Jag har sagt nej, och nej, och nej. De har önskat sig i flera år. Framförallt min äldsta. Min mjuka men taggiga tonåring. Min stora flicka som blev stor så tidigt och därför har behövt vara så liten, som är fjorton år och ska revoltera mot sina föräldrar men som bara har en att revoltera mot. Som måste utföra omöjlig akrobatik: klamra sig fast, slita sig loss.
De har bett om en katt, hon och hennes syskon. Jag har nekat eftersom jag är ensam ansvarig för tre barn. Livrädd att vara fatta beslut som tar oss vatten över huvudet, blir översvämningen som drar iväg med oss alla.
Men nu, efter denna mörka höst och vinter.
Det är dags. Två omplaceringsragdolls flyttar in. En mamma och en son, en modigare och en skörare, trygga i varandras sällskap.
Min tonåring tar emot dem som någon som längtat barn i många år och äntligen får sin bebis. Jag ser det jag alltid vetat om henne. Det som gjorde att hon hette Storasystern när jag ofta skrev om barnen, när de var så små att deras berättelser tillhörde mig.
Ett behov av att få ta om hand. En kraft. Det liknar mitt behov av att skriva. Utan att få utlopp för sina omsorger krymper hon. När hennes småsyskon blev större behövde de henne inte lika mycket, det var inte en lättnad från ansvar utan en tomhet. Med katterna får hon . Hon tinar upp. Jag trodde de skulle bli hennes sällskap i tonårsrummets isolering, men de blir hennes möjlighet att söka sig ut från den.
En lördagskväll ser jag på film med hennes syskon. Telefonen ringer, jag väntar mig katastrofer, vem ringer mig en lördagskväll om något annat. Men det är bara hon som ringer mig på videosamtal, viskar att en av katterna har somnat i en famn och vill visa mig det utan att väcka honom.
*
Min son som har varit så sjuk, en post-covid, den eviga tröttheten, uttröttbarheten, det förkrympta livet.
När han börjar dansa Just Dance, med passion, som om han vore sju år gammal igen och det var en annan tid i våra liv.
När han hoppar på studsmattan med sin syster, sin ler och långhalm, sin närmaste i världen.
När han tar en andra portion av maten, låt mig få se honom äta med aptit, jag kan inte se mig mätt!
En kväll på väg hem från gymmet. Uppfylld av skulden som slår mig när jag lämnar hemmet, trots att mitt liv innehåller en annan frihet nu. Arbetet, skrivandet, forskningen, gymmandet, jag kastar mig in i dessa saker och tror att mina barn saknar mig, att jag sviker dem. Snabba steg på vägen hem. På avstånd ser jag två barn . Lika långa, klädda i nästan likadan kläder, i intensivt samspråk. De skrattar. Uppslukade av varandra. Inga skärmar i händerna. Där är någon annans välartade ungar, tänker jag, någon som har haft en bra och närvarande förälder, ordning och reda...
Sedan vinkar de och hejar glatt, min snart elvaåring och min tolvåring, min Habanero och min Lilla Gubbe, mina yngsta två på väg till parken.
*
Går igenom redaktörskommentarer för min debutroman. Så märkliga de är, de stora drömmarna. De är svåra att hålla i, de glider undan. Oförmågan att veta om det är glädje eller sorg, allt en stor känsla bara. Det kommer en roman. Den kommer att bära mitt namn. Efter det kommer jag alltid att vara någon som skrev en bok som blev utgiven, som jag drömde om. Samtidigt: den kommer att drunkna i mängden. Det är vad som händer för de flesta romaner på mycket små förlag. Det är vad jag försöker intala mig, som om det skulle bromsa besvikelse, men det bromsar ingen besvikelse, så jag ändrar mig. Jag fantiserar om allt det oväntade den kommer att leda till. Nu eller om flera år, utskickad i världen som flaskpost, jag fantiserar om alla omöjliga och möjliga saker som kan ske.
Jag har alltid trivts bäst som underdog. Låt mig nå ut som en överraskning. Allt kommer att vara en vinst.
Skillnaden mellan verklighet och fantasi är godtycklig.
Vad spelar det för roll om ljuset sipprar in i huvudet eller genom fönstret?
*
Det är svanen. Hon har byggt bo igen. Ruvar sina ägg när jag går till affären om kvällen för att köpa mjölken jag alltid glömmer.
För ett år sedan gick jag förbi henne och drömde om att någon skulle ta sig an min bok.
Tiden går i cirklar.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om familj och här är inläggen om mitt skrivande.
Följ mig gärna på Facebook eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
8 Comments
Meddelar härmed att jag kommer att läsa din roman.
Underbart, blir så glad!
Jag med och med en slags extra stolthet för att man läst här så länge. Den kommer böras med i fler medvetanden än ditt eget, och drunkna kommer den inte att göra, även om det är så det kan kännas i en värld där vissa enstaka titlar syns mer och alla andra är skuggade.
så fin påminnelse, det är klart att det liksom inte är Augustpris och såld till tusen länder eller total tystnad som är de två alternativen man har. har så svårt att föreställa mig att någon alls kommer att läsa den just nu, så det är så fint att få veta att intresset finns!
Även jag kommer definitivt att köpa och läsa din bok. Och grattis till de nya familjemedlemmarna! Ligger som bäst på soffan med en katt i famnen och läser din blogg.
låter helt underbart!
Så fint att din dotter fick katterna. Blir så varm när jag läser det.
Fint att hon fick två katter och tagit sig an dom på ett fint sätt.