sånt som inte får plats i andra kategorier

starchaser sunlover

november 18, 2023

Det var en sommar som blev den enda sommaren.
Varje årstid bara en för oss i det där huset, på den där platsen. Det hyrda radhuset, de vackra möblerna, jordgubbslandet i trädgården, kvällspromenaderna längs sjön. En väldig trötthet, om vårkvällarna på bussen hem från sjukhuset stod jag och blundade, en halvslummer för att orka dagens sista timmar. I gränslandet mellan vakenhet och sömn tänkte jag på dopamin, ryggmärgsvätska och vägar in i kroppen för att ge mat när man inte längre kan svälja.
Vi åt så mycket halvfabrikat, senare i vårt eget hem skulle barnen sitta i soffan och säga: minns ni i Sverige, när vi åt köttbullar från påse, vad goda de var.

Sommaren, en lång och ledig sommar.
Glassnamnen var så bra den sommaren, själva namnen smakade gott på tungan. Starchaser, sunlover, de lät som framtiden ser ut i ens huvud när man är ett sommarlovsbarn. Stjärnorna ligger så nära, man kan sträcka ut handen och fånga dem. Man kan ligga en dag i studsmattan, stirra upp i en klarblå himmels ständiga sol. Man kan prata med sina syskon om glassar i en halvtimme, man kan ropa in till sin mamma: OM du skulle ge oss pengar till glass ikväll, bara om, skulle du helst låta oss köpa en liten eller stor?

Allt var ordnat, vänligt, gräsmattor välklippta och människor artiga och hjälpsamma i området. Jag kände mig rufsigt slarvig, som om jag var det ovårdade.
I huset fanns en Moccamaster, hemma i vårt verkliga hem drack jag snabbkaffe. Det här husets färger hade en blandning av harmoni och kontrast, det fanns en helhet, som om allting hörde samman. I mitt eget hus hade saker en funktion, men ingen estetik. Få saker kunde få mig att önska att jag varit man, men kanske just det: min bristande kompetens när det gällde att inreda, det kändes som om den hade varit förlåten om jag varit någon annan.

Varje morgon bryggde jag det goda kaffet och tänkte att idag skulle bli en dag då jag gjorde vad jag måste. Packade flyttlådor, gjorde oss redo för att ta oss härifrån. Jag flyttade lådor mellan rummen med koppen fortfarande i handen, jag försökte ruska på mig för att någonsin vakna till liv. Jag drömde om att skriva text men hade varken tid eller tankar. Varje gång jag började packa en låda hände något, det tycktes vara något lika grundläggande som big bang och universums expansion, som gravitationen och hur glasen föll till golvet när jag tappade en bricka och såg splittret fara ut i hemmet jag inte ägde. Ett barn blev argt, en uttråkning ohanterlig, ett regnväder omöjliggjorde studsmattehoppningen.

Den sommaren regnade det ofta fast solen sken. Man får önska sig något då, det lärde jag mig när jag var liten, jag har aldrig slutat.
Men man får inte berätta vad man önskade sig, då blir önskningen inte sann.
Jag hade skickat in en novell till en stor novelltävling. Jag hade inte kunnat ge den tiden den förtjänade, och gång på gång önskade jag, ändå: att det skulle räcka till.

Starchaser, sunlover, alla drömmar när de fortfarande ligger öppna för en.
Jag hade inte skrivit på så länge, jag ville stänga den drömmen.
Jag hade inte skrivit på så länge, jag ville öppna den igen.

Packa väskorna, ordna liggunderlag till lägret, steka köttbullarna, fylla diskmaskinen, packa en låda, varifrån fick man alla sina saker.
Regnet, solen, fylla kaffebryggaren, allting omkring mig så vackert men jag var så trött.

De bästa stunderna var när jag satt på busstorget vid Gottsunda centrum efter att ha storhandlat. Ibland med ett barn med mig, ibland ensam. Bussarna gick sommartidsglest, ibland väntade jag en halvtimme.
Ingenting särskilt kunde jag göra där, inget kunde förväntas av mig.
I sol, i regn och i både och kunde jag betrakta människor och tänka tankar klart. Mina drömmar vävdes inte i huset bland flyttlådorna, de vävdes på en bänk i busskuren.

Ingen var jag där, som om allting nollställdes, en annan önskan möjlig när himlen öppnade sig och regn öste ner mitt i solens klara gassande:
att framtiden inte redan skulle breda ut sig färdig och bestämd framför mig,
att fortfarande skulle vad som helst kunna hända,
något monumentalt och omvälvande som kunde förändra alltings riktning.

Sedan kom bussen, sedan kom dagarna och veckorna, sedan packade jag under frenetiska ensamma dagar flyttlådorna, sedan kom bilen och båten.
Sedan flyttade vi bort, sedan flyttade vi hem.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

5 Comments
familj

Saltet

november 11, 2023

 

Jag sitter på tåget när de ringer.
Tidigt om morgonen promenerade jag över tysta öde Malmögator till centralstationen, sprang den sista biten för att det var först då det på allvar slog mig hur jobbigt det skulle bli om jag missade mitt tåg.

Jag har en semesterkänsla i kroppen som började redan på resdagen, i tisdags, till kursen i Lund. Jag har haft en fantastisk dag, skrev jag på kvällen till min vän, jag åkte buss och båt och tåg och det var en otrolig ledighet i sig självt, det hade kunnat räcka så här, jag hade kunnat åka hem nu.
För så var det: läsa, skriva, äta, tänka, utan att hålla koll på någon annan, utan att kunna bli avbruten av någon annans oförutsägbara, att bara ha sig själv.

Oftast är jag glad att inte ha det så. Att inte ha några stora hål att fylla, det finns kanske en skräck i mig för hur det skulle vara, det är en tillvaro som kan kännas som den oro jag hade som liten om att någon dag bara bli bortglömd (i en affär, på dagis) trots att det aldrig hände. Att kunna fastna i ett av tillvarons hål och sedan behöva dras upp därifrån, att försvinna djupt ned i sitt eget liv och inte ha något som hittar en.

Men jag blir alltid hittad och uppdragen, indragen i existensen.
Man ska läsa läxor, lyssna på sorger, laga middag,
man ska ta oss dit vi måste ta oss.

Men den första dagen, ett lagom stort hål. Utanför färjans frukostbuffé en blek novembergryning över stilla hav, utanför bussfönstret och tågfönstret skogarna, sjöarna, ett dis som omsluter allt, ett stort täcke.

Det hade kunnat räcka och ändå fick jag mer. En kurs i adhd och autism och intellektuell funktionsnedsättning. Ett sug i kroppen av hur intressant det är, så mycket av det jag får ägna mig åt.
Promenaderna från stan till konferenshotellet varje morgon och eftermiddag, gå genom Lund och lyssna på samtal och lära sig vägen bättre för varje dag och tänka: det här hade också kunnat vara ett liv, i en annan värld och en annan stad, vem hade man varit då.

Kvällsfika och prata skrivande med Malin.
Jazz med Sardellen en onsdagskväll.
Dödsmässa och dans med densamma en fredagsdito.
Innergårdens skönhet, natten.

Och allt var spännande, vackert och nytt, det var ett kaprisliv och en trevlig tid men något låg hela tiden i kroppen ändå, en svag dov underton som jag inte kunde karakterisera på samma sätt som jag  i perioder av dålig aptit inte förstått att livssorgen och förvirringen bara beror på att jag behöver äta lunch.
Något i en stumt, som att höra larmet om morgonen men ännu inte vara riktigt vaken.

Och sedan ringde de, på tåget. Mina flickor. På videochatt visade de Habaneros nya look som Storasystern ordnat åt henne genom att klippa en ny frisyr.
”Jag klippte en lugg alldeles själv -”, började Habanero.
”Det blev ju inte bra, jag vet inte hur hon tänkte”, sa Storasystern och skakade moderligt på huvudet, ”men sedan fick jag ordna det, vi pratade med farmor såklart, och HAR DU SETT HENNES NYA LOOK? SNURRA RUNT NU, KOM KOM HÄR ÄR KAMERAN, VISA NU DIN NYA LOOK FÖR MAMMA.”
Och tåget rullade vidare, täckning kom och gick, i laggande fragment hörde jag deras fniss och deras skratt och puss puss puss mamma och vidare ut i leken och dagen.
Och när de lagt på var det så tydligt. Som när man äter lunchen och tröttheten försvinner, som när man saltar maten och smaken framträder.

Jag behövde mina ungar.
Jag vill ha dem, i famnen och i bakgrundsbruset. Jag vill högläsa Maria Gripe varje kväll och påminna om gympapåsen. Jag vill äta frukost tillsammans och inte höra vad de säger för att jag är så djupt försjunken i morgontidningen, samtidigt som jag en stund senare blir tokig på att Lilla Gubben är okontaktbar för att han har försjunkit i en Kalle Anka-pocket med precis samma intensitet. Jag vill höra min äldsta dotter skrika åt mig att jag inte fattar någonting och jag vill knacka på dörren och smyga in i hennes rum och försöka reparera.
Jag vill ha morgnar och eftermiddagar och kvällar, jag vill ha ensamheten efter att barnen sover som är så värdefull för att det är så lite tid.

Det var ljuvligt att resa bort, jag är så tacksam att jag fick och kunde.
Men jag klarar bara ett visst antal dagar av ljuvlighet och njutning.
Jag tror att det finns många andra som är bättre på dekadens och äventyr.
Kanske kan man öva sig.

Och snart är tåget framme i Stockholm och jag ska sitta på ett café och skriva medan jag väntar på att bussen ska gå till färjan. Och jag ska njuta av mina sista timmar själv, för jag vet att jag kommer att sakna dem.
Och ändå veta att när jag vaknar imorgon med alla mina ungar är det vad jag ville ha.
Det repetitiva, ljusglimtar i gråslask, ett malande nötande.
Men även det med en riktning, även det en – mycket lång – resa.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

10 Comments
att skriva

Post partum

november 4, 2023

En gång för elva år sedan vann jag en stor novelltävling (det var Lilla Augustpriset).
Det var första gången mitt skrivande verkligen fick en plats i världen, utanför den plats det hade i mitt huvud.

Jag kom hem från Stockholm och prisgalan och allt var sig likt och ingenting alls. Som att komma hem från BB, sa jag till Sara Meidell, journalisten på Västerbottenskuriren som skrev den bästa intervjun, den mest respektfulla, och som långt senare skulle skriva en bok där hennes språkliga förmågor fick ta den plats de förtjänade. Samma lägenhet, fast ändå inte alls, sa jag, och Sara förstod och fotografen skakade på huvudet åt detta kvinnliga samförstånd: vadå samma lägenhet men inte alls, ens hem blir ju inte annorlunda bara för att man vunnit ett pris eller fått ett barn. 

Och efter det tid och liv och skriv som innehåller så många delar att jag inte är förmögen att beskriva sambanden och kedjorna nu. Det som blev och inte blev, det jag trodde jag behövde och det jag slutligen visade mig vilja ha.
Som ledde till ett skrivande (och kanske ett liv) som var friare än vad jag trodde var möjligt.
Att inte längre sträva efter att något skulle bevisas: jag skriver ju redan, jag blir ju läst. Skit i bokkontrakten, skit i allt som är en plats någon annan ger en. Jag har ju redan det här, det som är bloggen: orden, och att bli läst. Det var själva basen, det behövdes inget mer.

Och ändå ville jag trots allt något mer, jag ville det så gärna.
Jag ville skriva den där berättelsen eftersom den bodde i mig, med ett slags klarhet.
Jag ville allt som kom efter den: att skriva skönlitteratur. Det ljuvliga i att berätta något annat än sin egen historia.
Att kunna ljuga så att det känns alldeles sant.

Och så vann jag en stor novelltävling (det var Solveig von Schoultz) och jag kom hem och det var som att komma hem från BB med ett andra barn, inte ett första.
Marginalerna mindre för att kunna hänge sig åt sin överväldigande upplevelse.
Man har gjort något enormt men vardagen utlyser inga undantagstillstånd.

Det finns så mycket att berätta.
Det finns så många berättelser.

Men just nu, i denna stora trötthet efter att ha förlöst en berättelse, finns inte krafterna kvar.
Jag måste hålla hårt i små energireserver, stillsamt vårda den lilla ork jag har.
Jag måste se på teveserier, vika tvätt, läsa kokböcker, orubba mina rubbade cirklar.

Vi hörs på andra sidan återhämtningen.

Så länge kan ni läsa min novell, den finns här.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

 

 

8 Comments
Resor

Vykort från Helsingfors, oktober 2023.

oktober 29, 2023

Det ljuder ett larm genom kvällen. som ett brandlarm låter det, ett gammalt. Som på film. Skallrande toner dundrar genom mitt sömnsaknande sinne när vi rör oss längs öde gator omgivna av betong i jakt på att köpa lördagsgodis. Det var party på färjan till Helsingfors inatt. Vi var inte festen, vi ville bara sova, vi var en del av minoriteten som vill ha färjan som transportmedel, medan promillehalten stiger hos majoriteten som är där för att känna att de lever eller för att glömma bort att det är just det de gör.

Jag känner mig som när jag arbetat natt. Koffein har tagit mig igenom den här dagen, ingen begränsning av antalet koppar kaffe för att jag ska kunna göra det jag kom hit för att göra. För att jag skulle kunna ta ett steg efter det andra och svara på frågan och le mot kameran och berätta hur känns det.
Och nu, kvällen, koffeinet går ur kroppen men en säregen uppvarvning finns kvar.

Google maps leder oss mot vägar avstängda på grund av vägarbete och trappor uppför och trappor nedför och i de här kvarteren är allting grått och fyrkantigt som en kuliss för en film om Sovjet och så, ledda av Google maps, träder vi rakt in i larmet, kanske är det ett inbrottslarm? Från huset vi passerar, det skräller mot pelarna av betong, ekar över den öppna öde parkeringen, ett tempel av grått, jag tänker när vi går emot det att tänk om jag leder oss in i bränder och explosion men är för trött, och för lycklig, för att känna någon egentlig oro

och ovanför oss en svart himmel som blir lila av stadens ljus och det doftar isande klar natt på denna plats som är tjugo minuters spårvagnsresa från centrala Helsingfors och där jag aldrig befunnit mig förut och när vi rör oss bort från larmet är det barnens skratt som ekar mellan husen och jag kommer att minnas när skådespelaren läste min text och stegen upp på scenen och blommorna och böckerna men bäst kommer jag att minnas detta:
efteråt
när allt var gjort som skulle göras
när det bara var vi.

Och vi hittar butiken, ingången ser ut som dörren till en container men det står ingång på finska och pilar pekar och tur är väl det för annars hade jag inte vågat gå in av rädsla för att något larm skulle utlösas även här men dörren är inte låst och vi kommer in en bakväg men det står kundkorgar bredvid och ingen ingång verkar vara rätt i denna butik och det finns inget system, inget butiksvarv för att få folk att köpa mesta möjliga, det finns bara livsmedel utspridda och det finns bara mitt trötta lyckliga sinne och det finns bara mina barn som går och väljer lördagsgodis i en annan stad dit de har rest med sin mamma för hennes skull fast nu är det äntligen dags för den del av resan som är för deras skull och vi ska ligga i vårt hotellrum ikväll och se på tv och imorgon ska vi vakna till en ny klar dag över betongen, en soluppgång vi ska betrakta från åttonde våningen, kall och blek, och vi ska gå på lekland och äta på restauranger, vi ska inte göra Helsingfors men vi ska göra små ögonblick som vi kommer att minnas, mer än allt det väldiga ska vi minnas allt det minimala,
essensen buren av de små detaljerna.

Och sedan ska vi hem.

*

Men!
Jag kom till Helsingfors för att ta emot ett stort jäkla pris.
Men mer om det en annan dag.

Läs mer:

Helsingforshistorier (alla är från 2018):

Här hittar du alla mina inlägg om resor och här hittar du mina bästa inlägg. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa bloggens sida på Facebook.

 

47 Comments
familj

Stora, små saker

oktober 27, 2023

Cyklar på gatan i t-shirt i höstkylan gör han, min Lilla Gubbe. Hans kompisar som står på trappen och ser på, imponerade.
”HAN HAR INGEN JACKA!”, skriker de, det är ett vrål av extas.
Jag går också ut på trappen, för kallt klädd själv, kyla som river om armarna och doft av skorstensrök och blöta löv och det där spröda som betyder att kanske är ett snöfall snart på väg, jag ropar som mammor ropat och kommer att ropa i alla tider:
”MEN TA PÅ DIG EN JACKA NU!”
Och min Lilla Gubbe som varit ett sådant mellanbarn hela sitt liv. Som följt reglerna, som inte kunnat ljuga, som tvekat och medlat och sett allas goda poäng. Som inte är en liten gubbe längre, som ska bli en stor. Höjer hakan bröstar upp sig, tar en ny plats i världen, smakar på revolutionen som om den vore en ny smak han inte visste att han skulle kunna tycka om, ett slags kapriskoncept:
”Mhm. Fast det är MITT liv.”
Cyklar vidare, ifrån mig, så långt bort han kan, som han ska.

*

En kväll bråkar jag med Storasystern. Det handlar om läxor. Det är väl bra att hon inte är perfektionist och pressar sig säger mina vänner eftersom jag är omgiven av perfektionister som pressat sig ett helt liv.
En plötslig oro, mitt i bråket: har jag blivit en sådan förälder som pressar sitt barn till det yttersta? Men jag vill ju bara att hon gör sina läxor. Hon behöver inte vara bäst. Gudarna ska veta att det finns många saker i livet man har mer nytta av än att vara bäst, egenskaper hon har: förmågan att bygga goda relationer, att ordna ett praktiskt välfungerande liv.
Men man ska åtminstone öppna skolboken, gärna tidigare än precis innan läggdags när man har prov dagen efter.

”Du vet inte hur det är att ha ett barn i puberteten!”, säger Habanero som alltid ställer sig emellan mig och Storasystern om vi grälar. Alltid varmblodigt redo att försvara ett syskon, till sista blodsdroppen om det skulle krävas. ”När jag blir stor kommer du att veta! Jag kommer att ha det så bra, för du kommer att vara så van vid att ha stora barn! Men nu vet du inte! Då blir du sträng! Hon kanske har massa andra saker att tänka på än sina läxor!”

Och resten av kvällen skäms jag, ältar.
Hur hårt ska man sätta en gräns. Men om man satt den milt tusen gånger förut? Någon gång måste man tala med den skarpa rösten.

Dagen efter ringer hon mig efter skolan, min äldsta dotter, som hon gör varje dag. Hon brukar prata med mig en stund medan hon går hem, hastiga meningar om sin dag. Idag har hon ett praktiskt förslag (eftersom hon är sådan, eftersom hon alltid har en praktisk lösning). Hon vill ha en viss sorts whiteboard där man kan skriva upp läxorna varje dag som hon sett hemma hos en kompis en gång. På söndagar ska vi skriva in läxorna där tillsammans, och varje kväll ska vi titta på den så att vi båda har överblicken.

Och jag påminns om hur detta är ilskans funktion, varför man sätter en gräns: för att visa att nu räcker det, nu krävs en förändring.
Så att motparten drivs att agera, för att det ska bli bättre.
Och bättre blir det.

*

Habanero vid köksbordet, med alla kartonger hon har kunnat hitta och tre färgpaletter bredvid sig. En ljudbok på och blanda färger klistra glitter tejpa tejpa.
Min Habanero, min eldiga lilla.
Man lär sig med åren att hantera sin hetta, man lär sig med tiden att kontrollera sina gåvor.
Man får vara varm och vild och stark, precis som hon, men visst har jag oroat mig ibland för hur det ska gå. (Överstyr?)
Dessa lugna, mjuka timmar när hon travar omkring och håller på med sitt, denna unge som börjat växa i sig själv.  Det är som när man börjar se land i slutet av en stormig färjetur.
Visst kommer det att komma fler stormiga resor, det vet man – men just nu, alldeles snart!
Fast mark under fötterna.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

4 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Vecka 41, 2023

oktober 15, 2023

Barnen bygger en koja – eller snarare restaurerar de en nedgången som redan funnits på samma plats.
Tar med sig en verktygslåda till skogen. Den är för barn, en julklapp Lilla Gubben fick en gång. De drar ut gamla spikar ur plankor som lossnat från stocken, de använder skruvdragare och skruvar för att sätta fast dem igen (be mig inte förklara mer, jag förstår inget av sådant här, annat än att projektet är outsägligt engagerande).
De ber att vi ska äta middag vid kojan. Du kan väl gå hem och laga den och sedan tar vi med den hit, det är så nära och så enkelt!

Allt detta som jag velat så länge, alla gånger jag tjatat och släpat. Ett uteliv som inte är så komplicerat för det avancerade utelivet har jag inte kompetens för. Men att ta sig ut. Man kan stoppa maten i lådan bara, ta sig till skogen eller havet som är så nära att maten fortfarande är varm när man kommer dit.
Och det doftar barr och blöta löv och det är kallt om händerna men varmt under jackan och bortom knotiga tallar och mossbeklädda hällar en blek solnedgång, en döende dag som inte är över än.

Och sedan, efter läggdags. En liten gubbe som rusar upp, som drabbats av ett plötsligt kom ihåg som man kan göra när man är precis är på väg att somna:
”Jag måste bara sätta min skruvdragare på laddning! Annars är den HELT URLADDAD TILL IMORGON!”
Tänk, den paniken. Att inte ha sin skruvdragare redo.

*

Jag är jour och jour och jour, en jobbtelefon i hemmet som sällan ringer.
Att den sällan ringer är själva förutsättningen för att den ska fungera att ha länge i sträck. Att man lever med den inpå det vanliga livet. Har den bredvid sig när man finhackar schalottenlök och grovhackar valnötter, när man försöker göra armhävningar på träningsmattan sent om kvällen och svär över sin svaga överkropp, när man sitter hos frisören och bläddrar i tidningar och unnar sig att inte småprata för dagen har varit fylld av samtal och denna magiska timme är fylld av tystnad.
Men det gör också att det är lätt att glömma bort telefonen, lägga den på vardagsrumsbordet och då och då gripas av skräcken att missa att den ringer.
Börja höra signalen i helt andra saker – en klingande tesked mot en kopp, ett skramlande från diskmaskinen. Och ropa till barnen: hörde ni min jobbtelefon ringa nyss? medan de lojt ointresserade ser upp på en och medlidsamt skakar på huvudet.

Jag har jobbtelefonen med medan Habanero är på simskola. Simskolan som alltid varit en värld för habanerisk uttråkning. Åtminstone har hon börjat ha huvudet ovanför vattnet och lyssna på ledarna, det är en enorm utveckling. Men ibland blir det dötid, när alla ska hinna simma till en kant eller så, och då brukar hon roa sig med att försöka få min uppmärksamhet. Ulrika Nettelblad! brukar hon ropa då, för hon vet att vid poolens brus och bland alla de andra barnen reagerar jag kraftigare på mitt eget namn. Men den här kvällen kommer det med en krydda:
”Ulrika Nettelblad! DIN JOBBTELEFON RINGER!”
Och till sin stora förtjusning får hon se mig väckas ur mitt djupa fokus på boken jag läser, hoppa högt i luften och börja rota i väskan efter telefonen.
Breda leendet, glittret i ögonen, ett skratt.
”Men Ulrika Nettelblad, hörde du inte att det inte var allvar i min röst.”
Och så simmar hon iväg.

*

En natt får jag ovanligt många samtal med precis fel intervall; nästa kommer när jag precis är på väg att somna om. Efter det femte, det sista, ligger jag vaken. Utanför stormar det, om många timmar är det morgon. Jag tänder sänglampan och ligger i natten och läser – Den hemliga historien av Donna Tartt, vi ska diskutera den i bokklubben.
Det kommer att komma en trött morgondag men jag kan anpassa den efter det, det kommer en trött morgondag men efter den kommer en natt där jag får sova, och efter den många fler. Och jag kommer att glömma tröttheten, precis som man glömmer en del av småbarnsårens utmattning, men jag kommer att minnas detta: de där vargtimmessidorna när ingen annan var vaken, ett hål i tiden som var mitt.

*

En fredagskväll och huset fylls av ungar. Storasystern som har en kompis som ska sova över. Plötsliga dunsar mot dörren och där är Lilla Gubbens vänner (han har en kompis som hanterar att jag aldrig orkar byta batterier i ringklockan genom att liksom kasta sig med hela sin kropp mot dörren, snarare än att knacka). Habanero blir förfärad över sin ensamhet och vi ringer hennes vän och har tur. Fem minuter senare är hon där.
Stora och små historier utspelar sig hela tiden i huset den här kvällen, som det gör på platser med mycket folk en fredagskväll. Pojkarna ser mig ge marsvinen vitkål och utbrister att det är det godaste de kan tänka sig, och plötsligt sitter tre nioåriga grabbar i vår soffa och knaprar skål efter skål med rå vitkål medan de spelar Roblox. Flickorna stänger in sig på sina rum men smyger ibland ut och gör räder och bus mot de game:ande vitkålsälskarna. Ficklampor tas med ut i kvällens mörker, ungar smyger i vår trädgård. Cykla på gatan, rusa runt husknuten, svetten i pannan.
När alla skickats hem är huset så tyst, som när en fest är över, en dag kommer de alla att vara utflugna och det kommer alltid att vara tyst.
Jag kommer att behöva jaga dynamik, kontrast. Nu kommer den gratis.

*

Jag sätter mig en kväll och tänker:
Allting börjar någon gång. Det gör inget om det sedan fortsätter långsamt. Allt som ligger framför oss är tid. 
Sedan skapar jag dokumentet, sätter arbetstiteln, och skriver tre meningar varav en inte är fullständig.
Och så – med så lite! – är det igång.

Läs mer:

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

 

4 Comments
att skriva

Slutet på bloggveckan

oktober 8, 2023

För en vecka sedan bestämde jag mig för att göra en bloggvecka (inspirerad av Julia) och sedan gjorde jag det. Varje dag fick ett blogginlägg och det blev som när vi kör rest-buffé till middag: man plockar fram sådant som inte räckte som en egen helhet och gjorde det användbart i ett annat sammanhang. Jag fick dra ut blogginlägg som legat och grott men (i mitt huvud i alla fall) inte räckt hela vägen, och precis som med rester visade sig en del vara bättre än vad jag föreställt mig. Och precis som med rester fanns det en känsla av att få det tomt och fritt. Redo att fylla på med nytt. Nu kan jag skapa annat, när jag rensat ut de gamla idéerna som låg och torkade och snart skulle börja mögla, nu finns det plats.

Något annat blev också tydligt: det gick att få plats med det här. Det krävdes justeringar, någon kväll blev det sent, och några kvällspromenader fick stryka på foten.
Men det gick att skriva och skapa, varje dag. Som jag brukade göra när jag skrev på en roman. (Det var halvtimmen, det var fem minuter och så vidare, det var att dag efter dag efter dag sätta sig och göra det för att det var det enda sättet som kunde få det att bli gjort).

Jag är igenom något, har tagit mig till något slags annan sida. Är det så här folk känner när de efter många års stabilt förhållande och med goda lånelöften och stabila jobb ser på varandra och undrar om det inte är dags att skaffa ett barn? (Jag vet inte, jag gjorde det ju aldrig i den ordningen). Det kommer inget bättre läge, vad är det man ska vänta på. Har man inte väntat länge nog.

Är det vad jag känna när jag möter min egen blick i spegeln. Undra om det inte är dags att skriva roman?
För vad mer är det jag ska vänta på, har jag inte väntat länge nog.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

3 Comments
Enklare liv

trevliga tider

oktober 7, 2023

Mina vänner har små barn eller är på väg att få. De skaffar hus, bygger bo, finns i den lilla världen. Optimera föräldraledigheter, prata kläders vattenpelare. Hämta, lämna, pussla tid. I åratal har deras liv varit exotiska för mig: dessa dagar fyllda av tid, timmar och åter timmar som ska tillbringas med det egna levandet. Nu är det istället jag som glömmer, så snabbt man glömmer: bjuder in till fel aktiviteter vid fel tidpunkter, föreslår mötesplatser man inte kommer fram till med barnvagn. Lever, återigen, ett annat slags liv.

Folk skalar ned sin ekonomi för att ha råd. Räntor, elen, maten. Jag var sparsam i åratal, det har varit en sport och en livsstil, det har varit ett slags försäkring. Att kunna leva på så lite, det gör en skyddad mot så mycket. Och även om enkelheten fortfarande är grunden så skalar jag stillsamt upp. Den dyrare osten för att den är godast. Familjemiddagar på restaurang. Massage. Göra om hemma, inte på influencerviset där ett helt funktionellt hem ska blåsas ut för att bli det man vill, men upprustningar jag inte tagit itu med förr.

Jag har inte längre de dubbla boendekostnaderna från Uppsalaåret. Jag trivs med mitt arbetsliv och min arbetsstid. Jag har utrymme att joura mer, vill det för att det är roligt och för att jag lär mig. Plötsligt står jag med marginaler. Jag behöver inte oroa mig för det här, och paradoxalt och pinsamt nog väcker det en oro i sig.
För den ångestfyllt lagda är kampen en vilsam plats. Jag är väldigt bra på att kämpa i motvind, tröga motstånd, streta framåt, se skönheten i de svåraste av lägen.
Mindre lämpad är jag för att bara ha det lite trevligt.

Berättelsen om mitt liv är att vara i otakt.
Här har alla jag känner levt i högkonjunktursdekadent självförverkligande medan jag lagat portionen under tian och skjutsat runt mina ungar i lådcykeln medan svetten rinner.
Det har varit en identitet som är lätt att gå in i. Slita lite hårdare, lugnet i det meningsfullt enkla, lösa kriser och katastrofer när de kommer, som att spela ett spel där man springer framåt och i ett ständigt flow ska hoppa undan för farorna.

Men! Här är de, i alla fall. De nya tiderna, de trevliga tiderna. Utanför min privata bubbla är det allt annat än trevligt. Det är krig i Europa och gängkrig i Sverige och jag vaknar till nyheterna om raketer i Israel och kanske är det en tidsfråga innan en ny zoonos och pandemi uppstår med den moderna världens djurhållning och glaciärer smälter och havsnivåer stiger och oväder rasar och regnskog försvinner men inget av det här kan jag eliminera genom att lida. Tvärtom kanske jag är skyldig att ta till vara på mina trevliga tider för att orka göra något meningsfullt.

I alla fall! De trevliga tiderna. Som ett slags projekt, en mentalitet. Att gång på gång leta efter, och välja, det trevliga. Utmaningen är att inte följa någon reklam-idé om vad som är trevligt. Mina trevliga tider innehåller inga dyra hudvårdsprodukter för ultimate self care, det är inte ny färg på varje vägg i huset. Men de kan innehålla:
att fylla sängen med flera täcken och kuddar, så att det liksom är väldigt fluffigt och mjukt och lägga sig där efter jobbet och läsa en timme innan det är middagsdags.
att kunna engagera sig i saker, föreningsliv till exempel, utan att behöva ordna barnvakt för möten eller skynda sig hem.
att söka ledigt från jobbet udda dagar en bit fram i tiden så att känslan som aldrig kommer annars när man är vuxen med ansvar kan dyka upp: jaha,här fick jag en massa tid som bara dök upp. Vad ska jag göra med den? 
laga mat väldigt länge,äta den långsamt, blunda och känna varje nyans.
prenumerera på tidningar: tidningen Filter, tidningen Skriva, dagstidningar.
premiumversionen av Duolingo.
Kanske börja träna något som får ta plats och pengar och tid? Är det nästa år jag skaffar en personlig tränare och blir stark? Eller börjar på något helt slags ny fysisk aktivitet?
Bjuda folk på saker. Ge trevliga gå-bort-presenter när jag är bortbjuden. Hellre vara den som bjuder till för mycket än för lite. (Gud vad jag skäms över ett antal tillfällen i det förflutna när jag borde tagit med mig något, erbjudit mig att betala för bensinen när jag fått skjuts och så vidare och så vidare – men jag har inte varit snål, bara så otroligt trött att jag inte tänkt på saken).
ta mig till vackra platser – de behöver inte vara så långt bort – och röra mig genom dem tills sinnet är lugnt och kroppen är trött.

Så banalt det låter när man skriver det. Ett alldeles vanligt liv, bara?
Fast definitivt inte för alla. Tacksam att jag har så fina möjligheter att leva i trevliga tider.
Vi får se hur det går bara, jag är inte så van.

Men tänkte jag skulle testa det ordentligt nu, innan jag drar igång något brutalt megaprojekt i ren rastlöshet.
Trevliga tider, nu är det dags.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i kategorin enklare liv och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

13 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

vad jag jobbar med. hösten 2023.

oktober 6, 2023

Bloggläsaren Mari skrev:
”Hej! Jag skulle tycka mycket om att läsa om din jobbvardag inom psykiatrin, vad tycker du om i den rollen? Hur känns det just nu att gå till jobbet? Och hur är känslan när du går hem? Känns det som ett passande val för dig? Är nyfiken på allt.”

Just nu är jag tillbaka och arbetar på Åland efter att ha randat mig ett år i Uppsala. (Mer om det här.)
Jag arbetar på en allmänpsykiatrisk slutenvårdsavdelning (här finns bara en). Rondar, tänker, träffar patienter, tänker mer, läser någonstans, funderar. Organisationen är liten så vill jag lösa något med öppenvården brukar jag gå till våningen där den personen finns och försöka prata direkt. Jag är så trött på att sitta i telefon efter att jag jobbade i Uppsala, jag vill bara ta allt ansikte mot ansikte.

Det finns dagar då allt går i ett och det finns dagar då det finns tid att sitta ned och tänka, läsa, lära sig. Oftast går jag hem i tid. Dagarna är kortare på en heltid än när jag jobbade i Uppsala; 8-16 förutom på fredagar då man slutar 14.30. Men framförallt har jag ingen pendling, som jag hade där. Jag kan promenera till jobbet på några minuter. Jag kan gå upp en timme senare på morgonen och är hemma mer än en timme tidigare om eftermiddagen. När jag kommer hem kan jag vila och ligga och läsa en stund innan det är dags att laga middag, och ändå inte ha bråttom.

Ibland är jag jour. Då har jag en telefon med mig hemma som det kan ringa i – från avdelningen eller från övriga sjukhuset/ambulansen/vanliga akutmottagningen. Mycket går att lösa med telefon, ibland behöver jag komma in till sjukhuset (med en timmes inställelsetid). Man har den där telefonen från när man slutar jobbdagen vid 16 till klockan 8 morgonen därpå (och på helgerna hela dygnet). Det kan gå hela jourer utan att den ringer en enda gång, och andra gånger måste man in vid flera tillfällen. Oftast är det lugnt.

Förlåt Mari, jag kanske kommer från ämnet.
Det är så svårt att skriva om jobbet, och skriva lagom. Jag vill hålla det så privat, det blir svårt att fylla orden med känslor för det är så stora delar av jobbet som måste stanna på jobbet. Det är en värld av att själv stå tillbaka för att hjälpa andra att själva komma fram. Men du frågade hur det känns att gå till jobbet, och just nu känns det jätteroligt. Psykiatrin har så många dimensioner. Det är att få ta del av karaktärer och människoöden, det är att lära sig svåra samtal och tränas i sin gränssättning. Det är att förhålla sig till samhälle och etik, ständigt närvarande. Att fundera kring svåra tvångsvårdsbeslut eller reflektera kring våra psykiatriska diagnoser som ett uttryck för den kultur vi lever i (när är något en egenhet och när är det en avvikelse från normen som är så stark att den blir patologisk?) passar nog bra för mig som är intresserad av så många fler områden än det rent medicinska.

Och samtidigt är psykiatri hjärnforskning och farmakologi. Det är både analys och känsla, det är ett område där man inte kan förvänta sig att nå det exakta men det betyder samtidigt inte att allt är hur som helst och anything goes. Den där balansen tycker jag är fascinerande. Jag kan prata psykiatri hela dagen, även om jag inte gör det här. Att få arbeta med något sådant är otroligt.

Läkarrollen i psykiatrin tänker jag handlar mycket om ledarskap och struktur. Att plocka lösa trådar från många håll och försöka göra ett nystan, att göra en bedömning och en plan så att vi vet i vilken riktning vi är på väg. Att tänka på å ena sidan och andra sidan och sedan bestämma att nu får det här vara arbetshypotesen vi arbetar utifrån, och så får vi utvärdera. Så har jag i alla fall tagit mig an den.

Säkert hade jag kunnat göra något annat, en annan specialitet menar jag. Ofta undrar jag hur det hade varit. Tog jag den lätta vägen? (Det var på många sätt det lättaste valet för mig – det var alltid den patientkategori jag var skickligast med.)
Hade jag lagt snart fem år på att specialisera mig inom något annat område hade jag kanske blivit lika djupdykande fascinerad. När jag randade mig på neurologen i Uppsala, till exempel, var ämnet också oerhört intressant.

Men det jag är så tacksam över just nu – och som man inte är bortskämd med som läkare inom alla specialiteter och på alla platser – är att jag får göra det här intressanta och givande och ha ett liv.

Att jag kan gå till jobbet, göra jobbet, gå hem och sedan orka kvällen som väntar. Inte bara orka den, utan uppskatta den. Hinna prata med barnen, vika tvätten, skapa projekten.
Glad för det varje dag just nu.

Och det var det: några rader om jobbet.
Nu är det helg!

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

3 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Vågor, vindar

oktober 5, 2023

Dimmiga dagar, klara bleka morgnar. Doften av rök ur en skorsten, kvällspromenadens mörker. Dubbla strumpor för att det inte ska kännas så kallt att kliva ur sängen på morgonen. Blöta löv under skorna. Kalla händer på cykelstyret, leta fram vantar. En soluppgång utanför fönstret till mitt kontor, havsglimt som glittrar. Regnväder, mina döttrar som skriker att de hatar mig innan de cyklar till dansen för att de måste ta sig själva i regnet dit (hela 6 minuters cykling enligt Google maps). Som säger: vi kan bli kalla, vi kan skaka, vi kan huttra! VI ÄR BARN! men inte vill ha några regnbyxor.

Föreningsmöten, simskolor.
Cykla hem genom en öde stad, cykla hem längs ett vågigt hav.
Vågor och vindar, de säger att det ska blåsa till helgen.
Ska det inte alltid blåsa till helgen.

Promenera till biblioteket, promenera till affären, promenera till jobbet, till havet, till skogen. Den lilla världen inom räckhåll, den stora världen så långt utanför. I nyheterna från staden jag nyss bodde i läser jag om skjutningar och sprängningar. Här låser jag inte cykeln.
En sådan trygg plats hade kunnat göra att man brydde sig mindre om världens elände, men det får mig nog att bry mig mer. Lugnet ger kraft över.

Min son brukar alltid hitta ett hörn av lekplatsen som är hans eget, klättra upp på ovansidan av klätterställningen eller lekhuset eller gungan, så att han kan sitta högt och spana ut. Ett eget hörn i världen, att få betrakta från sidan, inte mitt i.
Det är vad jag får göra, se på det utifrån. Den här platsen, och den jag kom ifrån.
Höra hemma ingenstans, överallt.
Hitta berättelsen i det.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

1 Comment