Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: sånt jag läser (Sida 1 av 4)

Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight Club av Chuck Palahniuk

 

Svartvit bild på Fight Club av Chuck Palahniuk.

Citat ur boken Fight Club.

Jag är tolv och jag är på ett sommarläger. Någonting i huvudet skaver, det är en sådan tid i livet, tonårsförändring och tillvarons ambivalens mellan barndom och annat, kombinerat med min lillgamla brådmognad som gjort att jag har levt med den där ambivalensen så länge jag kan minnas. Om kvällarna när de andra i stugan somnat ligger jag vaken, med ficklampa och anteckningsblock. I doften av trä och julinattsfukt skriver jag. Det enda som är konstant i en tid av föränderlighet.

En kväll när det regnar, ett varmt och mjukt sommarregn, ska några andra deltagare på lägret se på film. De är egentligen äldre än jag och egentligen inte mina vänner men på något sätt hamnar jag med, kanske i en brist på annat, kanske i en längtan efter att höra till utan att veta hur, och längst bak i rummet sitter jag och ser Fight Club för första gången.

Kan berättande få vara såhär, tänker jag, och i det ögonblicket är jag omedveten om de andra, de spelar inte längre någon roll.

Efter det fylls mina berättelser av skeva triangeldramer, opålitliga berättare, identiteter som förvrängs och förvrids och visar sig vara något annat än vad man hade föreställt sig.

 

Svartvitt citat ur boken Fight Club.

Jag är femton och har sagt till någon att Fight Club är min favoritfilm och jag får boken den är baserad på i julklapp. Samma handling som i filmen. Om en huvudperson som är intryckt i ett monotont modernt liv, en konsumtionsfixerad ytlighet där ingenting riktigt känns. Som slutar sova. Som börjar gå på stödgrupper för dödssjuka människor fast han inte är sjuk, för att få något att kännas.
Och kan sova igen, tills han upptäcker en annan dödssjuk-fejkare: den trasiga Marla Singer. Sömnlösheten är åter ett faktum.

Han  hem från en jobbresa, upptäcker att hans lägenhet och allt han äger har sprängts i luften av en bomb, och flyttar hem till sin nyfunna bekantskap Tyler Durden.
Tyler Durden, som är allt han själv inte är.
Tyler Durden, som lär honom att ett av de bästa sätten att känna att man är vid liv är att slåss. Det visar sig att det finns många män som vill mötas bara för att få slåss, de börjar mötas upp i källare till barer under Tylers överinseende det blir en enorm rörelse. Den växer på ett sätt som huvudpersonen börjar få svårt att hänga med i, vänskapen med Tyler börjar glida honom ur händerna, och samtidigt upplever han en växande svartsjuka gentemot Marla och Tyler, som ligger med varandra.
Inte för att han behöver Marla, utan för att han behöver Tyler.

Svartvitt citat ur Fight club.

Jag är femton och ligger i decembernatten ett jullov och läser den pulserande berättelsen istället för att sova. Det är ord som ett smatter, en aggressiv poesi, det är en rytm och ett flyt som går som en rasande sång i ens huvud, det är en kritik mot alltings tomhet som smälter samman så väl med en frustrerad femtonårings själ. Känslan av att vilja slå sönder allt, att man måste slå sönder allt, för att kunna skapa något nytt.

Jag tar med mig ett sätt att upprepa fraser på skilda ställen i texten, att låta meningar återkomma med ny betydelse. Jag tar med mig att man kan skriva dialoger som flödar fram, att de kan vara karaktärsgestaltande och informationsfyllda samtidigt som texten aldrig tappar sin nerv och sin laddning.

Svartvitt citat ur boken Fight Club

Jag är tjugosju och läser om boken, för jag tänker skriva om böcker som har präglat mitt skrivande, mina egna klassiker som jag tar med mig in i de ord som är mina.
Den rasande känslan av uppror, av att vilja bryta sig ur, drabbar mig inte lika hårt som när jag var femton. Kanske för att jag inte är uppfylld av hormoner. Kanske för att jag upplever att jag redan är så fri från den här världens förväntningar, att jag redan brutit mig loss.
Men orden, rytmen, nerven, pulsen drabbar mig fortfarande. Hänförande och hisnande som ett knytnävsslag i solar plexus.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

 

5 comments

Bokrecension: Allt ett under av Juha Itkonen

Allt ett under Juha Itkonen

Allt ett under av Juha Itkonen – en bok om svåra graviditeter och livsbeslut

Nu är det åter dags för en längre bokrecension. Den här gången handlar det om Juha Itkonens nyutkomna Allt ett under, som jag nämnde som hastigast här. Juha Itkonen är en finskspråkig författare som gett ut ett flertal böcker, bland annat Låt mig älska mer som getts ut också på svenska. Det här är berättelsen om svåra händelser som drabbade Itkonen och hans hustru när de bestämde sig för att skaffa ett tredje barn. En alldeles för tidig vattenavgång ställer honom och hans hustru inför valet att genomgå en sen abort eller inte. Ett år senare står de istället inför utmaningen det innebar att ha ett tvillingpar födda vecka 26.

Jag tänker att det här kan vara en bok som kan vara både välgörande och fruktansvärd att läsa om man själv har liknande erfarenheter, eller står inför liknande svåra beslut. Jag har själv inte den här typen av erfarenheter, det närmaste jag har kommit är komplikationerna när Habanero föddes, och även om det någonstans ruskade om mig och påminde mig om livets skörhet och min egen dödlighet så gick det ju väldigt bra. Det går inte att jämföra med att behöva besluta kring att abortera ett barn på grund av risken att det ska leva ett svårt sjukt liv, eller att inte veta om ens nyfödda bebisar kommer att överleva.

Det är en bok som är skriven med en enkel klarhet, lättläst och vardagligt, sårbart. Är man i en sådan här svår situation och vill få ta del av någon annans upplevelser är den mjuk och fin att läsa. Men ibland vill man ju bara läsa om något helt annat än det mörka man befinner sig i, och då tror jag inte man ska läsa den här boken just nu om man går igenom liknande händelser själv.

Enkel vardaglighet mitt i det mörka

Men som sagt. Det här är en bok som är vardaglig och rak i sitt språk. Jag kan tänka mig få sätt att skriva som bättre passar det Itkonen vill berätta om. Det alldeles alldagliga, vardagliga och enkla i det här berättande gör att boken griper tag på ett sätt den inte hade kunnat göra om sidorna flödat av ångest. De mörka händelser som skildras är i sig så starka att språkliga krumbukter inte behövs, hade de funnits där hade likom det smärtsamma blivit så starkt att man inte orkade ta in. Istället är det en text som är lätt att vara närarande i, ta in varje del av mörker och ljus. Med klarhet och skörhet förmedlar Itkonen den där blandningen vi är i när livet krisar. Det alldeles vanliga med fotbollsträningar och dagislämningar och handla mat i snabbköpet, fast det känns som att hela världen borde stå stilla, som att allting borde upphöra mitt i detta krisartade.

Manligt perspektiv kring svåra graviditeter

Många gånger är detta också en bok om att stå utanför. Att vara en del av skeendet, men ändå inte. Itkonen berättar om hur det är att stå utanför när ens gravida hustru går igenom graviditetskomplikationer, hur svårt det kan vara att hitta balansen i att stötta men samtidigt också vara delaktig i de beslut som måste fattas, och hur ansträngande det kan bli för relationen. Jag uppskattar särskilt med vilken sårbarhet och öppenhet han skildrar det egna agerandet. Det är lätta att som läsare ömma för både författaren och hans hustru, att förstå bådas perspektiv och frustration. Det kräver distans och skicklighet att kunna skildra egna svåra livshändelser på ett sådant sätt, och det är ömsint genomfört.

Lätt språk som flyter sömlöst

Trots sina tunga ämnen är Allt ett under en lätt bok att läsa. Berörande och tankeväckande, naturligtvis, den dröjer sig kvar, men rent språkligt. Läsningen går snabbt, språket flyter, det finns liksom inget i texten som hakar upp sig. Om man är i ett skede i livet där själva ämnet känns okej att läsa om är det därför en bok som kan passar bra i mellanrummen som jag skrivit om i mitt inlägg om hur man hinner läsa böcker. En fin bok att sträckläsa för att komma igång med läsningen igen för den som är beredd på att bli berörd, och förundras.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

0 comments

Söndagsplock vecka 39

Ytterligare en söndag. Ytterligare en bild på bokläsning i skogen. Det är visst så man firar in veckans slut just nu, på den här platsen.
Den här helgen har jag gått runt med en berättelse i huvudet som inte helt vill lämna mig ifred. Skrivandet av långa projekt, av böcker, tänker jag är som kärleksrelationer. Idéerna är förälskelser. Man måste vara förälskad i sin idé, annars kommer man aldrig att palla att skriva en bok, men man är inte beredd att skriva en bok av varenda idé man är förälskad i.
Det har varit så skönt på många sätt att inte ha ett projekt sedan jag skrev klart det där romanmanuset i somras. Att inte ha det hängande över sig. Jag har försökt berätta det för den där idén som kommer och stör med sin dragningskraft. Jag dejtar inte bokidéer just nu, jag är inte redo än. Jag är fortfarande ganska sliten efter min senaste bokrelation. 
Men idén bara står där och flinar, idén säger: det är ju inte direkt som att jag står här och friar. Men vi kan väl ta en fika och se vart det leder.
Vi får väl se. Nu vidare till tipsen.

Ett podcastavsnitt: P3 dokumentär om Svininfluensan och vaccinets offer

Jag tipsade ju om en gammal P1-dokumentär för ett par veckor sedan. Om svininfluensapandemin och hur man tänkte kring den då. Här är en repris i P3 dokumentär från 2018 om det som hände sedan, om vaccinet och narkolepsin, om de öden som påverkades för alltid av det. Har bara hunnit lyssna på halva, så kan inte gå i god för om det sägs något extremt kontroversiellt och chockerande i slutet, men tyckte den var intressant som ett sätt att fortsätta att fördjupa sig i ämnet svininfluensan.

Ett blodkärl som brast av Christa Mickelsson

Finlandssvenska journalisten Christa Mickelsson  var 33 år gammal när hon fick en hjärnblödning. När hon vaknade upp kunde hon inte tala. Från att ha varit någon som arbetat med att formulera sig kunde hon nu inte uttrycka sig så att hon kunde göra sig förstådd. Ett blodkärl som brast är hennes bok om att drabbas av detta stora, om rehabilitering om tiden på sjukhuset. Men också en bok om språk och att uttrycka sig, och vad det betyder för en skrivande människa. Jag läser inte mycket en sann berättelse ur livet-böcker, kanske för att mitt yrke i sig är fullt av dramatiska sanna berättelser ur livet, men jag är svag för de som är skrivna av människor som verkligen vet hur man uttrycker sig. Det är en välformulerad bok. Att den är skriven av någon som rehabiliterats från uttalad afasi är förstås i sig imponerande, men det hade varit välskrivet även bortsett från de omständigheterna. Koncist och vackert. Och så blir jag alltid berörd av berättelser som handlar om språk – om att förlora det. Om att få tillbaka det.

En låt: cover på Despacito av Peter Bence

Vet inte hur jag har kunnat missa denna ungerska mästerpianist tidigare. Verkar ha pianot som en extra kroppsdel, gör underbara dramatiska pianocovers på kända poplåtar. Älskar hans Despacitoversion. Underbar att titta på när han spelar också, som här där han spelar en cover av Sias Cheap thrills till exempel.

Ett blogginlägg: Fem podcasts om skrivande för den som vill få inspiration och skrivtips hos Mirjam Ekström

Mirjam Ekström bloggar från Nya Zeeland om skrivande, kreativitet, att få ihop skrivdrömmar med resten av livet. Har gjort en otroligt spännande resa sedan jag började läsa hennes blogg – från lite mer diffusa skrivdrömmar till att gå copywriterkurs, sadla om till egenföretagare, börja leta hur det livet man liksom väljer utifrån vad man själv vill kan se ut. I det här inlägget tipsar hon om poddar om skrivande. Flera var helt nya för mig, så nu har jag att se fram emot.

Så, det var det. Ha en trevlig vecka!

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

4 comments

Mjukgörande för eksemsjälar: böcker om acceptans, känsloreglering och mindfulness

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Mjukgörande för själseksem

Jag har skrivit förut om hur man kan tänka på lidande och psykisk sårbarhet som man tänker på en flagande eksemhud, och idag kommer jag att skriva om det igen.
Allas hud är olika känslig för belastning. Vissa smörjer aldrig in sig efter en dusch och använder starka parfymerade produkter utan att reagera det minsta. Andra måste smörja med mjukgörande hudkräm flera gånger per dag, undvika alltför mycket vattenexponering, annars får de eksem. Ytterligare andra måste utöver det smörja med kortisonkräm återkommande, annars får de eksem. Och ytterligare andra – fast det börjar röra sig om en väldigt liten del – kommer dessutom att behöva mer komplicerade och specialiserade behandlingsmetoder mot hudsjukdom.

På samma sätt finns det folk som sällan har något psykiskt lidande, trots att de sover oregelbundet, aldrig tränar och inte har funderat på sina tankar eller känslor typ en dag i sitt liv. Det är som de där som aldrig skulle smörja hudkräm efter duschen men aldrig blir torra ändå. Och så finns det de som inte heller har något stort lidande, men som behöver jobba lite mer för det. Regelbundna vanor, träning, kanske en stunds meditation eller en go självhjälpsbok ibland, att pyssla om sig själv lite extra när det är svårt. Sköter man inte de rutinerna börjar man må sämre, själens torra armbågar spricker upp och börjar flagna, det är dags att smörja lite extra.
Så finns det de som utöver egenvården kanske behöver något av de vanliga psykiatriska läkemedlen, typ vanligt antidepp  (SSRI), det är kanske motsvarande att smörja kortisonkräm. Och precis som när man smörjer kortison på eksemhud, så kan medicinen bara hjälpa fullt ut om man också har sin rutin med mjukgörande på plats.
Så finns det den lilla gruppen som behöver mer specialistgrejer. Här pratar vi antipsykotika och tricykliska och ECT och stämningsstabiliserare och sådana saker. Men även för den som lider på ett sådant sätt att det behövs, har man nytta av att smörja hudkrämen när det flagar, egenvårda själen lite när det skaver.

Idag tänkte jag tipsa om tre välskrivna, varma, konkreta och lättlästa böcker som handlar om tekniker som man kan använda som själens hudkräm.

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om mindfulness av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne

Psykiatern Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro eller mindfulness från mitten av 00-talet är en klassiker. Strunta i allt du hört om mindfulness från käcka typer som säger att om du bara njuter av ögonblicket kommer du att bli smal, framgångsrik och lycklig, och läs välformulerat och koncist om vad det egentligen handlar om. Med tydliga exempel och metaforer beskrivs hur man kan öva sig i att rikta uppmärksamheten dit man vill lägga sitt fokus i just det här ögonblicket och den här situationen. Boken går igenom exempel på vad man kan använda förmågan i medveten närvaro till, något som jag tror är viktigt. Att vara medvetet närvarande handlar om så mycket mer än att kunna njuta av hur tekoppen känns i handen för stunden. Det kan vara hela utgångspunkten för att förstå vad som händer i situationer när man agerar på ett sätt som inte blir bra för en. Och först när man förstår utgångslägets mekanismer kan man arbeta med att förändra det man vill ska bli annorlunda.
Dessutom är den så mysig och gul. Jag gillar ju gula böcker. 

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. Av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver

Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver är en systerbok till Åsa Nilsonnes bok, och de säljs ofta tillsammans. Boken handlar om acceptans, vilket innebär förmågan att förhålla sig till saker just så som de är. Inte nödvändigtvis nöja sig med det, eller låta bli att åtgärda, men att först se dem, precis som de är just nu. Att sluta kämpa mot faktum, och istället se faktum och därefter fundera vad man ska göra åt det. Det kan låta simpelt, framförallt om man inte reflekterat över det, men det finns så många vardagshandlingar vi människor ägnar oss åt där vi helt uppenbart inte förhåller oss till verkligheten så som den ser ut: köper kläder i en storlek som passade för tjugo år sedan, intalar oss själva att vi är feströkare fast det går åt ett paket cigaretter dagligen, blir förbannade på oss själva när vi är ledsna istället för att ge oss själva tröst. Tydligt och lättfattligt beskriver Anna Kåver vad acceptans innebär, hur vi kan arbeta med det för att få en tydligare blick av situationen som hjälper oss att fatta mer ändamålsenliga beslut, och konkreta tekniker för att öva vår acceptans.

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist

Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist kom ut 2018 och är ett fint komplement till de övriga två böckerna i det här inlägget. Fokus för boken ligger på känslor. Den första delen handlar om känslornas funktion och vad forskning säger om känslor, därefter djupdyker boken i olika problemsituationer man kan hamna i med känslolivet och handfasta strategier för att hantera dem. Matigt, gediget, och otroligt praktiskt tillämpbart. För alla som känner att känslolivet ibland flödar över, eller tvärtom bara ligger och sjuder inuti utan att någonsin få komma ut. Känslor är varken farliga eller obegripliga, tvärtom är de oerhört användbara, men man kan behöva hjälp att hitta rätt modeller för att hantera dem.
Jag har även skrivit om boken här, och mer om känslor har jag skrivit här.

Det var allt för idag.
Skaffa nu lite mjukgörande, och applicera rikligt morgon och kväll tills det flagar lite mindre, eller livslångt.

*

Läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

2 comments

Kom igång med att läsa igen: två prosalyriska böcker att läsa i mellanrummen

I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo och dröm natten till idag av Anna Järvinen

I mitt inlägg om hur man hinner läsa skrev jag om att läsa i mellanrummen. I pauserna då man kanske annars skulle dragit fram telefonen. I den där tiden som man inte vet om att den finns, men som plötsligt blir en så stor del av ens liv om man börjar fylla den.

I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo och dröm natten till idag av Anna Järvinen, båda från det finlandsssvenska förlaget Förlaget, passar väldigt bra som den sortens bok. Lätta och tunna, känns liksom tåliga i materialet så att de klarar stötarna och bråten i en handväska utan att bli förstörda. Kapitlen är korta, rör sig mellan prosa och poesi, det finns teman men ingen egentlig handling som man måste hänga med i. Därför passar de väldigt bra att plocka upp och läsa någon gång nu och då. I kön i mataffären, på toaletten. De gör sig faktiskt nästan bättre så än att läsa i ett svep, de är liksom gjorda för att smutta på, inte halsa i sig.

Båda har också det gemensamt att de skildrar vuxna kvinnors melankoli och smärta. Det uppskattar jag – det finns gott om skildringar av tonårens känslomörker, men det där mörkret i en vuxen människa är något annat, och på ett sätt krävs ett annat mod att våga skildra det naket och tydligt. Man kan ju vara ledsen också när man är femtio. Man kan känna sig vilsen också när man borde ha en plats.

Det här är böcker som passar dig som vill komma igång med ditt läsande och söker språk, stämningar och toner snarare än en bladvändare i handlingen.

dröm natten till idag av Anna Järvinen

dröm natten till idag av Anna Järvinen

citat ur dröm natten till idag av Anna Järvinen.

citat ur Anna Järvinens dröm natten till idag

citat ur Anna Järvinens dröm natten till idag

Musikern Anna Järvinen bokdebuterar finstämt och stillsamt. En tillståndsroman beskriver förlaget det som, och kanske är det vad det är. En samling betraktelser som rör sig mellan barndom och nutid. Det är hjärtesorg och förlust, det är barndomens dubbla identiteter med finskt och svenskt, det är en pappa som blev mystisk men alltid främmande, inte nära. Det finns stråk av melankoli och oro, men det rör sig mjukt, sinnligt, det är tidvis en grå hinna över tillvaron men inte en bottenlös avgrund. Jag glider med enkelt i språket, dras med i de olika miljöer Järvinen skildrar. Efteråt minns jag inte riktigt vad jag läst, men det spelar inte så stor roll. Stämningen dröjer sig kvar, det är samma som en dag med ett duggregn utanför fönsterrutan när solen inte riktigt stiger över horisonten, det där sorgsna kan vara både tungt och behagligt på samma gång.

I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

I slutet måste jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

citat ur I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

citat ur I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

citat ur I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo

Om melankolin i Anna Järvinens dröm natten till idag är ett stillsamt duggregn är Hannele Mikaela Taivassalos I slutet borde jag dö ett åskväder, ösregn, hagel och blixtar. Taivassalo skriver om att i flera år vara en gift mans älskarinna. Om att älska så att det värker och att få så liten del av vad den kärleken hade kunnat vara. Om att drömma om att få morgnar tillsammans men bara få smulorna, tiden som blev över. Om att bestämma sig för att lämna och att inte kunna gå. Om att vara så uppslukad, så nära att förtäras, att man nästan förlorar förståndet. Det är besinningslöst och pulserande, texter som ett knytnävsslag i solar plexus, det är smärta som går genom sidorna. De här texterna är som en bankande puls, en rytm av ångest och passion och längtan. Men också en berättelse om att vara en skrivande människa på väg att tappa sin besinning, att vara på väg att tappa greppet men veta att orden är det som kan hålla en kvar, att det är genom orden man kan överleva. En bok att slå upp var som helst och läsa ett stycke ur när man vill få en injektion av dramatik och känslor till sitt skrivande.

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

4 comments

Hur hinner man läsa böcker?

Kvinna läser bok.

Under mina sex veckors sommarledighet läste jag femton böcker. (Inklusive Samlade verk, som ju typ är fyra böcker i en.) Det är fler böcker än jag läste totalt under hela 2019.
Man skulle kunna tänka sig att det är ganska stor skillnad på 2019 och 2020, att det här trots allt är ett år när folk börjar göra alla möjliga tidskrävande saker för att förtränga sin historiska tristess, och att läsning skulle vara en av dem. Så är det kanske för vissa, men nog inte för mig. Min läsning väcktes till liv för att jag drömde om att läsa igen och för att jag ändrade vanor för att börja göra det. Och även om min sommarläsningsmängd inte är hur jag läser resten av året, så läser jag fortfarande mellan en och två böcker i veckan numera. Och även om du som läser det här kanske inte vill eller kan läsa så mycket så kanske du vill läsa mer än vad du gör idag, så därför har jag skrivit ned vad jag gör för att hinna läsa böcker.

Rader av hyllor i ett bibliotek.

 

Varför ska man läsa böcker?

Men först och främst: måste man läsa böcker?
Nej, det måste man inte. Det finns så många plikter ändå i livet. Ordna mat, sköta hem, försörja sig, ge sina barn kärlek, skapa något slags mening. Om man verkligen inte gillar att läsa, då tycker jag att man ska göra något annat.
För mig är läsning något jag njuter av. Och något som sitter tätt ihop med mitt skrivande. Om jag inte läser tappar skrivandet kraft, det behöver läsningen som växter behöver vatten.
Läsningen är också något som vidgar mina kunskaper. Det är det sätt jag bäst tar till mig information på, och för mig är det en rikedom att ständigt läsa, eftersom jag då snabbt kan fördjupa mig i sådant jag blir nyfiken på. Jag gör läslistor inom olika områden, lånar hem böcker, lär mig nytt.
Det är också praktiskt att veta att jag snabbt kan sätta mig in i stora mängder skriven text, eftersom jag liksom har min läskondition uppe.
Så sammanfattningsvis: gillar man inte att läsa kan man göra något annat. Men kanske är det mer som med träning – att man vet att man tycker om det och mår bra av det, bara man kommer över tröskeln. Och då kan man ha nytta av de här tipsen. Alla tipsen kan sammanfattas med detta: gör det lätt att välja boken.

Bok i fönster

Gör det lätt att välja boken – lägg undan din smartphone

Jag har ju ingen smartphone längre, i alla fall just nu. Det har gjort att i en massa situationer där jag annars skulle ha tagit fram min smartphone, finns ett tomrum jag kan fylla med en bok. Jag läser bok när jag står i kö på posten för att hämta ut ett paket. Jag läser bok när jag tar kaffepaus på jobbet. Jag läser bok när jag sitter i telefonkö, på toaletten, när jag lagar risotto och liksom måste röra lite hela tiden men egentligen inte ge det mitt mest intensiva fokus. Och jag läser i soffan, på kvällen, när jag sjunker ned efter en lång dag och vill äta choklad och inte tänka något särskilt, och jag läser innan jag ska sova.
Alla de stunderna drog jag tidigare fram min smartphone. Alla de stunderna behöver man inte byta ut till att läsa bok. (Det kan ju finnas annat man vill göra med sitt liv.) Men det är exempel på att dagar är fyllda av ögonblick där man kan stoppa in läsande. Om du vill läsa mer kan du välja några sådana ögonblick och bestämma att läsningen är ditt default-beteende i de situationerna. Du kanske alltid har en bok i väskan som du läser i om du står i kö. Eller bestämmer att telefonen inte får komma med in i sovrummet, för du läser innan du sover, det är din grej. Poängen är att du inte måste skapa en massa ny tid som inte finns. Läsande går att få in i de små sprickorna mellan tidsblocken då du gör annat.

Gör det lätt att välja boken – olika böcker för olika tillfällen

Något annat jag har gjort är att läsa flera böcker samtidigt. Det passar inte alla, framförallt om man inte läser så mycket och lätt tappar bort sig eller blandar ihop. Men för mig har det gjort att antalet tillfällen då jag läser ökar. Vissa böcker är för mörka och deppiga för att läsa precis innan jag ska sova, men de passar utmärkt att läsa en stund i soffan för att bli inspirerad innan jag skriver ett blogginlägg. Vissa böcker har korta kapitel och passar perfekt som typ toalettlektyr eller stå-i-kö-material. Andra tunga tegelstenar kräver större fokus. Jag läser alltid någon mer lättsam bok, någon mörkare bok och någon fackbok. Det blir ungefär som att erbjuda barnen flera grönsaker till maten istället för bara en sort. Allt passar inte alla jämnt, men det är större chans att åtminstone få sig något till livs.

Man läser bok i havet

Gör det lätt att välja boken – välj bladvändare för att komma igång

Om du ska komma igång med löpning igen efter flera års uppehåll är det inte smart att börja springa långpass, även om du har sprungit maraton förut. Om du inte har läst på många år är chansen att få tillbaka vanan lägre om du börjar läsa de tyngsta och mest komplicerade böckerna som fanns på din läslista på tiden du fortfarande läste. Många som haft ett läsintresse och tappat det tror jag hämmas av just ambitionsnivån. Vi lever i en tid där olika sociala medier och appar premierar kortvarig uppmärksamhet med snabb belöning. Att börja läsa igen efter ett uppehåll skiljer sig mycket från det. Om du ska göra det lätt att välja boken är det därför smart att börja med något där belöningskänslan triggas rätt ofta. Välj något lättläst med korta kapitel, det är tillfredsställande att känna att man slutför något. Välj något med lite driv, lite spänning, så du får ett sug att läsa vidare. Vad det ska vara för bok beror helt på vad du gillar. Alla får inte lässug av att läsa deckare. Men välj inte det tyngsta och mest avancerade i din genre. Det kan du ta när du väl är igång med din läsning på allvar.

Några av mina kom-igång-boktips är:

Det var mina tips för att hinna läsa böcker. Dela gärna era bästa i kommentarsfältet!

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

(Ps: Bilderna i det här inlägget kommer från Unsplash.)

 

11 comments

Bokrecension: Samlade verk av Lydia Sandgren

 

Samlade verk av Lydia Sandgren

En gul Göteborgsskildring, en imponerande debut – men mer då?

Samlade Verk av Lydia Sandgren är en bok som väckt uppmärksamhet. Tokhyllats av recensenter, lyfts på många bokbloggar jag följer. Som med de flesta sådana böcker kommer reaktionerna i två vågor: en första våg av hyllningar, en andra våg av de som ställer sig frågande till alla dessa hyllningar. Som det blir när något liksom lyfts till skyarna. Och som med de flesta böcker jag hunnit läsa mycket om  vet jag redan många saker om den innan jag läst första raden. Att det är en Göteborgsskildring, med uttalad avsikt att vara just det och berätta om stadens förändring över tid. Att det är en ovanlig och imponerande debut (att förlaget valt att skriva En debutroman på framsidan visar ju att man är högst medveten om det anmärkningsvärda i detta som ett första utgivet verk). Att den tog elva år att skriva. Och att den är så gul. Stor och tjock och glad och gul och på så sätt en bok man liksom vill ta i och bläddra i för att den tar sådan plats, samma känsla som när någon har en färgklickskappa i novemberdiset.
När jag började läsa boken bestämde jag mig därför för att strunta i allt detta när jag bedömer den. Att inte läsa den som en debutroman, där allting som visar att man inte är en nybörjare är imponerande. Att inte läsa den som en Göteborgsskildring (det kan jag ändå inte, har inte relation nog till stan för att veta om Samlade verk speglar någon särskild känsla eller stämning som skulle vara göteborgsk), och att inte förtjusas av all denna gulhet.
Mitt perspektiv när jag läser är en skrivande människas, jag studerar ofta hantverket i dess delar. Det finns så mycket skrivet om den här boken ur andra perspektiv, så jag har låtit den här recensionen gå ner på ganska detaljerad, skrivnördig nivå. För en mer allmänt hållen recension som jag delvis håller med om rekommenderar jag att läsa Flora Wiströms åsikter om boken. (Jag gillar slutet mer än vad Flora gör, men förstår hur man kan uppfatta det som ett antiklimax).

Samlade verk av Lydia Sandgren

Om tid som flyr och relationers dynamik

På ytan är bokens huvudpersoner Martin, som vi får följa från barndom fram till det år han ska fylla femtio, och Rakel, hans vuxna dotter. Berättelsen utspelar sig i två tidsplan: nutiden, när Martin har en livskris och Rakel börjar söka efter sin mamma Cecilia, som en dag när Rakel var sju bara lämnade hemmet och med det Martin, Rakel och hennes lillebror, och aldrig kom tillbaka.
I dåtidsberättelsen får vi följa Martin genom ungdomsåren och studierna, in i vänskapen med bästa vännen och blivande konstnären Gustav och sedermera in i kärleksrelationen till Cecilia. Vi följer hur dynamiken mellan honom, Gustav och Cecilia förändras över tid och vilka strömningar genom deras liv som till slut kan ha lett till att Cecilia lämnar. Det är en detaljrik berättelse, som tillåts få sidospår och ta plats, svälla ut över de nästan 700 sidorna men ändå hela tiden arbeta sig framåt, använda de parallella tidsplanen och medvetenheten om vad som komma skall för att hela tiden ge en framåtrörelse. Att berättelsen får ta det utrymmet, växa fram så mastigt, ger en upplevelse av tiden som går, hur år läggs till år, på ett sätt som både är melankoliskt och väldigt, alla dessa händelser som utgör ett människoliv, alla dessa skeenden som sedan bara är minnen. Det påminner mig om känslan när jag såg Boyhoodatt man genom att låta ett projekt få den längd det behöver, ta den tid det behöver, kan fånga känslan av livets väldighet på ett sätt fiktionen sällan kommer åt. Dynamiken mellan karaktärerna gestaltas många gånger mellan raderna, det finns undertext och flera möjliga tolkningar som ger texten djup.

Samlade verk av Lydia Sandgren

Utsökt gestaltning – och dialoger som inte matchar

Sandgren observerar små detaljer med elegans och har en förmåga att förmedla dem, också när det gäller små – närmast betydelselösa – roller i persongalleriet, som fotografen ovan som bara existerar i förbigående men vars leende, det som lyser upp och slocknar som ett barns strömbrytarlek, dröjer kvar på min näthinna. Eller miljöskildringarna ovan, de och många fler, de som i sig bidrar till känslan av tiden som går, av det som är evigt i ett liv och det som förändras, att man blir utbildad och familjefar och man blir tjugo och tjugofem och trettio men en vårkväll kommer alltid att kännas som en vårkväll gör, frosten om morgonen kommer alltid igen en viss tid på året. De olika människorna runt Martin, från de mest centrala karaktärerna till mindre biroller, har drag och beteenden som gestaltas med sådan skicklighet, jag känner igen deras typ, kan se den framför mig – tills någon öppnar munnen. Dessa karaktärer är så tydligt olika, och väl gestaltade i alla detaljer – hur de rör sig, hur de ser ut, vad de bor, hur de agerar när de ställs inför dilemman – men alla pratar likadant.
Det har diskuterats en del kring alla bildningsidealsreferenserna i den här boken, en del älskar det och andra tycker att det är mest kunskapsskryt. Jag tycker nog varken eller om just den saken. Det som stör mig är inte nödvändigtvis karaktärernas referenser till olika filosfer eller bildningsfascination, det matchar ändå deras studier och ambitioner och intresseområden. Men att alla använder samma krumbuktande, lite underfundiga språk? (Som dessutom är samma som berättarröstens). När dialog är en sådan fantastisk möjlighet att gestalta en person. Jag läste någon som skrev att dialogerna skulle vara ironiska. Ja, inte vet jag, kanske missade jag det, men i så fall hade jag föredragit de helt oironiska och karaktärsgestaltande istället. För mig sänkte de totalupplevelsen, det var som att lyssna till någon som läser en text med den ljuvligaste inlevelse och sedan plötsligt stakar sig.

Att gestalta en karaktär ur andras perspektiv

Jag skrev att på ytan är huvudpersonerna Martin (mest), och Rakel (litegrann). På ett djupare plan läser jag dock det här som en berättelse som i mångt och mycket handlar om Cecilia. Cecilia, som är den som kommer in och förändrar Martins och Gustavs liv. Cecilia, som drivs att lämna sina barn. Cecilia, som drivs av en längtan och en kärlek till lärandet som stundtals gränsar till besatthet, och som offrar saker på vägen, försöker spränga sig tid och utrymme. Porträttet av Cecilia är ett exempel på skicklig karaktärsgestaltning, och som skrivande människa skulle man kunna läsa den här boken bara för att lära av det. Eftersom perspektivet inte är Cecilias, får vi aldrig gå in i hennes huvud, bara lära känna henne genom att se henne genom andras ögon, vilka reaktioner hon framkallar. Ändå framträder hon allt starkare genom boken, hennes växande frustration och både hennes styrkor och svagheter känns tydliga och berörande för mig efter avslutad läsning. Att teckna ett karaktärsporträtt såhär är som att teckna gestalter på ett papper genom att fylla pappret med skuggorna som omger dem snarare än att forma deras konturer, man låter dem liksom träda fram indirekt. Jag imponeras av greppet, liksom av hur det är genomfört.

En bok värd att läsa och en bok att diskutera

Sammantaget tycker jag att Samlade Verk är en bok som håller, även om man struntar i att den är gul och Göteborgsskildrande och debutantisk. Det finns saker det kliar i mig att få ändra på – jag hade velat förändra dialogerna, och det finns ovanliga ord som används för många gånger i mitt tycke (hur många gånger kan man skriva att något är för konvenansens skull i en och samma bok, även om den är typ 700 sidor?), men både dramaturgi och karaktärsgestaltning håller. Den sista delen är den bästa, det bränner till och djupnar på ett annat sätt då, en annan svärta, och ni vet ju att jag gillar sådant.
Det är en bok som lämnar tankar efteråt, delvis för att alla trådar inte knyts samman, den avslutas inte som ett färdigt hoprullat nystan, en del ligger öppet. Jag tvekade några sekunder när jag läste de sista raderna – var det för mycket som låg öppet? – men jag tycker inte det, jag tycker den höll hela vägen fram. (Till skillnad från till exempel Nina Wähäs Testamente, där slutdelen sänkte upplevelsen för mig eftersom jag upplevde att hela boken slog på stora trumman för vad som komma skulle, och så kom det liksom aldrig. En tjock bok får inte göra så. Kanske inte en kort heller).
De många bottnarna och den eleganta gestaltningen gör det möjligt att tolka skeendena på flera olika sätt. Man vill liksom skvallra om karaktärerna med någon annan, grotta ned sig i varför det blir som det blir. Tror med andra ord att det kan vara en perfekt bokklubbsbok.
Och så är den ju väldigt fin och gul, förstås.

Liknande inlägg:

*

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

 

 

 

2 comments

Söndagsplock v. 34

Söndag igen, efter första jobbveckan. Vad mosig i huvudet man blir av att komma in i jobbrutinen. Men numera har jag i alla fall, jämfört med typ alla andra år i mitt vuxna liv, etablerat rutiner och strukturer och saker som händer ordnat på samma sätt alltid. Det gör jättemycket för mitt huvud. Kanske skriver om det någon gång, kanske inte. För att man ska fatta vilken skillnad det gör hade man behövt fatta hur oorganiserad och ostrukturerad jag varit med vissa grejer typ hela livet, och det är en sådan öm punkt i min stolthet.

Känner redan att all text jag skriver känns färgat av en seg trötthet, allt blir lite sämre, för pladdrigt och utan tillräckligt dramaturgiskt driv. Tröstar mig att det nog är som med vin, det är bara ultranördarna som märker skillnaden på dyrast och medelprissatt.

Och sen har jag en plan om att ta ut komptimmar vissa eftermiddagar för att ge skrivandet mer plats. Ungefär som när jag köpt mig tid med jourkomp vid tidigare tillfällen, fast som kortare dagar istället för helt lediga veckor. Nå. Mer om det senare. Nu raskt vidare till tipsen.

Ett podcastavsnitt: Träning out of office från Träningspodden

Gillade Träningspoddens senaste avsnitt om träning i tider av coronauppluckrade rutiner och hemifrånarbete. Mina rutiner i livet är ju väldigt mycket samma i pandemitider jämfört med många andras, men tyckte det var intressant eftersom min träning alltid bygger på sånt som är väldigt pandemikompatibelt. Den handlar dels om transportträning med lådcykeln, dels om olika sånt som kan göras hemma när barnen somnat (en crosstrainer i garaget, lite kroppsviktspass).
Dessutom tycker jag de är bra i Träningspodden på att anpassa sig till många olika nivåer samtidigt. Har lyssnat sedan starten för fem år sedan, när Habanero var nyfödd och min träning bestod av långa barnvagnspromenader. Tycker de är så duktiga på att blanda nördigt träningssnack med mer folkhälsoallmängiltigt hälsosnack och tydliggöra skillnaden. Att alla inte behöver springa fjällmaraton men att alla mår bra av vardagsrörelse.

 

Hanna 1918 av Monica Borg-Sunabacka

Ett boktips: Hanna 1918 av Monica Borg-Sunabacka

Ägnat veckans läsning åt att läsa ut Lydia Sandgrens hypeade Samlade verk och har inte hunnit läsa något annat den här veckan. (Annars är jag en sådan som läser flera böcker samtidigt, men jag ska återkomma det i ett annat inlägg, liksom recension av Sandgrens bok). Här kommer istället en bok jag läste i våras för att recensera för lokaltidningen, och aldrig nämnde här. Hanna 1918 är en kapitelbok för barn om finska inbördeskriget. I centrum står 10-åriga Hanna, som bor i en by som delas av kriget.
Tyckte boken mycket väl gestaltade det märkliga och såriga med ett inbördeskrig, det bisarra i att personer man känner som bekanta ansikten plötsligt tillhör en fiendesida. Samtidigt gillade jag att den också väldigt mycket handlade om hur det är att vara tio år. Det fanns oväntat sinnlig stillsamhet, och känsla av att den hade kunnat utspela sig i nutid, för att vara en bok om ett historiskt inbördeskrig. Storasystern gillade den också, fast sa att jag ska skriva att Den passar bäst för större barn, eftersom det händer lite läskiga saker, kanske åttaårsåldern och upp till arton. Själv tror jag att någonstans 9-13 kan vara en lämplig ålder.

En låt: House of the rising sun med Alt-J

Alt-J är ett av mina favoritband. Deras musik är som en egen värld, jag har svårt att jämföra det med något annat. Ackordföljderna, instrumentvalen, sångarens mjuka röst. Lyssnade otroligt mycket på dem under graviditeten med Lilla Gubben, kan fortfarande slå på Something good och sköljas över att vara nygravid och totalt slut på sättet bara en nygraviditet kan göra en, eller lyssna på Taro och minnas hur jag höggravid och heltidsstuderande, med den låten på repeat, skrev första utkastet till romanen jag sju år senare skulle slutföra på nytt. (Det var en NaNoWriMo-grej från början. Kanske därför dramaturgin var helt stökig.)
Nu hittade jag den här covern de gjort av House of the rising sun, om man nu kan kalla det cover – det här är en sådan version där det pretentiösa tolkning verkligen kommer till sin rätt. Vackert är det i alla fall, på det säregna Alt-J-sättet, och den åkte in i min skrivspellista rätt omgående.

Ett blogginlägg: Tvätthålet och skolåret hos Malin Wollin

Tycker krönikören Malin Wollin är fantastisk i sin blogg på att blanda humor och livets allvar i ett och samma inlägg, ibland i en och samma mening. Precis som livet med barn måste bli, framförallt om man som Malin har fem stycken i blandade åldrar. Komiskt kletigt och livsavgörande ödesstort på samma gång. Det här inlägget om skolstartstider och vad som väntar alla hennes olika små tyckte jag var ett perfekt exempel på hur många nyanser som kan rymmas på så få rader.

Bubblarfakta: en gång för tusen år sedan när den här bloggen mest var klotter tipsade jag om Malin Wollins bok i ett inlägg. Malin Wollin hittade dit och var trevlig nog att säga tack. Sympatiskt tycker jag!

Det var alla tips den här veckan, nu ska jag dricka blåbärste, bada fotbad med lavendelolja, äta mörk choklad och börja läsa en ny bok. Har varit med om sämre söndagskvällar. Klart slut!

Liknande inlägg

– Söndagsplock vecka 33. Filosofiska rummet om språkets uppkomst, Samtalsfärdigheter av Erik Rautalinko, Moon med Kid Francescoli, morots- och zucchinibiffar med matvete från Portionen under tian, 08 hos Meyers.

Söndagsplock vecka 32. Autism – superkraft eller svaghet? I kropp & själ, Empty med Metric, Compassioneffekten av Christina Andersson, Ensam på en ö hos Flora Wiström.

– Söndagsplock vecka 31. Don’t Cry 4 Me av Bnny Rbbt, Regnmannen av Jonas Karlsson, podcasten Bokskrynklaren, Sopborsten och Grannfejden hos Visioner.

9 comments

Bokrecension: Barnens kockskola – Vego av Sara Begner

Barnens kockskola - Vego: middag för hela familjen av Sara Begner

Barnens kockskola – Vego: en vegetarisk kokbok för barn

Vi är en familj som äter kött ibland, fast oftast inte. Jag har varit vegetarian stora delar av mitt vuxna liv (under ett år även vegan, men det var länge sedan) och därför lagar jag mest vegetariskt. Det är den sortens recept jag känner mig bekväm med, jag har den sortens ingredienser hemma, jag vet hur jag ska hantera dem. Mina kunskaper om att laga kött är liksom steka köttfärs eller steka korv, allt bortom det är lite mystiskt och jag behöver tänka istället för att bara göra på autopilot. Eftersom det dessutom går att leva väldigt billigt och samtidigt näringsriktigt och miljövänligt på vegetariskt har jag inte haft så stor motivation att lära mig laga kött bara för att. (Här kan du läsa mer om vilka kokböcker jag använder i min matplanering).

Därför känns det mer naturligt för mig att använda vegetariska recept när jag lär åttaåriga Storasystern att laga mat. (Ganska mycket på hennes eget initiativ, hon tycker det är väldigt kul). Så vi provade den här boken tillsammans, och hon har med stor entusiasm också gett sina synpunkter på innehållet.

Barnens kockskola - Vego: middag för hela familjen av Sara Begner

Recept på middagar, mellanmål, festmat, bakverk och bröd

Det är en bra blandning i Barnens kockskola – Vego. Här finns recept på vardagsmiddagar såväl som recept på bröd, kakor och bakverk. Det finns även mellanmålsrecept och smoothies. Variationen gör boken extra intressant för åtminstone min lilla kock. Jag känner igen det så väl från att själv vara liten – de olika receptkategorierna blir som en lockande möjlighet till självständighet. Tänk att både kunna laga middag till familjen, mellanmål till sig själv och kakor att ta med som gå-bort-present!
Det finns också genomgångar av olika köksfärdigheter (typ hur man kokar fyra portioner pasta eller kokar ägg) samt ett kapitel om näringslära.
Alla recept är lakto-ovo-vegetariska. Det finns inga förslag på vegananpassningar.

Lättlagade varierade recept med steg för steg-bilder

Både jag och Storasystern tycker recepten är lätta att följa (och ändå väldigt goda, påpekar hon). Steg-för-steg-bilderna känns pedagogiska och gör det lättare att följa med i receptet, inte bara för att bilden visar vad man ska göra utan också för att det blir lättare att minnas var på sidan man ska läsa om läsningen i sig går lite trögt. Min upplevelse är också att det gjorde det lättare att göra sig en mental bild av hela processen för receptet. Att följa ett recept kräver inte bara att man kan göra exakt vad som står, punkt för punkt, utan också att man har tänkt igenom i förväg vilka moment som kan bli bråttom eller om något behöver förberedas. Då hjälper det att lätt få en helhetsbild.Recepten är varierade till smak och innehåll. De flesta innehåller någon form av köttsubstitut, men det finns också recept med bönor och linser.

Barnens kockskola - Vego: middag för hela familjen av Sara Begner

Den här tacotårtan lagade Storasystern till Habanero på hennes födelsdag, till stor förtjusning.

Svåra ord, skära själv, ta ut ur ugnen – vuxenhjälp behövs för yngre barn

Bilderna är pedagogiska, men texten är svår. Orden som används är typiska receptord som kan vara ganska svåra för barn – ganska många gånger har Storasystern stakat sig på “neutral olja”, till exempel. För min ganska nyblivna matlagare är det inte heller självklart att det måste gå en stund mellan vissa punkter, som att lök som ska stekas måste bli lite glansig och mjuk innan man går vidare till nästa steg. Där hade man kunnat vara tydligare och skriva det, istället för exempelvis bara “fräs lök i en stekpanna.”

Det finns också en del moment av att skära själv, hälla ur kastruller med varmt vatten och ta ut saker själv ur ugnen. För kockar som är så små som Storasystern behövs definitivt vuxenstöd. Det innebär å andra sidan att detta är en bok man bra kan växa in i, den räcker nog rätt länge. Storasysterns rekommendation var definitivt att den lämpar sig för barn som är lite äldre. Jag skulle säga, ungefär åttaårsåldern och uppåt. Mindre barn som till exempel syskonen skulle bara göra sig illa. För att självständigt använda boken tänker jag att man nog behöver vara flera år äldre än vad Storasystern är, men den har alltså funkat bra för en ganska lillagammal och matlagningsintresserad åttaåring med hjälp från en vuxen.

Barnens kockskola - Vego: middag för hela familjen av Sara Begner

Härlig bok som väcker matlagningsglädje hos barn

Allt sammantaget tycker både jag och Storasystern att det är en bra bok. Hon gillar variationen av recept, de många bilderna och tydligheten. Jag gillar att recepten inte har så många steg men ändå inte känns alltför förenklade och framförallt inte alltför likriktade. Det rivs ned grönsaker och används fullkornsmjöl, provas på både sojafärs och vegokorv såväl som hemgjorda bönbollar och linssoppa. Den känns omfattande trots ett nätt format, och mängden recept gör att det blir lätt att hitta egna favoriter. Den här kommer vi att återkomma till många gånger i höst, och jag rekommenderar den för alla som har ett barn som man vill stötta att delta mer aktivt i matlagningen, eller kanske till och med (för större barn än Storasystern) ge en egen dag med matlagningsansvar.

Barnens kockskola - Vego: middag för hela familjen av Sara Begner

Liknande inlägg

– “Jaha, ska vi äta idag också?” – Tre kokböcker jag använder i min matplanering

– Att cykla med lådcykel utan el

– Sluta med smartphone – går det?

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

0 comments

Söndagsplock vecka 33

Söndag ytterligare en vecka, och det firar vi tydligen med en bild på en insjö i Österbotten där jag en gång sov i en bil en sommar när hettan aldrig lade sig, inte ens om nätterna. Gud så jag kan sakna att bada i en sjö mitt i ingenstans. Älskar sjöar.
Nå. Raskt vidare till tipsen.

Ett podcastavsnitt: Filosofiska rummet om språkets uppkomst

Mmm, när man är på humör för Filosofiska rummet kan det vara så himla härligt. Men jag måste vara på en viss våglängd, lagom lugn och samtidigt lagom aktiv i huvudet. Tycker det är perfekt underhållning att lyssna på när man sorterar udda strumpor, till exempel.
Extra förtjust blir jag förstås när de berör ämnen som fascinerar mig. Gillade därför mycket detta avsnitt om språkets uppkomst.

En bok: Samtalsfärdigheter av Erik Rautalinko

Kom över den här boken av en slump (en fördel med att läsa sådär mycket som jag gör nu när jag inte har smartphone längre – investeringen i varje enskild bok känns mindre, jag behöver inte vara så noggrann med vad jag plockar upp för snart kommer jag ändå läsa vidare på något annat. Det gör att jag stiftar mer oväntade och nya bokbekantskaper). KBT-psykolog med massa erfarenhet av att utbilda i samtalsteknik av olika slag som sammanfattat teknikerna i en bok. Det är en mycket nätt liten bok, men innehållsmässigt på ett vis väldigt omfångsrik. Den berör många olika typer av samtal. Kärnfull och oerhört konkret. För de läsare som har ett liknande yrke som jag, alltså ett där man behöver prata med mycket folk, tror jag att den kan ge mycket.

En låt: Moon med Kid Francescoli

Hade glömt hur mycket jag älskar Moon med Kid Francescoli. Kom på det igen. Går nu på repeat. Perfekt för den där blandningen av det melankoliskt nostalgiska och kraftfyllt framåtblickande som jag tycker finns i sensommaren. Perfekt skrivlåt dessutom, instrumentell och känslosam och ändå med ett driv.

 

Ett recept: Morot- och zucchinibiffar med matvete och citronsås

Plötsligt händer det. Det där att man lagar ett recept och HELA FAMILJEN tycker det är jättejättegott och vill ta en extra portion. Inte många kvällar. Men kvällen med de här morot- och zucchinibiffarna, då jäklar. Succé!

(Bild från bloggen Meyers.)

Ett blogginlägg: 08 hos Meyers

Ni vet väl vid det här laget att jag älskar alla som använder bloggformatets potential till att låta texten ta plats. Som låter bloggarna bli en plats för berättande, sociala mediernas version av att läsa böcker. Samlar på sådana bloggar. De har olika stilar och olika ämnen, precis som böcker man gillar kan ha olika stil och olika ämnen, men har det gemensamt att de har egna, levande språk som får bre ut sig.
Njuter således av Elsa Meyer som på sin blogg Meyers skriver vilt och brett och levande. Sprakigt och intensivt. Vardagsbetraktelser från ett liv som storstadsungvuxen med en extra gnista i formuleringarna. Gillade till exempel det här inlägget.

 

3 comments

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén