Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Kategori: Resor

Vykort från Linköping, oktober 2020

Svartvit bild på svan som simmar i damm i Linköping.

Vägskylt av Rävkullen i Linköping.

Vattentornet i Linköping en mulen disig dag.

Hotellrummet i Linköping har badrummet som hall. Alltså så att när man öppnar dörren in till rummet kommer man rakt in på ett kakelgolv. Står i ytterskorna mellan ett tvättställ och ett badkar. Det är ett fint tvättställ, och ett fint badkar, men jag blir inte av med tanken på hur det måste vara om man bor två i det här rummet, den ena går ut och man lägger sig i badet, men ständigt ligger spänd eftersom man vet att kommer någon in står dörren öppen mot korridoren med full insyn mot ens nakna kropp.

Men för mig spelar det inte så stor roll. Jag är ju inte här främst för att bada, jag är här för att gå en kurs i beroendesjukdomar. Jag har varit i Göteborg på ätstörningskurs, ni fick ett vykort.  Suttit och väntat på försenat tåg i Katrineholm, det blev visst ett vykort av det med. Och här är ett vykort från Linköping.

Jag skriver det på många platser. Uppkrupen i fönstret i mitt hotellrum medan jag ser ut över torget. I huvudet medan jag promenerar en mil i dis och storm dagen innan kursen börjar, tittar på ekar men inte på klockan, lyssnar på ingenting annat än vind som viner. Påminns om att ord formas lättare i sällskap med monotont trampande.

Gammeldags skylt till café, Gamla Linköping.

Röd gammal telefonkiosk i Gamla Linköping.Folkskola i gamla Linköping, retrobild.

Jag skriver det medan jag promenerar runt på friluftsmuseet Gamla Linköping. Kullersten under fötterna och oktoberbersol som silas genom lövverket i trädgårdarnas träd. Inne på Apoteksmuseet med sin utställning om pandemier. Tomt därinne, en aktivitet som känns intressant utan att vara skamlig, medan allt annat jag gör den här resan är uppfyllt av tanken att jag kanske borde göra det lite mindre, som hela den här tiden är uppfylld av tanken att man kanske borde göra lite mindre. Inne i Cloettas andrahandssorteringsaffär, jag köper godis med mig till barnen.
Hela tiden, i huvudet: ord.

I mitt huvud skriver jag att Linköping är fint, en behändig stad, det är en stad där de har övergångsställen till skillnad från i Göteborg, och jag går inte vilse. Jag skriver att kanske är man svag för städer som liknar sådant man är van vid, det där som gör att folk ofta flyttar hem i slutändan. Linköping har färre invånare än Uppsala där jag är uppvuxen men samma karakteristika. Medelstor stad med universitet. Större mängd av allt jämfört med en riktig småstad – av restauranger, klädaffärer, hotell, gator – men fortfarande så litet att allting kan vara inom gång- och cykelavstånd.

Jag skriver att jag inte längtar tillbaka till en sådan stad, kanske mest för att jag inte längtar någonstans alls, men det finns något i dimensionerna som känns hemtamt, som att träffa en vän man känt så länge att man inte längre behöver ha något gemensamt för att kunna prata med varandra utan att anstränga sig.

Sushi, pistagenötter, kanelbulle, proteinpudding och mörk choklad på ett bord.

Jag skriver att hotellgymmet luktar fuktigt gummi, det är som sådana där små gymrum som finns bredvid gympasalen i skolor ibland. Det ligger en bastu bredvid, de har öppnat fönstret i gymmet för att det inte ska bli för varmt med bastun så nära, det strömmar in råkall luft som luktar fuktiga löv, jag sitter i roddmaskinen och känner mina spända datoraxlar sluta värka. Jag tänker på min andra refusering och att ju mer jag upprepar orden för mitt inre, desto mindre ser jag det som ett nedslående nej och desto mer som en uppmaning om vilka trådar jag kan gripa tag i för att göra det där manuset bättre. Tänker på behovet av att ha någonting som händer, något handfast som blir mer och annorlunda i en tid där livet är upplöst i sina konturer. Där vardagen är som texten på tidningspapper som blivit blött. Mjuk och utsuddad. Tänker – igen – på hur litet behov det finns av att skynda. På hur skrivprojekten kan få vara viktiga i sig själva, för att få ha en gnista och en längtan, inte nödvändigtvis för att det måste bli något stort.

Jag köper sushi på halva priset innan Hemköp mittemot hotellet stänger. Jag äter i sängen och ser på teve.

I huvudet skriver jag att det är lätt att inbilla sig att man behöver så mycket och så storslaget, men jag behöver ju bara små ögonblick som det här för att uppleva lyx.

Jag skriver det här på många platser, i huvudet och på papper, jag suddar ut och börjar om, jag letar ord och tappar bort.

Innan jag börjar resan hemåt tittar jag på orden jag samlat ihop. Hittar ingen röd tråd att forma texten kring, hittar bara fragment av tankar som i sig inte är stora nog att bygga en egen berättelse av.
Mitt vykort blir som bottenskrapet i en chipspåse, nog finns smaken där men strukturen  saknas.
Men det kan ju vara gott ändå, tänker jag. En del saker får bara duga som de är, för att man inte kan lägga en livstid på att göra dem till något annat, tänker jag.
Och tidsinställer mitt vykort som ett blogginlägg till en dag i framtiden, när jag kommit hem igen.

Sedan tappar jag upp hett vatten. Sjunker ned i mitt bad, tänker på ingenting alls. Och är nöjd över att ingen öppnar dörren.

Porträtt på kvinna som badar badkar.

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

7 comments

Vykort från Katrineholm, oktober 2020

Bild från Unsplash.

Mitt tåg är försenat. Det är en lördag. Jag sitter på tågstationen i Katrineholm, har fötterna på min resväska. Över mig gråa skyar, det är en sådan dag som aldrig spricker upp, himlen ligger över en som ett kompakt täcke.

Mellan platser. I en tid som är ingenting och allting. Jag tänker på Fight club, både filmen och boken. You wake up at Seatac, SFO, LAX. Jag ska skriva ett inlägg om Fight club sedan, om boken, jag ska skriva en inläggsserie om böcker som påverkat mitt skrivande, det handlar inte nödvändigtvis om de bästa böcker jag har läst, även om många av böckerna i serien kommer att vara det också, men det ska vara böcker som stannat i mig långt efter att jag läste dem. Nästlat sig in i mina ord.  You wake up at O’Hare, Dallas-Fort Worth, BWI. Jag fryser om fingrarna men min jacka värmer resten av mig. Det står att tåget är försenat på grund av spårspring. Jag tänker att spårspring är den sortens allitteration jag tycker mest om, en sådan där flera av de inledande bokstäverna i de två allittererande orddelarna är samma, jag har märkt att jag omedvetet samlar på den sortens ord. Pacific, mountain, central. Lose an hour, gain an hour. This is your life, and it’s ending one minute at a time.
Jag tänker att ingen annan av människorna på den här tågperrongen tänker på samma sak som jag.

Luften luktar blöta löv. Om en timme kommer det att ha börjat skymma, men inte än. Jag skriver det här i ett rutat kollegieblock jag hittade i min ryggsäck. Hastigt och slarvigt, när jag gick på lågstadiet fick jag gå i specialträning för min handstil, hade en sådan där gummigrej på pennan för att hålla den rätt.
Jag behöver inte kunna läsa det jag skrivit sedan, mina texter föds inte så, måste bara ha skrivit det en gång och sedan skriver jag det igen och då har orden lagt sig till rätta i hjärnan.

Jag har ju ingen smartphone men i det här landet tydligen inte heller någon telefon över huvud taget. När jag steg av båten på svenska sidan för min jobbresa såg jag att telefonen inte ställt om sig till någon svensk operatör. Ingen täckning över huvud taget.
Så här sitter jag, frusen om händerna på en tågstation i Katrineholm medan mitt tågs avgång flyttas fram tio minuter i taget på grund av spårspring, och grips av den hisnande insikten att just nu kan ingen kräva något av mig, för ingen kan nå mig.
Här finns bara jag, mitt bagage, mina ord nedklottrade i slarvig blyerts som ingen kan läsa. If you wake up at a different time, in a different place, could you wake up as a different person?

Sedan kommer tåget.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

5 comments

Vykort från Göteborg, oktober 2020

(Alla bilder i det här inlägget är från Jonas Jacobsson, Unsplash.)

Jag reser från en plats där smittan inte finns till en plats där den är på väg att blossa upp igen. Som en zombiefilm där jag färdas in mot en zombiefylld stad som alla försöker ta sig ifrån, bara det att ingen rör sig bortåt för att ta sig ifrån det här hotet, den här tidens dystopi handlar inte om att fly i adrenalinstinn fart, uppfylld av agerande, den handlar om att stå ut tillräckligt länge i stillastående tristess. Den här tiden, som en överburen graviditet,  det har jag ju skrivit om förut.
Det känns förbjudet att resa, trots att det är en jobbresa och inte mitt privata beslut.

Göteborg är en stad jag inte begriper. Vart jag än går är jag antingen vilse eller nära att bli påkörd. Jag håller det inte mot stan, det är inte bara den, mest är det jag, och den har en definitiv charm, men det är ett under att jag ännu inte dött under en spårvagn.

Jag har kommit för att lära mig om ätstörningar, och om ätstörningar lär jag mig verkligen. Heldagar av föreläsningar och spännande nästan jämnt. Det är ett område som innehåller så mycket: det kroppsliga, internmedicinska. Det svåra psykiatriska. Att det, till skillnad, från mycket vi behandlar i sjukvård, är möjligt att bli helt frisk. De svåra konsekvenserna av att inte bli det.

Och bortom föreläsningsdagarna gör jag annat.
Jag promenerar längs vattnet genom oktoberkväll som är ljum men mörk, milda vindar mot kinden, jag går och går och går som man kan göra när man inte har någon tid att passa. Jag blir refuserad.  Jag äter carpaccio som är så god att jag nästan får tårar i ögonen, en chokladtårta så krämig att jag inte kan koncentrera mig på vad mitt fikasällskap säger. Dricker färskpressad grapefruktjuice på hotellets frukostbuffé och läser i Göteborgsposten om en förskola med extremistkopplingar, tänker att man märker att man inte är på Åland.
Ligger i badet och läser Den stora skrivboken av Agota Kristof, så bra att jag ryser, så länge sedan någon bok gjorde mig så hänförd.

Jag sitter i morgonrock vid det lilla hotellskrivbordet, med gardinerna fördragna, och skriver. Blogginlägg. En krönika om vårt behov av dramaturgi i nyhetsflödet, hur det kan få oss att vilja passa in händelseförloppen till  bra berättelse istället för en sanning.
Och skriver på något som kan bli längre, något annat. Trevande anteckningar, utforskning av min nya idé, att börja bygga miljöerna och tiden och känslan. Det är ett så behagligt stadium, en text som kanske kan bli, en idé som ännu inte är uttömd, alla möjligheter fortfarande öppna.
Jag påminner mig själv att inte hasta fram. Låta den där idén gro länge. Det finns ingen orsak att rusa. Jag har inte bråttom någonstans.

Jag somnar i släta lakan, vaknar ihoptrasslad i täckena i mörker så kompakt som det blir med hotellrumsgardiner, vet inte var jag är. Det tar tid för det att klarna.
Det är mycket länge sedan jag under såhär lång tid var såhär långt hemifrån. Jag är så förankrad i min alldeles vardagliga vanliga tillvaro. I den här andra, annorlunda tillvaron driver jag med strömmen.

Så springer jag på löpbandet i hotellgymmet, det ligger i källaren och är tomt som hotellgym alltid är, jag tvättar alla maskinens knappar med spritindränkta frottéhanddukar som finns framlagda för ändamålet, jag vrider upp volymen på teven och ser på morgonnyheterna. Ett inspelat klipp med Donald Trump när han står i Vita Huset och meddelar att han ska åka till sjukhus för fortsatt vård för sin covid-19. Uppgifterna om smittspridning som tagit fart i vita-huset-kretsarna, spekulationerna kring hur detta kan breda ut sig och påverka stabiliteten i ett redan oroligt land.
Och med svetten i strila strömmar över min panna, längs min rygg, tänker jag att hela den här samtiden driver med strömmen.
Att det är så mycket mer än bara jag som tappat sin förankring.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

12 comments

Tre mysiga caféer i Mariehamn/Åland

Jag tycker om att vara på caféer. Skriver bra på café (om jag inte är alltför djupt inne i ett projekt, då behöver jag en annan typ av total isolering). Läser böcker bra på café. Tittar på folk bra på café.
Den här sommaren förflyttar jag mig inte särskilt långt, av världslägesmässiga skäl. Som tur är har jag väldigt mycket bra precis runt knuten, som de här tre caféerna i Mariehamn där jag gärna sätter mig och skriver och läser. De har alla tre gemensamt att de är stämningsfulla, mysiga och att vad man än beställer kommer det att vara hembakat och hemlagat, med kärlek i de små detaljerna och alltid gott.

Det är ju svårt att komma hit från Sverige just nu om man inte har särskilda skäl, men kanske nästa sommar? Annars hoppas jag att tipsen kan vara till glädje för alla mina finlandssvenska läsare.

Svarta katten – stilla, skirt och en doft av nybakat

Svarta Katten café Mariehamn Åland

Svarta Katten café Mariehamn Åland fika

Svarta Katten café Mariehamn Åland

Svarta Katten café Mariehamn Åland sandlåda  Svarta Katten café Mariehamn Åland Svarta Katten café Mariehamn Åland inomhus

Svart katten café Mariehamn leksaker inomhus för barn

Alldeles vid centrum men på en sidogata som ger en känsla av avskildhet och lugn. Här sitter jag gärna vid något av fönstren och blickar ut på ett sommarregn och enstaka förbipasserande medan jag redigerar ett skrivprojekt, eller på den ljuvliga rymliga utegården och läser en roman. Det doftar alltid kakor-i-ugnen här. Goda hemlagade luncher – en gång åt jag en sötpotatis med fetaoströra som gjorde mig tårögd – men helst dricker jag en kopp cappuccino i finporslin och tar någon av alla hembakta kakor till det.
Mina cafébesök är mina gyllene stunder för mig själv, men har man barn med sig finns här både en sandlåda på gården och en fin lekhörna inomhus.

Här hittar ni Svarta Kattens Facebooksida för mer information.

Café Viktor – ombonat och vackert in i minsta detalj

Café Viktor Mariehamn

Café Viktor Mariehamn Åland

Café Viktor Mariehamn Åland

Café Viktor Mariehamn

 

Café Viktor Mariehamn Åland

Café Viktor Mariehamn Åland

Café Viktor är en av mina favoritplatser i Mariehamn just nu. Ligger precis vid huvudgatan, så utanför är det alltid liv och rörelse, men i de stora lokalerna med många platser hittar jag ändå alltid ett lugn. Det finns en uteservering längs gatan men jag sitter helst inomhus i de fantastiskt inredda lokalerna och njuter av vackra färgkombinationer, unika föremål, en känsla för att bygga en miljö i både det stora och det lilla.
Stora lokaler med gott om platser, mycket att upptäcka och även en butik där man gärna strosar runt en stund i anslutning till sin fika.
Här kommer du att få något smaskigt vad du än tar, men mitt hjärta klappar extra hårt för den vegetariska tre-ostarlasagnen. En gång när jag var här hörde jag en kvinna ur det stora sällskapet vid bordet bredvid mitt utropa ÅH HERREGUD av välbehag när hon smakade sin lasagne. Jag har haft lust att göra detsamma.

Här hittar du Café Viktors Facebooksida för mer information.

Bagarstugan Café & Vin – Mariehamnsklassiker med stämning

Bagarstugan Café & Vin Mariehamn Åland

Bagarstugan café & vin Mariehamn Åland

Bagarstugan café & vin mariehamn Åland

Bagarstugan Café & Vin Mariehamn Åland

Bagarstugan Café & VIn Mariehamn Åland

Ombonad innemiljö med genomtänkta detaljer, hembakat fika som alltid är gott, en lummig innergård. Hemlagade luncher som erbjuder det lilla extra. Bagarstugan är bra, och folk vet att det är bra – därför är här ofta fullt och mycket turister. En lyx för mig dock, som hemestrar och tycker att det är en bonus att sitta en dag och höra alla dessa finsktalande sällskap komma och gå och planera nästa cykelfärd (Åland har många cykelturister, och ibland undrar jag om alla i något skede stannar till på Bagarstugan).
Sitter hellre och läser än skriver här just för att det brukar vara så mycket folk. Favoritplatsen är träbänkshörnet på bilden däruppe, då sitter man liksom upphöjd jämfört med resten av innergården, som en oas i oasen. Att sitta där, dricka en kopp te, äta en kardemummabulle, läsa en bok, spana på folk, spana på himlen, spana på klätterväxterna och kajorna och solskenet ovanför sig, det är bra liv i ett nötskal.
Min favoritlunch här är chèvre/rödbeta-pajen, favoritfikat kardemummabullen.

Här hittar du Bagarstugan Café & Vins Facebooksida för mer information.

Det var det. Smaklig spis!

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

 

9 comments

Ett äventyr, en gång: #Kaamos Getaway

En gång, det var i slutet på januari, åkte jag på äventyr. Man gjorde sådant på den tiden, har jag hört. Jag gick på en färja på kvällen, sov som en gris i min hytt (jag gillar ju att åka färja).
Vaknade upp med en timme kvar till Helsingfors. Åt frukostbuffé och tänkte på text. Såg på havet utanför och tänkte att båt måste vara det värdigaste sättet att färdas.

Jag skulle till ett retreat i skogen, jag skulle åka i en bil tillsammans med några andra kursdeltagare, de skulle avgå från området där en av deltagarna bodde. 8 km från centrum sa Google Maps. När jag reser själv, alltså som i utan barn, utgår jag från att allt under en mil är gångavstånd tills motsatsen är bevisad. Jag tycker så mycket om att promenera mig igenom en plats. Det förlänger upplevelsen av en resa tycker jag. Platsen krymper, upplevs mer i sin detalj. Väntetid blir upptäcksfärd.

Åt på en vegansk restaurang som heter Loving Hut och tydligen är en del av något slags kedja. Den verkar sektrelaterad. Wikipedia säger att kedjan grundades av Ching Hai, “whose followers call her ‘Supreme Master'”. På de flesta av restaurangerna sänds tevekanalen Supreme Master TV. Återigen enligt Wikipedia ska den sända 24 timmar positiva nyheter varje dag. Det var mycket text och sång på olika språk. Klipp mellan olika platser i världen där massor av människor stod samlade, tätt intill varandra. Det var före corona. Alla samlades smittnära varandra och gladdes åt supreme master och den veganska matens kärlek.

Jag var ensam på restaurangen. Jag njöt av att de enda ljuden var surret från fläktarna, jublet från folkmassorna på Supreme Master TV och ibland ljuden från en teveserie som ägarinnan satt och såg på inne i köket. När jag gick in i köket för att be att få köpa till vegan banana split and vegan ice cream 🙂 satt hon där bekvämt vid ett litet rangligt bord med laptopen uppställd framför sig, drack en kopp te, plöjde sin teveserie, reste sig långsamt.
Att följa the supreme master verkade göra henne gott.


Den sista kilometern mötte jag ett ösregn och en urladdad mobil. Utan Google maps och lite virrig avseende gatornas detaljer på en plats jag aldrig befunnit mig försökte jag gå in på ett Subway och fråga kassörskan om hon kände till gatan. Hon försökte lyssna på min engelska, tvekade sedan och sa:
“Yeees. Do you want chicken in your bread?”
Jag gav upp och gick till det närliggande biblioteket, kopplade in min mobilladdare och kommunicerade med min bilskjutsare direkt istället. Här ovan en selfie för att visa hur jag ser ut så de skulle känna igen mig. Försökte se sympatisk ut. Misslyckades möjligen men blev nöjd med att mina ögon matchar min jacka.

Sedan reste jag med fyra främlingar i en bil en timme eller så. Vi mötte solnedgången och trafikstockning.
När vi kom fram var det mörkt, för det var januari, lika lätt som man glömmer att det fanns en tid när man fick träffa en massa främlingar nära nära glömmer man att det fanns en tid när inte kvällarna var så otroligt ljusa.
Något fantastiskt med människan, är det inte, att varje tillstånd har sin tid, att man glömmer och skapar nytt och vänjer sig.

Platsen vi kom till var i alla fall den här.

Här skulle vi vara på ett skriv- och yogaretreat. Arrangörer var Kugge-skriver-Kugge och yogaläraren Laura Liefveld. Husen som kursen hölls i tillhör Kugges familj (den som ville se mer ser dem ofta på hennes blogg, till exempel här) och förutom att omgivningarna i sig var oerhört vackra gav det något alldeles särskilt till stämningen. Det kändes lite som att få vara ett barn och åka hem till någon och bli omhändertagen.
Lägga sig i soffan, skriva, och aldrig aldrig vara hungrig utan att lyfta ett matlagningsfinger. Har levt sämre liv.

Det hände något med samtalen, och med orden, på den där platsen.
Mjuk i kroppen av morgonyoga. Alla där för att göra något annat än det vi vanligtvis gjorde. Främlingar, på en plats som inte var hemma men kändes som ett hem. Vi delade med oss av berättelser som till varandra som man i andra sammanhang inte gör till främlingar. Livshistorier.

Och det hände något med mig i samtalen, för en gångs skull kände jag inte ett behov att göra intryck, avtryck, presentera en bild av mig själv för de andra värd att komma ihåg.
Det fick bara vara.
Jag lunkade mest på.
Nyyogad, nyskriven och alltid mätt.

Sedan, efter två dagar, var det slut. Jag satte mig på en finsk landsortsbuss med ett block fullt av ett idéer och ett huvud med tankar som inte snurrade fullt så vilt som annars. Utanför fönstret skymtade granar, tallar, sjöar. Efter en dryg timme var jag i Åbo (platsen för retreatet ligger mittemellan Åbo och Helsingfors, så jag valde ankomst och avreseort efter färjetider). Jag promenerade längs Auraån till hamnen och tänkte på  hur mycket jag älskar mina varma vintervantar i finläder efter år av att frysa om händerna. Och på text.

Och det var min berättelse om ett äventyr, i all stillsamhet, i en tid som känns länge sedan men som var nästan alldeles nyss.

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!

 

10 comments

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén