2022 var inget roligt år. För den som läser ofta här tror jag inte det har gått att undgå.
Men läste böcker gjorde jag ändå. Kanske är det då man behöver den som allra mest, även om det är svårt att hitta dit ibland.

Antal lästa böcker under 2022:
Vet inte. Räknar inte! En hel del, men färre än året innan.

Vilken typ av böcker läste du?
Romaner, populärvetenskapliga böcker, enstaka bokmanus som andra skrivit och som jag gav feedback på. (Ett som jag blev SÅ exalterad över, ett skrivande jag hoppas starkt att få läsa utgivet någon dag).

Vilken månad läste du flest böcker?
Det var nog ganska jämnt, men oktober (och vilka bra böcker sen!) och mars (inte lika golvad av de böckerna).

Vilken månad läste du minst?
Januari. Huvudet var en sörja. Och september, det skrev jag aldrig ens om.

En ny genre för året?
Nä, inget.

Några omläsningar?
Läste om Alla orden i mig av Karin Erlandsson,  Störst av allt av Malin Persson Giolito,  Harry Potter and the Deathly Hallows, och Under näktergalens golv-böckerna. Och Ut ur ekorrhjulet: så blir du också ekonomiskt fri, och Kalmars jägarinnor, och The Beach, och Flickvännen av Karolina Ramqvist.

En bok som fick dig att gråta?
Tror ögonen tårades till Arv och miljö av Vigdis Hjorth.

En bok som fick dig att skratta?
Samma som på frågan ovan.

Några böcker som fick dig att vilja skriva?
Arv och miljö av Vigdis Hjorth.
Gift av Tove Ditlevsen.
Dagarna dagarna dagarna av Tone Schunnesson.

Och självklart: Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin av Michaela von Kügelgen.

Ett fint läsminne från 2022:
Att läsa Gift av Tove Ditlevsen på ett tyst och stilla tåg klockan sju på morgonen, på väg upp mot Umeå, med kaffe i ena handen och boken i den andra och vetskapen om att en ensam vecka med en vän däruppe låg framför mig.
När jag satt på Konditori Fågelsången och drack gräddkaffe för att få i mig mer energi när aptiten svek mig och uppslukades av en bok igen för första gången sedan dödsbeskedet. Det var den sortens ögonblick som stannar i en, när ljuset lyser på ett särskilt sätt, när den sköraste svärtan för några sekunder byts mot en visshet om att det finns något annat, att mörkret kan spricka upp som en åskmolnshimmel.

Bästa läsplatsen 2022?
På olika caféer i Uppsala medan jag ätit en bulle. Kanske har hälften av mitt energiintag hösten 2022 utgjorts av olika bullar? Kanske har 95% av min sinnesro hösten 2022 utgjorts av läsning.

I vilken form läste du böcker 2022?
Fysiska böcker. Och några bokmanus utskrivna på papper.

Vilken var den första boken du läste 2022?
Minns inte vilken som blev den första, men det här var i alla fall böckerna jag läste i januari.

Och vilken var den sista?
Nu fuskar jag ju och gör den här listan innan året är riktigt slut. Men antingen är det Sprängaren av Liza Marklund, eller så blir det Kackerlackorna av Jo Nesbø. Blev akut boklös på annan ort och fick plocka vad jag hittade i hyllan.

En bok du köpte men aldrig läste?
Madame Bovary, kom bara halvvägs. Men ska återuppta det hela!

Vilken var de bästa böckerna du läste 2022?
Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist. Gift av Tove Ditlevsen. Ut ur min kropp av Sara Meidell. Hem av Karin Erlandsson.

Och om du bara får välja en?
Arv och miljö.

Vad har du för förväntningar på bokåret 2023?
Att jag får fortsätta att skriva om böcker på ett intressantare sätt på bloggen. Känner att jag har börjat hitta den riktning jag famlat efter – att foga in böckerna som en del av berättelsen. I huvudet tänker jag att det är analogt med när jag hittade ett annat sätt att skriva om skrivandet, som serien om mina refuseringar, att istället för det uppradande sakliga sammanfattandet ska det finnas ett berättande och en nerv. Och så önskar jag att mitt läsande ska hänga ihop med ett skrivande, men jag vet inte om det är att be om för mycket.
Och kanske att söka mer aktivt efter böcker jag tror att jag skulle tycka om. Släppa slumpmässigheten i läsandet ett slag och ge mig på jakt.

Vilka kommande böcker ser du fram emot att läsa?
Vet inget om den kommande utgivningen, men på min läslista har jag Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijnevelds och Om bara av Vigdis Hjorth.
Kom gärna med boktips!

Läs mer:

• vad jag läste. november 2022.
• vad jag läste. oktober 2022.
• vad jag läste. 2021.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Vad jag läser i november?
Nästan ingenting, och ändå känns det som om det hela tiden är på väg att hända. Som när larmet ringer på morgonen och man trycker av det och drömmer att man går upp, och i drömmen undrar man hur det kan kännas som om man fortfarande sover fast man har gått upp, kanske tänker man till och med men det är väl inte en sådan här dröm där jag drömmer att jag har vaknat igen, och svarar sig själv nej, om det vore en dröm skulle jag väl aldrig tänka så. November är att drömma om att läsa och istället stirra ut genom bussfönstret och lyssna på partyhits från tidigt 2000-tal och dra upp volymen högre och högre och existera i alla tider i livet samtidigt utan att egentligen göra någonting över huvud taget.
Men det jag till slut läser handlar om våld.

Jag läser Dagarna dagarna dagarna av Tone Schunnesson, den är inte som jag hade förväntat mig. När den kom läste jag i recensioner om influencern Bibbs på glid i desperat behov av pengar sedan det tagit slut med hennes pojkvän. Han kräver hundratusen kronor för att hon ska få bo kvar i lägenheten. Den beskrivningen av grundhandlingen stämmer. Men recensionerna jag läste gav mig bilden av en mer raljant bok, något som skrapade mer på ytan, vårt tokiga samhälle med influencers oj oj. 

Kanske läste jag bara recensionerna dåligt, nu minns jag förstås inte var jag hörde om boken. Men jag minns inte att någon sa att vad den handlar om är våld.
Våldet när det inte följer det enkla narrativet, våldet där förövare och offer växlar, våldet som är som i den skitiga verkligheten, att man inte vet vem som sviker vem och vem som gjorde det först.

Våldet som man missar för att det ligger rakt framför en, det är så uppenbart att det blir självklart. Bibbs berättar rakt ut om hur hennes pojkvän står med en öl i handen och ljuger henne rätt upp  ansiktet när hon frågar om han börjat dricka igen. Om hur han slår sönder inredningen när han blir arg. Om de kränkande saker de säger till varandra. Om den sugande virvlande spiralen som är passion, som är smärta, som är en perfekt storm, som är att förstöra för att få den andra att känna. Bibbs skildrar det med samma likgiltiga  konstaterande som allt annat hon ser susa förbi i livet, ett liv som på många sätt bara tycks hända Bibbs, som vädret händer: det kommer och man får förhålla sig till det, men man ser inte att det skulle vara en konsekvens av ens egna handlingar. Att Bibbs inte ser våldet är i linje med karaktären. Att recensenterna inte såg det överraskar mig. För mig är våld – det förvirrande och svårtydbara utan onda eller goda – själva romanens kärna.

Sedan, när jag läser recensioner för att se att jag inte bara missat att alla redan skrivit om detta, hittar jag den här intervjun med Tone Schunnesson, där hon säger:

– Mina böcker handlar inte ens om sex för mig, de handlar om våld. För mig är Dagarna en roman om våld på olika sätt, våld i nära relationer, sexuellt våld, marknadens våld, bostadsmarknadens våld, Stockholms våld, en högerstads våld. Och så är folk så ”SEX”. Jag vet inte.

Jag är helt på din linje, Tone.

Vad jag mer läser i november?
Jag läser bloggen Traumarapporter. Stefan Sjödin arbetade som journalist och skolade om sig till läkare och är ST-läkare i anestesiologi (ni vet, såna som söver folk, bedriver intensivvård. räddar liv akut när alla vitala funktioner är på väg att krascha, som bokstavligt talat kan hålla skillnaden mellan liv och död i sina händer). Under en tid är han placerad i Sydafrika där han arbetar med trauman (bilolyckor, skjutningar, offentliga piskningar…) dagligen. Bloggen är rapporter från hans arbete där. Det är berättelser om våld, om det överväldigande och massiva, det är berättelser om liv och död, det är berättelser om ett samhälle, det är berättelser om att vara läkare. Brutalt men oerhört välskrivet. Jag har svårt för texter som beskriver världens mörker för att man ska kunna vältra sig i det, men det här är rena motsatsen. Ett berättande som hade kunnat skildra många saker, kanske vilket ämne som helst, men nu var det mitt i våldets kärna Stefan Sjödin befinner sig, bland alla dessa trauman, det är de som ska rapporteras.

Så jag läser dessa rapporter. Jag åker lite buss. Jag lyssnar på Maneater, jag lyssnar på Toxic. Jag vrider upp volymen. Jag tänker på denna märkliga väldiga värld, hur mycket den innehåller, hur nära mörkret och ljuset ligger varandra, kärleken och hatet, längtan och flykten. Att passion kommer från ordet för lidande, att en gång när jag födde barn gjorde det så ont att jag plötsligt inte längre visste om det var smärta eller njutning jag kände. Jag tänker på hur att leva är att omfamna alla dessa delar, att finnas i världen fast den värker.

Att jag jag hade velat få skriva en berättelse som kunde förmedla allt detta.
Men istället når bussen hållplatsen, det är dags att gå vidare, det är dags att gå av.

Läs mer:

• vad jag läste. oktober 2022.
• vad jag läste. sommaren 2022.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerlund.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

Den första bok jag läser när jag börjar läsa igen är Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Jag har låtit bli att läsa den för att den blev hyllad när den kom och läser man något mitt i hyllningsköerna är det så lätt att bli besviken. Men nu hittade jag den i en bokhylla i huset jag hyr här i Uppsala, och fast jag tänkt att i mörka tider måste jag läsa glada böcker slog jag upp den och började läsa. Och sedan slutade jag inte. Jag läste den i badet, jag läste den på bussen med sådan intensitet att någon som var tvungen att be mig flytta på sig för att gå av vid sin hållplats bad om ursäkt för att han störde en så uppenbart givande läsupplevelse. Jag läste den en förmiddag på Konditori Fågelsången medan en blek oktobersol glittrade i Svandammens vatten utanför fönstren och grädden i kaffet var len som en smekning och jag mindes hur det känns att bli uppslukad av orden, och att det finns ett rum som är text och att i det rummet kommer jag att kunna förlora mig och hitta mig själv på samma gång.

Arv och miljö har sin upptakt i en tvist om ett arv. Den handlar om familjehemligheter och familjeoklarheter. Den handlar om att välja att stå upp för sin berättelse, precis så som man upplevde den, och ta konsekvenserna av det. En bladvändare om relationer och sår som sträcker sig genom decennier. En bok som ibland fick mig att skratta till, trots att den berör ämnen som övergrepp och missbruk. Hjorth är en skicklig karaktärsskildrare, och den bästa humorn jag vet är när människor gör sådant som är typiskt för dem.

En berättelse om att bära sitt mörker med integritet. Om att fatta beslut när man måste, för att man sett åt alla andra vägar och insett att de är omöjliga att fortsätta gå. Och om värmen i att ha människor som stöder en i det.

Jag ligger i badet, jag ligger om natten invirad i sömnlöshetslakan, och läser Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin av Michaela (Kugge) von Kügelgen. Skrivbok som varken är essäistisk skrivreflektion à la Det är natten av Karolina Ramqvist eller handfasta hantverkstips à la Skriv på av Elizabeth George, utan något eget. Matigt, gediget, inspirerande om att med olika verktyg skapa sitt skrivande liv. Den ska få sitt eget inlägg tänker jag, så får ni se.

Jag läser Beautiful world, where are you av irländska Salley Rooney som beskrivits som något slags skildrare av livet och tiden för personer i min ålder, med bakgrund som liknar min, någon som sätter fingret på hur det är. En generationsröst eller vad man nu brukar säga. Generationsskildringarna som ska handla om oss gör mig alltid lite melankolisk för jag känner igen mina vänners liv, de andras liv, människor jag växte upp med och folk jag läser skriva frågor i Facebookgrupper om sina komplicerade dilemman, men det handlar inte om mig, mitt liv blir inga böcker som får någon annan att säga sådär är det precis för oss alla för tidigt i min tillvaro började jag röra mig i helt andra riktningar. Kanske är det också på det enda sätt jag har kunnat leva, kanske lever man alltid i slutändan sitt liv på det enda sätt man kan, men jag skulle också vilja uppslukas av känslan att vara en del av ett kollektiv istället för att vara ett undantag.
Boken då?
Jamen den var helt okej, underhållande och fick mig att läsa vidare, men inget hisnande.

Jag läser Ut ur min kropp av Sara Meidell, en bok om att leva ett liv med anorexin vid sin sida. Efter att jag började skriva det här inlägget har det dykt upp en stor debatt kring den här boken – får man skriva på ett sådant sätt om anorexi?
För mig är Ut ur min kropp en berättelse om anorexi som jag inte läst så ofta, men som jag mött oftare i mitt arbete. Den om att leva med självsvälten som en kronisk sjukdom att förhålla sig till, som andra kroniska sjukdomar.  Att ha ett friskt liv och ett sjukt liv som rör sig bredvid varandra, ibland omöjliga att separera: det är bara ett liv, kanske det enda man känner till. Självsvälten som ett beroende, så likt alkohol eller andra droger, hur kicken och längtan efter känslan och vad den kan göra med en kan driva en längre och längre. Meidell skriver både om vad sjukdomen fått henne att förlora, och vad den gett, och det gör den begripligare. På precis samma sätt som ett missbruk blir lättare att förstå om man förstår det bästa rusets kraft. Det kan vara triggande att läsa för den som upplevt den känslan, och är man känslig för sådana triggers rekommenderar jag att avstå läsningen.

Själv uppskattar jag Ut ur min kropp allra mest för dess litterära kvaliteter. För Sara Meidells språk, drömskt och rått på samma gång. En gång för tusen år sedan eller i alla fall tio blev jag intervjuad av Sara Meidell för Västerbottenskuriren, jag hade vunnit Lilla Augustpriset och intervjun får mig att rodna för jag var tjugo och naiv men ändå tyckte jag om texten då och jag tycker om den fortfarande. Meidell såg mig i mitt skrivande som ingen annan som intervjuade mig gjorde. Jag fick smaka på vad det är att bli mött med respekt i sin text, att låta litteraturens idéer få ta plats snarare än den egna personen. Jag önskar att den här boken och det här skrivandet skulle få mötas på samma sätt.

Jag läser Expeditionen – min kärlekshistoria av Bea Uusmaa för i bokhyllan i huset jag hyr finns visst alla böcker som jag undvikit att läsa för att de är så hyllade. Denna Augustprisvinnande berättelse handlar om Andréexpeditionen, men också om författarens egen besatthet av expeditionen. Om att bli så fascinerad att fascinationen blir som en förälskelse. Om att vilja andra saker än andra människor.

Bea Uusmaa går på Vitön och söker ledtrådar i polarkylan och jag sitter på bussen och fryser när dörrarna öppnas för jackan är för tunn och jag fyller snart trettio och alla jag känner slår rot medan jag har ryckts upp och flyter fritt. Och kanske hittar Uusmaa inte vad hon söker – svaret på gåtan om vad medlemmarna i Andréexpeditionen egentligen dör av – men i jakten på svaret lyckas hon skriva fram något annat, kanske är det intressanta inte vad de i slutändan dör av utan hur imponerande länge de överlever.

Kanske är det genom att vandra märkliga vägar i livet som man hittar de besynnerliga berättelserna, kanske finns det vissa drivkrafter som är så starka att de kommer att ta en till platser som få andra har besökt, och de måste få göra det, för annars gör man avkall på sig själv.
Kanske är det ibland så att man måste fortsätta släpa sin släde över polarisen, för att det var det man nu hamnade att göra i sitt liv, och för att det är så man tar sig framåt: genom att fortsätta.

Läs mer:

• vad jag läste. sommaren 2022. 
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Diva av Monika Fagerholm.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup. 

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.