Måltiden

Jag minns vindruvorna, kärnornas konsistens mot tungan, det söta och det sura. Druvorna och osten, ett av alla flyktiga möten när man är sjutton år, människor som lämnar en med skärvor av en berättelse, och man kan spara berättelserna även om man aldrig möts igen.
Hon berättade om när hon var liten i Australien, hur hon plockade vindruvor i trädgården som vi plockade vinbär, att det är en annan sorts smak när man äter dem färska, det går inte att jämföra.

Kort därefter berättade någon samma sak för mig om bananer, att det är en helt annan smak om man äter dem direkt efter att de plockats från plantan. Man tror att man har ätit bananer, men det är först när man äter riktiga bananer som man förstår vad det handlar om.
Storögt tog jag det till mitt hjärta: att det fanns en värld därute med de äkta upplevelserna, att allt man trott sig veta om livet när som helst kunde visa sig vara ogiltigt.

Jag minns pinjenötterna, de fanns på toppen av en pasta på ett café på ovanvåningen i en av galleriorna i Umeå. Jag var höggravid med mitt första barn och jag kunde inte förstå att det inte alltid skulle kännas så tungt, att det var fjorton kilo extra på kroppen som jag inte alltid skulle släpa på, att det var järnbristen och vintermörkret, att det skulle komma andra tider.
Dagarna, timmarna, minuterna släpade sig i olidlig anspänning, en upplevelse av att vänta på en dom, men utan att veta vad man ens varit anklagad för från första början. Som om man försovit sig och missat förhören, rättegången.

Jag tog mig iväg för att äta min pasta, det var målet om dagarna. Sitta på det där caféet, försöka plugga muskelceller, kalcium, neuroanatomi, och sedan: krämigheten, pinjenötterna på toppen. Jag blundade, tänke: åtminstone kommer det alltid att finnas smaker.
Om man inte vet någonting annat, kan man alltid tänka på vad som kommer att bli nästa måltid.

Jag minns pecannötspajen, dess klistriga mäktighet, som jag åt på Kafé Station dagen jag fick veta att jag var gravid med min son. Utanför gnistrande vårsol i Umeälvens oroliga vatten, alltid detta vårljus som blixtrar i huvudet på en. Jag minns mjölkens sötma, kaffets beska när jag satt höggravid om lördagsförmiddagarna på samma café med samma son i magen och skrev en roman för att jag var övertygad om att det var min sista chans.

Jag minns en wrap jag köpte på det nyrenoverade caféet i sjukhusets centralhall en vår när jag hade kräkts mig igenom januari, februari, kanske mars, för att jag bar mitt minsta barn i magen. Hur det var det första jag kunde äta och njuta av, den mosade fetaostens salta strävhet, de soltorkade tomaternas mustighet. Vårljuset igen, tidens och livets galopperande.

Jag minns snabbkaffet i termosmuggen i lekparkerna, på en bänk med en bok: i april och i juli, i november och februari, jag minns ljudet av mina lekande barn när de väl hamnade i flow, jag minns tiden tillsammans fast man inte gjorde samma sak. Jag minns brödbaket om morgonen, doften i huset, jag minns mellanmålsbarsen med frukt och nötter på Nabbens badstrand och på Gröna Udden när sommarsimskolor lades till sommarsimskolor. Jag minns pizza i sommarkvällen på Nonna Rina för att fira att ett skolår var färdigt, hur de sprang till lekparken intill medan jag satt kvar, jag minns svartvinbärsteet jag drack medan de lekte i skogen om hösten.

Jag minns munkcidern från Peders Aplagård, med smak av äpple och krusbär (som om vi vore i en av barndomens villaträdgårdar, de med vinbär men inga färska vindruvor). Hur min vän tog fram den en eftermiddag när sömnlöshet och nattligt kaos fortfarande surrade i huvudet, när tröstande ord inte spelade någon roll, han visste att jag sällan dricker alkohol och aldrig när läget är skakigt, så där ställdes den fram istället, cidern. Hur kolsyran samlade mig, hur man alltid kan samla sig med kolsyra, och sedan samtalade vi om hans barn, för han visste att jag inte orkade prata om allt som var svårt, men att jag alltid orkar prata om andras barn.

Jag minns tomatsoppan, så len och så vänlig, det hembakta brödet som smulade sig i den, hur alla mina barn åt den. I junikvällens dis, en sommardag av regn när vi längtade efter att bada i havet och jag undrade om jag någonsin skulle klara av det livet hade gett mig. Tomatsoppan som en vän, ett hopp: man kommer att klara sitt liv för att det är vad man gör. Man kommer att koka morgongröten, man kommer att laga kvällssoppan.
Om man inte vet någonting annat, kan man alltid tänka på vad som kommer att bli nästa måltid.
Man kan tänka: den kommer att vara vad man behöver.
Man kan tänka: en regnig dag kommer den att vara varm, och mild.

Läs mer:

• Vinbären, Mercedesen.
• Platser.
• R.I.P den långa svarta. 

Alla mina inlägg om mat hittar du här och inläggen om familj här.  Här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.