Det var en gång på vintern. Ni skulle åka skridskor med skolan dagen därpå. Vi packade kassen. Du gick fram och tillbaka över golvet i vardagsrummet, gestikulerade, och höll ett brandtal.
”Jag förstår inte varför skridskor ska vara obligatoriskt i skolan. Hur är det nödvändig kunskap man måste ha med sig i livet?”
”Det är väl bra att ha provat på”, sa jag, ”så man vet vad det innebär.”
En konstpaus. En blick av förakt.
”Jag menar inte prova på. Det kan jag acceptera. Jag har ’provat på'” – och du sa det som om det handlade om något annat, som om jag föreslog att ni skulle ”prova på” droger och prostitution under er mellanstadietid – ”jag har gått i skolan många år. Jag har åkt till Islandia. Jag har tagit på mig mina skridskor. Jag har lärt mig basen. Jag vet att jag inte tycker om det.”
”Okej”, sa jag.
Det var en gång på vintern, din bror var sjuk, din syster var ledsen, mitt jobb hade bytt journalsystem och sjunkit ned i ett hål av kaos, min tid var otillräcklig, mitt bokmanus blev refuserat, jag kämpade mot ett evigt mörker, jag längtade bort.
Du var dig lik fast äldre.
I din blick av ursinne mot detta orimliga system såg jag dig när du var fyra, när du var sex, när du var sju. Du som annars mjuknat, mildrats, så att allt som rasat inom dig inte syntes lika tydligt på ytan nu.
”Jag kan förstå simning”, sa du. ”Simning är rimligt. Simning är överlevnad. Man kanske inte gillar att det är blött i vattnet. Man gillar inte att alla kan se en i omklädningsrummet, att duscha inför folk. Man gillar inte hur baddräkten korvar sig på kroppen. Men man kan ramla i vattnet en dag och behöva simma för att överleva! Jag förstår att de måste tvinga en. Men skridskor? SKRIDSKOR? Vad ska hända. Ska man en dag ramla ner på isen, och säga ÅH NEJ JAG MÅSTE SKRINNA IVÄG ANNARS DÖR JAG.”
Det pågick en halvtimme. Det pågick en timme. Du varvade upp dig allt mer. Du fick mitt loja medhåll men var inte nöjd. Det var svårt att veta vad jag skulle göra för att göra dig nöjd. Till slut sa jag:
”Okej, jag gillar inte att göra såhär, men jag hör vad du säger. Jag kan säga att du ska åka till tandläkaren imorgon, och så slipper du skrinna.”
Den som vill döma det kan prova att leva ett liv bredvid någon med den här intensiteten, och sedan återkomma. Det är bortom att välja sina strider, det handlar snarare om att välja sina tillfällen för total underkastelse.
Du blev tyst. Du gick in i badrummet för att borsta dina tänder. Du dröjde länge, jag tror att du blev fast och betraktade dig själv i spegeln, fast i dina tankar, fast i vad du skulle göra med denna vinst som inte kändes som en seger.
Sedan kom du ut. Rak i ryggen, stark i talet, en rättrådighet som en sann Gryffindor.
”Jag tänker inte gå med på det här”, sa du. ”Jag tänker inte göra det här. Jag är kristen. Jag ska inte ljuga.”
En misstänksam blick på mig, som om jag var ormen i paradiset som sträckt fram äpplet, som om hela syndfallet berodde på min frestelse.
”Jag ska göra det som är rätt och det som är svårt. Jag ska åka skridskor fast jag inte tycker om hur de klämmer på fötterna och fast det är helt orimligt att vi ska vara tvungna. SÅ ska vi göra.”
”Okej”, sa jag.
Det är såhär det är att leva med dig. Det är en värld av stora tankar, stora berättelser, susande tankar, eskalerande berättelser. Det är springa efter sina övertygelser, det är att skrämmas av dem. Det är de stora orden och de små, det är alla känslorna, det är behovet av någon som lyssnar, det är att ibland inte ha rum för en enda tanke till och ändå spränga fram utrymmet för att lyssna till dina.
Det är att inte glömma bort alla dina åldrar, alla dina delar, det är att vara rädd för vad som händer med någon som har möjligheten att dundra iväg i alla riktningar och att försöka vara trygg i att jag och dina syskon ska kunna vagga dig rätt.
Det kom en annan gång, det var på sommaren. Din bror var frisk och din syster var glad. Jag hade gått ned i tid och hittat en annan rytm. Min bok skulle komma ut om bara någon vecka. Jag kunde se ett liv med utrymme för mig och jag var rädd att gå för långt in i det livet och glömma hur liten du ännu var, hur mycket du behövde någon som skulle finnas intill dig fast de stora orden kunde få en att tro något annat.
Det var den sjätte augusti, det var din födelsedag, din elvaårsdag. Din syster bakade dig fudge brownie, din favorit. Din bror sa att du skulle få special treatment hela dagen och bestämma vad ni skulle spela på skärmtiden. Din mamma var tankspridd som vanligt och kanske mer än vanligt, det var boken och logistiken, allt det där, men kanske kände du ändå kärlekn, hur hon älskade dig, även om du aldrig skulle kunna begripa dimensionerna.
Hon tänkte på allt du har varit och allt som kan bli, hon lyssnade på dig när du inte hade en aning, augustimörkret föll över dig medan du hoppade i studsmattan, tiden var evigheter som silades mellan fingrarna.
Läs mer:
- Habanero.
- Med dig.
- Chilins hetta.
- Glada vabben.
- Blood and toil, tears and ketchup.
- Ärr: releasedagen.
- Fem.
Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
No Comments