Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: familj (Sida 1 av 5)

Bibliotekarien

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Jag trodde att hon skulle bli avundsjuk när han lärde sig läsa.
Storasystern, som älskar ord och berättelser men har haft svårt när de hamnar på papper. Som kan lyssna med en uppmärksamhet jag avundas och minnas muntliga instruktioner som en gud men behövt träna på att hantera själva texten, detta med bokstäver på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och så Lilla Gubben. Som har bildminnet, detaljsinnet, en sådan som kanske inte hör vad man säger för att han är upptagen med att studera någon liten detalj som ingen märker, men som suger i sig ordbilder som ingen annan.

Lilla Gubben, som ingen har tränat i läsning men som tränat sig själv. Om kvällarna har han suttit i nattlampsskenet i sitt rum och ljudat Pixiböcker för sig själv. Ingen har fått lyssna, för Lilla Gubben visar inte upp någonting innan det är färdigt.
Ingen, tills han en kväll bestämmer sig för att gå upp ur sängen och visa sin storasyster vad han kan. Jag hör det medan jag plockar med disken, den försynta knackningen på dörren till hennes rum, ett lyssna på det här.
Jag förbereder mig på avundsjuka.
Får bara höra stolthet.
“MAMMA!”, skriker hon så att Habanero kommer rusande ur sin säng för att se vad som står på, “VET DU VAD HAN KAN!!! HAR DU HÖRT VAD HAN KAN!!!”
Och sedan, med lägre röst, bara mot honom. Medan hon lägger armen om honom där i dörröppningen, med trygghetens värme leder in honom i rummet.
“Nu är du en stor pojke, en riktig läspojke. Nu ska du få titta på alla böcker för stora barn, som jag har i mitt rum.”

Och jag tänker att jag varit naiv, vad hade jag förväntat mig. Hon är ju en storasyster, hon är stolthetens själva källa.
Avundsjukan sköts kanske av småsystrar, till exempel Habanero, som lägger sig utanför sin storasysters rum och gallskriker i protest mot att hon inte kan läsa. (Men så stort kan lidandet ändå inte varit, för efter en stund tycker hon att det är obekvämt att ligga där på golvet, avbryter sitt skrik, går och hämtar en kudde och ett täcke och lägger sig sedan på golvet och börjar skrika igen under mer bekväma omständigheter.)

Redan nästa dag kommer Storasystern hem från skolan med ryggsäcken full med böcker hon tror ska passa Lilla Gubben. Med hjälp av det där otroliga hörselminnet återberättar hon i detalj sin konversation med skolbibliotekarien. Jag sa “Har ni böcker som passar en pojke i sexårsåldern som läser väldigt bra?” och då sa hon “Kanske det men det beror lite på, vad är han intresserad av ?” och då sa jag “Minecraft” och…
I en av böckerna fastnar han, sitter rak i ryggen och andas knappt medan han läser.
“Jag tänkte att den skulle passa dig”, säger Storasystern och stryker honom lätt över håret, “just att du gillar Minecraft och så. Jag har redan frågat på biblioteket om det finns fler böcker om Minecraft. De är lånade av någon annan just nu. Men om du vill kan jag ställa dig i kö.”
Tonfallet som hos en pr-kvinna, någon med kontakterna, som känner någon som känner någon som kan fixa en köplats till att bli medlem i en exklusiv klubb.
Och han ser upp ur sin värld av ord,  som väckt ur en dröm, ser på henne med de mörka ögonen som om han först nu riktigt märker att hon är där.
“Åh ja”, säger han, nickar åt sina egna ord, “det vill jag gärna.”
Och jag förstår att en bättre guide till en värld av läsande än en storasyster, det kan man tydligen inte ha.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

1 comments

Glimtar, november 2020

November 2020 är en känsla av att gå i cirklar, eller snarare inte ens något så tillfredsställande som en cirkel är, november är känslan av att gå rakt fram och sedan vända. Hitta rena strumpor till sex små fötter som kastar dem av sig i all hast när de kommer hem, ytterligare en morgon. Stoppa mackbitar i morgonmagar för att undvika okvädningsord på väg till dagis, ytterligare en morgon. Inte glömma nycklarna och mobilen och lunchlådan och mina egna tankar hemma, ytterligare en morgon.

Det är att gripa tag i kvällens sista energi, den jag inte känner finns där men som jag av erfarenhet vet räcker till, och skriva. Alla dessa gånger när man så lätt hade kunnat fastna i något annat som jag egentligen inte vill. Runt runt i cirklar på internet, tills jag är längre och längre bort från en kärna jag egentligen ville till.
Att fånga kvällen, istället för att förlora den, det är svårare än att fånga dagen. Kvällar blir lätt som att småäta. Man plockar och plockar och på ett sätt är det för mycket och på ett annat är man aldrig riktigt mätt.

En kväll då jag skriver är alltid bättre än en kväll då jag inte gör det. Och ändå är det svårt. För att startsträckan tar energi. För att målen i sig kan ta energi, snarare än att sporra. Hela tiden en balans. Ett stort mål, ett stadigt arbete framåt. Men vissa dagar: mikromål, jag sätter målet att skriva tio ord, bara tio ord och sedan kommer jag att vara nöjd, och då är ju hälften redan gjort, som att sätta på sig träningskläderna för att springa femtio meter, när man redan är igång kommer man längre, men man behöver inte vara nedslagen över allt man inte hunnit.

November 2020, och skrivandet går inte i cirklar, inte ens gå-fram-och-sedan-vända-sträckor. Mitt i alltihop är jag fylld av tvivel, det finns dagar då jag skriver tusen ord men är övertygad av att inget av dem är användbart. Jag frågar mig varför jag lägger så mycket tid på något som inte blir. Jag påminner mig att det inte alltid är blivandet som är det viktigaste syftet. Det är klart att jag vill bygga min berättelse till det bästa jag kan skapa.
Men jag lever också i en tid där vad som helst att klamra sig fast i som är föränderligt, mätbart, framåtskridande och inom min kontroll är en befrielse. So what om jag skriver 1000 ord som är skit. Det är 1000 ord mer skit än igår. Det här är mina ord, och de händer, det här är mina ord och de är inte inställda.

Och mitt i allt detta grå och mitt i allt detta skrivande är det ju inte cirklar, eller gå-och-vända-sträckor, i det andra heller.
Hela tiden: små detaljer av framsteg hos mina små. Sådana man knappt märker om man är på avstånd, men som man ser om man är nära hela tiden. En av sakerna som är skillnaden mellan egna barn och andras ungar, hur imponerad man blir av utveckling för att man följt den i varje litet steg.

Storasystern som får ny färg på judobältet och är så stolt att det liksom pyr i hela kroppen på henne. Lilla Gubben som trotsar sin perfektionism och ber om hjälp av en lärare på simskolan istället för att ge upp när det inte blir rätt direkt. Habanero som stannar upp i sitt ständiga yrvädersfarande genom huset, kommer upp i mitt knä, och sitter och konverserar helt lugnt om alldagliga ämnen utan någon form av förhandling eller debatt.

Vid en ytlig betraktelse ingenting, genom mina ögon hela världar, finkarameller att suga på länge.
Mina barns liv, och det händer, mitt moderskap och det är inte inställt.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

4 comments

Godisekonomin

Tre barn tätt i ålder går i solnedgången på asfaltsväg.

Varje fredagskväll får de en godisbit eller kaka var, och varje lördag får de två.
Man hade kunnat tro att den exakt fastslagna mängden och det låga antalet skulle stänga dörren för förhandlingar, debatter och variation. Men man skulle tro fel.

När jag iakttar barnen förstår jag varför det är så svårt att enas kring vad som är ett välfungerande samhällssystem. Vad är egentligen rättvisa och jämlikhet? Är det att alla får lika mycket eller att alla äter lika snabbt? Är det att alla får lika mycket och att ingen får spara och bygga lager eller är det sedan friheten i att göra vad man vill med det man en gång fick?
Är det att ha kakan, eller att äta den?

Att hantera sitt fredags-och-lördagsgodis är som att hantera sin ekonomi. Sura nappar och kardemummabullar blir barndomens valuta.
Det finns lite olika ekonomityper, som hanterar det där med pengar på olika sätt. De verkar finnas både bland vuxna och barn, för jag har fått tre helt olika.

Storasystern är typen som ser ekonomiska resurser som ett medel för ett tryggt och gott liv, inte ett mål i sig. I vuxen variant är det här en typ som vill ha inkomster och sparande för att trygga ett trivsamt boende i ett lugnt område där barnen kan trivas, och en buffert för att inte få panik om torktumlaren går sönder. Pengar som sådana är inte så intressanta, de saknar egenvärde.
I barnvarianten är det här typen som lägger lika mycket fokus på myset och relationerna omkring sig som på godisätandet. När Storasystern väljer godis görs det under ett ständigt konverserande med småsyskonen. Jaha gillar du nappar jag gillar också nappar men allra mest tror jag att jag är en klubbtjej, men du har alltid känts lite mer som en bullpojke tror du inte det?

Lilla Gubben är typen som ser ekonomiska resurser som något som kan investeras i liten skala nu för att ge riklig belöning senare. I vuxen variant sitter den här typen med kalkylatorer för ränta-på-ränta-effekt som visar hur ett litet investerat kapital idag kan bli ett stort kapital om 25 år och om man successivt ökar sin sparkvot enligt en förutbestämd mall kommer man att bli ekonomisk oberoende och pensionera sig vid 35 års ålder.
I barnvarianten är den här typen sådan att han frågar om han kan få spara alla sina godisar, så att han kan äta väldigt många vid ett senare tillfälle när andan faller på. Här finns tyvärr ingen ränta-på-ränta-effekt, vi har inte valt att införa någon form av godisbörs där man kan handla andelar i godis och räkna med en genomsnittlig värdeökning över tid.
Det som däremot finns är systrar som förbjuder en att spara, eftersom de anar uppseglande orättvisa. Vad händer den dagen ett barn sitter med tolv godisar och de andra med sedvanliga två? Är det verkligen en jämlik fördelning av resurser?
Men han äter dem sakta, en mästare i att njuta av uppskjuten belöning, medan Habanero bevakar honom med skarp blick och ibland väser äääät! när hon tycker att det går orättvist långsamt.

Habanero är en sol-och-vårare, daytrader, mångsysslare med stil. I vuxen variant kan den här personlighetstypen vara allt från influencer som försörjer sig på patreonbidrag till finanshaj som behöver slingra sig ur den senaste ekobrottshärvan. Kännetecknande för typen är att ekonomiska resurser är till för att njuta av, men också att ständigt skaffa mer av genom smarta snabba trick snarare än nåt tålmodigt segt väntande på vad ränta-på-ränta kan göra om tjugofem år.
I barnvarianten kan det innebära att “råka” slicka på syskons godisar för att man “glömde bort vilken som var min”, och se om det innebär att man får äta upp dem. Det kan vara att äta en halv kaka och sedan komma på att den inte var god och be att få “byta till en ny”. Det kan vara att stirra på sin bror när han fortfarande sitter och slickar njutningsfullt på kanten av sina sura colaflaska, en halvtimme efter att alla andra ätit upp sitt godis, och säga:
“Du måste dela med dig. Det är inte rätt att äta godis framför andra barn, när andra barn är utan.”
Oppurtunismkommunism, omfördelning när det passar en själv.
Och mycket verksamt, för sedan ser han ner på sin stora godis, och på hennes tomma fat, ler så skrattgropen djupnar.
Och låter henne smaka.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

8 comments

Ordets gåva

Svartvitt sepia flicka i trädgård med äppelträd i förgrunden.

Habanero har en särskild teknik för att visa att hon är missnöjd på vägen till dagis. Resursbesparande och effektiv. Det skulle kunna vara något för många att ta lärdom av i det egna arbetet, att man inte måste lägga maximalt krut 100% av tiden. Man kan spara det till lägena när det verkligen ger effekt.
Därför slösar inte Habenero alla fula ord hon är så stolt över att kunna på tomma gator. Hon kastar dem ur sig först när hon ser att vi faktiskt möter någon.

“MIN MAMMA ÄR EN SKITSKALLE”, kanske hon vrålar en morgon när oktoberhimlen fortfarande är disigt svart men den mötande cyklisten syns tydligt när lyktstolparnas sken blixtrar i reflexvästen. “EN SKITSKALLE OCH EN FJANT, DET ÄR VAD JAG SÄGER.”
“Men säg inte så, det är inte fina ord att använda”, kanske jag svarar och undrar hur vi hamnade här. Hur blev att ta på någon skorna en sådan oförlåtlig oförrätt?
Nästa cyklist närmar sig i full fart, Habanero bröstar upp sig.
“OCH VEM HAR LÄRT MIG DE ORDEN? VEM LÄR ETT BARN ORD??? VEM GÖR DET, SKITSKALLE?”
Jag vill påpeka att jag faktiskt inte lärt henne ordet “skitskalle”. Jag kan inte komma på någon gång i mitt liv då jag sagt det ordet. Att säga skit också samt att kalla varandra din dumskalle är däremot farsoter som sprider sig som en löpeld genom syskonskaran, och uttryck jag starkt misstänkt utgjort influensen till att Habanero nu använder detta okvädesord.
Men nackdelen med att vara en mamma, och inte en femåring, är att femåringen får vråla ut sina argument, men att mamman sällan kommer undan med detsamma.

Habanero är skicklig med ord och uttryck, hon suger i sig dem som en svamp. Svordomar är tyvärr inte exkluderade, tvärtom verkar det vara de ord som den lilla Habanerosvampen suger i sig allra helst.

“Mamma, hon använder f-ordet igen”, ropar Storasystern ibland med samma lakoniska tonfall som en luttrad fångvaktare som försöker stävja ett bråk mellan de intagna. Tonen hos någon som sett allt, hört allt, gjort det tusen gånger förr.
“Men VILKET f-ord?”, undrar Lilla Gubben som sticker ut huvudet ur sitt rum för att se vad som står på. “Hon kan ju så många f-ord, faktiskt. HUR kan hon kunna så många?”
Och Habanero har redan pilat in på sitt rum, flytt från brottsplatsen, mycket nöjd över att ha skapat reaktion.

Men också en dag när skymforden haglar på högsta volym så att mötande trafik ska få ta del av skådespelet kommer man till dagis.
Och efter lämningen, i tystnaden, när jag cyklar genom blek gryning, finns möjligheten att tänka kring hur andra morgnar kan bli bättre.
Jag inser att hon inte ätit sin lilla morgonmacka. Den där lilla boosten av blodsockret som gör att små barnmagar klarar att vänta till dagisfrukosten.
Kanske kan ett dagligt bröd vara en mer fruktbar väg mot harmoni än att förbjuda svordomar.

Nästa morgon är smörgåsbredning det första jag gör.
“Du glömde igår”, säger Habanero när hon ser den. “Sen kom alla mina stora känslor.”
Jo.
“Du gjorde den idag”, säger Habanero. “Du kanske blev ledsen?”
Nja.
Sätter sig i min famn, tar en tugga. Ger mig en smulig puss.
“Men du vet ju. Att jag är snäll, så snäll, så snäll.”

Ja.
Det vet jag.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

7 comments

Alltings ordning

Tre barn på balkong, svartvit bild.

“Det är samma regler som gäller på simskolan”, säger simläraren, “som på dagis eller i skolan. Städa undan leksakerna när vi är klara med dem. Samlas i mitten när jag säger till. Och” – och hon ger en skarp blick åt Habanero, som tagit denna tråkiga monolog som ett tillfälle att lägga sig på rygg i poolen och se om hon kan flyta – “öronen ska vara ovanför vattnet. Så ni hör vad jag säger.”
Lilla Gubbens hand far upp i luften.
“Men på dagis”, säger han stillsamt, “finns det inget vatten. Så det är inte samma regler. På dagis finns ingen regel som säger: öronen måste vara ovanför vattnet.”
Ett ögonblick ser simläraren ut som om hon ska bli irriterad, på sättet man blir på någon som liksom sätter sig motvalls bara för sakens skull, men så ser hon på honom. Det lugna ansiktet. Den raka ryggen, uppmärksamma blicken.
Och tycks förstå att inte är detta någon som obstruerar för sakens skull. Det är ju bara en liten gubbe.

Vi har alla träffat dem, små gubbar och små gummor, som ställer uttalanden på sin spets. Inte i en önskan att argumentera för saken skull, utan bara för att verkligen veta. När de ifrågasätter menar de inget oförskämt, tvärtom visar de att de tar diskussionen på största allvar.
Dessa gubbar och gummor kan se de ologiska detaljerna som vi andra missar, universums obegripligheter hidden in plain sight.

Lilla Gubben väljer själv sina ord med noggrannhet, som en finsmakare. Rättar sig i farten.
Om känslorna. Nu mamma blev jag ganska rädd. Eller nej, jag blev nog väldigt förskräckt.
Om de egna bedrifterna. Du sa mamma att jag alltid vinner över dig i spel. (Det är nästan sant, han vinner nästan alltid, att spela mot honom är som att spela något mot datorn om man dragit upp det på högsta svårighetsgrad). Men det stämmer ju inte riktigt. Kommer du inte ihåg den där gången, på sommaren, när vi spelade fia med knuff och jag förlorade?

Samma exakthet förväntar han sig från mig. Frågar när det inte stämmer, med samma vetgirighet som när han frågar vad ett ord betyder eller hur universum skapades eller varför människor tror på gud.
“Vi ska förbi posten på vägen hem”, säger jag när jag hämtar på dagis en dag.
Detta uttalande förbryllar honom storligen. Posten ligger för det första inte på vägen hem, den ligger ju åt ett helt annat håll än hemma. Och förbi posten? Vi ska inte förbi, påtalar Lilla Gubben, vi ska ju stanna vid postkontoret och gå in där.
Kring dessa språkliga krumbukter samtalar vi hela omvägen till posten, när vi står i kön för att hämta ut vår låda med 2 kg recensionsexemplarsböcker och när jag packar ned den i lådcykeln.
Sedan glömmer jag allt, som sådana som jag gör. Och han minns allt, som sådana som han gör.

Några veckor senare kommer en avi på nya böcker.
“Vi ska förbi posten på vägen hem”, säger jag när jag stoppar ned barnen i lådcykeln, drar av blöta vantar från små barnhänder, ger dem mellanmålsmackor att hålla i istället.
Och ser min lilla gubbe skina upp, blixtra till i förtjusningen över att äntligen få använda sin kunskap.
“Ja. Du säger så, fast det inte är så. Posten är inte på vägen hem, vi ska inte åka förbi. Men du säger så, för människor pratar så ibland. För att människor säger en sak som är fel, för de vet att andra människor ändå kan förstå.”
Lutar sig  tillbaka, belåten med att ha etablerat ytterligare en universell princip.

Sitter sedan tyst under omvägsfärden, betraktar den bleka oktoberskymningen med sina mörka ögon, känner systerns tyngd bredvid, sval och salt vind över kinderna, iakttar tillvaron där den flyter förbi i all sin förunderliga vidunderlighet.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

6 comments

tre barn. tätt

Tre barn tätt, googlar någon ibland och hittar till den här platsen, det finns inlägg från många år tillbaka som jag har taggat på det sättet. I en tid när det var så tydligt att de här tre barnen kommit så nära inpå varandra, att de var en klunga och en hög och ett myller, en kull.
Det är två år mellan Storasystern och Lilla Gubben. Ett och ett halvt mellan Lilla Gubben och Habanero. Inom tre och ett halvt år var jag trebarnsmamma, Storasystern blev storasyster till två innan hon hunnit fylla fyra.

Två blöjbarn samtidigt under många år, ett hem som alltid var stökigt. Att göra det enklast möjliga av allting praktiskt. Flytta runt i olika sorters sovkonstellationer, alltid välja det sätt som fick flest i familjen att få mest sömn i just det här läget. Att skratta åt tanken att middagen på bordet på 30 minuter skulle innebära snabblagad mat. Två barn i dubbelvagnen, en på ståbräda, på väg till dagis genom smällkall norrlandsvinter. En ammande bebis i sjal på magen medan jag skrev.
Läsa kurslitteratur för läkarprogrammet i lekparken.’

Alltid en kropp tätt inpå min. Alltid en blandning av skratt och gråt och skrik.
Inte var det lätt, men lätt är aldrig vad jag har letat efter.
Inte var det klokt, men kanske är klok inte alltid vad man måste vara.

Och på det sättet tänker jag att jag har inget att säga om det jag tror folk söker när de googlar den där frasen och råkar hitta hit. På många sätt är det här inte en berättelse om hur det är att få tre barn tätt, det är en berättelse om ett sätt att fatta beslut, att tillåta sig att ströva i en riktning hjärtat vill ta en, att lita på att man kan tillåta sitt liv att bli väldigt och mycket och massor och att man kommer att hitta sitt sätt att reda upp det.

Jag är inte duktig på att fatta väl uttänkta beslut där allting kommer i ordning, pussla ihop livet som tetris, se vilken del som passar in precis i vilken tid. Jag kan avundas andra den förmågan.
Men jag är duktig på att kasta mig ut och trivas där jag landar. Prova en väg och ge mig hän.

Det gjorde jag, så blev det, här trivs jag.
Omgiven av en kull som har växt till sig.

Men för att veta om man borde göra likadant, går det tyvärr inte att googla sig fram till svaret.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

4 comments

5 tips för utflykter med barn

åka på utflykt med barn - cykelkarusell

De första dagarna på året stod jag i skogen bakom mina föräldrars hus, såg barnen bygga koja, kände doften av mossa och tänkte att i år vill jag att vi tar oss ut mer. Så jag lovade mig själv det som ett nyårslöfte, precis som jag lovade mig själv att skriva klart boken och skicka in den till förlag.
Det finns mycket jag inte är så bra på här i livet – till exempel att inte snubbla på mina egna fötter medan jag går – men jag är bra på att genomföra sådant jag föresatt mig.
Så jag skrev klart den där boken, och vi tog oss ut. Så småningom fick vi in det i vår helgrutin. Precis som man behöver veta vad man ska äta till lunch, behöver man bestämma vilket som blir dagens utflyktsmål. Idag tänkte jag ge några tips på saker som har gjort de där utflykterna trevligare för oss alla.

Varför ska man åka på utflykt med barn?

Måste man åka på utflykt med sina barn? Nej, ni vet ju vi det här laget vad jag svarar på den frågan i mina guideinlägg. Klart man inte måste, livet är redan för fyllt av måsten.
Jag tänker att barn mår bra av att få leka, att röra på sig och av att ha föräldrar som orkar med. De sakerna kan ske i trädgården medan föräldrarna sitter i en trädgårsstol och tar en kopp kaffe, i badhuset med hela familjen plaskande i poolen, på lägenhetsområdets gård med grannbarnen och föräldrar som sticker ut huvudet över balkongräcket ibland och ropar att nu är det middagsdags. Jag gillar att åka på små utflykter med mina barn eftersom det gör alla i familjen gladare. Jag tycker det är lättare att slappna av som vuxen när vi lämnar hemmet, för är jag hemma får jag hela tiden tanken att jag borde göra något så fort barnen är nöjda och leker. Typ plocka disk, sortera tvätt, sådana saker. Barnen gillar att vi kommer iväg eftersom det är kul med andra lekplatser och känslan av äventyr. Diskussionen kring att se på film existerar inte eftersom det inte finns något att se filmen på. För mig är utflykterna med barnen familjeumgänge som tar tillvara både vuxnas och barns behov på ett fint sätt. Medan barn utforskar en strand eller en skogsstig kan vuxna prata eller böcker läsas. Samtidigt har men en gemensam plats och erfarenhet att diskutera på hemvägen.
Det där med att både vuxna och barn ska få sitt gör att vi inte gör så avancerade utflykter, det är liksom inte världens äventyr vi behöver utan miljöombytet och att komma hemifrån en stund. Det är även mitt första tips.

1.  Platsen finns närmare än du tror

En härlig utflykt behöver inte handla om att ta sig långt bort. Tvärtom är det en magisk känsla att hitta utflyktsplatser som ligger nära. När man hittar ett sådant guldkorn vet man ju att det här kan bli en favorit att återvända till många gånger om.
Våra vanligaste utflyktsställen ligger som längst fyra kilometer från där vi bor. Nu bor vi förstås på en lyxig plats som har flera fina badställen inom det avståndet, men även om man inte har just det så finns det ju oftast någonting i närheten om man tänker till. Skog eller en fin äng. En sten som är väldigt bra att ha picknick på. Lekparker. Ett bibliotek med särskilt bra barnhörna. Om man väl börjar leta hittar man sina platser.

Utflykt med barn, äta mat ute

2. Det mesta kan ätas ute

Ett av de bästa sätten att få en ganska vanlig plats ganska nära där man bor att kännas som ett riktigt utflyktsmål är att äta något där. Vi har ofta med oss något litet picknickfika – bananer, mackor, sådana saker – men i somras hände det ofta att vi tog middagen ute. Ibland också en vanlig vardagskväll. Som den där kvällen vi gjorde lasagne, täckte över med lite aluminiumfolie, slängde ned ett gäng tallrikar och maten i lådcykeln och drog iväg till den närmaste stranden som ligger ungefär 1,5 km härifrån. Det är lätt att hamna i att man behöver ha mattermos eller särskilda lådor eller planera enligt en viss typ av recept, och det kan man ju göra, framförallt om man ska långt eller göra mer avancerade utfärder. Men ibland vill man ju inte vara så avancerad. Man vill kanske bara komma ut lite, men behöver också äta. Då kan det vara fint att låta den där maten hänga med i bara farten.

3. Alla blir duktigare av sånt de tränar på

Det är enorm skillnad på att ge sig iväg någonstans tillsammans varje helg och att göra det någon gång ibland. Man börjar synka sig med varandra, får in rutinen. Alla, både barn och vuxna, blir bättre på att minnas vilka grejer som ska med, att reda ut konflikter som kan uppstå på grund av lågt blodsocker (vi är duktiga på att akutmata varandra), att tänka på att kissa innan man åker så inga katastrofer uppstår på vägen, sånt. Varje utflykt kräver mycket mindre energi än om vi gjort det mer sällan. Tror detta är en nyckel både när det gäller utflyktsmål och vad man hittar på tillsammans – ge det några gånger. Först när man börjar få in snitsen kan man liksom utvärdera om det här är något som passar just den här familjen.

4. Bli lugn med en plan B

Om man vet att det finns goda lösningar till inte helt osannolika katastrofer, förvandlas de till möjliga “händelser”, inte katastrofer. Således kan man tänka igenom saker som: finns det någonstans där man akut kan köpa mer mat om alla plötsligt är jättehungriga och provianten är slut? (Annars kanske man ska plocka med sig lite nödproviant). Var finns det toaletter på vägen? Om humöret hos barnen tryter, finns det något man kan locka med för att göra dem mer medgörliga? Var längs vägen kan vi vila om någon blir för trött för att cykla? Sånt. Och våtservetter är bra till mycket.

 

5. Trevligare hemkomst med “kvarten”-tricket

När man kommer hem efter flera timmar ute är det lätt att liksom bara kollapsa. Som man vill göra när man är framme efter en lång resa. Men när man kommer fram efter en resa väntar ofta en del aktivitet innan man kan ta det lugnt – transfer från flygplatsen eller tågstationen, checka in på hotellet, kanske packa upp det viktigaste. På samma sätt är det saker som ska fixas innan man kan koppla av efter en utflykt. Badkassar kanske ska packas upp, film slås på åt barn, matlådor sköljas ur. Det här känns som typisk en sådan sak som lätt leder till konflikter vid hemkomsten efter en utflykt. Man kan bli grinig om någon lägger sig på soffan medan någon annan börja packa upp, eller om barnen stökar och bråkar när man själv bara tänkte lägga sig och ta det lugnt. Ofta är ju barnen lite vilda precis när man kommer hem, som om de liksom måste boa in sig i hemmet en stund och markera revir. Mitt trick här är att när vi kommer hem, så tänker jag skönt, nu är jag hemma. Om en kvart. Och så håller jag utflyktsanspänningen i ytterligare en kvart, liksom intalar hjärnan att snart är det dags att slappa men inte riktigt än. Då blir allt det där småfixet inte något som stör ens sköna avslappning hemma. Det blir bara slutspurten innan det är dags att koppla av. Ett tanketrick som reducerat hemkomstsmåbråken rejält.

Fler utmärkta utflyktstips hittas i det här inlägget från Underbaraclara.

Och vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

0 comments

Skogar, morgnar

Barn i skogen svartvitt

Helgdagsmorgnar som doftar dimma. Fuktig mossa på väg att torka av en sol som precis stigit upp, en septembersol som inte värmer mycket än men som snart kommer att skaka undan kylan.
Tider då det känns som ingen är vaken, att vi är de enda som finns i en annars öde värld. Ibland är klockan sju, ibland åtta, ibland nio. Det är en lördag, en söndag, en torsdag när vi vabbar och barnen redan är friska men ska vara hemma en sista symptomfri dag.

En picknickkasse över axeln, med vatten och nötter och smörgåsar som Storasystern brett åt oss. I min hand en termosmugg med svartvinbärste. Det doftar sött och tungt, det finns något mörkt i doften av svartvinbär, samma tyngd som sammet och tjocka draperier.
I ryggsäcken – alltid – böcker.

Filten utbredd över en klippavsats. Rostmackornas smulor singlar ned på den. Barnen plockar blåbär till efterrätt. Jag älskar det här livet, säger Lilla Gubben, men mest av allt älskar jag blåbären. Habanero rusar iväg genom mossan för att plocka blåbär till honom. Jag tänker på hur hon har mognat, hur det växer fram en sådan omtänksam och varm flicka bortom all hård förhandling, all obestridlig vilja, fast sedan upptäcker jag att hon har spanat in win-win-situationen i att om hon ger sin bror blåbär kan hon få resten av hans macka.

Jag läser: Trötthetssamhället av Byung-Chul Han, Vera av Anne Swärd, Tänk om – en studie i oro av Roland Paulsen. (Ska skriva om dem allihop framöver, jag lovar.) Jag läser Allt ett under av Juha Itkonen, Språkens historia av Tore Jansson, jag läser om Dockskåpet av Tove Jansson. (Alla har jag ju redan skrivit om, som ni ser).
Jag läser: ingenting alls. Dricker mitt mustiga sammetsdraperiska svartvinbärste, ser ut över gryningen mellan knotiga tallar, känner vindpustar bita tag i min kind som de gör innan solen blivit varm, låter ungar mata mig små leveranser av blåbär, och tänker på sådant jag hade velat skriva istället. På nya berättelser som börjar gro. Idéer som är som idéer blir: annorlunda från vad jag hade väntat mig.

Och det är med textidéerna som med äventyren, att det inte behöver vara det storslaget dramatiska som är vad man behöver.
Att det väldiga kan existera i det allra minsta.
I att packa ihop sina saker en morgon, och promenera till skogen fem minuter bort.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

7 comments

Famnen, förnuftet

Svartvit bild på barn med gosedjur med böcker

Ibland ser jag Storasystern ta hand om sina syskon med sådant självklart ansvarstagande att jag får dåligt samvete. Då tänker jag på den här bilden. Den är tagen innan det fanns några syskon alls, när allt som kunde bli småsyskon var sparkar i min växande mage.
Jag tänker på den och påminner mig om att hennes omhändertagande inte bara är en konsekvens av att vara störst i en skara som varit tät och intensiv. Tänker på den och påminner mig om att det finns något i henne, något som alltid har funnits där. En famn som är stor och mjuk och omhändertagande, där mindre och svagare får tröst. Men mjukheten parad med ett bastant förnuft av den gamla skolan. En sådan som vet. En sådan som tycks ha varit med förut, trots att det inte ens är ett decennium sedan hon föddes.

Svartvit tre barn går i skogen.

“Jag har så många drömmar”, säger Storasystern plötsligt medan hon målar naglarna och jag läser en bok högt för henne, avbryter mig mitt i en mening. “När jag blir stor. Jag tänker att jag kan bli en designer, och göra fina kläder. Jag ska ha en butik. Den ska heta Fina Riket. Och bakom klädhyllorna ska det finnas ett barnrum.”
“Barnrum?”, säger jag, “är det barnkläder?”
“Nej”, säger Storasystern och ler, det glittrar till i ögonen, det är ett sådant glitter som skulle passa med att ha ett par glasögon, dra ned dem på nästippen och liksom plira över kanten. “Men du som är en mamma, kanske vet, att många föräldrar kan önska sig en lugn stund. De kommer in i butiken, de kanske får en kopp kaffe, de släpper in alla barnen i barnrummet. Där finns snälla tjejer som jag, de är barnvakter. Där leker alla barnen, och pysslar, medan föräldrarna dricker kaffe och tittar på kläderna.”
En paus, och ett plirande igen, den där blicken hos någon som bara är åtta år men redan vet precis vad jag går för.
“Hade inte DU gått dit och druckit ditt kaffe ifred?”

Svartvit bild på storasyster och lillebror i skogen.

Det kan inte vara lätt att vara någons förstabarn. Att ständigt vara den som liksom får ta stötarna när ens mamma ska lära sig hur man gör allt för första gången. Det blir ju som att alltid få träffa läkarkandidaten, gå till studentfrisören, äta sina utemiddagar på restaurangskolan. Ibland blir det kanske bättre, för att den som gör det är så ängsligt noggrann. Men det kan också dyka upp så många rookie mistakes, för att en nybörjare helt enkelt inte vet bättre.
Så ser jag henne med syskonen, och tänker: någonting har jag gjort rätt, som har en unge som kan ta hand om andra på det där viset.
Påminner mig sedan om den där bilden.
Hon hade det ju alltid i sig.

Oavsett vet jag att jag aldrig kommer att vara lika orolig för om hennes syskon ska känna en grundmurad trygghet. Kanske inte för att jag har blivit så mycket bättre på att vara mamma, men för att de redan har en extra tigermamma, kunskapskälla, förtrupp, härförare.
Man låter henne läsa en bok för en och man vet att hon kommer att göra det med inlevelse. Man låter henne bädda ens säng, och man vet att den kommer att bli mysig.
Man tar hennes hand längs skogens stigar, och man vet att man aldrig kommer att gå vilse.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

6 comments

Känslorna

Livet blir svårt om man inte förstår sina känslor. Jag ser det ofta i jobbet inom psykiatrin, jag skrev en text om det en gång och det är det närmaste någon av mina texter kommit att bli viral. Nu flera år senare händer det att jag får mail av människor om den texten, de som skriver är från alla möjliga yrkesgrupper och livssituationer. Känslorna och att kunna uttrycka dem är något som skär genom alla lager.

Men att sätta ord på en känsla är bara första steget i att lära sig hantera den. Det ser jag på jobbet varje dag, och det ser jag hemma varje dag.
Barnen är förstås påverkade av att ha en mamma som jobbar inom psykiatrin. Precis som de hade påverkats om de hade en mamma som var ornitolog. När de pekar på fåglar och frågar vad de heter säger jag kanske ööh det är den där svarta, DEN VET JAG FAKTISKT DET ÄR EN KAJA? men den där bredvid? eeeh… fågel. Men när det gäller känslor finns ett register av språk och nyanser.

Således händer det att Habanero vrålar DU GÖR MIG SÅ OTROLIGT UPPRÖRD! innan hon slår Lilla Gubben i huvudet med en flugsmälla. Eller att Storasystern skakar på huvudet åt småsyskonen, svart i blicken, och muttrar Ni två har gjort mig väldigt besviken innan hon stormar in i sitt rum, lägger sig på sängen och gråter och lyssnar på ljudbok. Eller att Lilla Gubben fräser Nu blir jag så arg att det bubblar i hela min kropp! innan han sparkar till en dörr i ren ilska, gör illa en tå, fräser till och säger OCH NU BLIR JAG BARA ÄNNU ARGARE FÖR NU BLEV JAG SKADAD OCH DET ÄR ERT FEL!

Det spekuleras också mycket kring andras känslor. Lilla Gubben som gömt sig under sitt täcke, gråter och vägrar komma ut. Det kan vara att han är ledsen, konstaterar Storasystern krasst, men det kan också vara så att han behöver äta en banan. Storasystern som sätter upp en lapp på dörren med förkunnandet att småsyskon är förbjudna i det här rummet. Hon kanske har haft en jobbig dag i skolan och är lite trött, föreslår Lilla Gubben. Habanero som kryper upp bredvid mig i sängen kvart i sex på morgonen, lyfter upp mitt ena slutna ögonlock med knubbiga bestämda fingrar för att se om jag inte ens är lite vaken.
“NEJ!!!”, skriker jag och försöker med sömndruckna armar slå undan denna attack.
“Oj, kände du dig lite trött och ville fortsätta sova?”, föreslår Habanero i ett försök att inkännande och empatiskt spegla och tolka min upplevelse. “Eller blev du kanske bara lite rädd, för att du inte förstod att det var din lilla söta flicka som är här?”

Ibland tänker jag att gud vad vi harvar känslor i den här familjen, varför gör vi det, kommer jag att få barn som växer upp och säger att de aldrig vill diskutera en enda emotionell upplevelse igen för att de är trötta på allt detta psykologiska dravel.

Sedan ser jag Lilla Gubben ta sig an känslorna på samma sätt som han tar sig an resten av verkligheten. Ett gradvis analyserande, en titrering av kunskap som får ta tid.
När han rusar in på sitt rum, smäller igen dörren, förbannad över att hans systrar bestämt i leken och inte hört vad han ville säga. Kommer ut fem minuter senare med blicken glödande av intresse, som en Arkimedes som just kommit naken ur badet för att skrika sitt heureka.
“Mamma”, säger han, med samma tankfulla röst som när han pratar om magnetism eller världsfred, “visste du att man kan bli ledsen och arg på samma gång? Ja. Först blev jag arg, för jag fick inte som jag ville. Men sen blev jag ledsen, för att de inte lyssnar på mig. Så jag kände båda känslorna, samtidigt! Så kan det också vara.”
Vänder sig om, nöjd med denna insikt och går in i sitt rum för att bygga med lego.
Och kvar i hallen står jag, försjunken i förundran.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

2 comments

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén