vid sjukdom att han kan ha 40 graders feber men säga jag är nog inte så sjuk, jag måste bara vila en stund, vara det av mina barn som jag blir mest hypokondrisk kring, för att han skulle kunna vara en sådan som bara ska gå och vila en stund och nästa gång man tittar till honom är han i koma. (Med Habanero finns liksom inga sådan tendenser, det är rapport en gång i minuten om minsta krämpa, det mest extrema som kan hända vid sjukdom är att hon är tyst en hel kvart i sträck.)
Å andra sidan: en pojke som vaknar i panik över myggbett, en natt. För att myggbetten kliar, kliar, kliar mamma.

Lilla Gubben älskar Monopol.
Alltså älskar som i den första-intensiva-kärleken-älskar Monopol, älskar som i att älska det dag och natt. Han älskar att spela det och han älskar att tänka på det – sitta vid en uppställd spelplan och läsa gatornas namn, planera nästa drag för när vi ska spela igen, be mig att kolla upp någonting i reglerna.
En gång fick Lilla Gubben frågan vad som är besvärligt med att vara Lilla Gubben. Att mina systrar vill mysa och se på film men jag vill bara spela Monopol.
En gång såg jag honom vid köksbordet, rynkad panna böjd över en hög med allmänningkort, medan läpparna långsamt ljudade inkassera kr 4000, och jag utbrast:
“Jag älskar dig.”
“Åh”, sa Lilla Gubben och såg upp. “Jag blir så varm, jag blir så glad, jag vet inte hur jag ska hitta ord för hur mycket jag älskar” – och andlöst såg jag på denna ljuvliga lilla sexåring, förberedde mitt leende inför denna oerhörda mammakärleksförklaring – “hur mycket jag älskar Monopol.”

Och så är vi där, i natten.
Med myggbetten som kliar så man gråter (och så att man väcker sina systrar med gråten). Kliets obehag, pojkens känslighet, nattens tendens att förvränga också små bekymmer till ohanterligt enorma.
“Det blir lättare med kliet om man tänker på något annat”, säger jag.
“Men jag kan inte! För det kliar!”
Tårar i ögonvrårna och en varm liten hand som kramar min, hårt.
“Du kanske kan tänka på Monopol”, säger jag. “Hur många steg hoppas du få nästa gång det är din tur?”
En hand som slappnar av. Ett leende. Ögon som glittrar i skenet från lyktstolpen utanför hans fönster.
“Elva. För då kan jag köpa en station. Och du borde få sju, för då hamnar du på Narvavägen, och jag har Narvavägen, och jag har ett hus där. Då behöver du betala mig -”
Och så fortsätter vi en stund, tills kliet är borta och pojken somnar, och det är bara en av alla många sommarnätter som utgör en barndom, ett av alla miljoner ögonblick som utgör en barndom, på morgonen när han tumlar upp med sömngrus i ögonen har han redan glömt bort att det hände.
Men jag, jag sparar ögonblicket i mitt hjärta.

0 comments

Principer

Svartvit pojke på strand När Habanero vill ha allt som finns och helst igår, vet Lilla Gubben allt om tålamod, och om rättvisa.
Rak i ryggen, skarp blick bakom glasögonen. En som lyssnar innan han talar. Kläderna på något vis alltid lite för stora, och den där rynkade pannan och mörka ögonen som ger honom en Charles-Dickensk aura, så att om han sträckte fram en kupad handflata och på 1800-talsbrittiska bad om småslantar för att kunna försörja sin tuberkulossjuka familj, då skulle det inte kännas helt out of character.

Lilla Gubben, en kväll när han leker med systrarna ute på balkongen, och plötsligt finner sig mittemellan starka viljor och starka principer.
Det går att stänga balkongdörren utifrån, med en hasp. Sådant öppnar för möjligheten att – om man exempelvis är en storasyster som tycker en lillasyster börjar bli lite för bossig – lyfta in någon från balkongen, stänga dörren och låsa så att man kan vara ostörd därute.

Så mitt i allt detta alltså Lilla Gubben: bakom honom Storasystern, på en solstol, omgiven av barbiedockor, uppfylld av den massiva pondus som endast finns hos en storasyster.
Framför honom Habanero, på andra sidan balkongdörren, vrålande, med ett illrött ansikte pressat mot dörrens glas.
I Lilla Gubbens ansikte djupt grubbleri. Detta är definitivt the worst of times.
“DET ÄR INTE  RÄTT ATT INTE LÅTA ALLA BARN VARA MED OCH LEKA”, vrålar det illröda Habaneroansiktet, och Lilla Gubben nickar eftertänksamt, som en filosof mitt i en intressant debatt. Den här principen känner han igen, att alla ska få vara med och leka, den är ju uråldrig, i det närmaste fundamental. Han närmar sig balkongdörrens hasp för att öppna upp igen.

“Men om man är med och leker, MÅSTE ALLA FÅ BESTÄMMA”, invänder Storasystern, stoppar Lilla Gubben i steget med en enkel höjning av handen. “Man kan inte bara komma och säga Jag är en liten prinsessa, alla måste göra som jag säger!
Åhå. Prinsessprincipen. Lilla Gubben nickar och kliar sig på hakan. Definitivt också relevant i sammanhanget, ett resonemang med giltighet, och –
“Men en storasyster ska ta hand om en lillasyster! Ett syskon SKA INTE LÅSA BORT ETT ANNAT SYSKON! I EN FAMILJ!”
Han tar ett djupt andetag. Blåser ut luften i en långsam suck, lägger händerna på ryggen, spankulerar fram och tillbaka över golvets betong och begrundar alla dessa motstridiga principer. Det behövs något högre här. Något som kan sammanfatta, föra samman allt detta kaos, identifiera pudelns kärna, formulera den gyllene regeln som täcker alla eventualiteter.
“Det verkar”, säger han sedan, “som att vi har problem. Jag tror vi borde gå och prata med mamma.”

Liknande inlägg

– Quiz. “Ingen av oss kan veta allting.”

– Radio Barn. “Men mamma, jag vill faktiskt inte dö idag.”

– Söndagsutflykten. “Hela gänget tillsammans.”

– Radarparet. “Kör bara kör!”

 

 

0 comments

Plåstras om

“I vanliga familjer”, säger Habanero, “så gör man inte såhär. I vanliga familjer ger man mat, till en liten flicka som är hungrig.”
Hon har just ätit två stora portioner lasagne, men påpekat att nu är det nog dags för ett par jordnötssmörsmackor också. “Rostade”, förtydligade hon, “två stycken, brödet från affären, inte det där som du bakar, och” – och så gjorde hon en konstpaus, plirade liksom på mig, hade hon kunnat blinka med bara ena ögat hade hon gjort det, som ett sätt att försöka ingjuta en stämning av att nu konspirerade hon och jag tillsammans – “finns det banan? Då kan du skära den i skivor, lägga på mina mackor.”
“Nej”, sa jag.
Och i ett trollslag suddades all konspiratorisk kärlek bort från den lilla snart-femåringens ansikte, och kvar fanns bara ett tal om de vanliga familjerna som inte lämnar sina ungar i ren och skär svält.

Man brukar snacka om den jobbiga fasen med småbarn när de är mellan typ ett och två, och har motoriken men inte vettet att hantera den. Jag tänker att Habanero är i den jobbiga fasen som åtminstone habaneros går igenom, när man är typ fem och har retoriken, men inte vettet att hantera den. Hon har varit i den fasen rätt länge nu.
Ofta vet jag inte var hon hittar uttrycken till att börja med. Var plockar hon upp alla dessa idéer? Men när de väl är i vårt hus har hon ett osvikligt öga för minsta skiftning i mitt ansikte, minsta rörelse av obehag, lär sig precis vilka fraser man ska sätta in för att vrida om kniven där det ömmar som mest.

Som när jag försöker konfrontera henne om hennes beroenden: frysta ärtor och plåster. Jag känner mig ju själv lite fånig. Denna känsliga intensiva ljuvliga unge, vad är det för pris att betala att ge henne lite ärtor och några plåster på obefintliga sår för att slippa några potentiella konflikter?
Om det inte vore så att det inte är lite ärtor, och lite plåster. Fick Habanero själv bestämma skulle hon hämta ärtor ur frysen minst fem gånger per dag, hälla dem i en stor skål, äta dem en och en tills de börjat tina, och sedan skjuta undan skålen, spänna blicken i mig och säga “Nu passar de mig inte mer.”
Och plåstren…

En eftermiddag kommer jag ut från tio minuter i duschen och ser henne lycklig i filmsoffan. En skål frysta ärtor bredvid sig i soffan, och på soffbordet: pappersrester från säkert tio plåster. Framför skåpet där jag lagt plåstren på högsta hyllan: en stol. På benen, armarna, händerna: plåster. I ansiktet: ett flin.
Jag stirrar på plåsterskräpet, på henne, på plåsterskräpet igen.
Habanero stoppar en ärta i munnen, suger på den, sträcker på sig, och lägger huvudet på sned.
“Mamma. Det är TUFFT för dig med tre små barn. Du har haft en lååång dag. Så jag tog hand om mig själv. Fast jag bara är en liten liiiten flicka plåstrade jag mig. Ja. Jag kunde själv plåstra alla mina onda onda sår.”
Jag tar djupa andetag. Hon nickar inkännande.
“Ja”, säger hon, som förundrad över sin insats, “jag ordnade det helt själv. Du höver inte hämta mera plåster. Sitt med mig i soffan. Vill du ha en ärta?”

8 comments

Karamellerna

De glimrar till ibland. Ögonblicken när föräldraskapet känns som en förälskelse. Bilder som dröjer sig kvar, som varma bollar i magen, som jag bär med mig genom allt som är vanlig vardag. Mellan maskiner med smutstvätt och femåringar som vägrar sova och med armarna i sidan förkunnar Du säger att jag ska gå och lägga mig men VARFÖR SITTER DU SJÄLV HÄR VAKEN PÅ DIN STOL??? Mellan försenad till dagis och åh-nej-en-ingrediens-till-middagen-saknas.
En dag när det är för varmt. En dag när det är för grått. Jag plockar fram små minnesbilder som karameller och suger på dem längre.

Marsvinens första utevistelse, barnen som publik som om detta vore ett storslaget arrangemang de knappt hann knipa biljetter till. Intensiva konversationer om varje steg de där djuren tar. Nu äter han ett maskrosblad, maskrosblad passar honom bra. Nej nej lille du! Åt höger, åt höger, där finns det mer maskrosblad! Nej höger säger jag! Han kan inte höger och vänster. Maskrosbladen är snart slut i hagen. Spring fort och hämta mer!
Och Lilla Gubben som rusar iväg genom trädgården, fort som om det är en akututryckning, som om livet hänger på detta, för att plocka mer.

När jag säger till Lilla Gubben när han bryter ett bråk med sin syster genom att dela med sig istället: Vad duktig du är, vad stolt jag blir över dig nu.
Och han ser upp på mig med de mörka ögonen, stryker fukt från havet ur de långa ögonfransarna, säger:
Du är också väldigt duktig mamma, tycker jag. Vad stolt jag är över DIG.

Storasystern som lärt sig att brodera, sitter där med nål och tråd kvällar och helgmorgnar igenom. När vi går på en hälsokontroll tar hon med sig sin lilla broderikasse, för att ha något att göra i väntrummet. Det passar henne så väl att sitta sådär, skapa egna mönster och egna världar medan hon konverserar med mig om diverse observationer. Det är så mycket äldre tiders kyrkkaffestant över henne – broderiet i knäet och kollen på människor och deras samverkan och bestämda åsikter kring vad som är ett gott äktenskap, korrekt barnuppfostran och vad som kännetecknar äkta kärlek.


De där stunderna som börjat komma nu och som förändrar vår tillvaro tillsammans.
De långa stunderna när de själva sysselsätter sig med sådant de tycker om. Läser böcker, ritar, pysslar.
Och jag sitter i närheten, och gör sådant jag tycker om. Läser. Skriver.
Tillsammans fast var och en i sitt.
Kanske den bästa sortens umgänge.

4 comments

Sinnena

Dofterna är tång och torka och salt och syren. Nyklippt gräs och fuktigt hår. Vitlök och basilika, det nästan metalliska som dröjer sig kvar på fingertopparna när man rört vid sina tomatplantor. Lukten av varmt altanträ och nybryggt kaffe hos en vän, barnhuvud vid läggdags.

Ljuden är snarkningar från en femåring som somnat i soffan, ljudet av stänk när vattenytor spräcks, ett skratt genom skymningen, cykeldäck mot grus, barnröster som talar sinsemellan när de spelar Monopol – Habanero som efter varje förflyttning säger YES!!!!!! KÖP KÖP KÖP! och Lilla Gubben som harklar sig och suckar åt att han ska behöva förklara detta, igen: Men du KAN inte köpa. Du har ju inga pengar.

Smakerna är pepparmynta-chokladte om kvällen på balkongen, räkfrossa efter en springtur, potatissallad med citrondressing, det faktum att all mat smakar bättre utomhus.

Känslorna är vattnets kyla och solens värme, ett sommarregns överväldigande smattrande mot huden under en cykeltur, en femårings varma andedräkt mot huden när man bär henne från soffan till sängen, fukten hos en puss mot kinden,  junikvällens ljumhet mot bara axlar.

Och efter all dagens överflöd av sinnesupplevelser kommer kvällsstunderna.
Kvällsstunderna som är mina. (Om inte femåringen vaknar i det där bärandet bara, redo för rond nummer två i läggningskampen). Som jag äntligen har lyckats styra till att skriva bok igen, efter att halvår av att vara utan.
Besöker med alla sinnen den här andra verkligheten jag skapat, läser andäktigt, den där anspänningen som alltid kommer av att återvända till gammal text, orolig för vad man egentligen ska hitta.
Tycker om vad jag läser. Tycker om att skriva i det. Vet inte om jag någonsin njutit så mycket av att befinna mig i en text som med det här projektet.
Är så glad att vi hittade tillbaka till varandra, just den texten och jag, som en teveserie där det omöjliga paret får varandra i sista säsongen.
Happily ever after och det var det här som skulle bli.

 

2 comments

Quiz

Det är den nettelbladska perfektionismen, den drabbar honom hårt och överväldigande.
När han sitter i soffan och ser på sitt nya favoritprogram, Quiz på SVT Barn.
Frågesport om sådant som SVT Barns olika program, eller om sommaren och påsken. Trealternativsfrågor. Frågor som Vem i Kokobäng får inte veta Inas hemlis? och Vad betyder Tyrannosaurus Rex ordagrant?

Lilla Gubben ser på programmet som om han är i klimax på en film om någon som måste vinna en tevefrågesport för att ha råd att bo kvar i huset med sin älskade familj efter en personlig konkurs på grund av ondsinta omständigheter. Tvekar mellan svaren, biter sig i läppen, fattar ett beslut. Kramar de små nävarna i väntan på domen. Som om det är klara det, vinn den där miljonen, ni älskade ju det där huset, det var ett fantastiskt liv, och precis som om det hade varit den där filmen är det svårt att inte dras med i spänningen.

Han håller andan. Han pustar ut.
Han kan rätt svar och ställer sig upp i soffan och dansar segerdanser.
Han säger fel svar och slår ned med blicken i golvet. Evighetslånga ögonfransar mot de lena kinderna. Skakar på huvudet. Rodnar.
“Tänk. Att jag inte redan visste det.”

Och jag behöver sätta mig bredvid och förklara att ingen vet allt när man är sex år gammal, man vet inte allt när man är tjugosju heller. (Framförallt har jag ingen aning om vem i Kokobäng som inte får veta Inas hemlis).

Senare ber han mig att sitta där bredvid honom, länge.
“Det är ett väldigt roligt program, Quiz. Man kan lära sig många intressanta saker. Och jag har kommit på, att när man inte vet svaret, då kan man ändå säga ett av deras svar som det kanske kan vara, man kan gissa. Även när man gissar kan det hända att man har rätt.”
Ja, även i slumpen får man vissa träffar, det finns hela vetenskapliga teorier byggda på sådana tankar.
Så jag sätter mig bredvid och jag gissar. Tre i rad gissar jag rätt, jag är i en vinnande trend, snart vinner jag miljonerna och berömmelsen och den här filmen har ett lyckligt slut, åskådarmassorna hurrar och familjen får behålla huset.
Sedan kommer bakslaget.
Så fånigt. Några meter fel på hur lång en viss dinosauriearts hals ska vara.
“Åh näääääääääääääääääääää!”, säger jag, som den strålande förlorare jag är. “JAG GISSADE FEL!!!!!!!!!”
Och Lilla gubben vänder mot sig, de mörkbruna ögonen glittrar till i ljuset av solnedgången genom vardagsrumsfönstret. Han ler så skrattgroparna djupnar, ger mig mina egna ord i repris.
“Men mamma. Det är verkligen inget fel med att gissa fel ibland. Ingen av oss kan veta allting.”
Vänder sig sedan mot teven igen, nickar eftertänksamt åt sitt eget uttalande.
Mycket nöjd med att ha dechiffrerat ytterligare en av alla livets viktigheter.

2 comments

BFF.

Kärleken finns i de små detaljerna.
Storasystern, åttaåringen, och hennes bästaste bästaste vän. Hennes BFF. Hej, har jag hört dem presentera sig i lekparken för andra, vi är BFF.


Det här skulle passa oss perfekt”, säger Storasystern och drar fingrarna över ett halsbandspar på H&M. En blå kedja och en rosa, i båda hänger bokstäverna BFF.  Hon behöver inte specificera vilka “oss” hon talar om, det finns ju bara en sådan enhet av relevans. “För jag gillar rosa och hon gillar blått. Det är som gjort för oss.”
Samma sak när vi köper förvaringskorgar till barnrummen.
“Vi kan köpa rosa till mitt rum, men också blått. För du vet, jag gillar rosa och -”
“Och hon gillar blått. Jo.”
“Och vi är BFF så vi är hemma hos varandra. Det passar.”

Den sortens symbiotiska vänskap som är jämförbar med en stor kärlek, den sortens vänskap som är en stor kärlek.
Och som med all stor kärlek, kanske framförallt när det är en av de första: en rädsla att förlora den.
I detaljerna ligger kontrollen. Att väga ord på guldvåg för att se om man är på väg att förlora varandra.

Fröken BFF är hemma hos oss på tacos. Med förtjusning tar hon av chilisåsen, öser över sin köttfärs i floder.
“Chili! Jag ÄLSKAR chili!”
“Jag också”, säger Lilla Gubben, sträcker sig efter såsen, öser floder över sin tacos han med. Det är så spännande med storsasystrars kompisar, det är värt all rysk roulette i världen.
Storasystern lägger huvudet på sned, fnissar till.
“Du kanske älskar chili så mycket att chili är din BFF?”
Det är förklätt som ett skämt men det är fullaste allvar. Som att sätta foten på isen på en vattenpöl för att se om den är bräcklig, men inte våga trycka med sin fulla tyngd. Skört är det ändå.
“Nej”, säger Fröken BFF, hon skrattar inte ens åt skämtförsöket, hon bara ler ömsint. “Det skulle ju inte gå. Jag har bara en BFF i världen och det är du.”
Lilla Gubben blir högröd i ansiktet av en tacotugga, reser sig sedan, viftar med armarna, försöker svälja sin stolthet men sväljer bara mer chilisås, flämtar efter vatten.
Men de har bara ögon för varandra.

En annan middag.
“Oj, vilken lång spagetti”, säger Fröken BFF.
“Titta! Jag har en ännu långare!”, säger Lilla Gubben.
“Längre”, rättar Fröken BFF och Storasystern med en mun.
Fnittrar till, ser på varandra. Great minds think alike verkar de tänka, och vilka minds sen.
“Jag tänkte säga smurf“, säger Storasystern (som man säger om man sagt ett ord samtidigt, och den som säger smurf först gör den andra förbjuden att prata tills någon säger den andras namn, reds anm).
“… men du kom ihåg….”
“Att vi inte säger smurf till varandra. För det gör inte BFFs mot varann.”
“Jag säger inte heller smurf”, säger Lilla Gubben.
Men ingen hör.

Sedan, när kvällen faller och Fröken BFF ska hem, ber Storasystern att få följa henne hem.
“För man ska inte behöva vara ensam”, säger hon.
Och jag dröjer några ögonblick i dörren, ser dem vandra genom skymningen, nära, djupt försjunkna i konversationer fyllda av gemensamma världar jag ibland bara förstår hälften av.
Och tänker att det är klart.
Ensam ska man inte behöva vara.

6 comments

Radio Barn

Ljudet av barnen är som att ha på radion i bakgrunden. Ett bakgrundssorl man ibland lyssnar på, glider in och ut i medvetandet. I en meditation på en meditationspodcast jag brukar lyssna på ibland (Meditation Minis) säger hypnotherapist Chel Hamilton att man ska lyssna på hennes röst som man hör ljudet av teven om man somnar framför den någon gång. Ett brus som sakta glider in och ut genom ens medvetna, ner i det undermedvetna, blandar sig med ens drömmar.
Jag undrar vad som händer med mitt undermedvetna liv om jag gör samma sak med Radio Barn.

På väg hem från dagis, Habanero i cykelvagnen.
“Mamma”, brusar hennes röst på Radio Barn, “är det här höger? Det här vänster?”
“Mmm”, svarar jag med ett medvetande som redan somnat framför teven.
“Så den där mannen?”, fortsätter bruset, “ja han i blå jacka där borta, han på en cykel, han är PÅ VÄNSTER?”
“Mhmmm”, snarkar mitt medvetande, utan att se den annalkande katastrofen.
“AHA!”, utropar Habanero, högt som en jingel redo att ta oss vidare till nästa inslag, kanske är det reklamen, för nu vrids volymen upp så att till och med jag vaknar till liv, ja det är nog faktiskt ingen som kan undgå att höra vad hon vrålar över gatan, än mindre mannen i blå jacka tjugo meter framför oss. “SÅ DEN DÄR MANNEN! DEN DÄR MANNEN? HAN I BLÅ JACKA DÄR? HAN CYKLAR PÅ VÄNSTER SIDA? HAN ÄR I TRAFIKEN PÅ EN CYKEL PÅ VÄNSTER SIDA MEN VAD HAR DU SAGT MAMMA? VILKEN SIDA HAR DU SAGT MAMMA ATT MAN SKA CYKLA PÅ?”
Önskar ibland att man kunde byta kanal.

På kvällen, medan jag plockar undan middagsdisken.Barnens diskussioner är snillen spekulerar på hög nivå. Storasystern och Lilla Gubben sitter vid marsvinsburen, har varsitt djur i knäet. Det brukar vara en bra stund för samtal dem emellan, som gamla tiders lägereld. Stryka över mjuk päls, berätta livssanningar.
“Vet du varför man kan dö om det regnar?”, säger Storasystern.
“Åh”, säger Lilla Gubben, förskräckelse i rösten över att han saknar denna livsvisdom, “nej.”
“Om man går i regnet och blir kall”, säger hon, med trovärdigheten i rösten som bara går att ha om man är åtta år och blåljuger men kommer undan med allt för att man är äldst, kommer undan med allt som storasystrar alltid gör. “Om man går i regnet och blir kall kan vatten fastna i lungan och då blir den tung och trillar ut.”
“Trillar ut?”, säger Lilla Gubben, “men håller inte HUDEN kvar den i kroppen?”
Storasystern rycker på axlarna, här tog vetenskapsdokumentären på Radio Barn slut, vill man veta mer får man väl låna en bok i ämnet.

Och medan jag stoppar gafflar i bestickkorgen och torkar smulor från bordet och planerar för morgondagen och helgen och nästa veckas matplan och vad ska vi göra i sommar säger en röst i bakhuvudet att här hör jag något som de definitivt inte lärde oss på läkarutbildningen, men sorlet brusar bort, försvinner bland tankarna, tills nästa gång vi ska ut när det regnar och Lilla Gubben står och tvekar för att sätta ned foten i sin gummistövel, ser på mig med mörka avgrundsmelankoliska ögon och mumlar:
“Men mamma, jag vill faktiskt inte dö idag.”

Och sedan, mer död, i det här hemmet är det alltid döden döden döden, är det någonstans man ska ventilera den obegripligheten så är det väl med sina nära och kära. Återigen på vägen hem från dagis, det är på vägen hem från dagis de stora samtalen hade kunnat hållas, om jag bara inte haft tankarna på annat håll.
“Vi kommer att dö”, säger Habanero plötsligt.
“Mhm”, säger jag och tänker på att jag måste svänga undan cykeln så att jag inte kör på glassplittret från en flaska någon krossat mot asfalten, det vore så eländigt att få punktering exakt just nu.
“Kommer jag ATT DÖ IMORGON?”, säger Habanero.
“Nä, inte riktigt”, säger jag, upp på trottoaren, snabbare tramptag hem, ikväll ska vi laga tomatsoppa, visst hade jag två konservburkar hela tomater kvar i skafferiet eller måste vi handla?
“Kommer jag ATT DÖ IKVÄLL?”, säger Habanero, alltid redo att vrida upp volymen ett snäpp om hon inte får den reaktion hon söker.
“Nä, när du är gammal.”
“När jag är jättejättegammal?”
“Otroligt gammal.”
“Kommer jag att säga sådär, som när jag lägger mig? Kommer jag säga SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och buljongtärningar, det vore bra, det finns nog tre kvar, men att köpa en förpackning till så vi har, jag ska skriva det på inköpslistan, och kanske är det dags att köpa mer lördagsgodis, och –
“KOMMER JAG DET MAMMA? SÄGA INTE DÖ NU SNÄLLA SNÄLLA BARA EN SAK TILL?”
Och lite kokosmjölk. Det vore bra.
“Öh, nä, du kommer att va beredd.”
Så vänder hon sig mot mig, spänner klarblå ögon i mig, suger in mig i den här stunden exakt just nu och plötsligt hör jag vad radion säger.
“Så först är man ett litet barn och sen blir man en vuxen mamma och sen blir man jättejättegammal och DÅ ÄR MAN BEREDD ATT DÖ?”

Och jag vet att jag har skapat en mina åt mig själv.
Den här ungen som frågar varenda människa hon träffar om saker. hur gammal är du var bor du BOR DU DÄR SJÄLV har du några barn.
Jag förstår ju att det bara är en tidsfråga tills hon går fram och frågar någon just detta:
ÄR DU SÅ GAMMAL ATT DU ÄR BEREDD ATT DÖ?
Och hastigt kommer jag utropa Nu avbryter Radio Barn sin sändning för ett akut trafikmeddelande!
Och hoppas att ingen riktigt lyssnade.

 

 

 

 

 

 

8 comments

Söndagsutflykten

Att åka på en söndagsutflykt

Vissa har Barnen-i-Bullerbyn-drömmar för hur livet med barnen ska se ut, och det kan man ju ha, men jag har insett att vi mer kommer att vara som en film med Bröderna Marx. Den sortens humor som bygger på en blandning av starka personligheter, ordlekar, missförstånd och ibland bara komiska fysiska skador, som till exempel att steka lök och råka röra om så häftigt i grytan att en lökbit skuttar upp i ögat så att man rycker till och ramlar av chocken. (Tyvärr true story om min egen matlagning, inte barnens).

Om vår söndag hade varit en Bröderna Marx-film hade den hetat En dag på jakt efter jordgubbsplantor eller Galakväll på cykeln.
Det började med att jag fick reda på att en bekant skulle ge bort några jordgubbsplantor. Gratis mot avhämtning. Jag hade länge funderat på om i år blir året då vi planterar jordgubbar i trädgården (jag tänkte att det kunde sammanfalla med att bli året då vi börjar rensa ogräs). När en sådan möjlighet föll i mitt knä var det förstås omöjligt för mig att inte ta emot den. Vi bestämde snabbt att söndagsutflykten skulle bli en cykeltur till stan.

ditfärden

Ditfärden gick bra, ditfärder går oftast bra. Solen sken. Lilla Gubben ville leka en lek med ord som han själv kommit på och som han döpt till ABC-leken. Han väljer kategori, till exempel mat, och sedan ger jag honom första och sista bokstaven för ett ord i den kategorin och han ska lista ut ordet. Till exempel “c och n” och han utropar “citron!”. Habanero hejade på genom att slänga ur sig alla möjliga löst relaterade ord.  Storasystern trampade otåligt på, kom för långt före.
“Jag ska prata med henne när vi kommer ikapp henne”, muttrade jag, vi ska ju vara hela gänget tillsammans.”
“MAMMA KOMMER ATT PRATA MED DIG!!!”, gastade Habanero, “DET ÄR HELA GÄNGET TILLSAMMANS!!!”
Men annars, lugnt.

Hemfärden

Hemvägen var värre, som hemvägar ibland är. Jordgubbsplantorna var hämtade och så kul var väl inte det, tyckte barnen. Hela dagens stadiga solsken ombyttes i massivt ösregn, och än mindre kul var det, tyckte barnen. Åtminstone de två som cyklade själva, Habanero drog bara över regnskyddet på sin cykelvagn som en drottning som drar sig undan från allmänheten efter ett kortvarigt offentligt uppträdande.
Med håret stripigt av regnet gav Storasystern mig en blick som kunnat döda och trampade ännu snabbare för att få lite avstånd till oss.
“NÄ NÄ NÄ! HELA GÄNGET TILLSAMMANS”, vrålade Habanero så det ekade över Mariehamns öde gator.
“Det här var inte en väldigt bra utflykt”, sa Lilla Gubben ynkligt.

“Vet du vad”, sa jag till Lilla Gubben, “det här blev en tuff dag. Vi gör nåt lyxigt när vi kommer hem. En liten belöning.”
“BELÖNING?”, sa Habanero. “TILL MIG?”
“Något gott”, sa jag. “Börjar på b, slutar på e.”
Lilla Gubbens ögon blev stora.
“BULLE!?!?!? Jag måste berätta för henne!”
Han trampade iväg snabbare, i ett försök att komma ikapp sin storasyster.
“Vänta! VÄNTA!”, vrålade han. Nya ekon på Mariehamns öde gator. Sexåringens desperata trampande genom ösregnet. Storasystern ouppnåeligt långt framför honom. “JAG HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG!”
“HAN HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG!”, vrålade Habanero.

Medan han desperat försökte komma ikapp henne för att berätta om de väntande kanelbullarna där hemma och hon bara skrek  jag vill inte cykla med er tillbaka, kände Habanero att det var dags för följdfrågor.
“Så vi får bulle”, sa hon. “Bara EN?”
“Ja. Bara en.”
“För att det har varit en tuff dag?”
“Ja, med regnet och allt.”
Hon var tyst en stund.
“Jag har många tuffa dagar”, sa hon sedan. “VÄLDIGT många tuffa dagar i mitt liv. Jag måste gå till dagis… jag måste ta på mig strumpor. Det är faktiskt  jättetufft för mig.”

avrundningen

Det var en lång färd hem, som hemfärder ibland är.
Blöta och ruggiga hoppade vi av våra cyklar, vi såg faktiskt ut som en svartvit film, allting övertydligt för att verkligen synas. Alla utom Habanero som drog undan regnskyddet och hoppade ur sin cykelvagn torr och färgglad.
“OJ OJ”, sa hon, “det här var verkligen JÄTTEJOBBIGT!”
Syskonen stirrade på henne.
“Du gjorde ju ingenting”, sa Storasystern.
“Ja!”, sa Lilla Gubben, bröstade upp sig. “Du satt bara och CHILLADE hela vägen!”
Habeneros mun till ett förskräckt runt litet o. Detta var motstånd hon inte hade räknat med. Snabbt riktade hon ett finger mot mig.
“Men jag var tvungen att LYSSNA PÅ HENNE hela vägen! Jag blev SÅ trött.”

Men sedan var det på med torra kläder, in i filtar framför film, varsin börjar-på-b-och-slutar-på-e, och som efter alla utflykter sänkte sig ett trötthetens lugn över huset.
Och jag gick ut i min trädgård, där solen glittrade i det blöta gräset och världen doftade jord och nysköljd grönska.
Och i tystnad som endast bröts av fågelkvitter planterade jag mina jordgubbsplantor.

 

 

 

0 comments

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén