att skriva familj

Köksbordet

februari 24, 2022

På det väldiga vita köksbordet finns ett stort runt brännmärke efter en stekpanna jag ställde ned där en gång när middagen var bråttom och alla skrek. Det finns färgfläckar från någon som målat världar och vidunder som sträckt sig utanför pappret, det finns områden där bordets färg börjat skavas av. Här hamnar alltid böcker och flörtkulor, frukostdisk och gem.

Men bordet ligger centralt i huset, man kan sitta här och skriva en text och ha ett öra på span efter ljudet när barnlek övergår i barnbråk, man kan sitta här och skriva och se dörren öppnas när barn kommer hem från parken, trädgården, kompisarna, med håret fuktigt av svett och snö. Man kan sitta här och skriva och avbryta sig för att plocka fram mackor, smör, gröt och höra berättelserna som väller fram ur mumsande munnar.

Köksbordet vetter mot stora fönster, vid det här bordet kommer ljuset in, allt ljus som går att fånga kan fångas här, om vintern är ljuset försiktigt och man kan bli sittande och betrakta snöflingors virvlande, om vårarna flödar solen, om vårarna brinner kvällar som aldrig tar slut, skymningsskådespel, vid köksbordet kan man sitta och skriva medan vårljuset händer utanför.

Vid köksbordet händer middagar och kvällsmål, frukostar och syskonbråk, läxläsning och livsgråt, kaffe och kaka och vänner och gömma sig under bordet och säga att man inte vill vara med. Vid köksbordet står ungar redo och brer picknickmellanmål och packar sommarsallader innan vi cyklar till havet, semestern innan semestern, vid köksbordet dricks kvällsteet när barnen har somnat, vid köksbordet skrivs de sista raderna på romanversioner vid midnatt i juli innan jag skickar till förlag och sedan går ut på balkongen och drar in sommarnattsluften som luktar fukt och gräs och ligger ljum mot mina armar, vid köksbordet pluggar jag ryska glosor och dricker jordgubbste, vid köksbordet hackar jag fram blogginlägg och nya skönlitterära försök en februarimånad när jag försöker ta tillbaka orden jag tappat, vid köksbordet gråter jag när jag får beskeden jag inte vill ha, vid köksbordet tröstar jag mig med orden, vid köksbordet händer det som är vårt liv.

Vårt stora liv, vårt lilla liv, livet tillsammans med barnen, livet som inte alls handlar om dem.
Sida vid sida lever alla dessa liv, bordet är stort, vi makar på grejerna, trycker ihop böckerna och gemen och flörtkulorna i hörnet, låter liven bre ut sig över fläckarna och färgen, njuta av ljuset och utsikten.
På den här platsen har allt slags liv ett utrymme.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj, och här hittar du alla mina inlägg om skrivande. Här finns mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+25

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Mikael Öhman februari 24, 2022 at 11:16 f m

    Så fint du skriver Ulrika !

    0
  • Reply Beata februari 24, 2022 at 3:31 e m

    Och detta får mig genast att tänka på mitt barndoms köksbord, där jag o min bror kantade vår plats med växande högar av olika papper, kalle- och bamse-tidningar, skolschema mm. Det var något mysigt med den där högen som alltid fanns där och aldrig kunde försvinna 🙂

    0
  • Reply Malin mars 2, 2022 at 12:36 e m

    Köksbord, vilken grej de är! Långt ifrån så enkla som de ibland kan framstå. Den här texten berörde mig, Ulrika! Tack för att jag fick läsa.

    0
  • Reply Böcker jag läste. mars 2022. - Nettelblad april 18, 2022 at 7:25 e m

    […] det.  Men nu, en annandag påsk medan solljuset flödar genom kvällen utanför fönstret framför köksbordet där jag sitter och skriver, tänkte jag att det var dags. Mars var en bra läsmånad, böckerna […]

    0
  • Leave a Reply