Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: sånt jag läser (Sida 1 av 3)

Söndagsplock vecka 32

Hej. Nu är det söndag igen. Jag har ägnat stora delar av dagen åt att rensa grejer. Oerhört tillfredsställande, fast ett emotionellt minfält. Är en sådan nostalgiker av rang och ibland stöter jag på något som kastar mig tillbaka till platser, tider, upplevelser, både bra och dåliga, och mina minnen är så levande i mig, det blir en översvämning att stöta på för många på en gång. Fantastiskt när man skriver, och när man vill förstå folk, det är som att ha så många erfarenheter i sig så nära, samtidigt. Bara väldigt opraktiskt när man typ bara vill rensa lite bland sina böcker och papper.
Nåväl. Raskt vidare till tipsen!

Ett podcastavsnitt: Autism – superkraft eller svaghet? i Kropp&Själ

Kropp & Själ är fantastiska att sträcklyssna medan man lyssnar på grejer. låta det glida in och ut ur medvetandet, bli lagom engagerad och intresserad. Tyckte det här avsnittet om autism var bra, och lyckades hålla en nivå som jag tror är intressant både för den som inte kan mycket om saken och för mig, som vet mer. För mig är ju diagnoskriterier eller vissa faktaaspekter inte nytt, men tycker de har en bra blandning mellan att guida lyssnaren till baskunskap om autismspektrumstörningar och att låta intressanta intervjuer med olika personer med autismdiagnos och med forskare ta plats.

En låt: Empty med Metric

Apropå sådant som kastar en tillbaka till andra tider.
Jag slår på Empty med Metric och plötsligt är jag någon annanstans.
Jag är tretton år och drömmer om att skriva, jag skriver hela tiden, jag vet bara inte vad det ska bli av det, men jag ser redan saker som en skrivande människa gör, detaljer från den tiden kan vara så tydliga för mig som om de hände nyss: schackbrädet på Bibliotekets barnavdelning och känslan av pjäsernas tyngd i handen, sprött och torrt av kanel i munnen när man delade en Linnébulle med någon på Café Linné och drack te och längtade efter  att tiden skulle gå för man visste att något spännande väntade i slutet av den, bara inte vad. Doften av pocketböcker på bussen.

Jag lyssnar på Empty och jag är tretton år gammal och försöker existera i den där brytpunkten i livet  då alla upplevelser är förstärkta, liksom uppvridna i kontrasten, och jag lägger mig ned på golvet i mitt flickrum och öppnar fönstret fast luften är kylig utanför, det doftar skog och höst och jag blundar och låter musiken skölja över mig.

Och fjorton år senare lyssnar jag på den där låten och är tillbaka där, i något annat, men jag lyssnar också på den och slås av att jag fortfarande  tycker den är så jäkla bra.

Compassioneffekten av Christina Andersson

En bok: Compassioneffekten av Christina Andersson

Denna bok om compassion, som också kallas självmedkänsla, hittade jag genom boktipslistan längst bak i Känslor som kraft eller hinder, som jag ju tyckte så mycket om. Christina Andersson är psykolog och forskare med inriktning mot compassion/självmedkänsla, ett begrepp som i korthet handlar om hur man kan hjälpa och stötta sig själv genom livets svåra för att göra det mer uthärdligt.
För vissa människor kan det låta som en helt självklar grej att man ska göra – hur skulle man annars göra när man har det svårt? göra det värre för sig? – men mycket vardagligt lidande förvärras faktiskt av dysfunktionella  strategier.

Boken kan ibland vara lite för pratig för min smak, jag saknar den där kärnfullheten som finns i Känslor som kraft eller hinder eller i till exempel Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig och Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? Men jag tog ändå med mig många intressanta perspektiv, till exempel hur man kunde kategorisera de strategier man väljer i svåra situationer efter om de handlar om flykt, prestation eller tröst (min förenkling, läs boken för tydligare förklaringar) och se till att man exempelvis inte bara väljer strategier som handlar om att prestera sig igenom tunga saker, utan också sådant som är tröstande.
Fint komplement till kategorin evidensbaserade självhjälpsböcker och väldigt fint formgiven!

Rainbow Tex Mex tortilla chips

En förundran: smakar tortillachipsen simhall?

Jag vet inte om det här är ett tips, det är nog mer en jakt på någon som upplevt samma sak. Eller kanske är det ett tips också, jag gillar verkligen de här tortillachipsen. Men varje gång jag sätter tänderna i dem och känner det salta knastret sprida sig i munnen känns det som att jag är i en simhall. Samma typ av smak/doftminne som tar en tillbaka som om jag skulle känna doften av klor, eller tvål, eller ljummen bastu. Men chipsen smakar inte klor (eller tvål, eller ljummen bastu). De smakar salt, och tacochips. Så varför? Vad är det med just den här smaken, den här upplevelsen? Inväntar länsning av S-markets hyllor med provsmakning och rapport tillbaka om någon upplever samma sak. (Funkar tyvärr endast för de finska läsarna).

Ett blogginlägg: Ensam på en ö hos Flora Wiström

Är svag för när folk bloggar om sitt skrivande, och när folk använder bloggformatet på ett litterärt sätt, ni vet liksom använder dess potential för berättande. Tycker Flora Wiström gör både och i det här inlägget om skrivlivet ensam på en ö. Dessutom alltid tyckt att hon tar de bästa fotografierna av skrivandet. Laptop med öppet dokument är inte alltid lätt att avbilda på ett sätt som väcker sug, men det gör det alltid hos henne.

 

Klart slut och trevlig vecka!

Liknande inlägg

– Söndagsplock vecka 31. Don’t Cry 4 Me av Bnny Rbbt, Regnmannen av Jonas Karlsson, podcasten Bokskrynklaren, Sopborsten och Grannfejden hos Visioner.

– Söndagsplock vecka 30. 70 dagar mot döden – rutinärendet som gick fel, En sån som jag med Hundhimlen, Så funkar det! Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad, Dialog om dialog hos Ellen Strömberg.

– Söndagsplock vecka 29.  Sean Banan i Värvet, en spellista för ett skrivprojekt, Dockskåpet av Tove Jansson, Ett tyst hjärta hos Linnea Brännström.

 

 

 

 

 

0 comments

Söndagsplock vecka 31

Så är det söndag igen och sensommarljuset är så vackert att jag blir andäktig, som varje år, jag har älskat augusti ett helt liv.
Jag skickade in mitt romanmanus till två förlag den här veckan (först skrev jag “romanutkast”, så mycket känns det fortfarande som ett pågående projekt som bara ligger och väntar på nästa gång jag ska plocka upp det, men börjar man skicka det till någon annan är det väl inte längre bara ett utkast). Sedan gick det för första gången på hela sommaren många dagar utan att jag tänkte på manuset. Det kändes som att ha gjort slut eller försöka komma över en olycklig kärlek, och tänka wow. jag är redan över dig.
Sen drömde jag långa förvirrade drömmar inatt där jag kom på att jag lagt in en mordhistoria i boken som aldrig fick någon upplösning, att jag bara glömt bort den helt under skrivandets gång, och fick panik, och när jag vaknade på morgonen var jag konstnärsångestligt kallsvettig. (Det var alltså inte sant, inga random bortglömda mordhistorier finns där).
Så jag antar att vi fortfarande inte är klara med varandra, jag och Mr Bok.
Nå. Raskt vidare till tipsen.

En sång: Don’t Cry 4 me av Bnny Rbbt

Otroligt svag för artisten Bnny Rbbt i allmänhet och låten Don’t cry 4 me i synnerhet. Det finns något slags alternate reality game-mysterium kring det här som man kan engagera sig i om man vill, kring Bnny Rbbt, att han skulle ha gjort låtarna på 90-talet och att alla videor kommer från upphittade gamla VHS-kassetter och sånt. Det är säkert intrikat men jag bryr mig mest om musiken. Originellt och knäppt och melankoliskt och lugnande på samma gång. Lyssnade på denna så mycket när jag skrev slutet av boken.

En bok: Regnmannen av Jonas Karlsson

Återfann den här godingen när jag rensade mina bokhyllor. Förutom att ha ett otroligt vackert omslag är det en underfundig och mysig berättelse om en äldre herre som blir övertygad om att han kan kontrollera regnet. Välskriven och trivsam, bra läsning om man känner sig lite nere och inte vill ha tunga trauman utan bara dramatik i det lilla.

En podcast: Bokskrynklaren

Psykologen och mångläsaren Rebecca Landquist har startat podcasten Bokskrynklaren där hon + gäst djupdyker i böcker och analyserar dem ur olika psykologiska perspektiv. Första avsnittet handlar om Karin Smirnoffs Jana Kippo-trilogi utifrån ett anknytningsperspektiv. Jag älskar att djupdyka i litterär psykologi och tror detta är en podd med stor potential. Ser redan fram mot nästa avsnitt!

Ett tips till de åländska läsarna

Sist jag tittade på böcker på Emmaus såg jag att Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som ju är känd från denna blogg (och, för all del, från en del andra sammanhang) finns i pockethyllan. Norpa den om ingen redan gjort det!

Ett blogginlägg: Sopborsten och grannfejden hos Visioner

Svag för välskrivna små vardagsberättelser. tyckte den här berättelsen hos Visioner om Sopborsten och grannfejden var så allmänmänsklig, rolig och fin.

Klart slut trevlig dag kväll!

2 comments

Söndagsplock vecka 30

Söndag igen, det blir visst det varje vecka. Ni får en spegelselfie för andra veckan i rad. Jag har visst blivit generös.
Den här helgen har jag haft möjligheten att sitta många timmar med mitt romanprojekt. Tog mig till en milstolpe. Det är svårt att prata om när man inte är redo att prata om det, men det var i alla fall för jäkla skönt att nå dit.
Nu till tipsen.

Ett podcastavsnitt: 70 dagar mot döden – Rutinärendet som gick fel

När P1-dokumentären 70 dagar mot döden – rutinärendet som gick fel  släpptes 2016 var jag precis i slutet på läkarprogrammet och skulle snart börja mitt första jobb som läkare. Någon tipsade mig om den då, men jag valde bort att lyssna för att jag inte orkade gå ut i arbetslivet med mer oro för vad som skulle kunna hända än vad jag redan hade.
Nu i helgen lyssnade jag på denna välproducerade och gripande dokumentär om 30-åriga Rikard Langewolf som åkte in till sjukhuset för gallsten och aldrig kom hem igen, efter 70 dagars kamp mot döden med ett oupptäckt sår på tolvfingertarmen. Det är en berättelse om konsekvenser av systemfel och platsbrist, om brist på kommunikation och kontinuitet, om vad som kan hända när en patient är allas patient och ingens och det tydliga ansvaret och möjligheten att följa förlopp saknas. Det är också en fantastiskt gjorda karaktärsteckning av en människa och ett kraftfullt berättande.
Grät en timme efter att ha lyssnat. Det var det värt.

En låt: En sån som jag med Hundhimlen

En sommar för tusen år sedan var jag väldigt, väldigt ledsen över en grej, eller många grejer, eller kanske en massa små grejer som sammantaget fick något att tippa över så att jag var ledsen över allt och ingenting och maten smakade papper och den västerbottniska nattens ljus (bodde i Umeå på den tiden) kändes mer som ett hån än en befrielse. Då brukade jag lyssna på Hundra år med Hundhimlen på repeat och träna så att jag knappt fick luft och under trettio minuter av den där låten om och om igen vaknade något till liv, något som var något annat än tråkigheter.
Så jag upptäckte att Hundhimlen just släppt en ny låt var förväntningarna höga, liksom risken för besvikelse.
Lyssnade på En sån som jag, ryckte på axlarna och tänkte nja, inte lika bra som Hundra år. Fast jag kanske ska lyssna igen, bara en gång till.
Sedan lyssnade jag på den trettio gånger på raken och dagen efter typ trettio gånger till.
Det är något visst med att få dansa runt och skriksjunga EN SÅN SOM JAG DET BLIR NOG BRA TROTS ATT JAG ALDRIG RIKTIGT VARIT SOM MAN SKA.
Tänker att detta är 20-talets variant på lite trasiga och knasiga det är vårt trasdocksgäng. Fast mer dans-och-vuxenvänligt.

 

En bok: Så funkar det! Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad

Har ju tidigare tipsat om boken om fordon som den vetgirigaste av smågubbar älskar med hela sitt hjärta. När vi hittade en bok om kroppen av samma författare på biblioteket var kärleken ett faktum. En annan mamma hade faktiskt tänkt låna den till sitt barn, men sa att det var okej att Lilla Gubben satt och tittade i den medan hon plockade på sig fler böcker. När hon kom tillbaka tjugo minuter senare satt han fortfarande och bläddrade. Det verkar som han blir gladast av den, sa hon och vi bar hem den som en skatt.
Så funkar det!: Kroppen inifrån och ut av Mats Wänblad är detaljerad och tydlig, med många liknelser och pedagogiska grepp och många roliga och fina illustrationer. Enda problemet är att det är lite demoraliserande för känslan av kompetens när jag pausar min läsning för att berätta lite mer och förtydliga – man tycker ju trots allt att kroppen är ett ämne jag borde behärska – och Lilla Gubben bara suckar och säger: “Okej mamma. Men läs nu vad som faktiskt står.”

Ett blogginlägg: Dialog om dialog hos Ellen strömberg

Gillade verkligen Ellen Strömbergs Dialog om dialog. Fyndigt och intressant läsning! Har ju tidigare tipsat om blogginläggen Kugge skriver om skrivande under sommaren, och Ellen gör samma sak, båda inläggsserierna är ackompanjemang till en gemensam skrivkurs de två håller. Tips!

 

Så. Det var det! Over and out.

 

0 comments

Två bra dagböcker om skrivande

Skrivliv av Gun-Britt Sundström och Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Jag vet inte hur många böcker jag äger om att skriva, och hur många jag någonsin har läst. Hela min barndom plöjde jag böcker om gestaltning, karaktärsutveckling, dramaturgi. Aldrig gått någon skrivkurs men läst mig till beståndsdelarna i skrivandets hantverk många gånger om.

Böckerna jag tänkte tipsa om idag är inte genomgångar i skrivandets hantverk, utan dagböcker från skrivandet. Båda de här böckerna har jag läst mellan fem och tio gånger. Jag går in i dem när jag vill komma in i en viss känsla för mitt skrivande,  för mixen mellan skrivandet och den övriga tillvaron.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Baksidestext på Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Gun-Britt Sundström är författaren till bland annat kultklassade Maken (1976) och För Lydia (1973), en 70-talsversion av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Ingen av dessa böcker behöver man dock ha läst för att uppskatta Skrivliv, som är utdrag ur Sundströms dagböcker mellan 1965 och 1978. Som det står på omslaget – från att Gun-Britt ger ut sin första bok tills dess att hon får sitt första barn.

Jag tycker om många saker med den här boken. För det första är sållningen av dagboksutdrag skickligt gjort. Nutidens Sundström beskriver i förordet att hennes ambition är att få fram ett växelspel mellan skriv och liv, och det är just det som gör behållningen i boken. Att följa ett skrivande liv, och passionen till skrivande, bildning, arbete. Och samtidigt påminnas om livet utanför skrivandet, hur det flyter fram, och hur fint det kan vara i sin enkelhet. Jag njuter och inspireras av att läsa om en skrivande människa som i grunden är glad. Det är lätt att hitta skildringar av olyckliga konstnärssjälar, svårare att hitta glada berättelser fyllda av upptäckarglädje och bildningslusta. Här finns cykelfärder och bokläsning, njutningsfyllt arbete i timtal, en fear of missing out som handlar om ifall man skulle plugga klassiska språk eller folklivsforskning istället. Ett intelligent feel-good-skrivande som jag trivs med att gå in i.

Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Alla orden i mig av Karin Erlandsson

Karin Erlandsson är finlandssvensk författare bosatt på Åland som skrivit bland annat Pärlfiskaren som jag skrev om i mina barnbokstips för sommarlovet, och deckare som utspelar sig i Österbotten. Jag hade inte läst något annat av Erlandsson när jag läste Alla orden i mig, så även denna fungerar utmärkt även om man inte har följt hennes författarskap i övrigt.

Alla orden i mig är uppdelad i två delar: den första delen innehåller krönikor om skrivande, och den andra delen är en skrivdagbok som sträcker sig mellan 2014 och 2018. Båda delarna är riktigt bra, men det är till skrivdagboken jag ständigt återkommer.

Från skrivdagboken får jag känslan av att jag och Karin Erlandsson skriver på ett liknande sätt. Alltså, i själva skrivprocessen. Intensivt, ibland överväldigande intensivt, en kapacitet att producera och mata framåt tills kroppen värker och hjärnan blöder och sedan lite till ändå. Vi sätter båda högtflygande mål för våra första utkast, överraskar oss själva med att hela tiden spänna bågen lite till. Men njuter också, i vårt skrivande. Blir euforiska i de där stunderna när texten flyter, de som är som runner’s high fast med skrivande, tusentals ord och djupt inne i i texten och man vill aldrig sluta.

Det finns annat jag känner igen mig i här. Jag månadshandlar också i perioder (i kontrast till att veckohandla, ett knep Erlandsson nämner i boken apropå författarekonomi som sägs vara knaper). Att koppla av efter att ha skrivit klart ett manusutkast är att storstäda. Att en vilsam dag kan vara en dag när man bakar femtio tunnbröd. Och förstås alla skildringar av ett skrivliv som är så Ålandstypiska – att lägga sig i gungan på Lilla Holmen, se upp mot skyarna och tänka. Att skriva färdigt texter på en färja. (Hur många texter har jag inte skrivit på en färja).

Till den här boken återkommer jag när jag vill läsa om någon skriver som jag skriver, inte i språket utan i metoderna. Som att ha den där skrivkompisen man inte har tid för att ha, eftersom man är upptagen med att skriva istället.

2 comments

Bokrecension: Nästa! av Nina Lykke


Jo, jag vet, jag lovade er en bättre bild. Men sedan blev det här inlägget liggande som ett halvfärdigt utkast i några veckor, boken lämnade ön med en kompis, och det är väl ändå inte för mitt bokfoto ni läser den här bloggen. (Lite tunt med inlägg av relevans, i så fall). Jaja här är i alla fall en recension av Nästa av Nina Lykke.

Smart svärta från ett geni

Det ska sägas direkt, så vi är på det klara med det: jag tycker att norska Nina Lykke är ett geni och typ den roligaste författare jag vet. Det är smart, det är svärta, det är bisarrt så det är precis över gränsen men så nära verkligheten att igenkänningen finns kvar. Det tyckte jag om Nej och åter nej, som var Lykkes första på svenska, och det tycker jag än mer om Nästa!. Men det är svårt med humor. Vet att vissa inte alls tycker Lykke är rolig, att det bara känns nedtryckande mörkt. Har man till exempel läst Nej och åter nej och tycker att den är supertrist och inte fattar grejen, då gillar man knappast Nästa! heller.

Skilsmässokris och ett talande skelett

Nästa! är berättelsen om allmänläkaren Elin. Elin är medelålders med utflugna barn, ligger i skilsmässa efter en otrohetsaffär med sin ungdomskärlek och har precis flyttat in på sitt läkarrum där hon sover i en fåtölj och ibland har moraliska diskussioner med sitt anatomiska plastskelett. Om dagarna träffar hon patienter som hon studerar med en växande cynism (90-talisten som gråter för att hon inte ORKAR en till Frankrikesemester, den påstridiga läraren som kräver en MR för sitt ryggont, herren med en mängd livsstilssjukdomar som ständigt kommer för motiverande samtal och aldrig gör någon livsstilsförändring). Om nätterna försöker hon sova men ligger mest och ser på klockan, tänker igenom vad som ledde henne hit och räknar ned tiden tills hon kan tillåta sig att gå upp och dricka morgonens första kaffekopp i personalrummet. Parallellt med skildringen av Elins rådande något extrema situation, får vi med osviklig skärpa och känsla för de små detaljerna följa den ett år långa otrohetsaffär som lett henne hit.

Precist, trovärdigt och lättläst

Roliga böcker beskrivs ofta som “rappa”, och jag avskyr det ordet. Tack och lov skulle jag inte säga att Lykke skriver rappt, jag tycker framförallt hon skriver precist. Hon lyckas plocka upp detaljerna som ger bilden, det typiska som ger igenkänningen, specificera det vanliga så att det inte går att göra annat än skratta. Samtidigt flödar språket lätt, man glider igenom boken liksom nästan utan ansträngning.
Nästa! är lite varmare än Nej och åter nej, kanske är det jagformen som bidrar, och jag får beröras samtidigt som jag flera gånger skrattar högt rakt ut. Researchen är också fantastisk, eller så är det jag som överskattar hur mystiskt eller höljt i dunkel livet som läkare skulle vara. Flera gånger under läsningen kommer jag i alla fall på mig själv med att googla nina lykke läkare (det är hon inte, hon är utbildad grafiker) och nina lykke partner läkare (inget napp där heller, men sånt framkommer väl å andra sidan bara om man specifikt nämnt det i en intervju) och sedan insåg jag att Nina Lykke nog framförallt är någon med ett öga för hur människor funkar under olika omständigheter, och det måste man faktiskt inte vara läkare för att begripa.

Summa summarum – REKOMMENDERAS!

 

 

5 comments

2 barnbokstips för sommarlovet

I den här familjen älskar vi att läsa, så är det bara. Jag blir som lugnast och nöjdast i livet när jag håller på med text. Att skriva den, läsa den, läsa högt för någon annan. Det smittar av sig förstås. Våra kvällsstunder med läsning är högtidsstunder. Då börjar jag själv varva ner från laga-middag-stress och tandborstningsrace. Pulsen sjunker, ord framför mig, ett trött litet huvud eller två på min arm.
Även om man inte läser lika mycket som vi gör så är sommarlov och semester ofta mer lästid, va? Man hinner ju liksom lite mer, även om man aldrig hinner det man tänkt. Här är två tips från sådant vi läst på sistone.

För en nyfiken sexåring: Så funkar det! Fordon och farkoster


Om Lilla Gubben är tjurig finns det två favorittrick att ta till: ge honom något som höjer blodsockret eller fråga om vi ska läsa “Fordonsboken”. I Så funkar det! Fordon och farkoster av Mats Wänblad finns mängder av fakta för den fordonsintresserade. Inte många fordonsfrågetecken kvar efter att man plöjt igenom detta. Vad definierar ett fordon, hur funkar olika slags motorer, hur är båtar byggda och vilka specialattiraljer har en djungeljeep jämfört med en vanlig bil? Detaljerad och omfattande. Bra bilder. Jag trodde att Lilla Gubben skulle vara för ung för den här boken, och det är han nog egentligen textmässigt, men hans oerhörda fordonsbesatthet och de fina bilderna har gjort den till en favorit ändå. Vi är på andra varvet.
Hittas till exempel här.

För åttaåringen som älskar äventyr: Pärlfiskaren


Längtat efter att ha rätt tillfälle att läsa denna. Nu fick det bli en sommarlovsbok för mig och Storasystern. Klassisk äventyrsberättelse i fantasymiljö. Välkonstruerat och spännande, men den stora behållningen för mig är språket och stämningarna. Som med riktigt bra böcker riktade till barn, finns här lika mycket för vuxen som för barn att njuta av. Jag älskar när det finns ett riktigt bra äventyr för barnen och något mer för den som ska läsa. Det här är en bok som nästan läser sig själv när man läser den högt. Språket är så behagligt, det liksom flyter fram att läsa, och det finns en melankoli och karghet i det som inspirerar i mitt eget skrivprojekt just nu. Här finns undertoner, mystik, melankoli och längtan. Så glad att vi är igång och att det finns tre böcker till efter denna!
Hittas till exempel här.

Klart slut, iväg och läs med er.

4 comments

Söndagsplock vecka 22

Sedan kom hettan. Lika överraskad blir jag varje år, och nästan lite förnärmad. Ska det bli varmt nu? Men det har ju varit kallt?
Och sedan står jag där och rotar efter ett par shorts och tunnare skor och fnyser åt att man plötsligt måste vistas nästan naken bland folk.
Men dofterna! Dofterna. Det är som när man börjar steka mat jämfört med att sniffa på den när den är uppskuren med rå. Allting blir mustigare, verkligare och mer överväldigande.
Ska inte förlora mig i hur maj doftar, det har jag ju redan gjort. Vidare till veckans tips istället.

En podcast
Min favoritreceptblogg (okej, i ärlighetens namn den enda receptblogg jag använder. Jättebra kokböcker också, älskar dem!) har blivit med podd. 
Staycheappodden handlar om att leva billigt men bra på olika sätt. Jag jobbar ganska mycket i mitt liv med att kontinuerligt dra ned standarden jag behöver för vad som ska kännas lyxigt. Tänker att hela världen omkring gör allt för att den standarden hela tiden ska höjas, och av tusen orsaker tror jag inte att det är ett råtthjul som blir bra att springa i. Podden är lite snackig och ostrukturerad, så som poddar var mer förr. Funkar eftersom ämnena intresserar mig, båda poddarna har mysiga dialekter och de samtidigt pratar så lugnt att det funkar att sova till. (Ni som hängt med vet att jag bedömer alla poddar utifrån om de också funkar att ta en tupplur till).

En bok
Den mest tidsvältajmade bokreleasen på evigheter?
Prepping – överlevnadshandboken: kunskap för kris och katastrof av Anna-Maria Stawreberg och Torbjörn Selin är precis vad det låter som. Jag gillar den för att jag tycker det är fint med grönt och vitt i kombination, för att jag tycker den är typografiskt behaglig att läsa och för att omslaget har en behaglig struktur under fingertopparna. Men också för att jag tycker det verkar nice att överleva såklart.
Väldigt faktaspäckad, gillar det. Också fylld av diverse sedelärande berättelser ur verkliga livet av folk som dör och folk som överlever under dramatiska förutsättningar och naturens makter. Blir så oerhört lugn av att läsa sånt här. Jag blir inte orolig av att föreställa mig det värsta, jag blir orolig av att inte få göra det.

En låt
Hur många gånger i mitt liv ska jag glömma bort Hey ya! med Outkast existerar?
Och sedan minnas det igen.
Skrika genom hela huset SHAKE IT SHAKE IT LIKE A POLAROID PICTURE
Och lova att jag aldrig ska glömma bort dess existens igen.

En blogg
Det ska sägas direkt, så att ingen tvekan råder: allt som skrivs hos Sardellen är bra. Det här är som jag drömt att jag kunde föra mig på internet. Välavvägt med självdistans, intellektuellt och tonmässig självklart. Observant. Med ett öga för saker, som man säger. Och jävligt roligt. Här är Köpenhamn, läkarskap, skrivande och kontrollbehov i salig blandning. Och böcker. Mycket böcker, och bra skrivet om böcker. Det är svårt att skriva om en bok man läser på ett sätt som fångar både de som är intresserade av boken ifråga och de som bara vill läsa en bra text. Här görs det briljant, bland annat i det här inlägget om Donna Tartt.
(Vill också lära mig att skriva om böcker på det här sättet. Istället för “det är ju nice att överleva. Men övning ger väl färdighet).

Nu är det dags att sova.
Kanske är det det sista och viktigaste tipset.
Glöm inte bort det, fast maj blir juni och nätterna är så ljusa och så varma och doftar så gott.
Glöm inte bort hur skönt det är att gå och lägga sig i tid.
Ert morgondagsjag kommer att tacka er.

3 comments

Lyssna, läsa, laga

Hej hej, det var länge sedan.
Saker jag gjort på sistone istället för att skriva någonting här: skrivit tre krönikor, mailat tusen jobbmail, genomlidit en förkylning, läst massa läxor med min sjuåring. Och tagit en ny bylinebild att skicka med texter jag skriver. Det sistnämnda var  definitivt det svåraste. Har skjutit på det i flera år.

Nå. Egentligen tänkte jag bara tipsa om sådant jag lyssnat på, läst om och lagat på sistone, som jag gjorde en gång för länge sedan ni vet.

att lyssna på

– Boken First we make the beast beautiful av australiensiska journalisten Sarah Wilson.  Naket och vackert om hennes ångest och bipolaritet men kanske framförallt intelligent och empatiskt om själslig smärta ur ett vetenskapligt, filosofiskt, existentiellt perspektiv. Dessutom välskrivet som satan. Lyssnade som ljudbok och gillade författarinläsningen mycket. Årets bästa bokupplevelse hittills.

– Låten Life support med Keyra. Mörkt och pondusfyllt med en melodi som man aldrig slutar sjunga på. (Vilket är olämpligt för jag kan inte gå runt och sjunga I’LL TAKE YOU OFF LIFE SUPPORT, det känns smaklöst med tanke på mitt läkaryrke). Gjord av cool tjej som jag tror kan bli hur stor som helst, minns var ni hörde det först.

Podcasten P3 Dystopia. Välproducerat dokumentärt om scenarion för hur världen som vi känner den kan rasa samman. Antibiotikaresistens, havsnivåhöjning, krigets ankomst och mycket mer. Älskar ämnesvalen, älskar musikvalen, älskar att de inledande dramatiseringarna är från en massa olika svenska städer och inte bara samma Stockholm hela tiden. Extra svag för avsnitt som börjar i Umeå, som det om AI till exempel.


(Bild från Unsplash)

att läsa

– 22-åriga Linnea Brännströms blogg är sedan en tid tillbaka en av mina favoritplatser på internet. Här finns samma typ av bloggskrivande som jag själv vill skapa – berättande, personligt, ett ställe där texten får ta plats. Ämnena är allt från Umeåskildringar (älskar det!) till kärlek, till att söka sina rötter som adopterad och vilka känslor det kan väcka. Oavsett ämne är det så välskrivet att det händer att jag får gåshud.
Just nu är det extra mörkt här inne och det gör så ont att läsa, men jag tror att den som själv gått igenom något tungt kan hitta tröst i de smärtsamt vackra beskrivningarna av hur livet kan kännas när det värker.

– Här önskar jag att jag hade kunnat tipsa om någon sjukt bra bok också. Men har inte fastnat för något jag läst på sistone. Börjar jag bli för gammal och cynisk eller hittar jag bara inte rätt böcker? Vad ska jag läsa om jag vill bli hänförd? Tipsa gärna i kommentarerna.

att laga

(Bävar för den dag då jag börjar se på teveserier istället för att laga mat. Hur ska jag då kunna bibehålla allitterationen i de här inläggen? lyssna läsa ligga-på-soffan?)

– Har lagat jättemycket mat från kokboken Mega vego (som är en samlingsbok med alla recept från de tidigare böckerna Mera vego och Ännu mera vego). Underfundiga, lättlagade, goda recept som passar hela vår familj. Gillar särskilt matvetepytten, rödbetspastan med honungsrostade kikärtor, belugabolognesen. Finns även som app som jag har hört ska vara jättebra.

Japp. Det var det för idag.
kyssar&kärlek till er alla.

 

 

 

 

16 comments

Tre böcker

(klicka på bilden för källa)

Andra halvan av 2018 började jag att läsa igen. Kanske är det ett av årets bästa beslut (det finns några andra beslut som också svävar kring förstaplatsen på topplistan, men mer om dem en annan dag).

Läsandet har gett mig en kontakt med språk och text i en tid av mitt liv när jag varit så oerhört ambivalent inför mitt eget skrivande. Det har varit ett sätt att få begrava sig i det skrivna ordet utan att det hänger på de egna prestationerna. Och lämna allt annat omkring för en stund.

Läsningen är att hela tiden röra sig framåt, i avgränsbara enheter som inte kräver något av mig. Internetvärldar och stressmoment tar aldrig slut, men böcker gör det. Det finns en tilltalande begriplighet i det.

Under resten av det här året och hela nästa hoppas jag fortsätta läsa. Och skriva om böckerna ibland. Här är tre jag läste under hösten.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag har starka minnen av att läsa En komikers uppväxt-trilogin. Inte så mycket på grund av böckerna i sig som för tiden då jag läste dem. En tid i livet som på många vis liknade vad jag är i nu, brytpunkter mellan nytt och gammalt. Då som nu stod jag inför omvälvning, då som nu började jag mitt i alla förändringar att läsa som en besatt. Kanske är böcker en stabilitet när allt annat förändras. Kanske lämpar sig Gardells böcker särskilt väl för livskrisbokslukeri.

Just den här boken då? Den handlar om Gardells mamma. Men också om liv och död och demens, om mobbning och syskon och om svensk historia. Den inleds med att författaren ”Jonas Gardell” dör i en bilolycka, och berättelsen därefter är en fiktiv biografi över den avlidna författaren.
Det greppet är bara en av bokens många lekar med sanning och fiktion, med själva berättandets konstruktion. Det är imponerande väl genomfört, och jag sträckläste. Men trots att den var välskriven och fängslade mig för stunden är det inget som i efterhand dröjt sig kvar. Vet inte vad det egentligen var fel på – mig, Gardell eller livet omkring.

Rekommenderar den i alla fall för den skrivande människan som vill studera en berättare med full kontroll över sin historia i en snirklig dramturgi, och för den läsande människan som vill få en slukvänlig läsning.

En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin

Det ska sägas direkt: jag kan egentligen inte recensera den här boken. Det finns flera anledningar till det. En är att mina förväntningar från start var höga, eftersom jag älskat Déa Solins skrivande sedan jag började läsa hennes blogg. Dessutom  känner vi numera varandra personligen, eftersom vi har träffats efter att under lång tid just följt varandras bloggar.

Men framförallt finns det för mycket här som påminner om mitt eget skönlitterära skrivande. Bloggläsaren känner kanske inga starka likheter, men den som läst mina gamla bokmanus från när jag var sjutton-tjugo-tjugotvå skulle definitivt göra det. Och därför läser jag också boken på ett sådant sätt – som om det vore jag själv som skrivit den. Myser åt sådant som är särskilt bra, griper tag i pennan redo att stryka när jag ser meningar att finslipa. Och fascineras över hur man kan känna en sådan koppling till en text som man faktiskt inte skrivit.

En spellista för sömnlösa nätter är i alla fall berättelsen om nittonåriga Bel, vars flickvän just har dött. Mitt i sorgen träffar hon Audrey, blir förälskad men vågar inte riktigt släppa in kärleken mitt i sin rasande mörka sorgeprocess.
Det som jag faller för, och det som får mig att läsa vidare, är  dock inte Bels och Audreys kärlekshistoria. Snarare är det hela världbyggandet, miljöerna. En spellista för sömnlösa nätter är långt från alla debutuppväxtromaner om den egna hålan. (Inget fel på dem, de kan vara fantastiska om de är utförda på rätt sätt – men de är inte så ovanliga.) Den här berättelsen rör sig genom en fiktiv storstad, mellan skyskrapor och nattöppna bokhandlar, hav och hotell, genom festivaler och nattliga bilturer under ständig sömnlöshet. Det känns självklart, säkert och suggestivt.
I stil och dramaturgi finns potential för utveckling (åtminstone tänkte jag så när redigeringspennan åkte fram och jag fick för mig att det var min egen bok jag satt med), men jag ser början på ett författarskap jag tror att jag kommer att älska. Här finns stordåd att vänta.

Rekommenderas till den skrivande människan som vill läsa en författare med full kontroll över sin fiktiva värld, och till den läsande som vill ha något annorlunda (och vara först på Solin-bollen innan hon blir megakänd).

 

Patricia – Monika Fagerholm

En liten pärla som kom till mig när jag som bäst behövde den. I ett hörn på Mariehamns Stadsbibliotek, där den inte såg mycket ut för världen.

Har älskat Monika Fagerholms författarskap sedan jag av en slump fick Diva i mina händer som tioåring. Det släppte fram något i mitt eget skrivande som jag alltid ville, men inte vågade, skriva.

Patricia är en samling av kortare prosatexter/noveller från Monika Fagerholms tidiga författarskap, innan hon skrivit någon roman. Här finns definitivt både högt och lågt, men kärnan i det jag älskar i hennes senare böcker är tydlig redan här. Det poetiska blandat med det råa, de aviga personerna, hur hon rör sig i ett gränsland där man befinner sig i det vardagligast vardagliga men samtidigt ser det med en utifrånblick.

Brukar låna om den här boken när jag behöver våga slå mig loss i mitt eget skrivande. (Och den nördiga Nettelblad-läsaren kan notera hur jag parafraserat inledningsmeningen ni ser på bilden från boken i både det här inlägget om en Helsingforsresa och det här inlägget om att få tid för sitt skrivande).

Rekommenderas till både skrivande och läsande som gillar Fagerholm.

 

*

Så. Nu ska jag lägga mig i en säng i Dalarna, njuta av att mina barn leker med sin farmor och farfar, och läsa en god bok.

God jul, vi hörs på andra sidan julafton!

16 comments

Och hjärtat, det var mitt (en recension)

 

Det finns många välskrivna berättelser om unga melankoliska kvinnor som skriver. Där det vackra språket är en central del av berättandet och skeendena drömskt flyktiga. Och det finns många sådana böcker jag har älskat.
Älskat känslan de fångar, hur de berättar om något som kunde ha varit mitt liv. Att vara ung och drömsk och skrivande och ensam.

Men samtidigt som jag älskat dem har jag längtat efter att läsa om skrivande och melankoli i ett liv som liknar mitt. Berättelser som handlar om mitt liv som det blev, inte som man hade kunnat tro att det skulle vara.

Kanske är det en självklar konsekvens av ovanliga livsval: att det finns få andra som varit i samma situation. De flesta andra mammor jag träffar som var trebarnsmorsor när de var tjugotvå undrar inte hur de ska hinna skriva romaner. De flesta tjugofemåringar jag träffar som också skriver har inte ett barn i skolåldern de måste komma ihåg att packa gympapåsen åt.

Sedan läste jag Och hjärtat det var mitt av den finlandssvenska förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm. Och när jag läste den kände jag mig lite mindre ensam (trots att det fortfarande inte handlar om ett liv som är som mitt.) Medan jag läste tänkte jag att kanske behöver jag inte få exakt min egen berättelse berättad för mig, kanske räcker det att jag skriver den själv. Men jag har saknat berättelser om skrivande som handlar om annat än att vara en ung lite melankolisk kvinna som skriver. Jag har velat läsa om en vuxen lite melankolisk kvinna som skriver istället.

Jag har velat läsa om att sitta i sitt vuxna liv, med sina vuxna åtaganden, sitt vuxna ansvar, sina vuxna tankar.
Och ändå fortsätta skriva, och fortsätta känna, bara under något mer kontrollerade former än om man inte haft allt det där.

Och hjärtat det var mitt är en essäsamling om många saker. Att skriva på en balkong i Rom, att kyssas på ett tak i Helsingfors, att läsa på alla möjliga platser. Om flerspråkighet och finlandssvensk identitet och en massa andra saker jag aldrig upplevt.
Och om att vara mor till fyra barn, och om att vilja skriva. Om kontrasten mellan det självuppoffrande och det självförverkligande.

Det finns en precision, en välavvägdhet hos Ehnholm-Hielm som man ofta ser hos skribenter som läser lika passionerat som de skriver. En kontroll över språket som jag kan avundas. Intelligenta texter med värme. Hon skriver på ett sätt jag skulle vilja skriva men inte kan, låter språket få vara subtilt men kärnfullt. När jag släpper mitt språk fritt blir det all over the place och alla känslor är överallt. När jag försöker begränsa det, konstruera det, tappar det hela andemeningen.

Och hjärtat det var mitt är en stillsamt vacker liten pärla. En bok som tål att läsas långsamt, någon text i taget, som en dyr ruta mörk choklad till kaffet. Jag rekommenderar den till den läsande mäniskan för att få läsa om att läsa, till den skrivande människan för att få läsa om att skriva.
Och till den vuxna liten melankoliska mamman som skriver, för att hon ska få läsa några rader om sig själv.

 *

PS 1. Sedan sist skrev jag en krönika i Läkartidningen som jag fick fantastiskt fina mail kring och som blev min mest delade krönika någonsin. Alla som spred den vill jag tacka, jag blev så himla glad.

PS 2. På lördag klockan 14.30 medverkar jag på den åländska bokmässan på Alandica och pratar om skrivande och Ålands kulturliv sett ur ett utifrånperspektiv. Samt läser den här texten högt. Kom gärna dit, då blir jag också jätteglad.

kyssar&kärlek vi hörs.

23 comments

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén