Nettelblad

skrivande, böcker, resor. och tre små barn.

att hinna skriva en bok. rent praktiskt.

Ulrika skriver på en laptop på en hotellsäng. Svartvit bild.

Det kom en fråga! Här kommer ett svar. Frågan kommer från Sardellen. (Underbara Sardellen, vars blogg jag älskar, men det vet ni ju sen förut.)

Såhär skrev Sardellen (som en kommentar på det här inlägget):

hallå Ulrika, jag har en fråga.

Hur gjorde du rent schemamässigt för att skriva ditt manus? Jag tycker ibland det är så svårt att hitta timmar för att skriva och jag har inte ens några barn. Exakt vilka tider på dygnet skrev du? hur många timmar i veckan? Jag går runt med ständigt dåligt samvete och frustration för att sjukhuset tar alla mina smarta timmar. (och för att jag själv häller ut de som blir kvar på typ vin och killar).

Är så impad av att du lyckats färdigställa något. håller också på. känns ibland så långt borta.

Och här kommer mitt svar:

Hallå Sardellen, tack för frågan! Och gud vad kul att du skriver något längre! tror på dig etc.
Jag kommer att skriva ett inlägg längre fram någon gång med mer generella tips på hur man kan hitta tid för skrivande i sitt liv. Typ motsvarande det här inlägget om hur man hinner läsa böcker fast om hur man hinner skriva istället. Men du frågar ju faktiskt hur jag gjorde, rent konkret, med det här bokmanuset som jag skriver om titt som tätt. (Om refuseringar, som jag skrivit om här, eller det första kapitlet, som jag publicerade här. Och ursäkta all recap av sånt du redan vet om mitt skrivande, Sardellen, men alla har inte redan koll på vad jag snackar om, så all denna länkning är för dessa okunnigas skull). Så det ska jag berätta, men bear with me, jag fattar mig inte kort, man kan inte fatta sig alltför kort om man skriver romaner.

Den här boken har jag skrivit många gånger. Mellan det har jag skrivit andra manus av romanlängd, men det är något med den här berättelsen jag kommer tillbaka till. Första gången var jag 20, höggravid, skrev den som en sådan där NaNoWriMo-grej, när man ska skriva 50 000 ord på en månad. Redigerade den några månader senare i samband med att vi hade släktingar på besök och avlastning med barnen, en frenetisk påskvecka då jag mest satt med min bok och var oändligt tacksam för att alla runtomkring mig hade överseende med det.

På den tiden var mitt skrivande i perioder. Intensivt, massivt, i en otroligt takt. När jag skrev boken första gången pluggade jag fortfarande, men var en hel del på klinik. Jag skrev i varje stund jag kunde hitta. Jag skrev varje lunch. Jag skrev i mitt anteckningsblock på rond när överläkaren gick in i monologer som handlade om helt andra saker än patientarbetet. Jag skrev när Storasystern sov. Jag skrev ett par timmar varje lördag, varje söndag. Jag skrev så att jag fick belastningssmärtor i handlederna som höll i sig flera år sen om jag skrev på dator för mycket. Tusentals ord på en dag.

Jag skickade in den där boken till förlag första vändan då, förresten, det var ett förlag som visade intresse, jag hade en förläggare som gav mig synpunkter, vi bollade manuset fram och tillbaka i åtminstone tre redigeringsomgångar innan de slutligen bestämde sig för att trots allt inte anta boken. Men det är en annan historia, med en egen dramatik, det var då.

Sedan släppte jag den där boken under flera år. Jobbade med andra projekt. Länge trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka till den där berättelsen, men det började bli tydligare för mig vilka delar som höll och vilka som inte gjorde det, och jag ville inte riktigt släppa den. Tyvärr innebar redigeringen att jag måste skära bort mer än halva boken, och skriva ungefär lika mycket nytt.

Så i julas, förra året, bestämde jag mig för att hänge mig igen. Jag hade tre veckor av julledighet och barnen skulle vara mycket med släkten, så det fanns många fler timmar på ett dygn att hänge sig än vanligt, plötsligt fanns liksom en klan av barnunderhållare runt en.

Jag bestämde mig för att skriva 45 000 nya ord på romanen på tre veckor, och sedan gjorde jag det. Det innebar att jag kunde skriva typ fyra-fem timmar på en dag. Jag ställde klockan och gick upp på morgonen innan de andra vaknat. Jag satt och skrev på kvällarna i stället för att sitta i tevesoffan. Det var slitsamt att göra så, det funkar inte att göra så alla ledigheter, men jag ville så himla gärna att det var värt det.

Sedan blev boken liggande, för jag hade ingen sådan möjlighet till intensiv skrivfokuserad tid på länge. Boken låg, så nära färdig men ändå inte riktigt. Då blev jag tvungen att ta till en annan strategi, och arbeta lite med den varje dag. Så från maj någon gång skrev jag en halvtimme om dagen. Under våren när jag fortfarande jobbade skrev jag mellan 22-22.30 varje dag. På helgen kunde jag ofta få till en timme extra här eller där, men det var de där halvtimmarna som stod för den stora bulken. Så fort jag fick semester bytte jag den där kvällstiden till att skriva en halvtimme det första jag gjorde på morgonen istället. Kan man göra så tycker jag att det är att föredra: jag ger mycket hellre skrivandet min bästa tid, låter det komma först före alla andra måsten. När det utgör dagens sista halvtimme innan läggdags är tröskeln högre att faktiskt sätta sig och göra det.

Men jag kan verkligen rekommendera den där dagliga vanan. Det var ett mycket mindre utmattande sätt att göra det på än att skriva i de där enorma spurterna jag gjort tidigare. Framför allt gav det mig hoppet att skrivandet kunde få finnas i mitt liv oftare, inte bara när jag har chansen att hetsa mig in i det.

I allra sista slutredigeringen av boken hade jag en hel helg i somras då jag var själv och bara skrev. Det var fantastiskt för att få vara helt i flow och inne i projektet. Men det var halvtimmarna som byggde den färdigputsade boken. Och det är halvtimmarna jag tänker ta till när jag snart ger mig in i en redigeringsrunda till utifrån den feedback jag fått. Man kan komma otroligt långt på en liten stund varje dag. Startsträckan blir kortare för varje gång, för man är redan inne i sitt projekt.

Jo. Så gjorde jag. Det var supersvårt. Saker låter alltid lätta i efterhand när man har klarat av dem.
Men det gick. Så det lovar jag att det kan göra för dig också, och för en massa andra av er som läser.

Lycka till.

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

Föregående

Söndagsplock vecka 42

Nästa

Vykort från Åland, oktober 2020

9 kommentarer

  1. tror jag typ har samma taktik, att skriva lite ofta. det hela började med en skriv-lek som var: skriva 1000 ord/dag i 100 dagar. men sen så kommer det en vecka sådär mitt i hösten då jag inte hunnit skriva alls och då blir jag liksom livrädd för att allt ska vara slut och över och aldrig bli.

    och som sagt går runt och surar ofta för att jag orkar skriva en halvtimme och jobba åtta timmar. men det där måste jag ju bara komma över, herregud är ju ingen som tvingar mig till något.

    men igen Ulrika, så inspirerande att höra om det här. det är så coolt att du liksom blev klar.

    • men 1000 ord/dag i 100 dagar är ju ENORMT mycket, om det skulle va så att du sätter det målet och sen bara “lyckas” hälften av dagarna skulle du ju liksom ha ett råmanus, över det ännu mer material. klart att veckor kommer då det inte blir, precis som när man tränar eller vad som helst, men i den där kontinuerliga vanan där det blir en grej man liksom GÖR föds ju skrivandet. inte bara det att man får ihop ett manus på det sättet. man får ju också in skrivandet i sitt liv. även om det är fullproppat av annat. GRYMT ju!

  2. Emelie

    Blir så imponerad över att du hunnit skriva en bok på det här sättet och dessutom med tre små barn! Håller tummarna för att den blir utgiven!

  3. Ulrika du är en sann inspiration! Hoppas hoppas hoppas nåt förlag snart fattar att dom vill ge ut dig!!

  4. Martina

    Hej! Jag minns inte om jag kommenterat förut, men hittade hit pga en kommentar på Underbaraclaras.se för ett par veckor sedan (eller många veckor) och gillade verkligen innehållet började tom läsa en bok du tipsade/recenserade. Nu fick jag googla för att hitta tillbaka sökte på “lådcykel utan el” för det var det jag mindes bäst. 🙂 iaf läste jag din beskrivning igen och när jag insåg att du bara var 27 (yngre än mig), tre barn och läkare gick luften lite ur mig trodde du var minst 40 kanske 45år. Så klok. Iaf så var ju det en känsla hos mig och kände att jag får stå över den. Jag hade ju tappat bort dig och kände att jag ville ha lite mer substans under läggningarna därför jag sökte mig åter hit. Lite spretigt men ville lämna ett avtryck. Intressant också att läsa hur du lyckas skriva en bok. Jag läser en kurs som ska ha 5h per vecka men jag satsar på kanske 2h och fixar inte det alltid. Haft 3veckors paus, men ikväll tänkte jag påt igen. Då har jag evighetsläggning.

    • Så glad att du är här och glad jag blir att du kommenterar! (Så roligt att få en bild av vilka som är här och läser). Blir väldigt nyfiken på vilken bok det var du började läsa! (Och vad du tyckte om den – älskar att diskutera böcker, och sen tycker man ju inte alltid samma och det kan vara väldigt intressant det också).

      Och gud, det där med åldern… Velar i ärlighetens namn alltid fram och tillbaka om det ska vara med i den där presentationen eller inte, sätter in det på olika ställen, plockar bort och sätter tillbaka. Vet ju att det ger prestationsångest ibland och vill i ärlighetens namn påpeka att ett liv är ganska långt (om man har tur alltså, finns ju aldrig några garantier förstås) och allt måste inte hinnas snabbt, allt måste inte hinnas över huvud taget, men jag är på olika sätt präglad av vad det innebär att ha gjort vissa saker tidigt i livet, så därför har det fått stå med i alla fall. det blir ett slags utanförskap ärligt talat, man är inte riktigt i samma livsfas som någon. men sedan föddes jag nog också lillgammal.

      i alla fall, JÄTTEglad att du skrev och så glad att du är här och vill läsa. För mig kom det en enorm vändning i livet när jag hade barn som jag inte måste ligga bredvid tills de somnar. numera har vi läggrutin på en-en och en halvtimme som oftast funkar bra, och där ingår både läsning och lite samvaro med alla tre barn. Sedan händer det att de kommer upp någon gång efter att det är släckt lampa och sovdags, men då kan man oftast bara skuffa tillbaka dem till sängen och säga att nu är det faktiskt sovdags, det är liksom ingen stor kalabalik. Förutsägbarheten i det gör hela världen, det går plötlsigt att planera att göra en grej kvällstid och veta att det är JAG som bestämmer om jag håller den planen, inte ett barn.

      än spretigare blev mitt svar, men kort och gott: hej Martina, vad kul att du läser!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén