Febrar

En gång var jag så oändligt trött, jag var femton.
Jag var olyckligt kär, det var en livsstil.
Min vän lärde mig hur bra det var att äta minikeso, så mycket mättnad för så få kalorier. Ibland åt vi inte lunch och senare var vi hungriga, köpte latte med smaksättningar på caféerna. Kokos, kola, egentligen var det inte gott.
Det fanns en logik i det, de uteblivna måltiderna och kalorierna utan mättnad, för vi levde inte för hela dagar utan för timmar, minuter. Vad man bestämt sig för en morgon hade ingenting att göra med vad man gjorde senare samma dag.

Jag var besatt av den här filmen av Jonas Åkerlund om ett heroinmissbrukande par, kunde se den om och om igen. När man är femton kan man se det som finns mellan raderna och samtidigt blunda för det uppenbara, så för mig handlade filmen aldrig om beroende utan om att befinna sig utanför den vanliga verkligheten. Om att drömma om den och samtidigt uppleva den som så främmande.

Därför handlade filmen om mig fast den inte handlade om någonting som fanns i mitt liv.
Jag satt på caféerna, valde bordet vid fönstret, väntade på något som skulle rycka tag i mig.
Det var så jag satt en gång, en höst, kanske med en kokoslatte.
Och somnade, i fönstret.

Jag vaknade först när caféet skulle stänga, det var dags att ge sig ut.
Och jag tänkte att det måste vara såhär: att nu började jag bli vuxen, och såhär trött skulle man bli av att leva.
Det bekymrade mig, det var så mycket liv kvar, det verkade så omöjligt att orka.

Men när jag kom hem hade jag 39 graders feber.
Senare skulle utslag sprida sig över min kropp, man kan få dem av en streptokockinfektion, jag var ett illustrativt fall, jag skulle remitteras till dermatologen och där skulle min prickiga tonårskropp förevisas för tio läkarstudenter medan sambandet mellan dessa ilskna utslag och de ilskna bakterierna jag haft i min hals skulle förklaras.
Och jag skulle lägga det på minnet, jag skulle lagra det som en påminnelse: att om man tillåter den egna kroppen att förvandlas till teori, en fallbeskrivning, kan man slippa känna sig som en del av den.
Jag skulle använda det många gånger: för kroppen, för hjärnan, för livet.

 

*

En gång var jag sjutton.
Jag var hjärtekrossad, det var en livsstil. Eller om jag var krossad, och låtsades att det hade med mitt hjärta att göra.
Oändligt trött, gick genom en snöstorm. Skulle byta mellan buss och tåg i en stad jag inte var bekant med. Hade bokat fel. Gick i tjugo minuter. Motvind.

De sa att det var den kallaste vintern på femtio år. Nätterna var stjärnklara, ibland under nattliga promenader såg jag upp mot en vidsträckt stjärnhimmel och greps av förvissningen om att jag skulle åstadkomma stora saker i mitt liv.
Men detta: en mulen dag av snöfall, ljuset som aldrig lyfte över horisonten, och den sanna storyn of my life: att boka fel, att trotsa blåsten.

Sedan, på tåget, kom hostan, frossan.
Och många dagar senare trycket över bihålorna, varet, febern som steg efter att ha sjunkit, ett klassiskt dubbelinsjuknande som tydde på en bakteriell bihåleinflammation.
Lägga symptomen på minnet, man kan alltid vara ett klassiskt fall.

När febern gick över var jag en annan.
Något hade klarnat, det hade uppstått en riktning.

*

En gång var jag tjugotre, hade just börjat jobba som läkare på en vårdcentral.
Det var första gången jag någonsin jobbade.
Satt en morgon och skulle ringa mina telefonsamtal och sedan tog det stopp. En klump i halsen, en klump i huvudet. Jag tänkte: antingen är det här min karriär slutar, eller så är jag på väg att bli sjuk.

Gick hem genom det skira juniljuset, och sedan kom febern, och sedan kom utslagen, droppar över hela min hud som stjärnorna på himlen om nätterna den kallaste vintern på femtio år. Streptokockerna igen. Vilken fascinerande bakterie ändå, streptokockerna, och vad fascinerande med hudmanifestationer av sjukdomar, tänkte jag under och mellan febertopparna, kanske är det dermatolog man ska bli.

Sedan somnade jag, vaknade, antibiotikabehandlades. Och gick en hel höst, tidiga morgnar innan jobbet, och fick ljusbehandlingar för min prickiga kropp.
Om man blundade kunde man låtsas att man var på en solsemester, man kunde stå där och vakna till liv och tro att man befann sig mitt i en gryning.

*

En gång var jag trettio, hade just börjat en randning på neurologen.
Man blir så trött av somatik, tänkte jag, man blir så trött av MS och hjärntumörer och ALS.
Av nya rutiner och nya byggnader och platsbrist och nervsystem.

Och ändå: så intrikat den är, kroppen, den fysiska och medicinerade, den som blir undersökt och som man rör vid. Den som mäts och observeras, den som inte är psykiatrin.
Och jag undrade om det alltid skulle finnas en del av mig som kände sig halv, för att jag rört mig så långt från vissa delar av det läkarliv jag utbildades för.

Och sedan gick jag  hem och vabbade barn, det enda jag vet med säkerhet att jag kommer att göra om och om igen, och medan barnen blev piggare blev jag allt tröttare och sedan kom den, febern. Som en våg sköljde den över mig, och jag kapitulerade.

Jag var inte ett fall, mest var jag en kropp, den var min, ett liv, det var mitt, det måste få ske på det här sättet.
Och jag tänkte att just det var vad jag behövde lära mig: att släppa taget.
Att ibland när man tillåter sig blunda och sedan öppna ögonen har tillvaron förändrats utan att man behövde göra någonting alls.

Jag skrev en text om febrarna, sådana jag mindes.
Den blev lång, jag blev tveksam till om jag skulle kunna använda den.

Jag sparade utkastet och tänkte att jag skulle läsa igenom den senare, när febertoppen sjunkit undan.

Kanske, tänkte jag medan jag lade mig på soffan under filtarna och slöt ögonen, kunde mängden ord vara försvarbar.
Kanske att man ibland kan tillåta sig en ofriserad berättelse, som en gräsmatta som får växa sig vildare så att småkrypen får leva.
Kanske behöver vissa texter, precis som vissa liv, få röra sig i många märkliga riktningar, att det är mängden av riktningar som får utgöra själva kärnan.

Kanske, tänkte jag, måste inte alla texter tas på så oerhört stort allvar.

Sedan somnade jag.

Läs mer:

• Måltiden. Om man inte vet något annat, kan man alltid tänka på nästa måltid.
• Gammalt, nytt. Jo. Jag minns.
• Glimtar, november 2022. Natten som en egen plats, fiktionen för att delta i verkligheten.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.