kläder.

 

Det här är kläderna jag hade på mig hösten 2022.

En grå hoodie som jag haft i fem år, och som varit genom så många tvättar att allt som finns kvar är det mjuka, mjuka.
Ett par ljusa jeans från H&M som jag köpte i september när jag inte längre ägde ett enda helt par byxor.
Någon t-shirt.
Ibland, istället för hoodien, någon svart tjocktröja. Jag har några stycken jag köpte på Lindex en gång för flera år sedan.
En gång var det så kallt, eller om det var jag som var så frusen, så då tog jag på mig hoodien utanpå tjocktröjan.
Och på hallgolvet låg tydligen alltid mina träningsskor och ett barns gamla strumpor.

Mina kläder bär ingen berättelse om mig, de är inte mitt självförverkligande. De är inte en dröm om vad jag ska köpa för mina pengar, de är inte ett uttryck för min fantasi om berättelsen om mig själv, de ska inte visa upp mig som en kropp som sticker ut från andra kroppar. De deltar inte i en idé om att vilja bli betraktad.
De är tyg på min kropp, som duger.

Om något: en del av en önskan att få vara ifred.
Vill se men inte synas.
Och kanske, framförallt: vill inte längta efter saker mina pengar ska ge mig. Av någon anledning är jag rädd för habegäret, det blir ett gift jag inte tål, jag vill få avsäga mig det materiella suktandet.

Så när barnen somnat om kvällarna tog jag på mig min mössa från Coop och min gamla jacka från Sparhallen och gick kvällspromenader genom det disiga novembermörkret och var just det: ifred.
Väckte ingen uppmärksamhet, krävdes inte på något, var inte någon någonting skyldig.

Och det var min berättelse om kläder.

Läs mer:

• 5 sätt att leva billigt och spara pengar.
• Vykort från Katrineholm, oktober 2020. Radiotystnad, att inte kunna bli nådd.
• 26 timmar. Lokal semester på hotell Pommern.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.