familj

Glada vabben

juni 22, 2021

Jag brukade se fram emot när jag kom till en fas i mitt yrkesliv då det skulle bli enklare för mig att ta vabben. Borta från utbildningens obligatoriska moment som det blev ett jäkla pussel om man missade (i övrigt är jag mycket nöjd med barn-under-studierna-konceptet, men det är en egen historia). Borta från AT-läkartidens behov av att inte missa för mycket på varje placering och en känsla av att behöva lära sig allt om allt för att jag ännu inte visste vilket slags läkare jag ville bli. Jag längtade efter den tid som är nu, hur flexibel jag skulle kunna vara för familjen, hur trygg och liksom etablerad i livet jag skulle känna mig.
En sansad stabil människa med trygg anställning, skinn på näsan. Trebarnsmorsigt härdad. Inget skulle röra mig i ryggen. Lugn, harmonisk och stadig skulle jag badda små febriga barns pannor, inte läsa kurslitteratur medan jag gjorde det, aldrig ha bråttom någonstans i världen.

Sedan kom den här tiden och jag befann mig i en verklighet. Förutom att verkligheten visade sig vara som verklighet är och inte som fantasier, var det coronapandemi och barn hölls hemma med minimala symptom i väntan på provsvar. Dagispigga, men fast i hemmet. Och det var typ trettio grader varmt, en tryckande fuktig drypande hetta, en disig hetta. Hela tiden hotande att trycka ihop mitt huvud, spänningshuvudvärk redo att övergå i migrän som en ständig möjlig besökare runt hörnet, jag är liksom bara ingen sommartjej.

Som tur var stod ju barnen för lugnet och kärleken, så helande det är att få vara mor! Hur det stabiliserar tillvaron!

“Det värsta som har hänt i mitt liv”, sa exempelvis Storasystern, smittad av min livsetablerade harmoni och kärlek, “är att jag behöver vara här med er.”
Sedan rusade hon in i sitt rum och smällde igen dörren.
“DET VÄRSTA SOM HAR HÄNT I MITT LIV”, skrek Habanero till den stängda dörren, “ÄR ATT DU ÄR EN PRUTTFIS FÖR FAN.”
En så oerhört verbal flicka, sannolikt för att jag har varit en så harmonisk mor som tillbringat så mycket tid med mina barn och läst så mycket för dem, även om jag just nu mitt i den dånande tryckande hettan hade svårt att minnas i vilken bok vi lärt oss ord som pruttfis och för fan.
“Det värsta som hänt i mitt liv”, sa Lilla Gubben med den mörka uppgivna sorg som bara Lilla Gubben kan åstadkomma, och som säkert beror på att jag varit en så fantastisk pedagogisk mor som lärt honom att man får ha alla känslor, “är att alla mina systrar låter så  mycket att jag inte kan lyssna på min ljudbok.”
Stilla började tårar att rinna nerför hans kinder. Jag var på väg att gå och berätta för honom att det är lättare att höra ljudboken om man inte sitter alldeles intill de skrikande systrarna  utan till exempel i sitt rum, men då sprang Habanero förbi mig och ut på balkongen och ställde sig och skrek för allt hon var värd.
“FUCK FÖR FAN ALLA IDIOTERNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”
Jag tänkte på grannar som hemarbetar, grannar som har semester, jag tänkte på all grannskapets kvava junitystnad och hur hennes röst skar genom den.

“Jag tänker inte kalla dig min mamma”, sa hon med den hotfullaste ton en Habanero kan uppbåda (och den är inte nådig, det är chilins hetta all over the place). “Jag tänker kalla dig Ulrika och ingenting mer.”
Jag tänkte just säga åt henne att hon fick kalla mig vad som helst, bara hon kom in från balkongen och slutade skrika. Men då hörde jag hur kylen pep, den var tydligen inte ordentligt stängd.
“HÅLL KÄFTEN”, sa jag till kylen, och om en näsvis läsare vill påpeka att det inte är konstigt att min dotter har så ovårdat språk när jag pratar så med hemelektroniken vill jag meddela att det var inte jag som började prata så, det var Habanero.
Jag pressade igen kylen och försökte minnas vilken front jag skulle kriga på först.
“Mamma”, hördes det stilla från Lilla Gubben, “varför säger du fula ord till vårt kylskåp?”
“Det finns vissa vuxensaker som bara vuxna förstår”, sa jag.
“Okej”, sa Lilla Gubben, såg på mig mörka tankfulla ögon. En liten tankepaus, sedan: “Jag lärde mig ett ord som har att göra med att ha barn, jag lärde mig det från en Sune-bok.”
“Mhmm”, sa jag medan jag försiktigt öppnade kylen, som nu faktiskt skrämts till tystnad av mina hårda ord, och började möblera om därinne.
Knulla“, sa Lilla Gubben välartikulerat. “Det har med att skaffa barn att göra. Håkan sa det i en Sunebok.”
“Använd inte det ordet”, sa jag, “det är inte för barn.”
“VILKET ORD?”, ropade Habanero från balkongen, “VILKET ORD SA HAN SOM INTE BARN SKA FÅ ANVÄNDA?”
“VILL NÅGOT BARN HA GLASS NU!?”, skrek jag.

Sedan åt de sina glassar, under tystnad.
Ljuv ljuvlig själsräddande tystnad.
Och sedan kom svaret på coronatestet: negativt.

Aldrig har morgoncyklingen till dagis varit så vacker som dagen därpå.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+19

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply Emma juni 24, 2021 at 1:30 e m

    Ursäkta mig men Habanero är ett komiskt geni!

    0
    • Reply Ulrika juni 28, 2021 at 3:19 e m

      alltså kan hålla med!!

      0
  • Reply Skrivandet. Skrivandet! - Nettelblad juli 10, 2021 at 1:12 e m

    […] är när en vabbdag övergår i eftermiddag som jag inser betydelsen av att få vänta och få längta utan att känna […]

    0
  • Leave a Reply