sånt som inte får plats i andra kategorier

R.I.P den långa svarta.

juni 20, 2021

Jag köpte klänningen för en begravning, den enda jag varit på i vuxen ålder. Den måste ha varit i början av maj det året, eller om det var slutet av april. Man var tvungen för att klä sig för värme såväl som för kyla.
Klänningen erbjöd sådana möjligheter. Kortärmad så att man inte behövde svettas i solen, enkel att kombinera med en kofta. Ankellång, så att man kunde se städad ut både med och utan strumpbyxor.
Och svart. Den behövde ju vara det.

Det var året innan corona kom. Ingen visste ännu att det skulle komma en tid då man inte fick sitta tätt. Vi var många i begravningslokalen, nära inpå varandra, min sorg hade inte störst rätt att ta plats, men visst kröp den under huden ändå. Om några år är skulle jag vara äldre än vad han någonsin blev. Så märkligt, detta liv, att det innebär att man kommer att överleva andra.
Utanför glittrade en insjö i vårljuset. Klänningen låg mjuk omkring mig, som en omfamning, det var ytterligare en av de saker som skulle visa sig vara otroliga med denna klänning, hur mjuk och trösterik den var.

Jag sov inte mycket dygnen kring begravningen, det är något med ung död som skakar om i märgen. Sinnena var förstärkta, varje ögonblick fyllt av intensiteten som bara finns i ändlighetens närhet. Vårsolens värme mot mina bara armar, vindens kyla. Smaken av brända mandlar som någon bjöd mig på efteråt, de smakade som de frasiga kanterna på pannkakor stekta i mycket smör. Tyngden av en famn. Svart kaffe som smakade bränt. Pennan i min hand, ett skrivblock i mitt knä, för att i alla lägen är det i orden jag bottnar.
Och klänningen, runt mig, mjuk.

Snart skulle jag märka att det var den perfekta klänningen, inte bara för begravningar. För jag fortsatte använda den efteråt. Jag behöver inte en särskild klänning i min garderob bara för begravningar, jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska dröja länge innan det är ett återkommande inslag i mitt liv.
En klänning för alla sammanhang, den lilla svarta fast jag tänkte på den som den långa svarta för all dess längd bidrog till hur mångfacetterad den var. Det var en klänning som funkade för begravningar och för finmiddagar, men också för långa cykelturer till äventyr och havsbad. Följsamt låg den kring benen, aldrig behövde man stressa över att den skulle blåsa upp. Kortärmad så att den fungerade i värme, men inte axellös så hade man slarvat med att raka sig under armarna syntes det inte. Inte så urringad så man brände inte dekolletaget de första varma dagarna. En klänning som fungerade med en keps, med en hatt, med en håruppsättning. En klänning som tålde att jag växlade tio kilo i vikt och smickrade mig oavsett. En klänning som jag grät i, skrek i, skrattade i, hoppade i, dansade i, reste i, kysstes i, festade i, arbetade i, hoppades i, grälade i, försonades i, längtade i, stoltserade i.

Det finns inte många bilder på oss tillsammans, mig och långa svarta klänningen. Jag var för upptagen av att leva i den, snarare än att dokumentera det. Men i den rörde jag mig alltid med styrka, den höll mig alltid om ryggen och ville mitt bästa.
Och så kunde en sådan kärlek besegras av en unken måsskit.
Måsarna! Dessa måsjävlar.

Från skyarna föll den, skiten, en dag när jag cyklade hem från Gröna Udden. Den träffade klänningen på låret, en vit ond fläck som inte går bort i tvättmaskinen.
Klänningen lika mjuk, lika perfekt i längd, i armformat, i urringning, i flexibilitet, men ohjälpligt nedsmutsad, tillintetgjord.

Och jag stryker sakta med händerna över den, oförmögen att slänga den, och jag är tacksam för livet vi levde ihop.
För att det var sprudlande och förödande, omoget och ansvarstagande, smärtsamt och euforiskt.
För att det var liv.
Dagar av liv som jag fick.
Och det kommer alltid den långa svarta påminna mig att vara tacksam över.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin (ett brokigt men fint gäng av inlägg!) och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

+8

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply