att skriva

Första gången

mars 17, 2021

Första gången jag skriver berättelsen är det hösten 2013. Jag är tjugoett och höggravid med mitt andra barn. Det är en varm november för att vara Umeå, den är grå, snöstormen kommer först när han är född.

Jag läser den internmedicinska terminen på läkarprogrammet och jag går fortfarande igenom varje termin med en känsla att vara mindre vetande än alla andra men på något sätt löser det sig alltid till slut ändå.

Jag vill skriva men har svårt att ge mig själv rätten. Jag tror att det är något som måste förtjänas, att jag måste kunna bevisa dess värde för att ge mig själv tiden. Gång på gång skriver jag bokprojekt med tanken att nu får det bära eller brista, om det inte blir något av det här lägger jag undan skrivandet. Skickar in dem till förlag, kommer lite längre i processen varje gång.
Det är innan jag har förstått att jag ändå inte kommer att sluta.
Det är innan jag har förstått att man inte måste bevisa något för att ha rätt till sitt skrivande.
Att viljan är tillräcklig för att få.

Det blir november och National Novel Writing Month och jag tänker om en månad kommer jag att föda mitt andra barn, efter det kommer jag nog inte att hinna skriva. Det är nu eller aldrig.
Och så är det inte, men det vet jag inte, och av nu eller aldrig väljer jag nu, och jag skriver.

På lunchraster och kafferaster, kvällar och morgnar. Vid vardagsrumsbordet, i ett bås i tysta rummet på Medicinska Biblioteket, vid borden vid fönstren på Kafé Station med utsikt över älven i becksvart höstnatt, glittrande av ljuset från villorna på Teg.

Jag skriver en berättelse om en isolerad ö, om vänskap och om kärlek. Jag skriver om julinattsljus och doften av båtbränsle och saltvatten. Vid den här tidpunkten har jag aldrig bott omgiven av hav, som jag ska göra flera år senare. Det spelar ingen roll. Det här är berättelsen som kommer till mig.

Mycket i den där boken kommer att ändras. Hela huvudhandlingen strykas, eftersom det är i den växande bihandlingen som det bränner till. Tonen fördjupas, karaktärer läggas till och tas bort. Men platsen kommer alltid att vara densamma. Huvudspelarna alltid desamma. Laura, Tim, Lola och Chrissy. På Ön.

Sedan Lilla Gubben var bestämda sparkar i min mage har de funnits i mitt sinne.
Jag vet inte varför det blev just den här berättelsen som dröjde sig kvar. Historier kan vara som kärlek, man vet att attraktionen finns där men inte hur man ska förklara den.

Sedan skickar jag in boken till ett förlag, får omarbetningsförslag av en förläggare, jobbar med henne kring det där manuset i tre omgångar innan jag slutligen blir refuserad. (Man kan läsa mer om alla turerna här.). Jag glömmer bort den där boken med all min kraft, skriver andra romanprojekt, skickar in dem till förlag. Slutar skriva helt, men misslyckas.
Återvänder en dallrande het sommar till tankarna på den där ön. På Laura, Tim, Lola och Chrissy. Känner pulsen, längtan i tanken på att låta det vakna till liv igen.
Skriver om, skriver nytt, blir refuserad. River bort, flyttar om, skriver nytt igen.
Min roman som jag skrev på en månad har blivit en följeslagare genom sju år.
I höst börjar sparkarna i magen skolan.

I all denna tid finns en trygghet.
Jag har inte längre någon orsak att ha bråttom.
Jag skriver, alltså skriver jag.
Det krävs inget annat än det.

Och när jag skriver om kvällarna tänker jag på henne ibland,
hon som var jag,
om hon skulle mött mig, hur svårt hon skulle ha att förstå.
Är du författare än? skulle hon fråga, och jag skulle säga Jag skriver, och det räcker och hon skulle himla med ögonen och säga Men är du på riktigt och hon skulle skaka på huvudet och säga att jag har blivit gammal och lat.
Och jag skulle se på henne med ömhet.
Och veta att tiden kommer att göra henne – och hennes skrivande – gott.

Liknande inlägg:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.

0

You Might Also Like

10 Comments

  • Reply Mikael Öhman mars 18, 2021 at 9:05 f m

    Passion. Som sagt.

    0
    • Reply ulrikanettelblad mars 19, 2021 at 3:19 e m

      Jamen ja, det har du rätt i. gjorde inte ens den självklara kopplingen mellan inläggen, trots att de kom i följd…

      0
  • Reply Kugge mars 18, 2021 at 6:35 e m

    Så, så fint! Tack Ulrika för att du sätter ord på skrivandet mest innerliga väsen.

    0
    • Reply ulrikanettelblad mars 19, 2021 at 3:19 e m

      åh tack!

      0
  • Reply sardellen mars 19, 2021 at 6:57 f m

    åh så fint ulrika!

    alltså skrivandet är den bästa hobbyn som finns. det blir aldrig klart, det kostar ingenting, går att göra var som helst, går att tänka på i varje mellanrum, går att prata om (med vissa), ger en nya vänner på internet. inget har gjort större skillnad för mig än att börja med det. man slipper kolla på serier, man slipper klättra ha vinklubb gå på bastu-yoga.

    folk frågar: vad gjorde du igår, vad ska du göra idag, var ska du åka på semestern.

    så skönt att alltid ha ett svar.

    0
    • Reply ulrikanettelblad mars 19, 2021 at 3:21 e m

      åh vad kul att min favoritfisk kommenterar! och håller med, det är billigt, kan vara socialt eller isolerat beroende på hur man vill ha det, skadar ingen, kostar inget, osv osv osv. Sjukt att det kan ses som så självupptaget eller nåt som liksom måste “leda” till nåt. medan ingen förväntar sig av vinklubbaren att den ska vilja bli sommelier.

      0
  • Reply Bokrecension: Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal - Nettelblad juni 24, 2021 at 3:34 e m

    […] finns så många saker jag älskar, sådant jag själv skriver om i mitt bokprojekt: gränsland mellan barn och vuxendom. Att förhålla sig till en dysfunktionell modersrelation […]

    0
  • Reply skriv en roman i sommar. eller inte alls. - Nettelblad juli 11, 2021 at 11:21 f m

    […] senaste omgången med mitt bokprojekt har jag försökt göra annorlunda. Alla skriva-en-roman-på-en-månad-omgångar genom åren har […]

    0
  • Reply Bokrecension: Maskrossång av Hilde Hagerup - Nettelblad juli 23, 2021 at 6:19 e m

    […] i mitt undermedvetna, satt prägel på mitt eget skrivande, smugit in enstaka detaljer i den roman vars första utkast jag skrev minst tio år efter att jag läst den här boken. Jag tror att jag hade glömt bort den […]

    0
  • Reply vad jag jobbar med. hösten 2021. - Nettelblad oktober 10, 2021 at 12:04 e m

    […] (En gång i november 2013 när jag snart skulle fylla 21, var läkarstudent, och väldigt mycket gravid med Lilla Gubben. Och skrev på en roman, men det är en annan historia.) […]

    0
  • Leave a Reply