“Mamma”, säger Storasystern, “visste du att den sista Harry Potter-filmen kom samma år som jag föddes?”
Det är bara hon och jag, en dag när hon har feber, bara jag och min äldsta, min första. Vi ser på femte Harry Potter-filmen. Jag har lovat henne länge att vi ska se den tillsammans, själva, för hon är den enda som fått höra den boken hittills. Men vi får så sällan tid ensamma.
Om jag minns?
Det är klart att jag minns. Att jag såg den med mitt första barn i magen. Att det var samma sommar som jag satt i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar på sommarbesök och försökte skriva en roman när julikvällen fylldes av rapporterna om att någon sprängt en bomb i regeringskvarteren i Oslo, och senare: någon som sköt, på en ö utanför.
Och tio år senare skulle jag sitta en tryckande het julikväll i kontorsrummet hemma hos hennes farmor och farfar och skriva på en roman och hon skulle komma in till mig, säga: Vet du vad de säger på Lilla aktuellt mamma, de berättar om något som hände i Norge för tio år sedan, det hände samma år som jag föddes, minns du det?
Jag spelar Bang bang bang bang med Sohodolls på högtalarna i köket när jag plockar disken, jag hör Storasystern vissla med.
“Känner du till den här låten?”, säger jag.
Hon är så duktig på att vissla, hon har alltid varit det, träffar varje ton med precision.
“Den är stor på tiktok”, säger hon med en axelryckning, “var har du hört den någonstans?”
Och jag minns, jag minns –
att vara sexton år på bussen, på biblioteket, längs ån, på caféerna, att promenera en mil om dagen för att få rastlösheten ur kroppen eller kanske ur huvudet, att skriva i timmar tidiga julimorgnar och sena septemberkvällar för att jag var övertygad om att jag hade berättelser och att de var värda att skrivas, att tro att en dag skulle jag göra något stort, att inte förstå hur det skulle vara möjligt.
Vinternätter, det stjärnklara, tidens pulserande förväntan, att tänka att snart kommer något att hända, snart måste något hända, något måste rycka upp mig och ta mig med till det som ska ske vad det än är.
Att springa genom livet snabbt, som om jag skulle rusa igenom väggen till perrong nio och tre kvart, övertygad om att om jag bara springer snabbare kommer jag att komma någon annanstans och tas dit jag ska.
Och jag lyssnade på Sohodolls, på Bang bang bang bang och på Prince Harry, studerade mina språk och skrev mina texter och promenerade mina promenader och drömde mina drömmar och försökte förstå den här världen som man tydligen skulle växa upp i och ta sig ut i.
Och allt utan att veta att jag fjorton år senare skulle stå och plocka disk till samma låtar medan min elvaåring skulle komma och lägga armarna om mig, borra in ansiktet i min axel och fortsätta med elvaåringsfrågorna, de som handlar om att söka sitt ursprung, sambanden och skeendena som skapar konturerna kring ens egen existens.
“Det är bra musik”, säger hon tankfullt. Hennes hår luktar så gott av badbomberna hon använder när hon stänger in sig i badrummet och stänger världen ute. “Minns du om du brukade lyssna på den när du var typ, tonåring och sånt?”
Jo.
Jag minns.
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
7 Comments
Jäklar vad du levererar bra o många inlägg nu! (Jag rös av sista meningen-” Jag minns”) Heja dig!!
Undrar hur du lyckas skriva så bra när du är hemma o vabbar? Själv skulle jag skriva igår när min bebis äntligen sov lite men det tar mig tid att komma in i ”skrivzonen” o efter 30 min vaknade hon när jag just fått feeling haha. Tänker att det kanske är en övningssak? Din blogg är favoriten nu iaf pga alltid så meningsfulla inlägg! Kram
vad snäll du är och vad glad jag blir! roligt att det känns meningsfullt att läsa här.
Måste säga att det är helt olika liv att skriva när man har liten bebis och ska hugga tiden när de sover, och att ha så här stora barn! Olika sorters skrivande och skrivmöjligheter som passar personer på olika sätt. Fördelen om man vill skriva med liten bebis är ju att de sover på dagen (en del av dem i alla fall) till skillnad från mina som inte har några tupplurar. Men nackdelen är ju att de annars kräver att man tar hand om dem på tusen sätt, i det där mer ständiga närvarandet och fixandet. Och att de vaknar på natten, så att man är trött och kanske behöver lägga sig ioch framförallt inte kan kontrollera sina sömnvanor.
Mina stora barn roar sig ju själva med olika saker. När de är friska kanske de leker med varandra men när jag har vabbat dem nu när de haft massa feber är det enda de har orkat göra att ligga och se på film. Och då passar jag på att göra annat och då är blogginlägg en ganska lagom syssla, att liksom pyssla på med.
Sen är barnen stora nog att sova hela natten, men små nog att somna tidigare än vad jag gör, så det finns alltid en stund efter att de har somnat innan man själv ska lägga sig som går att använda. När jag måste vara hemma med dem för att de är sjuka är ju lite mer av hushållssysslorna undangjorda på dagen så då finns också mer tid att blogga.
Sen tror jag man lär sig lättare att komma in i skrivzonen också, ju mer man skriver. men som sagt, framförallt är mina förutsättningar helt annorlunda!
Vilket fint svar! O vad fint att förstå att olika perioder i barnens liv ger olika förutsättningar för t.ex skrivande.
Jag tror du har helt rätt i att man får lättare att komma in i skrivzonen ju mer man skriver. Det har jag märkt i mitt bildskapande, till sist går det som på räls. Är tyvärr ur även det just nu men jag har förhoppningar om ett mer aktivt skrivår 🙂
Älskar den här texten! Har också starka minnen kopplade till 2011, pga bland annat Utøya, Harry Potter och en livsomvälvande upplevelse.
vad glad jag blir att du tycker om den Malin! Fascinerande hur vissa tider gör avtryck i en och det som händer i världen just då liksom kan vävas samman med det väldiga som händer i ens liv.
[…] Gammalt, nytt. Jo. Jag minns. […]
[…] Gammalt, nytt. “Jo, jag minns.” […]