Sensommarnätter, sensommardagar

Nätterna är varma, man kan promenera i t-shirt, men de doftar av fukten från en höst som är på väg.
Man kan vaggas in i mörkret, svepas in i det som en filt. Långpromenader om kvällen, när barnen har somnat, det är jag och alla hundägare. En gång drömde jag om att skaffa hund bara för att få promenera vid alla tidpunkter, i alla väder: sedan insåg jag att hunden inte behövdes, det räckte med att ge sig ut.
Robotgräsklipparna sover. Igelkottarna är ute och smaskar gräs. En doft av hav, en rytm i stegen.
Att rasta ur sig dagarna, som om man själv vore hunden.

Jag tog ledigt en tid för att komma i ordning efter flytten. Kanske komma i ordning inför livet.
Jag har vant mig vid att vara ständigt redo för vad som helst, och nu ska inget särskilt hända.
Jag packar upp flyttlådor från Uppsala. Rensar i huset, hittar reliker från ett gammalt liv, hittar sådant som ska sparas och älskas och sådant som ingen vill ha.
Fyller de tomma flyttkartongerna, forslar till Emmaus. Torkar damm. Kokar äppelmos. Pratar med myndigheter.

Dricker svartvinbärste på balkongen, sensommardagar av tung hetta. Doften av gräs och fallfrukt, ett tryck i luften, kanske ett åskväder till sist.
Jag drömmer om kyla och jackväder, jag drömmer om storm och regn.

Allting går så långsamt.
Jag får saker gjorda, något varje dag, men det går så sakta.
Det var vad jag förväntade mig, redan när jag sökte om ledigheten, det var så jag kunde övertyga mig själv om att marginalerna behövdes: du kommer att vara mycket tröttare än du tror.

Jag har skyndat och pusslat och nu finns det ingen brådska.
Det är ovant, som att börja med en ny träningsform och behöva använda en muskel man inte visste att man hade. En typ av rörelse som känns obegriplig.
Inte gasa. Ingen rivstart. Mitt liv är en krypkörning på en parkering, jag ska inte ut på stora vägen än.

Gång på gång får jag bromsa tanken på att jag måste starta upp något, något stort och livsomvälvande som ska sluka mig med hull och hår.
Det kommer tider för sådant, men den tiden är inte nu.

Kanske kommer det här att vara det viktigaste jag gör för skrivprojektet jag drömmer så om, trots jag inte ens börjat skriva det ännu, det som hägrar i fantasin som en idolbild på väggen.
Det viktigaste: att låta bli att kasta sig in. Att låta längtan växa innan man ger sig hän.
Att låta tankar röra sig utan någon särskild riktning. I planlösheten föds kreativiteten.

Medan man packar upp en flyttlåda.
Torkar av en hylla.
Vandrar steg efter steg genom augustinatten.

Läs mer:

• Skriveriet.
• Vykort från Åland, augusti 2023.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.