Alltings ordning

“Det är samma regler som gäller på simskolan”, säger simläraren, “som på dagis eller i skolan. Städa undan leksakerna när vi är klara med dem. Samlas i mitten när jag säger till. Och” – och hon ger en skarp blick åt Habanero, som tagit denna tråkiga monolog som ett tillfälle att lägga sig på rygg i poolen och se om hon kan flyta – “öronen ska vara ovanför vattnet. Så ni hör vad jag säger.”
Lilla Gubbens hand far upp i luften.
“Men på dagis”, säger han stillsamt, “finns det inget vatten. Så det är inte samma regler. På dagis finns ingen regel som säger: öronen måste vara ovanför vattnet.”
Ett ögonblick ser simläraren ut som om hon ska bli irriterad, på sättet man blir på någon som liksom sätter sig motvalls bara för sakens skull, men så ser hon på honom. Det lugna ansiktet. Den raka ryggen, uppmärksamma blicken.
Och tycks förstå att inte är detta någon som obstruerar för sakens skull. Det är ju bara en liten gubbe.

Vi har alla träffat dem, små gubbar och små gummor, som ställer uttalanden på sin spets. Inte i en önskan att argumentera för saken skull, utan bara för att verkligen veta. När de ifrågasätter menar de inget oförskämt, tvärtom visar de att de tar diskussionen på största allvar.
Dessa gubbar och gummor kan se de ologiska detaljerna som vi andra missar, universums obegripligheter hidden in plain sight.

Lilla Gubben väljer själv sina ord med noggrannhet, som en finsmakare. Rättar sig i farten.
Om känslorna. Nu mamma blev jag ganska rädd. Eller nej, jag blev nog väldigt förskräckt.
Om de egna bedrifterna. Du sa mamma att jag alltid vinner över dig i spel. (Det är nästan sant, han vinner nästan alltid, att spela mot honom är som att spela något mot datorn om man dragit upp det på högsta svårighetsgrad). Men det stämmer ju inte riktigt. Kommer du inte ihåg den där gången, på sommaren, när vi spelade fia med knuff och jag förlorade?

Samma exakthet förväntar han sig från mig. Frågar när det inte stämmer, med samma vetgirighet som när han frågar vad ett ord betyder eller hur universum skapades eller varför människor tror på gud.
“Vi ska förbi posten på vägen hem”, säger jag när jag hämtar på dagis en dag.
Detta uttalande förbryllar honom storligen. Posten ligger för det första inte på vägen hem, den ligger ju åt ett helt annat håll än hemma. Och förbi posten? Vi ska inte förbi, påtalar Lilla Gubben, vi ska ju stanna vid postkontoret och gå in där.
Kring dessa språkliga krumbukter samtalar vi hela omvägen till posten, när vi står i kön för att hämta ut vår låda med 2 kg recensionsexemplarsböcker och när jag packar ned den i lådcykeln.
Sedan glömmer jag allt, som sådana som jag gör. Och han minns allt, som sådana som han gör.

Några veckor senare kommer en avi på nya böcker.
“Vi ska förbi posten på vägen hem”, säger jag när jag stoppar ned barnen i lådcykeln, drar av blöta vantar från små barnhänder, ger dem mellanmålsmackor att hålla i istället.
Och ser min lilla gubbe skina upp, blixtra till i förtjusningen över att äntligen få använda sin kunskap.
“Ja. Du säger så, fast det inte är så. Posten är inte på vägen hem, vi ska inte åka förbi. Men du säger så, för människor pratar så ibland. För att människor säger en sak som är fel, för de vet att andra människor ändå kan förstå.”
Lutar sig  tillbaka, belåten med att ha etablerat ytterligare en universell princip.

Sitter sedan tyst under omvägsfärden, betraktar den bleka oktoberskymningen med sina mörka ögon, känner systerns tyngd bredvid, sval och salt vind över kinderna, iakttar tillvaron där den flyter förbi i all sin förunderliga vidunderlighet.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.