Glimtar, november 2022.

 

Människor tycker inte om november. Man kan alltid prata illa om det disiga grå, det är ofarligt kaffepausprat.
Men jag är tacksam över diset, över dagar som aldrig lyfter sig över horisonten, över att promenera genom skog som doftar löv och fukt och jord. Över att tjusas av minsta antydan till färg i ett hav av grått och brunt.

Det krävs så lite i november för att urskilja ljus, för att se de små skiftningarna som utgör hela skillnaden.
Det krävs så lite i november, november kräver så lite av mig. Ingen förväntar sig stordåd.
Är det något som skrämmer mig är det vårens skeva snedhetsljus, att behöva gå igenom det igen. Obarmhärtigheten när allting blottas med skärpa.

Jag hade velat vara ute mer i november, jag hade velat traska genom fuktiga gråa dagar, som ett dagisbarn som dras ut bland vattenpölar och multnande löv.
Jag tänker att kanske nästa år. Kanske nästa år att jag får ge mig ut i november och njuta av vädret.

November, november! Vantar köps och vantar tappas bort. Snöfall anländer och överraskar mig fast det är förutspått. Jag hänger på låset till närbutiken när de öppnar klockan sju, en morgon efter nattliga snötyngder, jag ska köpa vantar.
Jag har just fått goda besked från myndigheter, ska få pengar utbetalda som jag har rätt till men som fallit djupt ner i myndighetskvarnar och malts sönder tills de för en tid blivit omöjliga att hitta. Jag får lust att köpa alla vantar de har i butiken, som Julia Roberts med alla kassarna i Pretty Woman fast det bara är Coop Nära och ingen har sagt åt mig att jag måste lämna butiken för att jag inte passar in här.

November, november! Barn vaknar och somnar. Vissa barn vaknar och lägger sig och läser en bok om hjärnan innan frukost, vissa barn ligger i sängen och kniper ihop ögonen och säger jag kan inte vakna nu, det är inte rimligt, FATTAR DU DET?
Vissa barn gör sig redo för att lägga sig genom att vika ihop sina kläder i en prydlig hög, andra barn genom att utbrista du bestämmer inte vad jag gör med min kropp och hävda att en begäran om att förflytta denna kropp till en säng därmed är omöjlig att lyda.
Vissa barn somnar under ett bord, när ilskan gick över i trötthet och det blev omöjligt att hålla sig vaken mer, vissa barn bärs i famn genom natten, tungt men stadigt. Famnen räcker, den måste räcka, den har räckt för många kvällar, den ska räcka för många till.

November, november! Jag går nattjour. Natten är ett eget liv, natten är både förgörande och förlåtande på samma sätt som novemberdiset, man klarar så mycket bara genom att ta sig igenom den, och samtidigt måste man klara så mycket mer. Utanför jourrummet högst upp i huset utsikt över stadens ljus. Det hade kunnat vara vilken stad och vilken plats som helst, på natten är allting möjligt. Natten är en lek och en lockelse, det är en tid att få verka ifred. Att röra sig mellan våningarna i ett hus där nästan ingen är vaken. Att göra administration i ett öde kontorslandskap i vargtimman. När tröttheten slår till dricker jag sockerfri julmust. En gång födde jag barn med julmust som proviant, nu skriver jag vårdintyg, natten är åtminstone min och kanske är det i den jag kommer att läka.

November, november!
Jag skriver några rader i en text som jag inte får kontakt med, inte på grund av texten men för att jag inte får kontakt med några texter mer. Orden blir inget, det gör inget. En del berättelser måste inte bli något, de måste bara få leva sitt eget liv. En värld av fiktion för att kunna delta i verkligheten, att orka närma sig det allra mest verkliga genom att fly ifrån den egna berättelsen och in någon annans.

Och sedan blir det december, jag fyller trettio.
Men det är en annan berättelse.

Läs mer:

• Glimtar, oktober 2022. Spela schack, åka buss.
• Glimtar, augusti 2022. Äventyrsbad, mellanmålsbananer.
• Glimtar, juli 2022. This woman is broken, let it sit.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.