sånt jag läser

vad jag läste. oktober 2022

november 27, 2022

Kickstarta ditt skrivande av Michaela von Kügegen, Ut ur min kropp av Sara Meidell, Oh beautiful world where are you av Salley Rooney, Arv och Miljö av Vidis Hjort, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusmaa

Den första bok jag läser när jag börjar läsa igen är Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Jag har låtit bli att läsa den för att den blev hyllad när den kom och läser man något mitt i hyllningsköerna är det så lätt att bli besviken. Men nu hittade jag den i en bokhylla i huset jag hyr här i Uppsala, och fast jag tänkt att i mörka tider måste jag läsa glada böcker slog jag upp den och började läsa. Och sedan slutade jag inte. Jag läste den i badet, jag läste den på bussen med sådan intensitet att någon som var tvungen att be mig flytta på sig för att gå av vid sin hållplats bad om ursäkt för att han störde en så uppenbart givande läsupplevelse. Jag läste den en förmiddag på Konditori Fågelsången medan en blek oktobersol glittrade i Svandammens vatten utanför fönstren och grädden i kaffet var len som en smekning och jag mindes hur det känns att bli uppslukad av orden, och att det finns ett rum som är text och att i det rummet kommer jag att kunna förlora mig och hitta mig själv på samma gång.

Arv och miljö har sin upptakt i en tvist om ett arv. Den handlar om familjehemligheter och familjeoklarheter. Den handlar om att välja att stå upp för sin berättelse, precis så som man upplevde den, och ta konsekvenserna av det. En bladvändare om relationer och sår som sträcker sig genom decennier. En bok som ibland fick mig att skratta till, trots att den berör ämnen som övergrepp och missbruk. Hjorth är en skicklig karaktärsskildrare, och den bästa humorn jag vet är när människor gör sådant som är typiskt för dem.

En berättelse om att bära sitt mörker med integritet. Om att fatta beslut när man måste, för att man sett åt alla andra vägar och insett att de är omöjliga att fortsätta gå. Och om värmen i att ha människor som stöder en i det.

Bild på kvinna som läser bok i trappa. svartvitt

Jag ligger i badet, jag ligger om natten invirad i sömnlöshetslakan, och läser Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin av Michaela (Kugge) von Kügelgen. Skrivbok som varken är essäistisk skrivreflektion à la Det är natten av Karolina Ramqvist eller handfasta hantverkstips à la Skriv på av Elizabeth George, utan något eget. Matigt, gediget, inspirerande om att med olika verktyg skapa sitt skrivande liv. Den ska få sitt eget inlägg tänker jag, så får ni se.

Jag läser Beautiful world, where are you av irländska Salley Rooney som beskrivits som något slags skildrare av livet och tiden för personer i min ålder, med bakgrund som liknar min, någon som sätter fingret på hur det är. En generationsröst eller vad man nu brukar säga. Generationsskildringarna som ska handla om oss gör mig alltid lite melankolisk för jag känner igen mina vänners liv, de andras liv, människor jag växte upp med och folk jag läser skriva frågor i Facebookgrupper om sina komplicerade dilemman, men det handlar inte om mig, mitt liv blir inga böcker som får någon annan att säga sådär är det precis för oss alla för tidigt i min tillvaro började jag röra mig i helt andra riktningar. Kanske är det också på det enda sätt jag har kunnat leva, kanske lever man alltid i slutändan sitt liv på det enda sätt man kan, men jag skulle också vilja uppslukas av känslan att vara en del av ett kollektiv istället för att vara ett undantag.
Boken då?
Jamen den var helt okej, underhållande och fick mig att läsa vidare, men inget hisnande.

Jag läser Ut ur min kropp av Sara Meidell, en bok om att leva ett liv med anorexin vid sin sida. Efter att jag började skriva det här inlägget har det dykt upp en stor debatt kring den här boken – får man skriva på ett sådant sätt om anorexi?
För mig är Ut ur min kropp en berättelse om anorexi som jag inte läst så ofta, men som jag mött oftare i mitt arbete. Den om att leva med självsvälten som en kronisk sjukdom att förhålla sig till, som andra kroniska sjukdomar.  Att ha ett friskt liv och ett sjukt liv som rör sig bredvid varandra, ibland omöjliga att separera: det är bara ett liv, kanske det enda man känner till. Självsvälten som ett beroende, så likt alkohol eller andra droger, hur kicken och längtan efter känslan och vad den kan göra med en kan driva en längre och längre. Meidell skriver både om vad sjukdomen fått henne att förlora, och vad den gett, och det gör den begripligare. På precis samma sätt som ett missbruk blir lättare att förstå om man förstår det bästa rusets kraft. Det kan vara triggande att läsa för den som upplevt den känslan, och är man känslig för sådana triggers rekommenderar jag att avstå läsningen.

Själv uppskattar jag Ut ur min kropp allra mest för dess litterära kvaliteter. För Sara Meidells språk, drömskt och rått på samma gång. En gång för tusen år sedan eller i alla fall tio blev jag intervjuad av Sara Meidell för Västerbottenskuriren, jag hade vunnit Lilla Augustpriset och intervjun får mig att rodna för jag var tjugo och naiv men ändå tyckte jag om texten då och jag tycker om den fortfarande. Meidell såg mig i mitt skrivande som ingen annan som intervjuade mig gjorde. Jag fick smaka på vad det är att bli mött med respekt i sin text, att låta litteraturens idéer få ta plats snarare än den egna personen. Jag önskar att den här boken och det här skrivandet skulle få mötas på samma sätt.

Selfie i spegel med kvinna som läser bok, svartvit bild

Jag läser Expeditionen – min kärlekshistoria av Bea Uusmaa för i bokhyllan i huset jag hyr finns visst alla böcker som jag undvikit att läsa för att de är så hyllade. Denna Augustprisvinnande berättelse handlar om Andréexpeditionen, men också om författarens egen besatthet av expeditionen. Om att bli så fascinerad att fascinationen blir som en förälskelse. Om att vilja andra saker än andra människor.

Bea Uusmaa går på Vitön och söker ledtrådar i polarkylan och jag sitter på bussen och fryser när dörrarna öppnas för jackan är för tunn och jag fyller snart trettio och alla jag känner slår rot medan jag har ryckts upp och flyter fritt. Och kanske hittar Uusmaa inte vad hon söker – svaret på gåtan om vad medlemmarna i Andréexpeditionen egentligen dör av – men i jakten på svaret lyckas hon skriva fram något annat, kanske är det intressanta inte vad de i slutändan dör av utan hur imponerande länge de överlever.

Kanske är det genom att vandra märkliga vägar i livet som man hittar de besynnerliga berättelserna, kanske finns det vissa drivkrafter som är så starka att de kommer att ta en till platser som få andra har besökt, och de måste få göra det, för annars gör man avkall på sig själv.
Kanske är det ibland så att man måste fortsätta släpa sin släde över polarisen, för att det var det man nu hamnade att göra i sitt liv, och för att det är så man tar sig framåt: genom att fortsätta.

 

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

 

 

+33

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply vad jag läste. november 2022. - Nettelblad december 22, 2022 at 9:42 e m

    […] vad jag läste. oktober 2022. […]

    0
  • Reply vad jag läste. 2022. - Nettelblad december 26, 2022 at 12:00 e m

    […] månad läste du flest böcker? Det var nog ganska jämnt, men oktober (och vilka bra böcker sen!) och mars (inte lika golvad av de […]

    0
  • Reply Bokrecension: Kickstarta ditt skrivande av Michaela von Kügelgen - Nettelblad januari 24, 2023 at 12:47 e m

    […] vad jag läste. oktober 2022. […]

    0
  • Reply vad jag läste. januari och februari 2023 - Nettelblad mars 11, 2023 at 12:04 e m

    […] vad jag läste. oktober 2022. […]

    0
  • Leave a Reply