Glimtar, juli 2023

Juli händer på många platser, precis som december.
Men med en annan ton, ett annat slags transformation.

Juli händer i Uppsala, i vårt hyrda hus, i vårt tillfälliga liv som är förankrat i människorna omkring oss på ett sätt som inte alls känns tillfälligt.
Vilan efter ett mycket långt år. Som inte är vila med tre barn och en flyttpackning. Många dagar som är långa dagar. En gnagande oro i bakhuvudet: tänk om jag inte kommer att fixa detta.
Tänk om jag står när båten ska gå och hälften av våra grejer ligger kvar i huset.
Tröstetanken, samma som när man går en mycket lång promenad och går vilse så att den blir längre än man tänkt sig och man våndas för hur man ska orka hela vägen hem: du klarade att ta dig hit. Du kommer att klara att ta dig hem. 

Lilla Gubben och Storasystern på ett vildmarksläger med övernattning sista natten. Packa liggunderlag och sovsäckar, oboytermos. Att bli väckt klockan sju samma morgon som övernattningsdagen av Habanero som ropar SYSKONEN HITTAR INTE SINA BADKLÄDER i ens öra. Att muttra men har de tittat i badrummet? genom sin dröm om sömn och få svaret JAG VET INTE, DE SA ATT DET VAR AKUT SÅ JAG SPRANG UPP FÖR TRAPPAN SÅ FORT JAG BARA KUNDE.

En Habanero som tycker en ensam kväll med mamma är fantastiskt tills kvällen faktiskt kommer och inga syskon är där. Som säger Du måste ringa lägrets ledare och säga: de här två barnen har ett syskon. De HAR ett syskon, och hon behöver sin bror! Och sin syster!
Ett slags kalla hem henne, kalla hem henne nu.

Sedan, när vildmarksnatten visar sig vara för myggig och kall och hemlängtan för stor och dessa syskon själva ringer och ber om att bli hemkallade: glädjen i återföreningen.
En julikväll att minnas: att återvända till det som är basen och ursprunget, att sitta med en lillasyster som längtat i sin famn.

Juli händer i Norge, längre norrut än vad jag någonsin varit i mitt liv.
Händer uppe på toppen, händer i stugan om kvällen.
Det är snabbkaffe på altanen medan en ny dag reser sig över fjälltopparna på andra sidan viken trots att den föregående dagen aldrig slocknat. Det är att ha varit rädd för att vara för trött för att resa. En oro att resan skulle vara bortslösad på mig, när det visar sig att det tvärtom är det radikala miljöombytet som behövs.
Att för några dagar leva ett helt annat liv. Att vända upp och ned på burken som är min hjärna, skaka ut allt småskräp som samlats där och göra mig redo för att fylla den med nya saker.

Det är att påminnas om att livet inte bara består av allt som samlats bakom mig och tider som är förbi.
Att det finns så många saker som skulle kunna vänta mig.

Juli händer i Falun, hos barnens farmor och farfar.
Hit har jag åkt sedan jag var sjutton år. Mina barn kan de här platserna, kanske är det mina barn som finns på många platser. Alla tycks självklara för dem.

På den här platsen brukade jag skriva, som på så många platser som funnits i mitt liv, där det funnits tid. I år fattar jag i stället det aktiva beslutet att inte göra det. Jag ska inte ge mig in i något projekt nu, trots att det finns ett som har börjat pocka på min uppmärksamhet, trots att det finns en idé som jag är övertygad om att jag måste fullfölja.
Jag måste fylla på. Innan jag någonsin ger mig in i ett skönlitterärt projekt igen, innan jag låter mig dränkas av engagemanget som det är att spotta ur sig världar, att vara den som skapar, ska jag låta mig översköljas av andras verk.

Kvällen och natten doftar barr och sjövatten och gruva. Jag går och går genom skymningen. Jag sover länge om morgonen. Jag ser på filmer, jag ser på teveserier. Jag läser böcker. Jag lyssnar på poddar. Hela tiden åstadkommer jag mycket lite, hela tiden är det ovant. Hela tiden tänker jag på dramaturgi och teknik, hela tiden är blicken för berättelser påslagen, hela tiden tänker jag: jag kommer nog aldrig att kunna stänga av den.

Jag doppar mig fast de senaste åren förvandlat mig från badälskare till kruka. Jag sprattlar med benen mot det svala djupet och jag går inte under. Jag blundar och ser en höst framför mig, jag kan för första gången föreställa mig hur den kommer att vara.

Sedan reser jag hem till Uppsala och packar, i ensamhet, några dagar.
Fyller lådor, avslutar en tillvaro, blir redo för en annan.

Det är dags att ge sig av.
Det är dags att fara hem.

Läs mer:

• Glimtar, juni 2023. Inbromsningen.
• Glimtar, maj 2023. Redo för krig, redo för kris.
• Glimtar, april 2023. Så mycket att se.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.