Vecka 41, 2023

Barnen bygger en koja – eller snarare restaurerar de en nedgången som redan funnits på samma plats.
Tar med sig en verktygslåda till skogen. Den är för barn, en julklapp Lilla Gubben fick en gång. De drar ut gamla spikar ur plankor som lossnat från stocken, de använder skruvdragare och skruvar för att sätta fast dem igen (be mig inte förklara mer, jag förstår inget av sådant här, annat än att projektet är outsägligt engagerande).
De ber att vi ska äta middag vid kojan. Du kan väl gå hem och laga den och sedan tar vi med den hit, det är så nära och så enkelt!

Allt detta som jag velat så länge, alla gånger jag tjatat och släpat. Ett uteliv som inte är så komplicerat för det avancerade utelivet har jag inte kompetens för. Men att ta sig ut. Man kan stoppa maten i lådan bara, ta sig till skogen eller havet som är så nära att maten fortfarande är varm när man kommer dit.
Och det doftar barr och blöta löv och det är kallt om händerna men varmt under jackan och bortom knotiga tallar och mossbeklädda hällar en blek solnedgång, en döende dag som inte är över än.

Och sedan, efter läggdags. En liten gubbe som rusar upp, som drabbats av ett plötsligt kom ihåg som man kan göra när man är precis är på väg att somna:
“Jag måste bara sätta min skruvdragare på laddning! Annars är den HELT URLADDAD TILL IMORGON!”
Tänk, den paniken. Att inte ha sin skruvdragare redo.

*

Jag är jour och jour och jour, en jobbtelefon i hemmet som sällan ringer.
Att den sällan ringer är själva förutsättningen för att den ska fungera att ha länge i sträck. Att man lever med den inpå det vanliga livet. Har den bredvid sig när man finhackar schalottenlök och grovhackar valnötter, när man försöker göra armhävningar på träningsmattan sent om kvällen och svär över sin svaga överkropp, när man sitter hos frisören och bläddrar i tidningar och unnar sig att inte småprata för dagen har varit fylld av samtal och denna magiska timme är fylld av tystnad.
Men det gör också att det är lätt att glömma bort telefonen, lägga den på vardagsrumsbordet och då och då gripas av skräcken att missa att den ringer.
Börja höra signalen i helt andra saker – en klingande tesked mot en kopp, ett skramlande från diskmaskinen. Och ropa till barnen: hörde ni min jobbtelefon ringa nyss? medan de lojt ointresserade ser upp på en och medlidsamt skakar på huvudet.

Jag har jobbtelefonen med medan Habanero är på simskola. Simskolan som alltid varit en värld för habanerisk uttråkning. Åtminstone har hon börjat ha huvudet ovanför vattnet och lyssna på ledarna, det är en enorm utveckling. Men ibland blir det dötid, när alla ska hinna simma till en kant eller så, och då brukar hon roa sig med att försöka få min uppmärksamhet. Ulrika Nettelblad! brukar hon ropa då, för hon vet att vid poolens brus och bland alla de andra barnen reagerar jag kraftigare på mitt eget namn. Men den här kvällen kommer det med en krydda:
“Ulrika Nettelblad! DIN JOBBTELEFON RINGER!”
Och till sin stora förtjusning får hon se mig väckas ur mitt djupa fokus på boken jag läser, hoppa högt i luften och börja rota i väskan efter telefonen.
Breda leendet, glittret i ögonen, ett skratt.
“Men Ulrika Nettelblad, hörde du inte att det inte var allvar i min röst.”
Och så simmar hon iväg.

*

En natt får jag ovanligt många samtal med precis fel intervall; nästa kommer när jag precis är på väg att somna om. Efter det femte, det sista, ligger jag vaken. Utanför stormar det, om många timmar är det morgon. Jag tänder sänglampan och ligger i natten och läser – Den hemliga historien av Donna Tartt, vi ska diskutera den i bokklubben.
Det kommer att komma en trött morgondag men jag kan anpassa den efter det, det kommer en trött morgondag men efter den kommer en natt där jag får sova, och efter den många fler. Och jag kommer att glömma tröttheten, precis som man glömmer en del av småbarnsårens utmattning, men jag kommer att minnas detta: de där vargtimmessidorna när ingen annan var vaken, ett hål i tiden som var mitt.

*

En fredagskväll och huset fylls av ungar. Storasystern som har en kompis som ska sova över. Plötsliga dunsar mot dörren och där är Lilla Gubbens vänner (han har en kompis som hanterar att jag aldrig orkar byta batterier i ringklockan genom att liksom kasta sig med hela sin kropp mot dörren, snarare än att knacka). Habanero blir förfärad över sin ensamhet och vi ringer hennes vän och har tur. Fem minuter senare är hon där.
Stora och små historier utspelar sig hela tiden i huset den här kvällen, som det gör på platser med mycket folk en fredagskväll. Pojkarna ser mig ge marsvinen vitkål och utbrister att det är det godaste de kan tänka sig, och plötsligt sitter tre nioåriga grabbar i vår soffa och knaprar skål efter skål med rå vitkål medan de spelar Roblox. Flickorna stänger in sig på sina rum men smyger ibland ut och gör räder och bus mot de game:ande vitkålsälskarna. Ficklampor tas med ut i kvällens mörker, ungar smyger i vår trädgård. Cykla på gatan, rusa runt husknuten, svetten i pannan.
När alla skickats hem är huset så tyst, som när en fest är över, en dag kommer de alla att vara utflugna och det kommer alltid att vara tyst.
Jag kommer att behöva jaga dynamik, kontrast. Nu kommer den gratis.

*

Jag sätter mig en kväll och tänker:
Allting börjar någon gång. Det gör inget om det sedan fortsätter långsamt. Allt som ligger framför oss är tid. 
Sedan skapar jag dokumentet, sätter arbetstiteln, och skriver tre meningar varav en inte är fullständig.
Och så – med så lite! – är det igång.

Läs mer:

• Vågor, vindar. Ska det inte alltid blåsa till helgen.
• Glimtar, september 2023. Blåbärste på höststrand.
• Skriveriet. Början, mitt, slut.

 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.