Drömmarna, del 1

När jag bad om önskemål och inläggsidéer fick jag förslaget (bland mycket annat, jag är inspirerad för hela det kommande året känner jag) att skriva om vad jag drömmer om. I livet, i framtiden.

Jag älskar drömmar, har alltid älskat att drömma dem, såklart skulle jag skriva om det. Fast det kanske mer handlar om att inte riktigt veta vad man drömmer om.
Jag tror många som gått igenom något svårt i livet känner igen det. Under en tid smalnar livet av, så omlagt till att klara det svåra. Drömmandet blir svårt, som att komma ihåg hur man jobbar när man har haft semester för länge.

Om jag blundar och försöker se framför mig vad jag drömmer om, är det här vad jag ser:
jag ser en dag vid havet, det är Ålandssommar, det är sensommar, det är säsongens slut. Semestrarna har börjat ta slut, turisterna börjat åka hem. Vi har varit lediga hela sommaren tillsammans och ändå ska vi vara lediga lite till, tills skolan börjar. Vi har träffat släktingar, vi har åkt båt, vi har åkt tåg. Mest har vi varit hemma. Vi har cyklat mellan stränderna, vi har bjudit hem kompisar. Människor vi älskar har kommit hem till oss och sovit över. När barnen somnar har samtalen fortsatt. De andra kvällarna, när jag är ensam, har jag skrivit. Kanske har jag pluggat något, i drömmarna studerar jag språk. Kanske jobbar jag inte heltid, även när det inte är sommar, jag lär mig språk och skriver berättelser. Kanske fotograferar jag mer, kanske har jag lärt mig det tekniska bakom. Och redigeringen.

Men ögonblicket när jag blundar, det är jag och barnen, sensommarljuset, doften. Vi cyklar till Lilla Holmen för att bada. Efteråt, till kvällen, ska vi äta på restaurang. Kanske är det en av de sista ljumma kvällarna. Kanske är det en av de sista somrarna Storasystern vill vara såhär mycket med oss, kanske kommer alla dessa dagar och kvällar då det varit vi att få henne att komma tillbaka igen när hon sökt sig bort, som hon ska göra.

Och maten smakar som mat smakar när jag ägnar dagarna åt att cykla och springa och simma, den smakar som ett rus, och vi pratar om sommaren som varit och om hösten som väntar och när kvällen fortfarande är ljummen köper vi glass, vi äter den medan vi går genom stan, samma gator vi gått på och cyklat längs år efter år, det välbekanta är själva tjusningen, ramarna själva fundamentet för kreativiteten, hela världar kan byggas inom så liten radie.

Sedan cyklar vi hem och de går och lägger sig. Kanske ligger de och läser själva innan de somnar, kanske läser jag fortfarande högt för dem, för att Habanero är liten nog för att säga att det är mysigt och Storasystern kan låtsas att hon gör det för Habaneros skull fast hon också tycker om det.

När vi sagt godnatt står jag i köket och lyssnar på Studio ett och tänker på den här världen, vad jag hade velat säga om den.
Jag gör en bröddeg.
Jag har ro nog i kroppen, i det här drömlivet, för att baka bröd.
Imorgon blir det kalljästa frallor till frukost.

Sedan gör jag en kopp körsbärste, öppnar balkongdörren mot den kvava natten, sätter mig vid köksbordet och skriver.
Som jag alltid gjort.

Och sedan sover vi alla lugnt om natten som om inget ont kunde hända oss, sedan sover vi alla som barn.

Läs mer:

• Vinbären, Mercedesen. Att vara mamma, att skriva.
• Hemma och hemma. Många sådana kvällar.
• Cyklarna. Bli någon annan, köpa en cykelslang.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.