sånt som inte får plats i andra kategorier

Vinter till sommar

juni 10, 2023

Den sista maj gick jag från min sista dag på neurologen efter att ha tjänstgjort där i fyra månader, som en del av min specialisering.
Det var, på det yrkesmässiga planet, det svåraste jag gjort under mitt Sverigeår.
Det var så länge sedan jag jobbade med somatiken (det kroppsliga, det som inte är psykiatrin). Ännu längre sedan jag jobbade med något sådant på ett så stort sjukhus.
Rutinerna var så komplexa, systemet så enormt, jag var så liten, sjukdomarna så svåra.
Jag var så trött.

Vintern blev vår, jag dikterade epikriser, tänkte på slangar i olika delar av kroppen, försökte förstå vem man ringer med sin fråga på ett sjukhus där man inte känner alla specialister med namn och har pratat med dem i lunchmatsalen, på ett sjukhus där det finns en nischad specialistkonsult för varje liten fråga.

Vintern blev vår, om kvällarna lyssnade jag på podcasts om MS och epilepsi medan jag låg bredvid ett oroligt barn som inte kunde somna utan att ha mig tätt intill. Jag hade barnvakt och satt på Kafferummet Storken och drack champagnete och läste om Parkinsonfarmakologi. Jag var alltid för sen hem, vi levde på halvfabrikat.

Våren blev sommar, jag gjorde lumbalpunktioner och gick från att gå hem och gråta för att jag var så värdelös till att njuta av det, det meditativa medan man riktar sig rätt med nålen, samtalen som uppstår medan man samlar in ryggmärgsvätska.
Våren blev sommar och jag räknade ned, dag efter dag närmare ett liv med mer luft i systemet och lägre anspänning, våren blev sommar och jag räknade ned samtidigt som jag aldrig ville gå därifrån.

Det var vidrigt och utsökt stimulerande på samma gång att göra saker som intresserade mig så mycket, som jag var så dålig på, under så ogynnsamma förutsättningar.
Det var eggande att känna sig underlägsen kunskapsmässigt och driva sig till förbättring.

Jag gick genom kulverten om morgonen och lyssnade på Rave i mitt garage i den uppspeedade versionen för att alltid öka på takten eftersom mitt omklädningsrum låg i psykiatrihuset och neurologen i andra änden av sjukhuset, och för att jag alltid hade bråttom.
Och där, med stegen i dubbeltakt, kunde jag känna något svindlande fladdra förbi, alla alternativa liv som passerade i revy förbi mig.

I ett annat liv hade jag inte haft några barn, börjat plugga senare i livet när jag fått erfarenhet nog att förstå att ingen kan alla saker från början, att det är okej att nöta och nöta och nöta för att nå fram. Jag kanske hade gjort något mer praktiskt än psykiatrin. Jag kanske hade blivit anestesiolog. Jag kanske helt enkelt hade bytt liv med Sardellen.

Men nu var detta mitt liv, som det blev och inget annat. Och vintern blev sommar, och i slutändan var det kanske som i Sex and the city när Samantha bryter upp med hotellmogulen Richard som varit otrogen och kan vara det igen och hon säger sitt I love you too Richard, but I love me more.
Jag älskar dig somatiken på storsjukhuset, men jag älskar mitt liv mer.

Jag älskade att vara i somatiken igen, jag älskade det tunga och kroppsligt sjuka, jag älskade neurologin och hur det var att få hänge sig åt fascinationen för hjärnan som drog mig till psykiatrin men med ett helt annat sjukdomspanorama. Jag älskade logiken och systemet och jag älskade att lära mig så mycket nytt och jag älskade av att uppslukas av mitt jobb. Jag kunde se framför mig hur jag i ett annat liv hade kunnat gå in i mitt jobb och fastna där.

Men jag älskade också mitt andra liv, det jag hade satt på paus, det som varit på paus kanske ända sedan jag kom till Sverige men som saknades än mer under dessa fyra månader.
Jag älskade cykelturerna, långpromenaderna, jag älskade böckerna och stränderna, jag älskade att ha tiden och orken att skriva om kvällarna, vid köksbordet. Jag älskade att sitta i mitt mottagningsrum på Åland och se årstiderna växla över Svibyviken och veta att mitt yrkesliv präglades av frihet under ansvar. Att jag hade så stort inflytande på mitt schema, mina ledigheter, min övertid, min komptid, min mottagning.

Kanske ses vi igen somatiken, i en annan framtid, i ett annat liv.
Är det något jag lärt mig är det att livet är långt, för den som får leva.
Men det finns inga garantier för att man får det, man får kasta sig in i det viktigaste först.

Så sedan gick jag ut från min sista dag på neurologen, ut i sommarkvällen, åkte hem från sjukhuset och satte mig och skrev ett sommarprat.
Jag skrev febrilt på sättet jag inte gjort sedan sist jag skrev på en roman. Jag hade en hjärna som drömde om vila men jag hade en vilja som visste vad jag ville åstadkomma.

Det blev en arbetsseger. Inspirationen pyrde inte under huden, men jag matade framåt tills jag kom dit jag ville.
Jag stod i hytten på båten och läste det, på väg till Åland. Jag hade timer för att kontrollera att längden blev rätt. Jag satt i natten, vid mitt köksbord, och gjorde det allra sista.
Min en och en halv timme i studion, att få sitta och lyssna på låtarna jag valt i bra hörlurar, att få blunda och hitta känslan inför nästa text jag skulle läsa in, var värt varje svettig minut av att skriva.

Sedan kände urladdningen av tusen spurter ske i mig. Jag hade timmar kvar tills färjan skulle gå. Jag gick, och gick, och gick på den här ön som jag ska tillbaka till i augusti.
Där fanns platser fulla av minnen och gamla tider men där fanns också skogsstigar jag aldrig rört mig på förut.

Jag kände mig yrvaken som man gör av att göra och färdas mycket under kort tid. Långsamt traskade jag ur mig en trötthet, långsamt traskade jag in i ett annat lugn.
Nu var det gjort. Nu var allting gjort, det stora som skulle göras.

Och det snuddade vid mig att jag skulle kunna skapa igen, på det intensiva fokuserade sättet, att jags kulle kunna sätta upp en plan och följa den, att det fanns en tillvaro då så mycket tid handlade om att foga kapitel till kapitel och bygga en värld, att det var en dörr som inte var fullständigt stängd, att det fanns olika grader, att det finns olika sätt att leva i sitt skrivande.
Att det finns val.
Att valen hade börjat återvända till mig.

Sedan åkte jag färjan hem, drack Pepsi max och åt böngryta, satte mig och skrev med utsikt över havet, som så många gånger förr.

Åkte hem och gick på skolavslutning.
Mina små och stora barn, doften av syren.
Nu väntar några veckors placering på ECT-enheten, en lugnare placering för mig.
Och sedan breder den ut sig framför mig, som havet mitt i resan om man går ut på däck, öppet och ändlöst: en lång och sällsam sommar.
Det här var bara upptakten.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

+52

You Might Also Like

20 Comments

  • Reply Ida juni 10, 2023 at 8:50 e m

    ”Det var vidrigt och utsökt stimulerande på samma gång att göra saker som intresserade mig så mycket, som jag var så dålig på, under så ogynnsamma förutsättningar.”

    Älskade den meningen av någon anledning. Allt som fick plats i den.

    +2
    • Reply Ulrika juni 23, 2023 at 12:41 e m

      Vad roligt att du uppskattade den! Det fanns något i mig när jag skrev den som associerade till Churchills ”never was so much owed by so many to so few” även om de inte alls är lika, men det var något med väldigt kondenserade budskap i en enda mening. (påstår inte att jag är en retoriker i nivå med Churchill, bara lite behind the scenes om skrivandet). extra glad att du uppmärksammade just den!

      +1
  • Reply Kayla juni 10, 2023 at 9:18 e m

    Jag fick samma vibes av den här texten som jag fick första (och andra och tredje) gången jag läste Jag vet allt det här av Annika Paldanius. Har du läst den? En personlig favorit från när jag var tonåring <3

    +2
    • Reply Annika juni 11, 2023 at 1:12 e m

      Men wow så fint detta var att läsa! <3 /Annika Paldanius

      +2
    • Reply Ulrika juni 23, 2023 at 12:42 e m

      läst den och gillar mycket! Som du kanske såg i svaret är Annika här ibland och läser vilket är en otrolig ära.

      0
  • Reply Malin juni 10, 2023 at 9:49 e m

    Det här inlägget fick mig att känna hopp. Tack för det Ulrika!

    +1
    • Reply Ulrika juni 23, 2023 at 12:42 e m

      underbart att få ge en sådan känsla! glad sommar!

      0
  • Reply Carina juni 11, 2023 at 11:51 e m

    Så makalöst fint och bra formulerat. Så där så man bara sitter och andas en stund då man läst det. Tack😊

    +1
    • Reply Ulrika juni 23, 2023 at 12:44 e m

      Så väldigt fina ord, TACK!

      0
  • Reply Klara juni 13, 2023 at 8:36 e m

    Spännande det här med vad man hade valt om man varit klok och erfaren nog att inse att man måste öva på saker. Själv var jag (och är nog fortfarande) helt övertygad om att det inte finns ett enda yrke jag skulle kunna klara av, vilket ledde till att jag aldrig valde väg ordentligt utan bara lite planlöst såsade in i diverse språkstudier som jag kände mig hyfsat trygg med att jag skulle kunna fixa. Idag är jag 33 år, småbarnsförälder och visserligen disputerad språkforskare men fortfarande yrkesmässigt vilsen och kan önska att jag vågat välja något och och lita på att det faktiskt är möjligt att lära sig saker.

    +1
    • Reply - juni 22, 2023 at 6:24 e m

      Som förvirrad (nybliven) 27åring som inte riktigt vet vad hon vill utan mest glider runt och försöker hålla sig över ytan när alla andra visar upp diplom och allt möjlig på saker de varit så säkra på, så är det väldigt skönt att läsa din kommentar om att det finns andra som är yrkesmässigt vilsna också <3

      0
      • Reply Ulrika juni 23, 2023 at 12:49 e m

        man FÅR ju verkligen vara vilsen… poängen är inte att bli klar med livs-racet snabbast, även om det kan kännas så. det är inte så att man ska bli klar med en massa grejer och sen börjar det roliga. utan det svåra och det roliga och det härliga och det vidriga kommer ju i en stor mix. hoppas du hittar sådant du tycker om, oavsett om det är jobb eller annat!

        +1
    • Reply Ulrika juni 23, 2023 at 12:47 e m

      älskar att ni diskuterar detta i kommentarsfältet. Jag beundrar ju verkligen ditt jobb, Klara! märkligt nog (märkligt eftersom det kanske inte framstår så på ytan) har jag också gått med en stark övertygelse om att inte kunna klara av något yrke. Är ju knäppt eftersom jag blev läkare, men hela läkarutbildningen var ganska plågsam eftersom det fanns en djupt rotad känsla av att jag EGENTLIGEN inte kan fixa nåt, och så kastade jag mig ut för att jag tänkte att nåt måste jag ju försöka ändå. Läkarutbildningen blev min skola i att allt inte behöver vara självklart, att man kan lära sig färdigheter. Det har hjälpt på många andra plan, har ett helt annat självförtroende i att testa saker och tänka att det får väl bli så bra eller dåligt det blir då. men det är svårt ändå!

      0
  • Reply Egenheter juni 15, 2023 at 10:49 f m

    Blev rörd av tanken på att det finns val. Att vi inte behöver tugga på på det sättet som vi alltid har gjort. Fin text!

    0
    • Reply Ulrika juni 23, 2023 at 12:47 e m

      en ära att få beröra, tack!

      0
  • Reply Sanna juni 16, 2023 at 12:10 e m

    Jag fick gåshud när jag hade läst färdigt. Tack.

    0
    • Reply Ulrika juni 23, 2023 at 12:48 e m

      underbart att få väcka en sådan reaktion! tack för att du berättade det också, blir så glad.

      0
  • Reply Skriveriet - Nettelblad augusti 14, 2023 at 7:27 e m

    […] april, maj. Jag jobbade på neurologen och var så intellektuellt stimulerad och så dödstrött. Vintern blev vår, våren blev sommar, jag skrev mitt sommarprat. Jag mindes hur det kändes, orden, som en kropp som fortfarande känner löpstegen, fast det var […]

    0
  • Reply Post partum - Nettelblad november 4, 2023 at 11:40 e m

    […] Vinter till sommar. Val när de återvänder till en. […]

    0
  • Reply Låtar, 2023: Kong i byn/Rave i mitt garage - Nettelblad december 11, 2023 at 6:08 f m

    […] Vinter till sommar.  […]

    0
  • Leave a Reply