sånt som inte får plats i andra kategorier

Febrar

februari 9, 2023

En gång var jag så oändligt trött, jag var femton.
Jag var olyckligt kär, det var en livsstil.
Min vän lärde mig hur bra det var att äta minikeso, så mycket mättnad för så få kalorier. Ibland åt vi inte lunch och senare var vi hungriga, köpte latte med smaksättningar på caféerna. Kokos, kola, egentligen var det inte gott.
Det fanns en logik i det, de uteblivna måltiderna och kalorierna utan mättnad, för vi levde inte för hela dagar utan för timmar, minuter. Vad man bestämt sig för en morgon hade ingenting att göra med vad man gjorde senare samma dag.

Jag var besatt av den här filmen av Jonas Åkerlund om ett heroinmissbrukande par, kunde se den om och om igen. När man är femton kan man se det som finns mellan raderna och samtidigt blunda för det uppenbara, så för mig handlade filmen aldrig om beroende utan om att befinna sig utanför den vanliga verkligheten. Om att drömma om den och samtidigt uppleva den som så främmande.

Därför handlade filmen om mig fast den inte handlade om någonting som fanns i mitt liv.
Jag satt på caféerna, valde bordet vid fönstret, väntade på något som skulle rycka tag i mig.
Det var så jag satt en gång, en höst, kanske med en kokoslatte.
Och somnade, i fönstret.

Jag vaknade först när caféet skulle stänga, det var dags att ge sig ut.
Och jag tänkte att det måste vara såhär: att nu började jag bli vuxen, och såhär trött skulle man bli av att leva.
Det bekymrade mig, det var så mycket liv kvar, det verkade så omöjligt att orka.

Men när jag kom hem hade jag 39 graders feber.
Senare skulle utslag sprida sig över min kropp, man kan få dem av en streptokockinfektion, jag var ett illustrativt fall, jag skulle remitteras till dermatologen och där skulle min prickiga tonårskropp förevisas för tio läkarstudenter medan sambandet mellan dessa ilskna utslag och de ilskna bakterierna jag haft i min hals skulle förklaras.
Och jag skulle lägga det på minnet, jag skulle lagra det som en påminnelse: att om man tillåter den egna kroppen att förvandlas till teori, en fallbeskrivning, kan man slippa känna sig som en del av den.
Jag skulle använda det många gånger: för kroppen, för hjärnan, för livet.

 

*

En gång var jag sjutton.
Jag var hjärtekrossad, det var en livsstil. Eller om jag var krossad, och låtsades att det hade med mitt hjärta att göra.
Oändligt trött, gick genom en snöstorm. Skulle byta mellan buss och tåg i en stad jag inte var bekant med. Hade bokat fel. Gick i tjugo minuter. Motvind.

De sa att det var den kallaste vintern på femtio år. Nätterna var stjärnklara, ibland under nattliga promenader såg jag upp mot en vidsträckt stjärnhimmel och greps av förvissningen om att jag skulle åstadkomma stora saker i mitt liv.
Men detta: en mulen dag av snöfall, ljuset som aldrig lyfte över horisonten, och den sanna storyn of my life: att boka fel, att trotsa blåsten.

Sedan, på tåget, kom hostan, frossan.
Och många dagar senare trycket över bihålorna, varet, febern som steg efter att ha sjunkit, ett klassiskt dubbelinsjuknande som tydde på en bakteriell bihåleinflammation.
Lägga symptomen på minnet, man kan alltid vara ett klassiskt fall.

När febern gick över var jag en annan.
Något hade klarnat, det hade uppstått en riktning.

*

En gång var jag tjugotre, hade just börjat jobba som läkare på en vårdcentral.
Det var första gången jag någonsin jobbade.
Satt en morgon och skulle ringa mina telefonsamtal och sedan tog det stopp. En klump i halsen, en klump i huvudet. Jag tänkte: antingen är det här min karriär slutar, eller så är jag på väg att bli sjuk.

Gick hem genom det skira juniljuset, och sedan kom febern, och sedan kom utslagen, droppar över hela min hud som stjärnorna på himlen om nätterna den kallaste vintern på femtio år. Streptokockerna igen. Vilken fascinerande bakterie ändå, streptokockerna, och vad fascinerande med hudmanifestationer av sjukdomar, tänkte jag under och mellan febertopparna, kanske är det dermatolog man ska bli.

Sedan somnade jag, vaknade, antibiotikabehandlades. Och gick en hel höst, tidiga morgnar innan jobbet, och fick ljusbehandlingar för min prickiga kropp.
Om man blundade kunde man låtsas att man var på en solsemester, man kunde stå där och vakna till liv och tro att man befann sig mitt i en gryning.

*

En gång var jag trettio, hade just börjat en randning på neurologen.
Man blir så trött av somatik, tänkte jag, man blir så trött av MS och hjärntumörer och ALS.
Av nya rutiner och nya byggnader och platsbrist och nervsystem.

Och ändå: så intrikat den är, kroppen, den fysiska och medicinerade, den som blir undersökt och som man rör vid. Den som mäts och observeras, den som inte är psykiatrin.
Och jag undrade om det alltid skulle finnas en del av mig som kände sig halv, för att jag rört mig så långt från vissa delar av det läkarliv jag utbildades för.

Och sedan gick jag  hem och vabbade barn, det enda jag vet med säkerhet att jag kommer att göra om och om igen, och medan barnen blev piggare blev jag allt tröttare och sedan kom den, febern. Som en våg sköljde den över mig, och jag kapitulerade.

Jag var inte ett fall, mest var jag en kropp, den var min, ett liv, det var mitt, det måste få ske på det här sättet.
Och jag tänkte att just det var vad jag behövde lära mig: att släppa taget.
Att ibland när man tillåter sig blunda och sedan öppna ögonen har tillvaron förändrats utan att man behövde göra någonting alls.

Jag skrev en text om febrarna, sådana jag mindes.
Den blev lång, jag blev tveksam till om jag skulle kunna använda den.

Jag sparade utkastet och tänkte att jag skulle läsa igenom den senare, när febertoppen sjunkit undan.

Kanske, tänkte jag medan jag lade mig på soffan under filtarna och slöt ögonen, kunde mängden ord vara försvarbar.
Kanske att man ibland kan tillåta sig en ofriserad berättelse, som en gräsmatta som får växa sig vildare så att småkrypen får leva.
Kanske behöver vissa texter, precis som vissa liv, få röra sig i många märkliga riktningar, att det är mängden av riktningar som får utgöra själva kärnan.

Kanske, tänkte jag, måste inte alla texter tas på så oerhört stort allvar.

Sedan somnade jag.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+49

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply Lovisa februari 10, 2023 at 8:20 f m

    Spännande och härligt vindlande text. Att läsa den slungade mig tillbaka till barndomens feberdvala och -drömmar.
    Jag har i ärlighetens namn knappt haft riktig feber i vuxen ålder. Måste varit i 10-årsåldern senast.
    Visst har jag varit sjuk. Känt mig så där frusen och ruggig och ynklig. Tänkt, nog har jag väl lite feber nu. Armar, ben och läppar blir kalla och bleka. Blodkärlen på handryggen och armarna drar ihop sig till tunna trådar. Jag bäddar in mig i täcken. Sväljer ner paracetamol. Och sen, den sköna värmen som kommer tillbaka efter en stund. Av med alla påpälsade filtar. Övergår till en svettig och pustande sjukling istället. Men jag tar inte tempen såklart, för den ger så ynkligt utslag. Räcker med att känna växlingarna i kroppen. Febern som känns. Men inte syns direkt.

    När jag var barn hade jag riktigt feber. Termometerfeber. Så där så att man vaknar i ett töcken och inte vet om det är morgon, kväll eller natt. Två märkliga feberdrömmar som alltid återkom. Varje gång. Minns dem än idag. Inte regelrätta mardrömmar men skräckinjagande och otäcka i den febriga yran.
    Ska vi diskutera drömmar någon gång förresten? Jag drömmer så sällan något alls som jag kommer ihåg. Oftast är det bara en stark känsla som jag vaknar med. Men inga riktiga bilder eller minnen. Drömmer du?

    Tillbaka till feber. I jobbet var feber under många år förknippat med hårt arbete. På en medicinavdelningen är det ju inte helt ovanligt med feber och frossa. Och det betyder blododling. Sjuksköterskans lott. Kampen med att locka fram de där trådtunna venerna. Fylla två blododlingsflaskor. Och sen två till från ett nytt stick. Aerob och anaerob. Måste vara i rätt ordning. Usch den där stressen, odlingar ska fångas innan antibiotika och febernedsättande kan ges. Haha, mina egna blodkärl som växer och sväller i takt med att jag jagar fatt i patientens..

    6 år har gått sen jag jobbade på avdelning. Där jag är nu signalerar feber mest om att patienten kan ha covid. Såklart. Ett batteri av åtgärder drar igång. Standard och rutin. Inget stresspåslag längre för mig.

    Tack för din berättelse om feber. Febrar. Vilken otroligt bra rubrik!

    +3
    • Reply Ulrika februari 12, 2023 at 11:49 f m

      så många möjliga spår det finns kring feber egentligen! uppskattade din kommentar mycket, så många intressanta spår i den!

      +1
  • Reply Fem fina - Nettelblad februari 11, 2023 at 6:24 e m

    […] och jag på bussen, den första gången jag orkar ta mig ut efter att ha varit sjuk. Allt är sprött som det är när man rör sig ute efter att ha varit väldigt trött, allt är […]

    0
  • Reply Hanna februari 13, 2023 at 1:28 f m

    bland tänker jag att jag inte bryr mig så mkt om språk och ord längre; jag läser sällan och skriver aldrig längre. Men så snubblar jag in på din blogg, nästan alltid via facebook, och läser nått du skrivit och känner typ ”jaha wow det är såhär det kunde vara”. Du påminner mig alltid om hur jävla ballt det är med språket egentligen.

    +1
    • Reply Ulrika februari 16, 2023 at 10:11 e m

      gud vad glad jag blir för att du säger så Hanna! Men märkligt nog känns det också lite skönt om att man kan leva utan att språk och ord behöver spela så stor roll. Låter kanske konstigt, men det känns bara som en frihet på nåt sätt att man såklart kan fylla tillvaron med andra saker. tack för att du tog dig tiden att skriva en kommentar!

      0
  • Reply Drömmarna, del 5: Grönsaker - Nettelblad oktober 2, 2023 at 9:55 e m

    […] Febrar.  Jag var olyckligt kär, det var en livsstil. […]

    0
  • Reply how I miss your ranting, do you miss my all time lows? - Nettelblad oktober 4, 2023 at 11:19 e m

    […] Febrar. “En gång var jag så oändligt trött, jag var femton.” […]

    0
  • Leave a Reply