Det finns berättelser som skvalpar runt i mig.
Sådant jag hört andra berätta, och sådant som jag har sett. Jag vet inte om allas skrivande är sådant, men mitt är sådant – en ständig insamling, över åratal, ett liv. Genom alla år, i alla tider och tvivel. Kanske är det därför jag hela tiden tappar bort mina saker, och missar att hälsa på helt bekanta människor som viftar och ropar hej och i efterhand tror att jag ignorerat dem. Det finns scener rakt framför mig och när jag ser dem utspela sig vävs de vidare, liksom instinktivt, till berättelser.
Sedan ligger de där och skvalpar i medvetandet, provas i texter, förkastas och provas igen, tills ursprungsbilderna är så förvrängda att de knappt skulle kännas igen.
Jag skriver skönlitteratur, inte sanning.
Här är några saker jag sett och hört som rör sig i huvudet. Kanske blir de en dag delar i en bok. Kanske känner ni inte längre igen dem. Kanske tar ni dem och gör dem till era egna berättelser. Det är det vackraste med insamlingen, man kan vara samma människor som plockar samma saker och ändå blir det helt skilda berättelser.
(PS inget av detta är såklart saker jag hört eller sett i mitt jobb. Jobbar ju under sekretess. Tänker det är självklart, men det måste ändå påpekas, det utgör ju själva grunden för att mitt jobb ska fungera att allt jag hör stannar med mig).
En dag i november när dimman smetat ut alla kontraster. Eckerölinjens buss mellan Grisslehamn och Uppsala. Vi närmar oss Hallstavik. Det är inte en plats man instinktivt uppfattar som en metropol.
En man går för att stiga av. Stort leende mot busschauffören.
”Är detta Hallsta city?”, frågar han, med samma tonfall som om det vore första gången han skulle se New York.
Busschauffören gör en tveksam paus. Ser ut över de grå byggnaderna, kommunal betongkänsla, mataffär, parkering.
”Ja. Eller… Hallstavik.”
Mannen ler, tackar, liksom skuttar av bussen, som ett barn, och där kommer hon längs trottoaren, den han är här för att möta, som gjort detta till metropolernas metropol. Hon springer de sista stegen, hon kastar sig i hans armar, han håller om henne och han kysser henne, när bussen rullar iväg och lämnar allt detta bakom sig har kyssen fortfarande inte upphört.
*
Det är 1950-tal, eller kanske är det ett annat decennium och jag har förvrängt historien, är det 40-tal, är det 70-tal. Två 15-åriga flickor reser till Stockholm för att bo ensamma i en lägenhet för sitt första sommarjob. Det är den första gången i tillvaron de ska klara sig själva. Det är som upptakten till en historia om allt som kan gå fel, och är inte populärkulturen fylld av sådana berättelser som ett sätt att ge valfri kvinnlig karaktär skenbar komplexitet. Att en gång var hon femton, gav sig ut i staden, och staden svalde henne hel med ett formativt trauma.
De är femton och tänker: Nu kan vi – nu får vi – göra vad som helst.
Gränsen mellan barndom och resten av ens liv.
De går tillsammans till ett konditori och köper en prinsesstårta. Delar den på mitten, äter varsin halva till middag.
*
En blind man som hälsr på människor genom att dra sina händer längs konturerna av deras kroppar.
Där är du ju, det var länge sedan.
*
Toaletten är låst så länge. Det blir orolig stämning i kön.
Kvinnan som till slut kommer ut är blek, mager, långsam. Livet utsuget ur hennes ansikte. Hon bär på ett barn som är bara några månader gammalt. Hon sätter sig vid ett av caféborden. Fatet med bullen hon inte äter. Rullar vagnen fram och tillbaka. När barnet somnar är hon fullt fokuserad på en chatt på mobilen som verkar stressa henne, det syns i blicken.
*
Det är mitten av 90-talet. En pojke på gränsen mellan barn och tonår reser till grannstaden för att köpa en poster för en av Terminatorfilmerna. Det är flera år sedan just den filmen kom ut. Han går in i butiken. Expediten är vacker men ouppnåelig som vuxna kvinnor är när man är i detta gränsland. Hon kommer fram till honom.
”Jag är ledsen”, säger hon utan att han har sagt ett ord till henne om vad som är hans ärende bland dessa hundratals posters. ”Vi har inga Terminator-posters mer. Vi sålde slut de sista för mycket länge sedan.”
*
Fyra amerikaner på ett tåg mellan Falun och Stockholm. De är två par. Ett av dem har en bebis. De ser alla så unga ut, vad kan de vara? Max 25. Bebisen ett halvår. De åker första klass. Bebisen är lugn, föräldrarna trygga med den, stressas inte av dess enstaka ljud. De utan barn är varsamma som man är mot någon man älskar som har en svaghet. Lämnar plats, hämtar kaffe. Ett yngre och vildare liv ligger fortfarande nära, kanske har de ännu inte trätt ur det. Pappan till barnet berättar för den andra mannen om en natt på en klubb i Chicago.
”I den stunden”, säger han, ”var jag övetygad om att det skulle bli skottlossning. Men sedan lugnade allt ner sig.”
Bebisen somnar i hans famn.
*
En man hotar en kvinna på telefon. Den sortens hot som senare polisanmäls. Det är en av alla historier om gränsöverskridande.
Jag känner till alldeles för många sådana.
Kvinnan är en skrivande kvinna. (Jag känner till många sådana, också.)
Mitt i hoten hejdar han sig, inte på grund av hennes obehag utan på grund av sin egen oro.
”Kommer du att skriva om det här?”, frågar han. ”Du kommer väl inte att skriva om det här?”
”Nej”, säger hon.
Kanske tänker hon att det finns så många andra berättelser.
Läs mer:
- Vi föräldrar. 1997.
- the beat of the wheels is what’s missing.
- en helg. vecka 17, 2026.
- Skymning efter långa dagar.
- Kometen kommer.
- vecka 6, 2025.
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande.
Följ gärna min instagram för att inte missa nya inlägg.
Här kan du köpa min debutroman Sjukdomen.
No Comments