Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

Plåstras om

“I vanliga familjer”, säger Habanero, “så gör man inte såhär. I vanliga familjer ger man mat, till en liten flicka som är hungrig.”
Hon har just ätit två stora portioner lasagne, men påpekat att nu är det nog dags för ett par jordnötssmörsmackor också. “Rostade”, förtydligade hon, “två stycken, brödet från affären, inte det där som du bakar, och” – och så gjorde hon en konstpaus, plirade liksom på mig, hade hon kunnat blinka med bara ena ögat hade hon gjort det, som ett sätt att försöka ingjuta en stämning av att nu konspirerade hon och jag tillsammans – “finns det banan? Då kan du skära den i skivor, lägga på mina mackor.”
“Nej”, sa jag.
Och i ett trollslag suddades all konspiratorisk kärlek bort från den lilla snart-femåringens ansikte, och kvar fanns bara ett tal om de vanliga familjerna som inte lämnar sina ungar i ren och skär svält.

Man brukar snacka om den jobbiga fasen med småbarn när de är mellan typ ett och två, och har motoriken men inte vettet att hantera den. Jag tänker att Habanero är i den jobbiga fasen som åtminstone habaneros går igenom, när man är typ fem och har retoriken, men inte vettet att hantera den. Hon har varit i den fasen rätt länge nu.
Ofta vet jag inte var hon hittar uttrycken till att börja med. Var plockar hon upp alla dessa idéer? Men när de väl är i vårt hus har hon ett osvikligt öga för minsta skiftning i mitt ansikte, minsta rörelse av obehag, lär sig precis vilka fraser man ska sätta in för att vrida om kniven där det ömmar som mest.

Som när jag försöker konfrontera henne om hennes beroenden: frysta ärtor och plåster. Jag känner mig ju själv lite fånig. Denna känsliga intensiva ljuvliga unge, vad är det för pris att betala att ge henne lite ärtor och några plåster på obefintliga sår för att slippa några potentiella konflikter?
Om det inte vore så att det inte är lite ärtor, och lite plåster. Fick Habanero själv bestämma skulle hon hämta ärtor ur frysen minst fem gånger per dag, hälla dem i en stor skål, äta dem en och en tills de börjat tina, och sedan skjuta undan skålen, spänna blicken i mig och säga “Nu passar de mig inte mer.”
Och plåstren…

En eftermiddag kommer jag ut från tio minuter i duschen och ser henne lycklig i filmsoffan. En skål frysta ärtor bredvid sig i soffan, och på soffbordet: pappersrester från säkert tio plåster. Framför skåpet där jag lagt plåstren på högsta hyllan: en stol. På benen, armarna, händerna: plåster. I ansiktet: ett flin.
Jag stirrar på plåsterskräpet, på henne, på plåsterskräpet igen.
Habanero stoppar en ärta i munnen, suger på den, sträcker på sig, och lägger huvudet på sned.
“Mamma. Det är TUFFT för dig med tre små barn. Du har haft en lååång dag. Så jag tog hand om mig själv. Fast jag bara är en liten liiiten flicka plåstrade jag mig. Ja. Jag kunde själv plåstra alla mina onda onda sår.”
Jag tar djupa andetag. Hon nickar inkännande.
“Ja”, säger hon, som förundrad över sin insats, “jag ordnade det helt själv. Du höver inte hämta mera plåster. Sitt med mig i soffan. Vill du ha en ärta?”

Föregående

Bokrecension: Nästa! av Nina Lykke

Nästa

Söndagsplock vecka 28

8 kommentarer

  1. Vilken fantastiskt rolig och finurlig liten unge du verkar ha (och lite frustrerande kanske, hehe) Gillar verkligen dina vardagsbetraktelser. Frysta ärtor är för övrigt en besatthet hos båda mina barn också!

    • Ja, hon har verkligen många fina sidor, de är lätta att vara stolt över men särskilt lätta att vara stolt över lite på avstånd – på en daglig basis ganska utmattande <3 ja frysta ärtor verkar verkligen vara en sån GREJ! har inget emot att de äter dem, det är ju ett helt fine godis, det är mer besattheten av stor mängd som sedan inte ätes upp som är problemet (kan liksom inte slänga kilovis med ärtor varje vecka, där går en klar gräns..)

  2. Åh jösses vad jag känner igen min femåring i det du skriver. Och som du skriver Ulrika. Om du skrev en bok skulle jag stå först i kö för att få läsa.

  3. Hahaha vilken fin liten människa och vilken humor. Älskar detta.

  4. Habanero är verkligen en av mina favorit-karaktärer på din blogg! Ja, jag vet att det är en riktig människa, men jag gissar att du fiktionaliserar henne lite grann för bloggen, precis som med dina andra barn. Och just hur du, Ulrika, skriver om dina barn på din blogg tycker jag mycket om!

    • Tack! Och jo, förstås, de fiktionaliseras ju allihopa på nåt vist, inte minst för att sållningen i vad jag väljer att berätta och inte är väldigt tydlig för mig och då blir det ju liksom, destillerat på ett sätt som hör fiktionen till. Och förstås det som blir av att jag försöker ha en ganska klar bild av vad jag tycker känns okej att skriva om och inte och då faller ju förstås bitar bort jämfört med om man känner någon. Så glad att du ser det och så glad att du gillar det! tack <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén