att skriva sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, juli 2021

juli 19, 2021

 

Det finns så många platser i livet där det är härligt att öppna sin burkläsk.
Kylan av metallen. Det lilla pyset och ploppet när man drar upp flärpen. Nästan alltid är det cola zero. Jag har skapat en betingning där mitt sinne förknippar colaburken med samma saker som folk kopplar samman med ett glas vin. Har en burk på kylning för att fira in helgen, sippar medan jag steker fredagstacosköttfärsen. Dricker en cola zero på utserveringar vid vatten under ett parasoll i solen när det jag vill inte är att dricka något så mycket som att spana på folk. Jag dricker cola till finmiddag och när jag ska fira ett glädjebesked.
Jag köper en burk cola på finpizzerian vid Falu Gruva, hettan tryckar fuktigt tropisk över mig som en utlandskväll. Kolsyran kittlar i munnen, jag blickar ut över avgrund, slagg och damm.

Platser, platser, Falun är också en av mina platser. Har varit det sedan jag var sjutton år gammal. Här har jag varit tanig tonårsvegan, här har jag varit vaggande och gravid, här har jag skrivit den första delen av novellen jag skulle vinna Lilla Augustpriset med, här har jag skrivit 30 000 ord på två veckor.

Platser som följer en över tid är som människor som följer en över tid, man växer in i det själv man ska bli genom att låta sina konturer formas mot deras. Mitt berättande bloggande innehåller få berättelser om de vuxna människorna i mitt liv, det är något med integriteten, en ovilja att riskera att berätta en historia som inte är min. Jag som har så stort behov av hemlighållande att jag knappt kan berätta min egen. Men platserna omkring mig bär också berättelser, platserna behöver inget privatliv.

Springer runt Tisken, stolt över hur seg och tålig min kropp har blivit, att den orkar mer än vad den kanske någonsin gjort. Iakttar människor som promenerar, möter folk på elsparkcyklar, känner doften av sötvatten och hetta, känner rytmen i mina steg smälta samman med min andning, känner svettpärlor rinna i nacken.
Tänker på, undrar över, när jag ska skriva skönlitteratur igen.

Småpratar med en pappa på lekplatsen vid Lilltorpets badplats.
Dagen är klar, himlen skärande blå, ljuset är skarpt, familjer är glada. Det är inte min sorts plats för jag är ju ingen sommartjej  och jag gör mig inte bäst för lata dagar men allt i mitt liv handlar inte om mig och mina preferenser och kanske är det något av det bästa som kunde hända mig. Att jag inte kan fylla all min tid med mitt ältande navelskådande. Om jag hade kunnat det, vad hade det blivit av mig då.

Pappan har en ettåring, jag säger att det kan vara en besvärlig ålder. Så mycket rörelse, så lite hjärna. Han håller med och lägger till att det finns en tvååring och en treåring därtill. Jag kan ana hur det är, med mina tre barn på tre och ett halvt år.
“Men blir det bättre sen?”, frågar han.
Det blir the best of times och the worst of times, det blir systrar som svär mot varandra över matbordet och en förfärad pojke som kommer emellan, det blir nio och ett halvt på väg att bli stor som smäller igen dörren och säger ingen älskar mig och ingen förstår mig, det blir att komma med sin barnaskara till en lekpark och se hur de liksom tar över den som en klump av nybyggare, det blir att försöka räcka till, det blir att försonas med sin egen otillräcklighet.
“Ja”, säger jag, och tar en klunk av mitt kaffe som jag kan dricka ifred utan att behöva byta en enda blöja eller hindra någon från att dö, “det är ett helt annat liv.”

Jag får ett mail som handlar om mitt bokmanus.
Jag har undrat om jag har blivit gammal och blasé eftersom jag inte tänker på det hela tiden, eftersom jag känner mig helt likgiltig inför det, eftersom det oftast känns som något man drömde en gång men som aldrig hände. Men när jag ser mailets avsändare inser jag att det här inte har blivit småsaker för mig. Det är bara den sortens sak som blir för stor att bära, och därför gör jag den liten.

Tills mailet kommer, pulsen går upp, suget i maggropen, Blir jag avvisad så fort den här gången.
Det är ett bra mail, så bra mail kan vara utan att ge besked. Att vara i bokbranschen är som att vara jätteintresserad av skolans snyggaste kille, man får vara lycklig över de smulor man får, lära sig att se deras betydelse. Det är ett mail som ber om mer tid.
Mer tid är bra tid, mer tid är att inte bli avvisad direkt, mer tid är att gå vidare till fler diskussioner, mer tid är ytterligare tid av lättnad.
Jag får en tidsangivelse för när de ska höra av sig.
Jag blundar, jag andas ut.
Äter en skål havregrynsgröt och undrar när jag ska skriva skönlitteratur igen.

Får frågan om hur jag vill fira, jag har inte tänkt tanken. Jag är van vid att passera genom nålsögon med mina bokmanus numera, det är länge sedan jag fick standardsvar. Men jag förstår ju också att om normalstandarden hela tiden höjs tappar man många tillfällen att vara extra glad.
Textprocesser tynger kroppen, jag vill röra på mig, jag vill cykla.
Så. Cyklar.
Fyra mil inklusive vilsevägar, genom solnedgångsgyllene Dalasjöar, under blodröd himmel, genom disig skymning. Middag vid en cykelvägsren. Jordgubbar på en strand. Kasta sig i ljummet vatten, doppa huvudet, simma. Burkläsk innan det är dags för den långa hemvägen, energi som inte får rinna ur en riktigt än. Något med socker den här gången. En Zingo på Grycksbo pizzeria, så har man tagit sig också till denna metropol. På parkeringen till det stängda Coop på andra sidan vägen cyklar några tonårskillar, de skriker till en flicka som sitter med vänner och äter pizza vid ett av bordet. HAN ÄLSKAR DIG skriker en av de tre killarna och pekar på en annan av dem, nä HAN älskar dig säger den andra och pekar på den tredje, MEN VI ÄLSKAR DIG ALLIHOPA skriker den tredje. Och hon, hon sitter bara tyst och ler.
Zingons sötma, kolsyra som kittlar i munnen, när ska jag skriva skönlitteratur igen, när ska jag skriva, hur länge kan jag vila från det, är det kanske omöjligt.
När berättelserna finns överallt.

Läs mer:

Fler inlägg om skrivandet:

Ett år av månadsglimtar:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

 

 

+13

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply Beata juli 20, 2021 at 10:59 e m

    Alltid lika fint beskrivet, livet! Tack för en mysig blogg som låter en andas <3

    0
    • Reply Ulrika juli 22, 2021 at 11:17 e m

      vad glad jag blir att du känner så inför bloggen. Alltid en utmaning att hitta balansen i att berätta och inspirera och samtidigt inte bidra till mer hets eller krav på vad ett liv bör innehålla. Så glad att du är här och läser!

      0
  • Reply Beata juli 20, 2021 at 11:00 e m

    + grattis till passerat nålsöga 🙂

    0
  • Reply sardellen juli 21, 2021 at 11:37 f m

    mmm det är så spännande med förlagen. håller alla tummar hela vägen från Köpenhamn.

    0
    • Reply Ulrika juli 22, 2021 at 11:17 e m

      danmarkstummar! det tackar jag för!

      0
  • Reply En skrivprocess, del 1: Idén och igångsättningen - Nettelblad juli 28, 2021 at 2:27 e m

    […] på platt uppländsk landsbygd, cyklat mil efter mil upp och ned i Dalarnas backar. Jag har fått ett mail som berättar om en första genomläsning av mitt manus,  jag har fått veta att jag får besked i slutet av […]

    0
  • Leave a Reply