familj

Politiken

september 11, 2021

 

Vi bestämde oss för att ha familjeråd på söndagar.
Vi dricker äppelte med mjölk och går igenom vad var och en i familjen har tänkt på som de vill ta upp. Från barnhåll sådant som veckopengsnivåer och skärmtid, från föräldrahåll sådant som rumsstädning och planering. Barnen får alltid börja berätta, en i taget. Det har varit ett bra sätt att motivera dem. Det finns en lockelse i att få låta sin röst höras, om man är en del av ett myller där det kan vara svårt att få plats med den.
(Även om det, som i alla demokratier, även är en rättighet att inte låta den höras. Som Lilla Gubben ofta utnyttjar. Idag har jag faktiskt ingenting att säga och då tycker jag inte att vi ska slösa vår tid på det.)

De första gångerna med familjeråd blev jag överraskad av Habanero. Det var innan jag hade förstått hennes strategi.
Jag hade förväntat mig att hon – som alltid ska argumentera om allt – skulle använda sin taltur till att kräva godis istället för måltider, ständigt filmtittande, och att alla lampor i hela huset ska vara tända på natten med ett starkt och klart ljus.
Istället var hon lugn. Samlad. Rentav stillsam. Spärrade upp de klara blå ögonen, lade huvudet på sned, talade med en eftertänksam försiktig röst helt skild från hennes vanliga.
“Jag har tänkt på att vi borde se lite mindre film på morgnarna”, sa hon det första familjerådet, “det är faktiskt inte så bra med film för barn.”
Syskonen stirrade på henne. Denna svikare i de egna leden.
“Jag har tänkt på att vi måste leka försiktigare på balkongen”, sa hon det andra familjerådet, och sedan släppte lite av den ovanliga stillsamheten och en sedvanligare habanerisk bestämdhet återkom när hon reste sig, rusade ut på balkongen och ställde sig för att visa. “För HÄR”, sa hon och sträckte ut sin hand genom en del i räcket, “bara TÄNK er nu allihopa att ett LITET BARN faller ut här. En vild lek, en farlig lek, på balkongen. “Och så… ett litet barn…”
“Men det är ju omöjligt att ramla ut där”, sa Storasystern.
Habanero stack ut sin hand igen i mellanrummet, lät den glida genom luften med en lutning åt marken till, så att vi alla kunde föreställa oss att den lilla barnhanden egentligen var ett litet fallande barn. Sedan drog hon in den igen, ryckte på axlarna, sa med den mjuka rösten:
“Jaja. Jag bara tänkte. Att vi ska vara försiktiga med varandra, i den här familjen.”

Det var då jag förstod.
Att hon är en politiker, såklart.
Som gör som politiker gör.
Identifierar var den verkliga maktens korridorer finns, och lär sig att föra sig i dem.

Man kan vråla på sin mamma på Mariebads parkering, man kan svära sig genom dagarna, man kan helt sonika vägra gå hem.
Men man förstår att familjerådet är ett beslutande organ, här gäller det att hålla sig samlad.
Bygga upp förtroende för att vinna inflytande, så att man sedan kan vinna i de frågor som spelar roll för en.

Det tredje familjerådet var något av ett öråd. Det rådde spänningar mellan familjens yngsta damer.
“Det JAG vill ta upp den här veckan”, sa Storasystern, “är att det vore väldigt bra om vi har en regel att man inte klär av sig naken hur som helst och LÄGGER SINA SMUTSIGA KLÄDER I ANDRA PERSONERS RUM.”
Habanero tittade mycket intresserat på en fluga på fönsterbrädet. Lilla Gubben nickade entusiastiskt, han gillar ju regler.
“Det låter väldigt rimligt.”, sa han.
“Som till exempel”, sa Storasystern och pekade rakt på Habanero, “om DU KAN SLUTA KOMMA HEM FRÅN DAGIS OCH SLÄNGA AV DIG ALLA DINA KLÄDER I MITT RUM.”
“Åh”, sa Habanero med den mjuka politikerrösten, “jaha, okej…”
Sedan: tystnad.

Det blev Lilla Gubbens tur, som han avstod, och sedan blev det Habaneros.
Rak i stolen, fokuserad, en talare av rang. 
“Jag tänker att det vore bra om vår mamma slutade ta av sig kläder och slänga dem omkring sig i huset.”
“NU SKYLLER DU BARA IFRÅN DIG”, sa Storasystern, “mamma är INTE problemet!!! Hon slänger inga kläder!”
“Ja!”, sa Lilla Gubben. “Och om hon tar av sig kläder, lägger hon dem på helt rimliga platser.”
Habanero gjorde en konstpaus. Habanero log. Habanero reste sig från stolen, gick ut en bit på köksgolvet, pekade på något svart och luddigt som låg där.
“Jag har en liten fråga.”,  sa Habanero. “Till er allihopa. Vad är det här?”
“Det är mammas svarta strumpa”, sa Storasystern, “men -”
“Mammas svarta strumpa”, upprepade Habanero, och nickade med eftertryck åt sina ord. “En svart strumpa. På ett rent köksgolv. Rimliga platser… Men ÄR ett köksgolv en rimlig plats för en svart strumpa?”

Raskt gick vi över till föräldrasektionens ärenden.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

+25

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply Kugge september 11, 2021 at 3:50 e m

    Alltså jag älskar detta.

    +1
    • Reply Ulrika september 11, 2021 at 3:54 e m

      Tack! <3 <3 <3

      0
  • Reply Malin september 12, 2021 at 5:13 e m

    Haha! Skrattade högt här hemma i mitt kök! 😀

    +1
  • Reply Klara september 14, 2021 at 2:19 e m

    Du skriver verkligen på ett helt otroligt sätt om dina barn. Skrattar och blir varm varje gång.

    +1
    • Reply Ulrika september 15, 2021 at 9:32 e m

      Tack! <3 vet inte om det finns något finare att få åstadkomma med ett skrivande än just det.

      0
  • Reply Ann september 17, 2021 at 8:30 f m

    Såå glad att jag nyligen hittat din blogg!
    Du skriver fantastiskt.

    0
  • Reply sardellen september 17, 2021 at 12:38 e m

    Alltså älskar att läsa om dina barn. Det är så kul och bra. Du är bäst!

    0
  • Reply Matilda september 19, 2021 at 3:36 e m

    Tack för att du delade med dig av de härliga vardagsglimtarna! Så mycket klokhet och roligheter 🙂

    0
  • Leave a Reply