sånt som inte får plats i andra kategorier

vad jag jobbar med. hösten 2021.

oktober 10, 2021

gravid läkarstudent

(En gång i november 2013 när jag snart skulle fylla 21, var läkarstudent, och väldigt mycket gravid med Lilla Gubben. Och skrev på en roman, men det är en annan historia.)

Ni är några stycken varje vecka som söker i bloggen på saker som läkare, läkarstudent, jobba som läkare.
Det här kan vara en av de sämsta platserna att hitta information om det. Jag skriver sällan om mitt yrke, det är ett medvetet val. Jag bor på en så liten plats;  det vore svårt att skriva om något som hänt på jobbet utan att ryktet genast skulle dra igång om vem som var inblandad. Men det största skälet är att min blogg är min oas och jag har en kreativ vision för dess berättelse. Och det är en berättelse som handlar om andra delar av mitt liv.

Men ibland när jag skriver om alla de andra delarna av livet nämner jag mitt yrke, och då är det bra att kunna hänvisa till något. Så här kommer en sammanfattning om mitt yrkesliv som det ser ut just nu, hösten 2021. Jag jobbar ju mest som läkare, men också med att skriva; jag har delat upp det i båda delarna.

En sak innan jag börjar, förresten. När man radar upp alla saker här låter det så självklart, som om jag vetat precis vad jag håller på med och tyckt det är givet att gå i den riktningen. Sanningen är att jag krisar mig igenom mitt yrkesliv. Jag ifrågasätter om jag har gjort rätt val, googlar och fastnar i forumdiskussioner om allt från bli hemmafru på heltid till jobba som läkare i USA (det verkar som att dygnetrunt-dagis och reservnanny om den vanliga nannyn blir sjuk är viktiga komponenter för att få ihop det med familjelivet) och läsa systemvetenskap och jobba inom med tech.  Jag har insett att det har att göra med min personlighet mer än mitt jobb. Jag är ständigt nyfiken men också ständigt velig. Dessutom perfektionistisk, självkritisk och fylld av en skam över att mitt läkaryrke inte är min stora livsdröm på samma sätt som för många av de jag pluggade med. Att regelbundet livskrisa om yrkesvalet är något som hjälper mig att hålla gnistan i mitt yrkesliv. Som när folk säger att deras äktenskap är lyckligt för att vi väljer varandra varje dag, jag vill välja mitt jobb varje dag. Det gör jag genom att flörta med andra yrken och inse att jag har det bäst där jag har det.

(Har typ noll bilder på mig i sjukhuskläder, men här är en gammal bild från när jag fortfarande pluggade.)

Jobba som läkare

Jag jobbar som läkare inom psykiatrin. Jag gör en ST-tjänstgöring, vilket innebär att jag kommer att bli specialist i psykiatri. I en specialisering ingår att jobba på andra ställen än på psykiatrin, det kallas för randningar. Därför jobbar jag just nu på en akutmottagning för kroppsliga sjukdomar, och jag har det senaste året även arbetat på barn- och ungdomspsykiatrin, geriatriken och internmedicinska avdelningen. Från december kommer jag att arbeta på psykiatrin igen.

Arbetsuppgifterna som läkare i psykiatrin beror på var man jobbar – om man jobbar på en mottagning eller sluten avdelning, om det är brett med många patientgrupper eller specialiserat. Innan jag gick ut på mina randningar jobbade jag 1,5 år på en allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Med andra ord träffade jag patienter med alla möjliga tillstånd, från autism till bipolaritet till schizofreni. Min uppgift var att samla rätt information för att kunna sätta diagnos och upprätta en vårdplan för behandlingen. Jag ordinerade medicin och följde upp de behandlingarna. För att kunna göra allt det finns en ocean av kunskap under ytan. Jag har åkt på kurser om psykofarmakologi och specifika sjukdomstillstånd, plöjer böcker, och framförallt: arbetar med samtalet som verktyg. Om en kirurg är skicklig med operationsinstrumenten behöver en psykiater vara skicklig med samtalet. Jag har övat mig i hur jag får människor att berätta, jag har övat mig i hur jag sätter samman deras berättelser till en begriplighet som de kan känna igen sig i. Jag har lärt mig hur man kan ta ned de stormande känslorna i en situation, jag har lärt mig att stå pall för för andras upprördhet. Mitt jobb innebär att ha rätt att ställa frågor för att försöka förstå.

Jag började plugga till läkare för tio år sedan, tog examen 2016 och flyttade till Åland. Här gjorde jag min AT-tjänstgöring. AT-tjänstgöringen är ett jobb som alla läkare gör efter examen, jag brukar beskriva det ungefär som en traineetjänst för att få en grund i yrket. Man har en lön och man jobbar, man är inte student. Men det finns reglerat inom vilka områden man ska jobba (internmedicin, kirurgi, psykiatri och allmänmedicin) och att man ska ha tillgång till handledning. Läkaryrket är fullt av sådana här reglerade steg – först AT-tjänstgöring, sedan ST-tjänstgöring, sedan är man specialist. Efter varje steg ökar lönen radikalt och man får papper på att man har klarat av det som påverkar vad man kan göra därefter. Men jag tror egentligen inte att det här är så annorlunda från många andra jobb – att man går från junior till mer senior, att man utbildar sig och skaffar nya kompetenser – det är bara mer formellt reglerat. AT-tjänstgöringen är ungefär ett och ett halvt år, ST-tjänstgöringen fem år. Jag har kommit halvvägs i min ST.
För den som börjar plugga till läkare nu är systemet annorlunda, med BT istället för AT. Men hur det funkar får ni läsa någon annanstans. Grundprinciperna – ett yrke med flera steg och regleringar kring stegen – är detsamma.

I min ST-tjänstgöring ingår olika obligatoriska kurser som jag åker på ibland. Det ingår också en grundläggande utbildning i psykoterapi som sträcker sig över 1,5 år, det var den jag nämnde här.

Det bästa med mitt läkaryrke är att det är varierande, stimulerande, dynamiskt och tryggt och att det finns många vägar att ta. Och att man kan gå jour och sen ta ut kompensationen i ledig tid så att man inte är låst till ett visst antal semesterdagar om man behöver vara ledig.
Det sämsta är det statiska och lite tradiga i att behöva samla rätt kompetens på papper oavsett hur mycket man redan kan, det ger mig ibland en flashback till skolgången när det var viktigt att man satt av tid snarare än bevisade kunskaper. Och att man är omgiven av så många ambitiösa människor att valmöjligheterna ibland känns som plågsamma påminnelser av allt man inte gör, att det är så lätt att känna sig otillräcklig. Jag kan också sakna det kreativa och att arbeta i projekt, men det får jag ju i mitt skrivande.

Läs mer:

Jobba med att skriva

Jag skriver texter och får betalt för dem, så jag antar att jag även jobbar med att skriva.
Jag skulle inte kunna leva heltid på det skrivande jag gör. Då skulle jag behöva skriva mycket mer som jag får betalt för och mycket mindre gratis. (Obs – skriver aldrig gratis för någon som borde ha resurser att betala, dvs har annonsintäkter eller på annat sätt en kommersiell produkt. Men den här bloggen och mitt skönlitterära skrivande tjänar jag ju inga pengar på).
Just nu skriver jag mest bokrecensioner, i en tidskrift som heter Affärsmagasinet Forum och Folkbladet Västerbotten ibland. Tidigare har jag skrivit krönikor i Läkartidningen, Folkbladet Västerbotten, Nya Åland. (Min guide till att skriva krönikor hittar man här.)

Väldigt länge har jag haft en känsla av att jag vill skriva, men inte försörja mig på det. Jag tror att ett skrivande för att klara mina omkostnader skulle ge mindre energi till mitt kreativa skapande än vad jag får nu. Ibland känner jag mig som en kung som håller sig med en fritt skapande konstnär vid hovet, bara det att jag är både kungen och konstnären. Jag fattar mina beslut kring skrivprojekt grundade i lust och rätt ton. Jag skulle aldrig ta emot ett erbjudande kring något kommersiellt kopplat till den här bloggen, till exempel, som skulle störa visionen jag har för den. (Jag är inte nedlusad med erbjudanden, men någon gång har det hänt, och aldrig har det hittills varit värt det). Jag tackar nej till skrivuppdrag för att de är för tråkiga i relation till betalningen. Eller för att jag vill ha tid att skriva romaner och plugga ryska.

Men jag tycker om att ha betalda skrivuppdrag, några stycken då och då, lagom. De utmanar mitt skrivande, ungefär som att träna andra muskler än de man är starkast i på gymmet, bort från bekvämligheten. Och framförallt utgör de ett slags alibi. Om någon säger jag hörde att du skriver, vad skriver du? kan man snabbt hänvisa till det som är jobb och på det sättet socialt legitimt. Det kreativt sårbara kan man spara till konversationer med någon som på allvar är intresserad, och förstår.

För mig är blandningen av de två världarna just nu det bästa. Någon annan gång kanske jag tänker annorlunda. Men nu är det hösten 2021 och just nu är det här vad jag gör.
Nu ska jag avsluta det här mastodontinlägget. Om ni har några frågor, ställ dem gärna i kommentarsfältet, så ska vi se om jag kan ge några kloka svar.

Läs mer:

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

 

+27

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply Malin oktober 11, 2021 at 6:13 e m

    Inga frågor, men ett tack! Så glad att jag hittat din blogg. Du har ett underbart språk och fint flyt i dina texter. Verkligt intressant kombo dessutom, med ditt läkarjobb och ditt skrivande. Alltid lika roligt att titta in på din blogg.

    +2
    • Reply Ulrika oktober 12, 2021 at 10:25 e m

      tack för att du är här! så roligt att du läser och gillar!

      0
  • Reply sardellen oktober 11, 2021 at 8:18 e m

    så kul att läsa ju. Jag har ju något liknande upplägg med läkarjobb och skrivande. Nu skriver jag ju inga krönikor och bloggar nästan aldrig, men lägger extremt mycket tid på min skrivkurs (och alltså romanprojekt). Jag tycker det är så lyxigt att ha två så olika saker att fokusera på. Om jag har kompledigt tre dagar i rad och bara skriver, så glömmer jag bort att jag är läkare. Och om jag har tråkigt på jobbet mellan någon patient kan jag alltid sitta och tänka på vad jag ska skriva om.

    Ibland frågar folk: vill du inte ta ledigt och bara skriva? Jag tror inte det skulle passa mig. Jag tror att jag skulle få för mycket prestationsångest, det är så skönt att kunna säga till sig själv att skrivandet bara är på kul (även om jag förstås egentligen tar det på så stort allvar. det är nog ingen som går på den lögnen). Och så är det ju så skönt att få det sociala och rutinerna som kommer av att gå till ett arbete. Men, jag säger alltid: innan nästa jobb ska jag ha tre månader ledigt och skriva. Kanske blir det så denna gång, min pre-ST på infektion i slut i augusti. Då kommer jag ha ett manus från skrivkursen, kanske skulle det passa att ha ledigt två månader innan jag får nästa jobb.

    Att ha skrivandet som ett seriöst fritidsintresse, gör att jag kommit över sorgen att ha ett jobb som inte är kreativt. Det hjälper mig att bli sams med att vara läkare. Som jag ju varit så osams med, hoppat av två gånger, skolkat från alla föreläsningar, gått hem vid lunch på varje klinik-dag, alltid gjort minsta möjlig ansträngning med alla uppgifter. Det enda som fick mig att sluta tvivla var att min mamma dog mitt i, och då orkade jag bara inte krisa kring utbildningsval längre utan körde väl på och plötsligt var jag klar.(det är inte den enda sanningen men om man vill kan man berätta om det så). Nu, 1,5 år in i arbetslivet börjar jag verkligen tycka att det finns så många bra saker med det här jobbet och att man slipper så mycket annat som folk håller på med. Den värsta skräcken för att göra fel är borta. Jag känner att jag faktiskt kan många saker. Det börjar bli svårt att se mig själv göra något annat.

    Okej, gud vad långt det blev. Men det är ju så kul tycker jag att ha hittat en person på internet som gör typ samma sak som jag. Är verkligen glad för det Ulrika.

    Kanske borde detta varit ett mail och inte en kommentar. Jaja.

    +3
    • Reply Ulrika oktober 12, 2021 at 10:25 e m

      älskar att det är en kommentar! finns säkert fler än vi två som vill få tänka liknande och blir inspirerade. är så välgörande för mig att läsa om någon som haft liknande ambivalens inför läkarutbildningen, läkaryrket etc. håller helt med om att det finns så många fördelar och så mycket att uppskatta, men just avsaknaden av att känna under utbildningen att detta är världens grej och mitt livs mening typ fick mig att känna mig som något av samhällets mörka element, ständigt på väg på glid, typ. fast min synd liksom var att… inte sitta och checka av målbeskrivningspunkter.

      jag var ledig tre månader efter AT:n för att skriva! blev inte alls bra ärligt talat, men avråder inte generellt. tror bara att det var fel läge för mig att vara skrivledig, var mer jobbtrött än skrivpepp egentligen, och jag hade också förväntningar som var skyhöga, men ingen exakt plan vad jag skulle fokusera på… var ledig typ 1 månad i sträck här och där mellan två underläkarvik innan AT och sen under AT, och det funkade bättre.

      så glad att du läser och kommenterar och att vi har gemensamma beröringspunkter!

      så relaterbart med att det blir lättare när den värsta skräcken lättar och man inser att man kan göra saker, för övrigt. fattade när det började lätta hur mycket som bara handlade om att jag inte stod ut med min prestationsångest (kontra att faktiskt inte tycka det är kul när man väl gör det och typ hata jobbet, som jag då insåg att jag inte gjorde.)

      0
  • Reply Malin oktober 14, 2021 at 10:28 f m

    Det där stycket om att krisa sig igenom sitt yrkesliv – det kändes som att det handlade om mig! “Jag är ständigt nyfiken men också ständigt velig. Dessutom perfektionistisk, självkritisk…” Alltså japp, that’s me! Så skönt att läsa att någon annan upplever samma sak.

    Jag är utbildad översättare, så tidigare jobbade jag med det. Frilans, eftersom det knappt finns några fasta jobb som översättare. Men jag gav upp det för ungefär ett år sedan, den ekonomiska osäkerheten gav mig för mycket ångest. Det är verkligen ingen lätt bransch att ta sig in i. Nu jobbar jag som Head of Content på ett företag. Jag är alltså något slags chef, vilket jag aldrig någonsin föreställt mig att jag skulle vara. Och i början gav det mig också jättemycket ångest. Så pass mycket att jag tänkte att jag inte klarar av det och började söka andra jobb. Men nu så här 6 månader senare känner jag mig lugnare och det är mycket jag gillar med jobbet. Jag får jobba hemifrån, vilket jag trivs väldigt bra med, och det är väldigt flexibelt. Har även fantastiska kollegor. Så just nu har jag väl landat i att det är bra som det är. Men jag har också gjort min fair share of googlande på andra yrkesbanor genom åren.

    Har dock nu börjat fundera på om jag ska börja starta eget igen på sidan av. Med skrivande, översättning och korrekturläsning. Känner ändå att jag saknar översättandet lite. Har också länge funderat på att börja blogga, men inte gjort slag i saken än. Älskar bloggar! Men frågan är om jag kommer orka det. Känner lite att jag ju sitter vid datorn och jobbar med text hela dagarna, så vet inte om jag orkar göra det ÄNNU mer liksom. För din del jobbar du ju med något helt annat än skrivande på dagarna så då kanske det är lättare. Är väldigt fascinerad över hur du hinner/orkar med allt du gör! Särskilt eftersom du har barn också, vilket inte jag har. Men vi har väl alla olika förutsättningar och energinivåer.

    Ja nu blev det väldigt mycket om mina personliga reflektioner, kanske inte så kul för dig att läsa 😀 Men det var i alla fall väldigt skönt att läsa det här blogginlägget för mig!

    0
  • Leave a Reply