Nettelblad

någon som skriver.

Bambi

I år är det tio år sedan jag började på läkarprogrammet. Jag hade nyss fyllt arton. Umeå var januarimörkt och det var trettio minus. Vi bodde precis vid Vasaplan, jag tog buss till universitet på morgonen men promenerade ofta hem. Om kvällarna försökte jag skriva, och jag spelade piano, jag skrev egna låtar på den tiden. Det låg en musikbutik mittöver gatan och jag kunde se den från mitt fönster. Därifrån hade jag köpt mitt vita elpiano som var det dyraste jag ägde.

Fåglar föll ned döda från himlen över hela världen, det sades att det var för att de blivit rädda för nyårsraketer. Folk diskuterade om det var värt att ha en sådan där telefon med internet i, de var så mycket större, men tänk om man kom i en diskussion med någon om en faktafråga, då skulle man alltid kunna ta fram telefonen och googla. Sverigedemokraterna gjorde sin första mandatperiod i riksdagen, den arabiska våren hade just börjat.
Jag läste Spill av Sigrid Combüchen, hon hade just vunnit Augustpriset.
Jag hade ingen aning om vad jag höll på med och var ständigt rädd att gå vilse i universitetets lokaler.

Länge har min tröst när jag tänker på gamla tider varit att jag inte vet någon som har ett minne som jag.
Jag minns doften av kyla och sorlet i Lindellhallens myller av studenter och jag minns smaken av kaffe som kostar fem kronor koppen och hur kläderna skavde och alltid tycktes sitta fel och känslan av kurslitteraturen i händerna, men ännu mer minns jag konversationer. Jag har så många lagrade samtal i mitt huvud. Allt jag sa, allt jag inte sa, vad någon svarade, vad någon måste ha trott, vad jag kanske missuppfattade.

Den där tiden var som det varit i stora delar av mitt liv. Fram tills dess, och senare.
Att jag var på samma gång så liten och så stor. Som pubertala barn som växer massor men inte proportionerligt, blir klumpiga och lite ofärdiga innan det är klart. Fast med hjärnan. På vissa sätt så mogen för min ålder att det var svårt för både mig och andra att fatta hur mycket som var obegripligt.
Det gjorde det så svårt för mig, så många gånger.
Jag gjorde det så svårt för mig, så många gånger. För att jag inte visste något annat sätt.
För att jag visste att andras sätt inte var för mig, men ännu inte hade hittat mitt eget.

Länge kunde jag alltså minnas hur osäker och förvirrad jag brukade vara och trösta mig med att ingen annan mindes det med en sådan detaljskärpa och ordagrant återgivna konversationer. Men nu, när det är ett decennium sedan, och kanske framförallt när jag växt ikapp mig själv, behövs inte den tanken mer. Det spelar ingen roll hur det var och vad som skedde. Det är preskriberat oavsett.

En sådan fantastisk sak med att inte längre vara väldigt ung.
Att man kan förlåta och älska alla sina jag, alla människor man varit, ge dem den självkärlek de alltid förtjänade men inte klarade att ge sig själva.

*

 Liknande inlägg:

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.

 

Föregående

Det ljuva livet, eller: Lådcykel utan el, på vintern

Nästa

5 tips för att leva billigt och spara pengar

3 kommentarer

  1. Så fint! Jag önskar (åtminstone lite) att jag hade ett minne som du. Jag minns ju sen aldrig nånting.

  2. Jag drömmer fortfarande ibland att jag går vilse på ett universitet, inte hittar rätt föreläsningssal och inte håller koll på vilka ämnen jag läser eller har glömt att plugga inför tentor.

    Önskar jag mindes konversationer, de känns som om de aldrig fastnar? Lyssnar jag inte tillräckligt bra månne?

    <3

  3. Vilket underbart inlägg! Älskar såna här texter där man får perspektiv på livet <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén