En gång var jag så oändligt trött, jag var femton.
Jag var olyckligt kär, det var en livsstil.
Min vän lärde mig hur bra det var att äta minikeso, så mycket mättnad för så få kalorier. Ibland åt vi inte lunch och senare var vi hungriga, köpte latte med smaksättningar på caféerna. Kokos, kola, egentligen var det inte gott.
Det fanns en logik i det, de uteblivna måltiderna och kalorierna utan mättnad, för vi levde inte för hela dagar utan för timmar, minuter. Vad man bestämt sig för en morgon hade ingenting att göra med vad man gjorde senare samma dag.

Jag var besatt av den här filmen av Jonas Åkerlund om ett heroinmissbrukande par, kunde se den om och om igen. När man är femton kan man se det som finns mellan raderna och samtidigt blunda för det uppenbara, så för mig handlade filmen aldrig om beroende utan om att befinna sig utanför den vanliga verkligheten. Om att drömma om den och samtidigt uppleva den som så främmande.

Därför handlade filmen om mig fast den inte handlade om någonting som fanns i mitt liv.
Jag satt på caféerna, valde bordet vid fönstret, väntade på något som skulle rycka tag i mig.
Det var så jag satt en gång, en höst, kanske med en kokoslatte.
Och somnade, i fönstret.

Jag vaknade först när caféet skulle stänga, det var dags att ge sig ut.
Och jag tänkte att det måste vara såhär: att nu började jag bli vuxen, och såhär trött skulle man bli av att leva.
Det bekymrade mig, det var så mycket liv kvar, det verkade så omöjligt att orka.

Men när jag kom hem hade jag 39 graders feber.
Senare skulle utslag sprida sig över min kropp, man kan få dem av en streptokockinfektion, jag var ett illustrativt fall, jag skulle remitteras till dermatologen och där skulle min prickiga tonårskropp förevisas för tio läkarstudenter medan sambandet mellan dessa ilskna utslag och de ilskna bakterierna jag haft i min hals skulle förklaras.
Och jag skulle lägga det på minnet, jag skulle lagra det som en påminnelse: att om man tillåter den egna kroppen att förvandlas till teori, en fallbeskrivning, kan man slippa känna sig som en del av den.
Jag skulle använda det många gånger: för kroppen, för hjärnan, för livet.

*

En gång var jag sjutton.
Jag var hjärtekrossad, det var en livsstil. Eller om jag var krossad, och låtsades att det hade med mitt hjärta att göra.
Oändligt trött, gick genom en snöstorm. Skulle byta mellan buss och tåg i en stad jag inte var bekant med. Hade bokat fel. Gick i tjugo minuter. Motvind.

De sa att det var den kallaste vintern på femtio år. Nätterna var stjärnklara, ibland under nattliga promenader såg jag upp mot en vidsträckt stjärnhimmel och greps av förvissningen om att jag skulle åstadkomma stora saker i mitt liv.
Men detta: en mulen dag av snöfall, ljuset som aldrig lyfte över horisonten, och den sanna storyn of my life: att boka fel, att trotsa blåsten.

Sedan, på tåget, kom hostan, frossan.
Och många dagar senare trycket över bihålorna, varet, febern som steg efter att ha sjunkit, ett klassiskt dubbelinsjuknande som tydde på en bakteriell bihåleinflammation.
Lägga symptomen på minnet, man kan alltid vara ett klassiskt fall.

När febern gick över var jag en annan.
Något hade klarnat, det hade uppstått en riktning.

*

En gång var jag tjugotre, hade just börjat jobba som läkare på en vårdcentral.
Det var första gången jag någonsin jobbade.
Satt en morgon och skulle ringa mina telefonsamtal och sedan tog det stopp. En klump i halsen, en klump i huvudet. Jag tänkte: antingen är det här min karriär slutar, eller så är jag på väg att bli sjuk.

Gick hem genom det skira juniljuset, och sedan kom febern, och sedan kom utslagen, droppar över hela min hud som stjärnorna på himlen om nätterna den kallaste vintern på femtio år. Streptokockerna igen. Vilken fascinerande bakterie ändå, streptokockerna, och vad fascinerande med hudmanifestationer av sjukdomar, tänkte jag under och mellan febertopparna, kanske är det dermatolog man ska bli.

Sedan somnade jag, vaknade, antibiotikabehandlades. Och gick en hel höst, tidiga morgnar innan jobbet, och fick ljusbehandlingar för min prickiga kropp.
Om man blundade kunde man låtsas att man var på en solsemester, man kunde stå där och vakna till liv och tro att man befann sig mitt i en gryning.

*

En gång var jag trettio, hade just börjat en randning på neurologen.
Man blir så trött av somatik, tänkte jag, man blir så trött av MS och hjärntumörer och ALS.
Av nya rutiner och nya byggnader och platsbrist och nervsystem.

Och ändå: så intrikat den är, kroppen, den fysiska och medicinerade, den som blir undersökt och som man rör vid. Den som mäts och observeras, den som inte är psykiatrin.
Och jag undrade om det alltid skulle finnas en del av mig som kände sig halv, för att jag rört mig så långt från vissa delar av det läkarliv jag utbildades för.

Och sedan gick jag  hem och vabbade barn, det enda jag vet med säkerhet att jag kommer att göra om och om igen, och medan barnen blev piggare blev jag allt tröttare och sedan kom den, febern. Som en våg sköljde den över mig, och jag kapitulerade.

Jag var inte ett fall, mest var jag en kropp, den var min, ett liv, det var mitt, det måste få ske på det här sättet.
Och jag tänkte att just det var vad jag behövde lära mig: att släppa taget.
Att ibland när man tillåter sig blunda och sedan öppna ögonen har tillvaron förändrats utan att man behövde göra någonting alls.

Jag skrev en text om febrarna, sådana jag mindes.
Den blev lång, jag blev tveksam till om jag skulle kunna använda den.

Jag sparade utkastet och tänkte att jag skulle läsa igenom den senare, när febertoppen sjunkit undan.

Kanske, tänkte jag medan jag lade mig på soffan under filtarna och slöt ögonen, kunde mängden ord vara försvarbar.
Kanske att man ibland kan tillåta sig en ofriserad berättelse, som en gräsmatta som får växa sig vildare så att småkrypen får leva.
Kanske behöver vissa texter, precis som vissa liv, få röra sig i många märkliga riktningar, att det är mängden av riktningar som får utgöra själva kärnan.

Kanske, tänkte jag, måste inte alla texter tas på så oerhört stort allvar.

Sedan somnade jag.

Läs mer:

• Måltiden. Om man inte vet något annat, kan man alltid tänka på nästa måltid.
• Gammalt, nytt. Jo. Jag minns.
• Glimtar, november 2022. Natten som en egen plats, fiktionen för att delta i verkligheten.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

Det här är kläderna jag hade på mig hösten 2022.

En grå hoodie som jag haft i fem år, och som varit genom så många tvättar att allt som finns kvar är det mjuka, mjuka.
Ett par ljusa jeans från H&M som jag köpte i september när jag inte längre ägde ett enda helt par byxor.
Någon t-shirt.
Ibland, istället för hoodien, någon svart tjocktröja. Jag har några stycken jag köpte på Lindex en gång för flera år sedan.
En gång var det så kallt, eller om det var jag som var så frusen, så då tog jag på mig hoodien utanpå tjocktröjan.
Och på hallgolvet låg tydligen alltid mina träningsskor och ett barns gamla strumpor.

Mina kläder bär ingen berättelse om mig, de är inte mitt självförverkligande. De är inte en dröm om vad jag ska köpa för mina pengar, de är inte ett uttryck för min fantasi om berättelsen om mig själv, de ska inte visa upp mig som en kropp som sticker ut från andra kroppar. De deltar inte i en idé om att vilja bli betraktad.
De är tyg på min kropp, som duger.

Om något: en del av en önskan att få vara ifred.
Vill se men inte synas.
Och kanske, framförallt: vill inte längta efter saker mina pengar ska ge mig. Av någon anledning är jag rädd för habegäret, det blir ett gift jag inte tål, jag vill få avsäga mig det materiella suktandet.

Så när barnen somnat om kvällarna tog jag på mig min mössa från Coop och min gamla jacka från Sparhallen och gick kvällspromenader genom det disiga novembermörkret och var just det: ifred.
Väckte ingen uppmärksamhet, krävdes inte på något, var inte någon någonting skyldig.

Och det var min berättelse om kläder.

Läs mer:

• 5 sätt att leva billigt och spara pengar.
• Vykort från Katrineholm, oktober 2020. Radiotystnad, att inte kunna bli nådd.
• 26 timmar. Lokal semester på hotell Pommern.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

”Mamma”, säger Storasystern, ”visste du att den sista Harry Potter-filmen kom samma år som jag föddes?”
Det är bara hon och jag, en dag när hon har feber, bara jag och min äldsta, min första. Vi ser på femte Harry Potter-filmen. Jag har lovat henne länge att vi ska se den tillsammans, själva, för hon är den enda som fått höra den boken hittills. Men vi får så sällan tid ensamma.

Om jag minns?
Det är klart att jag minns. Att jag såg den med mitt första barn i magen. Att det var samma sommar som jag satt i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar på sommarbesök och försökte skriva en roman när julikvällen fylldes av rapporterna om att någon sprängt en bomb i regeringskvarteren i Oslo, och senare: någon som sköt, på en ö utanför.

Och tio år senare skulle jag sitta en tryckande het julikväll i kontorsrummet hemma hos hennes farmor och farfar och skriva på en roman och hon skulle komma in till mig, säga: Vet du vad de säger på Lilla aktuellt mamma, de berättar om något som hände i Norge för tio år sedan, det hände samma år som jag föddes, minns du det?

Jag spelar Bang bang bang bang med Sohodolls på högtalarna i köket när jag plockar disken, jag hör Storasystern vissla med.
”Känner du till den här låten?”, säger jag.
Hon är så duktig på att vissla, hon har alltid varit det, träffar varje ton med precision.
”Den är stor på tiktok”, säger hon med en axelryckning, ”var har du hört den någonstans?”

Och jag minns, jag minns –
att vara sexton år på bussen, på biblioteket, längs ån, på caféerna, att promenera en mil om dagen för att få rastlösheten ur kroppen eller kanske ur huvudet, att skriva i timmar tidiga julimorgnar och sena septemberkvällar för att jag var övertygad om att jag hade berättelser och att de var värda att skrivas, att tro att en dag skulle jag göra något stort, att inte förstå hur det skulle vara möjligt.

Vinternätter, det stjärnklara, tidens pulserande förväntan, att tänka att snart kommer något att hända, snart måste något hända, något måste rycka upp mig och ta mig med till det som ska ske vad det än är.
Att springa genom livet snabbt, som om jag skulle rusa igenom väggen till perrong nio och tre kvart, övertygad om att om jag bara springer snabbare kommer jag att komma någon annanstans och tas dit jag ska.

Och jag lyssnade på Sohodolls, på Bang bang bang bang och på Prince Harry,  studerade mina språk och skrev mina texter och promenerade mina promenader och drömde mina drömmar och försökte förstå den här världen som man tydligen skulle växa upp i och ta sig ut i.

Och allt utan att veta att jag fjorton år senare skulle stå och plocka disk till samma låtar medan min elvaåring skulle komma och lägga armarna om mig, borra in ansiktet i min axel och fortsätta med elvaåringsfrågorna, de som handlar om att söka sitt ursprung, sambanden och skeendena som skapar konturerna kring ens egen existens.
”Det är bra musik”, säger hon tankfullt. Hennes hår luktar så gott av badbomberna hon använder när hon stänger in sig i badrummet och stänger världen ute. ”Minns du om du brukade lyssna på den när du var typ, tonåring och sånt?”

Jo.
Jag minns.

Läs mer:

• Måsarna.
• Bambi.
• 11.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

När jag bad om önskemål och inläggsidéer fick jag förslaget (bland mycket annat, jag är inspirerad för hela det kommande året känner jag) att skriva om vad jag drömmer om. I livet, i framtiden.

Jag älskar drömmar, har alltid älskat att drömma dem, såklart skulle jag skriva om det. Fast det kanske mer handlar om att inte riktigt veta vad man drömmer om.
Jag tror många som gått igenom något svårt i livet känner igen det. Under en tid smalnar livet av, så omlagt till att klara det svåra. Drömmandet blir svårt, som att komma ihåg hur man jobbar när man har haft semester för länge.

Om jag blundar och försöker se framför mig vad jag drömmer om, är det här vad jag ser:
jag ser en dag vid havet, det är Ålandssommar, det är sensommar, det är säsongens slut. Semestrarna har börjat ta slut, turisterna börjat åka hem. Vi har varit lediga hela sommaren tillsammans och ändå ska vi vara lediga lite till, tills skolan börjar. Vi har träffat släktingar, vi har åkt båt, vi har åkt tåg. Mest har vi varit hemma. Vi har cyklat mellan stränderna, vi har bjudit hem kompisar. Människor vi älskar har kommit hem till oss och sovit över. När barnen somnar har samtalen fortsatt. De andra kvällarna, när jag är ensam, har jag skrivit. Kanske har jag pluggat något, i drömmarna studerar jag språk. Kanske jobbar jag inte heltid, även när det inte är sommar, jag lär mig språk och skriver berättelser. Kanske fotograferar jag mer, kanske har jag lärt mig det tekniska bakom. Och redigeringen.

Men ögonblicket när jag blundar, det är jag och barnen, sensommarljuset, doften. Vi cyklar till Lilla Holmen för att bada. Efteråt, till kvällen, ska vi äta på restaurang. Kanske är det en av de sista ljumma kvällarna. Kanske är det en av de sista somrarna Storasystern vill vara såhär mycket med oss, kanske kommer alla dessa dagar och kvällar då det varit vi att få henne att komma tillbaka igen när hon sökt sig bort, som hon ska göra.

Och maten smakar som mat smakar när jag ägnar dagarna åt att cykla och springa och simma, den smakar som ett rus, och vi pratar om sommaren som varit och om hösten som väntar och när kvällen fortfarande är ljummen köper vi glass, vi äter den medan vi går genom stan, samma gator vi gått på och cyklat längs år efter år, det välbekanta är själva tjusningen, ramarna själva fundamentet för kreativiteten, hela världar kan byggas inom så liten radie.

Sedan cyklar vi hem och de går och lägger sig. Kanske ligger de och läser själva innan de somnar, kanske läser jag fortfarande högt för dem, för att Habanero är liten nog för att säga att det är mysigt och Storasystern kan låtsas att hon gör det för Habaneros skull fast hon också tycker om det.

När vi sagt godnatt står jag i köket och lyssnar på Studio ett och tänker på den här världen, vad jag hade velat säga om den.
Jag gör en bröddeg.
Jag har ro nog i kroppen, i det här drömlivet, för att baka bröd.
Imorgon blir det kalljästa frallor till frukost.

Sedan gör jag en kopp körsbärste, öppnar balkongdörren mot den kvava natten, sätter mig vid köksbordet och skriver.
Som jag alltid gjort.

Och sedan sover vi alla lugnt om natten som om inget ont kunde hända oss, sedan sover vi alla som barn.

Läs mer:

• Vinbären, Mercedesen. Att vara mamma, att skriva.
• Hemma och hemma. Många sådana kvällar.
• Cyklarna. Bli någon annan, köpa en cykelslang.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.