sånt som inte får plats i andra kategorier

Låtar, 2023: Kill her freak out/Breathe

december 3, 2023

Spotify sammanfattar årets mest lyssnade låtar, men ett Spotify-år löper december-november, för alla vet att i januari är sammanfattningarnas tid över.  Då tar andra berättelser vid än de som handlar om allt som varit.

Så berättelsen om mina mest lyssnade låtar 2023 börjar i december 2022. Det är jul, det är mellandagar, det är platser jag har befunnit mig på tillsammans med barnens pappa gång på gång under hela mitt vuxna liv. Han är död. Allting kommer för alltid att bära tyngden av det oåterkallerliga. Det är den första julen och vi vet det, vi måste tassa och vi måste orka. Om vi bara mjukt tar oss genom denna första jul, kommer ingen att vara så svår som denna.

Jag är hungrig men utan aptit. Hungerhumöret, det sköra hudlösa, en dov och omöjlig tomhet i huvudet. Och ändå äter jag inte, inte tillräckligt, det tar stopp.
Jag behöver skriva men har inga ord.
Jag behöver läsa, men saknar koncentrationen.

Med stor möda läser jag Sprängaren av Liza Marklund och att läsa den är som den första tuggan mat känns när man blivit frisk från en magsjuka. Ingenting så gott, ingenting så hoppfullt som detta; det kommer att finnas en annan tid, den njutning som berövats en kommer att återkomma.

Allt jag kan är att gå.  Genom snön och skogen, runt Falu gruva, ned till stan, längs ån och de glittrande ljusen, istappar och stängda affärer sent om kvällen. Kylan som river i mitt ansikte, fötternas traskande monotoni. För att gå behöver man inte klara av något annat än att fortsätta sätta en fot framför en annan.

Jag får alltid så mycket hjälp med barnen när jag är här, jag brukar fylla tiden med att läsa och att skriva, men det här året fylls den med en sorg jag annars inte kan tillåta mig för att mina barns sorg måste få plats först.
Om nätterna drömmer jag, vaknar trött.

Jag lyssnar på Kill her freak out med Samia. Om och om igen lyssnar jag på den, ligger i stugan på gården där jag har sovit när jag var sjutton år och nykär, när jag var arton, tjugo, tjugotvå och gravid. En gång skrev jag anteckningar i sängen här om karaktärer för en novell, jag skulle vinna Lilla Augustpriset för den sedan. En gång låg jag här och läste utkastet till ett romanmanus här, det skulle få så många fina refuseringar.

Och nu stirrar jag i taket, gör ingenting.
Jag skriver till min kompis. Att det är svårt att vara här, att hur överväldigande vardagen än är just nu har den fördelen att den är som promenader – den utgörs av att man ska fortsätta framåt.
Och så skickar jag Kill her freak out, säger: visst är det en bra låt, jag kan inte sluta lyssna på den.
Min kompis svarar att jag måste byta soundtrack. Vem som helst skulle bli galen av sådan melankoli på repeat.

Och det är sant att vad som än hände, hur det än blev, är det bara jag som kan förändra förutsättningarna för allt som väntar framför mig.

När jag kommer hem byter jag soundtrack till Breathe med Blu Cantrell (feat Sean Paul) för att livet ska fyllas med urkraften från ett tidigt 00-tal på mellanstadiediscon där jag inte passade in, från kraften när jag tänkte att en dag kommer jag med all min kraft att ha blivit någon annan och jag kommer att vara stolt över vem jag blev.

Sedan beställer jag matkasse, för jag vet att den är så dyr jämfört med min vanliga matbudget att jag av ren snålhet kommer att tvinga mig att laga klart, äta upp, bli stark.
Med hungern i huvudet kan ingen tänka klart.
Jag drömmer om ett annat slags år framför mig.
Om att få bli stadig.
Om att få bli mätt.

 

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

5 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

31.

december 2, 2023

 

Kanske är den viktigaste födelsedagspresenten den jag gav till mig själv. Att jag, ett par veckor innan jag fyllde 31, började skriva igen.
Skrev gjorde jag förstås på ett sätt hela tiden – jag skrev bloggen och andra enstaka skurar av annan text. Jag skrev ett sommarradioprat, jag skrev min novell. Men jag hade inte det som är att skriva på en roman. Att ha en daglig egen plats av ett skrivande jag inte kommer att visa för någon annan på långa tider ännu.

Det är att ge sig själv en riktning.
Varje morgon, 06.30-07.00, sitter jag vid mitt köksbord framför datorn, med utsikt över trädgårdens snödrivor, vinterns mörker som ska övergå i gryning. Värmeljusens låga fladdrar och jag har dagens första kopp kaffe bredvid mig och jag vaknar till liv med min text.
Det blir något, inte läsbart för andra men för mig. Jag vet att det viktigaste är att dyka upp. Om jag bara dyker upp, och skriver, kommer det att ta mig någonstans.
När jag reser mig för att börja koka morgongröten har jag redan färdats så långt, trots att dagen just börjat.

De finaste presenterna är de från barnen.
En stor låda med Fazers blå, ett par varma reflexvantar. Och frukost på sängen.
Och att de har ett annat lugn i sina ansikten, i sina rörelser. För ett år sedan var vi alla i den mest råa, nya sorg och i ett hem som, hur vackert det än var, inte var vårt.
Varje dag var att gå på glödande kol. En viss sorts närvaro i det, men man klarar inte att upprätthålla den så länge.

”Du fyller 31”, sa Storasystern till mig. ”Det är ändå väldigt stort, du ska vara stolt. Man kan ju säga att det är då du verkligen blir vuxen. Mellan 16-30 kan man säga att man är, liksom tonåring och sen lite äldre än tonåring men ändå, att man ska hitta sig själv, utforska sitt liv. Ja jag vet du skaffade lite barn och så när du var ung, så på vissa sätt var du vuxen då också, men NU när du är 31, och sen till 100, då är du ju verkligen vuxen kan man säga.”

Många år brukade jag försöka undvika att svara på hur gammal jag var, för jag var alltid så ung i relation till vad jag åstadkommit och frågorna om hur jag gjort det gjorde mig alltid besvärad. Jag ville berätta något om ojämnheten, om att det jag är bra på kommer med ett pris, att man ser prestationerna på ytan men mindre av svagheterna. Att jag gjort de saker jag gjort, för att det var vad jag ville och kunde göra. Att prestationer att lista på ett papper är överskattat jämfört med att inte slarva bort sina vantar och kunna skruva ihop möbler.
Jag ville så gärna göra alldeles vanliga saker, på ett alldeles vanligt sätt, men det blev som att ständigt köpa fel storlek på kläder för att man tycker man skulle vara en 36:a fast man är storlek 40. Det skaver, det sitter aldrig bra.

Senare insåg jag det finns folk som talar svävande om sin ålder för att de inte vill erkänna att de är äldre än när de var unga. Jag trodde det var något som bara skedde i amerikanska teveserier och kanske irländska tantsnuskromaner, men sedan upptäckte jag det även i verkligheten. Att man inte ska fråga om en kvinnas ålder, nu är det dags att fylla tjugofem igen, hoho.
Jag lovade mig själv att aldrig göra så.

Tänk att jag fick leva, att jag fick bli trettioett.
Att jag fick bli vuxen!
Tänk att få leva tio, trettio, femtio år till!
Vad skulle jag då få göra, av allt detta vuxna liv.

Tänk att skriva i tio, trettio, femtio år till!
Vad skulle jag då kunna formulera.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

10 Comments
Okategoriserade

måndag, 27 november 2023.

november 27, 2023

Frusen sjö i Sunnersta, Uppsala, på vintern. Svartvit bild

Det är en måndagskväll. Jag sitter i sovrummet för att det är den tystaste platsen. Skriver i sängen, man kan luta sig mot gaveln och se ut över natthimmel, snöfall när det lyses upp av en avlägsen lyktstolpe, trädtoppar. Jag har undrat om jag borde inreda någon annan plats för att skriva, något mer än sängen och köksbordet. Kanske hade jag blivit orolig av ett skrivutrymme som var mitt. Jag vill inte ha något fysiskt som gör anspråk. Ge mig bara tyst tid, morgontimmar, kvällslugn.

De delade ut Augustpriset ikväll. Facebook påminde mig igår om att det då tydligen var precis elva år sedan jag vann Lilla Augustpriset. Det känns som en film jag såg för länge sedan, kanske inte ens så intressant. Som om jag glömt nyckelscenerna, eller som om de aldrig väckte en känsla i mig.
Det gjorde de ju, men det var så länge sedan.
Att känna sig avskuren från det förflutna, som om någon högg av kopplingen, ett slags lobotomi.
Patienterna fick ofta mindre ångest efter ingreppet, läste jag i en artikel om lobotomier när jag åt lunch idag, jag tror det var i Modern Psykologi. Men de blev apatiska.

Kommer det någonsin att sluta vara så meditativt vackert med flingor när de virvlar i skenet kring ett ljus om kvällen? När man kan se hur de rör sig, men bara i en liten, upplyst del av luften. Ett sådant fokus kring en enda liten sak.
Promenerar man – jag – för lite i snö. Gör man – jag – för lite av sådant jag sedan kommer att ångra, för mycket av fel saker, eller är riktningen alldeles rätt men jag så upptagen med att ifrågasätta den att jag missar att njuta av färden.

Jag har lovat mig själv, efter händelserika turbulenta och omskakande år, att försöka sitta still och inte göra så mycket alls. Inga stora förändringar, samma lika, tillåta sig bli uttråkad, trycka ned sig till paus. Jag tror, i teorin, att det är klokt med sådana perioder. Raksträckor, ställtid. På lördag fyller jag trettioett. Det är ingenting, om man får leva, det är fortfarande all tid i världen. Ja den rinner såklart ut för mig som för alla andra, tiden, men jag har vetat det så länge, jag har klamrat mig fast vid känslan av att tiden är på väg att rinna ifrån mig sedan jag var ett barn, jag är född till orolig nostalgiker som minns allt jag hade (förvrängt, minus allt det svåra) men har svårt att se allt ljuvligt som ligger framför mig.

Jag hörde en dokumentär där de pratade om startups, att de som är bra på att starta upp inte nödvändigtvis är bra på att förvalta. Att det är vad som får start-upsen att sedan haverera när de växer sig större – man saknar kapaciteten att driva det när man är bortom den vilda expansionen.
Kanske har jag också varit sådan, nu är det dags att träna en stund på förvaltandet: ett enkelt stillestånd, en samling av små ögonblick, en tillfredsställelse av små önskningar.

Som att: till min födelsedag önskar jag mig ett paket med saffransglass, och att gå och simma på Mariebad.
Som att: imorgon bitti önskar jag mig samma sak som varje morgon, att gå upp tidigare för att skriva.
Som att: ikväll vill jag gå ut en stund innan jag lägger mig, kanske inte långt, kanske till och med bara i tofflorna till brevlådan.
Stå en stund, andas kylan, titta på snöfallet.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

8 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

Hänt i veckan.

november 26, 2023

Det kom snö.

Jag fick ett brev.

Guds närvaro manifesterades i form av en post-it som plötsligt satt på mitt kylskåp.

Jag var med och anordnade en åländsk bokmässa med över 400 besökare.
Och sedan blev det kväll, och utanför fönstren ven snöstorm som ett Narnia, och inne i ett nersläckt bibliotek tände vi levande ljus och dukade med vita dukar och lyssnade till harpmusik och sång och föredrag och åt choklad och drack cider.

Sedan for jag hem genom en vit värld.

Läs mer:

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

0 Comments
sånt jag läser

sånt jag läste. oktober 2023.

november 24, 2023

Jag ville återvända till någonting, en grundton i skrivandet. Till fraser och flöden jag samlat på, som grävt sig in. Till böcker som lämnat avtryck på samma sätt som gamla pojkvänner, flickvänner kan göra – även om man inte älskar dem längre, så minns man tiden man gjorde det, ett märke i huvudet för alltid.
Man möter vissa böcker vid särskilda tider i livet – återigen, som partners – och möts man vid ett särskilt tillfälle kommer verket för alltid att finnas i en på ett annat sätt. (Jag har skrivit om sådana böcker: om Diva, om Fight Club, om Maskrossång.)
Jag låg om kvällarna och läste Blonde av Joyce Carol Oates, som jag läst när jag var tolv och när jag var nitton. Den andra gången var jag höggravid med mitt första barn, jag låg och läste den till sent in på natten till dagen hon föddes. När jag vaknade av att vattnet gick låg den intill mig.

Jag läste den på ett annat sätt nu, som man läser saker annorlunda när man är vuxen. Den hade inte inneburit samma saker för mig nu, och ibland finns det något i Oates böckers om blir som ett frosseri i sig själva, när flödet blir för stort, för mastigt.
Jag ser spåren från det i mitt eget skrivande, märkena av hur jag en gång älskade den, men hoppas att det inte längre syns för någon annan.

*

Jag lagade soppor och läste Flora Wiströms Här ruvar havet. Rörde i tomatsoppan med ena handen, höll boken i den andra, det var en bekväm bok att läsa mitt i matlagning, de får inte vara för tunga, händerna ska orka. Den var kondenserad, polerad och tät, nästan som en novell. Fylld av berättelser och frön till historier som hade kunnat svälla till en egen roman i sig själva. Ibland önskade jag att den hade gjort det, grottat ned sig och brett ut sig, dragit iväg åt sina olika håll, blivit vild och otyglad.

Det finns så många sätt en berättelse kan skrivas och en arbetsskada från mitt eget skrivande är att jag nästan alltid läser dem så, de färdiga böckerna: som om de inte är färdiga, som om de fortfarande är ett öppet hav av möjligheter. Även fast det blir som att gå ut och äta och beställa in en pizza och sedan ägna upplevelsen åt att tänka på att tomatsåsen hade passa utmärkt i en pastarätt istället.

Men jag skulle tycka det var spännande att se Wiström läsa en stor och skitig och otyglad roman, en släktkrönika, en riktig skröna. Ännu mer av det lekfulla och lite småknäppa som kan genomsyra hennes bloggberättande, fast i fiktiva karaktärer då.

*

Jag läste åländska lokaltidningar, det mest lokala av det lokala.
Att leva här är ibland som att bo i en stad i en barnbok: allting har sin roll och tydlighet, världen sina gränser, i tidningen står det om precis sådant man har omkring sig och känner igen.

*

Jag läste Jag vill bara bli erkänd som stat: En självbiografi om autism av Elsa Törnqvist och tänkte på hur många frågeformulär och standardformuleringar och screeningfrågor som används i psykiatrisk utredningar och vilka komplexa mentala funktioner de kräver: att kunna abstrahera kring sitt eget mående, generalisera och uppskatta hur det sett ut över tid, att förstå vad som menas med frågan, att kunna sätta det i relation till hur andra – ”de flesta” – fungerar.
Hur verkligheten är mer komplex än ja eller nej och kryss i en ruta.

*

Jag låg i hytten på färjan, uppjagad som ett skrämt djur, jag skulle på prisutdelning.
Jag hade inte sovit och allt var utanför min bekvämlighetszon.
Glädjen fanns ju mest och störst i allt det andra, här var overkligheten.
Och jag läste om Alla orden i mig av Karin Erlandsson som så många gånger förr.  Som en följeslagare, en påminnelse: det finns andra med liknande skrivprocesser, det finns andra som våndas över samma saker. Om man trivs bäst med ensamma timmar av skrivande behöver man inte skämmas över att man inte längtar efter att stå på en scen.

Sedan, dagen efter, lade jag den bredvid mig där jag satt i min skrivhörna på leklandet i Helsingfors, läste några rader mellan skrivpassen, och relaterade till ett skrivande som måste få ta plats, mitt i ett brokigt liv, utan en helig plats i tillvaron.

Jag tänkte att i november ska jag borra mig djupare i det. Skriva mig in och vidare i min text, läsa mig djupare ned till dess rötter.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.
Mina texter bortom bloggen hittar du här. 

2 Comments
tips

Lokalkulturen.

november 22, 2023

(Bild från Unsplash).

Ute är det storm, de säger att man ska stanna inne.
Jag ska träna och städa och läsa läxor med barn. Sedan ska jag lägga mig tidigt, nästan samtidigt som de, för jag har börjat gå upp tidigare på morgonen för att skriva. Idag var den tredje dagen, och det är ju ingenting, och ändå känns det som en självklarhet. Att börja dagen med en riktning. Att befinna sig i sin textvärld, så att vägen in i den inte behöver vara så lång.
(Vi hörs på dag 300 och ser om jag känner samma sak).

Men det var inte vad jag skulle berätta idag. Jag skulle säga andra saker om böcker, nämligen två tips för den som befinner sig på Åland på lördag! (Eller som illa kvickt kan se till att göra det, vad är inte en novembersemester vid havet…).

Jag är nämligen ordförande i Ålands litteraturförening från hösten och nu på lördag anordnar vi två grejer som jag tror blir väldigt trevliga båda två. Är det något som överraskat mig sedan jag blev engagerad i föreningen är det hur aktivt det lokala kulturlivet det är här. Alla fattar att ska det bli något så måste man ordna det, ska det bli fler saker måste man besöka det som arrangeras. Väldigt roligt att se, och att få upptäcka som en outsider.

Det första jag vill tipsa om är på dagen: Åländsk bokmässa.  Utställare och bokförsäljning, scenprogram hela dagen med samtal med författare och andra med koppling till skrivande, litteratur, kultur. Jag modererar ett samtal och är paneldeltagare i ett annat.
Brukar bli väldigt bra och uppskattat. Händer på Alandica 11-16 och Facebookeventet finns här. Gratis!

På kvällen är det mer litteraturförening och kulturell stämning. Eftersom litteraturföreningen fyller 50 år anordnar vi Jubel bland bokhyllorna, ett femtioårsfirande på Mariehamns stadsbibliotek med levande ljus, livemusik och litterärt program. Vi bjuder på nåt att dricka och chokladpraliner. Även det är gratis och Facebookeventet finns här.

Själsvärmande i novembermörket helt enkelt.
Jag tipsar ju sällan om sånt här i bloggen men den här gången var det på sin plats. Alla som inte är på Åland får scrolla vidare och vänta på nästa inlägg, ungefär som jag gör alla gånger det tipsas om något Stockholmslokalt i bloggarna jag läser.
Vi hörs i nästa inlägg (redan imorgon är det tänkt, om livet går som planerat). Då blir det bokblogg av ett annat slag.

Tack och hej.

Här hittar du alla inlägg i tips-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook. Mina texter bortom bloggen hittar du här.

 

1 Comment
att skriva

Glimtar, oktober 2023

november 21, 2023

Jag går till en pressfotografering i hemlighet.  Vi ska ta författarporträtt för Solveig von Schoultz-tävlingen men jag får inte berätta än att jag har vunnit.
Det är en av de första kalla dagarna, den är kall utan att jag är förberedd, min jacka är för tunn.
Allt är en isande närvaro, en upphöjd existens, som att vinterbada.

Jag har gått till frisören inför det här, jag borde ha gjort det för länge sedan men jag har inte orkat. Jag har varit så trött och där finns så mycket ljud och ljus.
Jag satt tyst hela besöket, läste damtidningarna med ett fokus som om det varit religiösa skrifter. Jag hade samtalat hela dagen. Jag hade inga ord kvar.
Sånt förstår väl frisörer, tänkte jag. Senare läste jag en artikel om trenden att kunna boka tysta frisörtider för att slippa prata.
Undrade om jag hade gjort något oartigt, som inte bett om det särskilt. Som bara låtit tystnaden breda ut sig mellan oss, okommenterad.

Det är märkligt att vara framför en kamera, utan kontroll.
Precis som det några veckor senare ska vara märkligt att bli intervjuad, att bli den som frågas istället för frågar.
Att bli den som kan missförstås, istället för den som missförstår.

*

Oktober utgörs mycket av det, det här året, att förlora kontrollen:
att inte vara den som styr blicken, texten, programmet, dagen, rutinen.

Hela tiden, annars, är det jag som bestämmer.
Jag bestämmer var vi bor och vad vi äter, vad som är förbjudet och vad som är tillåtet, när man lägger sig och när man stiger upp på morgonen.
Jag bestämmer över texter som handlar om mitt liv – jag bestämmer vad som ska nämnas och vad som ska sållas bort, jag bestämmer formen och tonen, jag har tiden att tänka.
Jag bestämmer saker i mitt yrke: vad vi ska göra nu, när vi ska sluta göra det, när vi ska börja göra något annat. Jag bär på en makt jag inte får glömma, försöker hålla den i händerna som ett rått ägg man inte ska tappa i någon midsommarlek – så hård och så skör är maktutövningen på samma gång, så mjukt ska den hanteras.
Men ändå: att vara den som bestämmer.

Sitter på mitt kontor på lunchrasten, i oktober det här året. Talar i telefon med journalister, en påminnelse om hur svårt det kan vara att få sagt det man egentligen vill säga. (Jag ska minnas det nästa gång det är jag som ställer frågorna).
Att vara trevlig, att hålla sig till ämnet, att inte verka självupptagen, fast allt man ska göra är att säga något om sig själv.

Den bästa stunden är när jag får prata med HBL-journalisten om postombudet vid Willys i Gottsunda centrum. Material till tusen romaner och novellsamlingar utspelar sig dagligen på den platsen! Låt oss glömma mig, vi kan prata om det här istället.

*

Jag har varit glad över mitt pris så länge, i hemlighet.
Men glädjen låg i skrivandet. Skrivandet den junikvällen, texten som bodde i mig. Skrivandet som väntar och som får större möjligheter att bli, att nå ut.
Allt det andra händer omkring, delar av att vilja något så mycket.

Glädjen är några veckor före prisutdelningen, offentliggörandet. När det slår mig att uppståndelsen kommer rubba mig, som uppståndelse alltid gör, och när den gör det vill jag redan vara inne i något annat.
När jag sätter mig och skriver de första raderna på det helt andra.
Tre meningar. För att vara igång.

Glädjen är dagen efter prisutdelningen, när vi går till ett lekland nära hotellet.
Och jag inreder en skrivhörna vid ett av de många borden i caféet, drar på mig hörlurar, köper en kaffe. Skickar iväg mina stora barn ut på äventyr och säger att de vet var de hittar mig.
På med musiken, döva ljuden, skriva.

Bygger en värld.
Kontrollerar den fullständigt.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

4 Comments
sånt som inte får plats i andra kategorier

starchaser sunlover

november 18, 2023

Det var en sommar som blev den enda sommaren.
Varje årstid bara en för oss i det där huset, på den där platsen. Det hyrda radhuset, de vackra möblerna, jordgubbslandet i trädgården, kvällspromenaderna längs sjön. En väldig trötthet, om vårkvällarna på bussen hem från sjukhuset stod jag och blundade, en halvslummer för att orka dagens sista timmar. I gränslandet mellan vakenhet och sömn tänkte jag på dopamin, ryggmärgsvätska och vägar in i kroppen för att ge mat när man inte längre kan svälja.
Vi åt så mycket halvfabrikat, senare i vårt eget hem skulle barnen sitta i soffan och säga: minns ni i Sverige, när vi åt köttbullar från påse, vad goda de var.

Sommaren, en lång och ledig sommar.
Glassnamnen var så bra den sommaren, själva namnen smakade gott på tungan. Starchaser, sunlover, de lät som framtiden ser ut i ens huvud när man är ett sommarlovsbarn. Stjärnorna ligger så nära, man kan sträcka ut handen och fånga dem. Man kan ligga en dag i studsmattan, stirra upp i en klarblå himmels ständiga sol. Man kan prata med sina syskon om glassar i en halvtimme, man kan ropa in till sin mamma: OM du skulle ge oss pengar till glass ikväll, bara om, skulle du helst låta oss köpa en liten eller stor?

Allt var ordnat, vänligt, gräsmattor välklippta och människor artiga och hjälpsamma i området. Jag kände mig rufsigt slarvig, som om jag var det ovårdade.
I huset fanns en Moccamaster, hemma i vårt verkliga hem drack jag snabbkaffe. Det här husets färger hade en blandning av harmoni och kontrast, det fanns en helhet, som om allting hörde samman. I mitt eget hus hade saker en funktion, men ingen estetik. Få saker kunde få mig att önska att jag varit man, men kanske just det: min bristande kompetens när det gällde att inreda, det kändes som om den hade varit förlåten om jag varit någon annan.

Varje morgon bryggde jag det goda kaffet och tänkte att idag skulle bli en dag då jag gjorde vad jag måste. Packade flyttlådor, gjorde oss redo för att ta oss härifrån. Jag flyttade lådor mellan rummen med koppen fortfarande i handen, jag försökte ruska på mig för att någonsin vakna till liv. Jag drömde om att skriva text men hade varken tid eller tankar. Varje gång jag började packa en låda hände något, det tycktes vara något lika grundläggande som big bang och universums expansion, som gravitationen och hur glasen föll till golvet när jag tappade en bricka och såg splittret fara ut i hemmet jag inte ägde. Ett barn blev argt, en uttråkning ohanterlig, ett regnväder omöjliggjorde studsmattehoppningen.

Den sommaren regnade det ofta fast solen sken. Man får önska sig något då, det lärde jag mig när jag var liten, jag har aldrig slutat.
Men man får inte berätta vad man önskade sig, då blir önskningen inte sann.
Jag hade skickat in en novell till en stor novelltävling. Jag hade inte kunnat ge den tiden den förtjänade, och gång på gång önskade jag, ändå: att det skulle räcka till.

Starchaser, sunlover, alla drömmar när de fortfarande ligger öppna för en.
Jag hade inte skrivit på så länge, jag ville stänga den drömmen.
Jag hade inte skrivit på så länge, jag ville öppna den igen.

Packa väskorna, ordna liggunderlag till lägret, steka köttbullarna, fylla diskmaskinen, packa en låda, varifrån fick man alla sina saker.
Regnet, solen, fylla kaffebryggaren, allting omkring mig så vackert men jag var så trött.

De bästa stunderna var när jag satt på busstorget vid Gottsunda centrum efter att ha storhandlat. Ibland med ett barn med mig, ibland ensam. Bussarna gick sommartidsglest, ibland väntade jag en halvtimme.
Ingenting särskilt kunde jag göra där, inget kunde förväntas av mig.
I sol, i regn och i både och kunde jag betrakta människor och tänka tankar klart. Mina drömmar vävdes inte i huset bland flyttlådorna, de vävdes på en bänk i busskuren.

Ingen var jag där, som om allting nollställdes, en annan önskan möjlig när himlen öppnade sig och regn öste ner mitt i solens klara gassande:
att framtiden inte redan skulle breda ut sig färdig och bestämd framför mig,
att fortfarande skulle vad som helst kunna hända,
något monumentalt och omvälvande som kunde förändra alltings riktning.

Sedan kom bussen, sedan kom dagarna och veckorna, sedan packade jag under frenetiska ensamma dagar flyttlådorna, sedan kom bilen och båten.
Sedan flyttade vi bort, sedan flyttade vi hem.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

5 Comments
familj

Saltet

november 11, 2023

 

Jag sitter på tåget när de ringer.
Tidigt om morgonen promenerade jag över tysta öde Malmögator till centralstationen, sprang den sista biten för att det var först då det på allvar slog mig hur jobbigt det skulle bli om jag missade mitt tåg.

Jag har en semesterkänsla i kroppen som började redan på resdagen, i tisdags, till kursen i Lund. Jag har haft en fantastisk dag, skrev jag på kvällen till min vän, jag åkte buss och båt och tåg och det var en otrolig ledighet i sig självt, det hade kunnat räcka så här, jag hade kunnat åka hem nu.
För så var det: läsa, skriva, äta, tänka, utan att hålla koll på någon annan, utan att kunna bli avbruten av någon annans oförutsägbara, att bara ha sig själv.

Oftast är jag glad att inte ha det så. Att inte ha några stora hål att fylla, det finns kanske en skräck i mig för hur det skulle vara, det är en tillvaro som kan kännas som den oro jag hade som liten om att någon dag bara bli bortglömd (i en affär, på dagis) trots att det aldrig hände. Att kunna fastna i ett av tillvarons hål och sedan behöva dras upp därifrån, att försvinna djupt ned i sitt eget liv och inte ha något som hittar en.

Men jag blir alltid hittad och uppdragen, indragen i existensen.
Man ska läsa läxor, lyssna på sorger, laga middag,
man ska ta oss dit vi måste ta oss.

Men den första dagen, ett lagom stort hål. Utanför färjans frukostbuffé en blek novembergryning över stilla hav, utanför bussfönstret och tågfönstret skogarna, sjöarna, ett dis som omsluter allt, ett stort täcke.

Det hade kunnat räcka och ändå fick jag mer. En kurs i adhd och autism och intellektuell funktionsnedsättning. Ett sug i kroppen av hur intressant det är, så mycket av det jag får ägna mig åt.
Promenaderna från stan till konferenshotellet varje morgon och eftermiddag, gå genom Lund och lyssna på samtal och lära sig vägen bättre för varje dag och tänka: det här hade också kunnat vara ett liv, i en annan värld och en annan stad, vem hade man varit då.

Kvällsfika och prata skrivande med Malin.
Jazz med Sardellen en onsdagskväll.
Dödsmässa och dans med densamma en fredagsdito.
Innergårdens skönhet, natten.

Och allt var spännande, vackert och nytt, det var ett kaprisliv och en trevlig tid men något låg hela tiden i kroppen ändå, en svag dov underton som jag inte kunde karakterisera på samma sätt som jag  i perioder av dålig aptit inte förstått att livssorgen och förvirringen bara beror på att jag behöver äta lunch.
Något i en stumt, som att höra larmet om morgonen men ännu inte vara riktigt vaken.

Och sedan ringde de, på tåget. Mina flickor. På videochatt visade de Habaneros nya look som Storasystern ordnat åt henne genom att klippa en ny frisyr.
”Jag klippte en lugg alldeles själv -”, började Habanero.
”Det blev ju inte bra, jag vet inte hur hon tänkte”, sa Storasystern och skakade moderligt på huvudet, ”men sedan fick jag ordna det, vi pratade med farmor såklart, och HAR DU SETT HENNES NYA LOOK? SNURRA RUNT NU, KOM KOM HÄR ÄR KAMERAN, VISA NU DIN NYA LOOK FÖR MAMMA.”
Och tåget rullade vidare, täckning kom och gick, i laggande fragment hörde jag deras fniss och deras skratt och puss puss puss mamma och vidare ut i leken och dagen.
Och när de lagt på var det så tydligt. Som när man äter lunchen och tröttheten försvinner, som när man saltar maten och smaken framträder.

Jag behövde mina ungar.
Jag vill ha dem, i famnen och i bakgrundsbruset. Jag vill högläsa Maria Gripe varje kväll och påminna om gympapåsen. Jag vill äta frukost tillsammans och inte höra vad de säger för att jag är så djupt försjunken i morgontidningen, samtidigt som jag en stund senare blir tokig på att Lilla Gubben är okontaktbar för att han har försjunkit i en Kalle Anka-pocket med precis samma intensitet. Jag vill höra min äldsta dotter skrika åt mig att jag inte fattar någonting och jag vill knacka på dörren och smyga in i hennes rum och försöka reparera.
Jag vill ha morgnar och eftermiddagar och kvällar, jag vill ha ensamheten efter att barnen sover som är så värdefull för att det är så lite tid.

Det var ljuvligt att resa bort, jag är så tacksam att jag fick och kunde.
Men jag klarar bara ett visst antal dagar av ljuvlighet och njutning.
Jag tror att det finns många andra som är bättre på dekadens och äventyr.
Kanske kan man öva sig.

Och snart är tåget framme i Stockholm och jag ska sitta på ett café och skriva medan jag väntar på att bussen ska gå till färjan. Och jag ska njuta av mina sista timmar själv, för jag vet att jag kommer att sakna dem.
Och ändå veta att när jag vaknar imorgon med alla mina ungar är det vad jag ville ha.
Det repetitiva, ljusglimtar i gråslask, ett malande nötande.
Men även det med en riktning, även det en – mycket lång – resa.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.

10 Comments
att skriva

Post partum

november 4, 2023

En gång för elva år sedan vann jag en stor novelltävling (det var Lilla Augustpriset).
Det var första gången mitt skrivande verkligen fick en plats i världen, utanför den plats det hade i mitt huvud.

Jag kom hem från Stockholm och prisgalan och allt var sig likt och ingenting alls. Som att komma hem från BB, sa jag till Sara Meidell, journalisten på Västerbottenskuriren som skrev den bästa intervjun, den mest respektfulla, och som långt senare skulle skriva en bok där hennes språkliga förmågor fick ta den plats de förtjänade. Samma lägenhet, fast ändå inte alls, sa jag, och Sara förstod och fotografen skakade på huvudet åt detta kvinnliga samförstånd: vadå samma lägenhet men inte alls, ens hem blir ju inte annorlunda bara för att man vunnit ett pris eller fått ett barn. 

Och efter det tid och liv och skriv som innehåller så många delar att jag inte är förmögen att beskriva sambanden och kedjorna nu. Det som blev och inte blev, det jag trodde jag behövde och det jag slutligen visade mig vilja ha.
Som ledde till ett skrivande (och kanske ett liv) som var friare än vad jag trodde var möjligt.
Att inte längre sträva efter att något skulle bevisas: jag skriver ju redan, jag blir ju läst. Skit i bokkontrakten, skit i allt som är en plats någon annan ger en. Jag har ju redan det här, det som är bloggen: orden, och att bli läst. Det var själva basen, det behövdes inget mer.

Och ändå ville jag trots allt något mer, jag ville det så gärna.
Jag ville skriva den där berättelsen eftersom den bodde i mig, med ett slags klarhet.
Jag ville allt som kom efter den: att skriva skönlitteratur. Det ljuvliga i att berätta något annat än sin egen historia.
Att kunna ljuga så att det känns alldeles sant.

Och så vann jag en stor novelltävling (det var Solveig von Schoultz) och jag kom hem och det var som att komma hem från BB med ett andra barn, inte ett första.
Marginalerna mindre för att kunna hänge sig åt sin överväldigande upplevelse.
Man har gjort något enormt men vardagen utlyser inga undantagstillstånd.

Det finns så mycket att berätta.
Det finns så många berättelser.

Men just nu, i denna stora trötthet efter att ha förlöst en berättelse, finns inte krafterna kvar.
Jag måste hålla hårt i små energireserver, stillsamt vårda den lilla ork jag har.
Jag måste se på teveserier, vika tvätt, läsa kokböcker, orubba mina rubbade cirklar.

Vi hörs på andra sidan återhämtningen.

Så länge kan ni läsa min novell, den finns här.

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!

 

 

8 Comments