onsdag den 30 juni 2021.

Det är den sista dagen av att skriva ett inlägg om dagen. Jag är inte överraskad över att jag fortsatte hela vägen in i mål. Jag fortsätter ju alltid. Envisheten finns i mig, ibland påminner jag mig om att jag måste vara försiktig med den. Det sägs att man ska hitta sitt varför för att kunna uppnå ett mål, för att orka hålla motivationen hela vägen. Men jag behöver knappt något varför, det är bara därför, nu ska det här hända för jag sa det, rakt in i kaklet gasen i botten och aldrig vända sig om för att snegla bakåt.

Det är den sista dagen av juni, juni var bra, jag kan inte säga annat. Jag ramlar inte in i sommaren och semestern slutkörd som förra året. Men jag ramlar in i den förvirrad. Jag är van att ha ett ständigt projekt som jag dyker in i så fort jag får möjligheten, men nu är det projektet klart. Under all pandemi när det har varit mycket mindre avlastning med barnen än vanligt eftersom farmor och farfar och mormor och morfar bor i Sverige har jag rott mitt romanprojekt i hamn, och nu när en sommar av avlastning väntar är jag utan det. Som vikt när man tappar den, gravidmagar som försvinner, rör mig fortfarande efter andra proportioner. Det är en kris, inte en smärtsam sådan, men en påtaglig. Vem är jag utan ett mätbart mål. Vad händer med mina dagar utan denna ständiga riktning.

Det är den sista juni, jag har arbetat, jag har ätit rabarberpaj. Jag har cyklat till Elgiganten och köpt en ny mobil. Inget att höja på ögonbrynen över, det är fortfarande ingen smartphone. Men jag fick reda på varför min gamla mobil inte fungerar i Sverige; den har bara 2G. Jag gick in i affären med en hisnande känsla av att vara hemlig agent. En dubbelnatur. Här rör jag mig i samhället, en trebarnsmor med jobb och bostad, vårdat klädd. (Nå, allt är relativt; jag bar den långa svarta, eftersom jag knappt äger några andra kläder, men måsbajsfläcken har bleknat lite med en ytterligare tvätt och jag tänkte försöka färga om den snart så ovårdad kan man väl ändå inte kalla den?) Man skulle kunna tro att jag är en helt vanlig samhällsmedborgare. Men skenet bedrar. Det här är ytans normalitet som tillåter insidans knäpphet att leva vilt.
Och så köpte jag den billigaste knapptelefonen jag kunde hitta, det visade sig vara en sådan här som ska tåla att slängas från berg och kastas i oceaner och vars reklamfilmer visar muskulösa män i tunga industrijobb som måste kunna ringa någon när de fastnar i gruvrasen.
Perfekt, tänkte jag, då är jag redo för äventyr.

Den sista juni, jag har ätit köttfärssås och skrivit en krönika. Sista juni, jag har cyklat med Storasystern till Lilla Holmen för att se på utomhusteater. En kväll med bara vi två stora tjejer. De spelar Shakespeares Som ni vill ha det. Det är Storasystern som har bett att vi ska gå för hon har fastnat för det när vi passerat repetitionerna på väg hem från kvällsbaden. Kvällen är plötsligt kylig, vi tar med oss filtar, sveper in oss. Jag tror att det ska bli jag som uppskattar föreställningen och hon som uppskattar att vi gör något tillsammans. Men Storasystern blir förhäxad, fascinerat golvad, och det är jag som sitter och tänker på detta otroliga: att här är jag med mitt stora barn. Att här sitter jag med min flicka som snart blir tio år och vill se på teater som jag också njuter av. Det är jag som drar in henne i min famn, det är jag som tvingas förstå att jag ska vara tacksam så länge det är med mig hon går dit.

Pjäsen är fantastisk, vi skrattar rakt ut flera gånger, vi huttrar i kvällen, luften luktar hav.  När vi cyklar hem har mulenheten börjat skingras fast kylan är kvar. Solnedgången är blodröd. Skymningen fylld av sus genom löven som juniskymningar är.
En dag bland andra dagar, vad ska man göra av alla dessa dagar, men av denna dagen blev det något trots att den inte hade någon riktning.
Och trots att jag inte hade någon riktning kändes det som att jag kom fram.

Här finns mer information om föreställningen. Rekommenderas!

Läs mer:

• En lördag i slutet av mars. 2021. Vill inte ha så många saker, bara en cykel och ett hem.
• Carpe noctem. Mariehamn by night.
• Nio och ett halvt. Gamla morsor.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.