Efter att barnens pappa gick bort fick jag ett brev av en vän.
Jag hade skrivit allt detta kommer vi att bära med oss i resten av våra liv; brevet tog avstamp i det.
Att barnen kommer att bära med sig detta, det är klart att de kommer.
Precis som de kommer att bära med sig andra saker, alla andra saker som givits till dem alla andra dagar.
Morgnar i lådcykeln, skogsutflykter. En mamma som läser, en mamma som visar böckernas värld, som släpper in kunskap och låter en fascineras av det. Långa lördagar på badhuset. Att kasta sig i havet med sina syskon.
Brevet kom från någon som kände till de här sakerna, kanske sett dem tydligare än vad jag själv gör. Just därför kröp det in och skapade smältvatten i mitt hjärta när mycket annat var fruset.
Det var inget förminskande av vår sorg, inte en tillstymmelse till ett käckt tänk positivt nu! Bara en påminnelse, mitt i allt annat, och mitt i allt jag inte kunnat styra, om det jag gjort och det jag kunnat styra över.
Om att ett liv består av många saker. Om att jag sett till att fylla på mina barns liv med många av de andra sakerna, de som inte är sorg.
Man kan leva med sin sorg. Den försvinner inte, men man stötta med annat runtomkring för att den inte ska bli lika tung att bära. Som när starka lårmuskler tränas upp för att kompensera för ett skadat knä.
När något annat bär upp värker det mindre, även om man fortfarande är svajig.
När han dog hade jag redan varit ensam förälder på heltid i några år. Ett tag bodde de hos honom varannan helg. Sedan inte. Det fanns egna sorger i det, jag stoppade dem i små askar och sköt dem långt bak i huvudet för att plocka fram en dag i en avlägsen framtid när jag skulle ha tid att sörja.
Men det innebar att vår vardag inte förändrades, då i höstas.
Trots att allt skakades om i grunden var våra dagar sällsamt lika. Vardagens rytm en ström att flyta med i, ibland kämpa emot.
Vardagen, en sådan kraft: när man får finnas i den, vara ett barn i den. Att vara mina barn i den:
Morgongröt för fyra, glöm inte glasögonen, glöm inte vantarna, mamma du är den tjatigaste jag träffat i hela mitt liv, fredagsmys, söndagstvättar.
På kvällen ligger man nära sina syskon, lyssnar när mamma läser Harry Potter. Om morgnarna promenerar man till skolan med syskonen. Man tjatar på sin mamma om att få åka buss istället, hon säger nej, hon muttrar att det är 1,5 km dit, hon säger att det är upprörande att barn blir skjutsade sådana sträckor numera, man slutar lyssna på allt hon muttrar om, man har hört det tusen gånger förut.
Man vet att ens mamma är uppe om kvällen ibland efter att man somnat, hon äter ostar och dricker Fanta Zero Lemon i finglas, ibland kommer man upp efter att ha vaknat av en mardröm och ser henne där, hon chattar med kompisar och ser på teveserier, hon har ett vuxenliv som inte är barnens liv men som verkar förutsägbart och odramatiskt och därför är alldeles ointressant.
Och det är precis som det ska vara, för man är barn och ska inte fundera över vad ens mamma gör, det är hon som ska fundera över varje sekund av ens eget liv medan man själv är upptagen med att leva det.
Och allt detta,
vardag som läggs till vardag som läggs till vardag,
kommer man att bära med sig i resten av sitt liv.
Det blir mars och jag våndas över saker så banala att de blir svåra att skriva om. De flesta har att göra med sådant jag inte gjort och sådant jag inte lyckats med.
De blir svåra för att det blir ett sådant hån mot de som faktiskt berövas möjligheter i livet.
Men jag ska återkomma till det.
Jag våndas över hur jobbet uppslukar mig. Fyra månader på neurologen, när mars är slut har jag gjort hälften.
En helt annan del av sjukhuset. Jag har aldrig jobbat inom somatiken i Sverige. Dagarna är fyllda av praktiska saker som har väldigt lite med hjärnan att göra och väldigt mycket med vårdaministration. Ändå är det oupphörligt intressant: dynamiken i att förstå en ny arbetsplats och hur man ska samarbeta med andra för att komma framåt. Hjärnan, medicinerna, signalsubstanserna. Om kvällarna lyssnar jag på podcasts om Parkinson om MS, om nätterna drömmer jag om remisser som skickas och skickas och aldrig kommer rätt.
Jag våndas över hur jag inte skriver. Och hur jag befinner mig i en tid och ett sammanhang i livet där det hade varit så lätt att glida ur ett skrivande och låta det försvinna. Det är skillnad på att arbeta på ett litet sjukhus, som jag gjort större delen av min karriär, och det här: ett stort universitetssjukhus som inom vissa områden bedriver vård som är så högspecialiserad att det är den enda platsen i landet där den ges. På den här platsen finns folk som är nationsledande, kanske världsledande, inom ett område. Jag träffar på personer som aldrig skulle tänka tanken att man ska göra något annat än att vara läkare, att det är just genom detta yrke som man ska förverkliga sig i livet.
Ibland befinner jag mig i rum där det känns som att om jag sa att i framtiden funderar jag på att jobba halvtid ett tag och skriva romaner resten av tiden, skulle det vara lika apart som om jag drog fram en cigarett och tände den och drog halsbloss mitt under ronden.
Hela mitt vuxna liv har jag varit förälder. Jag har studerat och jobbat, jag har varit familjeförsörjare, morgonmänniska, länge var jag nykterist. Det är sällan jag har känt mig som en vild bråkstake som beter sig som en tonåring och vägrar växa upp. Men med läkare, sådana där riktiga urläkare, får jag känna så. Hela min läkarutbildning kände jag det. Det fanns så många som travade framåt med sådan självklarhet, det är ett jobb med så tydliga fack och milstolpar.
Att jobba på Åland var en fristad från det, kanske förstod jag inte hur mycket förrän jag kom hit till Uppsala och åter befann mig i en läkarkultur jag sedan länge lämnat.
Jag våndas över att livet har gått och gått och aldrig kommit till dörren. Att det plötsligt är varken hackat eller malet. Att jag trodde att jag skulle ha kommit så mycket längre med så många saker.
Att jag inte längre vet vad som vore ett lyckat utfall. Vad skulle hända, vad skulle jag lyckas med som skulle få mig att känna att jag var där jag ville vara? Jag har skrivit om det förut: hur svåra tider rubbade mig ur position, hur jag inte längre vet vilka de nya koordinaterna är.
Det fanns någon jag var som mest ville läsa och skriva ifred. Det finns någon som jag blev som tycks befinna sig i en ständigt pågående konversation. Alltid i ett samtal om något, med någon.
Den gamla ville skriva böcker under långa ostörda timmar, men vad den nya ska göra vet jag inte.
Jag våndas över att det är så navelskådande bortskämt att våndas över de här sakerna.
På bussen hem har chauffören slagit på radion högt, det är ekonomiekot, de säger att matpriserna har gått upp 22% det senaste året. Jag har råd med halvfabrikaten som räddat oss den här hösten, med köpelunchen på sjukhuset när matlådan står kvarglömd i hallen, med restaurangmiddagen. De talar om hushåll som behöver ta av sina buffertar för att få de löpande utgifterna att gå ihop, de säger att det finns människor som är låsta i bostadssituationer de inte vill ha och livssituationer de vill ta sig ur. Vi har vårt hem, våra hem, vi har vårt Ålandshem och vårt hyrda Uppsalahem.
Vi har allt i världen som krävs för trygga, snälla dagar: vi har morgongröten och fredagskorven, vi har badhusdagarna och bussturerna, vi har vännerna och kvällarna, vi har pulkabacken och ett skrattanfall när det aldrig tar slut utan bara fortplantar sig i en syskonskara.
Vi har solnedgången i en kväll som andas vår, på väg hem från dagens äventyr.
Jag skulle skriva om vad jag läser, jag ville visa en bild på mig när jag gjorde det. Men allt jag har är tusen bilder på Lilla Gubben på platserna vi besöker. Lilla Gubben som läser: i villor och lägenheter, på bussar och båtar, vid köksbord och i soffor.
Och kanske är det också bilder på mig när jag läser. Läsningen i Lilla Gubben är jag i Lilla Gubben. Det sitter en del av mig i soffan, den läser Kalle Anka och funderar över ord och hur de hänger samman.
Det blev januari, det blev februari, jag läste inte på det sättet.
Det är tröttheten, den är lätt att glömma tills jag undrar varför allting går så mycket långsammare än det en gång gjorde. Det är en märklig sak med sorg: hur man måste släpa den med sig medan man rör sig framåt.
Man går till jobbet, man lagar middagen, man promenerar promenaderna. Man försöker komma igång med träningspassen, träffa människorna, småprata med kollegorna, dricka kaffet, äta kakan, svara på mailen. Man gör alla dessa saker och för en utomstående betraktare skulle kanske inte bortfallet vara uppenbart.
Men det är som att cykla på ett däck med punktering. Man tar sig hela tiden framåt, men kraftansträngningen är monumental.
Några saker läste jag.
En bok från 2014 om att inte köpa saker på ett år: Shopstop – rapport från ett celibat hette den. Något i texten andades att den inte var skriven nu, kanske något med skildringen av beslutet som något radikalt provocerande, av andras oförstående inför varför man inte skulle vilja handla saker. Det känns som att reaktionerna idag hade varit annorlunda. Ser jag omkring mig konsumerar de flesta jag känner efter en viss ålder och i en viss position rätt ohämmat, men jag tror att man skulle bli kallad duktig men hur orkar du om man utförde ett köpstoppsår som huvudpersonen i boken. Ungefär som någon som börjar träna.
Jag tycker inte om att köpa saker, har inte levt i sådana konsumtionsmönster på så länge, känner inte igen mig i beskrivningen av före-livets kickar i den här boken. Men däremot känner jag igen mig i hur staden är ett annat slags rum om den inte används för att köpa saker, och kanske hur hela världen blir ett annat slags rum om man provar att leva lite vid sidan om och utanför den. Det påminner om de två år jag inte hade en smartphone, och andra experiment. Att ställa sig utanför den gängse upplevelsen ger ett annat slags blick.
Jag läste en av Malin Persson Giolitos tidiga böcker, innan hon skrev succén Störst av allt. Den hette Bara ett barn och handlade om en advokat som företräder barn som far illa, och om ett barn som for illa. På många sätt saknade den allt Störst av allt har: den spretiga dramaturgin försummade möjligheter till spänning, karaktärerna var likartade i sitt underfundiga sätt att prata vilket gjorde att teckningen av dem inte blev levande, tonen var pladdrig och ojämn. Det var en snäll bok och jag tyckte om att läsa den, den krävde inte mycket av mig. Men framförallt var det en tröstande bok. Det här var text som Persson Giolito behövde skriva för att senare kunna skriva Störst av allt. Man behöver inte åstadkomma det storartade direkt. Man kan harva på tills bitarna en dag faller på plats.
Det finns bitar, de kan falla på plats.
I böckerna, i texterna, i allt det andra.
Och så gick månaderna, det blev mars, och jag fortsatte att gå till jobbet, laga middagen, promenera promenaderna, och lägga en bok i väskan att ta med mig på bussen. Att plocka upp och läsa ibland.
En del av vägen, hela vägen, eller inte alls.
Hur länge har du bloggat?
Jag började blogga augusti 2005, när jag var tolv, så i sommar är det då 18 år.
Varför började du blogga? Det stod i tidningen att blogg var en ny sak på internet om man gillar att skriva.
Jag gillade att skriva.
När bloggar du?
Helgförmiddagar innan jag tar itu med resten. Vabbdagar. Ibland om kvällarna, men det är sällan jag hinner det nu när jag är på neurologen.
Var bloggar du? Hemma, vid köksbordet i huset vi hyr. Eller i en läsfåtölj i vardagsrummet som kan vara den mest perfekta fåtöljen för att läsa och skriva: nog med lutning bakåt för att vara skön, men tillräckligt upprätt ställning för att kunna vara produktiv.
Hur ofta bloggar du? Ett par gånger i veckan i alla fall? Har inget fast schema.
Tidsinställa eller publicera direkt? Oftast skriver jag och publicerar direkt. Men då mognar inläggen i huvudet under en tid innan jag faktiskt skriver dem, det är som att jag har en massa blogginlägg i huvudet som ligger och väntar på att bli redo som tomater som mognar i ett soligt köksfönster.
Hur många läsare har du per månad?
Strax under 4000 numera, och 15 000 sidvisningar. Men tror det är nåt som rör på sig, det är nåt som är på väg att hända med bloggarna, den ljusnande framtid är vår! Mer om det i ett framtida inlägg.
Vad är det bästa med att blogga? Att jag får skriva och skapa, kombinera det kreativa med det systematiska. Att jag får skapa en värld och att andra vill ta del av den.
Och det sämsta? Att det kan kännas lite pinsamt om bloggen kommer på tal bland folk jag känner, som om jag tror att det är så viktigt att berätta om just mig själv och mitt liv. Att jag kan få prestationsångest och börja jämföra mig med andra och då förstörs det roliga (men det är ett problem i hela livet, knappast bara för bloggen). Att jag har större visioner och idéer än vad jag hinner med.
Nämn 3 bloggar du läser. Det är jag som gör frågorna till den här listan och ändå fuskar jag genast och säger fem istället för tre: Vart ska vi, Sardellen, Den sista versen, Imagine a bird, Sommarvisan.
Och massa fler, men nu har jag ju redan tänjt på frågans gränser. Ett inlägg med bloggtips finns i pipeline, men det gör tusen andra inlägg också…
Hur tänker du kring bilderna i bloggen? Jag vill att de ska matcha tonen i texten, jag vill att det ska vara mycket svartvitt med lek med ljus och kontraster, jag önskar att jag kunde fotografera som jag kan skriva, jag vill börja använda min gamla systemkamera igen.
Men så tänker jag på hur många bra bara-text-bloggar det finns nu igen, att jag kanske bara kunde lägga bilderna åt sidan helt. Det känns så oförställt och elegant på nåt sätt.
Har du lärt känna någon genom din blogg? Japp japp, träffat massa folk genom den här rara lilla bloggen. Alla är intressanta, smarta, roliga. Vill tro att det återspeglar något fint i det jag skapar här, men det kan ju också bara vara så att världen är fylld av väldigt många trevliga människor.
Vilket inlägg har fått flest kommentarer? Det måste vara det här.
Önskar att det hade varit något annat.
Vad gillar du mest att skriva om? Jag gillar mixen mest, det är som en maträtt, de enskilda delarna ska hålla men också hur de kombineras med varandra.
Men alla inlägg där jag når nerven, där språket sveper med så att det till slut inte spelar någon roll om man är intresserad av ämnet.
Vad gillar dina läsare mest? Blandad kompott, men jag vet att inlägg om Habanero, typ som det här, alltid går hem.
Vad skulle du aldrig skriva om?
Andra människors berättelser. Sådant jag inte har processat än. Sådant som skrivs i affekt.
Barnens privatliv – jag skriver om mina barn, men bara glimtar, uppenbart präglat av en mammas blick, åtminstone hoppas jag att det är så det är.
Vad vill du med din blogg? Jag vill berätta något, kanske inte nödvändigtvis om mig, men om världen som den ser ut genom mina ögon.
Är glad och tacksam typ varje dag att det finns människor som vill ta del av den berättelsen.
Svara gärna på listan ni också om ni vill, det blir kul, det blir som på 00-talet! Här är frågorna:
Hur länge har du bloggat? Varför började du blogga? När bloggar du? Var bloggar du? Hur ofta bloggar du? Tidsinställa eller publicera direkt? Hur många läsare har du per månad? Vad är det bästa med att blogga? Och det sämsta? Nämn 3 bloggar du läser. Hur tänker du kring bilderna i bloggen? Har du lärt känna någon genom din blogg? Vilket inlägg har fått flest kommentarer? Vad gillar du mest att skriva om? Vad gillar dina läsare mest? Vad skulle du aldrig skriva om? Vad vill du med din blogg?
När jag var elva (och tretton och femton och tjugo) var jag övertygad om att jag skulle bli något stort. Något som skulle bevisa mig, för andra, en gång för alla.
Alla som inte förstod, en dag skulle de se mitt namn, de skulle se det på bokryggar och i tidningsartiklar. Kanske skulle de fortfarande inte förstå, men de skulle fatta tillräckligt för att veta att det jag gjorde var monumentalt.
Det var me, myself & I mot världen, en längtan efter att slåss mot en tillvaro jag på många sätt upplevde som obegriplig, fast det är svårt ibland att minnas nu varför den verkade så omöjlig.
Jag tänkte att jag skulle bli upptäckt, som modeller på tunnelbanorna, fast vad som skulle upptäckas var aldrig särskilt tydligt.
Att allt som var annorlunda i mig skulle visa sig vara något särskilt i mig, att efter att det hade hittats skulle jag aldrig leva ett vanligt liv.
Kanske föddes jag sådan, med en viss kantighet, ett utanförskap som gjort mig ständigt förbryllad och oförmögen att foga mig.
Det finns en särskild kraft i att hela tiden tänka att man ska ta över en värld man inte begriper. Och det finns risker.
Med att hela tiden slåss emot något, men kanske inte för något. Med att tro att varje regel måste ifrågasättas och varje konvention utmanas.
Man kanske missar vart man vill. Man kanske blir ensam och trött.
Jag mjuknade i kanterna sedan, livet slipade mig som en sten på stranden.
Och nu har jag ett barn som är elva år, hon har drömmar.
Hon sitter vid köksbordet vid middagen, utanför marsskymning, det sista blodröda vid horisonten.
Hon berättar om dem, drömmarna.
”Mamma, när jag fyller arton kan du köpa mig en bil. Ja, kanske att du betalar den faktiskt, för du vet, syskonen brukar ändå ärva av mig. Den behöver inte vara så dyr! Bara den är säker. Så jag får den först, men det blir rättvist, för syskonen får den sen. Och så kan jag köra runt i min bil, för jag har tagit mitt körkort, och hämta syskonen när de behöver skjuts. Jag kan säga: behöver ni åka? Ring mig! och sedan ringer de kanske, det är en snöstorm eller de är bara trötta eller det är sent på kvällen, och då kommer jag! Då kör jag i bilen, de hoppar in, och sedan åker vi runt, i min bil.”
Och vi är så olika hon och jag, kanske föddes vi så, kanske slipade livet oss olika.
En stadig, praktisk trygghet i henne.
Världen är inget att slåss mot, den är en fullkomligt begriplig plats. Man svarar i telefonen, vrider på ratten, hittar vägen.
Allt hänger samman, livet är inte snårskog och igenvuxna stigar, det är utmärkta vandringsleder.
Och jag ser på dem, syskonen, tänker: tänk vilken syster att ärva ifrån.
Förra hösten skrev jag ett inlägg om vad jag jobbar med. Men sen gick tiden och nu ser det lite annorlunda ut, så jag tänkte att det var dags att göra ett nytt.
Kan känna mig så dum ibland när jag skriver sådana här inlägg, om det är intressant för någon att läsa känns som ett stort frågetecken. Men jag tycker själv att det är spännande att läsa om andras jobb, oavsett om det är något jag själv hade velat jobba med eller inte. Och dessutom vet jag flera läkarstudenter som läser bloggen. Så av det skälet kanske det kan vara mer intressant än vad jag tror?
För de som läste förra inlägget blir det lite upprepningar, för jag vill ha ett referensinlägg att länka till när jag nämner mitt jobb. Bear with me!
Jag jobbar alltså som läkare, närmare bestämt ST-läkare i psykiatri. ST står för specialseringstjänstgöring, och när jag är färdig med min ST blir jag specialist i psykiatri eller psykiater.
En typisk läkarkarriär ser ut såhär: först pluggar man på universitetet – 5,5 år eller 6 år beroende på när man började, eftersom de gjort om systemet lite. Jag pluggade 5,5 år. Efter det gör man AT (om man pluggade i gamla systemet, som jag) eller BT (i det nya systemet). Grundprincipen är att få en lite bredare grund att stå på innan man smalnar av.
I och med min AT-tjänst har jag jobbat på akutmottagning och vårdcentral, inom kirurgi och medicin och psykiatri.
De allra flesta läkare väljer därefter något att specialisera sig inom, det är den normala vägen, till skillnad från en del andra yrken (som sjuksköterskor och psykologer) där det är något vissa gör men inte de flesta. Att välja specialitet handlar om en massa saker: vad man är bra på och vad som intresserar en, men också sådant som hur mycket tid man vill lägga på jobbet kontra annat, hur bra man tål nattjourer och långa arbetspass, om man vill kunna jobba var som helst eller om det är okej att bli låst till något som kanske bara finns på universitetssjukhus.
För varje specialisering finns det regler för vilka kurser man måste gå och vilka kliniker man måste tjänstgöra på för att uppfylla vad som krävs. En specialisering tar allt som allt fem år. Men den mesta av den tiden är ju liksom jobb, man jobbar på som läkare, inom sitt område – men det finns regler för vilken typ av vidareutbildning man ska få för att bli riktigt kunnig inom det området.
Jag gjorde min AT på Åland och valde att fortsätta med en ST på Åland, i psykiatri. Att göra ST på Åland är inte så vanligt och en administrativ tungan-rätt-i-mun-situation som jag inte ska gå in på i detalj mer än att säga att om det är något ni någon gång funderar på att göra, skicka mig ett mail så kan jag ge tusen tips. Det har krävt mer eget ansvar än en ST på ett stort sjukhus i Sverige men också gett betydligt mer frihet. Framförallt har jag trivts väldigt bra med arbetsmiljön och livspusslet i stort. Arbetsdagarna är kortare på Åland än i Sverige, det finns inga pendlingsavstånd, alla områden är trygga områden, det finns ingen platsbrist. På det lilla sjukhuset är man en person, man är inte ”en underläkare på avdelningen”, man är Ulrika.
Men det lilla sjukhuset har sina begränsningar. Vården är inte lika högspecialiserad, det är inte samma mängder av riktigt sjuka patienter, och det är för att få det jag inte får på Åland som vi nu är ett år i Uppsala. Hit kom jag i augusti förra året och i början av augusti i år flyttar jag tillbaka till Åland igen. Jag är här och randar mig – det är vad det kallas när man tjänstgör på kliniker som inte är ens hemmaklinik som del av sin specialisering. Hittills har jag jobbat på psykakuten, på psykosavdelning och på beroendeavdelning och beroendemottagning. Och nu är jag på neurologen, där jag ska vara till och med maj. Efter det ska jag ha några kortare placeringar: ätstörningar, ECT-enhet, rättspsykiatri.
När jag kommer tillbaka till Åland härifrån har jag någonstans mellan ett ett halvår kvar och ett år kvar, sedan kan jag skicka in ungefär en miljon papper till Socialstyrelsen och ansöka om mitt specialistbevis. Senast någon gång till sommaren 2024 kommer jag att vara specialist i psykiatri.
När jag sist skrev om mitt jobb hade dagarna samma struktur, nu byter jag arbetsplats gång på gång. Inlärningskurvan är brant, jag känner mig ofta dum. De två måste få hänga ihop. Det vore ingen mening att vara här om jag redan kunde allt, är mantrat jag får upprepa gång på gång.
Sist jag skrev om mitt jobb tog jag också skrivjobb, det gör jag inte längre. Några uppdrag tog slut och jag lät bli att leta efter nya. Det har varit så mycket annat som tagit sådan kraft, och dessutom har jag sedan jag kom hit känt mig som läkare, så väldigt mycket som läkare, som om jag äntligen fattat att det faktiskt är mitt jobb. Det var någonting som landade, mognade här. Att det här kan jag göra, ett helt yrkesliv, åtminstone om jag får göra det på mitt sätt. Kanske går jag senare ned i tid igen, eller tar ut jourkomp, och låter läkarjobb finansiera skrivtid, men i så fall blir det bara skönlitterärt och bloggen. Jag känner ingen längtan att skriva något som någon annan bett mig om. Om jag börjar skriva igen, mycket, som jag en gång gjorde, vill jag att det ska vara fritt, mitt.
Som mitt skrivande var från allra första början.
Det här är en text med så mycket fakta och så lite känslor, men kanske måste vissa texter få vara så ibland, annars tar de ju aldrig slut!
Det finns tusen saker att säga om att vara läkare men omöjligen kan jag säga dem allihop på en gång.
Ni kan väl fråga om ni undrar något, istället?
Så tar vi en sak i taget, en liten del i sänder.
Det blir februari, jag börjar min randning på neurologen, om morgonen går jag genom svala kulvertar som luktar som gamla kyrkor och museum. Jag tror att somatiken slår emot mig som en vägg: platsbritsen och tempot, dropp och tilläggsnäring. De neurologiska sjukdomarna, att förlora kontrollen. Att rent fysiskt förlora sitt tal, sina muskler, sin andning, sin självständighet. Inskrivningarna och medicinlistorna, jag är så trött, jag tänker: kanske är jag en för vek person för att kunna jobba inom något annat än psykiatrin, men sedan kommer febern. Överväldigande sjukdagar, det var visst inte att jobba med andra kroppar som var problemet, utan att min egen slog bakut.
Det blir sportlov, vi åker båt. Hur många liv har jag inte levt på en färja till och från Åland?
Så mycket lättare livet är med barn som själva packar sina ipads, bär sina ryggsäckar, meddelar sitt efternamn till busschauffören på bussen till färjan och går och sätter sig medan jag lastar i väskan. Så mycket lättare livet är med barn som själva går och plockar mat från frukostbuffén, som går iväg och spelar något musikbingo medan jag dricker klart mitt kaffe ifred. Så mycket onödigt jag surar för småsaker, så mycket fräshumör jag har när alla ska iväg, så mycket oftare jag borde berömma för allt de kan.
Så mycket man försöker, så lite man kan kräva att försöken ska räcka hela vägen.
Jag får några lediga dagar som bara är mina. Jag äter en fisk- och skaldjursgryta som är så rund och krämig, en smekning i munnen, sådant man blundar när man äter. Jag äter pistageglass. Jag läser tidningen. Jag för samtal som får börja och sluta och börja igen. Jag tänker inte på sjukdom eller bedömningar eller mediciner, jag tänker inte på hur jag ska hinna tvätta och diska, jag tänker inte på hur jag ska hinna lägga mig för att orka upp i tid för att få tre barn till skolan och mig själv till jobbet i tid nästa morgon.
Och jag skriver ingenting. Kanske är det inte så viktigt trots allt, kanske finns det en miljon saker man kan göra av ett liv, kanske finns det ändå så mycket som inte är gjort för att berättas. Åtminstone inte av mig.
Det är märkligt att vara vuxen i en stad där jag aldrig levt ett vuxet liv, men ett annat liv, fyllt av det på samma gång överväldigade och uttråkade det är att växa upp.
Tiden flyter, smälter, som Dalìs klockor.
Alla delar samtidigt, alla minnen så långt borta men ändå kvar, som en film man sett för länge sedan, kanske är det så länge sedan nu att det är svårt att veta om man hade tyckt samma sak om den idag.
Sitter på bussen, håller på med Duolingo, koncentrationen räcker längre än i höstas.
Tänker att tiden läker inte alla sår så att det blir som det en gång varit, men det blir ärr, man lever med dem, märkt av allt man en gång genomlevt, men inte ett öppet sår.
Tänker att fördelen med barn är att man inte hinner tänka så mycket, för mycket, det finns stopp. Man ska hem och laga middagen, man ska upp och laga morgongröten, det finns nya dagar. De nya dagarna är som våren, den de säger är på väg, de kommer vare sig man vill det eller inte, det är bara att följa med.
Det är en sportlovstisdag och jag har ont i magen för att jag åt för mycket lunch. Tänk hur sjukt det är att många år när jag fick ont i magen för att jag ätit för mycket mat så tänkte jag, liksom reflexmässigt, men det är okej för kläderna passar, det är ingen fara. Som om det enda problemet med att stressa av med bara en portion till är att man kan gå upp i vikt, när det stora problemet egentligen är att det inte är skönt att ha ont i magen.
Det är en tid sedan jag tittade in här, jag har varit upptagen. Jag har misslyckats med lumbalpunktioner, vabbat och smort kortison på en hud i uppror. Nu är det dags för något lättsamt, nu kör vi en blogglista. Jag snodde den från Underbaraclara.
Vad köpte du senast?
Tågbiljetter för när jag ska åka på konferens till Göteborg.
Hur lång är du?
163 cm!
Vad gillar du mest med dig själv?
Att jag inte stagnerar, att jag liksom inte fastnar med dåliga drag med motiveringen att sån är jag och så kommer det alltid att vara. Att jag kan bli nyfiken på precis vad som helst. Att jag har en förmåga att plocka fram små skärvor av mina egna upplevelser för att på djupet förstå andras. Att jag är rätt naiv.
Vad gillar du minst med dig själv?
Att jag fortfarande äter mat tills jag får ont i magen istället för att förstå att om tio minuter är jag mätt. Att jag har så svårt att bara göra det tråkiga som en självklarhet (typ borsta håret, fylla diskmaskinen). Och att jag är rätt naiv…
En person du saknar
Det är komplicerat.
Är du romantisk? Jag är passionerad och – återigen – lite naiv. Definitivt en som kör 100% och tänker att alla hinder är gjorda för att övervinnas och ska något vara ska det vara intensitet och gnistor, annars kan det vara. Dålig på att komma ihåg födelsedagar och ordna mysiga saker för att jag är så himla tankspridd så jag kommer liksom inte ens på idén, men om jag väl gör något så tutar och kör jag in i kaklet när det gäller presenter och sånt. Väldigt lojal, väldigt ska-vi-bygga-ett-litet-universum-tillsammans, mer den sortens romantik än här är en chokladask.
Har du söndagsångest?
Inte inför veckan som börjar! Men inför ambivalensen kring vilka måsten som egentligen borde ha uträttats på helgen, vad är egentligen målet med den. Blir bättre om jag bestämmer mig på fredagen för ett eller två måsten och släpper resten. Blev också sjukt mycket bättre sen barnen lärde sig att vika sin rena tvätt och lägga in den i skåpen, eftersom det är det värsta jag vet i livet och jag tvättar på söndagar.
Vilka städer har du bott i?
Uppsala, Umeå, Mariehamn. Även varit väldigt mycket i Falun.
Lyssnar du på poddar? Vilka?
Ja jättemånga! Tänkte ett eget inlägg om det kanske vore kul?
Låt på huvudet just nu? Den här.
Är du en ringare eller smsare?
Är inte det vanligaste i vår ålder att man tar det i skrift? Men mitt yrke har gjort mig till mer av en ringare än vad jag är naturligt.
När går du och lägger dig?
Någon gång mellan 22 och 23, både vardag och helg. Sover sedan alltid åtta timmar, ställer klockan. Mår verkligen absolut bäst om jag får göra så.
Vad är det modigaste du gjort?
Tycker jag är ganska modig överlag, jag har varit tvungen till det eftersom exakt allting brukade göra mig skräckslagen, så att låta rädslan styra har aldrig varit något alternativ. Om man ska prata Harry Potter tänker jag till exempel att jag är en Gryffindorare fast man hade kunnat tro att jag var 100% Ravenclaw. Men en del helt nya sociala sammanhang jag kastat mig ut i genom livet har varit sjukt modigt, framförallt som jag inte alltid varit så haj på koderna i just det sammanahanget till att börja med. Att stå ut med att göra dåliga första intryck för att man vet att det löser sig i längden. Och typ allt på läkarutbildningen som inte var att ha svåra samtal tycker jag var modigt.
Har du någon gång åkt ambulans?
Ja, som anhörig och som läkarstudent som auskulterade, men aldrig som patient själv.
Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
Jajemen!
Vilken är den lökigaste quoten du vet?
Har nu suttit en kvart och försökt komma på något men det är stopp. Det enda jag kommer att tänka på är att jag brukade störa mig på n är folk förespråkar hudvård som är typ matolja i ansiktet med motiveringen om du inte skulle äta det, borde du inte ha det på din hud. Säger inte att alla hudvårdsprodukterna är toppen men uttalandet saknar ju logik, det är olika delar av kroppen? Jag är helt bekväm med att ha bajs i min tarm men inte i min mun till exempel, kan vi inte enas om att olika delar av kroppen fungerar och hanterar saker på olika sätt?
Men detta var ju verkligen ett svagt svar på exempel på ”lökigt quote”, jag beklagar.
Hur många kuddar sover du med?
Massor.
Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Lite D-vitamin ibland när jag får syn på burken.
Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Jag läste franska, tyska och ryska (och engelska). Har baskunskaperna kvar i de språken och kan hyfsad finska som jag lärt mig i vuxen ålder. Drömmer om att frigöra tid de närmaste åren för att kunna fördjupa mig i språken jag har och lära mig nya. Men en rolig grej med språk är ju verkligen att det är kul att kunna litegrann, man måste liksom inte sätta ett antal språk flytande för att det ska ge mervärde.
Hav eller pool?
När jag var tonåring sa jag alltid pool, för jag tänkte att livet behövde räknas och jag ville räkna längder. Nu säger jag som Clara som jag tog listan av: insjö.
Tycker du det är värt att lägga mycket pengar på fina smycken?
Verkligen inte, eftersom jag aldrig har smycken på mig! Har inte ens hål i öronen.
Kan du busvissla?
Nej, kan inte ens vissla vanligt.
Vad har du för ringsignal på telefonen?
Ingen aning.
Har du körkort?
Ja, jag tog för lite mindre än ett år sedan.
Är du religiös?
Inte aktivt.
Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?
Nej på båda.
Go to-mat som alltid är gott?
Nästan all mat alltid, när jag mår bra. Men i höstas när sorgen var överväldigande i vår familj tappade jag aptiten. Då var det kardemummabullar, mannafrutti och makaroner med ketchup som funkade (inte allt blandat).
Hur ofta tvättar du håret?
Vet inte om jag vågar svara på det!
Har du bra självförtroende?
Jag lever med mitt dåliga självförtroende som en tinnitus, jag förstår att jag hör signalen men jag förstår också att den är falsk.
Har du något klädesplagg/pryl som du använt i flera år och aldrig blir trött på?
En gång hade jag en sådan där maskin som bakar hela brödet åt en. Man lägger i en massa ingredienser, som tvätten i en tvättmaskin, trycker igång ett program och sedan kommer ett färdigt bröd. Den kom egentligen in i mitt liv på grund av ett missförstånd, men den kom in i mitt liv när jag verkligen behövde den. Jag satte på en timer så att programmet körde igång vid fem på morgonen och vaknade till doften av nybakt bröd, som om någon hade tagit hand om mig när det egentligen bara var maskinen. Den använde jag dagligen tills den gick sönder.
Vad köper man för blommor till dig?
Jag kan inget om blommor, kanske kommer man hem med hemlagad mat till mig istället.
Hur uppvaktar man dig?
Man skickar intressanta länkar till saker som har att göra med sådant man pratat om, drar skämt på sin egen och min bekostnad, ger mig mat.
Vad blir du glad av få höra att du är?
Rolig! Rolig är det bästa man kan vara.
Vad händer i helgen? Jag kommer att vara utan barn, det händer inte så ofta, vad som helst kan hända.
Vad bävar du inför? Det praktiska kring att flytta hem.
Vad var det senaste du skrev i Word? Något om psykoterapi.
Sommar, höst, vinter eller vår – vilken tid på året föredrar du?
Höst. Tycker sämst om våren. Viktigast är att få vara ute mycket, oavsett årstid.
Är du blyg? Det brukade jag vara men nu vet jag inte, det sköljdes bort, jag blev någon annan.
Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke? Skulle vara så sjukt besviken och skrika hur kan du ha blivit TRETTIO ÅR och fortfarande inte vara författare? Barnen, läkarjobbet, ingenting skulle spela någon roll, det enda som räknas är ju att skriva.
Sån tur att jag inte är tolv längre då.
Mina drömmar är ingen lista av saker som ska bockas av i mitt liv för att det ska berättiga sig självt. De är en vila, att kasta ut tusen tankar upp i luften som gruskorn när man var liten och frågade hur många barn man skulle få när man blev stor. Några stannar, resten faller bort, det var själva poängen.
Jag drömmer om en semester, jag har tid. Jag åker långt med tåg, resan är målet, jag besöker många platser. Jag promenerar genom nya städer tills oron i huvudet är dov som den blir när mil läggs till mil under fötterna. Jag får använda språken jag lärt mig, jag hittar sätt de används i verkligheten som jag aldrig kunnat lära mig från böcker. Jag läser i parker, jag skriver på caféer, jag skriver i huvudet under promenaderna och under tågresorna. Det händer något med orden när man är i rörelse.
Jag drömmer om dagar, det finns plats. Jag jobbar halvtid för att hinna studera vad jag vill, utforska vad jag vill. Kanske jobbar jag två veckor, är ledig två. Det passar oss kanske inte hela livet men under en tid. Eller så gör jag aldrig på något annat sätt igen. Barnen går till skolan, jag sätter en bröddeg på jäsning och kikärtor på kokning, jag sätter mig vid köksbordet och skriver på en bok. Den är vidunderlig och rätt omöjlig, men det gör inget. Jag har år på mig att tukta den. Det finns inget bråttom kvar.
Jag studerar på distans, ytterligheter. Kastar mig in i det naturvetenskapligast naturvetenskapliga som ligger så långt borta numera, läser matematik och fysik. Vänder och går i andra riktningen. Läser litteraturvetenskap, idéhistoria, statsvetenskap, filosofi. Världen har så många fasetter, varje verklighetsbeskrivning blir en modell och inte en sanning. När barnen kommer hem från skolan ser de mig sitta och läsa. Brödet ur ugnen, det är dags för mellanmål, det finns så många saker att berätta.
Jag drömmer om att barnen är stora, större, det finns ett annat utrymme för att vara borta hemifrån. Jag läser vidare till psykoterapeut, grottar ned mig i all förändring man kan göra med samtalet, den elektriska närvaro som kan uppstå i ett rum när man närmar sig förändringen och att sätta ord på det som krävs för att förändringen ska ske. Jag byter bana helt inom läkaryrket, vill ha adrenalin och action, vill göra det handfasta och konkreta, vill ha nätterna som är ett eget rike. Jag blir akutläkare, jag blir anestesiolog. Jag börjar jobba på ett kryssningsfartyg eller isolerade öar i Nordatlanten.
Jag skriver berättelser, till slut kanske det är allt jag gör.
Jag drömmer om middagar för vänner, det gör inget att mitt hus är så fult inrett. Ingen har ändå någonsin kommit in i mitt hem eller mitt liv för att de var imponerade av mitt estetiska sinne.
Sent om kvällen sitter vi med samtal vi aldrig hade kunnat ha för tio år sedan, för femton år sedan, för tjugo. Våra liv är som tomatsåsen som kokat så länge, alla smaker har djupnat, ingenting är längre så rått och skarpt, i just det finns det intressanta.
Jag drömmer om omfamningen. Om tilliten.
Jag drömmer om dagarna när det svåra i livet är ärrvävnad, inte öppna sår.
Och visst kanske det är domnat över ärret, men det kan man leva med.
Resten av kroppen är ju frisk och känslig hud.
Läs mer:
Drömmarna, del 1. ”Och sedan sover vi alla lugnt om natten som om inget ont kunde hända oss, sedan sover vi alla som barn.”
Habanero och jag på bussen, den första gången jag orkar ta mig ut efter att ha varit sjuk. Allt är sprött som det är när man rör sig ute efter att ha varit väldigt trött, allt är sprött som det är i februarisolen.
Vi ska till simskolan, det här året i Uppsala hade kunnat skrivas som en hel berättelse som bara handlade om allt vi upplevt på Fyrishov.
Förra terminen åkte vi sent om måndagskvällarna, det var så mörkt.
Nu är det lördagsmorgnar, vi kommer upp och ut, ljus flödar över oss, vi har all tid i världen.
Vi läser bok. Hennes huvud lutat mot mitt när hon ber mig att förklara ett ord hon inte kan. Hon är så liten och så lugn. Hon har varit sådana stormar. Nu är det vindstilla.
Jag kommer att sakna de här minuterna.
2.
Dricker semmelte och läser ett bokmanus. Någon annans manus, inte mitt. Man ska inte tänka att teet smakar semla, då blir man besviken, man ska tänka att det låter gott med smak av mandel och grädde och kardemumma, det är smaker som kan vara goda i ett te, då blir man lycklig.
Någons text på papper, någons text som kan bli en bok, att läsa text och se den som något i rörelse, något som inte har stelnat ännu.
Att ta en klunk och känna värmen i bröstet och vända blad och skriva kommentarer och tänka att jag vet inte om jag kommer att skriva något långt igen och skriva ut det på papper och se vad jag kan forma av det. Och det behöver inte göra någonting.
Det finns många sätt att göra text.
Det finns många sätt att hitta rätt.
3.
Tuppluren, när man behöver den.
4.
Människorna, när man behöver dem.
5.
Storasystern som försöker berätta vid matbordet om att deras lärare delat ut gratis mensskydd när de hade undervisning om puberteten, men vill prata diskret eftersom Lilla Gubben tycker det jobbigaste som finns är explicit pubertetssnack vid middagen.
”Man kan säga att vår NO-lärare gav oss en present”, säger hon.
”Jaha vad kul”, säger jag. ”Vadå för present?”
”Hon gav oss EN PRESENT.”
”Ja jag förstod det, vad var det för present då?”
”Mamma, om du tänker på min ålder…”
Habanero studsar på stolen i frustration över att ana att det finns något hemligt som undanhålls henne. Lilla Gubben nickar sakta.
”Jag tror jag förstår”, säger han, och nu blir Habanero helt tokig, det värsta som finns är någon som fattar grejen snabbare än hon, så när hon får idén om vad det kan röra sig om ställer hon sig upp och hoppar på stället, uppfylld av sin insikt, kunnig som en liten doktor är:
”Menar du att er NO-lärare delade ut PREGNANCY TESTS?”
*
Jag tror det blir en vacker vår.
Läs mer:
Hemma och hemma. ”Vi har många platser, allt utgörs sist och slutligen av de vi möter där.”
Politiken. ”ÄR ett köksgolv en rimlig plats för en svart strumpa?”
