Det är den 20 september 2026 och som så många gånger förut ifrågasätter jag skrivandet.
Jag ifrågasätter värdet av att berätta det. För den som inte skriver kan det tyckas som om skrivande människor ägnar oändlig tid åt att älta varför de drabbats av denna lust och behov. Kom igen, kan man säkerligen känna, det är inte SÅ speciellt. Alla människor har hobbys de inte hinner med.
Jag tänker inte ifrågasätta ett sådant påstående, på vissa sätt är det sant och på andra inte, men jag ville berätta för er som skriver, de som drömmer att bli utgivna med tanken att det är det ögonblick som förändrar hela spelplanen.
Det är både sanning och lögn.
Det här har hänt mig av att ge ut en bok: människor i min omgivning tar skrivandet ännu mer på allvar. De ytliga bekanta, ni vet, de man småpratar med.
De tar för givet att jag behöver lägga tid på mitt skrivande, frågar om jag ska gå ner i tid nu när jag är författare. De accepterar det som en av yrkesidentiteterna, trots att tiden det tar att skriva boken, arbetet man måste lägga, har varit detsamma hela tiden.
Det här har hänt mig av att ge ut en bok: jag lär känna människor och får höra historier jag aldrig fått höra annars. Den har åkt ut i världen och skickar tillbaka berättelser till mig. Det är en närvaro som pågår, utan att jag behöver göra något alls.
Det här har hänt mig av att ge ut en bok: det finns en stress som har lättat. Trots allt arbete jag gjort med att ge skrivandet plats i livet, bara för att jag behöver det, så har det malt och gnagt att inte vara utgiven. Det har funnits en sådan längtan att få göra detta sista med en text, det som möjliggör att texten når läsare, det har varit så märkligt att bära alla dessa skönlitterära världar för sig själv när de varit tänkta att läsas.
Det här har inte hänt: mitt liv har inte förändrats.
Förutsättningarna för mitt skrivande har inte förändrats.
Kanske tvärtom, för jag försöker fortfarande hitta sätt för Sjukdomen att få nå ut till fler, och att ägna sig åt det tar oundvikligen tid som jag hade kunnat lägga på att skriva.
Kanske tvärtom… om man jämför med åren då jag skrev Sjukdomen har livet blivit mer intensivt. Jag arbetade med boken i en ljuvlig lucka i tiden när jag hade sådan luft i schemat på jobbet att jag kom hem i tid, när barnen var i en ålder då de var stora nog att vara självständiga men så små att de inte drabbats av tonårsblivandets mörka svängningar. Jag hade inte börjat doktorera.
Om den andra boken ska bli skriven, den som jag vet så mycket om, den som pockar på, behöver något förändras.
Men hur ändrar man sitt liv? Och till vilket pris?
Och det är ett liv fullt av vettiga, viktiga, värdefulla saker.
Man måste inte skriva. Det har alltid slutat med att jag gör det ändå.
Man ger ut en bok, vissa saker förändras, men annat är kvar, och jag tänker, som så många gånger förut: om jag hade kunnat rikta om all kraft som läggs på att skapa en bok.
Om jag hade kunnat använda den för allt det andra.
Läs mer:
- Redigeringen. Att bli ifrågasatt: varför en sådan berättelse.
- en helg. vecka 21, 2025. Om när den som skulle bli min förläggare läst min bok. Men det visste vi inte då!
Och om ni vill att det ska bli fler böcker, får ni hemskt gärna hjälpa den första att hitta platser i världen.
Fast inget förändras i ett ögonblick är det trots allt så skrivandet får mer utrymme – att ha råd med skrivtid på ett annat sätt, att ha en annan legitimitet för den tiden. Köp gärna boken eller tipsa om den, eller lämna inköpsförslag till ert bibliotek, eller tipsa om mig och min bok för författarsamtal i olika sammanhang. Jag kan inte alltid resa, men ibland går det faktiskt! Man får gärna fråga.
No Comments