sånt jag läser

vad jag läste. 2022.

december 26, 2022

Pojke läser bok i barnrum med discoljus

2022 var inget roligt år. För den som läser ofta här tror jag inte det har gått att undgå.
Men läste böcker gjorde jag ändå. Kanske är det då man behöver den som allra mest, även om det är svårt att hitta dit ibland.

Antal lästa böcker under 2022:
Vet inte. Räknar inte! En hel del, men färre än året innan.

Vilken typ av böcker läste du?
Romaner, populärvetenskapliga böcker, enstaka bokmanus som andra skrivit och som jag gav feedback på. (Ett som jag blev SÅ exalterad över, ett skrivande jag hoppas starkt att få läsa utgivet någon dag).

Vilken månad läste du flest böcker?
Det var nog ganska jämnt, men oktober (och vilka bra böcker sen!) och mars (inte lika golvad av de böckerna).

Selfie i spegel med kvinna som läser bok, svartvit bild

Vilken månad läste du minst?
Januari. Huvudet var en sörja. Och september, det skrev jag aldrig ens om.

En ny genre för året?
Nä, inget.

Några omläsningar?
Läste om Alla orden i mig av Karin Erlandsson,  Störst av allt av Malin Persson Giolito,  Harry Potter and the Deathly Hallowsoch Under näktergalens golv-böckerna. Och Ut ur ekorrhjulet: så blir du också ekonomiskt frioch Kalmars jägarinnoroch The Beachoch Flickvännen av Karolina Ramqvist.

En bok som fick dig att gråta?
Tror ögonen tårades till Arv och miljö av Vigdis Hjorth.

En bok som fick dig att skratta?
Samma som på frågan ovan.

Pojke som läser, svartvit bild

Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Arv och miljö av Vigdis Hjorth.
Gift av Tove Ditlevsen.
Dagarna dagarna dagarna av Tone Schunnesson.

Och självklart: Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin av Michaela von Kügelgen.

Ett fint läsminne från 2022:
Att läsa Gift av Tove Ditlevsen på ett tyst och stilla tåg klockan sju på morgonen, på väg upp mot Umeå, med kaffe i ena handen och boken i den andra och vetskapen om att en ensam vecka med en vän däruppe låg framför mig.
När jag satt på Konditori Fågelsången och drack gräddkaffe för att få i mig mer energi när aptiten svek mig och uppslukades av en bok igen för första gången sedan dödsbeskedet. Det var den sortens ögonblick som stannar i en, när ljuset lyser på ett särskilt sätt, när den sköraste svärtan för några sekunder byts mot en visshet om att det finns något annat, att mörkret kan spricka upp som en åskmolnshimmel.

Bästa läsplatsen 2022?
På olika caféer i Uppsala medan jag ätit en bulle. Kanske har hälften av mitt energiintag hösten 2022 utgjorts av olika bullar? Kanske har 95% av min sinnesro hösten 2022 utgjorts av läsning.

I vilken form läste du böcker 2022?
Fysiska böcker. Och några bokmanus utskrivna på papper.

Vilken var den första boken du läste 2022?
Minns inte vilken som blev den första, men det här var i alla fall böckerna jag läste i januari.

Sprängaren av Liza Marklund

Och vilken var den sista?
Nu fuskar jag ju och gör den här listan innan året är riktigt slut. Men antingen är det Sprängaren av Liza Marklund, eller så blir det Kackerlackorna av Jo Nesbø. Blev akut boklös på annan ort och fick plocka vad jag hittade i hyllan.

En bok du köpte men aldrig läste?
Madame Bovary, kom bara halvvägs. Men ska återuppta det hela!

Vilken var de bästa böckerna du läste 2022?
Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist. Gift av Tove Ditlevsen. Ut ur min kropp av Sara Meidell. Hem av Karin Erlandsson.

Och om du bara får välja en?
Arv och miljö.

Vad har du för förväntningar på bokåret 2023?
Att jag får fortsätta att skriva om böcker på ett intressantare sätt på bloggen. Känner att jag har börjat hitta den riktning jag famlat efter – att foga in böckerna som en del av berättelsen. I huvudet tänker jag att det är analogt med när jag hittade ett annat sätt att skriva om skrivandet, som serien om mina refuseringar, att istället för det uppradande sakliga sammanfattandet ska det finnas ett berättande och en nerv. Och så önskar jag att mitt läsande ska hänga ihop med ett skrivande, men jag vet inte om det är att be om för mycket.
Och kanske att söka mer aktivt efter böcker jag tror att jag skulle tycka om. Släppa slumpmässigheten i läsandet ett slag och ge mig på jakt.

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Vet inget om den kommande utgivningen, men på min läslista har jag Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijnevelds och Om bara av Vigdis Hjorth.
Kom gärna med boktips!

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

att skriva

skrivtankar. juldagen 2022

december 25, 2022

Det är juldagen 2022 och jag tänker på vad jag skulle vilja skriva. Är det någon jul, några mellandagar, som jag inte gör det?
Det är då andrummet brukar finnas. Först alla år då jag var barn och tonåring. Jullov. Adventsljusstakssken, doft av hyacinter. En bit choklad, ett glas julmust, femtusen ord.

Senare fick jag barn, barn fick jag när jag var nitton år, barn har jag haft nästan hela mitt vuxna liv. Och julens andrum blev ett annat, det då farföräldrar och morföräldrar var med barnen, de fria timmarna blev fler, och jag skrev. Alltid självklart att skrivande är vad som fyller ut andrummen.

Det är juldagen 2022 och jag tänker på vad jag skulle vilja skriva, även om orden inte längre bär mig som de en gång gjorde, även om de ibland känns som ett främmande språk. Jag tänker på att jag en gång i tiden var övertygad om att jag skulle ha varit utgiven författare vid det här laget, och visst var det på ett plan en dröm av samma slag som andras drömmar i samma ålder: jag kommer bli popstjärna, astronaut, jag ska äga en godisaffär så jag kan äta gratis godis. Men det fanns också en verklighet i det, jag vann pris, fick förlagsuppmuntringar och förläggarkontakter, det gick åt ett visst håll.

Ulrika Nettelblad skriver i skrivblock i hotellsäng. Svartvit bild, skarpt solljus.

Jag grävde ner mig i ett projekt, varför gjorde jag det?
Varför har jag inte sedan länge gått vidare till något annat, skrivit igenom en roman från början till slut som sitter, istället för att plåstra om ett spretigt bombastiskt och på många sätt omöjligt (och definitivt okommersiellt) berättande? Som ett av de stora förlagen till och med föreslog i sin refusering förra hösten?

Av samma skäl som folk stannar i kärleksrelationer som inte leder vidare, kanske? För att jag blev uppmuntrad ibland.
Kring mitt skrivande i allmänhet, men också kring projektet i synnerhet.
Det vore en bekväm förklaring, det är en förklaring som lägger så lite ansvar på mig. Skulle låta mig sucka lite, eller känna mig lurad, som om någon annan lovat något som inte blev.
Men den stämmer inte.

Jag grävde ner mig i ett projekt av samma skäl som jag levde flera år med en lådcykel utan el som mitt enda fordon, av samma skäl som jag levde två år utan en smartphone för att jag inte kände behovet av att köpa en ny, av samma orsak som jag alltid är klädd i likadana kläder. (Antalet plagg jag äger kan räknas på fingrarna). Att jag gång på gång gjort karriärsmässiga val som fått folk att tycka att jag slösar bort min potential. (Jag har aldrig bett om att ha någon.)
Att jag alltid lyckas göra val som sticker ut fast jag samtidigt skulle vilja gömma mig under en sten för att inte synas.

Jag grävde ner mig i ett projekt som är knäppt och överdrivet och kontrastrikt och extra allt för att det var vad jag ville skriva, för att den nära realismen inte lockade mig, för att njöt av att få gå in i blandningen av det överdrivna och det finstämda. För att Lauras röst alltid var tydlig för mig. För att jag njöt av att hennes berättelse inte var min egen.
För att jag ville skriva något som for åt alla håll, för att jag ville fara med.

Efter den här refuseringen började jag bygga ut berättelsen, låta den fortsätta till något större.
Det finns ett skelett och en tanke om vart allt ska ta vägen.
Men det är en för märklig jäkla bok. Realisten i mig ser inte att den kommer att ta vägen någonstans, realisten säger att jag hade tjänat på att göra något annat.

Jag brukade drömma om att bli författare för att jag ville skriva, men också för att jag ville fly från att behöva göra något annat.
Kanske trodde jag att skriva var det enda jag verkligen kunde.
Men jag vill inte bort från mitt jobb, vill inte bort från mina barn, vill inte bort från någonting. Jag behöver ingen taktik, ingen biljett ut, jag behöver bara mina andrum.

Så på juldagen sätter jag mig och börjar skriva, igen, som jag alltid gjorde.
På en berättelse som inte behöver bli något alls.
Annat än att vara precis det jag ville skriva.

(ur Schopenhauer’s telescope av Gerard Donovan)

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

sånt som inte får plats i andra kategorier

Dopparedagen.

december 24, 2022

Så kom den, julafton. Kanske spelar den roll för dig eller kanske spelar den ingen roll alls.
Kanske är den inte som du tänkt dig, som du skulle önskat, kanske är den en sveda i huvudet som det kan bli med saker som händer varje år. Man jämför med hur livet var för ett år sedan, för två, för tio, man bär hela sin existens och dess oväntade förvecklingar på sina axlar och undrar varför man inte tagit vägen dit man skulle.

Kanske är du på precis rätt plats, äntligen.
Kanske var dina rätta platser aldrig samma som alla andras.
Kanske hade du önskat att de var det.

Kanske kryper förväntningarna under huden, kanske får de dig att vilja krypa ur ditt eget skinn.
Kanske ligger år av besvikelser mellan dig och människorna du möter, kanske finns det minnen som är decenniegamla som bubblar under ytan, men det var länge sedan nu, och barnen barnen barnen, glöm det gamla, ta en knäck.
Kanske vill du föra ett samtal som aldrig kommer att bli av.

Kanske är du lycklig, kanske tindrar du, kanske andas du ut.
Kanske far tanken genom huvudet att såhär bra kan inte en jul få vara, det brännande i de lyckliga ögonblicken, hur flyktiga de är, hur det gör ont att veta att de kan försvinna.

Kanske är det en jul utan barnen och du saknar dem, kanske är det en jul utan barnen och du undrar: får det kännas såhär skönt.

Kanske är du inte så mycket för allt detta känslomässiga.
Kanske tänker du: maten är god och granen är fin och imorgon är det dags att städa, och så är det inte mycket mer än så.

Kanske jobbar du, och längtar hem.
Kanske jobbar du, och tänker att det är det bästa som kunde hända.

Varje liten dag ska man bära i sitt liv, den här och alla andra dagar, man kan få bottna i ögonblicken av välbehag, man kan få sörja avståndet mellan det man önskade och det som blev, man kan få stå en stund i de trivsamma ögonblicken utan att de behöver trasas av oron för det som komma skall. Varje liten dag kommer att passera, varje litet ögonblick utgöra en del av en helhet. Man kan välja vilka ögonblick och vilka dagar man lägger tyngdpunkten vid, vilka scener som får ingå i berättelsen man skriver om sig själv.

Var du än är, vad du än gör, och hur det än känns, önskar jag dig en god jul.
Jag önskar den från en bra plats, den bästa platsen: i ett eget rum med en kopp kaffe och min värld av ord.
Kanske är det berättandets största styrka: att man kan bära med sig det vart som helst.
Jag hoppas att du också får en plats som känns som din, om än bara i huvudet.
Ett varande att bära tillvaron i.

God jul!

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

sånt jag läser

vad jag läste. november 2022.

december 22, 2022

Ulrika Nettelblad läser en bok, svartvitt, framför ett fönster.

Vad jag läser i november?
Nästan ingenting, och ändå känns det som om det hela tiden är på väg att hända. Som när larmet ringer på morgonen och man trycker av det och drömmer att man går upp, och i drömmen undrar man hur det kan kännas som om man fortfarande sover fast man har gått upp, kanske tänker man till och med men det är väl inte en sådan här dröm där jag drömmer att jag har vaknat igen, och svarar sig själv nej, om det vore en dröm skulle jag väl aldrig tänka så. November är att drömma om att läsa och istället stirra ut genom bussfönstret och lyssna på partyhits från tidigt 2000-tal och dra upp volymen högre och högre och existera i alla tider i livet samtidigt utan att egentligen göra någonting över huvud taget.
Men det jag till slut läser handlar om våld.

Jag läser Dagarna dagarna dagarna av Tone Schunnesson, den är inte som jag hade förväntat mig. När den kom läste jag i recensioner om influencern Bibbs på glid i desperat behov av pengar sedan det tagit slut med hennes pojkvän. Han kräver hundratusen kronor för att hon ska få bo kvar i lägenheten. Den beskrivningen av grundhandlingen stämmer. Men recensionerna jag läste gav mig bilden av en mer raljant bok, något som skrapade mer på ytan, vårt tokiga samhälle med influencers oj oj. 

Kanske läste jag bara recensionerna dåligt, nu minns jag förstås inte var jag hörde om boken. Men jag minns inte att någon sa att vad den handlar om är våld.
Våldet när det inte följer det enkla narrativet, våldet där förövare och offer växlar, våldet som är som i den skitiga verkligheten, att man inte vet vem som sviker vem och vem som gjorde det först.

Våldet som man missar för att det ligger rakt framför en, det är så uppenbart att det blir självklart. Bibbs berättar rakt ut om hur hennes pojkvän står med en öl i handen och ljuger henne rätt upp  ansiktet när hon frågar om han börjat dricka igen. Om hur han slår sönder inredningen när han blir arg. Om de kränkande saker de säger till varandra. Om den sugande virvlande spiralen som är passion, som är smärta, som är en perfekt storm, som är att förstöra för att få den andra att känna. Bibbs skildrar det med samma likgiltiga  konstaterande som allt annat hon ser susa förbi i livet, ett liv som på många sätt bara tycks hända Bibbs, som vädret händer: det kommer och man får förhålla sig till det, men man ser inte att det skulle vara en konsekvens av ens egna handlingar. Att Bibbs inte ser våldet är i linje med karaktären. Att recensenterna inte såg det överraskar mig. För mig är våld – det förvirrande och svårtydbara utan onda eller goda – själva romanens kärna.

Sedan, när jag läser recensioner för att se att jag inte bara missat att alla redan skrivit om detta, hittar jag den här intervjun med Tone Schunnesson, där hon säger:

– Mina böcker handlar inte ens om sex för mig, de handlar om våld. För mig är Dagarna en roman om våld på olika sätt, våld i nära relationer, sexuellt våld, marknadens våld, bostadsmarknadens våld, Stockholms våld, en högerstads våld. Och så är folk så ”SEX”. Jag vet inte.

Jag är helt på din linje, Tone.

Storebror läser för lillasyster

Vad jag mer läser i november?
Jag läser bloggen Traumarapporter. Stefan Sjödin arbetade som journalist och skolade om sig till läkare och är ST-läkare i anestesiologi (ni vet, såna som söver folk, bedriver intensivvård. räddar liv akut när alla vitala funktioner är på väg att krascha, som bokstavligt talat kan hålla skillnaden mellan liv och död i sina händer). Under en tid är han placerad i Sydafrika där han arbetar med trauman (bilolyckor, skjutningar, offentliga piskningar…) dagligen. Bloggen är rapporter från hans arbete där. Det är berättelser om våld, om det överväldigande och massiva, det är berättelser om liv och död, det är berättelser om ett samhälle, det är berättelser om att vara läkare. Brutalt men oerhört välskrivet. Jag har svårt för texter som beskriver världens mörker för att man ska kunna vältra sig i det, men det här är rena motsatsen. Ett berättande som hade kunnat skildra många saker, kanske vilket ämne som helst, men nu var det mitt i våldets kärna Stefan Sjödin befinner sig, bland alla dessa trauman, det är de som ska rapporteras.

Så jag läser dessa rapporter. Jag åker lite buss. Jag lyssnar på Maneater, jag lyssnar på Toxic. Jag vrider upp volymen. Jag tänker på denna märkliga väldiga värld, hur mycket den innehåller, hur nära mörkret och ljuset ligger varandra, kärleken och hatet, längtan och flykten. Att passion kommer från ordet för lidande, att en gång när jag födde barn gjorde det så ont att jag plötsligt inte längre visste om det var smärta eller njutning jag kände. Jag tänker på hur att leva är att omfamna alla dessa delar, att finnas i världen fast den värker.

Att jag jag hade velat få skriva en berättelse som kunde förmedla allt detta.
Men istället når bussen hållplatsen, det är dags att gå vidare, det är dags att gå av.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

familj

11.

december 21, 2022

Tre barn framför fönster med hjärtan på. Ett barn får stå på ett annat barns knä för att kunna titta in i ett fönster. Svartvit bild.

Idag är det elva år sedan jag vaknade en morgon i en lägenhet i centrala Umeå av att mitt vatten gick. Vid middagstid hade jag förvandlats till en mamma.
Det är ogreppbart att mitt lilla barn kunde bli ett så stort och samtidigt inget märkligt alls. Elva år är en evighet. Den jag själv var har förvandlats till någon annan, även om kärnan finns kvar. Självfallet kunde detsamma gälla henne.

Jag minns så väl att vara elva år. Liten och stor och tvekande på kanten till något kittlande och samtidigt ointressant. Leka kurragömma, titta på smink. Höra vuxenvärldsord men inte veta vad de betyder. Sexualkunskap i skolan. Vänner som ena dagen står en nära och andra dagen är mil ifrån.
Vissa saker är allmängiltiga.

Och samtidigt är vi olika, på ett sätt som gör mig lättad. Hon kommer att vandra genom sina egna sårigheter, svårigheter. Men hon är inte jag. Jag minns uppväxten som en lång växtvärk, att försöka förstå en värld som tycktes obegriplig medan man tappade bort sina vantar, snubblade över sina egna fötter och var så bråddjupt brådmogen att man drunknade i det.
Hon rör sig stadigare i den verklighet hon kastats in i.

Allt hade jag velat skydda henne mot, den lilla bebisen som låg i mina armar den tjugonde december tvåtusenelva.
Allt vill jag skydda henne mot, hundrafemtiocentimeterstjejen som jag kramade om innan hon skulle gå och sova på kvällen den tjugonde december tvåtusentjugotvå.
Det största och tyngsta kunde jag inte hindra, och säkert inte alla de små och samtidigt väldiga livsvärkarna heller.

Men jag kommer alltid att vara en mamma, det blev jag den morgonen, det fortsätter man alltid att vara, och är det någon som förstår stoltheten i att vara det så är det hon.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, november 2022.

december 8, 2022

 

Människor tycker inte om november. Man kan alltid prata illa om det disiga grå, det är ofarligt kaffepausprat.
Men jag är tacksam över diset, över dagar som aldrig lyfter sig över horisonten, över att promenera genom skog som doftar löv och fukt och jord. Över att tjusas av minsta antydan till färg i ett hav av grått och brunt.

Det krävs så lite i november för att urskilja ljus, för att se de små skiftningarna som utgör hela skillnaden.
Det krävs så lite i november, november kräver så lite av mig. Ingen förväntar sig stordåd.
Är det något som skrämmer mig är det vårens skeva snedhetsljus, att behöva gå igenom det igen. Obarmhärtigheten när allting blottas med skärpa.

Jag hade velat vara ute mer i november, jag hade velat traska genom fuktiga gråa dagar, som ett dagisbarn som dras ut bland vattenpölar och multnande löv.
Jag tänker att kanske nästa år. Kanske nästa år att jag får ge mig ut i november och njuta av vädret.

November, november! Vantar köps och vantar tappas bort. Snöfall anländer och överraskar mig fast det är förutspått. Jag hänger på låset till närbutiken när de öppnar klockan sju, en morgon efter nattliga snötyngder, jag ska köpa vantar.
Jag har just fått goda besked från myndigheter, ska få pengar utbetalda som jag har rätt till men som fallit djupt ner i myndighetskvarnar och malts sönder tills de för en tid blivit omöjliga att hitta. Jag får lust att köpa alla vantar de har i butiken, som Julia Roberts med alla kassarna i Pretty Woman fast det bara är Coop Nära och ingen har sagt åt mig att jag måste lämna butiken för att jag inte passar in här.

November, november! Barn vaknar och somnar. Vissa barn vaknar och lägger sig och läser en bok om hjärnan innan frukost, vissa barn ligger i sängen och kniper ihop ögonen och säger jag kan inte vakna nu, det är inte rimligt, FATTAR DU DET?
Vissa barn gör sig redo för att lägga sig genom att vika ihop sina kläder i en prydlig hög, andra barn genom att utbrista du bestämmer inte vad jag gör med min kropp och hävda att en begäran om att förflytta denna kropp till en säng därmed är omöjlig att lyda.
Vissa barn somnar under ett bord, när ilskan gick över i trötthet och det blev omöjligt att hålla sig vaken mer, vissa barn bärs i famn genom natten, tungt men stadigt. Famnen räcker, den måste räcka, den har räckt för många kvällar, den ska räcka för många till.

November, november! Jag går nattjour. Natten är ett eget liv, natten är både förgörande och förlåtande på samma sätt som novemberdiset, man klarar så mycket bara genom att ta sig igenom den, och samtidigt måste man klara så mycket mer. Utanför jourrummet högst upp i huset utsikt över stadens ljus. Det hade kunnat vara vilken stad och vilken plats som helst, på natten är allting möjligt. Natten är en lek och en lockelse, det är en tid att få verka ifred. Att röra sig mellan våningarna i ett hus där nästan ingen är vaken. Att göra administration i ett öde kontorslandskap i vargtimman. När tröttheten slår till dricker jag sockerfri julmust. En gång födde jag barn med julmust som proviant, nu skriver jag vårdintyg, natten är åtminstone min och kanske är det i den jag kommer att läka.

November, november!
Jag skriver några rader i en text som jag inte får kontakt med, inte på grund av texten men för att jag inte får kontakt med några texter mer. Orden blir inget, det gör inget. En del berättelser måste inte bli något, de måste bara få leva sitt eget liv. En värld av fiktion för att kunna delta i verkligheten, att orka närma sig det allra mest verkliga genom att fly ifrån den egna berättelsen och in någon annans.

Och sedan blir det december, jag fyller trettio.
Men det är en annan berättelse.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

sånt som inte får plats i andra kategorier

30.

december 3, 2022

Det blir den andra december, jag fyller trettio.
Jag bor i en stad som jag växt upp i, men aldrig bott i som vuxen. Jag försöker samla mina tankar, jag åker buss.

Döden ligger intill livet, ett ständigt dövande av tillvaron, som ljuden med huvudet under vattenytan i badkaret. Ibland, här, åker jag med hemåtbussen ända till ändhållplatsen, den är bara några hållplatser längre bort än hemhållplatsen, men det är vackrare utsikt den sista biten. Bussen åker i en loop, den vänder snabbt igen, det tar inte mer än någon kvart extra. Men ibland behöver man en kvart till för att tänka.

Det blir den andra december, jag fyller trettio, när jag var barn var det första advent på min födelsedag ibland och då hade UNT adventsfyrverkerier i Botaniska trädgården. De var inte till min ära, och jag visste det, och ändå kunde jag leka att de var för mig. Det var så jag tyckte om det då, det är så jag tycker om det nu, att få spara skatter som inte är självklart är ens egna.

En gång när jag fyllde år i den här staden gick jag på en prisutdelning. Jag var tio och hade vunnit hederspris i en novelltävling på biblioteket. Om och om igen i texten, i olika sammanhang, upprepades frasen usch vilken svår paradox. Kanske hade den frasen kunnat sammanfatta hela uppväxten, detta att man ska formas ur sig själv, om och om en ny människa och ändå samma.

Jag var aldrig särskilt duktig på att vara barn, det var något med språket och tankarna, som om något för stort hade placerats i mig och gjorde mig klumpig när jag inte visste hur jag skulle bära det.

Det är lätt att glömma när vuxenlivet är svårt, när vuxenlivet är det väldiga och obegripliga, när vuxenlivet är att stiga upp och fortsätta gång på gång, det är lätt att glömma när man fyller år och börjar sammanfatta allt man trodde väntade runt livshörnet och något helt annat uppenbarade sig där.

Lätt att glömma hur mycket lättare det är att få växa i sig själv, som om det fanns en del av en som alltid väntade på en där, i den vuxna hjärnan. Att denna värld av både besynnerligheter och sorger var den där man skulle befinna sig, hur smärtsam den än kan vara.

Det blir den andra december, jag fyller trettio. Barnen åker till sin farmor och farfar över helgen. Jag går på en fest, den är inte i min ära; det är så jag vill ha det, små skatter som inte är för mig och ändå kan bli glimrande glimtar att spara i huvudet för andra dagar. Jag äter, dricker, samtalar och tänker inte så mycket alls. På vad som blev och vad som inte blev. På vad som ska bli av mig, om något någonsin blir av en, annat än ytterligare en ny del av en själv.

Jag åker bussen hem till ett tomt hus, jag samlar mina tankar. Jag lyssnar på nattens tystnad. Jag tappar upp ett bad, jag läser.

Och sedan är klockan över midnatt, det är den tredje december, och så var också denna dag över, den som jag inte riktigt ville ha med att göra.
En dag bland dagar, en kväll bland kvällar, och snart ska kvällar och dagar och nätter och morgnar få skölja över mig som vågor. Nöta ned mig och mejsla fram mig, driva mig i nya riktningar med all sin kraft, tills jag plötsligt blickar upp och befinner mig någon annanstans.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

familj

Sällskapet

november 28, 2022

lillasyster pratar med storebror som ligger i soffa

Allting måste börja med någon, den här gången börjar det med Habanero.
En novembermagsjuka i flera kapitel.
Bli frisk och bli sjuk igen, vabba och återvända till jobbet, vabba igen.
Magsjukan ebbar ut och återvänder i cykler i vårt hushåll som en fenixfågel som brinner upp och återföds och åldras igen. Men Habanero var först och på Habaneriskt sätt anser hon därför att hon är experten.

Habanero marknadsför att gå runt med en skål ifall man skulle behöva kräkas och inte hinna till toaletten som om hon är den första som uppfunnit något sådant. (Det har hon gjort i flera år, sedan hon första gången blev magsjuk och kan minnas det. Men hon verkar fortfarande se sig som en early adopter, den som gick med kräksskål långt innan det blev comme-il-faut.)
”Tänk om man till exempel är i sitt hem”, säger Habanero med sin bästa väckelsemötesröst, ”och känner att man behöver spy. Ja alla kan få en liten magsjuka, alla kan behöva – du får ursäkta mig att jag säger det såhär – spy. Och då kanske man bara spyr. På sin vän, i sin säng, på ett golv.”
”Eller så går man till toaletten”, säger Lilla Gubben.
”Man kan drabbas av olyckor”, säger väckelsetalaren, ”alla människor kan drabbas av olycka. Så att man kanske spyr – på väggen, på trappan… MEN! Man kan göra som jag. Man kan ha en skål. Man kan gå runt med sin skål, och man kan vara trygg.”

Som i allt gott sektarbete behövs en syndabock.
”Mamma! Du kanske gillar att spy rakt ut. Men gör inte så! Det är mycket bättre att använda en skål.”
”Men mamma har inte kräkts än”, säger Lilla Gubben.
”Men om hon gör det, kanske hon gör det rakt ut.”

Allting måste börja med någon, och vilken lycka att ha någon erfaren vid sin sida när det är dags.
När Lilla Gubben illamående barrikaderar sig på toaletten för att vara redo för vad som kanske komma skall är det Habanero som säger: Jag går in, jag vet vad det här handlar om medan hon håller upp en stoppande hand mot mig som om hon är en förhandlare i ett gisslandrama med den unika kompetensen för att hantera en delikat situation.

Sedan står hon bredvid sin bror och håller en monolog om alla aspekter av magsjuka. Om du känner att det är dags att spy kan det vara så att det är dags men det kan också vara ett falskt alarm. Det går aldrig att säkert veta, om du har en magsjuka menar jag, så det bästa är att göra sig trygg. Om du har en magsjuka är det viktigt att vara TYDLIG, jag menar du kan berätta för dina systrar, eller till och med din mamma: nu tror jag att jag kommer att spy. Så gjorde ju jag när jag hade magsjuka, jag har ju faktiskt haft magsjuka ganska mycket nu, jag pratade med er allihopa.

Själv hade jag inte velat sitta illamående och lyssna på en monolog samtidigt, men jag är inte uppvuxen med att ha en Habanerosyster vid min sida så länge jag kunnat minnas, inte uppvuxen med att det är en exalterad svada som är det naturliga bakgrundsbruset och tystnad som är oroväckande och skrämmande.

I sällskapet finns tryggheten, i sällskapet finns det outsägligt välbekanta när alla annat skakar. När de kommer ut från toaletten är det Habanero som har kommandot, och Lilla Gubben bara ler.
”Det hände ingenting”, säger Habanero, ”men han mår bättre nu. Och jag har lärt honom allt jag kan. Nu ska vi hämta en skål.”

Och de går ned för trappan, hon med armen kring hans axlar.
Och jag lutar mitt trötta vabbhuvud mot väggen, blundar.
Tänker att många saker i livet kan man klara av, bara man har rätt sällskap.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

sånt jag läser

vad jag läste. oktober 2022

november 27, 2022

Kickstarta ditt skrivande av Michaela von Kügegen, Ut ur min kropp av Sara Meidell, Oh beautiful world where are you av Salley Rooney, Arv och Miljö av Vidis Hjort, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusmaa

Den första bok jag läser när jag börjar läsa igen är Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Jag har låtit bli att läsa den för att den blev hyllad när den kom och läser man något mitt i hyllningsköerna är det så lätt att bli besviken. Men nu hittade jag den i en bokhylla i huset jag hyr här i Uppsala, och fast jag tänkt att i mörka tider måste jag läsa glada böcker slog jag upp den och började läsa. Och sedan slutade jag inte. Jag läste den i badet, jag läste den på bussen med sådan intensitet att någon som var tvungen att be mig flytta på sig för att gå av vid sin hållplats bad om ursäkt för att han störde en så uppenbart givande läsupplevelse. Jag läste den en förmiddag på Konditori Fågelsången medan en blek oktobersol glittrade i Svandammens vatten utanför fönstren och grädden i kaffet var len som en smekning och jag mindes hur det känns att bli uppslukad av orden, och att det finns ett rum som är text och att i det rummet kommer jag att kunna förlora mig och hitta mig själv på samma gång.

Arv och miljö har sin upptakt i en tvist om ett arv. Den handlar om familjehemligheter och familjeoklarheter. Den handlar om att välja att stå upp för sin berättelse, precis så som man upplevde den, och ta konsekvenserna av det. En bladvändare om relationer och sår som sträcker sig genom decennier. En bok som ibland fick mig att skratta till, trots att den berör ämnen som övergrepp och missbruk. Hjorth är en skicklig karaktärsskildrare, och den bästa humorn jag vet är när människor gör sådant som är typiskt för dem.

En berättelse om att bära sitt mörker med integritet. Om att fatta beslut när man måste, för att man sett åt alla andra vägar och insett att de är omöjliga att fortsätta gå. Och om värmen i att ha människor som stöder en i det.

Bild på kvinna som läser bok i trappa. svartvitt

Jag ligger i badet, jag ligger om natten invirad i sömnlöshetslakan, och läser Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin av Michaela (Kugge) von Kügelgen. Skrivbok som varken är essäistisk skrivreflektion à la Det är natten av Karolina Ramqvist eller handfasta hantverkstips à la Skriv på av Elizabeth George, utan något eget. Matigt, gediget, inspirerande om att med olika verktyg skapa sitt skrivande liv. Den ska få sitt eget inlägg tänker jag, så får ni se.

Jag läser Beautiful world, where are you av irländska Salley Rooney som beskrivits som något slags skildrare av livet och tiden för personer i min ålder, med bakgrund som liknar min, någon som sätter fingret på hur det är. En generationsröst eller vad man nu brukar säga. Generationsskildringarna som ska handla om oss gör mig alltid lite melankolisk för jag känner igen mina vänners liv, de andras liv, människor jag växte upp med och folk jag läser skriva frågor i Facebookgrupper om sina komplicerade dilemman, men det handlar inte om mig, mitt liv blir inga böcker som får någon annan att säga sådär är det precis för oss alla för tidigt i min tillvaro började jag röra mig i helt andra riktningar. Kanske är det också på det enda sätt jag har kunnat leva, kanske lever man alltid i slutändan sitt liv på det enda sätt man kan, men jag skulle också vilja uppslukas av känslan att vara en del av ett kollektiv istället för att vara ett undantag.
Boken då?
Jamen den var helt okej, underhållande och fick mig att läsa vidare, men inget hisnande.

Jag läser Ut ur min kropp av Sara Meidell, en bok om att leva ett liv med anorexin vid sin sida. Efter att jag började skriva det här inlägget har det dykt upp en stor debatt kring den här boken – får man skriva på ett sådant sätt om anorexi?
För mig är Ut ur min kropp en berättelse om anorexi som jag inte läst så ofta, men som jag mött oftare i mitt arbete. Den om att leva med självsvälten som en kronisk sjukdom att förhålla sig till, som andra kroniska sjukdomar.  Att ha ett friskt liv och ett sjukt liv som rör sig bredvid varandra, ibland omöjliga att separera: det är bara ett liv, kanske det enda man känner till. Självsvälten som ett beroende, så likt alkohol eller andra droger, hur kicken och längtan efter känslan och vad den kan göra med en kan driva en längre och längre. Meidell skriver både om vad sjukdomen fått henne att förlora, och vad den gett, och det gör den begripligare. På precis samma sätt som ett missbruk blir lättare att förstå om man förstår det bästa rusets kraft. Det kan vara triggande att läsa för den som upplevt den känslan, och är man känslig för sådana triggers rekommenderar jag att avstå läsningen.

Själv uppskattar jag Ut ur min kropp allra mest för dess litterära kvaliteter. För Sara Meidells språk, drömskt och rått på samma gång. En gång för tusen år sedan eller i alla fall tio blev jag intervjuad av Sara Meidell för Västerbottenskuriren, jag hade vunnit Lilla Augustpriset och intervjun får mig att rodna för jag var tjugo och naiv men ändå tyckte jag om texten då och jag tycker om den fortfarande. Meidell såg mig i mitt skrivande som ingen annan som intervjuade mig gjorde. Jag fick smaka på vad det är att bli mött med respekt i sin text, att låta litteraturens idéer få ta plats snarare än den egna personen. Jag önskar att den här boken och det här skrivandet skulle få mötas på samma sätt.

Selfie i spegel med kvinna som läser bok, svartvit bild

Jag läser Expeditionen – min kärlekshistoria av Bea Uusmaa för i bokhyllan i huset jag hyr finns visst alla böcker som jag undvikit att läsa för att de är så hyllade. Denna Augustprisvinnande berättelse handlar om Andréexpeditionen, men också om författarens egen besatthet av expeditionen. Om att bli så fascinerad att fascinationen blir som en förälskelse. Om att vilja andra saker än andra människor.

Bea Uusmaa går på Vitön och söker ledtrådar i polarkylan och jag sitter på bussen och fryser när dörrarna öppnas för jackan är för tunn och jag fyller snart trettio och alla jag känner slår rot medan jag har ryckts upp och flyter fritt. Och kanske hittar Uusmaa inte vad hon söker – svaret på gåtan om vad medlemmarna i Andréexpeditionen egentligen dör av – men i jakten på svaret lyckas hon skriva fram något annat, kanske är det intressanta inte vad de i slutändan dör av utan hur imponerande länge de överlever.

Kanske är det genom att vandra märkliga vägar i livet som man hittar de besynnerliga berättelserna, kanske finns det vissa drivkrafter som är så starka att de kommer att ta en till platser som få andra har besökt, och de måste få göra det, för annars gör man avkall på sig själv.
Kanske är det ibland så att man måste fortsätta släpa sin släde över polarisen, för att det var det man nu hamnade att göra i sitt liv, och för att det är så man tar sig framåt: genom att fortsätta.

 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

att skriva familj

Glimtar, oktober 2022.

oktober 25, 2022

Barn springer ned för backe i Sunnerstagropen/Sunnerstabacken

Tre barn leker vid busshållplats i Luthagen

tre barn går i höstväder i sunnersta

 

Det blir oktober. Vi träffar vänner. Vi grillar korv i Sunnerstagropen. Vi åker mycket buss.
Vi älskar, allihop, att åka buss. Öva sig på att läsa från skylten som visar vilka som är de kommande hållplatserna. Leka med sina syskon på bussen. Leka med sina syskon kring busshållplatsen medan man väntar. Har man sina syskon har man tydligen allt, har man sina syskon finns tydligen en bas i världen som gör att man kan sättas ned var som helst och ändå veta vad man ska göra.

Känslan, på en buss, av att vara på väg.
Känslan av att nu, för en gångs skull, är det någon annan som gör något åt en, det är någon annan som kör, för en liten stund kan man bara blunda och åka med.

Vi åker till Fyrishov och badar så många timmar att kroppen blir trött och somnar gott. Vi åker till lekparker och vissa av oss leker och andra dricker kaffe och läser resetidningar, för somliga av oss är så trötta att längtan efter att läsa inte kan uppfyllas med böcker. Vagabond har lagom långa resereportage, lagom litterära för att tillfredsställa en längtan efter text. På bussar och lekplatser läser jag mig igenom en årsupplaga. En gång i tiden brukade jag läsa kokböcker när det kändes såhär, men i oktober saknas aptiten, maten märkligt ointressant, ett måste men inte en ständig längtan.

Jag äter mycket mannafrutti, gör det till en stapelvara i kylskåpet på jobbet.
Jag lagar storkok och frossar i halvfabrikat.

Det blir oktober, vi spelar schack. Lilla Gubben har lärt sig själv och drömmer om att äga ett eget schackspel. Hans mormor och morfar köper ett åt honom. Han frågar mig flera gånger om jag har kommit ihåg att tacka dem. Sedan spelar han mot mig och vinner. Storasystern ser på honom med en storasysters blick och informerar sakligt: Det kan vara bra för dig att veta att det kan vara så att du är ett geni. Lilla Gubben skakar på huvudet och ler och säger Man kan säga att mamma hade lite otur, hon tänkte sig inte riktigt för. Hon vet nog själv att det inte var ett så smart drag.

Vi åker till vänner som öppnar sina hem, vi tittar på utsikter och äter middagar någon annan har lagat. Vi åker till Friskis, jag och Storasystern, ska börja gå på gymmet tillsammans. En alldeles egen tid med sin alldeles egen mamma, hur många år till får jag ha henne så nära, hur länge till kommer hon att vilja göra en sådan sak, hur tacksam är jag inte för varje sådan stund.

Och samtidigt: hur tacksam är jag inte för att hon har andra vuxna, för att hon inte är beroende av bara mig. När hon rusar in i sitt rum och ringer sin mormor eller farmor för att skrika vet ni mamma är dum i huvudet och hon fattar exakt ingenting njuter jag när hon inte ser. För det är så det ska vara, man ska få bli så trött på sin mamma, man ska få slita sig loss och tycka att hon är den värsta är världen, man får inte bli låst i att aldrig få känna så för att mamma är den enda som finns.

Jag dricker kokoste, jag dricker jordgubb-guava. Jag jobbar och är så glad över att jag har världens roligaste arbete, att man aldrig vet vad som väntar.

Jag plockar i diskmaskiner, jag packar gympapåsar. Jag storhandlar och bär kassar. Jag postar paket och beställer namnlappar till jackor. Jag tittar på tv-serier och äter mandellikörglass från Lidl. Jag får söndagssammanbrott efter långa helger, lämnar barnen med en film en timme, och åker lite buss. Man kan sitta med en kaffe, man kan titta på utsikten. Det behöver inte vara några spektakulära vyer, livets skönhet finns ändå i detaljerna ingen annan ser, man kan åka lite buss, man kan vara tacksam över att man är en människa som ser sådan skönhet som för andra är osynlig.

Jag får tillbaka en del av min aptit, jag äter pastagratäng. Jag äter gröt och kvällsmackor, jag äter alldeles vanliga saker. Jag får hem Vår kokbok Vego som recensionsexemplar och jag börjar läsa den och drömma om allt jag ska laga åt oss en dag, alldeles vanliga middagar, alldeles vanliga kvällar vid köksbordet, en måltid i taget ska vi leva vårt liv tillsammans, i all alldeles alldaglig vardag i vår inte helt alldagliga familj ska vi leva – och äta! – tillsammans.

Och sedan börjar jag läsa böcker igen, på bussen, i lekparkerna, i badet, vid spisen medan gröten kokar, jag läser som om något som varit instängt har släppts lös, en låga som växer till en brasa, jag läser som om jag aldrig hade gjort något annat, som om orden hela denna tid varit tillgängliga för mig.

Det är bra att ha ett intresse, säger Lilla Gubben när han berättar olika fakta om schack han har lärt sig från en schackapp han själv hittade och laddade ned, det känns så skönt i kroppen.
Det är bra att ha ett intresse, tänker jag, och återgår till boken jag läser, tänker att de lästa orden är det som får komma först, kanske kommer de skrivna sedan. Tänker att en dag, en månad, kanske jag kommer att skriva igen, som om jag aldrig hade gjort något annat, som om orden hela denna tid varit tillgängliga för mig.

Och det kommer att kännas så skönt i kroppen.

Liten pojke spelar schack

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj, och här hittar du alla mina inlägg om skrivande. Här finns mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.