11.

Idag är det elva år sedan jag vaknade en morgon i en lägenhet i centrala Umeå av att mitt vatten gick. Vid middagstid hade jag förvandlats till en mamma.
Det är ogreppbart att mitt lilla barn kunde bli ett så stort och samtidigt inget märkligt alls. Elva år är en evighet. Den jag själv var har förvandlats till någon annan, även om kärnan finns kvar. Självfallet kunde detsamma gälla henne.

Jag minns så väl att vara elva år. Liten och stor och tvekande på kanten till något kittlande och samtidigt ointressant. Leka kurragömma, titta på smink. Höra vuxenvärldsord men inte veta vad de betyder. Sexualkunskap i skolan. Vänner som ena dagen står en nära och andra dagen är mil ifrån.
Vissa saker är allmängiltiga.

Och samtidigt är vi olika, på ett sätt som gör mig lättad. Hon kommer att vandra genom sina egna sårigheter, svårigheter. Men hon är inte jag. Jag minns uppväxten som en lång växtvärk, att försöka förstå en värld som tycktes obegriplig medan man tappade bort sina vantar, snubblade över sina egna fötter och var så bråddjupt brådmogen att man drunknade i det.
Hon rör sig stadigare i den verklighet hon kastats in i.

Allt hade jag velat skydda henne mot, den lilla bebisen som låg i mina armar den tjugonde december tvåtusenelva.
Allt vill jag skydda henne mot, hundrafemtiocentimeterstjejen som jag kramade om innan hon skulle gå och sova på kvällen den tjugonde december tvåtusentjugotvå.
Det största och tyngsta kunde jag inte hindra, och säkert inte alla de små och samtidigt väldiga livsvärkarna heller.

Men jag kommer alltid att vara en mamma, det blev jag den morgonen, det fortsätter man alltid att vara, och är det någon som förstår stoltheten i att vara det så är det hon.

Läs mer:

• Nio.
• Nio och ett halvt.
• Sjuårsdagen.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.