sånt som inte får plats i andra kategorier

Platser

juli 9, 2021

Jag simmar ut mot hopptornsflotten i sjön Trehörningen i Fjällnora friluftsområde och vattnet är brunt och inte klart och salt som hav, som på Åland. Men mest tänker jag på temperaturernas skiftningar, skikten. Skikten, som inte är som hav. Ytan varmare, knappt svalkande, men det räcker med en spark nedåt i djupet, en fot som trampar vatten för långt ned, och man känner kyla. (Och slingerväxter.)
Det är skillnad på sjö och hav men det är sjö som jag känner till, det är sjö som alltid kommer att kännas som vardag och hav som kommer att bära med sig en känsla av solsemester, tillfällighet, främlingskap.

Men också: att simma i sjöar är min barndom, min ungdom, att bada i havet är mitt vuxna föräldraskap.
Skikten, som utgör ett människoliv.
Olika nivåer, man trampar vatten, man rör sig mellan minnen och tiden som pågår.
Kanske är detta konsekvensen av att ha bott på flera platser: att man aldrig är riktigt hemma någonstans.
Kanske är detta orsaken till att man flyttat från första början: att man aldrig kände sig självklart hemma, inte på grund av omgivning utan en medfödd rotlöshet, en hjärna som alltid för en ut i det okända istället för längs upptrampade stigar.

Foten ned i kylan, trampar vatten, blickar upp mot hopptornsflotten och barrträd och lövträd och vattnets mörker på andra sidan av sjön. Inser hur just det jag ser i den här vinkeln, med blicken rakt fram, ser ut som sjön på östra sidan av Ön i den fiktiva plats jag skapade för min roman, sjön där Chrissy har sin fest i slutet av boken, sjön där den här scenen utspelar sig.
Sötvatten, som tycks huvudpersonen Laura så främmande.
För henne har det självklara alltid varit hav.

Jag sitter i en lekpark i Flogsta, jag läser Vem dödade Bambi av Monika Fagerholm, jag tjuvlyssnar på Uppsalamammors samtal. Bedövande fuktig hetta, svettpärlor i nacken, tryck över tinningarna. Höghus och cykelvägar, den sortens områden det finns så mycket färre av hemma på Åland. Urban miljö bortom stadens centrum. En blandning av asfalt och kullar och offentliga gräsmattor. Bebyggt land, människoflöden, möjlig anonymitet, stadsbildning som brer ut sig, så mycket asfaltsland, så mycket människor.

Tjuvlyssnar på mammorna, kanske liknar vi varandra mer än vad jag och mammorna i lekparkerna på Åland gör. Åtminstone i var vi kommer ifrån, vilka vi en gång varit. Små saker man knappt tänker på som egenskaper eller kulturella drag förrän man flyttar någon annanstans där det inte är på samma sätt. Vi kommer från bakgrunder där universitetsstudier är en självklarhet, men inte att kunna laga punka på cykeln eller snickra en altan.  Där det kan rankas högre att ha råd att bo så att man kan klara sig utan bil än att ha råd att ha två bilar per familj. Mammorna här är äldre än på Åland, de har dyrare kläder men på ett sätt som inte ska synas, när de diskuterar sitt föräldraskap är det i mer teoretiska, abstrakta, politiska termer, de pratar mer om kärleksrelationerna än om barnen, de pratar mer om sitt självförverkligande, de pratar om hur de ska kunna fortsätta vara de människor de egentligen är. Moderskapet som en förändring, en möjlig försämring, ett livsstilsval. Inte ett obestridbart faktum som sker i varje liv, utan ett möjligt felbeslut.
Kultur är som ett modersmål, jag förstår de små nyanserna, symbolvärdet i påståenden, budskapen som ligger mellan raderna. Samtidigt är det ett modersmål jag inte talat på många år, en värld jag lämnade, mitt kulturspråk är gammelmodigt, eller kanske vred jag alltid de kulturella dragen åt egna håll, precis som jag experimenterat med mitt modersmål, gjort mitt språk till ett eget och inte någon annans.

Som så många gånger förut i närheten av den bakgrund jag kommer ifrån har jag en känsla av att ha undsluppit något. Ett öde som verkade som den självklara vägen men som kanske skulle ha kvävt mig.
Men inte tagit mig undan genom planering och taktik, lämnat genom något slags ickeplanering, genom att bara inte göra det som man hade kunnat förvänta sig, råka välja en annan väg.
Som om man går åt fel håll i en korsning, när vägarna fortfarande ligger nära varandra, utan att veta att de sticker iväg åt helt olika riktningar, långt bort längs allt detta land som brer ut sig.

Jag springer längs en grusväg i skogen, jag springer fort för annars kommer myggen efter mig. Jag springer genom hettan och solnedgången, jag springer genom skymningen som närmar sig. Sommarnätterna blir mörkare snabbare här än i Umeå, det här är en av alla mina platser, Umeå var en annan, Åland är en tredje. Jag är omgiven av tystnad. Av kalhyggen och av dofter. Jag mäter ingen hastighet, jag kräver inga rekord, jag bara springer. Jag är elva år äldre än när jag bodde på den här platsen men aldrig har jag varit så stark, och så snabb. I mig finns den sega uthålligheten, i mig finns  de snabba spurterna, i mig finns avsaknaden av rädsla för hjärtats bultande i bröstet, i mig finns en stark magmuskulatur som håller mig upprätt, i mig finns fötternas malande, i mig finns tilltron till mitt eget varande.
Genom sommarnatt som blir sommarkväll springer jag, tolv kilometer springer jag, når tillståndet när tankarna faller på plats, när tillvaron lägger sig i ordning.
Rotar mig, i rotlösheten.
Grundar mig, i alla dessa platser som är och varit mina.
Bär dem inom mig, framåt med en självklarhet, steg för steg.
Hittar mina egna vägar.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+10

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Mikael Öhman juli 9, 2021 at 9:46 e m

    Intressant och välformulerat. Som det brukar vara.

    0
  • Reply Glimtar, juli 2021 - Nettelblad juli 19, 2021 at 3:43 e m

    […] Platser, platser, Falun är också en av mina platser. Har varit det sedan jag var sjutton år gammal. Här har jag varit tanig tonårsvegan, här har jag varit vaggande och gravid, här har jag skrivit den första delen av novellen jag skulle vinna Lilla Augustpriset med, här har jag skrivit 30 000 ord på två veckor. […]

    0
  • Leave a Reply